söndag 30 september 2012

Socialdemokratiska Vänsterpartiets demokratiska grundlagar

Här följer ännu ett av dokumenten som Sverges socialdemokratiska vänsterparti antog vid sin konstituerande kongress i maj 1917.



Socialdemokratiska Vänsterpartiets demokratiska grundlagar.

All historia, folkens och folkpartiernas, visar att folkväldens huvudfara varit icke blott förklarade motståndarna utan lika mycket och ofta fastmer den i dess sköte så småningom uppväxande byråkratien. En folkrörelses medlemmar måste i regel utse företrädare till att verkställa fattade beslut. Företrädaren förvärvar under verkställandet av menighetens beslut större färdighet i denna sin verksamhetsgren än den enskilde medlemmen. Denna ökade färdighet och detaljkännedom frestas han sedan använda vid allmänna besluts fattande för att prägla beslutet med sin personliga vilja i enlighet med sitt personliga intresse.
Denna börjande maktställning söker han sedan utbygga och befästa. Rörelsen växer. Omkring ledaren samlas efterhand villiga medhjälpare, vilkas uppfattningar under trycket och inflytandet av ledarens vilja sammansmälter med dennes. Ofta börja de senare i det fördolda å sin sida leda ledaren, vilken i sin växande imperialism allt mer behöver personligt stöd samt tager intryck av smickret och de trägna bemödandena att befästa på alla sätt den översta ledningens maktställning. Byråkratien och oligarkien införlivas, i början omärkligt men icke därför mindre säkert, som viljebestämmande moment i folkrörelsen, präglande alla dess beslut och handlingar. Auktoritetstron smyger i byråkratiens spår och möjliggör för denna att i stället för programs och stadgors klara bud arbeta för vad ledningen inför den auktoritetstrogna massan anser sig kunna påstå att man kan läsa ut ur, bakom och mellan raderna i stadgarna och programmen.
Mot det sålunda uppkommande byråkratiska systemet och fåväldet uppväxer en opposition. Striden mellan denna och ledningen tar fart och avgöres icke med hänsyn till programmets innehåll utan efter ledningens dekreter och hårddragna tolkningar, så vida ej ledningen sätter sig över både program och tolkningar, och på egen hand leder in rörelsen på en helt annan väg än den programmet uttolkar. Den ställer i detta avseende kongressen, sam är folkrörelsens högsta myndighet, inför redan fullbordade fakta för att sedan, med hot om att i annat fall lämna sina befattningar eller andra ultimata, avtvinga den i auktoritetstro fångna representationen, som lärt sig hålla ledarna för oumbärliga, ansvarsfrihet för även de mest uppenbara programbrott och utfästelser.
Så rustad med folkets förklarade förtroende går ledninggen över till att anfallsvis nedbryta folkmakten. Opponenterna förklaras för rörelsens fiender och anmodas försvinna ur den folkrörelse de egnat sin bästa kraft. Vilja de ej godvilligt gå, skaffar man sig snart av den huvudsakligen av funktionärer bestående representationen fullmakt att utesluta dem. All kritik tystas i den mån det för en medlem innebär livslång förföljelse från ledningens sida att utöva kritik. Massorna instrueras i önskvärd riktning genom press och styrelser och undandragas verklig upplysning om realiteterna. Här som alltid besannas det gamla ordet att härskare frukta icke folkets okunnighet, men framför allt dess intelligens.
Får en sådan ledning, såsom vanligen sker, samtidigt i riksdagen inflytande på riksärendenas gång, blir dess skadliga verkningar ännu mer ödesdigra och kunna bringa en folkmakt till fullständig undergång.
Därför måste den socialdemokratiska vänstern, vis av erfarenheterna inom andra partier, skapa garantier till skydd mot varje utveckling inom partiet i riktning av envälde, fåvälde och byråkratisk maktfullkomlighet.
Till värn om de demokratiska principerna inom den socialdemokratiska vänstern fastslås sålunda följande grundlagar:


§ 1.
Hos partiets djupa leder, icke hos några överledare skall ledningen och avgörandet ligga. Partiets förtroendemän äro folkets jämlikar och tjänare, icke dess herrar.

§ 2.
Medlemmarnas samhörighet bygges på överensstämmelse i åskådning, närmare angiven i partiets allmänna grundsatser och politiska program, och icke på maktspråk. Deras solidaritetsplikt ligger i frivillig nitälskan för gemensamma sakuppgifter och obrottslig aktning för andras övertygelse.
Inom partiet skall yttrande-, tryck-, församlings-, förenings-, demonstrations- och valfrihet vara högsta lag - den första förutsättningen för befogenhet att kräva dessa rättigheters upprätthållande annorstädes.

§ 3.
En majoritet har följaktligen ingen rätt att påtvinga andra medlemmar sina meningar att hävdas såsom även de senares egna åsikter. Varje medlem inom partiets olika instanser är obetaget att göra de framställningar, vartill han finner sig uppfordrad av partiprogram och principer. Ingen må under några förhållanden förmenas att föra talan för antagna programpunkter eller kongress- och folkomröstningsuttalanden.

§ 4.
Hemlig diplomati bör icke förekomma inom partiet. Offentlighet måste i möjligaste mån prägla partiets verksamhet.
I överensstämmelse härmed förklaras uttryckligen att riksdagsgruppens och dess arbetsutskotts protokoll och handlingar skola självfallet vara tillgängliga för kongressen; samt att framställningar till partiet, dess underavdelningar och funktionärer av alla slag, dessas definitiva beslut och protokoll över slutliga förhandlingar skola vara tillgängliga för varje medlem av partiet, som ock skall äga rätt att taga avskrift.
Undantag från dessa föreskrifter må äga rum, när ett beslut föreligger därom för särskilt fall eller ett offentliggörande uppenbarligen skulle för någon viss händelse ej lämpligen kunna äga rum. Vägras av sistnämnda anledning tillgång till handling och anser den som begärt del av densamma sig hava verkligt fog för missnöje med denna vägran, må han underställa saken till programutskottet, vars avgörande skall lända till efterrättelse, kongressen obetaget att i sista hand yttra sig över saken.

§ 5.
Partiet har ej bruk för någon ordförande för partieti sin helhet.
Inom partiets riksdagsgrupp skall årligen tillsättas ett arbetsutskott. Förutvarande medlem, som näst föregående år ej tillhört utskott, kan ej omväljas till samma befattning förr än efter ytterligare två mellanliggande års förlopp.
Inom partiet bör i övrigt i möjligaste mån iakttagas att ordförandeskap omväxlar och ej förenas med annan viktig partibefattning, särskilt ej med redaktörsskap i någon
till partiet ansluten tidning.

§ 6.
Partiets tidningar skola beflita sig om att söka främja sanningen allena, objektivt och rättvist återgiva och bedöma åsikter, handlingar och förhållanden, aldrig vränga en sak eller främja orätt för vänskap, avund, illvilja eller räddhåga samt i övrigt av sitt självansvar känna sig uppfordrade till ett rätt främjande av allas yttrande- och tryckfrihet.
Varje tidnings redaktion bör stå i noggrann rapport med sina uppdragsgivare. Den skall i tidningen giva utrymme ej blott för sina egna utan lika mycket för andra partimedlemmars meningar samt objektivt utan censur till läsekretsens kännedom bringa även politiska motståndares verkliga uppfattningar och avsikter.
Ej må under någon förevändning en redaktion upphäva sig till herre över tidningen eller dess spalter och därigenom skapa en opinion emot demokratiska principer och programmets grundsatser.

§ 7.
Ej må partiets arbetsutskott, riksdagsmannagruppen eller någon annan avdelning av partiets organisation eller någon partiets tjänsteman, förtroendeman eller medarbetare i pressen med sin myndighet obehörigen påverka valen till riksdagen eller partiets kongress och andra dess instanser för att få dessa val inom partiet att gå i en för sig eller sin särskilda mening gynnsam riktning. Låter någon sådant komma sig till last, skall han, såvitt rörer befattning inom partiet, kunna av kongressen avsättas från densamma.

§ 8.
Ej må någon organisation, styrelse eller medlem inom partiet genom någon kupp eller annan odemokratisk åtgärd förskaffa sig otillbörligt inflytande eller genom hot om avgång eller andra påtryckningsmedel framställa ultimatum eller andra liknande förslag för att därmed söka genomdriva sin vilja eller tillskansa sig makt.
Endast med skål och bevis, icke genom något slag av våld, hot, list, censur eller annat förtryck', må man verka inom partiet för sin mening och sin sak.

§ 9.
Suveräniteten inom partiet tillkommer det till partiet anslutna folket.
Om minst 500 partimedlemmar inom en eller flera lokalorganisationer hos arbetsutskottet skriftligen påkalla en frågas avgörande genom allmän omröstning inom partiet (initiativ), skall sådan folkomröstning aga rum. Sättet för omröstningen behandlas vid av lokalorganisationerna utlysta möten och omröstningen verkställes på sätt vid dessa möten beslutas, därvid högsta lag bör vara att med oväld bereda samtliga medlemmarna bästa tillfälle att deltaga i omröstningen.
Arbetsutskottet och programutskottet kunna vid gemensamt sammanträde även för sin del besluta att viss fråga skall avgöras genom allmän omröstning (referendum).
För att folket skall kunna bliva i tillfälle att tänka självt och med vederhäftighet utöva sin suveränitet måste det vara upplyst. Vanligen äger folket till skillnad från byråkratien kännedom om de mänskliga behoven (sakkunskap). Däremot är det mindre kunnigt i de tekniska förutsättningarna för ett beslut (teknisk kunskap). Vid utlysandet av folkomröstning (initiativ eller referendum) bör i möjligaste mån hälst genom upplysningsskrifters utsändande till varje röstande eller, om ekonomien ej tillåter det, på annat överkomligt sätt objektiv kunskap i ämnet meddelas, med rätt för olika meningar att komma till tals även med egna ord,


§ 10.
Där folkomröstning ej äger rum, tillkommer avgörandet en av valda ombud sammansatt kongress. Om dess organisation givas bestämmelser i stadgarna. Vid kongressen kunna interpellationer framställas.


