onsdag 12 oktober 2011

Kommentarer till Lönnroths kommentar

Tack för ditt svar, Johan. Det är alltid kul att få respons på det man skriver.

Du har helt rätt i att jag ”inte har mycket att komma med, nästan ingenting i politiska sakfrågor”. Jag befinner mig, precis som stora delar av vänstern, i en period av sökande. Det är min åsikt att politik bör byggas utifrån en analys av hur samhället fungerar, och därför intresserar jag mig för ekonomisk och annan samhällsvetenskaplig teori. Just ekonomin är ett stort problem för vänstern – den dominerande nationalekonomin (oavsett om den kommer i nyklassik eller postkeynesiansk form) ställer inte relevanta frågor och ge därmed inte heller relevanta svar till den som försöker förändra världen och som ser det kapitalistiska produktionssättet som ett hinder för människors frigörelse. Jag har därför försökt hitta ”alternativa” ekonomiska teorier, och hittills har Marx’ teori varit den som verkat mest lovande.

Ett av problemen med Marx’ teori är att dess praktiska nytta inom ramarna för kapitalismen är tämligen begränsade. Marx hjälper oss att se igenom den nyliberala dogmatismen, men det är svårt att utifrån hans teorier skapa ett trovärdigt alternativ till den nyliberala ekonomiska politiken. Men någonstans är jag en optimist av upplysningstyp – jag tror att det är relevant att studera och försöka hitta vetenskapliga förklaringar, även när dessa inte ter sig som direkt användbara. Min förhoppning är ändå och man någonstans på något sätt ska kunna använda Marx. Större än så är mina ambitioner inte.

Jag är mycket öppen för förslag till andra teoretiska utgångspunkter. Överhuvudtaget vågar jag påstå att den generation som jag tillhör (70- & 80-talisterna kan vi väl kalla oss) är ganska väl vaccinerade mot det testuggeri som tyvärr har haft alltför stort inflytande i diskussionen bland vänstermänniskor under 1900-talet. Jag är full beredd att dumpa Marx. Men hittills, i brist på bättre, ägnar jag mig åt att försöka förstå samhället utifrån det perspektiv som Marx öppnade med sina ekonomikritiska analyser för halvtannat sekel sedan.

Jag ska (förhoppningvis, om jag orkar) presentera någon form av marxsk modell inom en inte alltför avlägsen framtid. Inte för att jag kan göra det bättre än många andra, utan mest för min egen självförståelses skull. Jag tror att den modell av marxsk ekonomikritik som jag ser som givande skiljer sig ganska fundamentalt från den Marx-bild som Lönnroth gjort sig genom att, som han skriver, ”tugga sig igenom Marx Kapitalet alla tre delarna och därutöver ett antal tusen sidor av honom, av Engels och av senare marxister”. Jag kan ha fel, för jag kan ju inte veta hur Lönnroth tolkar Marx. Men jag kan veta vad Lönnroth skriver om Marx, och utifrån det anta att Lönnroth skriver om den Marx som han läst. Och det är definitivt ingen överdrift att säga att vi läst helt olika Marx. Med det menar jag att vi läst delvis samma skrifter, men med helt olika perspektiv och därmed har våra tolkningar av det vi läst blivit fundamentalt annorlunda.

I Lönnroth skrifter - jag tänker främst på hans avhandling från 1977/78, men även kortare texter, i exv. läroböcker (t. ex. Politisk ekonomi, Andra upplaga, 1996), i partiinterna (V)-dokument (På tröskeln till framtiden) – gör Lönnroth en huvudsakligen nyricardiansk läsning (termen är inte perfekt) av Marx. Lönnroth behandlar gärna det s.k. ”transformationsproblemet” – dvs. relationen mellan ”arbetsvärden” och priser, och när han inte finner någon rimlig lösning på problemet skyller han på Marx. Kanske hade det varit bättre att skylla på Morishima eller kanske redan på von Bortkiewicz. (”Arbetsvärderna kan användas för att förklara att arbetarna producerar mer än vad som krävs för den egna försörjningen och att ett överskott därmed går till kapitalägaren. Men de är oanvändbara för att förstå marknadspriser”). Just det citerade stycken (Ur ”Den tredje vänstern”, andra upplagan, s.63) är lite kul, eftersom det styrks med en hänvisning till Lönnroths egen avhandling, som inte handlar om Marx utan om ”några moderna marxtolkningar”, tolkningar som få människor idag skulle göra Marx ansvarig för.

Men även bortsett från transformationsproblemet (som ju bara finns i Marx texter om man vill att det ska finnas där, dvs. om man läser Marx som vore han en pristeoretiker) är det svårt att hitta spår av Marx-läsning hos Lönnroth. Om det nu är sant att Lönnroth gillar Marx, varför visar han det inte då? Varför berättar han ständigt vad han inte lärt sig av Marx, istället för vad han lärt sig?

När jag läser Marx är det snarare form-begreppet som står i centrum. Det kanske låter abstrakt och sterilt ut ett mer politiskt/aktivistiskt perspektiv, men jag tror att Marx har mycket att lära oss här. Men Marx vetenskapliga metod i bakhuvudet och hans förmåga att alltid skilja mellan det som framträder och det som (på en ofta icke-empirisk nivå) genererar framträdelseformerna kan man se igenom delar av kapitalismens ”fetischformer”. Vi kan exempelvis se hur relationer som framträder mellan ting i själva verket är relationer mellan människor. Vi kan skilja på former som är sprungna ut det kapitalistiska produktionssättet (som exv. varan) och företeelser som är allmänhistoriska (exv. bruksvärden). Vi kan se hur rikedom, även om den framträder som kapital, inte är kapital. Vi kan se hur arbetslönen inte har något direkt samband med arbetets produktivitet osv. Men som sagt: jag är öppen. Finns det andra teorier som kan förklara dessa fenomen på ett bättre sätt är jag mer än nyfiken på att stifta bekantskap med dessa teorier.

Slutligen en kort kommentar till Lönnroths insinuation om Ung Vänsters paroll ”Vi mot alla andra” och Vänsterpartiets valframgång i Fagersta.

Jag var aktiv i Ung Vänster under 1990-talet och minns att vi pratade om ”vi mot alla andra _politiska ungdomsförbund_”. Vi såg bland de andra politiska ungdomsförbunden ingen självklar allierad. Istället fokuserade vi på att bygga samarbeten med andra organisationer, exv. fackföreningen, hyresgäströrelsen, lokala rörelser, idrottsföreningar osv. Detta vill Lönnroth på något sätt koppla ihop med att höga valresultat skulle kunna ses som tecken på principlöshet. Jag får det inte riktigt att gå ihop. Personligen tycker jag att det är kul med höga siffror för Vänsterpartiet, men jag ser ingen egenvärde i det. Rimligtvis borde framgång räknas i hur mycket av sin politik man får igenom. Jag har ingen aning om hur det är i Fagersta. Jag vet att Vänsterpartiet fick problem i Göteborg efter de framgångsrika valen 1994 och 1998. Man hamnade i en situation där man trots goda valsiffror tvangs föra en politik som kanske inte riktigt var vad väljarna hade förväntat sig (minns utförsäljningarna av exv. allmännyttan och hela Komvux-grejen). I sådana situationer är det kanske bättre att förbli i opposition.¨

Nåväl. Jag tycker att det är givande att debattera, så det var verkligen kul att få ett svar av Johan. Och jag säger till honom: Hic Rhodus, hic salta! Bevisa gärna att Marx hade fel, kom gärna med en bättre teori! Men tillsvidare fortsätter i alla fall jag det marxska spåret.

