onsdag 21 november 2012

Kommunisterna i Göteborgs stadsfullmäktige 1923


Vid stadsfullmäktigevalen hösten 1922 gick kommunisterna framåt och fick tre av de 60 platserna i fullmäktige. Valda blev folkskollärarinnan Sofia Svensson, kontoristen Martin Andersson och sågverksarbetaren Viktor Svensson. Samtidigt vann socialdemokraterna 31 mandat, och fick för första gången egen majoritet i staden. Hur uppträdde kommunisterna och vilka frågor drev de första året i fullmäktige?

Redan vid det allra första sammanträdets första punkt blev det strid. Fullmäktige skulle utse en valkommitté vars uppgift bestod i att förbereda val till kommunala uppdrag. Av stadsfullmäktiges fyra partier var bara tre föreslagna till kommitténs nio platser. Självklart var det kommunisterna som inte fick vara med. Detta var något som orsakade kommunisternas första principdebatt i fullmäktige, och en fråga som även framledes skulle visa sig viktig. Eftersom kommunisterna inte fick vara med i valkommittén var de tvungna att lyfta varje namn de ville få valt till ett organ i fullmäktige, vilket ledde till onödigt långa debatter. Men, i vilket fall, inte en enda kommunist eller av kommunisterna föreslagen person fick något uppdrag. Socialdemokraterna föredrog att själva representera arbetarklassen, och frikostigt dela med sig av posterna till de borgerliga partierna och allehanda "högre" personer som präster, läkare och professorer.

I sakfrågorna lyfte Sofia Svensson frågor kring barn och kvinnor. I stort sett varje gång sådana frågor dryftades uttalade hon sig, i övrigt höll hon tyst. Viktor Svensson var nästan helt tyst, förutom i några mindre frågor. Desto mer debattivrig var Martin Andersson, som snart kom att dominera fullmäktigemötena (i alla fall i talartid räknat). Främst koncentrerade han sig på frågor rörande arbetslösa och bostadsfrågan, men snart deltog han i debatter om alla möjliga ämnen, högt som lågt. Hans jungfrutal handlade om att skära ner på det tryckta materialet från staden, något som socialdemokraten Axel Dahlkvist senare syrligt skulle påminna om när Anderssons tal blev alltför långa.

Sofia Svenssons jungfrutal gällde frågan om en allmän enhetsskola."Hr Mellgren frågade, hur det skulle vara, om icke föräldrar, som ha råd att betala, skulle få lov att bestämma själva, huruvida deras barn skulle få fortsätta studera? Ja, hur skall det kännas för fattiga föräldrar, som veta, att deras barn ha studiebegåvning men icke kunna låta dem fortsätta i skolan? Tänk så många fattiga det finnes, som velat studera, men icke kunnat få det, på grund av att de saknat medel! Detta är en fråga av allra största betydelse, och det gör mig ledsen att det nu för tiden skall vara så få läroverksmästare och professorer vid våra högskolor, som inse detta."

När Sofia Svensson avled sommaren 1923 ersattes hon av Ragnar Andersson, kommunalarbetare.

Flera av de viktigaste debatterna under året gällde arbetslösa och vilka villkor som skulle ställas på dem. Martin Andersson krävde att de inte skulle tvingas slå makadam. Att hugga sönder sten är självfallet något man redan 1923 kunde göra med maskiner, men herr Silfverstolpe tyckte inte att det var ovärdigt för Göteborgs stad att tvinga arbetslösa att göra det. Andersson: "Jag tror inte, att hr Silfverstolpe, om han bleve arbetslös, skulle vilja sitta där ute och knacka sten, utan skulle han säkerligen hellre vända detta samhälle ryggen."

Denna och andra frågor känns igen från dagens politiska debatter. (Dagens Fas 3-are behöver kanske inte stå ute i kylan och hugga sönder sten, men ge "Alliansen" några år till, så får vi se.) En fråga som var aktuell 1923, precis som nu, var frågan om tiderna för alkoholservering. "Jag förstår icke, vilken uppgift en sådan restaurang skall ha, eftersom det skall vara nödvändigt att sälja rusdrycker om kvällarna ända till kl. 2 på natten", menade Andersson. Men den socialdemokratiska majoriteten tyckte annorlunda, och tillät servering in på småtimmarna.

Överhuvudtaget var det Martin Andersson som förde kommunisternas talan i stadsfullmäktige. Ibland gick det väl ganska bra, och även om socialdemokraterna körde sitt eget race blev de och borgarna tvungna att bemöta kommunisternas krav på bättre bostäder, humanare fångvård, högre löner för de sämst ställda kommunalarbetarna osv. Men ibland urartade debatterna till rena gräl. Efter en synnerligen infekterad debatt om tillsättningen av kommunala uppdrag sade socialdemokraten herr Sjödahl: "Jag får säga, att här har hr Martin Andersson talat om arbetarerörelsen och att det är den, som bör främjas. Jag undrar, om det någon gång i den svenska parlamentariska arbetarerörelsens historia sagts något skamligare, något hänsynslösare eller fräckare än här varit fallet i afton. (Instämmanden) Jag protesterar i arbetarerörelsens namn."

I just den debatten hade Andersson gått för långt, men i många andra frågor blev hans pålästa och argumenterande stil och hans välunderbyggda förslag i alla fall beaktade, om än inte klubbade.

söndag 18 november 2012

Olof Aschberg 50 år

Ur "Västsvenska kuriren" 1927-07-23.


"Olof Aschberg 50 år.
På fredagen fyllde bankdirektör Olof Aschberg 50 år. Aschberg är som bekant en av våra främsta kapitalister, men som sådan säregen. Under hela tjugu års tid har han sått arbetarrörelsen nära, hjälpt med goda råd och ofta givit ekonomiska handtag i kritiska situationer. 1912 startade han med några arbetarledare Nya Banken. Under Aschbergs tid där lämnade denna bank lån till Folkets hus och parker, arbetartidningar och kooperativa företag. Vänligt stämd mot den ryska revolutionen lyckades han förmedla det första rysk-amerikanska lånet, bildade Svensk-Rysk-Asiatiska Kompaniet och Svenska Ekonomibolaget i syfte att befrämja affärer på Ryssland. Han har på allt sätt arbetet för att ekonomiskt knyta Sverige till Sovjet-Unionen.
För att hans ur kapitalistisk synpunkt egenartade blick på tinget, för gott stöd åt olika grenar av svensk arbetarrörelse, för vidsynt förståelse av den ryska arbetarrevolutionens nödvändighet för det ryska folket och betydelse för arbetarna i andra länder, för ljus optimism och djärva handlingar, för gott samarbete i helg och söcken - för allt detta hyllar även svenska kommunister Olof Aschberg på hans 50-årsdag."

Röd flaggning 1 maj (1927)

Ur "Västsvenska kuriren" 1927-03-19. När jag var barn brukade LO och SAP flagga på Ale kommuns flaggstänger i Alafors, så helt orimligt var väl förslaget inte.

"Röd flaggning 1 maj.
Vid stadsfullmäktiges sammanträde väckte kamrat Einar Adamson följande motion:
Med anledning av att stadsfullmäktige vid aftonens sammanträde beslutat, att staden fortfarande skall officiellt deltaga i fästligheterna den 6 juni och 6 nov. och därmed understödja de nationalistiska strävandena, anser vi det lämpligt, att stadsfullmäktige - då dess majoritet består av representanter för arbetarklassen - beslutar att också officiellt deltaga i fästligheterna den 1 maj, arbetarklassens stora dag. Borgarklassen har ju två dagar per år, arbetarklassen endast denna.
Att Göteborg är en arbetarstad, att småfolket har den kommunala makten här, borde kunna utmärkas genom ett beslut om, att staden också officiellt deltager i första-majfästligheterna. Det har ju fastslagits att omkostnaderna för flaggning är så ringa. Då bör det också fallas den första maj, men icke med blågula, utan med röda dukar. Arbetarklassens röda dukar bör då vaja över staden, som en heder åt det idoga arbetet, som utföres i landets och mänsklighetens tjänst. [...]"

Kommunisternas Första Maj i Göteborg 1926

Ur Västsvenska kuriren 1926-05-01

Upp till demonstration 1 maj

Uppställning sker å Järntorgsgatan med teten vid Rialtobiografen kl. 2,30, avmarsch strax efter kl. 3 em. till Heden.
Uppställningen sker efter följande plan:
1. Musik av Ungdomsklubbarnas Musikkår.
2. Pionjärkårerna. 1 fana, 4 standar.
3. Göteborgsklubben. 1 fana, 3 standar.
4. Gbgs Komm. Arbetarekommun. 1 fana, 4 standar.
5. Reseeffektarbetare. 1 fana.
6. Musik av Surte Musikkår.
7. Sjömansunionen. 1 fana.
8. Eldareunionen. 1 fana.
9. Porslinsarbetarne. 1 fana.
10. Kommunalarbetarne. 1 fana.
11. Textilarbetarne. 1 fana.
12. Nödhjälpsarbetarne. 1 fana.
13. Musik av S. J. Musikkår.
14. Metallarbetarne. 1 fana, 4 standar.
15. Övriga grupper
Agitera för anslutning till demonstrationen. Röda Nejlikan är kommunisternas demonstrationsmärke.
Föredrag på Heden kommer att hållas från tre talarestolar av Hinke Bergegren, Stockholm, K. E. Senander, Wallentin Eliason och Martin Andersson, Göteborg.
Huvudordningsman är Posttjänsteman Klaes Ivar Olsson.
Göteborgs Komm. Arbetarekommun


Ur "Västsvenska Kuriren" 1926-05-04.

"Ståtlig uppslutning till kommunisternas 1:sta majdemonstration i Göteborg.

2,000 deltagare i demonstrationståget.
4,000 åhörare vid våra talarstolar.

Göteborgskommunisterna kunna vara storbelåtna med sin 1:sta maj. En sådan uppslutning till de kommunistiska talarstolarne, som det var detta år, har det aldrig förut varit. Vi hade tre talarstolar och kring samtliga flockades åhörarskarorna i täta massor. Lågt beräknat var det 4,000 åhörare kring våra talarstolar. Även vårt demonstrationståg hade samlat flera deltagare än något föregående år. Detta förhållande och tillslutningen i övrigt visar, att kommunismen börjar vinna mark i landet. Att kommunismen planterad i svensk jord sedan icke passar borgarne är en sak för sig.
Det var intressant att göra en jämförelse mellan kommunisternas o. socialdeomkraternas demonstrationståg. Visserligen såg man i socialdemokraternas en mängd fackföreningsfanor, men var fanns standaren från fordom med de tändande parollerna och pockande kraven? De var gravlagda i stor utsträckning. Ty inte har det tredje borgarpartiet någa krav! Har vi inte en arbetarnes egen regering? är inte demokratin fulländad? har inte alla pamparne fått sitt på det torra? Jovisst! Vad behöver vi väl mer? Svaret gav ett stnasar i demokraternas tåg.
Bort med mattvånget och en lättning i restriktionerna för klass II
Se där ett ärligt socialdemokratiskt krav. Om detta kan alla svältande proletärer samla sig. För det kravets genomdrivande kommer med liv och själ de socialdemokratiska förtroendemännen att träda i breschen. Det är namnam för suplullarne, 'de mätta bukarnas stat'.
Det fanns ju även några andra standar. På ett lästes: 'Vi kräva lagstadgad arbetslöshetsförsäkring'. De stackars arbetare i socialdemokraternas tåg, som demonstrerade under det kravet skulle blott veta vilket öde deras egen regering beskärt just denna arbetarnes angelägenhet. Borgarne vill icke denna frågas lösning och vad borgarne icke vill, det vill icke heller kungliga socialdemokratiska partipåvar.
Kommunisternas tåg, som räknade omkring 2,000 deltagare livades upp av standarens mångfald. Borgarne, som kantade gatorna, såg att här kom folket som ville något. 'Leve leninismen' lästes på ett av de första standaren. Göteborgs kommunistiska ungdomsklubbar utsände parollen: 'Fred bland nationerna, krig mellan klasserna'. Vidare såg man inskriptionen som: 'Arbetare, skärp kampen mot strejkbrytare'. 'Front mot ungdomssuperiet, fram för en nykter arbetarungdom'. 'Ungdomen in i fackföreningarna'. 'Fram för facklig enhet'. 'Skärpt kamp mot fascister och sugrötter'.
Vid Heden delade sig vårt tåg i tre avdelningar.
Vid vår första talarstol talade Sjömans-Unionens ombudsman Wallentin Eliason om sjöfolkets kamp mot ett glupskt redarkapital. Framhöll huru litet det var att vinna med parlamentariska medel. Ingick på skeppstjänstkommitterades försök att med lagstiftning skapa drägligare förhållanden för sjöfolket. Sjöfolket fick t. ex. en ny sjömanslag, en ny arbetstidslag och en ny spisordning. Men ingendera innebar någon förbättring i förut gällande förordningar. Spisordningen medgav t. o. m. sämre förhållanden än vad som förut praktiskt tillämpats och enligt den nya arbetstidslagen kunde sjömännen få arbete ända till 84 timmar pr vecka. Andra vapen än parlamentariska måste till. Den fackliga kampen är den enda vi kan räkna med. Hittills har vi fört vår kamp efter nationella linjer, ja, efter skråprinciper. Vi måste gå den internationella linjen och i gärning förverkliga parollen: Facklig enhet.

