tisdag 17 september 2013

Om "Akkumulation des Kapitals" av Rosa Luxemburg

Här kommer ännu en sågning. Det är inte det att jag gillar att såga böcker, men besvikelsen blir stor när man börjar läsa en bok som man tror ska vara intressant och så är det inte det.

Har nyligen läst "Akkumulation des Kapitals" ("Kapitalets ackumulation") av Rosa Luxemburg. Boken fyller 100 i år och man kan med fog fråga sig poängen med att läsa en hundra år gammal bok.

Jag gillar att läsa Marx. Mycket av det han skrev är föråldrat och precis som alla andra var han ett barn av sin tid. Men många av hans skrifter (framför allt de manuskript från 1857 till 1881 som aldrig publicerades under hans livstid, liksom, förstås Kapitalets första och i något mindre utsträckning andra och tredje band) kan appliceras på vår samtid och ger oss verktyg att förstå världen vi lever i. Detta trots att det förflutit 150 år sedan texterna skrevs.

Jag närmade mig Luxemburg med förväntningar att hon skulle kunna vara lika användbar som Marx. Jag har inte läst särskilt mycket av henne tidigare, men det jag läst av hennes politiska tal och skrifter har tålt tidens tand ganska dåligt. Trots detta förutsatte jag att hennes ekonomiska huvudverk skulle ha något att ge oss idag. Jag bedrog mig. Som ekonom befinner sig Luxemburg långt efter Marx. (För att inte tala om ekonomikritiken som lyser med sin frånvaro hos Luxemburg,)

Luxemburg tar sin utgångspunkt i Marx kända reproduktionsscheman. (Kapitalets andra bok, tredje avdelningen behandlar dessa.) I korthet är dessa scheman Marx' sätt att på en mycket hög abstraktionsnivå (dvs. Marx väljer att bortse från mycket av verkligheten för att tydligt visa sina poänger) diskuterar hur kapitalismen på makronivå fungerar. Han delar upp produktionen i två avdelningar: produktionen av produktionsmedel och konsumtionsmedel. Med denna enkla uppdelning visar han hur problematiskt det är att skapa jämvikt i en marknadsekonomi.

Reproduktionsschemana bygger alltså en extremt enkel modell, där Marx medvetet väljer att bortse från en mängd faktorer, exv. kredit och utrikeshandel. Så får man förstås göra när man skapar en modell. Det vore däremot ett kardinalfel att ta modellen för verkligheten.

Det är dock just detta som Luxemburg (nästan) gör. Visst är hon medveten om att modell och verklighet skiljer sig åt, men hon tror sig sett en brist i Marx modell och en lösning på denna och när hon väl kommit så långt finns det inget som stoppar henne från att slå fast att kapitalismen med nödvändighet kommer att gå under. Men jag har nu sprungit händelserna lite i förväg.

Luxemburg börjar sin bok med att konstatera att det är en stor förtjänst hos Marx att han behandlat kapitalismens totalreproduktion, dvs. att han inte enbart ser till de enskilda kapitalen, utan hur de samverkar i samhällelig skala. I parentes kan det sägas att det ibland hävdas att Marx bortsåg från efterfrågesidan i sin ekonomiska teori. Detta är en ren lögn, om den inte beror på en okunskap så stor att man inte borde uttala sig alls. Just efterfrågan är central i Marx syn på totalreproduktionen, och det är denna fråga som Luxemburg huvudsakligen intresserar sig för.

Men Luxemburg menar att Marx lösning på frågan inte är tillfredsställande. I god dramaturgisk anda berättar hon dock inte från början vari felet består eller vilken lösning hon föreslår, bara att det har stor betydelse för den politiska kampen och förståelsen av imperialismen. Spännande, typ.

Istället börjar hon med en 24 (!) kapitel lång idéhistorisk exposé där hon refererar ekonomer från Quesnay via klassikerna och Marx till senare tyska och ryska ekonomer. Eftersom hon inte berättat vad hon är ute efter känns det som en lång och slingrande väg utan fastställt mål.