PS. En bok som sätter Marx ekonomikritik i ett delvis nytt ljus är Michael Heinrichs: ”Wissenschaft vom Wert”. Läs den! (Den är just nu slut, men förlaget utlovar en ny upplaga i oktober 2011, och det är ju nu.)

http://www.dampfboot-verlag.de/buecher/454-5.html

PPS. Det kan tyckas vara kuriöst att jag lägger ner tid på att bemöta Lönnroth om jag nu ändå inte tycker att han har så mycket att komma med. Men jag tycker att det är ganska kul, och jag ser det som ett sätt att precisera mina egna, i dagsläget mycket vara, teorier. Dessutom är det spännande att se hur olika personer kan tolka samma text så fundamentalt olika. Efter att ha läst Lönnroths doktorsavhandling står det tydligare än någonsin: det är inte samma Marx vi läst. De ”moderna marxtolkningar” (främst Morishima) som Lönnroth behandlar har nämligen ytterst lite att göra med de ”moderna marxtolkningar” som jag tycker är intressanta. Kul att den gamle skäggige tysken trots alla dödförklaringar fortfarande lever och kan tolkas olika.

torsdag 6 oktober 2011

Till frågan om Rosa Luxemburgs aktualitet

Den händer med jämna mellan rum att personer i vänstern vill lyfta fram Rosa Luxemburg. Ofta (om än långt ifrån alltid) på någon annans bekostnad. “Jag gillar Marx, men Luxemburg är bättre” eller “Jag gillar inte Lenin, läs Luxemburg istället!”. Det är dock sällan som dessa Luxemburg-vänner preciserar vad vi ska lära oss av Luxemburg eller vilka texter som vi ska läsa.

Luxemburg var en ultraradikal revolutionsvurmare. För henne var “slutmålet /socialismen eller kommunismen min anm./ allt” (Rosa Luxemburg: Reden, Leipzig 1976, s.10). Hon levde i en period då revolutionen stod på dagordningen, och hon hann uppleva och kritisera revolutionen i Ryssland innan hon mördades 1919. Så det var inte lika utopiskt nu som då att hela tiden framhäva revolutionens nödvändighet och reformernas underordnade roll. Hon var mycket kritisk till fackföreningsrörelsen, till den kooperativa rörelsen och överhuvud alla andra rörelser vars syfte enbart vad att reformera kapitalismen. Visst var hon för reformer, men aldrig på revolutionens bekostad. Att idag lyfta fram denna revolutionsiver känns lite konstigt. Revolutionen står inte omedelbart på dagordningen, och ett mer långsiktigt förhållningssätt är av nöden.

Som teoretiker var Luxemburg ett barn av sin tid, av den Andra Internationalens tid. Hennes teoretiska skrifter (jag syftar främst på hennes magnum opus Die Akkumulation des Kapitals) har dåligt stått emot tidens tand. Jag placerar henne i samma fack som Friedrich Engels, August Bebel, Karl Kautsky och Eduard Bernstein: tänkare vars betydelse i arbetarrörelsen kring sekelskiftet 1900 var betydande, och vilkas skrifter är viktiga om man vill förstå utvecklingen inom arbetarrörelsen, men vilkas dagsaktuella betydelse i det tidiga 2000-talet är ytterst ringa. Visst kan man läsa dem och visst kan man dra lärdomar av deras teorier, men det har runnit mycket vatten under broarna sedan deras tid, och mycket nytt och bättre har kommit.

Man kan hylla Luxemburg som aktivist. Hon var den glödande agitatorn, den ståndaktige revolutionären och den arbetarklassens förkämpe som till sist tvangs offra sitt eget liv för det internationella proletariatets sak. Som symbol för kampen är hon fortfarande viktig, och följdriktigt högtidlighålls fortfarande årsdagen av mordet på henne och Karl Liebknecht av stora människomassor i Berlin.

Men frågan kvarstår: vad är det som gör att människor i vänstern idag vill lyfta fram Luxemburgs namn? Tror man på revolution inom de närmaste åren? Tror man på föråldrade politisk/ekonomiska teorier? Är det den ståndaktige aktivisten man vill visa fram som exempel? Eller är det bara ett sätt att vinna billiga poänger? För ingen kan ju komma och säga något ont om Luxemburg. Hon blev ju martyr och hann innan dess ta avstånd från vissa av Lenins och Trotskijs centralistiska metoder.

lördag 1 oktober 2011

Den s.k. "Tredje vänstern"

Ned: It’s easy to criticize.
Homer: Fun too!

