fredag 31 maj 2013

Något om K2:s uppkomst

Följande text bygger huvudsakligen på inledningen till MEGA(2), Abt. 2, Band 11: ”Karl Marx: Manuskripte zum zweiten Buch des ”Kapitals” 1868 bis 1881.

Strax efter det att Kapitalets första bok publicerats 1867 påbörjade Marx arbetet med att färdigställa den andra boken. Arbetet kom att fortgå till 1881, dvs. nästan resten av Marx liv. Dock blev arbetet med K2 avbrutet av flera olika anledningar: politiska åtaganden (Första Interantionalen), redigering av K1:s andra upplaga, sjukdomar osv.

Publiceringen av Marx ursprungliga manuskript 2008 gjorde det för första gången möjlig för oss att följa Marx utveckling och se vilka områden han hade problem med. Den av Engels redigerade utgåvan från 1885 är ett försök, att med Engels ord skapa ”ett sammanhängande och om möjligt avslutat helt”. Detta fick till följd att Engels i någon mån kunde misstänkas att ”avsluta” teoretiska problem där Marx själv inte kommit till något avslut. Fram till 2008 var det omöjligt att ge ett svar på i vilket mån detta var fallet.

* * *

1864 skrev Marx ett utkast till K1. Han hoppade därefter över K2 och började skriva ett utkast till K3. 1865 blev det emellertid omöjligt för honom att fortsätta med K3 utan att först ha utvecklat vissa till K2 hörande temata. Han började därför att skriva ett första utkast till K2, kallat ”Manuskript I”. När han sedan 1868 på allvar började arbetet med att färdigställa K2 (”Manuskript II” och ”Manuskript IV”) hade han detta manuskript som utgångspunkt.

Ämnen som Marx utvecklar i ”Manuskript II”:
- utformningen av idén om kapitalets kretslopp och omslag.
- lösning av problemet med amorteringsfond och ackumulationsfond
- avståndstagande från idén om utbyte mellan kapital och kapital, kapital och reveny resp. reveny och reveny.
- den första versionen av sina reproduktionsschemata.
- åtskillnad mellan ”framställning utan penningcirkulation” och ”framställning med penningcirkulation”
- ny syn på föremålet för kapitel 3 [dvs. avdelning 3 i Engels upplaga]

Ämnen som Marx utvecklar i ”Manuskript V-VII” (1876-1880):
- tydlig skillnad mellan penningkapitalets penning- resp. kapitalfunktioner
- utarbetande av egenheterna hos varukapitalets kretslopp.

Ämnen som Marx utvecklar i ”Manuskript VIII” (1877-1881)
- kritik mot ”Smiths dogm”
- analys av den samhälleliga totaltreproduktionsprocessen
- ombenämnande av den samhälleliga produktionens båda avdelningar
- penningrörelserna dras allmänt in i framställningen (till skillnad från i ”Manuskript II” där Marx skiljer mellan framställning med resp. utan penningcirkulation)

* * *

Det överskrider t.o.m. min nördighet att i detalj gå in och analysera ovanstående punkter. Men jag tycker att det är viktigt att fastslå att Marx under hela 1870-talet utvecklar sin analys kring kapitalets cirkulationsprocess och att han aldrig kommer fram till en slutlig förstående av alla dess fenomen. K2 är alltså ett försök av Engels att skapa en i någon mån stillastående teori utifrån en pågående forskningsprocess. Jag tror inte att man ska läsa K2 som en sammanhållen helhet, utan snarare som olika försök att förstå de problem som den teoretiska analysen av kapitalets cirkulationsprocess leder till.

söndag 26 maj 2013

K2: Kommentarer till första kapitlet

K2:ans första avdelning handlar om ”kapitalets metamorfoser och deras kretslopp”, första kapilet om ”penningkapitalets kretslopp”.

I första boken beskriver Marx kapitalets allmänna formel: P – V – P'. Denna formel gäller för alla sorters kapital. Men för att någon värdeförökning ska äga rum krävs något mer en denna cirkulation, nämligen produktionen. Så för att beskriva kapitalets produktionsprocess krävs den mer utvecklade formen P – V (Pm, A) … Prod … V' – P'. Även i denna formel utgår penningen såväl utgångspunkt som slutpunkt. Marx ska nu i mer detalj undersöka denna formel.

Han börjar med att göra vissa antaganden. Bl. a. utgår han från att varorna säljs till sina värden och att värdena inte förändras under processens gång. Han skriver explicit att han gör detta för att formerna ska uppfattas ”rena”, och inte för att det är så som saker går till i verkligheten. Trots detta har en hel del marxister utgått från att Marx tänker sig någon form av jämviktsteori, där en specifik varas värde förutsätts vara konstant genom hela processen. Detta är nonsens, och jag har väldigt svårt att förstå hur idén har kunnat uppkomma. Den temporala aspekten är viktig i Marx teori och det är rent löjligt att tänka sig atemporala jämviktsvärden eller jämviktspriser.

Kapitalisten börjar med en summa pengar, P. Eftersom P befinner sig i penningform kan det bara utföra penningens funktioner. Med P köpes produktionsmedel (Pm) och arbetskraft (A). Marx konstaterar att arbetet som värdebildande element själv saknar värde. Detta är något som vissa marxister glömmer bort. Ibland kan man höra att arbetet har värde, detta är alltså falskt enligt Marx teori. Vidare konstaterar Marx att det finns en rad förutsättningar som måste vara uppfyllda för att varan arbetskraft ska finnas på marknaden. Detta är i stort sett en repetition från första boken. Arbetskraften måste vara dubbelt fri, och det måste finnas en penningekonomi. Utan penningekonomi kan ju arbetaren inte använda sin lön för att köpa livsmedel. Marx förutsätter alltså att det finns en förkapitalistisk penningekonomi. Detta skulle kunna tolkas som ett försvar av Engels teori om en ”enkel varuproduktion”. Men Marx hävdar också att det först är under den kapitalistiska produktionen som varuproduktion blir den härskande, normala produktionen.

Vidare konstaterar Marx att kapitalförhållandet (dvs. relationen mellan arbetare och kapitalister) i produktionsprocessen enbart finns där p.g.a. att det finns i cirkulationsakten. Kapitalförhållandet uppstår alltså inte i produktionen. På samma sätt som man inte kan köpa slavar i ett samhälle utan slaveri, kan man inte köpa varan arbetskraft i ett samhälle där det inte finns dubbelt fria arbetare.

När kapitalismen (Marx använder förstås inte det ordet) väl är upprättad är den ett självgenererande system, och än mer: den är ett propagerande system som sprider sig och tar över äldre produktionssätt.

Efter produktionen har kapitalisten skapat nya varor, vilkas värde Marx ger beteckningen V'. Om allt går som det ska, och det antar Marx på denna nivån i förställningen, kommer kapitalisten att kunna sälja varorna och istället få en summa pengar, P'. Åter har kapitalisten en summa pengar som kan användas för att starta en ny produktionsprocess. Det syns dock inte på pengarna om de uppkommit genom tidigare kapitalistisk produktion. Pengar luktar inte, och deras ursprung är dem neutralt.

Det blir tydligt hur viktigt värdebegreppet är för Marx. Det är värdet som antar olika former i det industriella kapitalets cykel. Penning-, varu- och produktivt kapital är inga självständiga kapitalsorter, bara former som industrikapitalet måste anta. Jag har svårt att se hur man skulle kunna beskriva denna process utan att anta att det finns ett värde som följer med genom hela processen.

K2 - kommentarer till Engels förord

Engels hävdar i förordet att han inte ändrat särskilt mycket i Marx manuskript. Den senare tidens forskning har dock visat att så inte är fallet. Ibland skiljer sig Marx manuskript ganska mycket från Engels text, och de angivelser beträffande använda manuskript som Engels bifogat texten stämmer långt ifrån alltid. Vi får väl se om jag orkar gå igenom orginalmanuskripten. Kanske är det lite för mycket överkurs.

Engels ägnar sedan ganska många sidor åt att bemöta anklagelsen att Marx snott sin teori från Rodbertus, en ekonom som väl hade varit helt bortglömd om inte Engels behandlat honom här i förordet. På något sätt känns anklagelserna mot Marx väldigt sympomatiska. Även idag är det vanligt att Marx beskylls för både det ena och det andra, men väldigt sällan stämmer det. Kritiker av Marx har en tendens att inte bry sig om vad Marx egentligen skrev, utan istället angripa sina egna fördomar mot Marx.

