lördag 29 september 2012

Kritik av Sven Rydenfelts avhandling ”Kommunismen i Sverige: En samhällsvetenskaplig studie”

Det kan förefalla en smula onödigt att gräva fram en drygt halvsekelgammal doktorsavhandling om ”kommunismen i Sverige” ur universitetsbibliotekets stängda magasin. 1950-talet är långt borta, och mycket av dess anda har försvunnit. Men någonstans känns stämningarna från den tiden otäckt bekanta. ”Kommunismen” sågs då som något främmande, ibland pikant exotiskt, men framför allt hotfullt och mystiskt. Det är svårt att inte göra paralleller till ”islam” eller ”islamism” idag, även om man självklart också kan dra paralleller till dagens alltmer verklighetsfrämmande anti-kommunism.

Rydenfelt är positivist. I samarbete med det år 1948 Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS) hade han påbörjat en vetenskaplig studie om kommunismen i Sverige, en studie som till slut mynnade ut i hans doktorsavhandling. Självklart är vetenskaplighet ett honörsord för den gode Rydenfelt. Det gäller att med kvantitativa metoder komma fram till kausalsamband. ”Kommunismens förekomst, dess skiftande frekvans i olika miljöer och regioner, styrs inte av slumpmässiga faktorer, utan är kausalt betingad.” Kommunismen skall alltså studeras helt affektfritt, som vilken annan företeelse som helst. I just detta fall kan det dock vara behäftat med vissa svårigheter eftersom ”undersökningens objekt för de flesta människor är i hög grad känsloladdat”. Men vetenskapsmannen Rydenfelt låter sig inte hindras av detta. ”Vi står här i samma situation som en biolog, som studerar en växts livsbetingelser. Resultatet av undersökningen bör rimligen vara obereonde av om det är en nytto- eller skadeväxt han studerar.”

I sin problemformulering hävdar Rydenfelt att han ”i första hand” systematiskt prövat följande faktorer:
1. Politiska regioner.
2. Ålder och kön.
3. Kulturmiljö pch yrke.
4. Inkomst och egendom.
5. Ekonomiska konjunkturer.
6. Rysk prestige.
7. Religiösa förhållanden.
8. Agitation.
9. Social isolering.

Det låter kanske för en modern människa i det närmaste ogörligt att försöka hitta några verifierabara samband om man laborerar med så många variabler. Men 1950-talet var vetenskapsoptimismens glada decennium, så kanske såg Rydenfelt och hans handledare inga problem i detta. Och skulle man stöta på matematiska problem fanns det ju alltid räknestickor att ta till.

Min poäng med att lyfta fram detta är att visa på den diskrepans som finns mellan Rydenfelts positivistiskt-objektivistiska vetenskapliga anslag, och det som han sedan verkligen ägnar sig åt i sin undersökning.

Hans metod är nämligen väldigt simpel. Han tar det genomsnittliga valresultatet för Sverges kommunistiska parti (inklusive Sverges socialdemokratiska vänsterparti och Socialistiska partiet) för valen till andra kammaren 1924 till 1952 i alla Sveriges kommuner, så som de såg ut före kommunreformen 1952. Totalt rör det sig om drygt 2500 geografiska enheter. Sedan går han igenom län för län och tittar lite närmare på de ”rödaste” och ”vitaste” kommunerna i varje län. För att få lite kött på benen utnyttjar han olika källor: officiell statistik, personliga besök, informanter på plats osv. Informanterna är ett speciellt kapitel. Eftersom kommunismen är så otroligt kontroversiell låter han dem alla vara anonyma. Det är därför inte möjligt att göra någon form av källkritisk bedömning av deras trovärdighet, men man kan utifrån deras utsagor vara förvissade om att de inte är kommunister eller kommunistsympatisörer.

