fredag 29 mars 2013

Heinrich – kapitel 5

Glad (?) långfredag till er alla! Skriver ned några tankar och frågor om kapitel fem också.

Det femte kapitlet i Heinrichs bok handlar som den kapitalistiska produktionsprocessen. MH skiljer från arbetsprocess (en allmänhistorisk process mellan människa och natur) och produktionsprocessen (som är historiskt specifik). I den kapitalistiska produktionsprocessen är det kapitalisten som bestämmer över produktionens inriktning och avkastning.

s. 125
MH skriver: ”Kapitalets värdeförmering resulterar enbart från dess variabla del.” Detta är strängt taget fel. Värdeförmeringen kommer från användandet av arbetskraften, inte från utbetalningen av lön. Det variabla kapitalet skapar självklart inget värde alls och själva poängen i Marx utsugningsteori är att v och det nyskapade värdet skiljer sig åt.

s. 127
Det kapitalistiska produktionenssättet kännetecknas av ett ”gränslöst behov av merarbete”. Har sådant inte förekommit tidigare i historien? Jag tänker på medeltidens Europa där varje furste behövde resurser för att kunna kriga med sina grannar. Var inte också det en konkurrens som visserligen var utomekonomisk, men som ledde till att ekonomin måste optimeras? Robert Kurz sätter marknadsekonomins uppkomst i samband med att krutet infördes i Europa. Krutet ledde till en kapprustning som tvang furstarna konkurrensutsätta ekonomin, ungefär. Jag tycker att denna tankegång känns en aning spekulativ, men intressant.

s. 128ff
Om hur konkurrensen tvingar kapitalisterna att utveckla arbetets produktivkraft. Heinrich räknar hela tiden i värdetermer, trots att kapitalisterna räknar i pristermer. Spelar det någon roll? Både värden och priser mäts ju i pengar.
s. 133
Konkurrensen tvingar alltså kapitalisterna till vissa handlingar. Våra vänner liberalerna brukar hylla ohämmad kapitalism som ett under av frihet, trots att denna frihet enbart innebär att man är fri att lyda kapitalismens lagar. Hur tänker de? Hur kan frihet och tvång ses som samma sak?
s. 135
Fabrikssystemet. Fabriker (och andra större arbetsplatser, jag ser ingen principiell skillnad mellan en fabrik och exv. ett större kontor eller ett sjukhus, en skola osv.) kännetecknas av att kapitalisterna har en despotisk makt. Ibland kan denna makt uttrycka sig genom att kapitalisterna ”ger” arbetarna möjlighet att själva bestämma över produktionens tillvägagångssätt, men bara så länge det är gynnsamt för kapitalets värdeförmeringsbehov. Skulle vi kunna tänka oss fabriker som är organiserade på ett annat sätt? Vad är materiellt resp. socialt produktionssätt?

s. 137
Kapitalfetischen. Det förefaller som om det är kapitalet som skapar den ökande effektiviteten, och därmed framstår kapitalet som nödvändigt. ”Utan företag stannar Sverige” och liknande slogans är väl exempel på hur kapitalisterna utnyttjar detta sken i propagandan.

Heinrichs/Marx framställning känns väldigt logisk. Med utgångspunkt i varan hamnar vi i värde- och penningformerna som leder till kapitalformen som leder till den kapitalistiska produktionsprocessen där arbetarna är underordnade kapitalets despoti. Finns det några logiska felslut på vägen? Leder marknadsekonomin verkligen med nödvändighet till despoti?

s. 144
Om kapitalismens resp. industrialismens miljöförstörande. Är det kapitalismen eller industrialismen som förstör miljön?
s. 148ff
Produktivt och improduktivt arbete. Under kapitalismen har distinktionen ingenting med arbetets innehåll att göra. Allt arbete som genererar värde och mervärde åt kapitalisterna är produktivt. Detta förklarar borgarnas krav på privatiseringar – offentlig sjukvård är improduktiv, privat är produktiv, även om det är samma arbetare som utför identiska arbetsuppgifter.

Heinrich avslutar kapitlet med en diskussion om kapitalismens dynamik om man så vill. Konkurrensen tvingar fram investeringar i konstant kapital (om översättaren Ramsay av någon anledning väljer att beteckna med ett ”k”, trots att det är sedvänja att beteckna det ”c” såväl i tyska och svenska som i engelskan. På Marx tid var den tyska stavningen inte normerad och Marx själv brukade stava konstant med c.).
Hur skiljer sig framställningen i ”Kommunistiska manifestet” från ”Kapitalet”? Hur kan vissa personer (ni vet vem jag tänker på!) säga att Manifestet är bättre än Kapitalet?

1 kommentar:

  1. Man kan förvisso diskutera om man ska använda c eller k, det finns alltid olika möjligheter när man översätter, men båda förekommer och vi är inte först att använda k, så någon entydig sedvänja är det inte. Se t.ex:

    http://www.marxists.org/svenska/ekonomi/1975/kpp.pdf

    Vi har t.ex. inte heller följt den svenska översättningen av K2, där man behållit G & W för pengar och varor, eftersom det skulle innebära att ändra beteckningar mitt i boken.

    Sedan tycker jag inte att det är helt fel att säga att ”Kapitalets värdeförmering resulterar enbart från dess variabla del” och jag tror också att det finns ett viktigt skäl till att Heinrich, som sätter fetischismen i centrum för sin tolkning, vill understryka detta.

    Det är ju för det första inte det samma som att säga att värdeförmeringen kommer från utbetalningen av lönen. Jag förstår inte riktigt hur man skulle kunna sluta sig till det.

    För det andra betyder ju variabel att denna del av kapitalet är föränderlig till skillnad från den konstanta, som däremot inte förändras. Jag kan se två poänger med att understryka detta. För det första att någon förändring av värdets storlek inte skulle vara möjlig om hela penningsumman endast investerades i k. Men ännu viktigare är att från kapitalägarens perspektiv ser det dessutom ut som om hela investeringen bidrar till profiten. Det ser alltså ut som om den konstanta delen skulle vara källa till värdet på samma sätt som den variabla, m a o vad Marx kallar för "kapitalfetischen". Åtskillnaden mellan de olika rollerna för v och k i värdeförmeringen är alltså fundamental för kritiken av denna fetischerade uppfattning. I det ligger ju också arbetskraftens roll, som du vill framhäva.

    SvaraRadera