Engels (Tredje stycket i rad som börjar med detta ord. Jag får fan börja lära mig skriva någon gång.) gillar ju naturvetenskap och ser gärna paralleller mellan Marx teori och naturvetenskapen. Han jämför Marx mervärdeteori med Lavoisiers syreteori. Precis som tidigare kemister (von Scheele och Priestley) upptäckt syret, men inte förstått vad de upptäckt, så har Smith och Ricardo upptäckt mervärdet, men inte förstått det. I sak håller jag med Engels. Att arbetaren blir utsugen i produktionen är inte Marx upptäckt, men det är han som begreppsliggör utsugningen och på så sätt gör den teoretiskt förklarad. Och framför allt lämnar han vardagslivets ekonomiska kategorier, något som tidigare (och senare) ekonomer inte varit förmögna till.

Slutligen öppnar Engels Pandoras ask när han säger att han alldeles strax ska publicera Kapitalets tredje bok, där Marx bevisar hur genomsnittsprofiten kan uppkomma utan att man behöver bryta mot värdelagen. Denna korta passage öppnade det sena 1800-talets ”Preisrätselliteratur” (”prisgåtelitteratur”), där ekonomer försökte få ihop vad man uppfattade som Marx teori rent kvantitativt. I min mening var detta angreppssätt en återvändsgränd som kom att allvarligt vulgarisera synen på Marx ekonomikritik. Men mer om detta senare.

torsdag 23 maj 2013

Inledning till cirkeln om Kapitalets andra bok

Det är nu dags att ta sig an Kapitalets andra bok. Jag har läst den två gånger tidigare, första gången cirka 1997 och andra gången 2010. Båda gångerna i cirkelform, första gången med dåvarande Högskolevänstern i Göteborg, andra gången med CMS i Göteborg. Efter den andra läsningen tänkte jag att jag aldrig skulle läsa om K2 igen. Men jag har ändrat mig, och känner mig nu försiktigt optimistisk kring att läsa den i cirkelform.

Redan 1867, strax efter att K1 hade publicerats, började Marx arbetet med att skriva K2. Som vi alla vet lyckades han aldrig bli klar. När Marx dog 1883 såg Engels det som sin främsta uppgift att publicera bok 2 och 3 av Kapitalet, och 1885 kom K2 ut. Vad spelar det för roll att det inte var Marx utan Engels som publicerade K2?

Det finns, eller har i alla fall, funnits en myt bland marxister att Marx och Engels var så nära varandra att de på ett nästan magiskt sätt delade varandras åsikter och insikter. I den gamla östeuropeiska marxismen-leninismen kallades de ofta ”den vetenskapliga socialismens grundare”, och man var mån om att inte skilja dem åt. Det finns även en motsatt syn: Marx ses som geniet som utvecklades sin kritik av den politiska ekonomin, Engels ses som den mindre begåvade hjälpredan som visserligen ska ha cred för att han publicerade Marx manuskript, men som åsamkade marxismen bestående skada genom sina förenklingar.

Först det självklara: det var Marx som skrev sina egna texter. Ibland diskuterade han teoretiska spörsmål med Engels, men denne var aldrig särskilt insatt i vad Marx höll på med eller hur långt Marx kommit i utformandet av sina teorier och böcker. Engels blev ju själv förvånad när man efter Marx död fick se i vilket kaotiskt skick Marx manuskript befann sig.

Det blev Engels uppgift att försöka bringa någon ordning i Marx manuskipt. Han ville göra Kapitalets andra och tredje bok till en sammanhållen teori, och det innebar att han ”utvecklade” de teoretiska avsnitt där Marx själv aldrig blivit klar. Det kan kanske diskuteras, men jag tror att Engels var mer inriktad på att skapa en ”politisk ekonomi” där Marx varit mer inriktad på att skapa en ”kritik av den politiska ekonomin”. I Engels tappning blev Marx teori mer enhetlig och enligt mig mer dogmatisk. Även på ett mer trivialt plan är Engels redigering problematisk. Språket är nämigen torftigt, och indelningen i avdelningar, kapitel och underkapitel ibland förvirrande (främst gäller det senare dock K3).

Det bör noteras att Marx arbetade med K2 under hela 1870-talet, fram till och med 1881. Myten om att han gav upp projektet eller att han började tvivla på sin egen teori är falsk. Däremot är det sant att det fanns en rad problem som han aldrig lyckades lösa.

