Kapitalet II. Kapitalets formförändringar och deras kretslopp

I. Kapitalets formförändringar och deras kretslopp
I Första bandet slår Marx fast att kapitalets allmänna formel är P - V - P’. Detta ska utläsas som att en penningsumma (P) används till köp av en vara (V) som slutligen säljs till ett dyrare pris (P’). Detta gäller allt kapital. Dock är det bara industrikapitalet eller det produktiva kapitalet som verkligen skapar mervärde. Att enbart köpa billigt och sälja dyrt ger den enskilde kapitalisten en vinst, men det är en vinst som motsvaras av en lika stor förlust någon annanstans i systemet. Industrikapitalets formel är: P - V < (A, Pm ) ... Prod ... V’ - P’. Den vara (V) som köps utgörs av produktionsmedel (Pm) och arbetskraft (A). Dessa tas ut ur cirkulationen (här symboliserat med ...) och används i produktionen. Genom att A har den speciella förmågan att skapa värde kan kapitalisten, under förutsättning att han låter A arbeta längre än den nödvändiga arbetstiden för A:s reproduktion, låta producera en vara (V’) som har mer värde än det ingående kapitalet (P eller V). V’ kan säljas för penningsumman P’ och därmed har kapitalisten inte bara skapat en vinst, utan också verkligen låtit värdemängden öka. Denna penningsumma kan sedan användas till att åter inleda en nya vända P - V < (A, Pm ) ... Prod ... V’ - P’. Så långt intet nytt.

Vad Marx gör i K2, som han inte gjorde i K1, är att gå in i detalj och studera detta kretslopp utifrån olika utgångspunkter. Han börjar med att studera det utifrån penningkapitalets kretslopp. Penningkapitalets kretslopp följer den ovannämnda formeln. Vi börjar med pengar och slutar, om allt går som det ska, med mer pengar. Marx betonar att P enbart utgör potentiellt penningkapital. Pengarna P kan ju användas som pengar - det är inget som hindrar att innehavaren av P använder dem till att köpa konsumtionsmedel till sig själv, eller till att helt enkelt sy in dem i madrassen. P kan alltså utföra alla penningens funktioner, men det är först när värdesumman som P representerar används för att köpa A och Pm som P går från att vara potentiellt till att bli verkligt kapital.

Det är, som Marx påpekat redan i Första boken, typiskt för kapitalismen att A och Pm är skilda från varandra - arbetaren själv besitter alltså inga produktionsmedel och ägaren av produktionsmedel besitter inga arbetare (slavar). Det typiska är att arbetaren säljer sin arbetskraft mot lön. Denna lön får hon i form av pengar. Detta förefaller kanske väldigt naturligt för oss, men Marx gör i en poäng i att detta är en historiskt specifik form. Det faktum att arbetaren får sin lön i pengar gör att hela ekonomin blir till en penningekonomi. Arbetaren måste ju i sin tur kunna köpa nödvändiga livsmedel för sina pengar. Det vore synnerligen meningslöst att få lön i pengar om pengarna inte dög till att köpa livsmedel.

När kapitalisten köpt A och Pm avbryts cirkulationen. Kapitalisten tar sina inköpta varor och låter dem arbeta - producera. Detta är något som Marx utförligt beskrivit redan i Första boken.

Det tredje stadiet i penningkapitalets kretslopp är försäljningen av produkten. V’ ska blir till P’ för att använda Marx beteckningar. Lyckas detta (och det är långt ifrån säkert) står kapitalisten nu med en summa pengar, som visserligen är större än när kretsloppet inleddes, men som kvalitativt är av samma sort som innan, dvs. pengar. Detta är pengar som kapitalisten antingen kan konsumera för egen del, eller återinvestera och starta ett nytt kretslopp. Det syns, förstås, inte på den nya penningsumman varifrån den kommer. Det kan därför förefalla som om pengarna har förmerat sig själva, eller som om det är i cirkulationen som vinsten skapas. Marx är noga med att påpeka att det är i produktionen som mervärdet skapas, även om det inte syns på pengarna i kapitalistens ficka. Det är ju dessutom pengar som han inte skapat i produktionen, utan som hamnade i hans ägo först efter det att produkterna sålts, dvs. i cirkulationen.

För kapitalisten ter sig produktionen bara som ett nödvändigt ont. Det allra trevligaste vore förstås att inte behöva avbryta cirkulationen med produktion. Och detta är något som man kan försöka undvika, genom att ägna sig åt spekulation. Att köpa billigt och sälja dyrt genererar visserligen inget mervärde, men för en enskild kapitalist kan det ändå vara ett sätt att tjäna pengar.

Nu lämnar Marx penningkapitalets kretslopp och koncentrerar sig istället på det produktiva kapitalets kretslopp. Egentligen är det samma kretslopp (P-V<(A,Pm)...Prod...V’-P’), men istället för att inleda med P börjar nu Marx analysen vid Prod. Vi får då: Prod-V’-G’-W<(A,Pm)...Prod. Marx menar att det är i denna form som de klassiska ekonomerna studerat det industriella kapitalets kretslopp. Det är inte längre lika tydligt att processens mål är värdeförökningen, istället hamnar fokus på att produktionen hela tiden måste återupprepas.

Den tredje kapitalformen som Marx undersöker är varukapitalets och dess kretslopp. Formeln är: V’-G’-W<(A,Pm)...P...V’. Vi börjar alltså med den producerade och redan värdeförökade varan, V’.

Det är tydligt att Marx vill betona kapitalets flytande karaktär. Kapital är inte för Marx något bestående, exv. maskiner. För Marx är kapitalet ständigt en process, en ström av formförändringar. Kapital i stillhet är helt enkelt inte kapital. Ibland blir det visserligen nödvändigt att stoppa flödet - en kapitalist lyckas kanske inte sälja sina produkter - men detta är en störning, något som innebär att kapitalet inte lyckas fullgöra sina funktioner som kapital.

Kapitalets rastlöshet beskriver Marx: “Kapitalets kretsloppsprocess är ständigt avbrytande, lämnande av ett stadium, inträdande i ett annat; det avkläder sig en form, en existens, och går över i en annan; varje stadium betingar inte bara de andra, utan utesluter dem samtidigt.” Kapitalet “vill” alltså aldrig vara där det är, ändå måste det hela tiden vara någonstans.