Det visar sig snart att de ”rödaste” kommunerna på många håll är väldigt små. En försiktig gissning skulle kunna vara att det är lättare för vilket parti som helst, av rent slumpmässiga faktorer, att få mycket höga siffror i en väldigt liten kommun, än i en stor. Men Rydenfelt har en bättre teori. ”Kommunismen synes främst växt fram ut förhållanden som tenderar att hos individen skapa känslor av främlingskap och social isolering.” Något belägg för detta, annat än att SKP har väldigt höga valsiffror i några mycket små och isolerade samhällen i norra och mellersta Sveriges glesbygd framför Rydenfelt inte. Men han menar att man utifrån detta kan komma fram till att kommunisterna i de större industristäderna lider av liknande isolering, om än inte geografisk utan social. Han skriver:

”Huvudparten av kommuniströsterna har dock inte kommit från obydgerna utan från städer och tätorter, där någon geografisk isoleringsfaktor inte är för handen. Båda formerna av kommunism kan emellertid ses utifrån ett gemensamt perspektiv, om man läggen huvudvikten inte vid begreppet geografisk isolering utan vid det vidare begreppet social isolering. En människan kan bli socialt isolerad av andra orsaker, t. ex. därför att hon flyttats från sin ursprungliga miljö till en för henna främmande omgivning.”

I den mån Rydenfelt överhuvudtaget har några belägg för att storstadens kommunister skulle vara ”socialt isolerade” är det från hans anonyma sagesmän på lokalplanet. Dessa har en tendens att vilja förklara kommunismen i den egna hemstaden med olika idéer om kommunisters avvikande beteende. Möjlighet hade man fått andra svar om man frågat personer som var vänligt inställda till kommunismen. Men det gör ju Rydenfelt inte.

Rydenfelt målar med breda penseldrag. ” I en röd region betraktas det som naturligt, att arbetare med radikal läggning röstar kommunistiskt och mera konservativt inställda arbetare socialdemokratiskt. Framstående kännare av förhållandena i sådana regioner har uppgivit, att man här ofta skulle kunna skilja kommunister och socialdemokrater utifrån rent yttre kännetecken. Kommunisterna skulle oftast tillhöra den magerlagda ‘leptosoma’ typen, medan socialdemokraterna skulle återfinnas bland de mera frodiga ‘pyknikerna’ Överensstämmelsen med karikatyrtecknarnas traditionella ‘idealtyper’ av arbetare och borgare är tydlig!”

För en modern läsare ter sig Rydenfelt mer än vanligt fördomsfull. Men kanske var det helt normalt att på 1950-talet prata om ”fattiglappar” (dvs. icke-renägande samer) som ”degenererade”. Att dessa enligt ”lokala meddelare i Arvidsjaur” i stor utsträckning skulle rösta med kommunisterna är väl därmed inte så konstigt.

Av Rydenfelts nio faktorer som presenterades i anhandlingens början blir det inte mycket. I alla fall inga kausala samband med någon form av statistisk signifikans. Han gör vissa försök. Exempelvis kommer han fram till att många kommunister läser icke-kommunistiska tidningar, och att kommunistisk agitation därmed inte kan vara en faktor som förklarar kommunismens spridning. Ty: “Kommunisternas frön kan närmast liknas vid maskrosfjun, som i slösande ymnighet sprids med vinden. Är blott jordmån och klimat på en ort lämpliga, hittar fröna alltid dit.”

Det som gör mig mest förbannad när jag läser Rydenfelt är hans totala ointresse för sitt studieobjekt. Han intervjuar inte en enda kommunist, hans sekundärlitteratur är nästan uteslutande amerikansk och anti-kommunistisk. Någon gång citerar han en kommunistisk tidning, eller riksdagsmotion, men någon djupare förståelse av dem som röstar kommunistiskt har han inte, och inget tyder på att han skulle vara intresserad av detta. Faktorer som talar mot hans teser blundar han för. T. ex. måste han medge att det är välavlönade arbetare som i största utsträckning röstar med kommunisterna, men eftersom detta inte faller honom i smaken lämnar han ämnet utan vidare.

Och som sagt: det här känns igen från dagens debatter från ”islam” eller ”islamism”. Många är kallade att ha teorier om fenomenet, men få är intresserade av att tränga djupare.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar