torsdag 14 februari 2013

Lite om Michael Heinrichs tolkning av Marx ekonomikritik

Jag håller på med en c-uppsats i idéhistoria med fokus på den tyske statsvetaren Michael Heinrichs tolkning av Karl Marx ekonomikritiska teorier. En av de första reaktionerna bland mina vänner var ”Fan vad sterilt”. Kan tyckas. Det är kanske inte något med en omedelbar politisk relevans. Men samtidigt tror jag att det är centralt att skaffa sig verktyg för att kritisera den dominerande nyklassiska nationalekonomin. Marx är ett sådant verktyg, men hans 150 år gamla ofta osammanhängande manuskript kan behöva en uppfräschning och Heinrich ger en ingång där en del gammal bråte och en del sterila gamla stridsfrågor kan lämnas där hän.

Heinrich tolkning bygger på antagandet att Marx på ett avgörande sätt brutit med den tidigare ekonomivetenskapen, men att han själv saknar begrepp för detta och att han därmed inte själv ser att han ibland står på den gamla terrängen.

Brottet består i att ha övergivit fyra moment:
antropologism
individualism
ahistorism
empirism

Den klassiska nationalekonomin (liksom den nyklassiska, gränsnytteteorin) bygger på alla dessa fyra. Man utgår från en teori om människan och dennes väsen. Detta mänskliga väsen är nyckeln till förståelse av de ekonomiska kategorierna. Väsen är överhistoriskt. Och ekonomin är inte bara en empirisk vetenskap, utan empiristisk, vilket i alla fall i det här fallet innebär en avsaknad av icke-empiriska begrepp.

Den ”unge Marx” använde sig enligt Heinrich av tre av dessa moment: antropologismen, individualismen och empirismen. Detta gäller framför allt ”Ekonomisk-politiska manuskript från 1844”, men framför allt empirismen återfinns även i ”Tyska ideologin”. I sina mogna verk,räknat från ”Inledningen” (1857), har Marx övergett dessa tre moment, men som sagt, inte alltid helt och hållet.

Denna ambivalens mellan ”vetenskaplig revolution och klassisk tradition” har gett upphov till idén om Marx som ”arbetsmängsteoretiker”. Heinrich menar nämligen att Marx ”arbetsvärdelära” ska förstås som en monetär teori, och inte som en ricardiansk (eller nyricardiansk) teori om hur priser i sista instans kan förstås som arbetstimmar. Jag har ärligt talat inte (ännu) förstått exakt vad Heinrich menar med ”monetär värdeteori”, men klart är att pengarna (som namnet antyder) spelar en central roll. Heinrich menar att den gängse nationalekonomi bygger på idén om en bytesekonomi där pengarna bara är ett fiffigt sätt att underlätta transaktionerna. I själv verket spelar pengarna en central roll, och ekonomin kan inte förstås utan dem.

När jag skriver det här märker jag med alldeles för stor tydlighet att jag tydligen inte läst tillräckligt med Heinrich. Dags att göra det. Återkommer med en vettigare text när jag förstått vad karln är ute efter.

lördag 9 februari 2013

De kommunistiska kolonierna

Lägger upp en text av Engels som jag översatte någon gång i slutet av förra århundradet. Jag tycker fortfarande att den är lite kul.

---

Friedrich Engels: Beskrivning av de under senare tid bildade och fortfarande bestående kommunistiska kolonierna

Skrivet: I mitten av oktober 1844.
Publicerat: Första gången i "Deutsches Bürgerbuch für 1845", Darmstadt 1845, s. 326-340.
Källa: Marx Engels Werke bd II, s. 521-535; "Beschreibung der in neuerer Zeit entstandenen und noch bestehenden kommunistischen Ansiedlungen".
Översättning: Mattias Nilsson

Följande artikel ställdes samman på grundval av material publicerat i The New Moral World, The Northern Star och andra publikationer. Huvudkällan var en uppsättning av 29 brev skrivna och publicerade av oweniten John Finch i The New Moral World mellan den 13 januari och 19 oktober 1844 under titeln "Reseanteckningar i Förenta Staterna". Engels ger några excerpter från Finch's brev i hans egna, tämligen fria, tyska översättning och kursiverar även vissa ord och passager. I sin beskrivning av de kommunistiska kolonierna i Harmony Hall i Hampshire, vilka grundades av Owen's efterföljare år 1841 och bestod till början av 1846, stödjer Engels sig på Somerville's essä "A Journey to Harmony Hall etc.". Denna essä publicerades i The Morning Chronicle den 13 december 1842 under signaturen "En som visslat bakom plogen".

Engels "Beskrivning" publicerades anonymt i den tyska årsboken "Deutsches Bürgerbuch für 1845". Att Engels är författaren bekräftas av hans egna referenser till detta material i en serie av artiklar om kommunismens utveckling i Tyskland, publicerade under våren 1845 i The New Moral World.

När man samtalar med folk om socialism eller kommunism finner man ofta, att de ger en helt rätt i sak och förklarar att kommunismen är något mycket vackert, "men", säger de sedan, "det är en omöjlighet att genomföra något liknande i verkligheten.". Denna invändning görs så ofta, att det förefaller den skrivande nyttigt och nödvändigt att besvara denna med några fakta, som är mycket lite kända i Tyskland, och som helt och hållet undanröjer invändningen. Kommunismen - det sociala livet och verkandet i egendomsgemenskap - är nämligen inte bara möjlig, utan också i flera kommuner i Amerika och i en ort i England redan verkligen genomförd, och detta med de bästa framgångarna, som vi kommer att se.

För övrigt, när man går närmare in på denna invändning, märker man att den löser upp sig i två ytterligare; nämligen för det första: det skulle inte finnas några arbetare som ville ägna sig åt de simplaste och otrevligaste handarbetena; och för det andra: det skulle, vid lika rättighet till den gemensamma egendomen, uppstå stridigheter mellan människorna om denna egendom, och därigenom skulle gemenskapen åter falla sönder. - Den första invändningen löser sig helt enkelt så: dessa arbeten är, när vi en gång är i gemenskapen, inte längre simpla; och vidare, de låter sig nästan helt undanröjas genom förbättrade inrättningar, maskiner o.d. Så putsas i New York stövlarna med ånga i ett stor värdshus, och i den kommunistiska kolonin Harmony i England (mer därom nedan) städar de på engelskt bekvämt vis inrättade avträdena (water closets) inte bara sig själva, utan är också försedda med rör, som för bort avfallet till en stor dyngbehållare. - Vad den andra invändningen beträffar, så har nu efter tio till femton år alla kommunistiska kolonier blivit så enormt rika, att de har mer av allt de önskar sig och mer än vad de kan förbruka. Det finns alltså överhuvudtaget inte med anledning till stridigheter.

Läsaren märker, att de flesta av de kolonier som i det följande skildas utgått från alla slags religiösa sekter, vilka för det mesta hyser mycket osmakliga och oförnuftiga åsikter om olika saker, och författaren vill bara kort påpeka, att dessa åsikter överhuvudtaget inte har att göra med kommunismen. Det är också uppenbart likgiltig, om de som i verkligheten bevisar gemenskapens genomförbarhet tror på en gud, eller på tjugo, eller på ingen alls; om de har en oförnuftig religion, så är det ett hinder som står i vägen för gemenskapen, och om de trots detta håller gemenskapen vid liv, hur mycket lättare måste detta då inte vara möjligt hos andra, som är fria från sådana galenskaper. Av de nyare kolonierna är också nästan alla helt fria från religiösa griller, och av de engelska socialisterna, om än väldigt toleranta, har nästan ingen någon religion, varför de i det bigotta England blivit illa beryktade och förtalade. Att detta baktalande emellertid saknar grund, måste även motståndarna tillstå när det rör sig om bevis.

De första människorna, som i Amerika och överhuvudtaget i världen, skapade ett samhälle på egendomsgemenskapens grund, var de s. k. Shakers. Dessa människor utgör en egen sekt, som har mycket speciella religiösa åsikter. De gifter sig inte, och tolererar överhuvudtaget inget könsligt umgänge och liknande. Detta angår dock inte oss. Shaker-sekten uppstod för ungefär 70 år sedan. Dess grundare var fattiga människor som förenade sig i broderlig kärlek och i egendomsgemenskap för att på detta sätt ära sin Gud. De vann anhängare, trots deras religiösa åsikter och framför allt förbudet mot äktenskap, och har nu tio stora församlingar, som alla har mellan trehundra och åttahundra medlemmar. Var och en av dessa församlingar är en vacker, regelbundet byggd stad med bostadshus, fabriker, verkstäder, församlingshus och lador. De har blom- och grönsaksträdgårdar, fruktträd, skogar, vinberg, ängar och åkerland i överflöd. Vidare har de mer boskap än de behöver, välavlade av alla slag, hästar och nötkreatur, får, svin och fjäderfä. Deras lador är alltid fulla av korn, deras förrådsrum är fulla av klädestyg, så att en engelsk resande som besöker dem sa att han inte kunde begripa varför dessa människor, som ändå besatt allt överflöd, fortfarande arbetade. Det var som om de arbetade bara som tidsfördriv, och att de annars inte hade behövt göra det. Bland dessa människor finns det inte en enda som måste arbeta mot sin vilja, och ingen som förgäves bemödar sig om arbete. De har inga fattighus, eftersom det inte finns någon enda fattig och nödlidande, inga efterlämnade änkor eller föräldralösa barn. De känner ingen brist och behöver inte frukta den. I deras tio städer finns det ingen enda gendarm eller polis, ingen domare, advokat eller soldat, inget fängelse eller tukthus. Och ändå går allt ordentligt till väga. Landets lagar är inte där för dem, och kunde för deras skull lika gärna avskaffas utan att de brytt sig, för de är de lugnaste medborgarna och har aldrig givit fängelserna en enda förbrytare. De lever, som sagt, i den fullständigaste egendomsgemenskapen och har ingen handel och inga pengar mellan sig. En av dessa städer, Pleasant Hill vid Lexington i staten Kentucky, besöktes förra året av en engelsk resande vid namn Finch, och denne är skisserat följande skildring:

"Pleasant Hill består av många stora och fina tegelhus, fabriker, verkstäder, stall och lador, alla i den vackraste ordning och bland de bästa i hela Kentucky. Shakers åkerland kändes enkelt igen på den vackra stenmuren som omringade det, och på dess utmärkta odling. Ett stort antal välnärda kor och får betade på fälten, och många feta svin åt upp fallfrukten i fruktträdgårdarna. Shakers äger närmare fyratusen amerikanska tunnland, av vila cirka två tredjedelar är odlade. Denna koloni påbörjades av en enstaka familj kring år 1806, senare tillkom emellertid andra och så ökade antalet successivt. Några medförde lite pengar, andra inte. De måste kämpa mot många svårigheter, och då de flesta var mycket fattiga var de till en början tvungna att undvara mycket. Men genom flit, sparsamhet och måttlighet har de övervunnit allt och har nu överskott på allt och är inte skyldiga någon ett enda öre. Detta samhälle består i detta nu av ungefär trehundra medlemmar, varav femtio eller sextio barn under sexton år. De har inga herrar och inga tjänare, än mindre några slavar. De är fria, rika och lyckliga. De har två skolor, en för pojkar och en för flickor, i vilka man lär ut läsning, skrivning, räkning, det engelska språket och grundsatserna i deras religion. De lär inte barnen några vetenskaper, då de inte tror att detta är nödvändigt för deras frälsning. Eftersom de inte tolererar några giftermål, måste du dö ut, om inte nya medlemmar ständigt anländer. Men trots att äktenskapsförbudet avskräckt tusentals potentiella medlemmar och åtskilliga av deras bästa medlemmar på grund av detta åter gått vidare, så kommer hela tiden så många nya medlemmar, så att det totala antalet ständigt ökar. Du bedriver boskapsskötsel och åkerbruk och odlar själva linet, ullen och sidenet som de spinner och väver i sina egna fabriker. Det som de tillverkar mer än vad de behöver säljer de eller byter bort med sina grannar. De arbetar vanligtvis så länge det är ljust. Förvaltningsrådet har ett offentligt kontor, i vilket bokföringen förs, och varje medlem har rätt att titta igenom bokföringen som ofta han vill. De vet inte själva hur rika de är, eftersom de aldrig gör ett register över sina egendomar. De är tillfreds med att veta, att allt de har tillhör dem och att de inte är skyldiga någon något. Endast en gång om året gör de ett register över summorna som deras grannar är skyldiga dem.

Församlingen är indelad i fem familjer (avdelningar) med fyrtio till åttio medlemmar. Varje familj har sitt hushåll för sig och bor tillsammans i ett stort fint hus. Envar får vad han behöver från församlingens allmänna förrådshus utan att behöva betala och så mycket han måste ha. Varje familj har en diakon som ombesörjer att alla får vad de behöver och som i möjligaste mån hjälper varje enskild att få sina önskemål uppfyllda. Deras klädsel är av samma typ som kväkarnas, enkel, prydlig och renlig. Deras föda är mångsidig och genomgående av den bästa beskaffenhet. När en ny medlem anmäler sig till inträde så måste han enligt församlingens lagar ge allt vad han har till gemenskapen och kan aldrig kräva tillbaka det, inte ens om han utträder. Men trots detta ger de envar som lämnar så mycket tillbaka som han har medfört. Så får han enligt lagarna inte heller kräva någon kompensation för sitt arbete, eftersom han blev livnärd och beklädd på det allmännas bekostnad så länge han arbetade. Det är dock även i detta fall vanligt att de ger den som lämnar en gåva på vägen, om han går ifrån dem i frid.

Deras regering är upprättad enligt mönster från de första kristna. Varje församling har två präster, en man och en kvinna, vilka i sin tur har var sin ställföreträdare. Dessa fyra präster står i spetsen för det hela och avgör alla stridigheter. Varje familj i församlingen har vidare två äldste med var sin ställföreträdare och en diakon eller förvaltare. Församlingens egendomar ordnas av förvaltningsrådet, som består av tre medlemmar som övervakar hela anläggningen, leder arbetet och driver handel med grannarna. Rådet får inte köpa eller sälja mark utan församlingens samtycke. Därutöver finns det naturligtvis tillsyningsmän och föreståndare i de olika arbetsgrenarna. Dessa har dock gjort det till regel, att aldrig ge någon order utan försöka övertyga alla och komma överens i godo."[1]

En annan Shaker-koloni, Nya Libanon i staten New York, besöktes av en annan engelsk resenär år 1842. Herr Pitkelithley besåg hela staden, som har uppemot åttahundra invånare och till vilken sju- till åttahundra tunnland land hör, å det noggrannaste. Han undersökte verkstäder och fabriker, dess garverier, sågverk osv. och förklarade hela anläggningen för fullkomlig. Även han förundrar sig över dessa människors rikedom. De började utan någonting och blir nu allt rikare för varje år. Han säger:

"De är lyckliga och muntra, det finns inga gräl mellan dem, utan tvärtom: vänskap och kärlek härskar i hela deras hemvist, och i alla delar av den samma råder en ordning och regelbundenhet, vars like inte finns."[2]

Så långt Shakers. De lever, som sagt, i fullständigaste egendomsgemenskap och har tio sådana församlingar i Nordamerikas Förenta stater.

Förutom Shakers finns det emellertid ytterligare kolonier grundade på egendomsgemenskap i Amerika. Framför allt bör Rappiterna nämnas. Rapp är en predikant från Wüttemberg, som kring år 1790 lösgjorde sig från den lutherska kyrkan och, eftersom han blev förföljd av regeringen, 1802 begav sig till Amerika. Hans anhängare följde år 1804, och så slog de sig ner med cirka hundra familjer i Pennsylvania. Deras sammanlagda förmögenhet var runt 25 000 taler, och för dem köpte de mark och verktyg. Deras land var en obearbetad urskog och kostade dem så mycket som deras totala förmögenhet uppgick till, ändå betalade de endast undan för undan. De förenade sig nu till en egendomsgemenskap och de gjorde närmare bestämt upp följande fördrag:

1. Envar ger allt han har till församlingen, utan att vinna någon fördel på det. I gemenskapen är alla lika.

2. Samhällets lagar och föreskrifter är lika bindande för alla.

3. Alla arbetar endast för hela samhällets välbefinnande och inte envar för sig.

4. Den som lämnar samhället har inget anspråk på gottgörelse för sitt arbete, men får tillbaka allt som han har lämnat in. Och den som inte har lämnat in något och som skiljer sig från församlingen i frid och vänskap får en frivillig gåva på vägen.

5. Församlingen förpliktar sig att förse varje medlem och dennes familj med de nödvändiga livsmedlen och den nödvändiga sjukvården och ålderdomsvården. Och när föräldrarna dör eller träder ur och lämnar kvar sina barn, skall församlingen uppfostra dessa barn.

Under gemenskapens första år, när de var tvungna att göra en vildmark odlingsbar och ännu betala 7 000 taler årligen på köpesumman, gick det naturligtvis dåligt för dem. Därigenom avskräcktes flera av de rikare, trädde ur och tog tillbaka sina pengar, något som ytterligare försvårade för de nybyggare som fortfarande ökade i antal. Men de flesta höll troget ut och redan efter fem år, 1810, hade de betalat samtliga sina skulder. År 1815 sålde de av olika anledningar all sin mark och hela sin anläggning och köpte åter 20 000 tunnland urskog i staten Indiana. Efter några år hade de här upprättat den vackra staden New-Harmony och gjort större delen av marken odlingsbar, anlagt vinberg, kornfält och en ull- och bomullsfabrik och blev rikare för varje dag. 1825 sålde de hela sin koloni för 100 000 taler till Herr Robert Owen och drog för tredje gången ut i urskogen. Denna gång bosatte de sig vid den stora floden Ohio och byggde staden Economy, som var större och vackrare än någon annan som de tidigare bott i. År 1831 kom Greve Leon med ett sällskap av ungefär trettio tyskar till Amerika för att ansluta sig till den. De upptog gärna dessa nykomlingar, men greven hetsade upp en del av medlemmarna mot Rapp, varför hela församlingens sammanträde beslöt att Leon och hans sällskap måste bort. De övriga betalade de otillfredsställda hundratusen taler och med dessa grundande Leon en andra koloni, som emellertid misslyckades på grund av dålig förvaltning. Deltagarna skingrades och Greve Leon dog strax därpå som landstyrkare i Texas. Rapps koloni däremot blomstrar tills den dag som nu är. Om dess nuvarande situation rapporterar resenären Finch:

"Staden Economy består av tre långa och breda gator som korsas av fem lika breda tvärgator, den har en kyrka, ett värdshus, en ull-, bomulls- och sidenfabrik, en inrättning för uppfödning av silkesmaskar, offentligt varulager för medlemmarnas nyttjande och för försäljning till främlingar, ett naturaliekabinett, verkstäder för olika hantverk, ekonomibyggnader och stora vackra bostadshus för de olika familjerna med en stor trädgård vid varje hus. Det tillhörande åkerlandet är två timmar långt och en kvartstimme brett, innehåller stora vinberg, en fruktträdgård på trettiosju tunnland jämte åkerland och ängar. Antalet medlemmar är upp emot 450, alla är välklädda och välnärda och bor ståtligt. De är gladlynta, nöjda, lyckliga och dygdiga människor, som sedan flera år inte känner någon brist.

Även de var för en tid mycket emot äktenskapet, men nu gifter de sig och bildar familjer och önskar mycket att antalet medlemmar skall öka, om lämpade människor skulle erbjuda sig dem. Deras religion är det nya testamentet, men de har ingen särskilt trosbekännelse och låter envar ha sin egen mening, så länge denne låter de andra göra som de vill och inte börjar gräla om trossaker. De kallar sig harmonister. De har inga betalda präster, Herr Rapp, som är över åttio år, är både präst och förvaltare och skiljedomare. De musicerar gärna, har understundom konserter och musikalisk kvällsunderhållning. Skörden påbörjades dagen före min ankomst med en stor konsert på fälten. I deras skolor ges undervisning i läsning, skrivning, räkning och språk, men inte i några vetenskaper, precis som hos Shakers. De arbetar mycket längre än vad som är nödvändigt, nämligen från soluppgången till solnedgången, sommar som vinter. Alla arbetar och de som under vintern inte får jobb i fabrikerna sysselsätts med tröskning, boskapsskötsel etc. De har 75 mjölkkor, stora fårhjorder, många hästar, svin och fjäderfän. Av det som de sparat har de stora summor utestående hos köpmän och växlare, och trots att de genom bankrutter förlorat en betydande del av sina utestående medel, har de fortfarande en mängd onyttiga pengar, som för varje dag blir allt fler.

Deras strävan var från början att göra allt som de behöver själva, så att de så lite som möjligt skulle behöva köpa av andra, och att till slut göra mer än vad de behöver. Senare köpte de en hjord på hundra spanska får för att förbättra fåraveln, för vilka de betalde 15 000 taler. De var bland de första i Amerika som började förfärdiga ullvaror. Därefter började de att anlägga vinberg, odla lin, inrätta en bomullsfabrik och börja bedriva odling och bearbetning av siden. I alla göromål ombesörjer de först att förse sig själva rikligt, innan de säljer något.

De lever i familjer på tjugo till fyrtio personer. Varje familj har ett eget hus och ett eget hushåll. Allt vad familjen behöver erhåller den från gemenskapens förrådshus. De har överflöd för alla, och alla får utan att betala så mycket som de önskar. När de behöver kläder går de till skräddaren, till sömmerskan eller till skomakaren för att det gjort efter deras smak. Kött och övriga matvaror tilldelas varje familj efter antalet medlemmar, och de får alla rikligt och i överflöd."[3]

En annan församling som lever i egendomsgemenskap har slagit sig ner i Zoar i staten Ohio. Även dessa människor är separatister från Wüttemberg som samtidigt som Rapp bröt med den lutherska kyrkan och som efter att ha blivit förföljd av denna och av regeringen i tio år likaledes utvandrade. De var mycket fattiga och kunde endast nå sitt mål genom stöd från människovänliga kväkare i London och Amerika. De kom på hösten 1817 till Philadelphia under ledning av kyrkoherden Bäumler, och köpte det land som de fortfarande äger och som är 7 000 tunnland stort av en kväkare. Köpesumman som belöpte sig till upp emot 6 000 taler skulle gradvis betalas. När de kom fram till ort och ställe och räknade sina pengar fann de att det på varje huvud gick exakt sex taler. Det var allt, och av markens köpesumma var ännu inte ett öre betalt, och för dessa futtiga taler skulle på köpa utsäde, redskap och livsmedel fram till nästa skörd. De fann en skog med några blockhus som de måste göra odlingsbar. De begav sig emellertid friskt till arbetet, bringade åkrarna till ett odlingsbart tillstånd och byggde redan nästa år en sädeskvarn. Till en början delade de sitt land i mindre stycken, vilka varje familj brukade för sina egna syften och som betraktades som deras privategendom. De insåg emellertid snart att detta inte dög, ty eftersom envar bara arbetade för sig kunde de inte utrota skogen och göra den odlingsbar tillräckligt snabbt, och de kunde överhuvudtaget inte på ett lämpligt sätt understödja varandra. Så råkade flera i skuld och hotades att bli helt fattiga. Efter halvannat år, i april 1819, förenade de sig till en egendomsgemenskap, skisserade en författning och valde enhälligt sin kyrkoherde Bäumler till föreståndare. De betalade nu alla medlemmarnas skulder, fick två års anstånd med betalningen av köpesumman och arbetade med dubbel iver och förenade krafter. Med denna nya inrättning gick det så bra för dem att de kunde betala hela köpesumman för sina ägor inklusive räntor redan fyra år före den avtalade tidpunkten. Hur det går för dem för övrigt kommer följande beskrivning av två ögonvittnen visa:

En amerikansk köpman, som mycket ofta kommer till Zoar, skildrar denna ort som ett fullkomligt mönster av renlighet, ordning och skönhet, med ett praktfullt värdshus, ett palats för den gamle Bäumler, en vacker offentlig trädgård på två tunnland med ett stort växthus och vackra, välbyggda hus och trädgårdar. Han skildrar människorna som lyckliga och nöjda, arbetsamma och ordentliga. Hans beskrivning publicerades i Pittsburgs (Ohio) tidning. (Pittsburg Daily Advocate and Advertiser, July 17., 1843).

Den flera gånger nämnde Finch anser att denna församling är den mest fullkomligt inrättade av alla som lever i egendomsgemenskap i Amerika. Han ger en lång förteckning över dess rikedomar, berättar att de har ett linspinneri och en ullfabrik, ett garveri, järngjuterier, två sädeskvarnar, två sågverk, två tröskmaskiner och en massa verkstäder för alla möjliga hantverk. Därtill säger han, att dess åkerland är bättre odlat än alla andra som han sett i Amerika. Pfenning-Magazin skattar separatisernas egendom till 170 000 - 180 000 taler, som alla är intjänade på tjugofem år, eftersom de inte började med något annat än sex taler per skalle. De är cirka tvåhundra. Även de hade förbjudit äktenskap under en tid, men har precis som Rappisterna åter börjat gifta sig.

Finch ger en avskrift av dessa separatisters författning, som i huvudsak består av följande:

Alla samhällets tjänstemän blir valda, närmare bestämt av alla samhällets medlemmar som är över tjugoett år, alltså ur sin egen krets. Dessa ämbetsmän består av:

1. Tre förvaltare, av vilka en årligen nyväljs och vilka vid vilken tidpunkt som helst kan avsättas av samhället. Dessa förvaltar samhällets hela egendom och förser medlemmarna med de nödvändiga livsmedlen, bostad, kläder och föda i den mån som omständigheterna tillåter och utan avseende på person. De utnämner underförvaltare för de olika arbetsgrenarna, medlar i mindre tvister och kan i förening med samhällsrådet utfärda nya föreskrifter, som emellertid aldrig från strida mot författningen.

2. Föreståndaren, som stannar i sitt ämbete så länge han besitter samhällets förtroende. Han leder samtliga göromål i egenskap av högsta tjänsteman. Han har rätten att köpa och sälja, sluta kontrakt, men får i alla viktiga angelägenheter bara handla i samtycke med de tre förvaltarna.

3. Samhällsrådet, som består av fem medlemmar, av vilka en årligen utträder, och som besitter den högsta makten i samhället. Samhällsrådet utfärdar förordningar tillsammans med förvaltarna och föreståndaren, övervakar de övriga tjänstemännen och medlar i konflikter när parterna inte är nöjda med förvaltarnas beslut.

4. Skattmästaren, som väljs på fyra år och som ensam av alla medlemmar och tjänstemän har rätten att ha pengar i förvaring.

I övrigt stadgar författningen att en undervisningsanstalt skall upprättas, att alla medlemmar skall ge sin egendom till gemenskapen och aldrig kunna få tillbaka den, att nya medlemmar bara upptas om de levt ett år i samhället och har alla medlemmars röster för sig, och att författningen bara kan ändras om två tredjedelar av medlemmarna är för det.

Dessa skildringar kan enkelt utvecklas mycket, eftersom nästan alla resenärer som åker till Amerikas inre besöker den ena eller den andra av de nämnda kolonierna, och nästan alla reseberättelser skildrar dem. Men också har ingen enda varit i stånd att säga något dåligt om dessa människor. Tvärtom har alla bara berömt och kan på sin höjd klandra de religiösa fördomar, främst Shakers', vilka uppenbarligen inte har något att göra med egendomsgemenskapen. Så kunde jag även anföra verken av Miss Marineau, Herr Melish och Buckingham och många andra. Då det ovanstående dock är tillräckligt, och då alla berättar om samma saker är det inte nödvändigt.

Framgångarna som Shakers, harmonisterna och separatisterna glädjer sig åt, likväl som det allmänna behovet av en ny ordning för det mänskliga samhället och de därur framsprungna ansträngningarna av socialister och kommunister, har föranlett många andra människor i Amerika att under de senare åren anställa liknande försök. Så har herr Ginal, en tysk predikant i Philadelphia bildat ett samhälle som har köpt 37 000 tunnland skog i staten Philadelphia, där över åttio hus har byggts och där redan femhundra personer huvudsakligen tyskar har bosatt sig. De har ett stort garveri och ett krukmakeri, många verkstäder och förrådshus och det går ganska bra för dem. Att de lever i egendomsgemenskap är liksom vid alla efterföljande exempel självklart. En herr Hizby, järnfabrikant i Pittsburg (Ohio) har upprättat ett liknande samhälle i sin hemstad. Det köpte förra året cirka 4 000 tunnland mark i närheten av staden och har får avsikt att anlägga en koloni med egendomsgemenskap. - Vidare finns en sådan koloni i staten New York vid Skaneateles, som grundades av A. Collins, en engelsk socialist, våren 1843 [i originalet: 1813 (sannolikt ett tryckfel)] med trettio medlemmar. Sedan vid Minden i staten Massachusetts, där sedan 1842 cirka hundra personer bosatt sig. Sedan två i Pike County i staten Pennsylvania, som likaså upprättades nyligen. Sedan en i Brook Farm, Massachusetts, där femtio medlemmar och trettio elever lever på cirka tvåhundra tunnland jord och där de upprättat en utmärkt skola under ledning av den unitariska[4] predikanten G. Ripley. Därefter en i Northampton i samma stat, som finns sedan 1842 och som har hundratjugo medlemmar på femhundra tunnland jord som sysslar med jordbruk, boskapsskötsel, sågverk, sidenfabriker och ett färgeri. Och slutligen en koloni av utvandrade engelska socialister vid Equality i närheten av Milwaukee i staten Wisconsin, som grundades förra året av socialisten Thomas Hunt och som snabbt framskrider. Utöver dessa skall ännu fler gemenskaper ha grundats nyligen, men rapporter om dessa saknas. - Så mycket är emellertid klart att amerikanerna och i synnerhet de fattiga arbetarna i storstäderna New York, Philadelphia, Boston osv. har tagit saken till sina hjärtan och grundat många föreningar för stiftandet av sådana kolonier och att varje ögonblick nya sådana sällskap anläggs. Amerikanerna är trötta på att fortsätta vara drängar åt de fåtaliga rika som när sig på folkets arbete. Och med den stora verksamheten och uthålligheten hos denna nation är det uppenbart att egendomsgemenskapen snart kommer att vara införd i en betydande del av deras land.