Jag läste Johan Lönnroths nya version av sin bok “Den tredje vänstern” när den kom ut för cirka två år sedan. Påbörjade en recension av boken, men avbröt den snabbt. Lönnroths bok var nämligen genomusel och min recension kunde uppfattas som ett rent personangrepp, och något sådant hade jag ingen lust till. Eftersom boken ändå inte spelat någon roll alls i debatten kändes det inte heller särskilt relevant att ta itu med den. Det som gör att jag ändå skriver några rader om den nu är att Lönnroth är intressant som symptom. Han visar nämligen med all önskvärd tydlighet hur lätt det är att hamna fel om man inte bygger sin politik på en genomtänkt samhällsanalys.

Lönnroths paradgren är historiska exposéer. I princip varje kapitel innehåller en sådan. Det är förstås inget fel i det, men det är ju en fördel om exposéerna leder någon vart. De gör inte Lönnroths. Så man läser och tänker ”jo, visst… och?”. Direkt pinsamt blir det när Lönnroth beskriver Vänsterpartiets valframgångar 1998 och de senare valens vikande siffror. Hans uppfattning av kongressen i 2000 är på sitt sätt lite komisk. ”Det kom som något av en chock när Gudrun Schyman på kongressen i Växjö efter ett tal på temat kommunismens död bara fick lama applåder. Efter det blev ungdomsförbundets ledare mycket starkare applåderad när hon höll ett försvarstal för kommunismen.” Vem som blev chockerad skriver Lönnroth inte, men troligen var det väl han och hans närmaste bundsförvanter. Att den gamla öststatskommunismen var död visste ju alla, och det var väl inte särdeles meningsfullt att upplysa kongressen om det. Att Jenny Lindahl-Persson däremot hade någon form av framtidsperspektiv och därmed fick ett varmare mottagande är väl inte så konstigt? Jo, tydligen, enligt Lönnroth.

När Lönnroth ska försöka kritisera den ekonomiska teori som formulerades av Karl Marx ger han sig ut på mycket djupt vatten. Det står helt klart att Lönnroth aldrig ägnat Marx’ skrifter ett allvarligt studium. Genom sin doktorsavhandling och andra skrifter vet vi att Lönnroth läst flera nyricardianer, typ Steedman, men det är förstås en helt annan sak. Ett exempel på Lönnroths okunskap om Marx teori är hans (Lönnroths) definition av ”den olycksaliga värdelagen”, ”föreställningen att arbetsvärden kan fungera som en slags långsiktiga jämviktspriser på en konkurrensmarknad” (s. 62). Nej, så definierar Marx inte värdelagen. För Marx handlar det snarare om att värden skapas i produktionen, och bara realiseras i cirkulationen, att det alltså är ekvivalenter som byts på marknaden på aggregerad nivå. Individuella priser är en helt annan sak.

Ett tag blir Lönnroth rent luthersk och hänvisar till ”tron” (allena?):