§ 11.
Kongressen utser för tiden till nästkommande kongress sammanträder, ett representantskap, ett arbetsutskott och ett programutskott.
För arbetsutskottets och representantskapets uppgift, sammansättning och verksamhet givas härmare bestämmelser i stadgarna.
Programutskottet skall hava till uppgift att avgiva yttrande över förslag till ändring i partiets program och grundlagar, föreslå av eget initiativ sådana ändringar, som utskottet finner nödiga och nyttiga; upptaga klagomål över påstådd olaglighet vid val till kongressen samt utöva den befogenhet som i § 12 omförmäles.
Programutskottet består av fem ledamöter.
Utskotten välja inom sig ordförande och fördelar i övrigt arbetet mellan medlemmarna.
Vad i § 5 stadgats i fråga om den tid, under vilken person kan inom riksdagsgruppens arbetsutskott och programutskott utses till ledamot och ordförande gäller även för arbetsutskottet och programutskottet; dock kan, när särskilda skäl därtill anses föreligga, avvikelse därifrån beträffande dessa senare två utskott få äga rum, därest kongressen därom fattar särskilt beslut.

§ 12.
Programutskottet åligger särskilt övervaka att partiets program, grundlagar och stadgar hållas i obrottslig helgd.
Inför utskottet kan en var föra talan, som anser att program. grundlagar eller stadgar blivit uppenbarligen överträdda eller enskilds rätt som partimedlem åsidosatts av något partiets arbetsutskott, riksdagsgrupp, styrelse, tidningsredaktion, funktionär eller partirepresentant av vad slag han vara må. Utskottet äger ock av eget initiativ upptaga dylikt ärende.
Efter att hava inhämtat yttrande av den, mot vilken anmärkning förekommit, skall utskottet fatta beslut i ärendet. Grundar sig överträdelse, som enligt utskottets uppfattning är bevislig, på oaktsamhet eller överilning, och kan den ej anses vara av äventyrligare beskaffenhet, må utskottet stanna vid att delgiva vederbörande sin uppfattning. Anser det åter att i något fall framkommit sådana skäl och bevis att de tydligen vittna om äventyrlig brist i demokratiskt sinnelag eller eljest förakt för partiets grundsatser, då skall det utan, tvekan framlägga saken i hela dess omfattning inför kongressen, vilken må besluta huruvida så vitt på den ankommer den anklagade skall erhålla vänlig förmaning eller, om så anses nödigt, skiljas från sitt förtroendeuppdrag.
Utskottet skall också vara förlikningsnämnd vid tvister inom partiet, där så påkallas eller av utskottet självt anses tjänligt.
Kongressen skall inom programutskottet utse en medlem och en suppleant att å tid då detta ej är samlat eller ej utan svårighet kan sammankallas, utöva den befattning, som enligt denna § tillkommer utskottet, för den händelse ärendet är av ringare beskaffenhet eller ej lämpligen kan uppskjutas till dess utskottet sammanträder. Vad ovan sagts om utskottets befogenhet i dylika mål gäller även för denne ledamot av utskottet. Utskottet må kunna för sin ovannämnda ställföreträdare utfärda instruktion.

§ 13.
Inom partiet och dess avdelningar gäller allestädes, att om på en gång skola utses två eller flera till något uppdrag, skall valet, därest någon begär det, förrättas efter följande proportionella valmetod:
Namnen uppföras å valsedel i en följd, det ena efter det andra. Äro å en valsedel upptagna flera namn än som skola väljas, anses de sista övertaliga namnen såsom obefintliga. Valsedel, som lyder på färre namn än ovan sagts, vare ändock giltig. Vid sammanräkningen gäller varje valsedel med hela sitt röstvärde för det första, med halva röstvärdet för det andra med en tredjedel av röstvärdet för det tredje å densamma upptagna namnet ;och så vidare enligt samma grund. De personer, som sålunda erhållit röstetalen, äro till det antal som skola väljas utsedda.

§ 14.
Betingelsen för demokratisk opinionsbildning och en därur framgången demokratisk världsordning måste vara att i anslutning till naturens anvisningar de värmande, vägledande idealen (maximiprogrammen) även göras till föremål för omedelbar politisk uppmärksamhet.
I partiets politik inom såväl som utom riksdagen bör därför: .
1) omtanken för varje detalj (dagspolitik) förenas med ett bemödande att på en gång tillgodose många sammanhörande detaljer (idépolitik);
2) den mänskliga viljans betydelse för skapandet av nya verkligheter icke förbises för underkastelse under miljöns växlingar.

§ 15.
Dessa grundlagar kunna vid en kongress förses med tillägg eller ändring, som med minst nio tiondelar av de avgivna rösterna anses oundgängliga för tillämpningen av givna stadganden. I övrigt kunna grundlagarna ej upphävas eller förändras, med mindre två på varandra följande kongresser så besluta.

lördag 29 september 2012

Socialdemokratiska vänsterpartiets allmänna grundsatser

Följande dokument är en av de texter som antogs av Vänsterpartiets första kongress i maj 1917.


Socialdemokratiska vänsterpartiets allmänna grundsatser.

Socialdemokratiska vänsterpartiet vill omdana det borgerliga samhällets organisation och genomföra de undertryckta klassernas frigörelse till betryggande och utveckling av den materiella och andliga kulturen.
En huvudorsak till de lyten, som vidhäfta våra dagars civilisation är det privatkapitalistiska produktionssättet, som upplöst de gamla småborgerliga samhällsförhållandena, samlat förmögenheten i ett mindretals händer och gjort motsättningen mellan arbetare och kapitalister till det nutida samhällets mest utmärkande drag.
Den privata äganderätten till produktionsmedlen var i gångna tider en naturlig betingelse för produktionen, i det den tillförsäkrade producenten hans produkt. Men i samma mån stordriften undantränger hantverket, arbetsmaskinen verktyget, världshandeln och massproduktionen nedbryta alla marknadsgränser, i samma mån bliva de verkliga producenterna förvandlade i en klass av lönearbetare, som i sig upptager talrika elementer från de under kapitalismens utveckling nedtryckta mellanlagren och har sitt sociala kännemärke egendomslöshet och otrygghet mild därav följande beroende och förtryck.
Arbetsprocessens utomordentliga tekniska framsteg, den oerhört stegrade produktiviteten hos det mänskliga arbetet, det ständigt pågående öppnandet av nya produktionsfält och marknader, hela denna genom staternas imperialistiska politik oerhört stegrade kapitalistiska utveckling, varigenom nationalförmögenheten mångdubblats, medför å ena sidan ett onaturligt hopande av rikedomar, å andra sidan en kolossal tillväxt av arbetareklassen.
Kapitalismen hotar dock ej blott lönearbetarna, utan i allt vidare grad även småbönderna, hantverkarna och övriga mellanlager av befolkningen, vilka göras alltmer beroende av kapitalet även där de skenbart äro ekonomiskt självständiga.
Men ej blott i sina skiftande exploateringsformer och i sina politiska konsekvenser framträder denna moderna kapitalism som en fara för mänskligheten. Nedbrytande i sin produktions planlöshet framkallar den i kraft av sitt eget väsen de ekonomiska stormar som i form av stockning, kriser och handelskrig gå härjande fram över mångtusendens existens, hårdast drabbande de arbetande klasserna. I sin moderna imperialistiska form innebär dessutom ett ständigt hot för freden, påläggande folken militärbördor, under vilka de ekonomiskt tryckas till jorden, och som samtidigt binda dem allt hårdare i politisk ofrihet.
Samtidigt tvinga emellertid dessa förhållanden och denna ödesdigra tendens i samhällets utveckling de undertryckta klasserna att av självbevarelseinstinkt gå till en motverkande rörelse. De organisera sig på skilda sätt - i fackföreningar, kooperativa organisationer och ideella sammanslutningar - för att tilltvinga sig sin behöriga andel i den materiella och andliga kulturen. Sålunda uppstår nutidens alltjämt fortgående, allt väldigare former antagande klasskamp, vilken aldrig skall upphöra förrän samhället blivit så ordnat att alla bliva ett folk och arbetets frukter tillfalla dem som arbeta.
En annan viktig orsak till den härskande civilisationens lyten ligger i bristen på verklig demokratisk anda i de demokratiska formerna.
Maktfilosofien, som genomtränger de härskande klassernas tänkesätt och institutioner, bemäktigar sig även de demokratiska rörelserna. Starka symptom på envälde, fåvälde och byråkrati framträda jämväl inom dessa rörelser, förstörande och vanryktande demokratiska väsen. Därav följer även att de dagliga politiska omsorgerna undantränga den lika viktiga omtanken om de stora princip- och realfrågorna. De härskande klasserna och deras företrädare ha i sin parlamentariska politik funnit det stridande mot sin intressen eller under sin värdighet att syssla med dylika angelägenheter, och de demokratiska rörelserna besmittas även här av föredömet.
I den tid, som kommer, måste det bliva en ofrånkomlig uppgift att fördjupa demokratien och förverkliga dess uppgifter även inom densamma. Och vidare måste även folkets stora livskrav föras fram och deras frigörelseideal förkunnas icke blott utanför utan även inom parlamenten. Det gäller att upphäva klassväldet och skapa ekonomisk och andlig frihet för alla, att avskaffa fattigdomen och införa ett samhällsskick, som jämnar vägarna för alla till bröd, frihet och självansvar.
Dessa mål för höjande av samhälle och individ förverkligas genom organisation av de undertryckta klassernas kamp för ekonomisk rättvisa och ändamålsenlighet, för upplysning och karaktärsdaning, det vill säga för ett nytt, ett socialismens och humanismens samhälle.
Det socialdemokratiska vänsterpartiet vill i den aktuella politiken gentemot den kapitalistiska samhällsordningen hävda ovannämnda grundsatser och mål. Genom en propaganda, som förbinder idépolitik med dagspolitik, strävar partiet att genomsyra folket med socialismens idéer, fylla de undertryckta klasserna med medvetandet om sitt läge och sina uppgifter och göra dem skickade att genomföra det nya samhället. .
Det socialdemokratiska vänsterpartiet erkänner sanningen i den stora grundsatsen, att de förtryckta klassernas frigörelse blott kan vara deras eget verk. Icke ledarvälde, som urartar till auktoritetstro och minoritetsförtryck, dödande rörelsens livsnerv, den andliga friheten, eller stelnar till ofruktbar byråkrati, utan allenast arbetaremassornas egen växande insikt, kraft och förmåga att taga sina öden i egna händer är vägen till målet. Den utomparlamentariska massaktionen är ett nödvändigt komplement i våra dagars klasskamp till den parlamentariska verksamheten, som icke ensam är tillräcklig att föra arbetareklassen till seger. Massaktionen, som betingas av klasskampens växande omfattning och tillspetsning, är ägnad attt utveckla den enskildes självansvar och solidaritetskänsla och medför därigenom ett moraliskt krafttillskott av största betydelse till den socialistiska rörelsen, som för sin framgång måste bygga på en sedligt och andligt stärkt arbetareklass.
I medvetandet om, att arbetareklassen överallt mot det imperialistiska världskapitalets allt fruktansvärdare makt måste sätta världsproletariatets hela gemensamma organisatoriska kraft och vilja till handling, vilande på en obruten sammanhållning utan hänsyn till nation och ras, till krig eller fred, förklarar sig Sverges socialdemokratiska vänsterparti solidariskt med de undertryckta klasserna och deras organisationer i alla länder, vilka efter samma grundlinjer verka för den stora sociala omdaningen, för den befriade och förenade mänskligheten.

