Heinrich. Kapitel 8 och 9

Kapitel 8 - Ränta, kredit och "fiktivt kapital"
I kapitel 8 befinner vi oss huvudsakligen på en empirisk nivå. De flesta företeelser som Heinrich tar upp är synliga och befinner sig så att säga på ytan av det kapitalistiska samhället. Begreppsapparaten skiljer sig inte längre hela tiden fundamentalt från den som borgerlig nationalekonomi använder. (Borgerlig skall här förstås som "tar de borgerliga produktionsförhållandena för givna".)

Heinrich börjar med att behandla räntan. Att pengar lånas ut i utbyte mot mer pengar är ingenting specifik för kapitalismen, men räntans funktion är ändå en helt annan. Ett tydlig exempel på hur man måste relatera ett fenomen till dess plats i den ekonomiska helheten.

Räntan är något som kritierats av både höger- och vänsterpopulister. Det ser ut som om ockraren är en lat och ond person som tjänar pengar på andras arbete - till skillnad från den kapitalist som investerar i produktionen och därmed bidrar med något. Även inom den politiska vänstern kan man ibland höra idéer om "lata" kapitalister som skiljer sig från de "innovativa" industrikapitalisterna.
- Är det någon moralisk skillnad mellan ränte- och industrikapitalister?
- Är det ett problem att dagens kapitalister blivit "lata" och gärna investerar i ränte- och spekulationskapital istället för industriellt kapital?

s. 197
Frågan om "penningvaran". Tidigare marxister (inkl Karl Marx i egen hög person) har utgått från att penningen måste ha sin bas i en verklig vara med verkligt värde. Heinrich menar att detta är ett felslut. Marx teori bevisar bara att penningformen behövs, inte penningvaran.
- Spelar det någon roll för ekonomin eller den ekonomiska teorin om pengarna är konvertibla till någon verklig vara med värde i Marx mening?

s. 198
"I den förhärskande ekonomiska teorin skiljer man dock inte mellan pris och värde." Vi kan i samband med börsnedgångar läsa "Börsen förlorade X miljarder i värde på en timme" eller liknande.
- Spelar det någon roll om börsen går upp eller ned?
- Vad är det för "värden" som utraderas vid en börsnedgång?
- Kan man överhuvudtaget tala om "börsbubblor" om man antar att det inte finns något sådant som värde utan bara priser?

s. 200f
Heinrich påpekar att kreditsystemet inte är någon "överbyggnad" till det industriella kapitalet. Vi kan inte tänka oss kapitalism utan krediter, och när Marx i kapitalets första band bortser från krediten handlar det bara om en teoretisk abstraktion med syftet att göra framställningen möjlig.

Kapitel 9 - Kris
Det är självklart för marxister att kapitalismen är ett krisbenäget system. Det saknas dock en sammanhållen marxistisk kristeori. Det råder inte heller någon samstämmighet i frågan om kapitalismens kriser, förr eller senare, kommer att bli dess död, eller om kapitalismen har förutsättningar att gång på gång övervinna sina kriser.
- Kommer kapitalismen att gå under av sina egna inneboende kriser eller kommer det att krävas en utomstående kraft?
- Kan vi tänka oss en evig kapitalism?
- Vilka olika marxistiska kristeorier finns det? Är de relevanta i förståelsen av dagens kris?

En av kapitalismens mest aburda motsägelser är den mellan alltför mycket produktion som inte kan konsumeras trots att det finns behov, då de som är i behov av produkterna saknar pengar. Kapitalismen är med andra ord ett synnerligen ineffektivt system när det gäller att allokera resurser. Trots detta hävdar borgerliga ekonomer motsatsen.
- Hur kan man tror att marknadsekonomi är effektivt?

s. 212
Heinrich menar att kriserna visserligen är destruktiva, men att de ändå har en för kapitalismen produktiv sida.
- Är argumentet hållbart?

Enligt min mening fegar Heinrich ur lite grann i behandlingen av kriserna. Hans bok är visserligen en introduktion till Kapitalets tre band, och där finns ingen entydlig kristeori. Det hade ändå varit möjligt för Heinrich att säga något mer konkret om hur kriser uppkommer. I andra frågor är Heinrich inte rädd för att göra en egen tolkning alternativt en vidareutveckling av Marx teorier.

s. 214ff
Heinrich kritiserar idén om att kapitalismen med nödvändighet behöver bryta samman. Han påpekar också den ideologiska funktion som sammanbrottsteorin haft under 1900-talet.