söndag 11 september 2011

Ur Grundrisse

Har översatt en kortare passage ur Grundrisse som inte finns med i Liedmans urval. Jag tycker att det är en intressant text, där Marx visar hur bytesvärdets självständighet i form av pengar påverkar hela utbytesprocessen, och därmed även produktionen. Detta är en aspekt som ”modern” nationalekonomi ofta försummar.

Översättningen är klumpig. Jag har strävat efter att behålla Marx otympliga tyska satsbyggnad, dels för att göra honom rättvisa, dels för att jag gillar den.

Källa: Marx-Engels-Werke. Band. 42 (Berlin 1983), s. 79-83

---

[79] […] Processen är helt enkelt denna: Produkten blir vara, dvs. blott ett moment i utbytet. Varan förvandlas till bytesvärde. För att likställa sig som bytesvärde blir den ersatt med ett tecken, som representerar bytesvärde som sådant. Som sådant symboliserat bytesvärde kan den sedan åter bytas ut i bestämda förhållanden med varje annan vara. Genom att produkten blir vara och varan bytesvärde får den först i huvudet en dubbel existens. Denna ideella fördubbling går (och måste fortsätta) till det att varan i [80] det verkliga utbytet framträder dubbelt: som naturlig produkt å ena sidan, som bytesvärde å den andra. Dvs. dess bytesvärde erhåller en från den själv avskild existens.
Produktens bestämning i bytesvärdet för alltså nödvändigtvis med sig att bytesvärdet erhåller en från produkten avskild, lösgjord existens. Detta bytesvärde - från varorna själva lösgjort och själv existerande som en vara bredvid dem – är penningen. Alla egenskaper hos varan som bytesvärde framträder som en från den skilt föremål, en från dess naturliga existensform lösgjord social existensform i penningen. (Detta vidare att bevisa, i det att penningens vanliga egenskaper räknas upp.) (Materialen som denna symbol uttrycks i är på intet sätt likgiltig, hur olikartat det än uppträder i historien. Samhällets utveckling utarbetar ett för symbolen alltmer lämpat material, från vilket den därefter åter försöker göra sig loss; en symbol, när den inte är godtycklig, fordrar vissa betingelser hos materialet som den är representerad av. Så t. ex. har tecknen för ord en historia. Bokstavsskrift osv.) Produktens bytesvärde alstrar alltså penningen vid sidan av produkten. Det är nu omöjligt att upphäva förvecklingar och motsägelser som framgår av penningens existens vid sidan av de särskilda varorna genom att man ändrar penningens form (fastän svårigheter som tillhör en lägre form av densamma kanske kan undvikas genom en högre). Likaså omöjligt är det att upphäva penningen själv så länge bytesvärdet förblir produkternas samhälleliga form. Det är nödvändigt att inse detta klart, för att inte ställa sig några omöjliga uppgifter, och att känna till gränserna inom vilka penningreformer och omvandlingar av cirkulationens produktionsförhållanden och de på dessa vilande samhälleliga förhållandens kan nygestaltas.
Penningens egenskaper som 1. mått för varuutbytet; 2. som bytesmedel; 3. som representant för varorna (därför som objekt för kontrakten); 4. som allmän vara vid sidan av de särskilda varorna – följer alla helt enkelt från dess bestämning som från varorna själva åtskilt och objektifierat bytesvärde. (Penningens egenskaper som allmän vara gentemot alla andra, som förkroppsligande av deras bytesvärde, gör den till samtidigt till realiserad och ständigt realiserbar form av kapitalet; till kapitalets ständigt giltiga framträdelseform, en egenskap som framträder vid penningutflöden. Den gör att kapitalet historiskt först enbart [81] framträder i penningens form. Den förklarar därpå slutligen penningens sammanhang med räntefoten och dess utveckling.
Ju mer produktionen gestaltas på det sättet att varje producent blir beroende av bytesvärdet på sin vara, dvs. ju mer produkten verkligen blir bytesvärde och bytesvärdet produktionens omedelbara objekt, desto mer måste penningrelationerna utvecklas och motsägelserna som är inneboende i produktens förhållanden till sig som penning. Behovet av utbyte och förvandlingen av produkten i rent bytesvärde skrider framåt i samma utsträckning som delningen av arbetet, dvs. med produktionens samhälleliga karaktär. Men i samma utsträckning som denna växer, växer penningens makt, dvs. bytesförhållandet sätter sig som en gentemot producenterna yttre och av dem oberoende makt. Vad som ursprungligen framstod som ett medel för att främja produktionen blir till ett för producenterna främmande förhållande. I samma förhållande som producenterna blir beroende av utbytet, förefaller utbytet bli oberoende av dem och klyftan mellan produkten som produkt och produkten som bytesvärde förefaller växa. Penningen frambringar inte dessa motsättningar och motsägelser, utan utvecklingen av dessa motsättningar och motsägelser frambringar skenbart penningens transcendentala makt. (Att utveckla: inflytandet av förvandlingen av alla förhållanden till penningförhållanden. Naturaskatt till penningskatt, naturaljordränta till penningjordränta, krigstjänstgöring till hyrtrupper, överhuvudtaget alla personliga tjänster till penningtjänster, det patriarkala, slav-, livegna, skråarbetet till rent lönarbete.)
Produkten blir till vara; varan blir till bytesvärde; varans bytesvärde är dess inre penningegenskap; denna penningegenskap lösgör sig från varan som penning, erhåller en allmän, från alla särskilda varor och deras naturliga existenssätt speciell social existens; produktens förhållande till sig som bytesvärde blir dess förhållande till en bredvid den existerande penning, eller alla produkters förhållande till en utanför dem existerande penning. Så som produkternas verkliga utbyte alstrar deras bytesvärde, alstrar deras bytesvärde penningen.