Kritik av Sven Rydenfelts avhandling ”Kommunismen i Sverige: En samhällsvetenskaplig studie”

Det kan förefalla en smula onödigt att gräva fram en drygt halvsekelgammal doktorsavhandling om ”kommunismen i Sverige” ur universitetsbibliotekets stängda magasin. 1950-talet är långt borta, och mycket av dess anda har försvunnit. Men någonstans känns stämningarna från den tiden otäckt bekanta. ”Kommunismen” sågs då som något främmande, ibland pikant exotiskt, men framför allt hotfullt och mystiskt. Det är svårt att inte göra paralleller till ”islam” eller ”islamism” idag, även om man självklart också kan dra paralleller till dagens alltmer verklighetsfrämmande anti-kommunism.

Rydenfelt är positivist. I samarbete med det år 1948 Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS) hade han påbörjat en vetenskaplig studie om kommunismen i Sverige, en studie som till slut mynnade ut i hans doktorsavhandling. Självklart är vetenskaplighet ett honörsord för den gode Rydenfelt. Det gäller att med kvantitativa metoder komma fram till kausalsamband. ”Kommunismens förekomst, dess skiftande frekvans i olika miljöer och regioner, styrs inte av slumpmässiga faktorer, utan är kausalt betingad.” Kommunismen skall alltså studeras helt affektfritt, som vilken annan företeelse som helst. I just detta fall kan det dock vara behäftat med vissa svårigheter eftersom ”undersökningens objekt för de flesta människor är i hög grad känsloladdat”. Men vetenskapsmannen Rydenfelt låter sig inte hindras av detta. ”Vi står här i samma situation som en biolog, som studerar en växts livsbetingelser. Resultatet av undersökningen bör rimligen vara obereonde av om det är en nytto- eller skadeväxt han studerar.”

I sin problemformulering hävdar Rydenfelt att han ”i första hand” systematiskt prövat följande faktorer:
1. Politiska regioner.
2. Ålder och kön.
3. Kulturmiljö pch yrke.
4. Inkomst och egendom.
5. Ekonomiska konjunkturer.
6. Rysk prestige.
7. Religiösa förhållanden.
8. Agitation.
9. Social isolering.

Det låter kanske för en modern människa i det närmaste ogörligt att försöka hitta några verifierabara samband om man laborerar med så många variabler. Men 1950-talet var vetenskapsoptimismens glada decennium, så kanske såg Rydenfelt och hans handledare inga problem i detta. Och skulle man stöta på matematiska problem fanns det ju alltid räknestickor att ta till.

Min poäng med att lyfta fram detta är att visa på den diskrepans som finns mellan Rydenfelts positivistiskt-objektivistiska vetenskapliga anslag, och det som han sedan verkligen ägnar sig åt i sin undersökning.

Hans metod är nämligen väldigt simpel. Han tar det genomsnittliga valresultatet för Sverges kommunistiska parti (inklusive Sverges socialdemokratiska vänsterparti och Socialistiska partiet) för valen till andra kammaren 1924 till 1952 i alla Sveriges kommuner, så som de såg ut före kommunreformen 1952. Totalt rör det sig om drygt 2500 geografiska enheter. Sedan går han igenom län för län och tittar lite närmare på de ”rödaste” och ”vitaste” kommunerna i varje län. För att få lite kött på benen utnyttjar han olika källor: officiell statistik, personliga besök, informanter på plats osv. Informanterna är ett speciellt kapitel. Eftersom kommunismen är så otroligt kontroversiell låter han dem alla vara anonyma. Det är därför inte möjligt att göra någon form av källkritisk bedömning av deras trovärdighet, men man kan utifrån deras utsagor vara förvissade om att de inte är kommunister eller kommunistsympatisörer.

Det visar sig snart att de ”rödaste” kommunerna på många håll är väldigt små. En försiktig gissning skulle kunna vara att det är lättare för vilket parti som helst, av rent slumpmässiga faktorer, att få mycket höga siffror i en väldigt liten kommun, än i en stor. Men Rydenfelt har en bättre teori. ”Kommunismen synes främst växt fram ut förhållanden som tenderar att hos individen skapa känslor av främlingskap och social isolering.” Något belägg för detta, annat än att SKP har väldigt höga valsiffror i några mycket små och isolerade samhällen i norra och mellersta Sveriges glesbygd framför Rydenfelt inte. Men han menar att man utifrån detta kan komma fram till att kommunisterna i de större industristäderna lider av liknande isolering, om än inte geografisk utan social. Han skriver:

”Huvudparten av kommuniströsterna har dock inte kommit från obydgerna utan från städer och tätorter, där någon geografisk isoleringsfaktor inte är för handen. Båda formerna av kommunism kan emellertid ses utifrån ett gemensamt perspektiv, om man läggen huvudvikten inte vid begreppet geografisk isolering utan vid det vidare begreppet social isolering. En människan kan bli socialt isolerad av andra orsaker, t. ex. därför att hon flyttats från sin ursprungliga miljö till en för henna främmande omgivning.”

I den mån Rydenfelt överhuvudtaget har några belägg för att storstadens kommunister skulle vara ”socialt isolerade” är det från hans anonyma sagesmän på lokalplanet. Dessa har en tendens att vilja förklara kommunismen i den egna hemstaden med olika idéer om kommunisters avvikande beteende. Möjlighet hade man fått andra svar om man frågat personer som var vänligt inställda till kommunismen. Men det gör ju Rydenfelt inte.

Rydenfelt målar med breda penseldrag. ” I en röd region betraktas det som naturligt, att arbetare med radikal läggning röstar kommunistiskt och mera konservativt inställda arbetare socialdemokratiskt. Framstående kännare av förhållandena i sådana regioner har uppgivit, att man här ofta skulle kunna skilja kommunister och socialdemokrater utifrån rent yttre kännetecken. Kommunisterna skulle oftast tillhöra den magerlagda ‘leptosoma’ typen, medan socialdemokraterna skulle återfinnas bland de mera frodiga ‘pyknikerna’ Överensstämmelsen med karikatyrtecknarnas traditionella ‘idealtyper’ av arbetare och borgare är tydlig!”

För en modern läsare ter sig Rydenfelt mer än vanligt fördomsfull. Men kanske var det helt normalt att på 1950-talet prata om ”fattiglappar” (dvs. icke-renägande samer) som ”degenererade”. Att dessa enligt ”lokala meddelare i Arvidsjaur” i stor utsträckning skulle rösta med kommunisterna är väl därmed inte så konstigt.

Av Rydenfelts nio faktorer som presenterades i anhandlingens början blir det inte mycket. I alla fall inga kausala samband med någon form av statistisk signifikans. Han gör vissa försök. Exempelvis kommer han fram till att många kommunister läser icke-kommunistiska tidningar, och att kommunistisk agitation därmed inte kan vara en faktor som förklarar kommunismens spridning. Ty: “Kommunisternas frön kan närmast liknas vid maskrosfjun, som i slösande ymnighet sprids med vinden. Är blott jordmån och klimat på en ort lämpliga, hittar fröna alltid dit.”

Det som gör mig mest förbannad när jag läser Rydenfelt är hans totala ointresse för sitt studieobjekt. Han intervjuar inte en enda kommunist, hans sekundärlitteratur är nästan uteslutande amerikansk och anti-kommunistisk. Någon gång citerar han en kommunistisk tidning, eller riksdagsmotion, men någon djupare förståelse av dem som röstar kommunistiskt har han inte, och inget tyder på att han skulle vara intresserad av detta. Faktorer som talar mot hans teser blundar han för. T. ex. måste han medge att det är välavlönade arbetare som i största utsträckning röstar med kommunisterna, men eftersom detta inte faller honom i smaken lämnar han ämnet utan vidare.

Och som sagt: det här känns igen från dagens debatter från ”islam” eller ”islamism”. Många är kallade att ha teorier om fenomenet, men få är intresserade av att tränga djupare.

söndag 23 september 2012

Riksdagsvalet 2002

Resultat i riket:
Moderaterna 15,2 (-7,7)
Centern 6,1 (+1,1)
Folkpartiet 13,3 (+8,7)
Kristdemokraterna 9,1 (-2,6)
Socialdemokraterna 39,8 (+3,5)
Vänsterpartiet 8,3 (-3,6)
Miljöpartiet 4,6 (+0,1)
Norrbottenspartiet 0,2 (+0,2)
Övriga 2,8 (+0,2)

Vänsterparitet förlorade hela 13 mandat och hamnade på 30. I Göteborgs kommuns valkrets förlorade man ett mandat, och behöll två. Dessa tillföll Johan Lönnroth och Berit Jóhannesson.

Resultatet i Göteborg:
Moderaterna 17,4 (-8,4)
Centern 1,8 (+0,2)
Folkpartiet 18,0 (+11,4)
Kristdemokraterna 8,6 (-3,4)
Socialdemokraterna 33,1 (+3,8)
Vänsterpartiet 11,8 (-3,1)
Miljöpartiet 6,4 (+0,8)
Övriga 2,5 (-1,3)

Tyvärr ges ingen statistik över resultaten i de olika församlingarna på Valmyndighetens eller SCB:s hemsidor. Får väl ta mig ner till Universitetsbiblioteket och bläddra i pappersversionen av valsammanställningen någon gång.

Hursomhelst. Av Vänsterpartiets tio starkaste valdistrikt låg fem i Karl Johan, tre i Masthugget och två i Biskopsgården. I Masthugg 4 fick partiet 31,3%.

De tio sämsta valdistriktet var lokaliserade i Askim (6 st), Älvsborg (3 st) samt ett på Styrsö. Inga överraskningar där.