Men ibland kan ju vägen vara mödan värd. Eller man kan åtminstone hitta ett och annat guldkorn utefter vägen. Jag vet inte riktigt om det är ett guldkorn, men det blir tydligt att Luxemburg har en något förvirrad syn på Marx' begrepp. Å ena sidan framhåller hon att det är viktigt att skilja mellan det som är historiskt allmänt och det som är giltigt bara under kapitalismen. God marxism så långt. Samtidigt hävdar hon ibland att Marx värdebegrepp sträcker sig in i en tänkt planekonomi ("geregelte Gesellschaft"). Detta är förstås nonsens. Visst är det så att alla samhällen behöver mekanismer för att allokera resurser, exv. användandet av mänsklig arbetskraft, men det är bara under kapitalismen som detta sker i form av värden. Jag kan inte annat än tycka att det är märkligt att Luxemburg tror att "arbetsvärdeläran" (hon använder faktiskt den termen) skulle ha någon som helst användning under socialismen. Hon är i alla fall tydlig med att varuproduktion inte äger rum under detta produktionssätt.
Luxemburg närmar sig i diskussionen om Marx sin verkliga problemställning: varifrån kommer den ökande efterfrågan som följer av kapitalismens ackumulation? Hennes svar är enkelt: genom utrikeshandel, eller med andra ord, genom utbyte med en icke-kapitalistisk omgivning. Hon nämner dock bara detta i förbigående och fortsätter sedan med sin långa idéhistoriska exposé.

Efter att ha behandlat ett otal ekonomer (Malthus, Say, Ricardo, MacCulloch, Struve, Bulgakov, Tugan-Baranovskij m. fl.) kommer Luxemburg ändå till slut fram till den positiva framställningen av sin egen teori.

Problem: varifrån kommer den ökade efterfrågan som krävs för att kapitalismen ska kunna expandera?

Lösning: genom utbyte med en icke-kapitalistisk omgivning.

Vi vet att kapitalismen hela tiden måste expandera. Ett kapitalistiskt land med 0%-ig tillväxt är inte ett land i jämvikt, utan ett land i ekonomisk kris. Men expansionen förutsätter att det finns tillräckligt stor efterfrågan, och så länge vi har marknadsekonomi måste efterfrågan vara lika med en betalningsduglig efterfrågan, alltså måste det någonstans finnas pengar att köpa allt som kommer ut på marknaden. Luxemburg menar sig ha bevisat (jag orkar inte redogöra för hennes bevisning) att varken arbetarklassens löner eller kapitalisternas vinst kan täcka denna efterfrågan. Hon förbigår andra källor till efterfrågan, såsom staten, kreditväsendet inkl. hela den spekulation i värdepapper och annat som äger rum i alla kapitalistiska samhället. Återstår gör bara utrikeshandeln, närmare bestämt handeln med länder som fortfarande inte är kapitalistiska. Men för kapitalismen är det ett oöverstigligt problem att handeln med de icke-kapitalistiska länderna kommer att medföra att dessa efterhand blir indragna i det kapitalistiska systemet. Kapitalismen sågar alltså av den gren den sitter på.

På Luxemburgs tid var detta kanske inte rimlig slutsats. Kapitalismen var ännu ett system som bara täckte en mindre del av världen. Denna mindre del var i färd att kolonisera resten av världen, och det tedde sig måhända inte orimligt att detta berodde på att kapitalismen inte skulle klara sig utan ekonomiska förbindelser med en icke-kapitalistisk omvärld.

Det är kanske förståeligt att Luxemburg nöjer sig med den lösning hon hittat. Problemet är dock att den är felaktig och att hon drar enorma växlar på den.
Hon förefaller vara totalt omedveten om skillnaden på en förenklad teori och en mer komplex verklighet. Exempelvis problematiserar hon inte alls det faktum att hon i sin modell bortser från såväl kreditens som statens betydelse. Hon bortser från att den reellt existerande kapitalismen kan bete sig på sätt som inte ryms inom teorin. Detta behöver inte betyda att teorin är rakt igenom felaktig, men det är inte anpassad att möta alla verklighetens situationer.