Nästa fråga som kommer emot en är: Penningens existens bredvid varorna, innesluter inte detta redan från början motsägelser som är givna med detta förhållande självt?
För det första: Det enkla faktum att varan existerar dubbelt, ena gången som bestämd produkt, vars bytesvärde innehålls ideellt i dess naturliga existensform (innehålls latent), och sedan som manifesterat bytesvärde (penning) som har kastat av sig alla sammanhang med produktens naturliga existensform [82], denna dubbla skilda existens måste fortsätta till skillnad, skillnaden till motsats och motsägelse. Samma motsägelse mellan varans särskilda natur som produkt och dess allmänna natur som bytesvärde, som alstrades av nödvändigheten att sätta den dubbelt, ena gången som denna bestämda vara, andra gången som penning, som innehåller motsägelsen mellan dess särskilda naturliga egenskaper och dess allmänna sociala egenskaper, innehåller från början möjligheten att dessa åtskilda existensformer inte är konvertibla med varandra. Varans utbytbarhet existerar i varan som ett ting bredvid den, som något åtskilt från den, inte längre mer omedelbart identiskt. Så snart som penningen är ett yttre ting bredvid varan förknippas varans utbytbarhet mot pengar med yttre villkor, som kan inträda eller inte; prisgiven åt yttre villkor. Varan begärs i utbytet p.g.a. dess naturliga egenskaper, p.g.a. behov vars objekt den är. Om varan därför kan omsättas till pengar, mot vilka den kan utbytas, om dess bytesvärde kan sättas för den, har i första rummet inget med dess bytesvärde att göra och av oberoende av den. Varans möjlighet att omsättas beror på produktens naturliga egenskaper. Penningens möjlighet att omsättas sammanfaller med dess existens som symboliskt bytesvärde. Det blir alltså möjligt att varan i sin bestämda form som produkt inte mer kan omsättas, liksättas, med dess allmänna form som penning.
I det att varans utbytbarhet existerar utanför den i penningen, har utbytbarheten blivit något från varan åtskilt, främmande från den, något som den först måste likställas med, alltså något som är den olikt. Samtidigt blir likställandet beroende av yttre betingelser, alltså slumpartat.
För det andra: På samma sätt som bytesvärdet existerar dubbelt i varan, som bestämd vara och penning, så faller utbytesakten sönder i två av varandra oberoende akter: utbyte av vara mot penning, utbyte av penning mot vara; köp och försäljning. Då dessa nu har vunnit en rumsligt och tidsmässigt från varandra avskiljd, mot varandra likgiltig existensform, upphör deras omedelbara identitet. De kan motsvara varandra, eller inte motsvara varandra; de kan täcka varandra eller inte; de kan träda i missförhållanden till varandra. De kommer visserligen ständigt att försöka utjämna varandra; men i stället för den tidigare omedelbara likheten har nu trätt den ständiga rörelsen av utjämning, som samtidigt förutsätter [83] det ständiga olikhetssättandet. Konsonansen kan nu fullt ut möjligen nås genom att passera de yttersta dissonanser.
För det tredje: Med åtskiljandet av köp och försäljning, uppdelningen av utbytet i två av varandra rumsligen och tidsmässigt oberoende akter, framträder vidare ett annat nytt förhållande.
På samma sätt som utbytet självt sönderdelar sig i två av varandra oberoende akter, so skiljer sig utbytets totalrörelse självt från de utbytande, från varornas producenter. Utbytet för utbytets skull skiljer sig från utbytet för varornas skull. Ett köpmannastånd träder mellan producenterna, ett stånd som bara köper för att sälja, och bara säljer för att åter kunna köpa, och som i denna operation inte har varorna i egenskap av produkter som mål, utan enbart uppnåendet av bytesvärden som sådana, av pengar. (Vid byteshandel kan ett köpmannastånd bildas. Men eftersom det bara har att disponera överskottet från båda sidor, så förblir dess inflytande på produktionen rakt igenom sekundärt, såsom dess hela betydelse.) Självständiggörandet av bytesvärdet i pengar, lösryckt från producenterna, motsvarar självständiggörandet av utbytet (handeln) som en från de utbytande lösryckt funktion. Bytesvärdet var varuutbytets mått; med dess ändamål var det direkta tillägnandet av den utbytta varan, dess konsumtion (oavsett om denna konsumtion består i ett direkt tillfredsställande av behov, tjänar som produkt, eller själv åter tjänar som produktionsverktyg). Handelns mål är inte direkt konsumtionen, utan intjänandet av pengar, av bytesvärden. Genom denna fördubbling av utbytet – utbyte för konsumtionens skull och utbyte för utbytets skull – uppstår ett nytt missförhållande. Köpmannen är i sitt utbyte bara bestämd av differensen mellan varornas köp och försäljning; men konsumenten måste definitivt ersätta bytesvärdet för de varor han köper. Cirkulationen, utbytet inom köpmannaståndet, och cirkulationens slut, utbytet mellan köpmannaståndet och konsumenten, hur mycket de till syvende och sist ömsesidigt betingar varandra, är bestämda av helt olika lagar och motiv och kan hamna i de största motsägelser med varandra. Redan i denna uppdelning ligger möjligheten till handelskriser. Eftersom produktionen omedelbart arbetar för handeln och bara indirekt för konsumtionen, måste den lika mycket förstås utifrån denna inkongruens mellan handel och konsumtionsutbyte, som den å sin sida skapar. (Förhållandena mellan efterfrågan och tillgång blir helt förvridna.) (Från den verkliga handeln urskiljer sig sedan penninghandeln.)