Övriga områden i Västra Götalands län:
Bohuslän
Partille 9.0
Mölndal 8,8

Norra
Ale 10,2
Lilla Edet 9,7

Södra Älvsborg
Borås 8,1
Mark 8,1

Skaraborg
Lidköping 9,4
Mariestad 8,7

Riksdagsvalet 1998

Valet 1998 gjorde att Socialdemokraterna och Vänsterpartiet förlorade sin majoritet i riksdagen. Partierna fick tillsammans 174 mandat, något som försvårade Socialdemokraternas regerande, och tvang dem att söka nya stödpartier. Centern blev ett sådant. Annars är väl valet mest känt för att Vänsterpartiet och Kristdemokraterna gjorde sina bästa val någonsin. Vänsterparitet fick hela 43 riksdagsledamöter, vilket förstås var rekord. För första gången sedan 1944 satt tre vänsterpartister på riksdagens göteborgsbänk: Johan Lönnroth, Berit Jóhannesson och Rolf Olsson.

Resultat i riket:
Moderaterna 22,9 (+0,5)
Centern 5,1 (-2,6)
Folkpartiet 4,7 (-2,5)
Kd 11,7 (+7,6)
Miljöpartiet 4,5 (-0,5)
Socialdemokraterna 36,4 (-8,9)
Vänsterpartiet 12,0 (+5,8)
NyDemokrati 0,0 (-1,2)
Övriga 2,6 (+1,6)

Resultat i Göteborg:
Moderaterna 25,8
Centern 1,7
Folkpartiet 6,6
Kd 12,0
Miljöpartiet 5,7
Socialdemokraterna 29,3
Vänsterpartiet 14,0
Övriga 3,9

Starka Vänsterparti-församlingar:
Masthugg 28,5
Karl Johan 25,1 (största parti)
Gunnared 23,1
Kortedala 23,0
Oskar Fredrik 22,3

Som synes har Haga fallit ur listan och ersatts av Kortedala.

Övriga län i Västsverige:
Bohuslän
Uddevalla 13,3
Orust 12,6

Norra Älvsborg
Lilla Edet 16,8
Ale 15,9

Södra Älvsborg
Borås 13,0
Mark 12,7

Skaraborg
Gullspång 14,7
Mariestad 13,5

Riksdagsvalet 1994

De borgerliga partierna lyckades bara sitta vid makten en mandatperiod, och Carl Bildts ”mest kompetenta regering genom tiderna” lämnade efter sig ett land med massarbetslöshet och ekonomisk kris. Socialdemokraterna återkom till regeringsmakten.

Valresultatet i riket:
Moderaterna 22,4 (+0,5)
Centern 7,7 (-0,8)
Folkpartiet 7,2 (-1,9)
KdS 3,1 (-3,0)
NyDemokrati 1,2 (-5,5)
Miljöpartiet 5,0 (+1,6)
Socialdemokraterna 45,3 (+7,6)
Vänsterpartiet 6,2 (+1,7)
Övriga 1,0 (0,0)

Vänsterpartiet fick 22 mandat, nytt rekord. Johan Lönnroth fick sällskap av Hanna Zetterberg som riksdagsvänsterpartister från Göteborg.

Resultatet i Göteborg:
Moderaterna 25,5 (+0,5)
Centern 2,9 (-0,2)
Folkpartiet 9,6 (-2,5)
KdS 4,3 (-3,0)
NyDemokrati 1,6 (-5,5)
Miljöpartiet 6,0 (+1,5)
Socialdemokraterna 40,2 (+6,9)
Vänsterpartiet 8,8 (+2,0)
Övriga 1,1

Starkaste Vänsterparti-församlingarna:
Masthuggs 18,8
Karl Johan 16,3
Oskar Fredrik 14,9
Haga 13,5
Gunnared 12,6

Alltså samma fem som valet innan, t.o.m. i samma turordning.

Övriga län i Västsverige:
Bohuslän
Uddevalla 6,8
Partille 6,7
För första gången någonsin är Vänsterpartiet inte särskilt starka i Mölndal i jämförelse med resten av Bohuslän. Istället har det traditionellt mycket svara Uddevalla gått förbi. Överhuvudtaget är siffrorna i Bohuslän utjämnade. T.o.m. i de svagaste kommunen, Tjörn, får partiet 3,7%.

Norra Älvsborg
Lilla Edet 8,5
Ale 7,8

Södra Älvsborg
Borås 5,7
Mark 5,5

Skaraborg
Mariestad 7,2
Lidköping 7,1
Även i Skaraborg är siffrorna utjämnade. Längst ned kommer Essunga med 3,6%.

Riksdagsvalet 1991

Kraftiga högervindar blåste 1991, och Sverige fick sin första borgerliga fyrpartiregering.

Valresultat i riket:
Moderaterna 21,9 (+3,6)
Centern 8,5 (-2,8)
Folkpartiet 9,1 (-3,1)
KdS 7,1 (+4,2)
Miljöpartiet 3,4 (-2,1)
NyDemokrati 6,7 (+6,7)
Socialdemokraterna 37,7 (-5,5)
Vänsterpartiet 4,5 (-1,3)
Övriga 1,0 (+0,3)

Vänsterpartiet gick tillbaka från 21 till 16 mandat. För första gången sedan Gunvor Rydings rid i Andra kammaren satt bara en Göteborgare i riksdagen för Vänsterpartiet; den här gången den nyvalde Johan Lönnroth.

Resultat i Göteborg:
Moderaterna 25,0 (+4,7)
Centern 3,1 (-1,7)
Folkpartiet 12,1 (-4,9)
KdS 7,3 (+4,7)
Miljöpartiet 4,5 (-3,3)
NyDemokrati 7,1 (+7,1)
Socialdemokraterna 33,2 (-3,9)
Vänsterparitet 6,8 (-2,2)
Övriga 0,8

Vänsterpartiet ställde i Göteborg upp med kandidater från Socialistiska partiet och partilösa på sin lista, något som möjligen ”breddade” vänstern, men definitivt även tunnade ut väljarstödet.

Starkaste församlingar:
Masthuggs 15,7
Karl Johan 13,3
Oskar Fredrik 12,8
Haga 10,7
Gunnared 10,2

Brämaregården fick alltså se sig omsprunget av Gunnared, men på det hela taget är partiets väljarstöd på samma platser som vanligt.

Övriga län i Västsverige:
Bohuslän
Mölndal 4,9
Partille 4,7

Norra Älvsborg
Ale 5,4
Lilla Edet 5,3

Södra Älvsborg
Borås 3,8
Mark 3,5

Skaraborg
Lidköping 5,3
Gullspång 4,5

Riksdagsvalet 1988

Sommaren 1988 hade säldöden slagit till, något som hjälpte Miljöpartiet in i riksdagens för första gången. Annars förblev det mesta vid det gamla; Socialdemokraterna fortsatte att regera med VPK-stöd. Först senare skulle det visa sig att VPK till slut skulle få nog med SAP:s högerpolitik, med misstroendevotum och en ny S-regering som konsekvens.

Valresultatet i riket:
Moderaterna 18,3 (-3,0)
Centern 11,3 (-1,1)
Folkpartiet 12,2 (-2,0)
KDS 2,9 (+2,9)
Miljöpartiet 5,5 (+4,0)
Socialdemokraterna 43,2 (-1,5)
VPK 5,8 (+0,4)
Övriga 0,7 (+0,2)

För enkelhetens skull har samtliga röster för Centern (dvs. Centerpartiet och KDS) 1985 räknats till Centern (den beteckning som Centerpartiet skulle komma att använda i flera val framöver).

VPK fick 22 mandat, nytt rekord. Alex och Viola omvaldes för Göteborgs räkning.

Resultat i Göteborg:
Moderaterna 20,3 (-1,8)
Centern 4,8 (-0,2)
Folkpartiet 17,0 (-3,4)
KDS 2,6 (+2,6)
Miljöpartiet 7,8 (+6,0)
Socialdemokraterna 37,1 (-3,0)
VPK 9,0 (-0,2)
Övriga 1,3

Starkaste VPK-församlingar:
Masthuggs 18,7 (-3,4)
Karl Johan 16,2 (-1,4)
Oskar Fredrik 15,3 (-3,3)
Haga 14,5 (-4,6)
Brämaregården 12,6 (+0,1)

Alltså de fem vanliga. Att VPK gick tillbaka i de fyra främsta kan ha att göra med Miljöpartiets starka framryckning där. MP:s starkaste fäste blev Oskar Fredrik med 15,3%, alltså samma siffra som VPK.

Övriga län i Västsverige:
Bohuslän
Partille 7,0
Mölndal 6,9

Norra Älvsborg
Lilla Edet 6,2
Ale 6,1

Södra Älvsborg
Borås 4,6
Mark 4,2

Skaraborg
Lidköping 5,5
Mariestad 4,9

Riksdagsvalet 1985

1985 års stora framgång gick till Folkpartiet (”Westerbergeffekten”). Socialdemokraterna kunde dock sitta kvar i sin minoritetsregering med VPK-stöd. Centerpartiet och KDS ställde upp under en gemensam partibeckning (”Centern”), men gick trots detta kraftigt tillbaka. Dock kunde KDS-ledaren Alf Svensson som första KDS:are ta säte i riksdagen. Kul för honom, kan man tänka.

Valresultat i riket.
Moderaterna 21,3 (-2,3)
Centern 12,4 (-4,9) – Alltså egentligen Centerpartiet och KDS
Folkpartiet 14,2 (+8,3)
Miljöpartiet 1,5 (-0,2)
Socialdemokraterna 44,7 (-0,9)
VPK 5,4 (-0,2)
Övriga 0,5 (+0,2)

VPK förlorade ett mandat. VPK-göteborgare i riksdagen blev Alexander Chrisopoulos (omvald) och Viola Claesson (nyvald).

Resultat i Göteborg:
Moderaterna 22,1 (-5,4)
Centern 5,0 (-4,1)
Folkpartiet 20,4 (+10,7)
Miljöpartiet 1,8 (-0,2)
Socialdemokraterna 40,1 (-0,7)
VPK 9,2 (-0,8)
Övriga 1,3

Starkaste församlingar för VPK:
Masthugg 22,1 (+0,5)
Haga 19,1 (-3,3)
Oskar Fredrik 18,6 (-1,8)
Karl Johan 17,6 (+0,2)
Brämaregården 12,5 (-1,8)
Stabiliteten är påfallande. Samma fem församlingar som valen 1979 och 1982 ligger i topp.

