onsdag 12 oktober 2011

Kommentarer till Lönnroths kommentar

Tack för ditt svar, Johan. Det är alltid kul att få respons på det man skriver.

Du har helt rätt i att jag ”inte har mycket att komma med, nästan ingenting i politiska sakfrågor”. Jag befinner mig, precis som stora delar av vänstern, i en period av sökande. Det är min åsikt att politik bör byggas utifrån en analys av hur samhället fungerar, och därför intresserar jag mig för ekonomisk och annan samhällsvetenskaplig teori. Just ekonomin är ett stort problem för vänstern – den dominerande nationalekonomin (oavsett om den kommer i nyklassik eller postkeynesiansk form) ställer inte relevanta frågor och ge därmed inte heller relevanta svar till den som försöker förändra världen och som ser det kapitalistiska produktionssättet som ett hinder för människors frigörelse. Jag har därför försökt hitta ”alternativa” ekonomiska teorier, och hittills har Marx’ teori varit den som verkat mest lovande.

Ett av problemen med Marx’ teori är att dess praktiska nytta inom ramarna för kapitalismen är tämligen begränsade. Marx hjälper oss att se igenom den nyliberala dogmatismen, men det är svårt att utifrån hans teorier skapa ett trovärdigt alternativ till den nyliberala ekonomiska politiken. Men någonstans är jag en optimist av upplysningstyp – jag tror att det är relevant att studera och försöka hitta vetenskapliga förklaringar, även när dessa inte ter sig som direkt användbara. Min förhoppning är ändå och man någonstans på något sätt ska kunna använda Marx. Större än så är mina ambitioner inte.

Jag är mycket öppen för förslag till andra teoretiska utgångspunkter. Överhuvudtaget vågar jag påstå att den generation som jag tillhör (70- & 80-talisterna kan vi väl kalla oss) är ganska väl vaccinerade mot det testuggeri som tyvärr har haft alltför stort inflytande i diskussionen bland vänstermänniskor under 1900-talet. Jag är full beredd att dumpa Marx. Men hittills, i brist på bättre, ägnar jag mig åt att försöka förstå samhället utifrån det perspektiv som Marx öppnade med sina ekonomikritiska analyser för halvtannat sekel sedan.

Jag ska (förhoppningvis, om jag orkar) presentera någon form av marxsk modell inom en inte alltför avlägsen framtid. Inte för att jag kan göra det bättre än många andra, utan mest för min egen självförståelses skull. Jag tror att den modell av marxsk ekonomikritik som jag ser som givande skiljer sig ganska fundamentalt från den Marx-bild som Lönnroth gjort sig genom att, som han skriver, ”tugga sig igenom Marx Kapitalet alla tre delarna och därutöver ett antal tusen sidor av honom, av Engels och av senare marxister”. Jag kan ha fel, för jag kan ju inte veta hur Lönnroth tolkar Marx. Men jag kan veta vad Lönnroth skriver om Marx, och utifrån det anta att Lönnroth skriver om den Marx som han läst. Och det är definitivt ingen överdrift att säga att vi läst helt olika Marx. Med det menar jag att vi läst delvis samma skrifter, men med helt olika perspektiv och därmed har våra tolkningar av det vi läst blivit fundamentalt annorlunda.

I Lönnroth skrifter - jag tänker främst på hans avhandling från 1977/78, men även kortare texter, i exv. läroböcker (t. ex. Politisk ekonomi, Andra upplaga, 1996), i partiinterna (V)-dokument (På tröskeln till framtiden) – gör Lönnroth en huvudsakligen nyricardiansk läsning (termen är inte perfekt) av Marx. Lönnroth behandlar gärna det s.k. ”transformationsproblemet” – dvs. relationen mellan ”arbetsvärden” och priser, och när han inte finner någon rimlig lösning på problemet skyller han på Marx. Kanske hade det varit bättre att skylla på Morishima eller kanske redan på von Bortkiewicz. (”Arbetsvärderna kan användas för att förklara att arbetarna producerar mer än vad som krävs för den egna försörjningen och att ett överskott därmed går till kapitalägaren. Men de är oanvändbara för att förstå marknadspriser”). Just det citerade stycken (Ur ”Den tredje vänstern”, andra upplagan, s.63) är lite kul, eftersom det styrks med en hänvisning till Lönnroths egen avhandling, som inte handlar om Marx utan om ”några moderna marxtolkningar”, tolkningar som få människor idag skulle göra Marx ansvarig för.