Hinke talar och hyllas
Sedan besteg Hinke Bergegren talarstolen, hälsad av kommunens ordförande, vilken överlämnade en bukett röda nejlikor till jubilaren. Någon i folkmassan utbringade ett 4-faldigt leve för den outtröttlige kämpen, följt av entusiastiska hurrarop varefter kamrat Hinke höll ett livligt, temperamentsfullt agitationsföredrag som gång efter annan avbröts med instämmanden och applåder. [...]
Vid den andra talarestolen talade tulltjänstemannen K. E. Senander och red. Martin Andersson.
Efter hälsningsanförande av ordf., Erik Mattsson, överlämnades ordet till Senander, som började sitt anförande med en admonition till de göteborgska polismyndigheternas tilltag att förbjuda kommunisterna att i tåget medföra standar med protest mot barnmördarna i Bulgarien och Kina. (Bravo!) [...]
Därefter besteg red. Martin Andersson talarstolen, hälsad med hurrarop och applåder. Denna formade sitt anförande till en svidande vidräkning med den socialdemokratiska politiken i Göteborgs stadsfullmäktige och dess underlydande organ, allt under åhörarnes ständigt återkommande bifall och instämmanden. [...]

Från pionjärernas talarstol
Vid barnens talarstol höll Martin Andersson ett kortare anförande där han, med utgångspunkt från den snedvridna uppfostran i skolorna manade barnen till vakenhet mot övergrepp och orättvisor samt solidaritet inbördes.[...]
"

Göteborgs Arbetares Idrottsklubb 1925

En artikel ur "Västsvenska kuriren" 1925-06-17. Jag vet inte om Gbgs AIK är samma som som Gbgs AIF, eller om det rör sig om två olika klubbar.

"Göteborgs Arbetares Idrottsklubb.
Gbgs Arbetares idrottsklubb bildades den 26 maj 1924, så klubben har alltså inte existerat mer än ett år, men kan ändå se tillbaka på en livlig verksamhet. Från början var det ett 40-tal arbetarpojkar från Hisingen, som satte igång klubben. Våra belackare spådde - ett kort liv. Om ett par månader, så är det slut med klubben, påstod man. Men spådomarna slogo slint, det fanns kärnvirke i pojkarna, framåt bara lydde parollen. Under förra sommaren spelades fotboll med ett senior och ett juniorlag. Allmänna idrotten hade blott ett fåtal intresserade, på grund av att träningsplats saknades. I vinter har klubben haft en gymnastiktrupp på 25 st. unga, friska pojkar och där tränades även i höjdhopp och 7 av pojkarna klarade 160 cm. och det är inte dåligt, bäst flyger 'Tossan' över. Klubben har i år hyrt mark till en egen plan ovanför N. K. A:s fabriker och å densamma har erhållits tillstånd att uppföra ett klubbhus som blir 6X9 1/2 m., alltså rätt så stort, arbetet å detsamma påbörjas om en månad. Arbetet å plan har bedrivits rätt energiskt, men det återstår ännu en hel del arbete, alltså blir det att ta nya friska tag så blir den färdig och då torde det bli en av Hisingens bästa. Klubben har på grund av det myckna arbetet inte fått tillräckligt tid över till träning - varken i fotboll eller allmän idrott, men trots detta har pojkarna givit vackra insatser för klubben. På terränglöpningarna i våras löpte 'Bagarn', 'Gubben', 'Bror' och 'Geget' bra, och nu i de pågående propagandatävlingarna mellan Hisingsföreningarna har våra juniorer hedrat klubben, utan någon träning de har tagit både 1, 2 och 3 priser, främst bland juniorerna är E. Forsgren, med de övriga, Sven, Harry, 'Sotarn', lilla Allen, m. fl. har fina resultat, bra, pojkar! blott lite mera träning bara.
Fotbollslagen har gjort en lyckad start, det käcka juniorlaget ligger på första plats och av alla tecken att döma, så det laget hem serien. Seniorlaget ligger på andra plats i sin klass tills vidare. Ja, detta är en kort återblick på klubbens verksamhet på 1-årsdagen. Resultatet är alltså ej dåligt. Arbetarungdom, anslut Er till Gbgs Arb. Idrottsklub. Fram för den sunda idrotten till arbetarungdomen."

Driftscellen

Ur "Västsvenska kuriren" 1925-01-03.
Jag antar att det är ett syftningsfel i slutet av artikeln. Det är driftcellerna, och inte de som står utanför dem som ska utgöra kärnan i partiet. Systemet med driftceller fungerade väl bäst i teorin, och övergavs efter en tid.

"Driftcellen
Lenins ord: 'Varje fabrik skall vara oss en fästning', bör bli ett motto för våra organisationer, ett motto som i alla sin korthuggenhet uttrycker driftcellens vikt och nödvändighet. För att bli en verklig, effektiv klasskampsorganisation måste vårt parti, liksom vårt ungdomsförbund, ha sina fasta rötter och sin huvudsakliga tillvaro och verksamhet just i fabrikerna och de övriga arbetsplatserna eller i samband med dem. Därigenom blir organisationen en daglig, alltid närvarande, levande verklighet. Medlemmens intresse i sin organisation hålles ständigt vid liv, det blir inte blott tillfälligt, avbrutet mellan de mer eller mindre ofta återkommande kommun- eller klubbmötena. Han känner sig beständigt som en aktiv del av en levande organisation, hans verksamhetsfält är i hans dagliga omgivning, han behöver aldrig känna sig överflödig av brist på arbetsuppgifter.
Det är i själva verket så naturligt, att en klasskampsorganisation skall ha sin förläggning just till arbetsplatsen, där konflikten mellan arbetarens och arbetsköparens sinsemellan oförenliga ekonomiska intressen äger rum. Där avgöres striderna om arbetarnas förnämsta dagskrav, där får även de revolutionära kraven sin bästa belysning. Genom driftcellen kan de på arbetsplatserna oupphörligt uppkommande spörsmålen upptagas till omedelbar behandling, genom driftcellen kan agitationen, tidnings- och litterturspridningen samt medlemsvärvningen rationellast skötas.
När driftcellsystemet är fullt genomförbart kommer detta givetvis inte att hindra sådana som av naturliga skäl inte kan tillhöra en driftcell (enskilda hantverkare o. dyl.) från att ansluta sig till partiet. Dessa får då ansluta sig, liksom nu, direkt till den lokala organisationen. Dessa bildar därigenom kärnan i partiet, o. detta blir ett verkligt proletärparti, som inte riskerar den småborgerliga förflackning som blivit socialdemokratins öde."

lördag 17 november 2012

Internationella kommunistiska kvinnodagen 1922

Ur Västsvenska kuriren 1922-03-11.

"Internationella kommunistiska kvinnodagen.
Kommunistiska Internationalens andra kvinnokongress beslöt enhälligt, på förslag av de bulgariska kamraterna, att den 8 mars skulle firas över hela världen som den kommunistiska kvinnodagen. På den dagen skall arbetarkvinnorna i alla länder samlas under de röda dukarna och ge sig själva ett heligt löfte att aldrig svika i proletariatets befrielsekamp.
Den 8 mars är en bemärkelsedag i revolutionens historia. Den 8 mars 1917 tog tålamodet slut hos Petrograds arbeterskor. De ville inte längre se sina barn hungra och svälta, de ville inte längre böja sin nacke i armod och förtvivlan. I besinningslöst trots rusade de fram. Männen rycktes med av deras hänförelse och beslutsamhet. Det var den första attacken mot det bestående samhället, det första steget mot världens första rådsrepublik.
Det är detta minne, som skall firas. Icke med vackra tal och hurrarop, utan med klart medvetande av, att det minnet förpliktar till handling. Den sociala revolutionen hägrar icke längre långt i fjärran, ibland synes den rent hotfullt nära. Hundratusentals arbetslösa män och kvinnor utgör den armé som förr eller senare rycker fram mot kapitalismens störtande. Många av dem äro kanske inte medvetna om sin historiska uppgift, men det förändrar ingenting, vad som skall ske, det sker. En dag reser sig dock denna utsvultna och förtryckta armé, ty nöden är starkare än lagar och dogmer.
När den dagen kommer, måste kvinnorna veta sin plats. För eller emot proletariatet? Något tredje gives icke. Då går det inte att vara slö och likgiltig, då tvingas man åt antingen ena eller andra sidan. Men väl vore om det valet skett långt förut, medvetet och beslutsamt- Då kanske många lidanden skulle undslippas.
Det är vår ofrånkomliga plikt, att särskilt under denna vecka 5-12 mars klargöra för våra kvinnliga kamrater, hur fruktansvärt allvarligt läget är. Kvinnorna står inte skyddade, tvärtom är det de, som bittrast får lida all den nöd, som det bestående kapitalistsamhället så frikostigt skänker dem. De lider inte endast själva, de lider också med barnen. Och just för barnens skull måste vi få kvinnorna in i våra organisationer. Det är barnen och ungdomar, som efter oss skall föra kampen och uppbygga det kommunistiska samhället. När vi hellre låter våra barn lida nöd, än vi med egna händer tar det nödvändigaste åt dem, då riskerar vi inte endast deras hälsa och framtid utan vi begår ett brott mot kommunismen.
Låt oss resa huvudet! Låt oss inte längre stirra oss blinda i det elände och mörker, som nu råder runt omkring oss, utan låt oss se de röda dukarna, som en gång skall fladdra över den kommunistiska världsbyggnaden, där varje människobarn skall få leva i sol och lycka. Kamrater! Låt oss ge varandra det löftet, att högre än allt annat är dock kampen för ett rättivst samhälle. A. S. P." [Anna-Stina Pripp]

Kortfattad historik över Göteborg kommunistiska arbetarekommun 1917-1921

Artikel ur "Västsvenska kuriren" 1921-06-08.