Övriga län i Västsverige:
Bohuslän
Mölndal 6,3
Partille 6,2

Norra Älvsborg
Ale 5,3
Alingsåns 5,0

Södra Älvsborg
Borås 4,5
Mark 3,8

Skaraborg
Lidköping 4,8
Skövde 4,1

Riksdagsvalet 1982

Valet 1982 innebar en framgång för Socialdemokraterna, och paritet kunde återinträde som regeringsparti i en minoritetsregering med stöd från VPK i riksdagen. VPK behöll sina 20 mandat. Göteborgs två riksdags-VPK:are, Alexander Chrisopoulos och Marie-Ann Johansson (senare Eriksson), satt kvar.

Valresultatet i riket:
Moderaterna 23,6 (+3,3)
Centerpartiet 15,5 (-2,6)
Folkpartiet 5,9 (-4,7)
KDS 1,9 (+0,5)
Miljöpartiet 1,7 (+1,7)
Socialdemokraterna 45,6 (+2,4)
VPK 5,6 (0,0)
APK 0,1 (-0,1) – APK ställde upp under anmnet ”K-partiet”
Övriga 0,2 (-0,2)

Resultatet i Göteborg:
Moderaterna 27,5 (+2,8)
Centerpartiet 7,7 (-1,9)
Folkpartiet 9,7 (-6,5)
KDS 1,4 (+0,5)
Miljöpartiet 2,0 (+2,0)
Socialdemokraterna 40,8 (+3,2)
VPK 10,0 (+0,1)
APK 0,2 (-0,3)’

Starkaste VPK-församlingarna:
Haga 22,4 (-1,8)
Masthugg 21,6 (+2,4)
Oskar Fredrik 20,4 (-1,2)
Karl Johan 17,4 (+2,2)
Brämaregården 14,3 (+1,1)

Symptomatiskt är att det nybildade Miljöpartiet fick sina högsta siffror på liknande ställen (4,9 i Haga, 4,3 i Oskar Fredrik, 2,9 i Masthugget).

Övriga län i Västsverige:
Bohuslän
Mölndal 7,3
Partille 6,9

Norra Älvsborg
Ale 5,6
Lerum 5,3

Södra Älvsborg
Borås 4,6
Mark 4,0

Skaraborg
Lidköping 4,9
Skövde 4,4

Riksdagsvalet 1979

Valet 1979 resulterade i fortsatt borgerligt styre. Moderaterna seglade upp som det största borgerliga partiet, en position det haft sedan dess.

För VPK:s del var den stora nyheten att partiet för första gången sedan 1920-talet råkat ut för en splitting, då Rolf Hagel, Hilding Hagberg m. fl. brutit sig ut och bildat Arbetarpartiet kommunisterna (APK). Detta parti nådde dock aldrig några framgångar vare sig i allmänna val eller i något annat avseende. Som kuriosa kan nämnas att Perstorp i Skåne blev den enda kommun i landet där APK tog fler kommunala mandat än VPK.

Valresultatet i riket:
Moderaterna 20,3 (+4,7)
Centerpartiet 18,1 (-6,0)
Folkpartiet 10,6 (-0,5)
KDS 1,4 (0,0)
Socialdemokraterna 43,2 (+0,5)
VPK 5,6 (+0,8)
SKP 0,2 (-0,1)

VPK ökade med tre mandat till rekordhöga 20. VPK-riksdagsledamöter från Göteborg blev de båda nyvalda Alexander Chrisopoulos och Marie-Ann Johansson (senare Eriksson).

Resultatet i Göteborg:
Moderaterna 24,7 (+7,2)
Centerpartiet 9,6 (-6,3)
Folkpartiet 16,2 (-2,0)
KDS 0,9 (0,0)
Socialdemokraterna 37,6 (-1,3)
VPK 9,9 (+1,8)
APK 0,5 (+0,5)
SKP 0,2 (-0,2)

Starkaste VPK-församlingarna:
Haga 24,2
Oskar Fredrik 21,6
Masthugg 19,2
Karl Johan 15,2
Brämaregården 13,2

Vi ser alltså fortsatta ökningar för VPK i Linnéstaden och Majorna. Även på andra håll i centrum når partiet högre siffror än genomsnittet: 10,1% i Vasa, 11,1 i Domkyrko, 11,6& i Annedal. Samtidigt får man lägre siffror än staden i genomsnitt i många förorter, några exempel: 9,4% i Angered, 8,7% i Backa, 9,2% i Högsbo, 9,0% i Västra Frölunda. Skillnaderna är inte så stora, men jag tycker att det är intressant att partiet inte lyckas få höga röstetal i de huvudsakligen nybyggda områdena i stadens ytterkanter, under det att man gör framsteg i vissa områden (som Vasa) där man aldrig tidigare varit starka.

Starkaste kommunerna i Västsveriges övriga län:
Bohuslän
Mölndal 7,0
Partille 6,5

Norra Älvsborg
Ale 5,2
Trollhättan 5,0

Södra Älvsborg
Borås 4,3
Mark 4,1

Skaraborg
Lidköping 5,2
Skövde 4,4

Riksdagsvalet 1976

Valet 1976 innebar inga större väljarströmmar mellan partierna eller blocken, men de små förändringarna var tillräckliga för att för första gången sedan 1936 försätta socialdemokratin i oppositionsställning. Centerpartiet blev det största borgerliga partiet och Thorbjörn Fälldin kunde ta över som statsminister.

Valresultatet i riket:
Moderaterna 15,6 (+1,3)
Centerpartiet 24,1 (-1,0)
Folkpartiet 11,1 (+1,7)
KDS 1,4 (-0,4)
Socialdemokraterna 42,7 (-0,9)
VPK 4,8 (-0,5)
SKP 0,3 (-0,1)

Resultatet i Göteborg:
Moderaterna 17,5 (+1,2)
Centerpartiet 15,9 (+0,1)
Folkparitet 18,2 (-0,7)
KDS 0,9 (-0,2)
Socialdemokraterna 38.9 (+0,7)
VPK 8,1 (-0,3)
SKP 0,4 (-0,1)

Göteborg skickade liksom föregående val två mandat till riksdagen, den här gången Kalle Hallgren (omvald) och distriktsordföranden Rolf Hagel (nyvald).

Starkaste församlingar:
Haga 26,6
Oskar Fredrik 15,3
Masthugg 13,1
Karl Johan 11,2
Domkyrko 10,4

Uppgången i Haga är dramatisk. Annars är tendensen mera långsam, men tydlig. Sakta förlorar partiet röster i de gamla fästena på Hisingen och vinner istället röster i Linnéstaden och Majorna. Fortfarande har VPK dock tio procent i Brämaregården och Biskopsgården, men inte med någon marginal.

De starkaste kommunerna i övriga västsvenska län:
Bohuslän
Mölndal 6,1
Partille 5,7

Norra Älvsborg
Ale 4,1
Lilla Edet 4,1

Södra Älvsborg
Borås 3,6
Mark 3,1

Skaraborg
Lidköping 4,2
Skövde 3,2

Riksdagsvalet 1973

Valet 1973 är väl mest känt för att det slutade i den s.k. ”lotteririksdagen”. Eftersom kammaren hade 350 ledamöter fanns risken för att omröstningar skulle sluta oavgjort, och efter valet fick de båda blocken vardera 175 mandat, vilket ledde till att många viktiga beslut avgjordes med lottens hjälp. Så kan det gå.

Valresultatet i riket (i procent):
Moderaterna 14,3 (+2,8)
Centerpartiet 25,1 (+5,2)
Folkpartiet 9,4 (-6,8)
KDS 1,8 (0,0)
S 43,6 (-1,7)
VPK 5,3 (+0,5)
SKP 0,4 (0,0)
KFML(r) 0,2 (+0,2)

VPK erhöll 19 mandat, en ökning med 2. I Göteborg behöll partiet sina båda mandat, och Gunvor Ryding och Kalle Hallgren kunde åka till riksdagen ytterligare en mandatperiod.

Resultatet i Göteborg:
Moderaterna 16,3 (+5,8)
Centerpartiet 15,8 (+6,5)
Folkpartiet 18,9 (-13,0)
KDS 1,1 (+0,1)
Socialdemokraterna 38,2 (+0,2)
VPK 8,4 (+0,1)
SKP 0,5 (-0,6)
KFML(r) 0,8 (+0,8)

Förändringarna i staden utgjordes således främst i att Folkpartiet tappade stora väljarskaror till Moderaterna och Centerpartiet. Centern var nu, åtminstone temporärt, etablerat som ett alternativ även i storstäderna.

VPK:s starkaste församlingar i Göteborg blev:
Haga 14,4
Biskopsgården 11,8
Brämaregården 11,6
Oskar Fredrik 11,3
Kortedala 11,2

Svagast var partiet i:
Styrsö 1,7
Askim 2,6
Rödbo 3,5

Alla dessa tre församlingar var helt nya för Göteborg, och införlivades egentligen först efter valet.

Som en kuriositet kan nämnas att KFML(r) fick hela 7,4% i Haga.

Starka VPK-fästen i omgivande län:

Bohuslän
Mölndal 6,9%
Partille 6,7%

Norra Älvsborg
Ale 5,1%
Trollhättan 5,0%

Södra Älvsborg
Borås 4,1%
Mark 3,6%

Skaraborg
Lidköping 4,6%
Mariestad 3,6%

Det bör väl nämnas att den stora kommunreformen 1971 hade minskat antalet kommuner högst påtagligt, vilket gör att man inte utan vidare kan jämföra ovanstående siffror med tidigare valresultat.

Valet till enkammarriksdagen 1970

1970 hade Sverges socialdemokratiska vänsterpartis krav från 1917 att avskaffa riksdagens första kammare äntligen blivit genomfört. Enkammarriksdagen hade införts och med den ett helt nytt valsystem. Förutom att alla allmänna val numera hålls samtidigt, hade man infört ett proportionellt valsystem som kraftigt ökade kommunisternas antal riksdagsledamöter. Partiet gick från tre ledamöter i gamla andra kammaren till sjutton i den nya enkammarriksdagen.

Valresultatet i riket (i procent):
Moderaterna 11,5 (-1,4)
Centerpartiet 19,9 (+4,2)
Folkpartiet 16,2 (+1,9)
M+C+F 0,0 (-1,7)
C+F 0,0 (-0,9)
KDS 1,8 (+0,3)
Socialdemokraterna 45,3 (-4,8)
VPK 4,8 (+1,8)
KFML 0,4 (+0,4)

Resultatet i Göteborg:
Moderaterna 10,5 (-1,5)
Centerpartiet 9,3 (+4,7)
Folkpartiet 31,9 (+1,1)
KDS 1,0 (+0,3)
Socialdemokraterna 37,9 (-8,6)
VPK 8,3 (+2,9)
KFML 1,1 (+1,1)

VPK:s starkaste församlingar i Göteborg var:
Biskopsgården 12,6%
Lundby 12,4%
Brämaregården 12,3%
Alltså samtliga tre-i-topp belägna på Hisingen. Jag finner det intressant att trenden är att spridningen mellan olika församlingar blir allt mindre under den här perioden (något som kraftigt avviker från vår egen tid). 1964 fick VPK 15,2% i sin bästa församling (Masthuggs) mot 3,1 i den sämsta (Vasa). 1970 var spridningen 12,6 till 4,0. En stor del av församlingarna ligger mellan 9 och 11 procent. Kanske var den socio-ekonomiska segregationen inte så stor som nu. Eller det var det ju förstås, men jag har ingen statistik att grunda detta på.

VPK fick två mandat i Göteborg: omvalda Gunnvor Ryding och nyvalde hamnarbetarlegenden Kalle Hallgren.

I resten av Västsverige var det tunnsått med kommuniströster. De gamla fabriksorterna Mölndal och Partille/Jonsered hade utvecklats till något annat än vad de varit, och även om kommunisterna fortfarande fick fler röster där än på andra håll i landet, var siffrorna inte imponerande och inte i närheten av 10%. Även rösteandelen i det tidigare fästet Lidköping hade gått ner.
VPK:s starkaste kommuner i Bohuslän:
Partille 7,3%
Mölndal 7,3%

Norra Älvsborg:
Nödinge 5,8%
Trollhättan 5,0%

Södra Älvborg:
Borås 4,5%
Mark 3,2%

Skaraborg:
Lidköping 5,3%
Tidaholm 5,2%

Valen till andra kammaren 1968

Precis som 1948 påverkades kommunisterna, nu omdöpta till VPK, negativt av händelser i Tjeckoslovakien. Warszawapaktens inmarsch fördömdes visserligen av partiet, men likväl flydde partiets väljare till socialdemokraterna.

Resultatet i riket (i procent):
Högerpartiet 12,9 (-0.8)
Centerpartiet 15,7 (+2,5)
Folkpartiet 14,3 (-2,7)
Samling 68 1,7 (+0,2) – Motsvarar 1964 års Medborgerlig samling
Mittenpartierna 0,9 (+0,6)
KDS 1,5 (-0,3)
Socialdemokraterna 50,1 (+2,8)
VPK 3,0 (-2,2)

Resultatet i Göteborg:
Högerpartiet 12,0 (+0,2)
Centerpartiet 4,6 (+2,6)
Folkpartiet 30,8 (-2,7)
KDS 0,7 (-0,8)
Socialdemokraterna 46,5 (+5,3)
VPK 5,4 (-4,2)

Trots VPK:s historiskt låga siffror kunde Gunvor Ryding sitta kvar som ensam kommunist från Göteborg i andra kammaren.

Föga överraskande gick VPK kraftigt tillbaka i alla sina tidigare starka fästen, och nådde inte upp till tio procent någonstans.

Valen till andra kammaren 1964

Det näst sista andrakammarsvalet i Sverige ägde rum 1964. Kommunisterna hade fått en ny partiledare – C-H Hermansson och partiets omsvänging till ett ”eurokommunistiskt” parti hade börjat, trots att detta ord ännu inte var uppfunnet.

Resultatet i riket:
Högerpartiet 13,7 (-2,8)
Centerpartiet 13,2 (-0,4)
Folkpartiet 17,0 (-0,5)
Socialdemokraterna 47,3 (-0,5)
Kommunisterna 5,2 (+0,7)
KDS 1,8 (+1,8)
Medborgerlig samling 1,5 (+1,5)
Mellanpartierna 0,3 (+0,3)

Resultatet i Göteborg:
Högerpartiet 11,8 (-3,3)
Centerpartiet 2,0 (+0,2)
Folkpartiet 33,5 (+2,2)
Socialdemokraterna 41,2 (-1,0)
Kommunisterna 10,0 (+0,7)
KDS 1,4 (+1,4)

Kommunisterna fick fortsatt ett mandat, men den här gången hade Knut Senander dragit sig tillbaka och ersatts av Gunvor Ryding.

Äntligen framgår det av statistiken i vilken församling Göteborgs valdistrikt ligger i. För första gången kan vi alltså säga något om hur röstmönstret i Göteborgs stad såg ut.

SKP:s fem starkaste valkretsar var:
Nr 73 i Masthugget (22,0%)
Nr 23 i Gamlestaden (21,0%)
Nr 10 i Lundby (20,6%)
Nr 12 i Brämaregårde (20,3%)
Nr 72 i Masthugget (19,9%)

De fem svagaste var:
Nr 42 i Örgryte (0,9%)
Nr 51 i Vasa (1,8%)
Nr 52 i Vasa (2,0%)
Nr 62 i Annedal (2,2%)
Nr 54 i Johanneberg (2,2%)

Göteborgs församlingar i rangordning efter SKP:s rösteandel (i procent). För att se hur stabilt röstmönstret är har jag satt siffrorna för 1998 års val inom parentes.
Masthugg 15,2 (28,5)
Brämaregården 15,1 (20,1)
Lundby 14,4 (17,5)
Karl Johan 13,9 (25,1)
Gamlestad 13,4 (17,9)
Haga 12,8 (19,2)
Oskar Fredrik 12,1 (22,3)
Biskopsgården 12,0 (21,0)
Kortedala 11,4 (23,0)
Backa 9,4 (15,8)
Högsbo 8,9 (15,9)
Örgryte 8,4 (11,5)
Härlanda 8,3 (16,0)
Kristine 8,2 (-)
Västra Frölunda 7,3 (15,6)
Annedal 7,1 (12,8)
Johanneberg 7,1 (10,1)
Domkyrko 4,2 (11,5)
Vasa 3,1 (8,3)
Poströster 2,5 (-)

En valkrets (nr 37) var belägen både i Örgryte och Kristine och har helt godtyckligt räknats Örgryte till godo. Poströsterna (knappt 5% av samtliga) har inte räknats in i statistiken för valdistriktet, utan för sig. Av församlingarna är Örgryte lite speciell, eftersom den är så heterogen. Partiets siffror i det bästa valdistriktet där är 14,0%, i det sämsta 0.9%. I 1998 års statistik har Örgryte delats upp i två församlingar: Örgryte och S:t Pauli.

Övriga platser i Västsverige där SKP fick mer än tio procent:
Mölndal 10,2
Jonsered (del av Partille) 15,8
Malmön (del av Södra Sotenäs i nuvarande Sotenäs) 10,2
Fors 2 (del av Flundre i nuvarande Trollhättan) 11,2
Starkärr 2 (del av Starkärr i nuvarande Ale) 10,5
Lidköping 2 11,1

Valen till andra kammaren 1960

För att serien av valanalyser ska bli komplett fortsätter jag pliktskyldigast med 1960-talets tråkiga val.

Resultatet i riket (i jämförelse med 1958 års nyval):
Högerpartiet 16,5 (-3,0)
Centerpartiet 13,6 (+0,9)
Folkpartiet 17,5 (-0,7)
Socialdemokraterna 47,8 (+1,6)
Kommunisterna 4,5 (+1,1)
Det blåste alltså en moderat vänstervind under valet.

Göteborg:
Högerpartiet 15,1 (-2,2)
Centerpartiet 1,8 (+1,8)
Folkpartiet 31,3 (-2,2)
Socialdemokraterna 42,2 (+2,3)
Kommunisterna 9,3 (+0,5)
Övriga 0,3 (huvudsakligen ”Företagarpartiet”. Knappt 200 röster för Vänstersocialisterna)

Kommunisterna tog ett göteborgsmandat, och Knut Senander fick fortsätta sin nu kvartssekellånga tid i andra kammaren.

I resten av Västsverige fick SKP över tio procent i:
Jonsered 17,8
Borås 16 13,3
Mölndal 10,7
Starrkärr 2 10,6
Malmön 10,4

Valen till andra kammaren 1958

För första och enda gången sedan den allmänna och lika rösträttens införande gick svenskarna 1958 till omval. Detta berodde på striden kring den allmänna tjänstepensionen (ATP). Valet ledde till att arbetarepartierna (SAP och SKP) fick majoritet i andra kammaren.

Resultatet i riket:
Högern 19,5 (+2,4)
Centerpartiet 12,7 (+3,3)
Folkpartiet 18,2 (-5,6)
Socialdemokraterna 46,2 (+1,6)
Kommunisterna 3,4 (-1,6)

Kommunisternas dåliga resultat kan delvis förklaras med att partiet valde att inte ställa upp i alla valkretsar. Genom att låta kommunisterna rösta socialdemokratiskt säkrade man en arbetarmajoritet i riksdagen, och därmed en vinst i ATP-striden. Partiet gick dock tillbaka även där man ställde upp (med undantag av Norrbotten).

Resultatet i Göteborg:
Högern 17,3 (+5,4)
Centerpartiet 0,0 (-0,1)
Folkpartiet 33,5 (-7,6)
Socialdemokraterna 39,9 (+4,6)
Kommunisterna 8,8 (-2,2)

Folkpartiet blev således detroniserade som stadens största parti. Knut Senander fortsatte att vara den ende göteborgskommunisten i andra kammaren.

I övriga Västsverige fick SKP mer än tio procent i Jonsered (17,1) och Mölndal (10,0). I Älvsborgs läns norra valkrets ställde man inte upp, men det gjorde man i Bohuslän, Södra Älvsborg och Skaraborg, trots att utsikterna till egna mandat var obefintliga.

lördag 22 september 2012

Valen till andra kammaren 1956

Resultat i riket:
Högern 17,1 (+2,7)
Bondeförbundet 9,4 (-1,3)
Folkpartiet 23,8 (-0,6)
Socialdemokraterna 44,6 (-1,7)
Kommunisterna 5,0 (+0,7)

Förändringarna var således marginella för samtliga partier.