Bokens innehåll
K2 består av tre avdelningar: 1) Kapitalets cirkulationsprocess, 2) Kapitalets omslag, 3) Det samhälleliga totalkapitalets reproduktion och cirkulation. Jag tycker att de första och sista avdelningar är intressanta, den mellersta är tämligen ointressant. Men som alltid hos Marx finns det enstaka guldkorn även i de torraste partierna.

I första avdelningen följer vi det industriella kapitalets kretslopp och får nya insikter i hur kapitalets process ter sig utifrån olika utgångspunkter. Den andra avdelningen handlar mest om att kapitalisterna vill snabba på processen så mycket som möjligt. I den tredje avdelningen slutligen får vi göra bekantskap med Marx reproduktionsschemata som blev ivrigt diskuterade under 1900-talet.

måndag 20 maj 2013

Striden inom det kommunistiska partiet avblåst!

Sverges (japp, det var så det stavades) kommunistiska parti splittrades 1924. Z. Höglund som varit en av partiets viktigaste företrädare lämnade och bildade ett eget kommunistiskt parti som bestod några få år innan han och hans polare sökte inträde i och välkomnades av socialdemokraterna. Så här skriver Västsvenska kuriren i januari 1924, dvs. innan Höglund bildat eget.

1924-01-19

Striden inom det kommunistiska partiet avblåst!
Arbetet för partiet och kommunismen måste nu börja på allvar.
Det är ett faktum, att den inre partidiskussionen, under det sista året, i viss mån och kanske i rätt stor utsträckning verkat menligt för partiets arbete, när det gällt att organisera och nyrekrytera vårt tämligen unga parti. Det har ödslats alltför mycken kraft i den inre diskussionen, varför agitationen utåt hämmats.
Socialdemokraterna ha gjort vad de kunnat för att skrämma för "bolsjevikerna" och de ha utnyttjat vår diskussion och utmålat den i så bjärta färger som möjligt. Bl. a. ha de levat högt på pratat om, att det komm. partiet stod inför en ny sprängning. Se vi igenom Soc.-Dem. och Ny Tid så finner vi att partiet sprängdes flera gånger under föregående år. Vi ha icke någon gång räknat på en sprängning, ty vi vet att allas strävan har varit att skapa ett starkt kommunistiskt parti i Sverge. Det har varit olika uppfattningar om de vägar, som måste användas för att nå massorna av arbetare och det bästa sättet för att skapa ett handlingskraftigt parti, dugligt att utföra ett positivt arbete till gagn för Sverges arbetare. Som ett resultat av denna diskussion hade socialdemokrater och borgare väntat sig en sprängning av partiet och socialdemokraterna väntade därmed på en möjlighet, att få behålla de arbetaremassor, som på grund av deras undfallenhetspolitik är på väg att glida över till kommunisterna. Man vet så väl att en sprängning skulle åstadkommit den verkan, att man slutat tro på kommunisternas möjlighet att skapa ett handlingskraftigt parti.
Underhandlingarne i Moskva gav dock till resultat att partistriden här i Sverge blev avblåst. Sprängningen som socialdemokraterna förutsagt uteblev. Och man kan konstatera en stor missräkning från deras sida. Red. Z. Höglund har i F. D. P. redogjort för resultatet av underhandlingarna i Moskva. Vi hade tänkte publicera artiklarna, men på grund av vårt lilla utrymme tvingas vi inskränka oss till att citera en del ur den intressanta redogörelsen. Under rubriken "Resan till Canossa" skriver Z. Höglund bl.a.
"Den borgerliga pressen och dess högersocialistiska kusin upplevde vid juletid tvenne tilldragelser, som satte dem i ett ganska miserabelt humör. Den ena var de gynnsamma och välvilliga omdömen som Sovjet-Ryssland, som Sven Hedin och Albert Engström gav uttryck åt vid sin återkomst till Sverge - dessa borgares ärliga vittnesbörd kvitterades genast i Allehanda med det lumpna skymfordet "magens tacksamhet", och hr Arthur Engberg i Arbetet drog över "halvjuden" Hedin och hans "orientaliska uppsyn". När Sven Hedin med sitt temperaments hela uppriktighet råkade säga några för kontrarevolutionen obehagliga sanningar om Sovjet-Ryssland fick han veta, vilken fähund och vilket smutsigt kryp han är t. o. m. misstänkt av en svensk arvtagare till judarna Marx och Lasalle att ha några droppar orent semitiskt blod i sina ådror! Man förnimmer bakom de smädliga orden den tandgnisslande bitterhet, varmed varje obotlig fanatiker raser över konstaterandet av den ryska arbetar- och bonderepublikens solida och järnhårda faktum, som icke får erkännas trots att den består sedan mer än sex år som den orubbliga statsbyggnaden i en värld, där eljest allting är i upplösning!
Den andra händelse, som utlöst en sur galla i de värda organen för det kapitalistiska samhällsförfallet, är den fredliga lösningen på exekutivmötet i Moskva av konflikten med och inom det svenska kommunistiska partiet. Man hade dock väntat och hoppas något helt annat! Med utstuderad ondska hade motståndarepressen före resan till Moskva genom en låtsat sympatisk hållning gentemot dem, som kritiserat exekutiven, sökt kompromettera denna opposition och göra den omöjlig. Det är känt, att själva björnen blev betänksam vid bifallet från svinet, och vem kan då undra på, om en kommunist fruktar det skadeglada instämmandet i den antikommunistiska pressen, även om han vet, att hans kritik är sakligt stark och att kritik är nödvändig gentemot felgrepp för att kunna bevara rörelsens sundhet? Denna press förstår, att den genom sitt instämmande skadar kritiken och sålunda försvårar möjligheten till en rättelse av eventuella misstag eller missförhållanden inom den kommunistiska Internationalen - därför begagnade den sådana baksluga metoder i sin kamp mot vårt part. Att bli prisad för självständighet och intelligens av denna press är nättopp det värsta man kan råka ut för liksom för den som, man slåss för, - men märkvärdigt nog finns det folk, som avundas en ett sådant öde! Ingenting har gjort mig mer vemodig än detta beröm. Ingenting har fyllt min själ med djupare tacksamhet än när jag nu finner efter återkomsten från Moskva, att jag ej längre prisas för självständighet och intelligens utan åter blivit samma förhatliga figur som förr. En stackare, som gått till Canossa, en ödmjuk pilgrim som kysst den kommunistiske påvens fötter och tiggt om syndaförlåtelse, en åt undergången vigd som räddats av den ädelmodige Sinoviev, dock på villkor att bli "oxe" - sådant är omkvädet i dessa smädesdikter, som varit min själs uppbyggelse under julhögtiden. Nietzsche kallade Zolas romaner för "glädjen att lukta illa", och det vare oss fjärran att bestrida borgarpressen den vida större rätten till samma karaktäristik. Förut sökte den döda oss med smicker, nu tillgriper den vätesvala, men resultatet torde ej bli bättre."
Resultatet av underhandlingarna blev beslut om att diskussionen i stridsfrågorna - särskilt i norska frågan - skulle inställas och betraktas som likviderad. Därmed menas dock icke att man stryper diskussionsrätten inom Internationalen. I den förklaring som partimajoriteten gjorde och som erkändes av minoriteten heter det bl. a.
"Beträffande Norges kommunistparti erkänner vi detta såsom K. I:s enda sektion i Norge och kommer i enlighet därmed att broderligt samverka med detta parti i förhoppning om en kommande återförening av alla verkligt kommunistiska krafter i Norge."
Z. Höglund skriver till beslutet:
"Sålunda slutade allt med frid och fröjd och försoning, och man må väl säga med ordstävet: slutet gott, allting gott. Endast borgare- och sossepressen är missnöjd: den älskar ej dramer med lyckligt slut, ehuru detta anses vara det borgerliga dramats speciella kännetecken - d. v. s. på scenen, i verkligheten ser vi ju, att de borgerliga dramerna brukar sluta med inbördeskrig såsom oundviklig sista akt, men vi föredrar verkligen att detta inbördeskrig icke gäller de kommunistiska partierna!
Beträffade det svenska partiets närmaste politiska uppgifter gjordes ävenledes ett uttalande på grundval av representantskapets beslut i frågan. Det betonades vikten av, att partiet fortsätter och stärker propagandan för den proletära enhetsfronten och vidgar detta krav till att också omfatta samförstånd med den proletära bondebefolkningen, i vilket syfte partiet skall taga upp och på allt sätt främja denna befolknings brännande dagsfordringar. Partiet skall samtidigt skärpa propagandan för skapandet av utomparlamentariska maktorgan (driftsråd, ekonomiska och kooperativa sammanslutningar bland småbönderna, facklig organisation av lant- och skogsarbetare, proletära värnorganisationer o. s. v.) till stöd för en kommande arbetare- och bonderegering. Parollen om en sådan regering bör ställas i förgrunden vid de stundande riksdagsmannavalen. Skulle arbetarepartierna tillsamman erhålla majoritet vid dessa val skall partiet med all kraft inträda för bildandet av en arbetare- och bonderegering, stödd på utomparlamentariska maktorgan. En eventuell socialdemokratisk regering kan påräkna partiets stöd gentemot bourgeoisin, så länge den för arbetarepolitik, men partiet skall samtidigt propagera tanken på en verklig arbetare- och bonderegering.
I militärfrågan skall partiet självfallet som hittills avböja hela militärbudgeten och mot den aktivistiska och kapitalistiska militarismen o. dess brottsliga krigsplaner sätt idén om det proletära självförsvaret i form av en arbetare- och bondemilis. Sovjet-Rysslands erkännande och en fredskonvention mellan detta land och Sverge eftersträvas. Det antimilitaristiska arbetet drives planmässigt och energiskt."
Och han sammanfattar det så:
"Ur motsättningarna på vissa punkter lyckades man nå fram till en överenskommelse, som utan självuppgivelse på något håll bevarar partiets enhetlighet och återställer det goda förhållandet till Internationalen och exekutiven. Striden är nu förbi, och det gäller att på ömse sidor lojalt böja sig för utgången. Partiet måste nu koncentrera all sin kraft på de stora positiva uppgifter, som föreligger i kampen mot den svenska reaktionen, mot militarismen och hela kapitalistdömet, och må den kampen åter svetsa samman till ett orubbligt block alla målmedvetna kommunister i detta land!"
Med hänvisande till detta bör vi inse vikten av att arbetet för kommunismen nu börjar på allvar. Organisationerna bör även överallt stärkas och stabiliseras, nyrekrytering ske i största möjliga utsträckning. Den kommunistiska pressen måste spridas till arbetar-, tjänstemanna- och bondehemmen. Med friskt mod kan vi upptaga arbetet för höstens riksdagsmannaval.
De som spekulerat i en sprängning av vårt parti gå nu slokörade och har intet att säga. Alla chanser som tiden kastar till oss bör nu på ett effektivt sätt utnyttjas.
E-r A-n