“Min tro är att en huvudorsak till att Marx aldrig kunde förmå sig att publicera de texter, som hans dotter och Friedrich Engels gav ut som band II och III av Kapitalet efter Marx död, är att han aldrig klarade att reda ut sambandet mellan värden och priser. Detta ‘transformationsproblem’, som sysselsatt generationer av marxister, var helt enkelt olösligt, det finns över huvud taget inget enkelt samband av värdelagens sort.”
Lönnroths tro falsifieras fullständigt av empiriska fakta. Vi vet nämligen mycket väl vad Marx sysslade med från 1867 då Kapitalets första band gavs ut till 1882 då han slutade skriva ekonomikritiska skrifter. Han ägnade sig dels åt att redigera om Första boken ett par gånger, dels åt att formulera Andra boken. Dessutom lade han stor möda åt att samla statistik från Ryssland, något som skulle användas i Tredje bokens avdelning om jordräntan. Något transformationsproblem sysslade han dock inte med och anledningen är enkel: det finns inget transformationsproblem att lösa! Åtminstone inte i Marx egna texter. Däremot uppstod det efter Marx död, delvis igångsatt av hans polare Engels, en debatt om transformeringen och värden till priser. Som senare forskning med all önskvärd tydlighet har visat beror denna debatt på en tolkning av Marx teori som inte har stöd i Marx egna skrifter. Det finns heller ingenting som tyder på att Marx någonsin brydde sig om de gränsnytteteorier som uppstod kring 1870. Och varför skulle han göra det? Hans teori handlade ju om hela andra saker än dessa. Detta borde Lönnroth vara medveten om, men istället hänvisar han till sin ”tro”.

Frågan om Marx kan tyckas vara en teoretisk spetsfundighet, men eftersom Marx teori fortfarande är mycket förklaringsduglig vad beträffar den moderna ekonomiska utvecklingen blir det allvarligt när man förlöjligar Marx genom att tillskriva honom saker som överhuvudtaget inte har med hans teori att göra. Däremot har Lönnroth rätt när han kritiserar senare generationers marxister och deras tolkning av värdelagen. Men det är ju en helt annan fråga.

Sedan fortsätter Lönnroth sina historiska exposéer. Det känns inte helt fräscht, om man säger så. Visst är det viktigt att lära av det förflutna, men Jugoslaviens försök med ”marknadssocialism” har lite grann förlorat den charm det en gång hade. Det känns som om Lönnroth snarare är nostalgisk än framåtblickande.

När Lönnroth ska beskriva den tredje vänsterns politiska former blir det lite vagt:

“Den tredje vänsterns socialism kan inte genomföras av stater eller politiska partier. Den byggs av människor som frivilligt går samman för att fritt växa som individer i en solidarisk gemenskap med andra.” (s. 72)
Fint så. Men tänk om dessa individer stöter på organiserat motstånd? Till exempel det globala kapitalet, ett kapital som Lönnroth tillskriver en enorm makt. Ska de då inte få använda de verktyg som står dem till buds? Måste de fortsatt vägra att organisera sig i partier eller försöka använda statsmakten till sin fördel? Och i så fall: varför? För att bevara sin ideologiska renhet?

Jag har försökt hitta konkreta förslag på politisk aktivitet utifrån Lönnroths perspektiv. Det är inte helt lätt. Naturligtvis är det rimligt när han skriver att:
“Den tredje vänstern är ännu i sin inledande fas. Och eftersom historiens list nästan alltid överträffat människans, kan vi inte ännu veta så mycket om den. Den är ännu en dröm och förhoppning mer än en realitet.”
Men man borde väl i alla fall kunna presentera någon preliminär politisk riktning? Nej, inte i Den tredje vänstern i alla fall. Den tredje vänstern ska byggas nedifrån, vara federativ och sträva efter ett världsparlament. Tydligen. Och?

Jag slutar här. Borde troligen slutat redan tidigare, men jag blir irriterad av Lönnroths raljanta ton mot partikamrater och hans brist på självkritik.

En av alla saker som gör mig irriterad av böcker av Den tredje vänstens typ är att de utger sig för att stå för någon form av förnyelse inom vänstern. Vi som däremot försöker att studera och förklara det moderna samhället och utifrån detta skapa nya politiska metoder, blir stämplade som traditionalister, eller ”K-märkta militanter” för att använda Lönnroth terminologi (s. 85).

Som slutkläm vill jag påminna om att Lönnroth var med och startade ”Vänsterdemokraterna”, en partibeteckning som ställde upp i 2006 års riksdagsval. De fick 84 röster. Detta motsvarar 0,0015% av de giltiga rösterna. I fall någon skulle ha glömt det.