Resultat i Göteborg:
Högern 11,9 (+1,6)
Bondeförbundet 0,1 (-0,1)
Folkpartiet 41,1 (+0,4)
Socialdemokraterna 35,3 (-1,0)
Kommunisterna 11,0 (-0,4)
Vänstersocialisterna 0,6 (-0,5)

Även i Göteborg var förändringarna små. Folkpartiet fortsätter att öka något, vilket visar att 1952 års resultat inte var någon engångsföreteelse. Arbetarpartierna minskar, de borgerliga ökar och ”arbetarstaden” Göteborg har nu en borgerlig majoritet bland de röstande till riksdagen. Knut Senander är fortsatt ensam göteborgskommunist i andra kammaren.

Övrigt orter i Västsverige där kommunisterna får minst tio procent:
Partille 10,0 (varav Jonsered 20,4)
Mölndal 12,7
Angered 10,3
Skene 10,8
Borås distrikt 15 11,1
Österplana norra 13,3
Lidköping 10,5

Valen till andra kammaren 1952

1950-talet var inga bra år för Sveriges kommunister. Det uppsving som nådde partiet under 1940-talet var borta och istället blåste det kalla krigets vindar med kommunistskräck in över landet.

Resultat i riket:
Högern 14,4 (+2,1)
Bondeförbundet 10,7 (-1,6)
Folkpartiet 24,4 (+1,6)
Socialdemokraterna 46,1 (0,0)
Kommunisterna 4,3 (-2,0)
Vänstersocialisterna 0,1 (0,0)

Resultat i Göteborg:
Högern 10,3 (-0,8)
Bondeförbundet 0,2 (+0,2)
Folkpartiet 40,7 (+6,2)
Socialdemokraterna 36,3 (-0,7)
Kommunisterna 11,4 (-3,9)
Vänstersocialisterna 1,1 (-0,1)
Nu kan man på allvar börja prata om göteborgsliberalismen! Folkpartiet blir stadens största parti, och har gått fram från 12,0% 1940 till 40,7% 1952. Siffrorna är sanslösa. Och arbetarpartierna får bara 48,8% - 1944 var siffrorna 65,4%.

Valresultatet medförde att Knut Senander blev ensam kommunist i göteborgsbänken.

Enbart på tre ställen i Västsverige fick SKP mer än tio procent:
Österplana norra 14,7 (ny indelning)
Mölndal 14,5 (-6,7)
Partille 11,1 (-3,2)

Valen till Andra kammaren 1948

Vid valen till andra kammaren 1944 och de kommunala valen 1946 hade kommunisterna gjort sina bästa val dittills med över 10% av rösterna. Fram till februari 1948 visade siffror från Gallup-institutet fortsatt lika höga siffror för SKP. Sedan kom händelserna i Tjeckoslovakien 20-22 februari 1948, och liksom 20 år senare skulle händelser i Prag kraftigt påverka partiets valresultat. Partiet backade kraftigt och nådde bara 6,3% i riket.

Riksresultatet (i procent):
Högern 12,3 (-3,6)
Bondeförbundet 12,4 (-1,2)
Folkpartiet 22,8 (+9,9)
Socialdemokraterna 46,1 (-0,5)
Kommunisterna 6,3 (-4,0)
Vänstersocialisterna 0,1 (0,0)
Övriga 0,0 (-0,6)
Valdeltagandet 82,7 (+10,8)

Valets stora segrare var alltså folkpartiet, som med råge blev det största borgerliga partiet. Noterbart är också den stora ökningen av valdeltagandet. Det är inte så konstigt att valdeltagandet sjönk något under krigsåren, men siffran 82,7% är hela 8,2 procentenheter mer än det tidigare rekordet från 1936.

Resultat i Göteborgs stad (i procent):
Högern 11,1 (-6,2)
Folkpartiet 34,5 (+19,7)
Socialdemokraterna 37,0 (-3,2)
Kommunisterna 15,3 (-9,3)
Vänstersocialisterna 1,2 (+0,6)
Valdeltagandet 82,9 (+9,6)

Folkpartiets framgångar är anmärkningsvärda, även med bakgrunden att partiet ökat kraftigt nationellt. Inte minst är det påtagligt att en stor grupp väljare, som tidigare röstat på något av arbetarpartierna nu gått över till Folkpartiet. Vid valet 1944 fick arbetarpartietna (S, SKP, VS) tillsammans 65,4%, nu är siffran nere i 53,5%. Jag vet inte vad detta beror på, men omsvängningen i Göteborgs politiska klimat är snabb och kraftig. Bör undersökas vidare.

Valda kommunister till andra kammaren från Göteborg är Knut Senander och Bror Dahlgren. Solveig Rönn fick lämna riksdagen.

I resten av Bohuslän är kommunisterna tillbaka till ”normala” nivåer efter 1944 års stora framgångar. Inte ens på Malmön lyckas man få tio procent. De valkretsar där man når tvåsiffrigt är:
Mölndal 21,2 (-11,3)
Partille 14,3 (-7,1)
Råda 12,8 (-7,5)

I övriga Västsverige fick man över 10% i:
Österplana 16,6 (i nuvarande Götene kommun)
Våmb 13,4 (i nuvarande Skövde kommun)
Lidköping 11,1
Fritsla 10,2 (i nuvarande Marks kommun)

Kommunismen i Göteborg, sedd av en borgare på 1950-talet

Sven Rydenfelt, "Sveriges förste nyliberal", doktorerade 1954 på en avhandling om "Kommunismen i Sverige" (avhandlingens titel). Jag kommer att återkomma till Rydenfelts forskning senare, men börjar med ett citat om hur han såg på kommunisternas styrka i Göteborg.

"[123]Göteborgs stad. Göteborgs rykte som industristad är något överdrivet, och industriprocenten 1945 var endast 46. Stadens största yrkesgrupp enligt folkräkningen nämnde år var varuhandeln med 28 009 yrkesverksamma, varefter i tur och ordning följde metallindustrin med 25 674, byggnadeverksamheten med 12 274 och textilindustrin med 12 113.
Den helt övervägande delen av kommuniströsterna har kommit från industriarbetarna. Att kommunistsiffrorna är så höga, att staden får räknas till landets rödaste, trots industribefolkningens relativt starka ‘utspädning’ med handelsfolk och liknande kategorier, tyder på att stadens industrier varit ganska genomsyrade med nämnde politiska uppfattning.
Huvudfästena framför andra har varit de stora varven. I Götaverkens verkstadsklubb - Sveriges största - har kommunisterna oavbrutet suttit i ledningen i ett tiotal år. Under de senaste åren har kampen mellan kommunister och socialdemokrater här varit synnerligen hård. Vid valen 1952 förlorade kommunisterna, segrade åter 1953 men förlorade på nytt 1954. Vid Lindholmen satt de 1953 alltjämt säkert i sadeln med bortåt två tredjedelar av rösterna, medan segern 1954 var i knappast laget. Vid Eriksbergs varv vann socialdemokraterna för första gången på mer än tio åt en knapp seger 1953 men förlorade åter knappt 1954.
Vid Volvo tog socialdemokraterna 1952 för första gången på nio år hem spelet och har sedan dess behållit ledningen. På SKF däremot har kommunisternas position alltid varit svag, och vid valet 1953 fick de mindre än 20 procent av rösterna. Föregående år avgick verkstadsklubbens ordförande sedan 28 år, socialdemokraten Bror Nilsson. ‘Brollans’ grundmurade förtroende bland arbetarna torde vara en förklaring till socialdemokraternas ovanligt starka ställning vid detta företag, en annan förklaring torde den samarbetsvilja och sociala ansvarskänsla företagets skapare och ledare, Sven Wingquist (död 1953), alltid lagt i dagen vara. Man skulle dock här kunna erinra om att även Götaverken under en mycket lång period (1910-38) i Hugo Hammar hade en synnerligen avhållen chef.
[124] Bland byggnads- och textilarbetarna har det kommunistiska inflytandet inte varit lika starkt som bland metallarbetarna, men även där har det varit betydande. Sålunda fick byggnadsgrovarbetarnas avdelning 1953 för första gången på över 20 år en rent socialdemokratisk styrelse. Seger befästes ytterligare vid 1954 års val.
Bland grupper utanför industriarbetarnas led med kommunistisk inriktning kan i första hand nämnas tullmännen. Redan under en följd av år före kriget hade kommunisterna där hand om den fackliga ledningen och detsamma har varit fallet efter kriget fram till 1953, då den övergick till socialdemokraterna. En personlig faktor, den kommunistiske riksdagsmannane tulluppsyningsman Knut Senander, synes här ha spelat en viktig roll. En annan sådan grupp är reparatörerna vid SJ:s verkstäder, bland vilka kommunisterna hade haft ledningen ett tiotal åt, då de 1952 förlorade den till socialdemokraterna.
Kommunisternas starka ställning bland Göteborgs arbetare framfår även av det faktum, att de vid de politiska valen 1944 och 1946 fick inte mindre än omkring 40 procent av de röster, som tillföll de båda arbetarpartierna.”

söndag 16 september 2012

Valet till Andra kammaren 1944

Valet 1944 ägde rum i ett helt annat politiskt klimat än 1940. Hitlers arméer var på väg att bli slagna och Sovjetunionen hade den viktigaste rollen i kampen mot nazismen. För kommunisterna innebar detta en framgång, liksom det faktum att partiet under en längre tid nu varit det enda oppositionspartiet i riksdagen. Partiet mer än tredubblade sitt röstetal och nådde sitt bästa valresultat dittills. Antalet ledamöter i andra kammaren femdubblades - från 3 till 15. Fortfarande missgynnades partiet dock av valsystemet. Bondeförbundet fick bara 100.000 fler röster än kommunisterna, men hela 35 mandat. Det gick 12.000 röster på varje bondeförbundsledamot, men hela 21.000 på varje kommunistisk ledamot. Eller med andra siffror: kommunisterna fick 10,3% av rösterna men bara 6,5% av mandaten.
På samma sätt missgynnades partiet i de indirekta valen till första kammaren. I Göteborg hade högern exv. år 1942 taktikröstat så att en socialdemokrat och en folkpartist kom in istället för de två kommunister som annars hade tagit platserna. (Eller en och en halv kommunist för att vara exakt. Lottning hade blivit fallet mellan kommunisten och en folkpartist om högerns valmän röstat på sin egen kandidat.)

