söndag 3 mars 2013

Lite mer om Heinrichs Marxtolkning

Centrum för marxistiska samhällsstudier (CMS) i Göteborg har under en rad år haft cirklar kring Karl Marx stora verk ”Kapitalet. Första boken.”. Jag har mer eller mindre aktivt deltagit de fyra sista gångerna. Enligt min erfarenhet är det en givande upplevelse att läsa Kapitalet. Cirklarna har gett upphov till intressanta diskussioner om allt från fackliga strategier till vetenskapsteori. Marx bok är storslagen, och trots sina snart 150 år besitter den ett stort mått av aktualitet. Det finns emellertid ett stort men. Bokens fundament, Marx värdeteori, är problematisk. Vad menar Marx egentligen med begreppet ”värde”? I vilken mån är ”värdet” något som i verkligheten påverkar den kapitalistiska ekonomin? Hur manifesteras värdet? Kan vi se det? Kan vi räkna på det? Är begreppet överhuvudtaget användbart? Det är frågor som olika marxistiska teoretiker gett väldigt olika svar på. Heinrich är en av dem, och i min mening en av de mest intressanta.

Heinrichs teori är en fortsättning på och kritik av den ”värdeformsanalytiska skolan” som uppstod i Västtyskland kring 1970. Främsta namn i denna skolbildning är Helmut Reichelt (”Till den logiska strukturen hos Marx kapitalbegrepp” (1968/70)) och Hans-Georg Backhaus (”Till värdeformens dialektik” (1970)). Dessa tänkare tog sin utgångspunkt främst i Kapitalets första avdelning, närmare bestämt i det första kapitlets tredje avdelning, där Marx analyserar just värdeformen.

Det är svårt att i korta ordalag beskriva Reichelts och Bachhaus Marxtolkning. En central punkt är deras kritik mot dem som försökt göra Marx värdeteori till en teori om relativa priser. Det hade under 1960-talet (efter publiceringen av boken ”Produktionen av varor medelst varor” av den italienske Ricardoutgivaren Piero Sraffa) uppstått en marxistisk nationalekonomisk strömning som försökte pressa in Marx ”arbetsvärdelära” i en matematisk jämviktsmodell, där det s. k. ”transformationsproblemet”, som inom denna strömning tolkades ungefär som övergången från värdeskapande arbetstimmar till marknadspriser, hamnade i centrum. För Reichelt och Backhaus handlade Marx teori istället om hur utbyte och pris överhuvudtaget är möjliga. Den kvalitativa sidan av Marx teori hamnade i fokus.

Heinrich fortsätter, som sagt, i denna tradition. I sin gedigna bok ”Vetenskapen av värdet” (Första upplagan 1991 tror jag) för han fram tesen att det finns ett avgörande brott mellan den etablerade nationalekonomin (och med detta menas såväl de ”klassiska” arbetsvärdeteoretikerna och de ”nyklassiska” gränsnytteteoretikerna) och Marx ekonomikritiska teori. Detta brott gäller fyra grundläggande perspektiv: antropologism, individualism, ahistorism och empirism.

I korthet anser ”ekonomerna” att ekonomin kan förklaras utifrån en teori om människans väsen (manifesterat i idéen om homo oeconomicus, den rationellt kalkylerade individen). Med utgångspunkt från denna individs handlande skapas teorier om ekonomins funktionssätt. I och med att människans ”väsen” förutsätts vara konstant blir också ekonomin en ”evig” vetenskap. Samma ekonomiska lagar gäller för alla samhällen. Dessa ekonomiska lagar är möjliga att iaktta och mäta.

Heinrich menar alltså att Marx bryter med allt detta. Men Marx är själv inte medveten om det. Åtminstone inte helt och hållet. Detta leder till en ambivalens hos Marx. Å ena sidan skapar han en helt ny teori, å andra sidan har han kvar en del bråte från nationalekonomins teoretiska fält. Detta blir extra tydligt i Kaptialets tredje bok och Marx behandling av relationen mellan värden och priser i denna bok.