Men inte bara i Amerika, utom även i England har man försökt att genomföra egendomsgemenskapen. Här har den människovänliga Robert Owen i trettio år predikat denna lära, satsat hela sin förmögenhet och givit bort sitt sista för att grunda den nu bestående kolonin Harmony i Hampshire. Efter det att han stiftat ett företag för detta ändamål har detta inköpt 1 200 tunnland mark och på denna upprättat en gemenskap efter Owens förslag. Det har nu över hundra medlemmar som bor tillsammans i en stor byggnad och som tills nu huvudsakligen varit verksamma inom åkerbruket. Då den redan från början skulle inrättas som ett fullkomligt mönster för den nya samhällsordningen, var ett betydande kapital nödvändigt och tills nu har två gånger 100 000 taler placerats i det. En del av dessa pengar lånades och måste från tid till annan betalas tillbaka, så att flera svårigheter uppstod och flera anläggningar inte kunde avslutas och göras inkomstbringande på grund av penningbrist. Och då församlingens medlemmar inte var de enda ägarna till anläggningen, utan styrelsen för Socialisternas samfund, vilken anläggningen tillhör, regerade över dem så uppstod missförstånd och otillfredsställelse. Men trots detta fortsätter saken att gå framåt, medlemmarna står ut med varandra, och enligt alla besökares vittnesbörd hjälper de varandra ömsesidigt och vid alla svårigheter är anläggningens fortbestånd ändå säkrat. Huvudsaken är att svårigheterna inte uppstod ur gemenskapen, utan ur det att gemenskapen ännu inte är fullständigt genomförd. Ty vore den det, skulle medlemmarna inte vara tvungna att använda sin förtjänst till att betala av räntor och lån, utan de skulle kunna använda förtjänsten till att komplettera anläggningen och driva den bättre. Och då skulle de också kunna välja sin förvaltning själv och inte alltid vara beroende av Samfundets styrelse.

Om själva anläggningen ger en praktisk ekonom, som reste genom hela England för att underrätta sig om jordbrukets tillstånd och med underskriften "En, som visslat bakom plogen"[5] (Morning Chronicle, Dec. 13., 1842), följande beskrivning.

Efter att han kommit till en mycket dåligt odlad, mer med ogräs än med säd bevuxen trakt, hörde han för första gången i sitt liv i en näraliggande by något om socialisterna i Harmony. En välbärgad man där berättade för honom, att de odlade ett stort markområde, och de odlade det mycket bra, att alla lögnaktiga rykten som skulle ha spridits om det inte var sanna, att det skulle inbringa stor ära till pastoratet om bara hälften av dess invånare uppförde sig lika anständigt som dessa socialister och att det lika mycket vore att önska, att godsägarna i omgivningen gav de fattiga så mycket och så fördelaktig sysselsättning som dessa människor. De må ha sina egna åsikter om egendom, men trots detta uppför de sig mycket bra och utgör ett gott exempel för hela trakten. Han tillfogade: Deras religiösa uppfattningar är olika: somliga går i den ena kyrkan, somliga i den andra, och de talar aldrig om religion eller politik med folket i byn. Två svarade på min förfrågan att det inte fanns några särskilda religiösa uppfattningar bland dem och att alla kan tro vad de vill. Vi blev alla bestörta när vi hörde att de skulle komma hit, men nu märker vi att de är mycket bra grannar, att de är ett gott moraliskt exempel för vårt folk, att de sysselsätter många av våra fattiga och eftersom de aldrig försöker bibringa oss sina uppfattningar så har vi ingen anledning att vara missnöjda med dem. De utmärker sig alla genom anständigt och väluppfostrat beteende, och ingen här i trakten vågar säga något mot deras moraliska uppförande.

Vår rapportör hörda samma saker av andra och for sedan till Harmony. Efter det att han åter åkt genom dåligt odlade fält, stötte han på ett mycket välskött rovfält med en riklig och vacker skörd och sa till sin vän, en arrendator från trakten: Om detta är socialistiska rovor så artar det sig bra. Strax därpå mötte dem sjuhundra socialistiska får, som likaledes var praktfulla, och så kom de till den stora, smakfulla och solida bostadsbyggnaden. Allt där inne var fortfarande oavslutat, tegel och trävirke, halvfärdiga murar och ogrävda golv. De trädde in, och blev hövligt och vänligt mottagna och förda omkring i byggnaden. På bottenvåningen fanns en stor matsal och köket, från vilket de fulla faten transporterades till matsalen och de tomma tillbaka till köket med en maskin. Några barn visade de främmande denna maskin och utmärkte sig genom sin rena, prydliga klädsel, sitt sunda utseende och anständiga uppförande. Kvinnorna i köket så likaledes mycket renliga och anständiga ut, och besökarna var mycket förundrade över att de bland alla odiskade fat - middagen var just avslutad - kunde se så prydliga och rena ut. Själva köket var inrättat så fint att det inte kan beskrivas, och den byggmästare från London som byggt det förklarade, att det i själva London fanns mycket få kök som var så fullständigt och dyrbart inrättade, en iakttagelse som vår besökare instämmer i. Vid köket fanns bekväma tvätthus, bad, källarutrymmen och enskilda rum, där varje arbetare kunde tvätta sig efter att ha återvänt från arbetet.

På nästa våning fanns det ett stort badrum och över det sovrummen, som alla var mycket bekvämt inrättade.

Trädgården, tjugosju tunnland stor, var i bästa ordning och överhuvudtaget kunde man uppfatta en stor verksamhet från alla håll. Där tillverkades tegel, kalk brändes, det byggdes, och anlades gator. Hundra tunnland vete var redan sått och det skulle anläggas ytterligare ett vetefält. En damm för att ta upp den flytande dyngan anlades och från den lilla skogen som fanns på egendomen, skulle blomjorden samlas till gödsling. Kort och gott: allt gjordes för att höja markens avkastningsförmåga.