Valresultatet i procent:
Högern 15,0 (-2,1)
Bondeförbundet 13,6 (+1,6)
Folkpartiet 12,9 (+0,9)
Socialdemokraterna 46,6 (-7,2)
Kommunisterna 10,3 (+6,8)
Socialisterna 0,2 (-0,5)
Radikala landsföreningen 0,2 (+0,2)
De nationella 0,1 (+0,1)
Svensksocialistisk samling 0,1 (+0,1)

Kommunisterna fick hela 13,9% (+9,2) av rösterna i städerna, 7,8% (+5,1) på landsbygden.

I Göteborg
Av okänd anledning hade Göteborg 1940 brutit den nationella trenden med minskande valdeltagande och genom en liten ökning blivit den valkrets där valdeltagandet var allra högst. 1944 återgick staden av lika okända anledningar till ett mer genomsnittligt valdeltagande (73,3%). Riksgenomsnittet var 71,9%. Främst är det kvinnornas deltagande som gått ner (från 76,6% till 72,0 – riksgenomsnitt 68,1% till 69,2%). Jag har alltså ingen aning om hur detta kommer sig.

Valresultatet i procent:
Högern 17,3 (-4,4)
Folkpartiet 14,8 (+3,6)
Socialdemokraterna 40,2 (-12,5)
Kommunisterna 24,6 (+10,2)
Socialisterna 0,5 (+0,1)
Radikala landsföreningen 1,7 (+1,7)
Vänstersocialisterna 0,6 (0,0)
Nationella oppositionen 0,3 (+0,3) (”För Sveriges frihet – mot bolsjevismen”)

Göteborg blev kommunisternas starkaste fäste i hela landet, följt av Norrbotten (17,7%) och Stockholm (16,1%). Arbetarpartierna fick tillsammans 65,4%.
Kommunisterna kunde nu skicka tre kamrater till andra kammarens göteborgsbänk: Knut Senander (omvald), Solveig Rönn (tillbaka efter en period utanför riksdagen) och Bror Dahlgren (ny).

Övriga orter i Göteborgstrakten där partiet var starkt (starkt betyder nu: över 20%):
Mölndal (32,5%)
Stadsgränsen (tillhörande V Frölunda) (29,6%)
Partille (21,4%)
Råda (20,3%)
Malmön (23,8%)

I Bohusläns städer är siffrorna för SKP:
Mölndal 32,5%
Lysekil 10,5%
Uddevalla 4,6%
Strömstad 3,6%
Marstrand 13,1%
Kungälv 11,4%

I övriga Bohuslän får partiet mest ströröster, med vissa undantag såsom områdena i Göteborgs närhet (Backa och Västra Frölunda). I följande härader fick partiet över 10%: Sävedal (inkl. Partille) och Askim (inkl. Västra Frölunda).

I Norra Älvsborgs städer är SKP:s siffror:
Vänersborg 9,7%
Trollhättan 12,0%
Alingsås 9,7%
Åmål 10,5%

I övriga Norra Älvsborg är siffrorna överlag låga, med vissa undantag. Väne och Ale härader är de enda där partiet får mer en 10%. (15,4% i Nödinge, inklusive Bohus och Surte.)

Södra Älvsborgs städer:
Borås 13,4%
Ulricehamn 2,1%

Partiet kommer inte upp till 10% i någon härad. I vissa härader får det mindre än en procent (exv. i det folkrika Kind).

Skaraborgs städer:
Mariestad 13,1%
Lidköping 21,2% (näst största parti, efter SAP)
Skara 8,0%
Skövde 10,8%
Hjo 2,3%
Tidaholm 14,9%
Falköping 3,6%

Inget härad med över 10%.

torsdag 13 september 2012

Parti av ny typ?

Lösa tankar kring Jan Bolins "Parti av ny typ?"

(Dessa lösa tankar skrevs kl 5 på morgonen, och är inte briljant formulerade. Men eftersom jag vet att jag är lat tänker jag att det är lika bra att dela dem. Kommer inte att orka skriva om dem.)

Som alla doktorsavhandlingar innehåller Bolins bok en hel del teori som inte känns helt relevant. Han ägnar en del tid åt att jämföra någon Duvergers partiteori med utvecklingen i SKP. Men detta får väl ses som något som tillhör genren och som man lika väl kan bortse från.

Bolins huvudtes är att centraliseringen av SSV/SKP inte är något direkt resultat av Kominterns politik, och att åren 1919 (grundandet av Komintern och SSV:s anslutning) och 1921 (antagandet av de 21 teserna) inte utgör några brytpunkter, utan att utvecklingen mot centraliering och disciplin börjar redan 1917 och fortsätter under 1920-talet.

När SSV bildas 1917 är kritiken och missnöjet med SAP:s centralisering en av de mer framträdande frågorna (exv. missnöjet med "munkorgsstadgan). Ultrademokratism ses som viktigt och en rad åtgärder vidtas för att förhindra centralisering av makten. Exv. införs en maktdelningsprincip mellan arbetsutskottet, programutskottet och representantskapet. Årliga kongresser är ett annat sätt att sprida makten, liksom antagandet av partiets "demokratiska grundlagar".

Redan från början uppstår spänningar mellan olika idéer om hur organiseringen ska gå till. Bakslagen i valen 1917 och 1920, liksom frånvaron av framgångsrika revolutioner i Sverige och resten av Västeuropa är också faktorer som får partiet att ompröva sina ståndpunkter. Den enda framgångsrika revolutionen, den ryska, blir ett föredöme. Detta innebär emellertid inte något kritiklöst kopierande av ryska organisationsmodeller. Den demokratiska centralismen, så som den framställs av Lenin och de andra bolsjevikerna, är inte något radikalt nytt. Det nya är snarare att den centraliserade och disciplinerade organisationsmodellen från den kapitalistiska fabriken överförs till politikens område.

Anslutningen till Komintern av antagandet av de 21 teserna är ett frivilligt ställningstagande från SSV/SKP:s sida. SSV/SKP är ett svenskt parti, och det är den svenska arbetarrörelsens historia och erfarenheten från den politiska kampen i Sverige som får SSV/SKP att ansluta sig till Komintern.

I princip håller jag med Bolin och anser att hans perspektiv är rimligt. Men som vanligt saknar jag konkreta exempel på hur SSV/SKP:s förändrade organisation fungerar och mottas på lokal nivå. Bolins empiri är i huvudsak officiella dokument på riksnivå (kongressprotokoll o.d.) och debattartiklar i partipressen, främst Politiken. Jag tycker att det vore mycket intressant att studera den lokala politiska kampen utifrån Bolins perspektiv och försöka se om det var abstrakta idéer eller konkreta politiska erfarenheter som fällde avgörandet i de organisatoriska besluten.

En mycket intressant aspekt som Bolin inte problematiserar är att partiets parlamentariker är negativa till Kominterns 21 teser, men en stor majoritet (cirka 75% tror jag) av medlemmarna röstar för anslutningen i den partiomrösning som genomförs. Det är ju inte självklart att man röstar för teserna för att man helt och håller sympatiserar med dem. Komintern ställde ju ett ultimatum: ställ upp på teserna eller lämna internationalen. I ett sådant fall är det ju extra svårt att säga nej.

I Göteborg röstade nästan alla medlemmar ja till villkoren. (Kommer inte ihåg siffrorna, men de var typ 90-10.) Göteborg var ju vid den här tiden ett väldigt svagt distrikt. Det vore intressant att se varför att svagt distrikt var så positiva till Komintern. Erfarenheten från senare tid är väl snarare att svaga distrikt gillar självständighet från centralmakten.

torsdag 6 september 2012

Valet till Andra kammaren 1940

Valet hösten 1940 ägde rum under den mest problematiska tiden av partiets historia. Partiet fortsatte att försvara Sovjetunionens utrikespolitik efter pakten med Hitlertyskland och vinterkriget mot Finland. Detta skapade ett stort motstånd mot det kommunistiska paritet. Samtidigt var SKP efter samlingsregeringens start det enda oppositionspartiet i riksdagen (jag bortser här från SP som var på väg bort från all form av relevans i svensk politik), något som efterhand skulle spela roll.

Valdeltagandet gick ner i landet i sin helhet (från 74,5% till 70,3%). Till viss del kan väl detta förklaras med att många män befann sig inkallade till militärtjänstgöring. Men även bland kvinnorna gick valdeltagande ned något (-2,6 procentenenheter), så det kan inte vara hela sanningen. Göteborg utgjorde ett undantag. Som enda valkrets i landet gick valdeltagandet upp (med en procentenhet), och Göteborg blev den valkrets i landet med allra högst valdeltagande. Skulle kunna vara intressant att utröna varför.

Röstsiffrorna i landet (i procent):
Högern 18,0 (+0,4)
Bondeförbundet 12,0 (-2,3)
Liberaler 12,0 (-0.9)
SAP 53,8 (+7,9)
SKP 3,5 (+0,2)
SP 0,7 (-3,7)
Nationella och nazister 0,0 (-1,6)

Socialdemokraterna under Per-Albins ledning blev alltså valets överlägsna segrare. Kommunisterna gick visserligen framåt en smula och fick 101 424 röster. Mandatmässigt förlorade man dock två av sina tidigare fem mandat, och den kommunistiska partigruppen bestod alltså av ynka tre personer. Dessa var partiledaren Sven Linderoth från Stockholm, den framtida partiledaren Hilding Hagberg från Norrbotten samt Knut Senander från Göteborg.

Röstsiffrorna i Göteborg
Högern 22,0 (-2,3)
Liberaler 11,2 (+0,9)
SAP 52,4 (+9,1)
SKP 13,3 (+0,7)
SP 0,4 (-5,2)
Vänstersocialisterna 0,6 (+0,6)
Nationella och nazister 0,0 (-4,0)

Kommunisterna fortsatte alltså trenden från 1936 att vara mycket starkare i Göteborg än i landet i genomsnitt. Albin Ströms Vänstersocialistiska parti visade sig inte vara någon seriös konkurrent bland vänsterröstarna. Intressant är också att Folkpartiet fortfarande var det mindre av de borgerliga partierna. Göteborgsliberalismens glansdagar inföll alltså först efter andra världskriget.

I Bohuslän ter sig röstmönstret bekant. I Mölndal, Partille samt i några stenhuggardistrikt får SKP ett ansenligt antal röster, men i resten av landskapet är det i stort sätt utan stöd. I Uddevalla får partiet exv. bara 1,2%. Några starka områden:
Jonsered 24,0% (+2,2) – Här fick SKP och SAP tillsammans nästan 90% av rösterna.
Backa 9,4% (-3,5)
Malmön 9,3% (+3,3)
Mölndal 17,3% (+0,9)