K2: Kommentarer till första kapitlet

K2:ans första avdelning handlar om ”kapitalets metamorfoser och deras kretslopp”, första kapilet om ”penningkapitalets kretslopp”.

I första boken beskriver Marx kapitalets allmänna formel: P – V – P'. Denna formel gäller för alla sorters kapital. Men för att någon värdeförökning ska äga rum krävs något mer en denna cirkulation, nämligen produktionen. Så för att beskriva kapitalets produktionsprocess krävs den mer utvecklade formen P – V (Pm, A) … Prod … V' – P'. Även i denna formel utgår penningen såväl utgångspunkt som slutpunkt. Marx ska nu i mer detalj undersöka denna formel.

Han börjar med att göra vissa antaganden. Bl. a. utgår han från att varorna säljs till sina värden och att värdena inte förändras under processens gång. Han skriver explicit att han gör detta för att formerna ska uppfattas ”rena”, och inte för att det är så som saker går till i verkligheten. Trots detta har en hel del marxister utgått från att Marx tänker sig någon form av jämviktsteori, där en specifik varas värde förutsätts vara konstant genom hela processen. Detta är nonsens, och jag har väldigt svårt att förstå hur idén har kunnat uppkomma. Den temporala aspekten är viktig i Marx teori och det är rent löjligt att tänka sig atemporala jämviktsvärden eller jämviktspriser.

Kapitalisten börjar med en summa pengar, P. Eftersom P befinner sig i penningform kan det bara utföra penningens funktioner. Med P köpes produktionsmedel (Pm) och arbetskraft (A). Marx konstaterar att arbetet som värdebildande element själv saknar värde. Detta är något som vissa marxister glömmer bort. Ibland kan man höra att arbetet har värde, detta är alltså falskt enligt Marx teori. Vidare konstaterar Marx att det finns en rad förutsättningar som måste vara uppfyllda för att varan arbetskraft ska finnas på marknaden. Detta är i stort sett en repetition från första boken. Arbetskraften måste vara dubbelt fri, och det måste finnas en penningekonomi. Utan penningekonomi kan ju arbetaren inte använda sin lön för att köpa livsmedel. Marx förutsätter alltså att det finns en förkapitalistisk penningekonomi. Detta skulle kunna tolkas som ett försvar av Engels teori om en ”enkel varuproduktion”. Men Marx hävdar också att det först är under den kapitalistiska produktionen som varuproduktion blir den härskande, normala produktionen.

Vidare konstaterar Marx att kapitalförhållandet (dvs. relationen mellan arbetare och kapitalister) i produktionsprocessen enbart finns där p.g.a. att det finns i cirkulationsakten. Kapitalförhållandet uppstår alltså inte i produktionen. På samma sätt som man inte kan köpa slavar i ett samhälle utan slaveri, kan man inte köpa varan arbetskraft i ett samhälle där det inte finns dubbelt fria arbetare.

När kapitalismen (Marx använder förstås inte det ordet) väl är upprättad är den ett självgenererande system, och än mer: den är ett propagerande system som sprider sig och tar över äldre produktionssätt.

Efter produktionen har kapitalisten skapat nya varor, vilkas värde Marx ger beteckningen V'. Om allt går som det ska, och det antar Marx på denna nivån i förställningen, kommer kapitalisten att kunna sälja varorna och istället få en summa pengar, P'. Åter har kapitalisten en summa pengar som kan användas för att starta en ny produktionsprocess. Det syns dock inte på pengarna om de uppkommit genom tidigare kapitalistisk produktion. Pengar luktar inte, och deras ursprung är dem neutralt.

Det blir tydligt hur viktigt värdebegreppet är för Marx. Det är värdet som antar olika former i det industriella kapitalets cykel. Penning-, varu- och produktivt kapital är inga självständiga kapitalsorter, bara former som industrikapitalet måste anta. Jag har svårt att se hur man skulle kunna beskriva denna process utan att anta att det finns ett värde som följer med genom hela processen.