Vår besökare drar slutsatsen:

"Jag tror att deras mark är värd i genomsnitt en hyra på tre pund (tjugoen taler) och de betalar endast femton shilling (fem taler). - De har gjort en utmärkt handel, om de bara hushåller förnuftigt, och vad man än må säga om deras sociala hus, så måste man tillstå att de odlar sin mark på ett utmärkt sätt."

Låt oss tillfoga ytterligare något om denna gemenskaps inrättningar. Medlemmarna bor tillsammans i ett stort hus, närmare bestämt har varje sitt egna sovrum som är inrättat på bekvämaste sätt; hushållet bedrivs gemensamt av en del av kvinnorna, genom vilket självfallet väldigt mycket omkostnader, tid och möda sparas, som annars skulle gå förlorade hos många små hushåll, och genom vilket många bekvämligheter uppnåtts, som överhuvudtaget inte är möjliga i mindre hushåll. Till exempel värmer kökets eld likaledes alla husets rum med varm luft, och genom rör leds varmt och kallt vatten till alla husets rum. Liknande bekvämligheter och fördelar kan bara genomföras i en gemensam inrättning. Barnen ges till skolan, som är förbunden med anläggningen, och där uppfostras de med allmänna medel. Föräldrarna kan träffa dem när de vill, och all uppfostran, såväl kroppslig som andlig, är beräknad för det gemensamma livet. Eleverna plågas inte med religiösa och teologiska spetsfundigheter eller med grekiska och latin. Däremot lär de sig desto bättre om naturen och att känna sin egen kropp och sin andliga begåvning. På fälten hämtar de sig från det korta stillasittande som påtvingas dem, ty skolan hålls lika mycket under bar himmel som i slutna rum, och arbetet är en del av undervisningen. Den moraliska uppfostran inskränker sig till att lära sig att tillämpa en enda sats: Vad du inte vill att andra skall göra dig, skall du inte heller göra dem, alltså genomförandet av fullkomlig likhet och broderlig kärlek.

Kolonin står, som sagt, under ledning av presidenten och Socialisternas samfunds styrelse. Denna styrelse väljs årligen av kongressen, till vilken varje medlemsorganisation av samfundet sänder en medlem. Styrelsen har oinskränkta fullmakter inom ramarna för Samfundets stadgar och är ansvarig inför kongressen. Gemenskapen regeras alltså av människor som lever utanför den samma, och då kan man inte undgå att missförstånd och småkiv uppkommer; trots att försöket i Harmony skulle kunna misslyckas på grund av detta och på grund av penningbrist, vilket i och för sig inget tyder på nu, skulle detta bara vara ytterligare en orsak för egendomsgemenskapen, eftersom båda dessa svårigheter bara har sin grund i att gemenskapen inte är fullständigt genomförd. Men trots allt är kolonins bestående säkrad, och även om den inte kan fortskrida och fulländas så snabbt, så kommer gemenskapens motståndare inte att få uppleva den triumfen, att den skulle går under.

Vi ser alltså att egendomsgemenskapen absolut inte är något omöjligt, utan tvärtom har alla dessa försök lyckats fullkomligt. Vi ser också att människorna som lever i gemenskap kan leva bättre och arbeta mindre, ha mer lugn och ro över till andens utveckling, och att de är bättre och mer moraliska människor än de som lever som deras grannar och som behållit egendomen. Allt detta har redan amerikanerna, engelsmännen, fransmännen och belgarna liksom är mängd tyskar insett. I alla länder finns det ett antal människor, som ägnar sig åt att sprida denna lära och som tagit parti för gemenskapen.

Om denna sak är så viktig, så är den det särskilt för de arbetare som inget äger, som i morgon kan bli av med den lön som de tjänar idag och som varje ögonblick kan bli brödlösa genom oförutsägbara och oundvikliga tillfälligheter. För dessa kommer genom gemenskapstanken en chans till en självständig, säker och sorgfri existens, till en fullständig jämlikhet med de som nu genom sin rikedom kan göra arbetarna till sina slavar. Det är främst dessa arbetare som saken gäller. I alla länder utgör arbetarna kärnan i det parti som kräver egendomsgemenskap, och det är även de tyska arbetarnas plikt att på allvar ta saken till sina hjärtan.

Om arbetarna är eniga sinsemellan, och sammanhållet strävar efter ett mål, så är de oändligt mycket starkare än de rika. Och om de fullständigt har ett så förnuftigt mål i ögonen, som vill det bästa för alla människor, såsom egendomsgemenskapen, så är det självklart, att de bättre och mer förståndiga av de rika förklarar sig eniga med arbetarna och bistår dessa. Det finns redan är stor mängd välbeställda och bildade människor i alla Tysklands delar, som öppet förklarat sig vara för egendomsgemenskapen, och som försvarar folkets anspråk på de egendomar som den rika klassen lagt beslag på.



Noter:

[1] Finch, Brev V, "The New Moral World", 10 feb. 1844

[2] L. Pitkeithly av Huddersfield, "The Northern Star" Nr 286, 6 maj 1843

[3] Finch, Brev VI och VII. "The New Moral World", 17 och 24 feb. 1844

[4] Unitarierna (eller antitrinitarierna) förkastade läran om treenigheten. Den unitariska kyrkan uppstod först i England och Amerika på 1600-talet. De förkunnade särskilt den moraliska och etiska sidan av den kristna religionen i motsats till dess yttre ceremoniella sida.

[5] pseudonym för Alexander Somerville