Kommunismen i Göteborg, sedd av en borgare på 1950-talet

Sven Rydenfelt, "Sveriges förste nyliberal", doktorerade 1954 på en avhandling om "Kommunismen i Sverige" (avhandlingens titel). Jag kommer att återkomma till Rydenfelts forskning senare, men börjar med ett citat om hur han såg på kommunisternas styrka i Göteborg.

"[123]Göteborgs stad. Göteborgs rykte som industristad är något överdrivet, och industriprocenten 1945 var endast 46. Stadens största yrkesgrupp enligt folkräkningen nämnde år var varuhandeln med 28 009 yrkesverksamma, varefter i tur och ordning följde metallindustrin med 25 674, byggnadeverksamheten med 12 274 och textilindustrin med 12 113.
Den helt övervägande delen av kommuniströsterna har kommit från industriarbetarna. Att kommunistsiffrorna är så höga, att staden får räknas till landets rödaste, trots industribefolkningens relativt starka ‘utspädning’ med handelsfolk och liknande kategorier, tyder på att stadens industrier varit ganska genomsyrade med nämnde politiska uppfattning.
Huvudfästena framför andra har varit de stora varven. I Götaverkens verkstadsklubb - Sveriges största - har kommunisterna oavbrutet suttit i ledningen i ett tiotal år. Under de senaste åren har kampen mellan kommunister och socialdemokrater här varit synnerligen hård. Vid valen 1952 förlorade kommunisterna, segrade åter 1953 men förlorade på nytt 1954. Vid Lindholmen satt de 1953 alltjämt säkert i sadeln med bortåt två tredjedelar av rösterna, medan segern 1954 var i knappast laget. Vid Eriksbergs varv vann socialdemokraterna för första gången på mer än tio åt en knapp seger 1953 men förlorade åter knappt 1954.
Vid Volvo tog socialdemokraterna 1952 för första gången på nio år hem spelet och har sedan dess behållit ledningen. På SKF däremot har kommunisternas position alltid varit svag, och vid valet 1953 fick de mindre än 20 procent av rösterna. Föregående år avgick verkstadsklubbens ordförande sedan 28 år, socialdemokraten Bror Nilsson. ‘Brollans’ grundmurade förtroende bland arbetarna torde vara en förklaring till socialdemokraternas ovanligt starka ställning vid detta företag, en annan förklaring torde den samarbetsvilja och sociala ansvarskänsla företagets skapare och ledare, Sven Wingquist (död 1953), alltid lagt i dagen vara. Man skulle dock här kunna erinra om att även Götaverken under en mycket lång period (1910-38) i Hugo Hammar hade en synnerligen avhållen chef.
[124] Bland byggnads- och textilarbetarna har det kommunistiska inflytandet inte varit lika starkt som bland metallarbetarna, men även där har det varit betydande. Sålunda fick byggnadsgrovarbetarnas avdelning 1953 för första gången på över 20 år en rent socialdemokratisk styrelse. Seger befästes ytterligare vid 1954 års val.
Bland grupper utanför industriarbetarnas led med kommunistisk inriktning kan i första hand nämnas tullmännen. Redan under en följd av år före kriget hade kommunisterna där hand om den fackliga ledningen och detsamma har varit fallet efter kriget fram till 1953, då den övergick till socialdemokraterna. En personlig faktor, den kommunistiske riksdagsmannane tulluppsyningsman Knut Senander, synes här ha spelat en viktig roll. En annan sådan grupp är reparatörerna vid SJ:s verkstäder, bland vilka kommunisterna hade haft ledningen ett tiotal åt, då de 1952 förlorade den till socialdemokraterna.
Kommunisternas starka ställning bland Göteborgs arbetare framfår även av det faktum, att de vid de politiska valen 1944 och 1946 fick inte mindre än omkring 40 procent av de röster, som tillföll de båda arbetarpartierna.”