För när Luxemburg slagit fast sin lösning hänger hon upp ALLT på denna. Hon menar sig ha bevisat att kapitalismen är på väg att gå under. Det finns ingen som helst utväg. Därmed är socialismen nödvändig. Och motsatt: om det skulle visa sig att teorin är felaktig och kapitalismen visst kan vara överlevnadsduglig, då är socialismen omöjlig! Här närmar sig Luxemburg ren hybris. Hon är så säker på sin egen teoris förträfflighet att hon är beredd att ge upp allt om den skulle visa sig felaktig.

Luxemburgs syn på kapitalismens förestående död kom, förstås, att påverka hennes syn på politisk organisering. Jag har visserligen inte läst jättemycket av henne om detta, men det är tydligt att hon undervärderar behovet av organisering. För om kapitalismen ändå kommer att gå under, med en naturlags nödvändighet, så finns det ju inte lika stor anledning att bekämpa den som om man istället antar (vilket jag tycker är mer rimligt) att kapitalismen är ett omänskligt och vidrigt system, men ett system som i princip kan fortsätta tills vi avskaffar det. Detta är imho en av de lärdomar vi kan dra av utvecklingen efter Luxemburgs död. Det kunde hon förstås inte veta.

Slutsats: Rosa Luxemburg verkade i en tid då en socialistisk teoretiker på allvar kunde hävda att det fanns objektiva bevis för att kapitalismen var ett omöjligt system som inom kort skulle gå under genom sina egna motsättningar. Jag har alltid avskytt jämförelser mellan kristendom och marxism, men i just detta fallet finns vissa likheter med de tidiga kristna som trodde sig leva i den yttersta av tider. Men precis som för de kristna har vi socialister fått lära oss att den yttersta tiden inte kom så snabbt som vi räknat med. Nu i efterhand är det väldigt lätt att inse hur fel Luxemburg hade. Men visst är det lärorikt att studera andras misstag. Men bör undvika att bli alltför förtjust i sina egna teorier. Verkligheten beter sig inte alltid lika elegant som i teorin.

I "Akkumulation des Kapitals" blir Luxemburg en företrädare för marxismen när det är som sämst: deterministisk, mekanisk och överdrivet självsäker. Detta är långt ifrån den ekonomiska teori som vi möter hos Marx. Men det kunde Luxemburg förstås inte veta eftersom dessa texter inte var publicerade på hennes tid.

Men ändå. Till alla er som funderat på att läsa "Akkumulation des Kapitals": gör inte det. Det finns bättre sätt att fördriva tiden.