"Göteborgs Kommunistiska Arbetarkommun
Kommunen bildades den 22 mars 1917 vid ett möte med de ur det Soc.-Dem. Arbetarpartiet utträffa oppositionsmännen, i Göteborg. Vid detta konstituerade sammanträde togs även initiativ till sammankallande av en distriktskonferens med vänsteroppositionen i Västra Sverge. Till den nya kommunens första styrelse valdes Carl Stålbärj, Sofia Svensson, Karl Larsson, Sven Johansson, Ture Rylander, Ernst Olsson, Edvin Malmsjö, Axel Ljunggren samt Erik Abrahamsson.
Å Soc.-Dem. Vänsterpartiets konstituerande kongress i maj 1917 var kommunen representerad.
Ett av de första initiativ som av den nya kommunen togs var under den svåra krisen 1917 då 6;te maj-kommittén bildades. I denna kommitté, vars verksamhet ännu nog ihågkommes av de flesta intresserade, voro ett flertal arbetareorganisationer representerade utom kommunen särskilt de radikalare arbetarsammanslutningarna.
Kommunen har utfört ett ganska omfattande agitationsarbete under de år som fördlutit sedan dess bildande. Ett stort antal offentliga diskussioner har hållits för att bland arbetarna sprida kännedom om de revolutionära socialistiska idéerna. Kommunen har även deltagit i de olika politiska och kommunala valen i Göteborg. Även om vi icke kunnat erövra några mandat har dock säkert den energiska agitation som nedlagts vid dessa tillfällen säkerligen satt spår bland Göteborgs arbetare, och i många fall givit resultat som kunnat avläsas i ständigt ökad förståelse för våra idéer. Inom fackföreningarna har initiativ i enligthet med den radikala fackliga oppositionen strävande tillbildande av oppositionsklubbar och har detta på skilda håll medfört en uppryckning i revolutionär riktning av det fackliga intresset. De största och kraftigaste av dessa äro, Järnarbetarnas, Kommunalarbetarnas och Järnvägsmännens vilka samtliga nedlägga ett intensivt arbete för fackföreningsrörelsens genomsyrande av en revolutionär anda. I den strid som vid olika tillfällen stått inom partiet om taktik och principer har Göteborgskommunen alltis så gott som enhälligt sått på den klart revolutionära ståndpunkten. I den stora taktikstriden 1919, vilken ju främst gällde anslutning till Kommunistiska Internationalen, uttalade sig kommunen med 459 röster mot 10 för en oförbehållsam anslutning till Internationalen.
Även vid den sista under senare hälvten av förra året samt i år förda debatten om de av Kommunistiska Internationalen antagna 21 anslutningsvillkoren har kommunens medlemmar intagit samma konsekventa hållning. Vid omröstningen om anslutningsvillkoren inom paritet avgåvos av Göteborgskommunen 522 för och endast 19 mot antagandet av desamma. Kommunen beslöt också å möte efter partikongressen i år att enhälligt godkänna dennas beslut och att i konsekvens härmed ändra kommunens namn från det förutvarande Göteborgs Vänsterkommun till Göteborgs Kommunistiska Arbetarkommun.
De år som ha gått sedan kommunen bildades ha varit fyllda av strid. Den våldsamma kris som övergår världen har även satt sin prägel på arbetarrörelsen inom vårt land. De stora revolutionära händelserna ute i världen ha återspeglat sig även här. De reformistiska ledarnas vanmakt och bristande vilja att företräda de verkliga arbetarintressena ha också allt tydligare trätt i dagen under den kris som under det sista året har urladdat i den största arbetslöshet och därav följande nödläga för den arbetande klassen vilken någonsin övergått vårt land. I denna tid då de flesta av våra verksamma kamrater utestängts från fabriker och verkstäder är det vår plikt att allt kraftigare föra vår propragande för kommunismens för arbetarklassens frigörelse. Särskilt den reformistiska fackföreningsledningens oduglighet bör vi påvisa för arbetera och på detta sätt ingjuta hos dem övertygelsen om en fullständig omvandling av såväl taktik som kampformer i striden mot kapitalet. Göteborgs kommunistiska Arbetarkommun har i detta avseende en betydande uppgift att fylla och det är vår förhoppning att dess arbete inom skilda grenar av arbetarrörelsens också skall visa sig fruktbringande för arbetarklassen. Den kampvilja och uppoffring som kommunens medlemmar hittills visat vid olika tillfällen skall säkerligen även hålla provet i de strider som stunda, vilka säkerligen bliva ännu hårdare och mera krävande än de vi hittils genomkämpat."

Kommunisternas Första maj-firande i Göteborg 1921

Inför 1921 års första maj-firande hade Göteborgs kommunistiska arbetarkommun beslutat att inte anordna någon demonstration, utan bara ha en talarstol på Heden, dit första maj-demonstrationerna av tradition gick. Jag vet inte varför man gjorde så. I Väst-svenska Kuriren fick första maj-firandet inte ens plats på första sidan, som brukligt, utan på sidan två. Här är artikeln från 1921-05-04.

"Kommunistiska partiets 1-majmöten
God anslutning och entusiastisk stämning.
I Göteborg: 5,000 personer vid Kommunisternas talarstol.
En polisbravad; standar med inskriptningen: 'Fram för socialisering - leve rådsrepubliken', beslagtages av polismästaren
Ett femtusental personer hade samtlat sig kring kommunisternas talarstol för att höra kamrat Kilbom från Stockholm. Strålande väder och god stämning. Med utgångspunkt från en inskription å ett standard som nyss passerat i högersocialisternas demonstrationståg 'Fram för Folkens förbund' nagelfor talaren denna kapitalistiska institution och den andra international som går ut att försvara det. Aldrig har borgarklassen i hela världen haft större och säkrare garantier än just i detta nationsförbund. En annan fanan i samma tåg bar inskriptionen: 'Front mot livsmedelstullarne' - en blodig ironi då samma högersocialister i riksdagen gått med på en visserligen låg höjning av tullsatserna å spannmål och därför - i stil med ordspråkets äom man giver en finger etc.' - fick borgarnas tullsatser som en mogen frukt av sin egen politik.
Och detta skurkstreck mot arbetarklassen vågar man sig på i en tid då 70,000 gå arbetslösa och 120,000 arbeta för endast halv tid.
När man så på bekostnad av de fattiga industriarbetarne - och inte minst på de utsugna, svältande torpar- och statarklasserna, förskaffat storgodsägare och storbönder denna gratisgåva på oräkneliga millioner så vore det givetvis en 'orättvisa' om icke också industriarbetarne skulle få ge sina slavdrivare en liknande kompensation.
Därför se vi det systematiska stoppande av fabrikerna - arbetslönera - redan förut otillräckliga, skola ned, under svältgränsen. Just i dagarne lästes i tidningarne att ett större bolag där amiral Lindman satt ordförande, beslutat en gratisutdelning av aktier. Emedan man skämdes för att taga utdelningar på flera hundra procent - det skulle allt för uppenbart blotta bockfoten.
Talaren fattade så ett ögonblick det å talarstolen stående dricksglaset och försatte: om detta glas kostar efter inköp från Belgien 5 öre - därtill av bättre kvalité än de svenska - men de de svenska fabrikanterna givetvis icke förmå prestera något liknande bl. a. för sitt utvattnade kapital skull, så yrkade man på hos statsmakternas en tullsats å dricksglas med tjugo öre varför vi också få betala dricksglasen med detta belopp - d. v. s. i praktiken medverka vi härigenom till att föda en massa parasiter men officiellt går det under rubriken: Nationalekonomi.
Våra valutaförhållanden orsaka nu att vi ligga i efterhand - beträffande affärer på utlandet - den låga kursen i utlandet, t. ex. i Belgien, i Frankrike, Tyskland, är endast till fördel för de av överklassen som ha råd och lägenhet att besöka dessa land.
Beträffande polisförbudet mot fanan fastslog talaren - att minnas av den polisman med klent utrustat förstånd som vållat beslaget - att i utlandet både i U. S. A. och England finnes rådssystemet i praktiken och i Norge har stortinget gått med på att inskriva samma system i grundlagarne. Och under åhörarnes demonstrativa bifall ironiserade talaren ytterligare över den vanvettiga åtgärden, bl. a. anmärkande på att då inskriptionen yrkade på socialisering så vore ju detta inte brottsligt redan av den anledningen att regeringen tillsatt en kommitté för att utreda just socialiseringsmöjligheterna. Talaren yrkade på att beslaget bleve föremål
Tför en anmälan hos J. O. och påtalade i rikdagen.
Till sist manade talaren till samling kring det kommunistiska partiet - det enda parti som står i förbindelse med de revolutionära partierna därute i världen. Vi eftersträva inte kupperna, men vi fordra att arbetareklassens skolas, för att vara skickad taga sin uppgift med framgång då den kapitalistiska utvecklingen med naturnödvändighet driver arbetaremassorna mot vänster. Vi skola inte bli revolutionens bönhasar utan i teten för världsrevolutionen är vår plats.
Fram för den tredje internationalen, handlingens, livets, morgondagens international, - fram för arbete i det stora som i det lilla, fram för arbetets och ar betarklassens seger."

Kommunisternas 1 maj i Göteborg 1923

Ur "Västsvenska Kuriren" 1923-05-05.

"Kommunisternas 1 maj i Göteborg.
5,000 personer samlade kring kommunisternas talarstol.
Kommunisternas demonstration vann storartad tillslutning. Efter kommunens fana och musik följde standar med följande inskriptioner 'Arbetarsamling mot Tryggers regering. Slå tillbaka attacken mot 8-timmarsdagen', 'Esperanto bygger broar över nationalhatets svallvågor', 'Fred mellan nationerna. Krig mellan klasserna', 'Mobilisering. In i ungdomsklubbarna, revolutionens avantgarde'. En fana med inskription: 'Kamrater till vapen för Rådsrepublik' blev polisförbjuden.
Sedan de kommunistiska demonstranterna samlats på Grönsakstorget och de närvarande hälsats välkomna av Isidor Olsson, beträddes talarstolen av Jalmar Viksten från Stockholm.
Viksten framhöll att majdemonstrationerna förr, knappast varit av den betydelse som du just nu voro. Den borgerliga regimen, har den senaste tiden känt sig allt starkare. Terrorn mot arbetareklassen sätter sina spår över allt och även här i Sverge visar den sig allt mera hänsynslös. Den ekonomiska världen visar på en förvånansvärd villervalla, med ständiga motsättningar, men allt går ytterst ut på, att kapitalisterna skola skära profit på konkurrens och undergång. Detta har gjort, att efter kriget klasskampen blossat upp ännu våldsammare.
Fördelen av en socialdem. ministär har varit ytterst minimal, det är ingen stor skillnad mellan en högersocialistisk och en borgerlig regering. Varför kommunisterna
dock vilja stödja en högersocialistisk regering är beroende därav att man söker tillämpa den gamla regeln, att av två onda ting väljer man det minst onda.
Kommunisternas paroll om enhetsfront gent emot den anstormande reaktionen har visat sig vara nödvändig. Reaktionen har överallt givit tillfälle att visa sina klor, t. ex. hur har inte organisationen bland militären kringskurits. När vi i dag demonstrera, så har vi ej våra kamrater vid förläggningarna med. Den order om ledighet som givits har fullständigt saboterats och så sker det ständigt. När officerarna ha rätt att läsa Sv. Dagbladet borde menige man ha rätt att läsa den tidning de önska men så är ej fallet.
Kommunisterna ha förklarat, att ifall de krav de uppställt, för tillfället ej kunna förverkligas, så äro de beredda att gå med på realiteter. Då enhetsfronten tack vare högersocialisterna ej kunna förverkligas, bör man dock komma ihåg, att på många platser där det först hånskrattades åt densamma, där är man numera beredd att kämpa gemensamt mot reaktionen. Då högersocialisterna påstå att vi i vår agitation smäda dem, och att vi ej mena allvar med enhetstanken, måste vi fastslå, att vi ingalunda äro så enfaldiga att vi skulle tillåta de högersocialistiska ledarna att handla hur de finna för gott, och ställa oss eniga med dem i detta. Vi rikta oss till de djupa leden, till de förtryckta skarorna, men äro därför icke beredda att kyssa hr Brantings skosulor.
Vad som på 1 maj-mötena nu bör framföras är 8-timmarslagens ändring. Att detta nu föreligger är ett bevis för att reaktionen känner sin styrka. Detta, som alltid varit ett gammalt krav, vill reaktionen, så fort det genomförts ha ändrat, så att 8-timmarslagen skall bli så illusorisk som möjligt. Ett annat exempel hur reaktionen tänker smida medan järnet är varmt, är dess militära planer. Här har arbetarna att vara på sin vakt för att icke återkomma till ett nytt 1914.
Vi kommunister har ju ej samma möjligheter att göra oss gällande som andra partier, därför att vi ej äro ekonomiskt starka som dessa, men det var så en gång när socialismen först kom till detta land. På den tiden var varken Palm eller Branting några salongsmän, därför gick det ej häller så lätt då. I dag är det kommunisterna som utsättas för spe och förtal, ej soc.-dem. Men detta är ett gott tecken på att vi äro på rätt väg. Att vi ändå är en makt att räkna med och att vår skara vinner bland de djupa leden bevisas bland annat av våra valsiffror vid såväl stadsfullmäktige- som riksdagsmannavalen. Även de initiativ som kommunisterna tagit i olika frågor bevisa att de äro att räkna med. Kommunisterna under senaste tiden utgjort saltet inom arbetarrörelsen så att inte allt runnit ut i sanden.
Då man beskyller oss för att vara representanter för ett nytt våld, enligt ryskt mönster, som man säger, så bör det framhållas att arbetareklassen som sådan för ett ständigt krig för sina intressen och då den mötes med hårdnackat motstånd bör den svara med samma mynt. Till allt tal om order som vi skulle mottaga från det barbariska Moskva, kan man lugnt fastslå att därifrån ingalunda dirigeras något barbari. Nej barbariet kommer från de mäst civiliserade länderna, se blott deras barbariska blockad mot Ryssland. Eller se arbetareklassens behandling i dessa länder, hur månne känner det arbetslösa folket, eller tändsticksindustriens arbetare sin stora frihet. Man behöver ingalunda gå över ån efter vatten.
Kommunisterna vilja med alla medel försöka tillvarataga arbetarnas intressen. Men det är makten som är gällande, och det är striden om denna som måste föras till seger för arbetarna. Arbetarna äro starka och skulle besitta kraft att taga makten. När de göra detta komma vi att kalla detta för rådsrepublik, detta som i dag icke får visas öppet, en gång skall vi dock komma dit.
Talaren utbringade till sist ett leve för rådsrepublik åtföljt av kraftiga hurrarop.
Därefter upplästes följande resolution, som enhälligt antogs:
Arbetare i Göteborg samlade till ett antal av 5,000 uttala följande:
Den sista tidens händelser såväl i vårt eget land, där ett samlat borgerligt anfall blåste bort den socialdemokratiska regeringen, då den icke i allt ville böja sig för de borgerliga partiernas diktatur, som ock vad som tilldragit sig i andra länder där borgarklassen under fascistisk eller dylik ledning ryckt till sig makten överallt utom i Ryssland, ådagalägger klart och tydligt sanningen i den Kommunistiska Internationalens och det Kommunistiska partiets varningar och maningar till arbetarklassen. De hotande nya krigen, det fortsatta virrvarret i den kapitalistiska produktionen, den växande nöden bland arbetarne - allt ger vid handen hur endast en oförsonlig klasskamp under kommunistisk ledning och en obruten proletär enhetsfront kan rädda arbetarklassen.
Vår första och främsta paroll är därför: tillbaka till klasskampen, skapandet av en stark proletär enhetsfront, färdig till den yttersta strid mot borgarklassens anfall och kapitalets allt hårdare diktatur, som ingen borgerlig demokrati kan besegra, som endast viker för en enig, kampbesjälad arbetarklass.
Den proletära enhetsfronten måste i vårt land i första hand inrikta sig på bevarandet av 8-timmarsdagen coh hindrandet av den nya kapitalistiska klassregeringens planer på nya militaristiska utsvävningar, på undertagslagar mot arbetarna, på nya skattebördor över de fattiga, på det totala nedtrampandet av de arbetslösa. Mot den nya borgerliga samlingsregeringen måste arbetarklassen mobilisera alla sina krafter för att i grund slå den. Ingen ro och ingen rast förrän denna reaktionens fanbärare ligger slagen på marken.
Ned med reaktionen och dess liberala legoknektar!
Ned med kapitalets diktatur!
Ned med enhetsfrontens sabotörer!
Fram för den proletära enhetsfronten!
Leve klasskampen!"

