Den s.k. "Tredje vänstern"

Ned: It’s easy to criticize.
Homer: Fun too!

Jag läste Johan Lönnroths nya version av sin bok “Den tredje vänstern” när den kom ut för cirka två år sedan. Påbörjade en recension av boken, men avbröt den snabbt. Lönnroths bok var nämligen genomusel och min recension kunde uppfattas som ett rent personangrepp, och något sådant hade jag ingen lust till. Eftersom boken ändå inte spelat någon roll alls i debatten kändes det inte heller särskilt relevant att ta itu med den. Det som gör att jag ändå skriver några rader om den nu är att Lönnroth är intressant som symptom. Han visar nämligen med all önskvärd tydlighet hur lätt det är att hamna fel om man inte bygger sin politik på en genomtänkt samhällsanalys.

Lönnroths paradgren är historiska exposéer. I princip varje kapitel innehåller en sådan. Det är förstås inget fel i det, men det är ju en fördel om exposéerna leder någon vart. De gör inte Lönnroths. Så man läser och tänker ”jo, visst… och?”. Direkt pinsamt blir det när Lönnroth beskriver Vänsterpartiets valframgångar 1998 och de senare valens vikande siffror. Hans uppfattning av kongressen i 2000 är på sitt sätt lite komisk. ”Det kom som något av en chock när Gudrun Schyman på kongressen i Växjö efter ett tal på temat kommunismens död bara fick lama applåder. Efter det blev ungdomsförbundets ledare mycket starkare applåderad när hon höll ett försvarstal för kommunismen.” Vem som blev chockerad skriver Lönnroth inte, men troligen var det väl han och hans närmaste bundsförvanter. Att den gamla öststatskommunismen var död visste ju alla, och det var väl inte särdeles meningsfullt att upplysa kongressen om det. Att Jenny Lindahl-Persson däremot hade någon form av framtidsperspektiv och därmed fick ett varmare mottagande är väl inte så konstigt? Jo, tydligen, enligt Lönnroth.

När Lönnroth ska försöka kritisera den ekonomiska teori som formulerades av Karl Marx ger han sig ut på mycket djupt vatten. Det står helt klart att Lönnroth aldrig ägnat Marx’ skrifter ett allvarligt studium. Genom sin doktorsavhandling och andra skrifter vet vi att Lönnroth läst flera nyricardianer, typ Steedman, men det är förstås en helt annan sak. Ett exempel på Lönnroths okunskap om Marx teori är hans (Lönnroths) definition av ”den olycksaliga värdelagen”, ”föreställningen att arbetsvärden kan fungera som en slags långsiktiga jämviktspriser på en konkurrensmarknad” (s. 62). Nej, så definierar Marx inte värdelagen. För Marx handlar det snarare om att värden skapas i produktionen, och bara realiseras i cirkulationen, att det alltså är ekvivalenter som byts på marknaden på aggregerad nivå. Individuella priser är en helt annan sak.

Ett tag blir Lönnroth rent luthersk och hänvisar till ”tron” (allena?):

“Min tro är att en huvudorsak till att Marx aldrig kunde förmå sig att publicera de texter, som hans dotter och Friedrich Engels gav ut som band II och III av Kapitalet efter Marx död, är att han aldrig klarade att reda ut sambandet mellan värden och priser. Detta ‘transformationsproblem’, som sysselsatt generationer av marxister, var helt enkelt olösligt, det finns över huvud taget inget enkelt samband av värdelagens sort.”
Lönnroths tro falsifieras fullständigt av empiriska fakta. Vi vet nämligen mycket väl vad Marx sysslade med från 1867 då Kapitalets första band gavs ut till 1882 då han slutade skriva ekonomikritiska skrifter. Han ägnade sig dels åt att redigera om Första boken ett par gånger, dels åt att formulera Andra boken. Dessutom lade han stor möda åt att samla statistik från Ryssland, något som skulle användas i Tredje bokens avdelning om jordräntan. Något transformationsproblem sysslade han dock inte med och anledningen är enkel: det finns inget transformationsproblem att lösa! Åtminstone inte i Marx egna texter. Däremot uppstod det efter Marx död, delvis igångsatt av hans polare Engels, en debatt om transformeringen och värden till priser. Som senare forskning med all önskvärd tydlighet har visat beror denna debatt på en tolkning av Marx teori som inte har stöd i Marx egna skrifter. Det finns heller ingenting som tyder på att Marx någonsin brydde sig om de gränsnytteteorier som uppstod kring 1870. Och varför skulle han göra det? Hans teori handlade ju om hela andra saker än dessa. Detta borde Lönnroth vara medveten om, men istället hänvisar han till sin ”tro”.

Frågan om Marx kan tyckas vara en teoretisk spetsfundighet, men eftersom Marx teori fortfarande är mycket förklaringsduglig vad beträffar den moderna ekonomiska utvecklingen blir det allvarligt när man förlöjligar Marx genom att tillskriva honom saker som överhuvudtaget inte har med hans teori att göra. Däremot har Lönnroth rätt när han kritiserar senare generationers marxister och deras tolkning av värdelagen. Men det är ju en helt annan fråga.

Sedan fortsätter Lönnroth sina historiska exposéer. Det känns inte helt fräscht, om man säger så. Visst är det viktigt att lära av det förflutna, men Jugoslaviens försök med ”marknadssocialism” har lite grann förlorat den charm det en gång hade. Det känns som om Lönnroth snarare är nostalgisk än framåtblickande.

När Lönnroth ska beskriva den tredje vänsterns politiska former blir det lite vagt:

“Den tredje vänsterns socialism kan inte genomföras av stater eller politiska partier. Den byggs av människor som frivilligt går samman för att fritt växa som individer i en solidarisk gemenskap med andra.” (s. 72)
Fint så. Men tänk om dessa individer stöter på organiserat motstånd? Till exempel det globala kapitalet, ett kapital som Lönnroth tillskriver en enorm makt. Ska de då inte få använda de verktyg som står dem till buds? Måste de fortsatt vägra att organisera sig i partier eller försöka använda statsmakten till sin fördel? Och i så fall: varför? För att bevara sin ideologiska renhet?

Jag har försökt hitta konkreta förslag på politisk aktivitet utifrån Lönnroths perspektiv. Det är inte helt lätt. Naturligtvis är det rimligt när han skriver att:
“Den tredje vänstern är ännu i sin inledande fas. Och eftersom historiens list nästan alltid överträffat människans, kan vi inte ännu veta så mycket om den. Den är ännu en dröm och förhoppning mer än en realitet.”
Men man borde väl i alla fall kunna presentera någon preliminär politisk riktning? Nej, inte i Den tredje vänstern i alla fall. Den tredje vänstern ska byggas nedifrån, vara federativ och sträva efter ett världsparlament. Tydligen. Och?

Jag slutar här. Borde troligen slutat redan tidigare, men jag blir irriterad av Lönnroths raljanta ton mot partikamrater och hans brist på självkritik.

En av alla saker som gör mig irriterad av böcker av Den tredje vänstens typ är att de utger sig för att stå för någon form av förnyelse inom vänstern. Vi som däremot försöker att studera och förklara det moderna samhället och utifrån detta skapa nya politiska metoder, blir stämplade som traditionalister, eller ”K-märkta militanter” för att använda Lönnroth terminologi (s. 85).

Som slutkläm vill jag påminna om att Lönnroth var med och startade ”Vänsterdemokraterna”, en partibeteckning som ställde upp i 2006 års riksdagsval. De fick 84 röster. Detta motsvarar 0,0015% av de giltiga rösterna. I fall någon skulle ha glömt det.