lördag 11 maj 2013

Heinrich. Kapitel 10-12

Fortsätter mina kommentarer till Heinrichs ”Introduktion till de tre volymerna av Marx Kapitalet”. Nu de tre sista kapitlen. Blandar mellan referat av Heinrich, egna utvikningar och allmänt bös.

10. De borgerliga förhållandenas fetischism
s. 219
Kapitalism och upplysning går hand i hand. Kapitalismen leder, åtminstone vid en första anblick, till jämlikhet och rationalitet. Gamla fördomar och ojämlikheter (exv. ståndsindelning) försvinner. I Kommunistiska manifestet (1848) håller Marx i huvudsak med om denna bild. Visserligen förstärks skillnaden mellan bourgeoisie och proletariat, men inom proletariatet ökar jämlikheten (även om det är en jämlikhet i fattigdom och förtryck), och framför allt: den ojämlikhet som finns mellan klasserna träder fram i öppen dager och förenklar på så sätt arbetarklassens formering till en klass för sig.

s. 220
Heinrich menar att den ”traditionella marxismen” ofta stannade kvar i den analys av görs i Manifestet. I princip var klassmotsättningen tydlig, och det krävdes aktiva åtgärder från press, kyrka, skola osv. för att dölja dem. Detta är dock inte alls den analys som Marx gör i Kapitalet. Här betonar Marx tvärtom att utsugningen inte syns.