En spårvagnskonduktörs tankar 1923

Ur "Västsvenska kuriren" 1923-08-04.

En 'Arbetets Dag' på spårvagnen.
En spårvagnskonduktörs arbete är varken så lätt eller behagligt som många tror, detta har t. o. m. Göteborgstidningen erkänt; i sommar i synnerhet har det varit ganska arbetssamt. Men även detta arbete kan ha sitt intresse. Har man lust att studera olika slag av folklynne och kontrasterna mellan olika samhällsklasser så har man här ett ypperligt tillfälle. Det är många olika skiftningar under dagens lopp, ända från de tidiga morgonturerna då proletärerna åker till grottekvarnen och till de sena nattimmarne då nattvandrare ge sig på hemväg. I arla morgonstund kommer arbetare, de ha i regel bråttom att döma av att de springer för att hinna med första vagn som synes, detta är förrästen betecknande för de flästa trafikanter. Arbetarne gå, sedan de väl kommit på vagnen, lugnt och stilla in och sätter sig, de ser slöa och liknöjda ut, knappast ett ord höres i vagnen, de har en arbetsdag framför sig i grottekvarnen, de skola nöta bort en del av sina krafter åt den profithungriga kapitalismen, de vet på förhand hur lite de själva förtjänar under dagen lopp, men inte hur mycket bolagsherrarna stjäl från dem. Är det märkvärdigt att de se intresselösa ut, är det märkvärdigt att de har endast har en tanke: att klockan snart måtte slå frihetens timme på e.m. Nej det är inte alls att förundra sig över; men arbetsledarne, de som kommit upp ett pinnhåk, i stadsfullmäktige, riksdag etc., de kritisera massorna för deras slöhet, men massorna har blivit besvikna på sina 'ledare' och tack vare slöheten så sitter herrarna kvar, är det någon som kastar ut dem så är det borgarna.
Det är förklarligt att arbetarna efter alla svikna förhoppningar blir liknöjda men det är inte försvarligt, för med detta gräver de sin egen grav, men kom ihåg att en stor del av ansvaret vilar på deras ledare.
Nåväl, klockan, de obevekliga tidemätaren, har hunnit över åtta, nu kommer en ny kategori, det är affärsanställda, kontorspersonal o. d. De ha sovit ett par timmar längre men se ändå sömniga ut, de äro också proletärer men vill inte låtsas om det. Nu köpes 'Morgonposten' och man försöker pigga upp sig med någon sensationshistoria, träffas en riktigt fet sådan så uppstår det livliga samtal. Denna kategori har ett synligt intresse, det är nöjen och sensation, samt ett dolt intresse, som de har gemensamt med övriga proletärer, och det är hur pengarna skall räcka till.
Emellertid har klockan hunnit fram till 10 och 11, nu kommer samhällets grädda - eller som jag är böjd att kalla dem, samhällets avskum - och uppträder på arenan. De se ut som de ville säga: flytta på er för här kommer jag. Det är blodsugare av olika kulörer och är inte trevliga att komma i onåd med på 'morronkröken'; det går ännu svallvågor i deras tjocka magar efter huvudrestaurangens fina viner. Men för närvarande höjes stämningen något vid denna tid på dagen då utställningsbesökarne börja äntra vagnarne från båda sidor och är det onsag eller lördag så har vi även torgmadammerna, om man lyckas hitta dem i vagnen bland äggkorgar, grönsaker och blommor. De ha i regeln endast 15 öre kvar i koppar, de andra pengarna har omsatts i varor av olika slag. Men för att återgå till främlingarna så gör de ett livaktigt inslag på spårvagnarne. Här kommer t. ex. en storbonde från Skåne, han skall betala för sju st., hela familjen och lite till, han prutar minsann inte på örena utan drar upp en späckad plånbok och betalar med stolt min. Vidare kommer danskar och normänn; 'vi skal til utstillingen, vil de vaere snill og si ifra', engelsmän och amerikanare skall till 'exhibition', tyska sjömännen promenerar, de har inga pengar. Framåt kvällen är det folk av olika nationer och samhällsklasser fullkomligt sammanblandade, nu måste man vara en smula människakännare för att särskilja dem, det är många gånger inte så lätt att skilja mellan en butiksfröken och en gulschmadam. Ju längre tiden lider på kvällen ju bättre blir humöret; det är raka motsatsen till vad det borde vara, om morgonen skall människan vara utvilad och pigg och en naturlig trötthet framåt kvällen, men tack vare ett förvrängt samhällssystem så får man dagligen bevittna alla möjliga onaturliga förhållanden, vilka ingen helt och håller gör sig fri ifrån.
J- J-n

fredag 16 november 2012

Göteborgs Vänsterkommun godkänner med överväldigande majoritet anslutningsvillkoren till III Internationalen

Ur "Västsvenska kuriren" 1921-02-26. I Göteborg är stödet för Kominterns anslutningsvillkor mycket stort inom partiet.

"Göteborgs Vänsterkommun godkänner med överväldigande majoritet anslutningsvillkoren till III Internationalen
522 röster mot 24.
Göteborgs Vänsterkommuns omröstning om partiets ställning till III Internationalen har pågått under februari månad och avslutades på torsdagen. Deltagandet har varit livligt att inalles har 546 röstsedlar avgivits.
Propositionsordningen var fastställd på följande sätt: För representantskapets majoritetsresolution röstades ja, för minoritetsresolutionen nej.
Ja innebar alltså, att partimedlemmarne med principiellt godkännande av internationella kongressens beslut bekräftade partiets ställning om anslutning till III Internationalen.
Nej innebar ett principiellt förkastande av de 21 teserna.
Omrösningsresultatet utvisade, att 522 röstat ja, 19 nej och dessutom har avgivits 5 neutrala röster."

Den tredje Internationalen bildad!

Ur "Västsvenska Kuriren" 1919-03-26. Intressant är att tidningen inte nämner vem som representerade SSV, nämligen Otto Grimlund.

"Den tredje Internationalen bildad!
På Zimmerwaldpartiernas kongress i Moskva 2-6 mars
MOSKVA, 9 mars
Den 2-6 mars har i Moskva hållits en stor internationell kongress med representanter för de radikala socialistorganisationerna i hela världen. Nästan samtliga till Zimmerwaldrörelsen hörande partier och en mängd övriga arbetareorganisationer voro representerade. Kongressen öppnades av Lenin med ett stort tal, vari han skildrade världsrevolutionens gång och framlade teser över problemet 'borgerlig demokrati och proletär diktatur'.
Kongressen beslöt att bilda _den kommunistiska Internationalen_, i vilken Zimmerwaldrörelsen uppgår. Kongressens grundval blir det av Marx och Engels 1848 utgivna Kommunistiska manifestet. Den kommunistiska Internationalens ledning handhaven av en exekutivkommitté med representanter för skilda länder. Till den första kongressperiodens exekutivkommitté utses representanter från följande länder: Ryssland, Tyskland, Österrike, Ungern, Balkanländerna, Schweiz, Skandinavien och Holland. En byrå på 5 personer utses. Till exekutivkommittén sekreterare utsågs sekreteraren i Zimmerwaldförbundet, dr Angelika Balabanoff. Vid kongressen voro 18 länder företrädda genom ombud.
På kongressen tog ställning till den socialpatriotiska Bern-kongressen. Ett manifest till världens arbetare antogs med maning att ansluta sig till den tredje Internationalen."

torsdag 15 november 2012

Kommunistiska partiet och nykterhetsfrågan

Ur "Västsvenska kuriren" 1921-04-13.


"Kommunistiska partiet och nykterhetsfrågan.
Partikongressens uttalande
Spritmissbruket har i århundraden varit en förbannelse för det svenska folket. Länge anlitades rusdryckerna av de svenska feodalherrarna till att demoralisera bönderna och lantarbetarna för att därigenom så mycket lättare kunna hålla dem i träldom, förslava och utsuga dem. Så småningom lyckades dock bondeklassen i viss utsträckning att frigöra sig från slaveriet under spriten, men bland lantarbetarna härjade brännvinet fortfarande i oerhörd grad, försvårande det sociala upplysnings-, organisations- och frigörelsearbetet. Ännu i dag är spriet ett kärkommet vapen i lantjunkrars och patroners händer när det gäller att sprida demoralisation i lantproletariatets leder.
Efter att hava insett vilket hinder rusdryckerna reste då det gällde att samla, organisera och att till klasskampen fostra och skola massorna, vände sig Sverges industriarbetare under det första decenniet av vårt århundrade med självbevarelsedriftens och den socialistiska moralens förenade krafter till kamp mot rusdryckerna. Men kapitalet, som såg ett av sina bästa vapen mot arbetarna ryckas ur sina händer och en av sina mest givande profitkällor hotade organiserade en väldig kamp för att rädda vad som räddas kunde. Genom att köpa agenter i arbetarnas ena led, genom att binda arbetarepressen vid beroende av rusdrycksannonser, genom att upprätta särskilda 'system' för att kunna tränga in med spriten i varje familj i landet har kapitalet lyckats att ej blott vidmakthålla det fördärvliga spritbruket bland militärerna, utan även åt spriten återvinna den en gång bland bönderna och industriarbetarna förlorade marken. T. o. m. bland kvinnorna hotar nu spriten tack vare Brattsystemet, att tänga in med sin förgiftande och förråande anda.
Särskilt under de senare åren har spritmissbruket tilltagit bland arbetarna i förfärande grad. Krigets verkningar och de ekonomiska och sociala förhållandena för övrigt har verkat förslöande även på detta område och icke heller de fackligt och politiskt organiserade arbetarna, ja icke ens vårt parti har undgått denna inverkan. Det har tyvärr stundom inträffat, att kamrater som äro fackligt organiserade, ja t. o. m. revolutionära socialister, offentligt uppträtt onyktert och därmed skandaliserat sig själva och dragit skam och nesa över den rörelse de tillhört. Alltför stor eftergivenhet har från fackorganisationernas och arbetarpartiets sida visats i sådana fall och det är inte en dag för tidigt, att i varje fall det kommunistiska partiet med skärpa hävdar de krav som ett revolutionärt klasskampsparti med nödvändighet måste ställa på sina medlemmar liksom även på arbetarrörelsen i sin helhet.
I anslutning till vad här ovan blivit sagt beslutar kongressen:
1) att uppdraga åt arbetsutskottet och representantskapet att bland arbetarna organisera en konsekvent kamp mot lönnbränneriet, spritsmuggling, gulascheri med motböcker och rusdrycker av alla slag;
2) att överallt bekämpa det för folket demoraliserande och förråande Brattsystemet och andra liknande system;
3) att verka för att fackorganisationerna upptaga en grundlig strid mot det nu florerande superiet och tillse att inga berusade få tillträde till arbetarnas fackliga och politiska möten och fester, till Folkets hus eller Folkets parker;
4) att bidraga till att bland arbetarna skapa en allmän opinion, som stämplar slaveriet under rusdryckerna som en arbetarna förnedrande och ovärdig last;
5) att i den revolutionära disciplinens namn av partiets egna medlemmar kräva att de föregå arbetarna med ett i alla nyktert uppträdande, de icke tillåta spritservering på möten och fester, som av organisationer anordnas, inom lokaler eller parker, som partiorganisationer eller partivänner hava förfogande eller beslutande rätt över;
6) att uppdraga åt partiets lokalorganisationer att ur partiet utesluta sådana medlemmar som uppträda berusade."

Vänsterpartiets första maj-firande i Göteborg 1920

Ur "Västsvenska kuriren" 1920-05-05.



"1.sta maj i kommunismens tecken.
Göteborgspolisen värnar om demonstrationsrätten genom att förbjuda en fana.
Vänsterkommunens demonstrationståg uppställdes även i år på Linnégatan varvid kommunens fana med inskriptionen 'Fram för Tredje Internationalen' stod i spetsen följd av Järnarbetarklubbens fana. Anslutningen var något större än fjolårets till vårt partis avdelning trots att vi av myndigheterna placerats efter högersocialisterna.
Poliskammaren förbjöd utvecklande av en fana med inskriptionen 'Fram för socialisering och rådsrepublik'. Av obekant orsak, men förmodligen ansåg sig polisen böra värna om den av våra högersocialister så omhuldade monarkien. Detta servila och löjliga förbud vittnar om hur säker reaktionen känner sig även under civilminister Svenssons regim och blottar högersocialisternas förfall som t. o. m. tillåter underordnade myndigheter kränka demonstrationsfriheten på ett dylikt allt sunt förnuft utmanande sätt.
S. K. F:s musikkår spelade ett par musiknummer under uppställningen och några minuter över 3 var tåget klart till avmarsch. Främst gick kommunens fana och järnarbetarnas varvid även det av polisen förbjudna demonstrationsstandaret medfördes hoprullad och fanstången bars tom. Bärarna av den tomma stången voro omgivna av en stark poliserskort som med nit och intresse tillsåg att inte Kungl. Majestäts trogna folk här i Göteborg skulle få se inskriptionen om Socialisering och Rådsrepublik. Men våra kamrater ropade med starka lungor ut kravet på Rådsrepublik hela vägen under demonstrationen och gång på gång höjdes kraftigt besvarade leven för arbetarnas rådsparlament.
Så följde de skilda organisationerna med en mångfald standar med agitatoriska deviser. Järnarbetarna hade ett standar 'Ned med kapitalism och jobbare, fram med arbetets diktatur'. S. J. klubb och tullmännen samlades under ett standar med följande inskription: 'Stadstjänare utkräva full kompensation för dyrtiden. Bort med all byråkrati.' Dessutom fanns bl. a. följande: 'Kommunalarbetare. Bryt slavbojorna. Fram för arbetarnas självbestämmanderätt', samt 'Bröd, frihet och självansvag, leve folkens befrielsekamp'.
Efter Sjömansunionen, vars medl. mangrannt medföljde, o. vilka i teten placerat sångkören Eol, som utförde flera sångnummer, följde så ungdomsklubbarna och ett par Verdandiloger. I spetsen för denna avdelningen bars Lindholmsklubbens fana och ett demonstrationsstandar med följande devis: 'Mobilisering. In i ungdomsklubbarna. Revolutionens avantgarde'.
Under sång och leverop gick tåget så till Heden där kommunens talarstol smyckats med devisen 'Leve revolutionen i Ryssland'. En stor människomassa hade i förväg placerat sig vid denna talarstol och när demonstrationståget slutit upp var antalet åhörare över 5,000, vilka efter att sångnummer av Eol hälsades välkomna av Carl Stålbärg, som omnämnde polisens huvudläsa tilltag att förbjuda medförljande av Järnarbetarnas demonstrationsfana och erinrade om de verkliga internationella socialistiska krav som ensamt bäres fram av vänstersocialisterna.
Red. J. Bohlin från Karlstad talade för Göteborgs Vänster-soc. Arbetarekommun.
Talaren höll sig huvudsakligen till ämnet Ryska revolutionen sedd mot bakgrunden av våra egna inhemska missförhållanden.
Ryssland var en fyrbåk för den övriga arbetarklassen världen över. Revolutionen i Ungern gick under endast tack vare förrädare i egna led. Samma förräderi återfinnes i vår inrikespolitik i dess ställningstagande mot allt bolsjevikiskt.
Sverge är endast polisbetjänt åt ententen - vi ha genom medelmskap i nationernas förbund uppgivet vår neutralitet.
Intre politiken skötes i överklassens intressen. Rösträttsfrågan förfuskad. Bostadsransongering vägrad. Sämre än förut är arbetareklassens ställning. Husgeråd och kläder ha icke kunnat förnyas under kristiden.
Nu skola högersoc. socialisera genom att inköpa industrier - är det ett sätt att avskaffa kapitalismen alldeles fransett att det blir en omöjlighet för folket att samla hop de miljarder som erfordras.
Vad vi avse med arbetareklassens diktatur är avskaffande av klassamhället och grundandet av ett rättfärdigt samhällsskick.
'Det är ej för makten vi fäkta, det för sanning och sol - men makten är yxan som timrar, frihetens härskarstol.'
Stålberg [sic!] avslöt mötet med en vädjan om stöd för Väst-Svenska Kuriren - vår av borgarne hatade tidning, som nu trots allt trängt sig fram som en makt att räkna med. Det är inga högersocialistiska regeringar i världen som löser arbetarnes livsfrågor - det är endast enig uppslutning för världsrevolutionen som kan rädda mänskligheten.
Partiets resolution avtogs enhälligt."

måndag 12 november 2012

Brev från Engels till Marx 1869-06-22

Vissa texter kanske mår bäst av att glömmas bort för alltid. Väljer ändå att översätta ett brev från Engels till Marx, där han räds bögarnas framfart. Det ger om inte annat en bild över hur en i största allmänhet upplyst man från den viktorianska eran ser på homosexualitet. Brevet ger också en bild av Marx och Engels relation. Marx dotter Eleanor är på besök i Manchester, och Engels ser till att hon bildas i de forngermanska sagorna.

Kommentarer inom klammer [] är mina.

Källa: Marx-Engels-Werke, band 32, sid 324f.

/MN. 2012-11-12


Engels till Marx 1869-06-22

Kära Morian,
Jag vet inte om ni där borta också har lika vackert väder som vi har här, men hos oss har dagsljuset försvunnit i den grad att vi de längsta dagarna måste sätta på gasen klockan fyra på eftermiddagen. Det ska fan till att läsa eller skriva när man inte vet om det är dag eller natt.

Tussy [Marx dotter Eleanor, 14 år] är väldigt fidel. I morse shoppade hela familjen, i morgon kväll ska vi på teater. ”Herman och Dorothea”. [Hon] har läst igenom den, inte utan möda, p.g.a. skitsnacket om den idylliske kälkborgaren. Nu har jag gett henne den yngre ”Eddan” som innehåller några söta historier. Efter det kan hon läsa ur de äldre Sigurds- och Gudrunsångerna. Hon spelar också piano flitigt. Jag har även läst danska Kjämpeviser med henne.

Det är alltså Wilhelm [Liebknechts] hela framgång, att de mankvinnliga och helkvinnliga linjerna av lassalleanerna har förenat sig! Då har han fått ut något rätt. Naturligtvis återväljs schweizaren – med brådskan som saken drivs med – och då är han åter den allmänna rösträttens utvalde. Wilhelm iakttar en hårdnackad tystnad kring den här händelsen.

Det var ju också en kuriös ”Urning” [”Argonauticus” av Karl Heinrich Ulrich] Du skickade mig. Det är ju ytterst onaturliga avslöjanden. Pederasterna börjar räkna sig och finner att de utgör en makt i staten. Bara organisationen saknades, men efter det här verkar den redan finnas i hemlighet. Och eftersom de besitter så betydande män i alla gamla och t.o.m. nya partier, från Rösing till Schweitzer, kan deras seger inte utebli. ”Guerre aux cons, paix aux trous-de-cul” [Utgivarna översätter detta med ”Krig åt de främre, fred åt de bakre kärleksöppningarna”. ”Kärleksöppningar”!?! Ibland var det nog lite svårt för kamraterna på Institutet för marxismen-leninismen vid Sovjetunionens kommunistiska partis resp. Tysklands socialistiska enhetspartis centralkommitte att hitta politiskt korrekt språk åt Marx och Engels profaniteter. Min franska är usel, men jag misstänker att ”Krig åt fittorna, fred åt rövhålen” är en mer textkritiskt hållbar översättning.], kommer det att heta från nu. Det är en lycka att vi personligen är för gamla för att behöva betala segrarna kroppslig tribut. Men den unga generationen! Det är för övrigt bara i Tyskland som en ungglop skulle kunna uppträda och omsätta svinerierna i en teori: gå in, osv. Tyvärr har han ännu inte kuraget att öppet erkänna sig som ”sådan”, utan måste för publiken uppträda ”framifrån” om än inte ”framifrån och inåt”, som han av misstag säger en gång. Men vänta tills den nya nordtyska straffrätten erkänner ”droits du cul” [bakens rättigheter], då blir det helt annorlunda. För oss arma människor från framsidan, med vår barnsliga läggning för kvinnor, kommer det att gå dåligt nog. Om Schweitzer vore användbar för något, vore det för att locka ur denne underbare hedersknyffel [Ulrich?] personalian kring de höga och högsta pederasterna, något som inte säkerligen inte vore särskilt svårt för denne hans andlige släkting.

Schorlemmer åker under veckoslutet via Grimsby och Rotterdam till Tyskland på fyra veckor.

Strejkerna i bomullsfabrikerna är avklarade. Folket i Oldham gick tillbaks i morse. Överproduktionen har alltså inga gränser mer.

Slut på posten. Bästa hälsningar.
Din F.E.

lördag 10 november 2012

Hur man inte ska översätta Marx

De svenska översättningarna av Karl Marx "Kapitalet" (av Sandler och Bohman) har båda blivit kritiserade för att inte hålla tillräckligt hög klass. Kanske kan det vara en tröst att det inte bara är ett svenskt fenomen. Jag har gjort en översättning av en text av Friedrich Engels där han kritiserar ett tidigt försök att översätta ”Kapitalet” till engelska. Det är en text som fortfarande känns giltig. Och, ja, jag ser ironin i att göra en halvdassig snabböversättning av en text som behandlar vikten av kompetens och noggrannhet i översättningsarbetet.

/Mattias Nilsson 2012-11-10


Hur man inte ska översätta Marx

MEW 21:229-237

Första bandet av ”Kapitalet” av Marx är allmän egendom vad beträffar översättningar till andra språk. Därför hade ingen haft någon rätt att invända mot en översättning av boken till engelska, trots att det är ganska välkänt i engelska socialistiska kretsar att Marx litterära testamentesexekutorer förbereder en översättning som inom kort kommer att offentliggöras. Men detta gäller bara om översättningen är texttrogen och bra.

De första sidorna i en Kapitaletöversättning av John Broadhouse publicerades i oktobernumret av ”To-Day”. Jag säger uttryckligen att denna översättning är väldigt långt ifrån att vara en trogen återgivning av texten, och detta eftersom herr Broadhouse inte besitter någon av de egenskapar en Marxöversättare behöver ha.

För ett översätta en sådan bok räcker det inte med goda kunskaper i det tyska litteraturspråket. Marx använder gärna vardagsuttryck och dialektala uttryck. Han präglar nya ord, han tar sina förklaringar från varje gren av vetenskapen, sina anspelningar från litteraturen på ett dussin språk. För att förstå honom måste man faktiskt vara en mästare i det tyska språket i ord och skrift och måste känna till något om det tyska livet.

Ett exempel. När några Oxfordstudenter rodde i en båt för fyra över kanalen vid Dover hette det i tidningarna att en av dem ”caught a crab”. Londonkorrespondenten för ”Kölniche Zeitung” tog detta bokstavligt att rapporterade troget till sin tidning att ”en krabba hade kolliderat med en av studenternas åror”. När en man som i åratal levt mitt i London är i stånd att göra en sådan blunder så snart det handlar om fackuttryck inom ett för honom okänt område, vad kan man då förvänta sig av någon som bara har hyfsade kunskaper i skriftlig tyska och företar sig att översätta den allra mest svåröversatta tyska författaren? Och verkligen, vi kommer att se att herr Broadhouse är utomordentligt skickad att ”fånga krabbor”.

Men för detta krävs ännu något mer. Marx är en av de mest kraftfulla författarna i vår tid. Han använder de mest pregnanta och koncisa uttrycken. För att återge honom riktigt måste man inte bara vara en mästare på tyska, utan även på engelska. Herr Broadhouse, visserligen tydligen en man av beaktansvärd journalistisk kapacitet, behärskar bara engelska så länge språket befinner sig inom ramarna för den konventionella litterära respektabiliteten. Här rör han sig vant, men denna sorts engelska är inte det språk som man alltid kan översätta ”Das Kapital” till. Kraftfull tyska kräver översättning till kraftfull engelska. Alla språkets resurser måste utnyttjas. Nypräglade tyska ord fordrar motsvarande nya ord på engelska. Men så snart herr Broadhouse stöter på ett sådant saknar han inte bara resurser, hans mod sviker honom också. Den minsta utvidgning av hans begränsade vokabulär eller den minsta förnyelsen av den vanliga vardagsengelskan skrämmer honom, och istället för att våga sig på sådana kätterier, återger han hellre det svåra tyska ordet med ett mer eller mindre obestämt uttryck som inte missljuder i hans öra, men som fördunklar författarens mening. Eller, vad som är värre, han översätter det svåra ordet, när det upprepas, med en hel radda olika uttryck, och glömmer därmed att ett fackuttryck alltid måste översättas med ett och samma motsvarande ord. Så översätter han ”Wertgröße” [värdestorlek] med ”extent of value”, utan att beakta att Größe är ett exakt bestämt matematiskt uttryck, likvärdigt med ”magnitude” eller en bestämd kvantitet, under det att ”extent” kan betyda mycket annat. Så är till och med den enkla nybildningen ”labour-time” för Arbeitszeit [arbetstid] för mycket för honom. Han översätter det med 1. ”time-labour”; det betyder, om överhuvudtaget något, arbete som blir betalt efter tid, eller arbete som någon utför när denne avtjänar sin strafftid genom tvångsarbete; 2. ”time of labour”; 3. ”labour-time” och 4. ”period of labour”, en term som Marx använder helt annorlunda i andra bandet. Nu är emellertid, som ni troligen vet, ”kategorin” arbetstid en av de mest fundamentala i hela boken, och att översätta den med fyra olika uttryck på mindre än tio sidor, är mer än oförlåtligt.

Marx börjar analysen med varan. Det första perspektivet som en vara visar sig genom är som ett bruksföremål. Som sådant kan den betraktas antingen med avseende på dess kvalitet eller kvantitet.






”Any such thing is a whole in itself, the sum of many qualities or properties, and may therefore be useful in different ways. To discover these different ways and therefore the various uses to which a thing may be put, is the act of history. So, too, is the finding and fixing of socially recognised standards of measure for the quantity of useful things. The diversity of the modes of measuring commodities arises partly from the diversity of the nature of objevts to be measured, partly from convention.”
”Jedes solches Ding ist ein Ganzes vieler Eigenschaften und kann daher nach verschiedenen Seiten nützlich sein. Diese verschiedenen Seiten und daher die mannigfachen Gebrauchswerten der Dinge zu entdecken, ist geschichtliche Tat. So die Findung gesellschaftlicher Maße für die Quantität der nützlichen Dinge. Die Verschiedenheit der Warenmaße entspringt teils aus der verschiedenen Natur der zu messenden Gegenstände, teils aus Konvention.”
” Varje sådant ting är en helhet av många egenskaper och kan därför göra nytta på olika sätt. Upptäckten av dessa olika sätt och därmed tingens mångsidiga användbarhet är en produkt av det historiska skeendet. Så även, när man uppfann samhälleliga mått för de nyttiga tingens kvantitet. Varumåttens olikhet har sitt ursprung dels i den olika naturen hos de föremål, som skall mätas, dels i konventionella omständigheter.”
[Första spalten är Engels egna översättning från tyskan, andra spalten är Marx text så som den återges i Marx-Engels-Werke, tredje spalten är Bohmans svenska översättning. Övers. anm.]

Detta återger herr Broadhouse som följer:
”To discover these various ways, and consequently the multifarious modes in which an object may be of use, is a work of time. So, consequently, is the finding of the social measure for the quantity of useful things. The diversity in the bulk of commodities arises partly from the different nature” etc.

Hos Marx innebär upptäckandet av tingens olika nyttiga sidor en väsentlig del av det historiska framåtskridandet; hos herr Broadhouse är det bara ett verk av tiden. Hos Marx används samma uppskattning för att fastställa allmänna samhälleliga mått. Hos herr Broadhouse förefinns ännu ett ”tidens verk” i ”hur man finner det samhälleliga måttet för kvantiteten hos de nyttiga tingen”, en sorts mått som Marx säkerligen aldrig brytt sig om. Och så avslutar Broadhouse med att felaktigt blanda ihop Maße (measure [mått]) med Masse (bulk [massa]) och på så sätt tillskriva Marx en av de vackraste krabborna som någonsin fångats.

Vidare säger Marx:





”Use-values form the material out of which wealth is made up, whatever may be the social form of that wealth.”
”Gebrauchswerte bilden den stofflichen Inhalt des Reichstums, welches immer seine gesellschaftliche Form sei.”
”Bruksvärden bildar rikedomens materiella innehåll, vilken dess samhälleliga form än må vara.”

(den specifika form av tillägnelsen genom vilken den [rikedomen] tas i besittning och fördelas).

Herr Broadhouse översätter:
”Use values constitute the actual basis of wealth which is always their social form”, vilket antingen är en lämplig plattityd eller rätt och slätt nonsens.

Det andra perspektivet som en vara visar sig ur är dess bytesvärde. Att alla varor kan utbytas mot varandra i bestämda, ständigt växlande proportioner, att de har bytesvärden, detta faktum innebär att de innehåller något som är gemensamt för dem alla. Jag hoppar över det slarviga sätt på vilket herr Broadhouse här återger en av Marx finaste analyser, och går direkt till stället där Marx säger:





”This something common to all commodities cannot be a geometrical, physical, chemical or other natural propoerty. In fact their material properties come into consideration only in so far as they make them useful, that is, in so far as they turn into use-values.”
”Dies Gemeinsame kann nicht eine geometische, physikalische, chemische oder sonstige natürliche Eigenschaft der Waren sein. Ihre körperlichen Eigenschaften kommer überhaupt nur in Betracht, soweits selbe sie nutzbar machen, also zu Gebrauchswerten.”
”Detta gemensamma kan inte vara en geometrisk, fysikalisk, kemisk eller annan naturegenskap hos varorna. Deras kroppsliga egenskaper kommer över huvud taget i betraktande, endast i den mån de gör dem nyttiga, alltså till bruksvärde.”

Och han fortsätter:





”But it is the very act of making abstraction form their use-values which evidently is the characteristic point of the exchange-relation of commodities. Within this relation, one use-value is equivalent to any other, so long as it is provided in sufficient proportion.”
”Andererseits aber ist, die Abstraktion von ihren Gebrauchswerten, was das Austauschverhältnis der Waren augenscheinlich charakterisiert. Innerhalb desselbst gilt ein Gebrauchswert grade soviel wie jeder andre, wenn er nur in gehöriger Proportion vorhanden ist.”
” Men å andra sidan är det just abstraktionen från deras nyttokaraktär, som skenbarligen karakteriserar varornas utbytesförhållande. I detta gäller det ena bruksvärdet precis lika mycket som det andra, om det blott föreligger i rätt proportion.”

Nu herr Broadhouse:
”But on the other hand, it is precisely these use-values in the abstract which appraently characterise the exchange-ratio of the commodities. In itself, one use-value is worth just as much as another if it exists in the same proportion.”

På detta sätt låter Broadhouse, om man bortser från vissa mindre felaktigheter, Marx säga exakt motsatsen till vad han egentligen säger. Hos Marx är det utmärkande för utbytesförhållandet mellan varor det faktum att man helt abstraherar från deras bruksvärden, att de ses som helt utan bruksvärde. Hans tolk låter honom säga att det utmärkande för utbytesproportionen (som det inte är tal om här) är just bruksvärdet, bara taget ”abstrakt”. Och sedan, några rader längre ned, ger han oss meningen där Marx åter säger: ”Som bruksvärden är alla varor av olika kvalitet, som bytesvärden kan de bara vara av olika kvantitet, innehåller alltså inte en atom bruksvärde”, varken abstrakt eller konkret. Vi borde väl fråga: ”Förstår du vad du läser?”

På denna fråga kan man omöjligen svara jakande, ty vi slår fast att herr Broadhouse ständigt återupprepar den felaktiga uppfattningen. Efter den just citerade meningen fortsätter Marx:






”Now, if we leave out of consideration” (that is, make abstraction from) ”the use-values of the commodities, there remains to them but one property: that of being products of labour. But even this product of labour has already undergone a change in our hands. If we make abstraction from its use-value, we also make abstraction from the bodily components and forms which make it into a use-value.”
”Sieht man nun vom Gebrauchswert der Warenkörper ab” (das heißt, davon abstrahieren), ”so bleibt ihnen noch eine Eigenschaft, die von Arbeitsprodukten. Jedoch ist uns auch das Arbeitsprodukt bereits in der Hand verwandelt. Abstrahieren wir von seinem Gebrauchswert, so abstrahieren wir auch von den körperlichen Bestandteilen und Formen, die es zum Gebrauchswert machen.”
”Bortser man nu från varukropparnas bruksvärde, så återstår dem endast en egenskap, nämligen att vara arbetsprodukter. Emellertid har även arbetsprodukten redan förvandlats under våra händer. Bortser vi från dess bruksvärde, då bortser vi också från de kroppsliga beståndsdelar, som gör den till ett bruksvärde.”

Detta återges av herr Broadhouse så här på engelska:
”If we separate use-values from the actual material of the commodities, there remains” (where? with the use-values of with the actual material?) ”one property only, that of the product of labour. But the product of labour is already transmuted in our hands. If we abstract from it its use-value, we abstract also the stamina and form which constiute its use-value.”

Återigen Marx:





”In the exchange-relation of commodities, their exchange-value presented itself to us as something perfectly independent of their use-values. Now, if we actually make abstraction from the use-value of the products of labour, we arrive at their value, as previously determined by us.”
”Im Austauschverhältnis der Waren selbst erschien uns ihr Tauschwert als etwas von ihren Gebrauchswerten durchaus Unabhängiges. Abstrahiert man nun wirklich vom Gebrauchswert der Arbeitsprodukte, so erhält man ihren Wert, wie er eben bestimmt ward.”
” I själva utbytesförhållandet mellan varorna syntes oss deras bytesvärde vara alldeles oavhängigt av deras bruksvärden. Bortser man nu verkligen från arbetsprodukternas bruksvärde, så erhåller man deras värde, såsom det just nu bestämdes.”

Detta lyder hos herr Broadhouse enligt följande:
”In the exchange-ratio of commodities their exchange-value appears to us as something altogether independent of their use-value. If we now in effect abstract the use-value form the labour-produkts, we have their value as it is then determined.”

Det råder inget tvivel. Herr Broadhouse har aldrig hört talas om någon annan sorts abstraktion än den tingliga, exempelvis hur man abstraherar pengar från en kassa eller ett kassaskåp. Att likställa abstraktion med subtraktion, det är oförlåtligt för en Marxöversättare.

Ytterligare ett exempel hur tysk mening blir till engelsk meningslöshet. En av Marx mest förträffliga undersökningar är upptäckten av arbetets dubbelkaraktär. Arbetet betraktat som skapare av bruksvärden är av en annan karaktär och har andra egenskaper än samma arbete som skapare av värde. De ena är ett arbete av specifik art: att spinna, väva, ploga osv. Det andra är den gemensamma karaktären hos all mänsklig produktiv verksamhet, som är gemensam för spinnandet, vävandet, plogandet osv. och som gör att alla sammanfattas under det gemensamma begreppet arbete. Det ena är konkret, det andra abstrakt arbete. Det ena är arbete i teknisk mening, det andra i ekonomisk. Kort sagt – engelskan har uttryck för båda – det ena är work till skillnad från labour, det andra är labour till skillnad från work. Efter denna analys fortsätter Marx:






”Originally a commodity presented itself to us as something duplex: use-value and exchange-value. Further on we saw that labour, too, as far as it is expressed in value, does no longer possess the same characteristics which belong to it in its capacity as a creator of use-value.”
”Ursprünglich erschien uns die Ware als ein Zwieschlächtiges, Gebrauchswert und Tauschwert. Später zeigte sich, daß auch die Arbeit, soweit sie im Wert ausgedrückt ist, nicht mehr dieselben Merkmale besitzt, die ihr als Erzeugering von Gebrauchswerten zukommen.”
”Ursprungligen framträder varan för oss som ett slags tvillingväsen: bruksvärde och bytesvärde. Senare visade det sig, att inte heller arbetet äger samma karaktär, då det är uttryckt i värdet, som då det frambringar bruksvärden.”

