tisdag 25 januari 2011

Manifestet vs. Marx

Det kommunistiska manifestet från 1847/48 är marxismens mest lästa text. Det är på många sätt en lysande skildring av kapitalismens historiska framväxt och dess konsekvenser. Problemet är att många tror att Manifestet innehåller kärnan av marxismens teori, att man förstår marxismen bara genom att läsa Manifestet.
Manifestet är en politisk pamflett, skriven huvudsakligen av Marx. Som alla politiska pamfletter är dess styrka förknippad med förmågan att sammanfatta och övertyga. Dess styrka är däremot inte dess vetenskapliga tyngd. Det var först senare (under 1850- och 1860-talen) som Marx utvecklade sin analys av kapitalismen. Vi ska därför inte vara förvånade över att Manifestet innehåller en rad åsikter som Marx senare kom att ta avstånd ifrån.
I Manifestet läser vi exempelvis: “Den [bourgeoisien] har, kort sagt, i stället för den i politiska och religiösa illusioner höljda utsugningen satt den öppna, skamlösa, direkta, kalla utsugningen.” Det är sant att de illusioner som omgärdar utsugningen har ändrats. Utsugningen legitimeras under kapitalismen (normalt) inte av religion. Men utsugningen förblir dold av illusioner. Detta är något som Marx gör en poäng av i Kapitalet. Han jämför modernt lönearbete med feodalismens fronarbete (eller corvée. Vi saknar ett adekvat svenskt ord för företeelsen.) där de direkta producenterna (i det här fallet livegna bönder) arbetar ett antal dagar i veckan på sin egen åker, ett antal dagar på godsägarens åker. Här är utsugningen tydlig. Man ser direkt att man arbetar åt sig själv på sin egen åker och för någon annan när man arbetar på godsägarens åker. Under kapitalismen är utsugningsförhållandet däremot dold. Vi ser inte att vi under en arbetsdag ägnar ett antal timmar åt att skapa värde som motsvarar vår lön, och ett antal timmar åt att skapa värde som kapitalisten lägger beslag på i form av mervärde. Tvärtom förefaller det som om vi får betalt för vårt arbete i form av lön. Enligt Marx får vi inte det, utan vi får betalt för vår att ställa vår arbetskraft till kapitalistens förfogande, och det är en helt annan sak. Men 1847/48 hade Marx inte kommit så långt i sin förståelse av kapitalismens att han såg detta.
En annan sak som Marx gör en stor poäng av i Manifestet är arbetarnas alltmer eländiga situation. Enligt Manifestet blir arbetarna under kapitalismen allt fattigare. Detta är något som den historiska utvecklingen har motbevisat. Tvärtom tenderar arbetarnas levnadsstandard att öka under kapitalismens utveckling. Det är inte helt ovanligt att personer som läst Manifestet menar att detta innebär att Marx’ teori är felaktig. Problemet är bara att detta visserligen var Marx åsikt 1847/48, men att han senare tog kraftigt avstånd från den. Det är visst möjligt för arbetarklassen att förbättra sin materiella levnadsstandard under kapitalismen. Men detta kan bara ske inom vissa ramar, ramar satta av kapitalismens behov av ackumulering. Om arbetarklassen i sin helhet skulle öka sina löner så mycket att arbetarna inte längre skulle behöva sälja sin arbetskraft till kapitalisterna, skulle kapitalismen sluta fungera. Marx nämner det tidiga USA som ett exempel på detta. Så länge det fanns billig jord tillgänglig i den amerikanska västern hade arbetarna inget intresse att arbeta i industrin, utan drog helt enkelt västerut och arbetade på sina egna gårdar.
Kapitalismens ständiga jakt efter vinster leder via konkurrensen till en ständig utveckling av arbetets produktivitet, något som leder till ökad produktion. En del av denna produktion kan mycket väl komma arbetarna till godo. Det är t.o.m. möjligt att arbetarna får en ökad levnadsstandard, samtidigt som kapitalisterna ökar sina vinster.
Men, och det är Marx viktiga poäng, denna ökning av levnadsstandarden förändrar inte i grunden arbetarnas situation. De är fortfarande hänvisade till att sälja sin arbetskraft och därmed bidra till kapitalisternas ackumulation. Arbetarnas paradoxala situation innebär att ju mer de arbetar desto mer hjälper de kapitalet att öka sin makt över arbetarna. På så sätt minskar arbetarnas samhälleliga makt, men detta innebär alltså på intet sätt att deras materiella levnadsstandard måste minska, och detta gäller förstås oavsett vad Marx skrev 1848.
Jag tycker att Manifestet fortfarande är en läsvärd text. Den beskriver mycket målande hur kapitalismen tar makten över samhället och hur den omformar hela världen efter sina behov. Man bör dock alltid vara medveten som att texten i Manifestet bygger på Marx av år 1847/48, och att hans vetenskapliga arbete då fortfarande befann sig i ett tidigt stadium. Manifestet bör läsas som en intresseväckande text som leder till fortsatta studier. Slutar man sin samhällsvetenskapliga läsning med Manifestet har man dock inte kommit särskilt långt.