Om trotskismen

Ger mig nu ut på hal is. Jag vet inte så jättemycket om trotskismen och den insatte läsaren hittar säkert såväl brister som rena faktafel. Men jag gör ändå ett försök att ge min bild av företeelsen i fråga. Och var inte rädda att påpeka fel och brister. Man lär sig inget om man inte bli uppmärksammad på sina fel.
Leo Trotskij var som bekant en av ledarna i den unga sovjetstat (obs! Inte Sovjetunionen, utan Sovjetryssland. Distinktionen är viktig, även om den ofta förbises.) som bildades efter bolsjevikernas oktoberrevolution 1917. Går man tillbaka till samtida källor ser man att han vid sidan av Lenin var den i utlandet mest kände av bolsjevikerna. Samtidigt är det också sant att Trotskij hade haft en självständig hållning gentemot de olika socialdemokratiska fraktionerna i Ryssland. När han senare blev avpolleterad var detta något som användes mot honom.
Historien efter 1917 torde vara bekant i sina huvuddrag. För Trotskijs del innebar den att han framgångsrikt ledde uppbyggandet av den röda armén som segrade i det inbördeskrig som härjade Ryssland efter revolutionen. I egenskap av folkkommissarie (dvs. minister. Idén att kalla sovjetstatens ministrar folkkommissarier är för övrigt Troskijs) för utrikes ärenden slöt han fred med Tyskland och blev ännu mer känd utomlands.
Men i Ryssland och inom bolsjevikpartiet var hans ställning relativt svag. Trots att han visat sin organisatoriska talang när han byggde upp armén lyckades han aldrig skapa någon personlig maktbas i bolsjevikpartiet. Under Lenins sjukdom och efter dennes död 1924 kunde Trotskij relativt enkelt utmanövreras av Stalin, Zinovjev, Kamenev och andra.
Det är väl egentligen när Trotskij förlorar makten som trotskismen har sin början. Trotskij försätts nämligen i en mycket svår situation och måste hitta sätt att hantera denna. Å ena sidan ser han hur Stalin och dennes anhängare förvanskar revolutionen, å andra sidan ser han fortfarande revolutionen som ett historiskt framsteg och vill inte öppet kritisera den. Han går således inte till öppet angrepp mot Stalin. Han lämnar inte frivilligt partiet.
Det är förstås en extrem förenkling att hävda att det är Stalin som person som gör att den ryska revolutionen inte utvecklas så som tänkt. Andra faktorer är viktigare - den uteblivna revolutionen i Europa, Rysslands efterblivenhet, den första arbetarstatens isolering, revolutionens allmänna kaos osv. Men bland trotskister finns det ofta en tendens att lägga stort fokus på Stalin som person, alternativt på den byråkratisering av partiapparaten som ses som en orsak till revolutionens deformering, snarare än som ett resultat av andra krafter.
Efterhand blir Trotskijs situation allt svårare. Den vänsteropposition som han är med om att leda isoleras och olagligförklaras. Trotskij själv deporteras inte bara från Moskva till det avlägsna Alma Ata, utan även ut ur Sovjetunionen.
Nu börjar trotskismen ta fastare form. Jag bortser här från idén om den permanenta revolutionen. Enligt mig är de ideologiska debatterna mellan Trotskij och Stalin ("socialism i ett land") i stor utsträckning ett spel för gallerierna. Det handlar inte så mycket om idéer som om hård realpolitik.
Det problem Trotskij ställs inför är hur man ska kunna skapa en revolultionär, marxistisk (eller för den delen leninistisk. Begreppet "leninism" myntades av Stalin, men kom snart att användas även av Trotskij) arbetarrörelse utan att vara lojal mot Stalin. Uppgiften är svårare än vad man kanske tror. Det fanns nämligen inget utrymme mellan eller bredvid de socialdemokratiska och kommunistiska (i den här kontexten betyder "kommunistisk" ansluten till den kommunistiska internationalen, vilket i sin tur de facto betyder underställd Stalin) partierna. Försök gjordes, men ingenstans lyckades det. Sverige hade efter SKP:s splittring 1929 ett av de största icke-moskvatrogna revolutionära partierna (Socialistiska partiet) som fick flera procent av rösterna i valen, men som snabbt havererade. I andra länder förblev partierna ännu mindre.

Enterism eller egna organisationer?
En lösning som Trotskij förordade var att som trotskist gå med i de socialdemokratiska partierna ("Enterism" eller "entrism" kallas detta). Dessa partier var visserligen inte revolutionära, men en tid skulle komma då kapitalismen hamnade i kris, vilket skulle medföra arbetarklassens radikalisering. I denna situation skulle de köpta / korrupta / reformistiska ledarna avslöjas och trotskisterna kunde leda arbetarklassens massor mot socialismens seger. Jag förenklar måhända argumentet, men ungefär så brukar det återges. Ett problem var förstås att de socialdemokratiska partierna inte var särskilt intresserade av att bli infiltrerade av grupper som ansåg att partiernas demokratiska valda ledningar var köpta av kapitalisterna. Ett annat problem är att arbetarklassen aldrig radikaliserats på det sätt som Trotskij tänkte sig. Även i tider av kris fortsätter arbetarklassen att lita på sina vanliga ledare. Eller så går de till extremhögern. Eller blir politisk indifferenta. Ibland kan de förstås bli mer radikala, men det tillhör verkligen undantagen att de då sätter sin tillit till trotskisterna.
Entrismen har aldrig visat sig framgångsrik. Visst lyckades Militant få inflytande i Liverpool på 1980-talet och visst lyckades Offensiv i Umeå få in några mandat i kommunfullmäktige genom att använda den fria nomineringsrätten och trycka egna valsedlar med Socialdemokraternas partibeteckning, men det är inte så mycket att hänga i julgranen.
Tvärtom har entrismen ofta visat sig vara ytterst skadlig. I Sverige representerades den skadliga grenen främst av "offensivarna" (efter deras tidning "Offensiv") under 1980-talet. Denna grupp hängav sig åt fraktionbildning bl.a. inom Socialdemokraterna, VPK och Elevorganisationen. Genom att bryta mot stagdar och bete sig illa i största allmänhet skapade de kaos utan att uträtta särskilt mycket. Idag är Offensiv omvandlat till Rättvisepartiet socialisterna (plus ett antal splittrargrupper, förstås) som fortfarande är en otäck organisation, men som åtminstone slutat infiltrera partier. De fortsätter dock att dyka upp och "kidnappa" lokala politiska initiativ utanför de etablerade partierna, och på så sätt förstöra mycket som annars kunde blivit framgångsrika rörelser.
Trotskister har även använt andra taktiker för att nå inflytande. Ibland har man ägnat sig åt entrism, ibland byggt upp egna organisationer. I inget av fallen har man nått något större inflytande. Enda gången ett trotskistiskt parti hamnat i regeringsställning var i Sri Lanka någon gång för länge sedan. Detta ledde till att partiet uteslöts ur sin international p.g.a. högeravvikelse.
Trotskij och antifascismen
1928 beslutade den kommunistiska internationalens sjätte kongress att tiden var inne för en ultravänsterpolitik. Kapitalismen var på väg att gå under, och i den revolutionära situation som alldeles strax skulle infinna sig sågs socialdemokratin som den värsta fienden, och värst av dessa sossar var vänstersossarna. Dessa skulle nämnligen kunna dra över revolutionära arbetare till den reformistiska vägen. Socialdemokraterna kallades socialfascister och ansågs lika vidriga som de riktiga fascisterna. Denna vansinniga taktik (som KPML(r) tragiskt nog återknöt till på 1970-talet) gav dock upp när det visade sig att fascismen faktiskt var mycket värre än socialdemokratin. Istället svängde Komintern åt andra hållet och gick längre åt höger än någonsin tidigare. Inför hotet från fascisterna strävade kommunisterna åt att samla alla demokratiska krafter till försvaret av den borgerliga demokratin. Folkfrontsstrategin föddes.
Detta var något som Trotskij skarpt vände sig mot. Han menade att klasskampen var överordnad allt. Det var riktigt och rätt att skapa enhet mellan arbetarrörelsens olika inriktningar (detta kallas "enhetsfrontsstrategi") men under alla omständigheter fel att samarbeta med borgare.
I detta sammanhang vill jag bara peka på att det är lättare att vara renlärig när man befinner sig i opposition. Stalin var mycket mer pragmatisk, och oavsett vilka orsaker folkfrontsstrategin hade, var den mer lämpad för att motarbeta fascisterna och vinna världskriget än ett dogmatiskt fasthållande vid fina principer om klasskampen och revolutionen.

Fina principer
Överhuvudtaget är väl det här med fina principer trotskismens akilleshäl. Jag tänker mig att ju mindre och betydelselösare en rörelse är, desto viktigare blir den ideologiska renlärigheten. Om man ändå inte uppnår något konkret kan man ju alltid glädja sig åt att ha rätt.
De trotskistiska grupperingarna har ju en tendens att splittra sig. Hela tiden. Eftersom man bråkar om principer, och eftersom bråk om principer alltid leder till splittring. Inom större partier kan man tolerera ett större spektrum av åsikter. Dessutom är det svårare att splittra en större organisation. Om några socialdemokratiska partiföreningar lämnar partiet märks det inte så mycket. Om tre trotskister med buller och bång lämnar sitt parti är splittringen ett faktum.
För en utomstående är det ibland svårt att förstå vad splittringarna grundar sig i. Ibland känns det nästan som om trotskisterna splittrar sig av princip. Så är det förstås inte, men faktum kvarstår: det är svårt att hålla samman en liten organisation.

Fjärde Internationalen
Ett av trotskismens drag är att den är internationalistisk av princip. Alla kommunister är förstås i någon mening internationalister, men trotskisterna är alltid mer internationalister. En konsekvens av detta är att de alltid strävar efter att bygga upp internationaler. Redan självaste Trotskij startade en Fjärde International. Efter hans död splittrades den, och det har funnits och finns så många trotskistiska internationaler att inte ens en hängiven trotskistnörd kan hålla reda på alla.

Konklusion
Jag har inte gått in så mycket på Trotskij idéer. Personligen tycker jag att de ibland är riktigt bra, ibland riktigt dåliga. Problemet med trotskismen är inte dess idéer. I det stora hela skulle dessa rymmas inom de vanliga vänsterpartierna. Problemet är att trotskisternas försök att bryta sin politiska marginalisering visat sig vara så dåliga. Entrismen har bara lett till att arbetarrörelsen (och andra sociala rörelser) som blivit utsatta för trotskistisk infiltration försvagats och/eller blivit fientligt inställd till radikala förslag. I de fall trotskisterna byggt upp egna självständiga organisationer har de förblivit helt utan inflytande.

P-O Zennström #1

Läser P-O Zennströms memoarer. Zennström (1920-77) var medlem i Sveriges kommunistiska parti och kulturskribent i partiets tidning Ny Dag. Han kom från ett välbeställt hem (hans far var en selfmade man som gjort karriär som ingenjör och tjänat tillräckligt mycket pengar för att göra en klassresa). I 1940- och 50-talens kommunistiska parti var Zennström därigenom en ganska ovanlig fågel. En stor majoritet av partiets medlemmar var arbetare, partiets inriktning på fackligt arbete gjorde att det förblev så.
Zennström blev tidigt socialist och medlem i den partiöverskridande organisationen Clarté, en samlingsplats för radikala intellektuella och enligt Z. en plantskola för karriärister inom socialdemokratin. När hetsen mot kommunister blev som starkast i samband med de rysk-finska kriget valde Z. att ta ställning och gå in i det kommunistiska ungdomsförbundet. Han blev studieorganisatör, först på lokal nivå och sedan på riksnivå.
I Z. värld finns det gott om namn. Han känner många personer som alla namnges och som läsare förutsätts man vara bekant med dem. De blir alla framstående inom sina fält, det må vara inom politiken, kulturen eller vetenskapen. Jag kan inte göra annat än jämföra med mina egna erfarenheter som arbetare. Jag skulle aldrig kunna namedroppa mina skolkamrater och förvänta mig att någon skulle känna igen dem, eller berätta som mina begåvade kollegor och hur de genom att känna andra kända människor nådde framgång och avlade framgångsrika barn. Det är lite fascinerande att få en inblick i hur överklassen, eller i detta fall kanske snarare den bildade medelklassen, reproducerar sig. Sverige har väl blivit ett större land i sedan 1940- och 50-talen och det bildade skiktet är kanske inte lika väldefinierat längre, men någonstans tror jag att samma mekanismer fortfarande gör sig gällande.
Z. har ett stort självförtroende, även i de passager då han uttrycker tvivel på sina egna förmågor.
Som studieledare inom ungdomsförbundet är det hans roll att se till att studier bedrivs i alla klubbar. Som hjälp finns den förskräckliga "Kortfattad lärokurs i SUKP(b):s historia" (1939). Det är en till största delen förljugen skrift som beskriver kommunisternas storhet i Ryssland och även ger en sorts introduktion till den i Sovjetunionen officiellt sanktionerade "marxismen-leninismen". Idag känns boken minst sagt oanvändbar. Jag tycker emellertid att det är intressant att boken kunde användas inom SKP. Jag tänker mig att den var en källa till stolthet och sammanhållning. Den visade att kommunismens (i dess sovjetiska tappning) har framtiden, och att partiet trots alla motgångar i längden skulle nå framgång. På så sätt sporrade den väl kamraterna till aktivitet. Men, vilket Z. nämner, den försvårade också självständiga och för Sveriges nödvändiga politiska analyser.
[Fortsättning följer.]

fredag 13 september 2013

Urtext #1

Jag gillar Marx "Urtext" skriven efter Grundrisse (1857-58) men före "Till kritiken av den politiska ekonomin" (1859). Har lekt lite med tanken att översätta den till svenska (känner någon till något förlag som skulle kunna vara intresserat, så meddela mig!). Det är dock alltid en utmaning att översätta. Jag gillar Marx sätt att uttrycka sig på, och strävar i min översättning att vara så textnära som möjligt. Samtidigt är jag inte säker på att det fungerar. Tänker att jag är en smula blind själv. Så: tycker ni att det här språket fungerar överhuvudtaget, eller behöver jag avmarxifiera språket mer för att det ska fungera för en modern svensk läsare? Jag misstänker att så är fallet...

Nedanstående text utgör den första sidan av Urtext. Manuskripten är inte bevarat i sin helhet och börjar in medias res, så innehållet kanske inte är helt läsbart.

Källa:
Marx-Engels-Gesamtausgabe
Karl Marx: Ökonomische Manuskripte, und Schriften 1858-1861
(MEGA, Abt. II, Band 2, 1980)
s. 19


Till kritiken av den politiska ekonomin. Urtext

[Andra kapitlet. Penningen]
[2. Penningen som betalningsmedel]
...erhåller. All särskildhet i relationen mellan de båda är utsuddad (det handlar i förhållandet bara om bytesvärdet som sådant; om den samhälleliga cirkulationens allmänna produkt) och likaså alla politiska, patriarkaliska och andra förhållanden, som framgår ur relationens särskildhet. Båda förhåller sig till varandra som abstrakt samhälleliga personer, som gentemot varandra enbart representerar bytesvärdet som sådant. Penningen har den enda nexus rerum mellan dem, penning sans phrase. Bonden står nu inte mot godsägaren som bonde med sin lantliga produkt och sitt lantliga arbete, utan som penningägare; eftersom det omedelbara bruksvärdet är avyttrat genom försäljningen, genom förmedlingen av den samhälleliga processen, har det antagit den likgiltiga formen. Å andra sidan står godsägaren gentemot honom inte mer i ett förhållande som den individ som inte är skickad att producera de särskilda livsbetingelserna, utan i ett förhållande vars produkt, det självständiggjorda bytesvärdet, den allmänna ekvivalenten, penningen, inte skiljer sig från någon annans produkt. Så försvinner det gemytliga sken som tidigare omgav transaktionen.
Den absoluta monarkin, själv en produkt av den borgerliga rikedomens utveckling till ett med feodalförhållandena inkompatibelt stadium, behöver på motsvarande sätt den likformiga, allmänna makt, som måste vara kapabel att utövas på alla punkter i periferin, som den materiella hävstången för denna den allmänna ekvivantentens makt, rikedomens makt i dess ständigt slagfärdiga form, i vilken den raktigenom är oberoende av särskilda lokala, naturliga, individuella relationer. Den absoluta monarkin behöver rikedomen i penningens form. Ett system av naturaprestationer och leveranser in natura motsvarar en bestämd karaktär, och ger också genom sitt användande karaktären av särskiljande. Det är bara penningen som omedelbart går att omvandla till varje särskilt bruksvärde. Den absoluta monarkin är därför verksam i förvandlingen av penningen till det allmänna betalningsmedlet.

söndag 8 september 2013

Stark anslutning till det nya (1917)

Artikel ur "Politiken" 1917-4-10. Carl Lindhagen, borgmästare i huvudstaden och en av de ledande inom det som i maj 1917 skulle blir Sverges socialdemokratiska vänsterparti är i Göteborg och lägger linjen. Eller gör han det? Lindhagen var en speciell person, som lämnade liberalerna för socialdemokraterna, sedan hamnade han hos vänstersocialisterna några år, innan han bildade eget under en kort period. Frågan är om hans idéer var särskilt representativa för det nybildade vänstersocialistiska partiet. Vi vet ju att svälten var närvarande i Göteborg och att bröduppror snart skulle äga rum. I en sådan situation är frågor om andlig frihet kanske sekundära. Det finns en tendens inom historieskrivning att ge vältaliga män ur de bildande klasserna tolkningsföreträde, men jag anar att det finns en som grupp arbetare som inte förmådde uttrycka sig lika elegant som Lindhagen i tal och skrift, men som liktväl visste vad de ville: bröd och arbete.

