lördag 30 juli 2011

Ge rum för utopier!

Målet för en marxistisk analys av samhället idag måste vara att på allvar föra fram bevisen för kapitalismens historiska, övergående karaktär. Vi har alla förlöjligat Fukuyamas tes om ”historiens slut”, trots att en stor del av medborgarna och politikerna i den kapitalistiska världen faktiskt utgår från kapitalförhållandets eviga fortlevnad. Politiker försöker föra en ”sund ekonomisk politik” – med detta menas en politik där ett land, i konkurrens med alla andra länder, drar till sig kapital. ”Bra företagsklimat” är ett annat synsätt på samma fenomen. I den globala konkurrensen med alla andra länder blir utrymmet för självständigt handlande litet. Politiken förefaller maktlös inför ekonomin opersonliga och föregivet oundvikliga ”lagar”. Som marxister vet vi att dessa ”lagar” äger objektiv realitet, men bara inom ramarna för ett kapitalistiskt produktionssätt. Vi vet att kapitalismen kan kastas på historiens sophög som ett föråldrat produktionssätt, men vi vet också att man inom kapitalismen kan skapa ett politiskt spelrum genom att förvägra kapitalet den hämningslösa frihet som det eftersträvar. Kapitalets frihet innebär individernas ofrihet. Under kapitalismen utgörs individernas ofrihet inte främst av personlig underordning under andra människor, utan av underordning under abstraktioner, abstraktioner som människor själva skapat. Detta är kapitalismens mest bisarra förhållande – vi lär oss ständigt att betvinga naturen, samtidigt som vi blir alltmer maktlösa när det gäller att betvinga de samhälleliga förhållanden som människor själva skapat.
Kapitalismen har visat sig vara världshistoriens hittills mest framgångsrika produktionssätt. Den har bemäktigat sig hela jordklotet, sugit sig in i varenda por. Den har skapat rikedom i former och storlek som tidigare generationers människor inte ens kunde drömma om. Idag når kapitalismens nya triumfer – hundratals miljoner människor i tidigare extremt fattiga länder har höjt sin levnadsnivå och kan numer äta sig mätta varje dag. Detta är framsteg som ska erkännas. Samtidigt blir kapitalismens gränser alltmer tydliga. Jag ska här inte ta upp det uppenbara faktum att kapitalismens rovdrift på naturens resurser gör att vi närmar oss en ohållbar situation. Detta är alltför uppenbart. Jag tror att det istället är viktigt att peka på människors maktlöshet.
Det fanns en tid, jag pratar om det ”gyllene kvartsseklet” 1945-70, då västvärldens välfärdsstater kunde satsa alltfler resurser enligt en icke-kapitalistisk, behovsanpassad, demokratisk logik. Den offentliga sektorn byggdes ut. Ville medborgarna, genom sina valda politiker, satsa på exv. sjukvården kunde man göra det. Ville man istället sats på kortare arbetsvecka eller längre semester gick också detta. Men kunde t.o.m. göra båda sakerna samtidigt. Givetvis var spelrummet begränsat. Kapitalismens krav på profiter satta även då gränser. Men gränserna var vidare. Detta berodde förstås på läget i klasskampen, både inom staterna och på den internationella arenan. Nu pratas det istället om ”globaliseringen” som en opersonlig naturlag. Välfärdsstaternas handlingsutrymme berodde tidigare i stor utsträckning på länders möjligheter att tvinga kapitalet att stanna inom landet. Detta tvång var politiskt skapat, genom politiska beslut. Att tvånget nu är borta är också resultatet av politiska beslut. Det vore förstås möjligt att återigen tvinga in kapitalet i välfärdsstatens fåra. Underligt nog är det väldigt få politiska rörelser som kräver detta. Även vänster- och arbetarpartierna verkar ha böjt sig under dogmen om ”globaliseringen” oundviklighet, och därmed omöjliggjort politiskt reformarbete. Detta är mycket underligt. Man skulle kunna vara konspiratorisk och tro att de är ”köpta” av kapitalet. Jag tror inte det. Jag tror snarare att problemet är att arbetar- och vänsterrörelsen inte längre vågar formulera alternativ till den hegemoniska borgerliga-liberala världsbilden.
Detta är min huvudsakliga lärdom av de senaste årens Marx-studier. Marx visar mycket trovärdigt kapitalismens enorma utvecklingskapacitet, och samtidigt dess enorma irrationalitet i det att människorna låter sig behärskas av abstraktioner (tänk: räntenivå, kapitalflöden, konjunkturcykler, aggregerat effektiv efterfrågan osv.). Som bekant ger Marx oss inga utopier. Han visar kapitalismens gränser, men för oss aldrig till andra sidan, till en rimlig bild av hur en efter-kapitalistisk ekonomi skulle kunna fungera. Jag tror att det är dags att vi vågar formulera en sådana – att kunna visa på ett trovärdigt sätt att kapitalismen inte bara är omänsklig, utan också onödig.