lördag 6 oktober 2012

Spridda tankar kring Werner Schmidts avhandling

Kommunismens rötter i Första världskrigets historiska rum: En undersökning kring arbetarrörelsens historiska misslyckande

Werner Schmidt 1996

Schmidt konstaterar att arbetarrörelsen har misslyckats. Varken den reformistiska socialdemokratin eller den revolutionära kommunismen har lyckats genomföra socialismen. Under tiden före och kring första världskriget fanns det dock ännu ett alternativ: vänstersocialismen. När Sverges socialdemokratiska vänsterparti bildades 1917 var det kring ett i huvudsak vänstersocialistiskt program. Trots detta utvecklade sig partiet i kommunistisk riktning, blev 1919 medlemmar av Komintern och antog 1921 Kominterns inträdesvillkor (de 21 teserna) och blev därmed underställda den kommunistiska världsrörelsens disciplin. Varför blev det så? Varför förlorade den vänstersocialistiska inriktningen kraft? Hur gick det till? Detta är frågor som Schmidt ställer sig.

Schmidt börjar dock sin avhandling med att göra en rekonstruktion av Marx. Han kommer fram till att Marx inte är identisk med marxismen. Detta är väl inte något nytt direkt, och det förblir en smula oklart varför Schmidt ägnar så mycket text åt detta. Schmidts rekonstruktion är väl inte sämre än många andra, men inte heller bättre. Det känns som om hela kapitalet om Marx och marxismen är en ballast som uppstod under avhandlingens utveckling och som Schmidt har en smula svårt att skilja sig från. Dessutom är stoffet osmält. Kanske hade det varit bättre och mer ärligt om Schmidt medgett att det är omöjligt att göra en rekonstruktion av Marx. Avhandlingen hade blivit bättre om kapitlet strukits.

Och medan läsaren blir alltmer otålig fortsätter Schmidt sina perifera studier om saker som inte riktigt faller inom avhandlingens föregivna ramar. Den andra internationalens marxismen skärskådas, och Schmidt kommer föga överraskande fram till att denna inte är samma sak som Marx. Alltså. Hade någon skrivit detta 1915 hade det kanske väckt viss uppståndelse, men 1996? Jag är skeptisk.

Först cirka hundra sidor in i avhandlingen börjar Schmidts egentliga historiska forskning. Och här kommer det en hel del matnyttigt. Schmidt driver tesen att första världskriget innebar en kris för socialdemokratin, och de handlingsalternativ som tidigare funnits förändrades i grunden. Vägen mot socialism och världsfred genom organisering av arbetarklassen visade sig vara en illusion. Arbetarna gick glada i hågen till krigs mot sina klassbröder i andra länder, och den internationella solidariteten krossades.

Inom den svenska socialdemokratin hade en vänsterförening bildats redan 1912 med medlemmar som Carl Lindhagen, Rickard Sandler, Fredrik Ström och Zeth Höglund. Föreningen tvangs dock snart lägga ned, p. g. a. påtryckningar från Branting. Men det fanns alltså redan före krigets utbrott ett missnöje med den högersocialdemokratiska ledningen.

När kriget bryter ut 1914 måste vänstern formulera sin analys av Internationalens kollaps. Ett av misstagen anses vara Internationalens alltför lösliga organisation. Kravet på en mer disciplinerad och centraliserad International ställs alltså redan innan Lenin hunnit vinna något större inflytande i Sverige. Snarare är det ett resultat av de egna erfarenheterna.

Schmidt undersöker i detalj relationen mellan de svenska vänstersocialisterna och bolsjevikerna. Här slår han hål på en del myter, exv. beträffande vad som egentligen hände under konferenserna i Zimmerwald och Kiental. Dessa ses inte alls som groddcellen för den Tredje internationalen. Lenin ses som en oppositionsmän gentemot huvudinriktningen i dessa fredskonferenser och hans inflytande bedöms som lågt. Även de s. k. stockholmsbolsjevikernas (Bucharin m. fl.) inflytande ifrågasätts. Dessa i Stockholm boende politiska flyktingar har senare setts som förbindelselänkar mellan rysk bolsjevism och svensk vänstersocialism, men Schmidt visar hur dessa i själva verket inte alls vid den här tiden var ”bolsjeviker” i den mening ordet senare fått.

Avhandlingens kanske mest intressanta kapitel bär rubriken ”Från Lindhagen till Lenin”. Carl Lindhagen ses som SSV:s mest centrala gestalt under partiets första tid. Hans humanism (ständigt denna humanism!) anses prägla partiets program, grundsatser och stadgar. Men ganska snart börjar partiet förändras under trycket från erfarenheterna både inrikes och ute på kontinenten. Den ryska revolutionens seger och den tyska revolutionens nederlag tvingar partiet att ändra strategi och taktik.

1919 bildas den Kommunistiska internationalen. SSV representeras vid den konstituerande kongressen av Otto Grimlund. Detta är dock något som de ”vanliga” partimedlemmarna är okunniga om. Inte ens när Folkets Dagblad/Politiken förkunnat Tredje Internationalens grundande får läsarna reda på att SSV hade med en representant.

Så mycket längre kommer Schmidt inte. Han kan inte göra sig fritt sina egna ideologiska skygglappar, och i sin iver att visa hur fel Lenin hade kan man inte avhålla sig från en mästrande ton. ”Lenin visar här att han inte förstått den marxska teorin om skillnaden mellan arbetets formella och reella subsumtion under kapitalet och om det specifikt kapitalistiska produktionssättet.” Jag förstår ärligt talat inte varför Schmidt håller på så här.

Slutsatsen blir, tyvärr, att avhandlingen i alltför liten utsträckning handlar om den intressanta processen kring SSV utveckling från ultrademokratisk vänstersocialism till disciplinerad kommunism gick till. Istället väljer Schmidt att fokusera på sina egna funderingar kring Marx och marxismen. Oklart varför.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar