Friedrich Engels: Om antisemitismen

Engels talar ut mot dem som tycker att antisemitism och socialism kan gå hand i hand. Källa: Marx-Engels-Werke, band 22, s. 49-51. Min översättning.



Om antisemitismen

Antisemitismen är kännetecken för en efterbliven kultur och man hittar den därför bara i Preussen och Österrike resp. Ryssland. Om man skulle ägna sig åt antisemitism här i England eller i Amerika skulle man helt enkelt bli utskrattad, och herr Drumont skapar i Paris med sina skrifter – vilkas geist ändå är oändligt överlägsen de tyska antisemiternas – bara lite verkningslös sensationslystnad. Dessutom måste han, efter som han ställer upp som kandidat till stadsrådet, säga att han är lika mycket mot det kristna kapitalet som det judiska. Och herr Drumont skulle man läsa, även om han vore av motsatt uppfattning.
I Preussen är det lågadeln, junkrarna, som tar in 10 000 mark och spenderar 20 000 och därför hamnar i klorna på ockrarna, som skapar antisemitism. Och i Preussen och Österrike är det småborgarna, skråhantverkarna och småhandlarna som drivs till undergång genom av den storkapitalistiska konkurrensen, som bildar kören och skriker med. Om kapitalet förintar dessa klasser som är rakt i genom reaktionära, gör det vad det ska och utför ett gott verk, oavsett om de är judar eller arier, omskurna eller döpta. Det hjälper de efterblivna Preussen och Österrike framåt så att de slutligen kommer till den moderna nivån, där alla samhälleliga skillnader uppgår i den stora motsatsen mellan kapitalister och lönarbetare. Bara där som detta inte existerar, där ännu ingen stark kapitalistklass och därmed ingen stark lönarbetarklass, där kapitalet är för svagt för att bemäktiga sig den samlade nationella produktionen, och dess huvudskådeplats därför är värdepappersbörsen, där produktionen fortfarande är i händerna på bönder, godsherrar, hantverkare och liknande klasser som utgör rester av medeltiden – bara där är kapitalet huvudsakligen judiskt och bara där finns det antisemitism.
I hela Nordamerika, där det finns miljonärer vars rikedom knappt kan uttryckas i våra sketna mark, gulden eller franken, är inte en enda jude, och Rothschilds är verkliga tiggare i jämförelse med dessa amerikaner. Och till och med i England är Rothschild en man med tämligen modesta medel, i jämförelse med t. ex. hertigen av Westminster. Till och med hos oss vid Rhen, där vi med hjälp av fransmännen jagade ut adeln ut landet för 95 år sedan och skapade vår moderna industri, var är då judarna?
Antisemitismen är alltså inget annat än en reaktion från de medeltida, undergående samhällsskikten mot det moderna samhället, som huvudsakligen består av lönarbetare och kapitalister. Antisemitismen tjänar därför enbart reaktionära syften, även under skenbart socialistisk täckmantel. Det är av avart av feodal socialism, och med sådant har vi inget att skaffa. Är den möjlig i ett land är det bara ett bevis att där inte finns tillräckligt med kapital. Kapital och lönarbete är i dag oskiljaktiga. Ju starkare kapitalet, desto starkare lönarbetarklassen, desto närmare slutet av kapitalisternas välde. För oss tyskar, dit jag även räknar wienarna, önskar jag alltså en framgångsrik utveckling av den kapitalistiska ekonomin, och ingalunda dess ruttnande i stillestånd.
Till detta kommer att antisemitismen förfalskar hela sakläget. Den känner inte ens till judarna, som den baktalar. Annars skulle den veta att det här i England och i Amerika, tack vare de östeuropeiska antisemiterna, Turkiet och den spanska inkvisitionen, finns tusen och åter tusen judiska proletärer. Och dessa judiska arbetare tillhör de värst utsugna och allra mest eländiga. Var har de senaste tolv månaderna haft tre strejker av judiska arbetare här i England. Och då skulle vi driva antisemitismen som en kamp mot kapitalet?
Dessutom har vi alltför mycket att tacka judarna för. Utan att nämna Heine och Börne. Marx var av ärkejudiskt blod. Lassalle var jude. Flera av våra bästa är judar. Min vän Victor Adler, som nu sitter i fängelse i Wien för sin hängivelse åt proletärernas sak, Eduard Bernstein, redaktör för ”Sozialdemokrat” i London, Paul Singer, en av vara bästa riksdagsmän – människor vilkas vänskap jag är stolt över, är alla judar! Till och med jag har gjorts till jude av tidningen ”Gartenlaube”, och om jag skulle tvingas välja skulle jag hellre välja jude än ”Herr von”!

London, 19 april 1890