För Heinrich är grundfrågan i Marx värdeteori inte hur priser bildas, utan snarare hur det kommer sig att mänskligt arbete överhuvudtaget kan anta formen av priser. En vanlig kritik mot Marx och marxismens politiska ekonomi är att Marx aldrig bevisar att värde (här förstått som ett begrepp som skall förklara prisers storlek) består av arbete och bara det. Heinrich vänder på steken. I alla samhällen behövs arbete. Kapitalistiska samhällen kännetecknas av privat produktion. Varje företag producerar i princip helt utan kontakt med yttervärlden. Kontakten med andra producenter uppstår först på marknaden, där produkterna säljs. För att kunna säljas behövs pengar, och penningformen är just varornas värdeform. Det finns inga premonitära värden. Att räkna ”arbetsvärden” i form av arbetstimmar, så som nyricardianer och vissa marxister gjorde på 1960- och 70-talen är inte i enlighet med Marx teori. Istället handlar Marx teori om ett bevis för varför pengar inte bara är en fiffig uppfinning för att underlätta cirkulationen, utan en oundgänglig del av det kapitalistiska samhället. Heinrich kritiserar nationalekonomin för att utgå från en bytesekonomi där pengar inte ges en central roll. En konsekvens av detta är att nationalekonomin har väldigt svårt att förstå kapitalismens dynamik och dess krisbenägenhet.

Heinrich kallar Marx värdeteori ”monetär värdeteori”, och skiljer denna från den ”arbetsmängdslära” som såväl klassiskerna som de flesta marxister använt. Värdet är den privat producerade produktens relation till den samhälleliga totalproduktionen. Det är först i cirkulationen som värdet manifesteras. Heinrich menar att man inte kan tala om en enskild produkts inneboende värde. Inte ens en produkt som produceras med avsikt att bli en vara, alltså att säljas på marknaden, har något värde utanför cirkulationen. Detta är ganska kontroversiellt bland marxister.

Vidare menar Heinrich att värden enbart kan mätas i pengar, något som Marx också är tydlig med i Kapitalets första avdelning, men som senare marxister ofta ignorerat. För dem är värden en storhet som mäts i arbetstimmar och som måste ”transformeras” till priser som ju mäts i pengar. Heinrich menar istället att värden och priser befinner sig på olika begreppslig nivå, och att det inte är meningsfullt att försöka omvandla det ena till det andra. Även detta torde vara ganska kontroversiellt.

Nå. Vad är de politiska och praktiska konsekvenserna av detta?

Marx ekonomiska teorier tas sällan på allvar. Ibland kan man t. o. m. få höra personer som hävdar att Marx är motbevisad. I ekonomiska läroböcker ses Marx (om han alls nämns) som de siste store ”klassiske” teoretikern och därmed som en idéhistorisk kuriositet. Heinrich visar att Marx kan förstås helt annorlunda, och att hans teori inte är motbevisad utan att Marx tvärtom förklarar saker kring pengarnas roll i ekonomin som nationalekonomins vanliga teorier har svårt att förklara. I en tid då den borgerliga nationalekonomin har en dominerande ställning i samhällsdebatten är detta värdefullt. Marx är fortfarande kapitalismens främste kritiker och genom att ge värdeteorin en rimlig tolkning bidrar Heinrich till att skärpa marxismen som ett kritiskt analysredskap.

2 kommentarer:

  1. Bra sammanfattning. Nu blir jag ännu mer motiverad att börja sammanfatta Robert Kurz' invändningar mot Michael Heinrich.

    SvaraRadera
  2. Tack. Jag har ännu inte läst Robert Kurz. Skickade precis in en förfrågan till Göteborgs universitetsbibliotek om de vill beställa in "Geld ohne Wert". Jag är lite för snål för att köpa boken själv.

    SvaraRadera