Men även bortsett från transformationsproblemet (som ju bara finns i Marx texter om man vill att det ska finnas där, dvs. om man läser Marx som vore han en pristeoretiker) är det svårt att hitta spår av Marx-läsning hos Lönnroth. Om det nu är sant att Lönnroth gillar Marx, varför visar han det inte då? Varför berättar han ständigt vad han inte lärt sig av Marx, istället för vad han lärt sig?

När jag läser Marx är det snarare form-begreppet som står i centrum. Det kanske låter abstrakt och sterilt ut ett mer politiskt/aktivistiskt perspektiv, men jag tror att Marx har mycket att lära oss här. Men Marx vetenskapliga metod i bakhuvudet och hans förmåga att alltid skilja mellan det som framträder och det som (på en ofta icke-empirisk nivå) genererar framträdelseformerna kan man se igenom delar av kapitalismens ”fetischformer”. Vi kan exempelvis se hur relationer som framträder mellan ting i själva verket är relationer mellan människor. Vi kan skilja på former som är sprungna ut det kapitalistiska produktionssättet (som exv. varan) och företeelser som är allmänhistoriska (exv. bruksvärden). Vi kan se hur rikedom, även om den framträder som kapital, inte är kapital. Vi kan se hur arbetslönen inte har något direkt samband med arbetets produktivitet osv. Men som sagt: jag är öppen. Finns det andra teorier som kan förklara dessa fenomen på ett bättre sätt är jag mer än nyfiken på att stifta bekantskap med dessa teorier.

Slutligen en kort kommentar till Lönnroths insinuation om Ung Vänsters paroll ”Vi mot alla andra” och Vänsterpartiets valframgång i Fagersta.

Jag var aktiv i Ung Vänster under 1990-talet och minns att vi pratade om ”vi mot alla andra _politiska ungdomsförbund_”. Vi såg bland de andra politiska ungdomsförbunden ingen självklar allierad. Istället fokuserade vi på att bygga samarbeten med andra organisationer, exv. fackföreningen, hyresgäströrelsen, lokala rörelser, idrottsföreningar osv. Detta vill Lönnroth på något sätt koppla ihop med att höga valresultat skulle kunna ses som tecken på principlöshet. Jag får det inte riktigt att gå ihop. Personligen tycker jag att det är kul med höga siffror för Vänsterpartiet, men jag ser ingen egenvärde i det. Rimligtvis borde framgång räknas i hur mycket av sin politik man får igenom. Jag har ingen aning om hur det är i Fagersta. Jag vet att Vänsterpartiet fick problem i Göteborg efter de framgångsrika valen 1994 och 1998. Man hamnade i en situation där man trots goda valsiffror tvangs föra en politik som kanske inte riktigt var vad väljarna hade förväntat sig (minns utförsäljningarna av exv. allmännyttan och hela Komvux-grejen). I sådana situationer är det kanske bättre att förbli i opposition.¨

Nåväl. Jag tycker att det är givande att debattera, så det var verkligen kul att få ett svar av Johan. Och jag säger till honom: Hic Rhodus, hic salta! Bevisa gärna att Marx hade fel, kom gärna med en bättre teori! Men tillsvidare fortsätter i alla fall jag det marxska spåret.