måndag 24 januari 2011

Lite om jämvikt

Sitter och läser David Harveys “The Limits of Capital”. Jag tänker inte skriva någon regelrätt recension av boken, men ska försöka forumlera några tankar kring frågor som Harvey tar upp.

1) Jämviktsbegreppet hos Marx
Inom mycket av den moderna, neoklassiska ekonomin är jämvikt ett centralt begrepp. Jämviktens teoretiker par exellence är Léon Walras (1834-1910). Walwas magnum opus Eléments d’économie politique pure kom redan 1874, alltså under Marx livstid. Jag har inte läst Walras, men så som sekundärlitteraturen beskriver hans tankar går de ut på att en marknadsekonomi kan beskrivas som en serie jämvikter, där utbud och efterfrågan tar ut varandra och alla parter får det de vill ha. Klas Eklund definierar jämvikt som “ett tillstånd där både köparnas och säljarnas planer kan tillfredsställas på en viss marknad. Då är den utbjudna kvantiteten lika stor som den efterfrågade.”
Marx är inte någon jämviktsekonom. Tvärtom betonar han att det ligger i kapitalismens funktionssätt att ständigt befinna sig i rörelse, och att olika delar av kapitalismen ständigt hamnar i konflikt med andra delar. Trots detta tolkas Marx värdebegrepp ofta som ett jämviktsbegrepp.
Marx anser, som bekant, att det är den samhälleligt nödvändiga arbetstid som är nedlagd i en produkt som i sista instans bestämmer dess pris på marknaden. Den samhälleligt nödvändiga arbetstiden utgör värdets substans. Marx gör dock också en poäng i att marknadspriset ständigt rör sig och att varor normalt inte säljs till sina värden. I Kapitalets tredje band modifierar Marx relationen mellan värden och priser och menar att profitkvotens utjämning gör att varor aldrig säljs till sina värden (undantaget är varor producerade under genomsnittlig organisk sammansättning på kapitalet). Däremot inför Marx begreppet marknadsvärde, vilket är en varas kostnadspris plus en genomsnittsprofit. Varorna säljs dock normalt inte för sitt marknadsvärde heller, utan marknadspriser rör sig kring marknadsvärdet.
Frågan är: om marknadsprisernas regleras av marknadsvärderna och rör sig kring dessa, borde man då inte kunna tänka sig marknadsvärderna som någon form av jämviktspriser? Om utbud och efterfrågan motsvarar varandra och inga andra störningar sker, då ska väl marknadspris vara exakt samma sak som marknadsvärde? De är i alla fall så som många post-walras ekonomer har tolkat Marx.
Jag har en vag känsla av att detta är en felaktig tolkning. Jämvikt är för Marx ett teoretiskt verktyg, som han ibland använder för att förenkla en frågeställning. Detta betyder inte att jämvikt är varken ett idealtillstånd som marknadsekonomin strävar efter eller en teoretisk förklaringsmodell. Jag tror att vi måste förstå relationerna mellan Marx begrepp (exempelvis mellan värde och pris, resp. marknadsvärde och marknadspris) annorlunda. Jag är däremot inte säker på hur vi ska förstå dem.