Herr Broadhouse vill absolut visa att han inte har förstått ett ord av Marx analys och översätter stycket ovan enligt följande:

”We say the commodity at first as a compound of use-value and exchange-value. Then we say that labour, so far as it is expressed in value, only possesses that character so far as it is a generation of use-value.”

När Marx säger ”vit” inser herr Broadhouse inte varför kan inte skulle kunna översätta med ”svart”.

Men nog om det. Vi ämnar komma till något mer underhållande. Marx sagt: ”I det borgerliga samhället härskar den fictio juris att varje människa i egenskap av varuköpare besitter en encyclopedisk varukännedom.” Även om uttrycket ”Civil Society” är rakt igenom engelskt och Ferguesons ”History of Civil Society” mer än hundra år gammal, är herr Broadhouse inte vuxen detta uttryck. Han översättet det med ”amongst ordinary people” och förvanskar meningen till vansinne. Ty det är just ”ordinary people” som ständigt knorrar över att de bedras av småhandlare osv. eftersom de inte känner beskaffenheten och värdet på de varor som de måste köpa.

Produktionen av ett bruksvärde återges med ”the establishing of a use-value”. Marx säger: ”Om det lyckas att med lite arbete förvandla kol till diamant så kan dess värde sjunka under tegelstenens.” Herr Broadhouse, för vilken det tydligen inte är bekant att diamant är en allotropisk form av ämnet kol, förvandlas kol till koks. På liknande sätt förvandlar han ”the total yield of the Brazilian diamond mines” till ”the entire profits of the whole yield”. ”The primitive communities of India” blir i hans händer ”venerable communities”.

Marx säger:





”In the use-value of a commodity is contained” (steckt, vilket hellre hade översatts med: For the production of the use-value of a commodity there has been spent) ”a certain productive activity, adapted to the peculiar purpose, or a certain useful labour.”
”In dem Gebrauchswert jeder Ware steckt” (steckt, was man besser übersetzen sollte: Für die Produktion des Gebrauchswerts einer Ware ist verausgabt worden) ”eine bestimmte zweckmäßig produktive Tätigkeit oder nützliche Arbeit.”
” Vi har alltså sett, att i varje varas bruksvärde ligger en bestämd, ändamålsenligt produktiv verksamhet eller ett visst nyttigt arbete. ”

Herr Broadhouse måste säga:
”In the use-value of a commodity is contained a certain quantity of productive power of useful labour”, och så förvanskar han inte bara kvalitet till kvantitet, utan produktiv verksamhet som utgavs blir till produktivkraft som först ska bli utgiven.

Men nog. Jag skulle kunna dra fram tiofalt fler exempel vilka visar att herr Broadhouse på intet sätt är en man ägnad att översätta Marx, och detta huvudsakligen eftersom han inte tycks veta vad ett verkligt samvetsgrant vetenskapligt arbete innebär.

Friedrich Engels
Skrivet: oktober 1885
Originalspråk: engelska
Översatt från tyskan.

fredag 9 november 2012

Friedrich Engels: Om antisemitismen

Engels talar ut mot dem som tycker att antisemitism och socialism kan gå hand i hand. Källa: Marx-Engels-Werke, band 22, s. 49-51. Min översättning.



Om antisemitismen

Antisemitismen är kännetecken för en efterbliven kultur och man hittar den därför bara i Preussen och Österrike resp. Ryssland. Om man skulle ägna sig åt antisemitism här i England eller i Amerika skulle man helt enkelt bli utskrattad, och herr Drumont skapar i Paris med sina skrifter – vilkas geist ändå är oändligt överlägsen de tyska antisemiternas – bara lite verkningslös sensationslystnad. Dessutom måste han, efter som han ställer upp som kandidat till stadsrådet, säga att han är lika mycket mot det kristna kapitalet som det judiska. Och herr Drumont skulle man läsa, även om han vore av motsatt uppfattning.
I Preussen är det lågadeln, junkrarna, som tar in 10 000 mark och spenderar 20 000 och därför hamnar i klorna på ockrarna, som skapar antisemitism. Och i Preussen och Österrike är det småborgarna, skråhantverkarna och småhandlarna som drivs till undergång genom av den storkapitalistiska konkurrensen, som bildar kören och skriker med. Om kapitalet förintar dessa klasser som är rakt i genom reaktionära, gör det vad det ska och utför ett gott verk, oavsett om de är judar eller arier, omskurna eller döpta. Det hjälper de efterblivna Preussen och Österrike framåt så att de slutligen kommer till den moderna nivån, där alla samhälleliga skillnader uppgår i den stora motsatsen mellan kapitalister och lönarbetare. Bara där som detta inte existerar, där ännu ingen stark kapitalistklass och därmed ingen stark lönarbetarklass, där kapitalet är för svagt för att bemäktiga sig den samlade nationella produktionen, och dess huvudskådeplats därför är värdepappersbörsen, där produktionen fortfarande är i händerna på bönder, godsherrar, hantverkare och liknande klasser som utgör rester av medeltiden – bara där är kapitalet huvudsakligen judiskt och bara där finns det antisemitism.
I hela Nordamerika, där det finns miljonärer vars rikedom knappt kan uttryckas i våra sketna mark, gulden eller franken, är inte en enda jude, och Rothschilds är verkliga tiggare i jämförelse med dessa amerikaner. Och till och med i England är Rothschild en man med tämligen modesta medel, i jämförelse med t. ex. hertigen av Westminster. Till och med hos oss vid Rhen, där vi med hjälp av fransmännen jagade ut adeln ut landet för 95 år sedan och skapade vår moderna industri, var är då judarna?
Antisemitismen är alltså inget annat än en reaktion från de medeltida, undergående samhällsskikten mot det moderna samhället, som huvudsakligen består av lönarbetare och kapitalister. Antisemitismen tjänar därför enbart reaktionära syften, även under skenbart socialistisk täckmantel. Det är av avart av feodal socialism, och med sådant har vi inget att skaffa. Är den möjlig i ett land är det bara ett bevis att där inte finns tillräckligt med kapital. Kapital och lönarbete är i dag oskiljaktiga. Ju starkare kapitalet, desto starkare lönarbetarklassen, desto närmare slutet av kapitalisternas välde. För oss tyskar, dit jag även räknar wienarna, önskar jag alltså en framgångsrik utveckling av den kapitalistiska ekonomin, och ingalunda dess ruttnande i stillestånd.
Till detta kommer att antisemitismen förfalskar hela sakläget. Den känner inte ens till judarna, som den baktalar. Annars skulle den veta att det här i England och i Amerika, tack vare de östeuropeiska antisemiterna, Turkiet och den spanska inkvisitionen, finns tusen och åter tusen judiska proletärer. Och dessa judiska arbetare tillhör de värst utsugna och allra mest eländiga. Var har de senaste tolv månaderna haft tre strejker av judiska arbetare här i England. Och då skulle vi driva antisemitismen som en kamp mot kapitalet?
Dessutom har vi alltför mycket att tacka judarna för. Utan att nämna Heine och Börne. Marx var av ärkejudiskt blod. Lassalle var jude. Flera av våra bästa är judar. Min vän Victor Adler, som nu sitter i fängelse i Wien för sin hängivelse åt proletärernas sak, Eduard Bernstein, redaktör för ”Sozialdemokrat” i London, Paul Singer, en av vara bästa riksdagsmän – människor vilkas vänskap jag är stolt över, är alla judar! Till och med jag har gjorts till jude av tidningen ”Gartenlaube”, och om jag skulle tvingas välja skulle jag hellre välja jude än ”Herr von”!

London, 19 april 1890

måndag 5 november 2012

Parismanuskripten



De manuskript av Marx som skrevs 1844 i Paris och gavs ut 1932 i Moskva med den redaktionella titeln ”Ekonomisk-filosofiska manuskript från 1844” är hans första försök att skriva en egen analys av nationalekonomin. Naturligtvis är det innehållet i manuskripten som är det intressanta, men jag tror att det kan vara nyttigt att göra en kortare resumé av manuskriptens uppkomst och vad som hände, nästan 90 år senare, när de publicerades. Nedanstående text bygger huvudsakligen på uppgifter i Marx-Engels-Gesamtausgabe (MEGA (2)), Abteilung I, Band 2.

Marx hade kommit i kontakt med ”den materiella verkligheten” i egenskap av redaktör för tidningen ”Rheinische Zeitung”. Den första ekonom han läste var troligen Friedrich List. 1844 hade han lämnat ”Rheinische Zeitung” och Tyskland och bosatt sig i Paris där han tillsammans med Arnold Ruge gav ut tidskriften ”Deutsch-Französische Jahrbücher”. Hans teoretiska utveckling under den här perioden förde honom till idén att arbetarklassen spelade en nyckelroll i den samtida politiska utvecklingen. För att förstå arbetarklassen var det nödvändigt att förstå den politiska ekonomin, och därmed började Marx sin ”kritiska tillägnelse av den borgerliga politiska ekonomin”, en uppgift som han skulle ägna en stor del av resten av sitt liv till.

Marx läste även de tidigare socialistiska tänkarna, män som Saint-Simon, Proudhon, Leroux, Considérant och Dézamy. Även dessa teoretiker hade sina ekonomiska teorier, eller sina egna socialistiska tolkningar av borgerliga ekonomer, som exv. J-B Say och Adam Smith. Även Engels text ”Umrisse zu einer Kritik der Nationalökonomie” bidrog till Marx ekonomiintresse. Under denna period var den två år yngre Engels fortfarande den skarpaste ekonomerna av de båda.

En händelse som kan ha fått Marx att mer koncentrerat ägna sig åt ekonomisk teori just våren och sommaren 1844 var de schlesiska vävarnas uppror 1844. Detta uppror ledde förstås till diskussioner bland socialister, och intresset kring upprorets orsaker ledde också naturligt till ett studium av ekonomi och ekonomisk teori.

Enligt MEGA påbörjade Marx sitt systematiska studium av ekonomisk teori med J-B Says ”Traité d’économie politique”. Marx hade vanan att alltid skriva av utdrag ut böcker han läste, vilket gör att det ofta går att säga exakt när han läste en viss bok. Det är lite kul och ironiskt att Marx började just med Say, en ekonom som han senare kom att förakta och som han gav det stående epitetet ”fadd”. Marx läste även Adam Smiths ”On the Wealth of Nations”, fast på franska. Marx engelska var fortfarande inte tillräckligt bra. När Marx skriv sina ekonomisk-filosofiska manuskript hade han inte excerpterat något av David Ricardo, vilket ger oss anledning att tro att han ännu inte hade läst något av denne ekonom, som han senare i livet skulle betrakta som den främste av de borgerliga ekonomerna.

Själva texten skrev Marx i tre häften som utgivarna kallar häfte I, II och III. Utgivarna av MEGA (2) är väldigt noggranna när de beskriver dem. Exempelvis står det om häfte I: ”Första arkets höjd – vänstra sidan 310 mm, högra sidan 308 mm [...] arkens bredd övervägande 399 mm [...] Skrivmaterial: bläck, missfärgat brunt, med nyanser i färgtonen orsakade av bläckflöde, fjäderpennans styrka, pennföring osv”. Kanske inte det mest upphetsande. Men det är intressant att texten i häfte I är skriven i tre kolumner, av Marx rubricerade ”Arbetslön”, ”Kapitalprofit” och ”Jordränta”. Marx har av allt att döma fyllt på kolumnerna allt eftersom. MEGA väljer därför att presentera texten i två versioner: en som följer den kronologi som man tror att Marx skrivit den i, och en version som följer Marx rubriksättning.

En svårighet i sammanhanget är Marx notoriskt oläsliga handstil. Ofta blir tolkningen av denna handstil en tämligen godtycklig verksamhet. MEGA har sida efter sida med förslag till olika tolkningar, och någon definitiv enstämmighet vad Marx egentligen skrev kommer vi väl aldrig att få uppleva. För läsarens skull har MEGA valt att publicera fotokopior av samtliga sidor ur häfte I. Jag visar en av dem, så ni får ett intryck av hur Marx texter plägar se ut.

Nå. Jag vet inte om det här är jätterelevant, men kanske bidrar det till att sätta Marx text i någon form av sammanhang som gör den mer begriplig.

Återkommer med en text om manuskriptens mottagande från 1932 och framåt.

söndag 4 november 2012

Ur Förordet till Marx-Engels-Werkes första band



Jag har väldigt svårt för dogmatik och floskler, inte minst när det gäller förhållandet till Marx, Marx texter och marxismen. Detta gäller såväl kritiker av Marx (personer som mycket sällan anser det vara mödan värt att läsa Marx, men som ändå gillar att ha synpunkter), eller marxister av olika schatteringar. Ibland har jag lite svårt att ens förstå riktig var dogmatiken kommer ifrån. Då kan det löna sig att läsa floskler utgivna i Sovjetunionen eller DDR. Någonstans var det väl där den fick sitt bränsle.

Följande stycke är en översättning ur förordet till den tyska utgåvan av Marx och Engels samlade verk. Det var inte alls okontroversiellt att ge ut Marx och Engels i de s.k. socialistiska länderna. Det första försöket slutade i och med Stalins terror och utgivarna, med David Rjazanov i spetsen ”rensades ut”. Rjazanov dog troligen i Stalins fängelser, men det är oklart var och när.

Efter andra världskriget utropades ju en tysk ”arbetar- och bondestat”. Det dröjde dock ända till 1956 innan man fick klartecken att ge ut Marx och Engels samlade verk, och den utgåva man gav ut var inte särskilt heltäckande eller vetenskapligt noggrann. (Den mer omfattande och källkritiska Marx-Engels-Gesamtausgabe började ges ut först på 1970-talet. Den är fortfarande in progress.)

Men så här lät det ändå 1956:

Ur ”Förord till den tyska upplagan”
Källa: Marx-Engels-Werke, Band 1, sid. IX-X

”Utgivningen av Karl Marx och Friedrich Engels verk på det tyska språket, som följer på beslut av Tysklands socialistiska enhetspartis centralkommitté, är en händelse av stor politisk och vetenskaplig betydelse. För första gången blir därmed det mäktiga livsverket av det tyska folkets bästa söner tillgängligt för alla arbetande i Tyskland, Marx och Engels hemland.
Den tyska utgåvan håller sig med mindre ändringar till den ryskspråkiga utgåvan som ombesörjs av Institutet för marxismen-leninismen vid Sovjetunionens kommunistiska partis centralkommitté. De riktlinjer kring sammanställning, ordnande och omfång som fastställs i förordet till den sovjetiska utgåva gäller även för den tyska.

Den tyska arbetarklassen och hela det tyska folket kan vara stolta över att de geniala tänkarna och glödande revolutionärerna Karl Marx och Friedrich Engels har sprungit ur deras fädernesland. Inga andra tyskar har genom sitt verk utövat så stort inflytande på det mänskliga samhällets utveckling. De skänkte mänskligheten den största landvinningen i världshistorien: vetenskapen om befrielsen för proletariatet och alla förtryckta, vetenskapen om upprättandet av det kommunistiska samhället.
Marxismen är det tyska folkets mest värdefulla kulturarv. Vi är de rättmätiga arvtagarna till denna stora arv. Därur växer den stora plikten att noggrant bevara det, att rent och oförfalskat förmedla det till vårt folk, så att detta kan skrida framåt raskare på den väg som dess största söner har visat.
Denna stora uppgift tjänar den föreliggande utgåvan av Marx och Engels verk. Genom denna uppfylls en ärofylld förpliktelse gentemot de två största tyska tänkarna och kämparna, gentemot det tyska folket och gentemot den internationella arbetarklassen.”

Som Popper, fast tvärtom och lika tokigt, skulle jag säga.

lördag 3 november 2012

Kommunala valen 1946

Vid 1946 års kommunala val hade rösträtten utvidgats ytterligare några steg. Borta var kraven på att ej vara i konkurs, ej vara av fattigvården varaktigt omhändertagen till försörjning, eller att ha betalt sina kommunalskatter. De enda vuxna som nu saknade rösträtt var omyndigförklarade och utländska medborgare. Valdeltagande var 74,5% för männen och 67,9% för kvinnorna. Rekord i båda fallen för kommunala val.

Landstingsmannavalen
1946 års val innebar kommunisternas starkast val någonsin. Paritet fick 11,2% (+5,3).
Höger 14,9% (-2,7)
Bondeförbundet 13,5% (-0,4)
Folkpartiet 15,6% (+3,2)
Socialdemokraterna 44,4% (-5,9)
Kommunisterna 11,2% (+5,3)
Övriga 0,3% (-0,3)
53 kommunister blev valda till landstingsfullmäktige, motsvarande 4,5% av det totala antalet. Trots partiets framgångar blev det alltså fortsatt kraftigt missgynnad av valsystemet. Hade systemet varit proportionellt (enligt D’Hondts metod) skulle partiet fått 111 mandat. Bondeförbundet, som bara fick 2,3 procentenheter fler röster, kunde mönstra hela 242 landstingsfullmäktige. Eller med andra ord: det behövdes 4583 kommunister för att få ett mandat, 1870 bondeförbundare.

Stadsfullmäktigevalen
Höger 19,8% (-3,9)
Bondeförbundet 0,7% (+0,3)
Folkpartiet 18,4% (+4,9)
Socialdemokrater 45,6% (-7,2)
Socialister 0,0% (-0,3)
Vänstersocialister 0,1% (0,0)
Kommunister 14,8% (+6,6)
Nationella 0,2% (-0,1)
Övriga 0,4% (-0,3)
419 kommunister blev valda till stadsfullmäktige runt om i landet. Detta motsvarade 10,1% av det totala antalet stadsfullmäktige. I kategorin ”industristäder” lyckades SKP knipa 14,8% av mandaten. 50 av kommunisterna var kvinnor, alltså 11,9%. Det är lite under genomsnittet (12,5%), men bättre än Socialdemokraterna (11,4%). Skillnaden är dock som synes inte särskilt stor.

Resultat i Västsverige
Mönstret är föga överraskande ganska likt det vid 1944 års andrakammarsval. Göteborg och Mölndal är partiets starkaste fäste i Västsverige. I större delen av Bohuslän, Älvsborg och Skaraborg får partiet mycket få röster, speciellt på landsbygden. Men vissa undantag finns, såsom Bohus-Malmön. Jag tycker det är intressant att partiet inte går fram nämnvärt på de småorter i Bohuslän där partiet varit starkt under 1920-talet. Ta Hunnebostrand som ett exempel. Där nådde partiet 16% 1924. Efter splittringen 1929 fick dessa röster huvudsakligen till Kilbomspartiet (13% både 1932 och 1936). Efter detta partis kollaps skulle man kunna tänka sig att några av dessa skulle rösta på kommunisterna. Men icke. 1946 fick SKP sju röster där, motsvarande 0,8%.

Räknat i landtingsmandat blev dock valframgången tämligen begränsad i Västsverige. SKP vann ett mandat i vardera Göteborgs och Bohuslän, Älvsborgs län och Skaraborgs län och fick därmed två mandat i de båda förstnämnda och ett i det sistnämnda.

I Göteborg fick kommunisterna 23,9% i valet till stadsfullmäktige och blev näst största parti. I både första och tredje valkretsen fick partiet 27%, mot bara 18% i den andra.

Kommunala valen 1942

Rösträtten
Vid de kommunala valen 1942 hade rösträttsåldern sänkts från 23 till 21 år. Annars var rösträtten som tidigare, dvs. ”envar inom kommunen mantalsskriven man eller kvinna, som är svensk undersåte [...] med undantag för den som: a) är förklarad omyndig, b) är i konkurstillstånd, c) är av allmänna fattigvården omhändertagen för varaktig försörjning, eller d) i avseende å påförda utskylder till kommunen, vilka förfallit till betalning under de tre sistförflutna kalenderåren, häftar för utskylder för flera än två av dessa år.” Nytt är också att rätten för vissa yrkesgrupper att använda sig av ”valsedelsförsändelseinstitutet” har avskaffats. Fortfarande kunde dock en gift make/maka rösta med en av den andra maken avgiven valsedelsförsändelse. 71.8% av Sveriges totala folkmängd hade rösträtt. 143 039 personer diskvalificerades från rösträtt. Den vanligaste (73 831 personer) orsaken var ”oguldna kommunalutskylder”, följd av ”fattigvårdsunderstöd” (37 122 personer).

Av statistiken kan man dra en hel rad intressanta slutsatser. Jag nöjer mig med den kanske mest uppenbara: kvinnorna drog in till städerna. I storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö gick det över 1200 röstberättigade kvinnor på 1000 män. På landbygden var siffran 963.

Valdeltagandet
69,2% (-1,2) av männen och 62,9% (+2,6) av kvinnorna röstade. Totalt 66,0% (+0,7). Siffrorna inom parentes är skillnaden i procentenheter sedan förra landstingsmannan valet 1938. Högst av valdeltagandet i Malmöhus län, lägst i Jämtlands land. Det skall dock påpekas att de landstingsfria städerna inte räknas in i den här statistiken.

Valresultatet i landstingsmannavalen
Höger 15,8% (-0,8)
Bondeförbundet 16,6 (+0,7)
Folkpartiet 12,3 (0)
Socialdemokrater 50,1 (+0,6)
Socialister 0,0 (-1,6)
Kommunister 4,8 (+1,6)
Nationalsocialister 0,0 (-0,5)
Övriga 0,4 (-0,4)
Detta gäller alltså landstingsmannavalen. Resultaten är ganska stabila, vilket väl är en smula anmärkningsvärt med tanke på det rådande politiska klimatet (världskriget, ni vet). Det havererade Socialistiska partiet fick bara några ströröster, och de 1,6% av partiet hade 1938 motsvarar Kommunisternas ökning. Därmed inte sagt att gamla socialister gick direkt till kommunisterna, men nog känns det som en rimlig hypotes.

Valresultatet i stadsfullmäktigevalen
Höger 23,7% (+0,8)
Bondeförbundet 0,4% (+0,2)
Folkpartiet 13,5% (+0,7)
Socialdemokrater 52,8% (-1,2)
Socialister 0,3% (-1,9)
Kommunister 8,2% (+3,1)
Nationella 0,3% (-0,5)
Nationalsocialister 0,0% (-1,2)
Övriga 0,8% (0)
I gruppen ”övriga” finns bl. a. Vänstersocialisterna och ”Socialistiska oppositionen”. Sekter fanns alltså redan på 1940-talet.

Kommunisternas starkaste fästen fanns i de stora städerna. I kategorin ”städer med över 40 000 invånare” fick partiet 9,9%, jämfört med bara 2,5% i kategorin ”ständer med högst 5 000 invånare”.

Som vanligt missgynnade valsystemet kommunisterna. 8,2% av rösterna innebar endast 4,4% av de valda ledamöterna, eller 167 stycken. Av dessa var 17 kvinnor. Även inom de andra partierna var andelen valda kvinnor runt 10%. Folkpartiet med 13,7% valda kvinnor låg i toppen, Socialdemokraterna med 9,3% i botten.

Kommunisterna i Västsverige
Här följer en lista över samtliga platser i Göteborgs och Bohuslän, Älvsborgs län samt Skaraborgs län där kommunisterna fick mer än 10% i landstingsmannavalen.
Partille 18,6% (Jonsered 31,6%, Sävedalen 12,7% och Partille 16,2%)
Råda 13,1%
Stadsgränsen (del av Västra Frölunda, motsvarar dagens Kungsten) 13,5%’
Backa 14,0%
Mölndal 25,6%
Fröskog 11,4% (i dagens Åmåls kommun)
Lilla Edet 10,9% (del av Fuxerna)
Starkärr 10,1%
Fritsla 11,2%
Österplana 12,3%
Våmb 16,3%
Lidköping 13,7%
Tidaholm 11,5%
Endast två kommunister blev valda: en representant i Bohuslandstinget från Mölndal och en representant i Älvsborgs landstinget från Borås.

Stadsfullmäktigevalet i Göteborg
Högern 19,5%
Folkpartet 14,4%
Socialdemokraterna 47,5%
Kommunisterna 17,9%
Övriga 0,7% (nästan uteslutande Albin Ströms Vänstersocialister).
Kommunisterna gjorde sitt bästa val dittills av kunde mönstra 10 ledamöter av kommunfullmäktige.