PS. En bok som sätter Marx ekonomikritik i ett delvis nytt ljus är Michael Heinrichs: ”Wissenschaft vom Wert”. Läs den! (Den är just nu slut, men förlaget utlovar en ny upplaga i oktober 2011, och det är ju nu.)

http://www.dampfboot-verlag.de/buecher/454-5.html

PPS. Det kan tyckas vara kuriöst att jag lägger ner tid på att bemöta Lönnroth om jag nu ändå inte tycker att han har så mycket att komma med. Men jag tycker att det är ganska kul, och jag ser det som ett sätt att precisera mina egna, i dagsläget mycket vara, teorier. Dessutom är det spännande att se hur olika personer kan tolka samma text så fundamentalt olika. Efter att ha läst Lönnroths doktorsavhandling står det tydligare än någonsin: det är inte samma Marx vi läst. De ”moderna marxtolkningar” (främst Morishima) som Lönnroth behandlar har nämligen ytterst lite att göra med de ”moderna marxtolkningar” som jag tycker är intressanta. Kul att den gamle skäggige tysken trots alla dödförklaringar fortfarande lever och kan tolkas olika.

1 kommentar:

  1. Johan Lönnroth svarar:

    Hej igen Mattias. Du skriver: "Ett av problemen med Marx’ teori är att dess praktiska nytta inom ramarna för kapitalismen är tämligen begränsade. Marx hjälper oss att se igenom den nyliberala dogmatismen, men det är svårt att utifrån hans teorier skapa ett trovärdigt alternativ till den nyliberala ekonomiska politiken." Jag anser att Marx och Engels - särskilt i Manifestet - bidrog starkt till förståelsen av kapitalismens utveckling - inte minst kapitalismens förmåga att utveckla produktivkrafterna - samt främlingsskapet, varufetischismen med mera som Du själv skriver om. Deras tänkande byggde på bland annat den liberala brittiska nationalekonomin (som Lenin en gång skrev). Nyliberalismen fanns inte på Marx tid och tanken att han skulle ha skapat ett alternativ till "nyliberalismens soppkök" är anser jag ganska absurd. För övrigt är nyliberalismen idag ganska utdöd utanför några små fundamentalistiska ekonomsekter. Varken den republikanska reaktionära högern i USA, de ledande inom EU som nu vill ha Tobinskatt och gemensam finanspolitik, eller Putin eller kineserna är några nyliberaler. Du skriver "...gör Lönnroth en huvudsakligen nyricardiansk läsning (termen är inte perfekt) av Marx." Nyricardianismen var främst en kritik av den neoklassiska teorin, att arbetsvärdeläran strök med på kuppen var en bieffekt, Joan Robinsson och andra så kallade nyricardianer var (liksom jag) ganska positiva till Marx historiesyn och hans kritik av samtidens politiska ekonomi. Jag påverkades för övrigt mer av marxisterna Paul Sweezy med flera som hävdade att klasskampen och utsugningen kunde analyseras med ett överskottsbegrepp i pristermer bättre än med hjälp av arbetsvärdeläran. Du skriver: "Bevisa gärna att Marx hade fel, kom gärna med en bättre teori!" Som framgår av mina böcker Minervas Uggla (1985) och Schamanerna (1993) tror jag inte på "ekonomi" som vetenskap. Jag anser att den globala kapitalismen lika väl som den frihetliga socialism jag drömmer om är så sammansatt och mångfacetterad att de inte kan fångas i en samlad "teori"



    Till sist om Ung Vänster: Jo så var det. När vi gick upp till 12% i valet 1998 blev vi alltmer ett otydligt "stödparti" till S både på riksnivå och i en rad kommuner, där vi tvangs förhandla om detaljer i S-förslag. Denna osjälvständighet till S var just en effekt av "vi mot alla andra" linjen - högstämd retorik och orealistiska överbud - för att sedan ramla i knäet på sosserna eftersom vi inte hade något eget tydligt politiskt alternativ. Bara i Fagersta vågade vi ta all den makt som väljarna gav oss. Som en chilensk socialist sa när han kom som flykting till Sverige efter kuppen 1973: "Jag begriper mig inte på den svenska vänstern: Ni bara pratar och vill inte ha makt" Johan

    SvaraRadera