Heinrich. Kapitel 10-12

Fortsätter mina kommentarer till Heinrichs ”Introduktion till de tre volymerna av Marx Kapitalet”. Nu de tre sista kapitlen. Blandar mellan referat av Heinrich, egna utvikningar och allmänt bös.

10. De borgerliga förhållandenas fetischism
s. 219
Kapitalism och upplysning går hand i hand. Kapitalismen leder, åtminstone vid en första anblick, till jämlikhet och rationalitet. Gamla fördomar och ojämlikheter (exv. ståndsindelning) försvinner. I Kommunistiska manifestet (1848) håller Marx i huvudsak med om denna bild. Visserligen förstärks skillnaden mellan bourgeoisie och proletariat, men inom proletariatet ökar jämlikheten (även om det är en jämlikhet i fattigdom och förtryck), och framför allt: den ojämlikhet som finns mellan klasserna träder fram i öppen dager och förenklar på så sätt arbetarklassens formering till en klass för sig.

s. 220
Heinrich menar att den ”traditionella marxismen” ofta stannade kvar i den analys av görs i Manifestet. I princip var klassmotsättningen tydlig, och det krävdes aktiva åtgärder från press, kyrka, skola osv. för att dölja dem. Detta är dock inte alls den analys som Marx gör i Kapitalet. Här betonar Marx tvärtom att utsugningen inte syns.

Marx använder i detta sammanhang termen fetischism. Med en för Marx typisk ironi tar han ett begrepp som använts för av västerländska forskare för att beskriva ”primitiva” religioner och använder det på den förment rationella kapitalismen. En fetisch är enkelt uttryckt ett objekt som tillskrivs egenskaper som det faktiskt inte har. Det typiska är väl ett av människor tillverkat objekt som tillskrivs gudomliga egenskaper. Redan i Kapitalets första avdelning behandlar Marx varu- och kapitalfetischen. Nu i slutet av Tredje boken återknyter Marx till detta av visar hur ”den trinitariska formeln” - arbete, kapital och jord – är kapitalistiska ytfenomen som beror på fetischismen.

s. 223
Hur kommer det sig att det ser ut som om kapital, jordegendom och arbete (eller möjligtvis arbetskraft) ser ut som likvärdiga inkomstkällor?

s. 224
Heinrich skriver: ”De sociala formbestämningarna lönarbete, kapital och jordegendom tycks vara desamma som de stoffliga produktionsbetingelserna arbete, produktionsmedel och jord, vilket innebär att varje arbetsprocess i själva verket är en kapitalistisk produktionsprocess.”

Hur skulle en icke-kapitalistisk industriell produktionsprocess se ut?
Har någon sådan förekommit?
Är inte arbetaren likt förbannad skild från produktionsmedlen när man ingår i en stor produktionsprocess?

s. 226
Heinrich gör en ”exkurs om antisemitismen” som jag tycker är intressant. Det handlar om hur man ser på kapitalismens utsugning och vilka krafter som är verksamma. Är det de ”lata” och ”giriga” kapitalisterna som är problemet, eller är det det kapitalistiska produktionssättet. För en driftig företagare är förstås penningkapitalisterna (banker som tar räntor på lån, eller riskkapitalister som bara spekulerar) parasiter, och som företagare är det lätt att känna sig klämd mellan arbetarorganisationernas krav på löner och arbetsmiljö å ena sidan och penningkapitalisterna å den andra (och staten å den tredje).
Kan vi tänka oss ett kapitalistiskt system utan giriga (och lata) penningkapitalister som tjänar pengar enbart på penningutlåning och spekulation?

Såväl inom delar av vänstern som hos vissa högerpopulistiska grupper kan man finna kritik mot de ”giriga” kapitalisterna. Extra slagkraftig blir denna kritik om man kan visa att storkapitalisterna styr världen genom hemliga överenskommelser. Här kommer judarna in för nazister och annat pack. I vänstern hittar vi ytterst sällan antisemitism, men idén om mäktiga aktörer som agerar bakom kuliserna stöter man på ibland.
Finns det storkapitalistiska konspirationer?
Är avslöjandet av sådana eventuella konspirationer viktigt?

s. 236
Heinrich diskuterar relationen mellan klassmedvetande och klassposition.
Finns det något samband mellan dessa?
Är det viktigt att försöka skapa ett ”medvetande” baserat på klass?
Finns det något som gör att arbetarklassen skulle vara revolutionär till sitt väsen?

11. Stat och kapital
Det kommer bli en aning kort om på när vi ska diskutera staten på cirkeln tänker jag. Med tanke på hur viktig staten är, är det en smula oroväckande att vi så sällan diskuterar vad den egentligen är.
Vad är staten?
Vi vilken mån är staten en avspegling av samhället och i vilken mån är den autonom?
Kan kapitalismen fungera utan en stark statsmakt?

s. 252
Heinrich slår fast att statens neutralitet inte enbart är ett sken och att den politiska och ekonomiska makten är åtskild under kapitalismen. Och det är ju lite det som ger kapitalismen en sådan legitimitet. Vi kan i mer eller mindre demokratiska val bestämma vilka som ska representera oss. Men om dessa representanter inte för en politik som gynnar kapitalismen (”är skickliga nog på ekonomi”) kommer saker gå åt helvete och folk kommer att välja en annan, mer kapitalismvänlig regim. Fiffigt och tydligen väldigt funktionellt.

12. Kommunism – ett samhälle bortom vara, pengar och stat
En kamrat (ni vet vem!) sa en gång något i stil med att ”den unge Marx som egentligen var den gamle Marx egentligen var för marknadssocialism”. Marx skriver ytterst lite om samhället efter kapitalismen. Det enda han är riktigt tydlig med är att han tänker sig att varuformen, som ju betraktas som kapitalismens ”cell”, ska försvinna. Han pratar i allmänna ordalag om en ”direkt samhällelig produktion”. Man kan tycka att detta är oklart och utopiskt. Men kan inte tycka att detta är ett försvar av marknadssocialism.