Marx använder i detta sammanhang termen fetischism. Med en för Marx typisk ironi tar han ett begrepp som använts för av västerländska forskare för att beskriva ”primitiva” religioner och använder det på den förment rationella kapitalismen. En fetisch är enkelt uttryckt ett objekt som tillskrivs egenskaper som det faktiskt inte har. Det typiska är väl ett av människor tillverkat objekt som tillskrivs gudomliga egenskaper. Redan i Kapitalets första avdelning behandlar Marx varu- och kapitalfetischen. Nu i slutet av Tredje boken återknyter Marx till detta av visar hur ”den trinitariska formeln” - arbete, kapital och jord – är kapitalistiska ytfenomen som beror på fetischismen.

s. 223
Hur kommer det sig att det ser ut som om kapital, jordegendom och arbete (eller möjligtvis arbetskraft) ser ut som likvärdiga inkomstkällor?

s. 224
Heinrich skriver: ”De sociala formbestämningarna lönarbete, kapital och jordegendom tycks vara desamma som de stoffliga produktionsbetingelserna arbete, produktionsmedel och jord, vilket innebär att varje arbetsprocess i själva verket är en kapitalistisk produktionsprocess.”

Hur skulle en icke-kapitalistisk industriell produktionsprocess se ut?
Har någon sådan förekommit?
Är inte arbetaren likt förbannad skild från produktionsmedlen när man ingår i en stor produktionsprocess?

s. 226
Heinrich gör en ”exkurs om antisemitismen” som jag tycker är intressant. Det handlar om hur man ser på kapitalismens utsugning och vilka krafter som är verksamma. Är det de ”lata” och ”giriga” kapitalisterna som är problemet, eller är det det kapitalistiska produktionssättet. För en driftig företagare är förstås penningkapitalisterna (banker som tar räntor på lån, eller riskkapitalister som bara spekulerar) parasiter, och som företagare är det lätt att känna sig klämd mellan arbetarorganisationernas krav på löner och arbetsmiljö å ena sidan och penningkapitalisterna å den andra (och staten å den tredje).
Kan vi tänka oss ett kapitalistiskt system utan giriga (och lata) penningkapitalister som tjänar pengar enbart på penningutlåning och spekulation?

Såväl inom delar av vänstern som hos vissa högerpopulistiska grupper kan man finna kritik mot de ”giriga” kapitalisterna. Extra slagkraftig blir denna kritik om man kan visa att storkapitalisterna styr världen genom hemliga överenskommelser. Här kommer judarna in för nazister och annat pack. I vänstern hittar vi ytterst sällan antisemitism, men idén om mäktiga aktörer som agerar bakom kuliserna stöter man på ibland.
Finns det storkapitalistiska konspirationer?
Är avslöjandet av sådana eventuella konspirationer viktigt?

s. 236
Heinrich diskuterar relationen mellan klassmedvetande och klassposition.
Finns det något samband mellan dessa?
Är det viktigt att försöka skapa ett ”medvetande” baserat på klass?
Finns det något som gör att arbetarklassen skulle vara revolutionär till sitt väsen?

11. Stat och kapital
Det kommer bli en aning kort om på när vi ska diskutera staten på cirkeln tänker jag. Med tanke på hur viktig staten är, är det en smula oroväckande att vi så sällan diskuterar vad den egentligen är.
Vad är staten?
Vi vilken mån är staten en avspegling av samhället och i vilken mån är den autonom?
Kan kapitalismen fungera utan en stark statsmakt?

s. 252
Heinrich slår fast att statens neutralitet inte enbart är ett sken och att den politiska och ekonomiska makten är åtskild under kapitalismen. Och det är ju lite det som ger kapitalismen en sådan legitimitet. Vi kan i mer eller mindre demokratiska val bestämma vilka som ska representera oss. Men om dessa representanter inte för en politik som gynnar kapitalismen (”är skickliga nog på ekonomi”) kommer saker gå åt helvete och folk kommer att välja en annan, mer kapitalismvänlig regim. Fiffigt och tydligen väldigt funktionellt.

12. Kommunism – ett samhälle bortom vara, pengar och stat
En kamrat (ni vet vem!) sa en gång något i stil med att ”den unge Marx som egentligen var den gamle Marx egentligen var för marknadssocialism”. Marx skriver ytterst lite om samhället efter kapitalismen. Det enda han är riktigt tydlig med är att han tänker sig att varuformen, som ju betraktas som kapitalismens ”cell”, ska försvinna. Han pratar i allmänna ordalag om en ”direkt samhällelig produktion”. Man kan tycka att detta är oklart och utopiskt. Men kan inte tycka att detta är ett försvar av marknadssocialism.