Stark anslutning till det nya
Samtidigt med Stockholms nya arbetarkommuns lyckade start i Auditorium började Göteborgs nya arbetarkommun sin offentliga värksamhet på fredag med ett stort möte å Cirkus, som var till trängsel fylld. Vid mötet hölls ett längre föredrag av borgmästare Carl Lindhagen, som av ett ur publiken kommet rop "leve Lindhagen!" fick anledning att börja sitt föredrag med framhållande av, att det för det nya partiet skulle bli en huvudfråga att söka komma från personlighetspolitiken till sakpolitiken. Det nya partiet har uppstått därför att det förgäves sökt få fram andlig frihet vid politisk värksamhet inom det gamla partiet. Det ska därjämte stödja sig på politisk frihet sådan den framskridit ur franska revolutionen och den ekonomiska frihet som socialdemokratien kämpat för. Vänstersocialismen ska sålunda på sitt program främst uppta: förjupad demokrati med andlig frihet även inom partiet samt idépolitik i riksdagen vid sidan av realpolitiken.
Vad som inom det gamla partiet hindrar den andliga friheten är, sade tal., ledningens fordran på disciplin. Disciplin är nog nödvändig vid t. ex. arbetstvister, men då kommer den av sig själv och kravet på den framföres snarare från de jupa leden, medan man ofta får se ledarna hålla igen. Men i den politiska kampen är det en helt annan sak. Då kommer kravet på disciplin ovanifrån. Det betyder att man vill att de jupa leden ska tro på auktoriteter, vill ha underkastelse, ofrihet.
Vad slår vi vakt om? Demokratins ideer kan aldrig förvärkligas med knytknävarna. Kanske ligger det någon sanning i det gamla ordspråket: Kärleken övervinner allt. Därför har ungdomen inom partiet bort handlas med mer kärlek och handledas utan hårdhet. De gamlas erfarenhet och de ungas hängivenhet hade bort då gå hand i hand.
Efter att ha skildrat ledningens valtryck vid kongressen sade tal: Om man vill ha andlig frihet inom ett parti kan man ej gilla sådant. Utåt ryter det socialdemokratiska lejonen mot sådana förhållanden, men inåt finner man det förtjusande att det är så orättvist som möjligt. Tror någon att ett sådant parti kan erövra värden? (Publiken: nej!)
Det har blivit absolut nödvändigt för vänstern att gå ifrån det gamla partiet. Tal. hoppades dock att det nya partiet blott skulle behöva bli tillfälligt. Ingenting hindrar att de båda riktningarna åter mötes längre fram. Detta kan ske när partiets jupa led kräver att då den frihet, för vars ernående vänstern nu separerat.
Det nya partiet fordrar avrustning. De gamla socialisterna vill avskaffa militären blott för att stoppa den i nya hål. Ministersocialismen är också partiskiljande. Även socialistvänstern är villig att regera när socialismen får makten, men de gamla socialisterna vill går med i en blandningsregering, vilket vänstern ej kan gå med på. Det är från regeringarna som de stora och befriande förslagen skulle framkomma. Det finns värkligen också en regering som just i dagarna för fram sådana förslag, men den regeringen sitter icke i Stockholm, utan i Petrograd.
Föredraget hälsades med stormande jubel. Kommunordföranden hr Ståhlberg förklarade efteråt offentligt, att om han ej varit i Svärge skulle han ha velat utbringa ett leve för en viss statsform. Nu ville han i stället inskränka sig till att utbringa ett leve för hr Lindhagens republikmotion! Mötet sjöng därefter Internationalien, varefter hr Lindhagen åter kom upp på talarstolen och höjde ett leve för folkens slutliga förbrödring. Mötet avslutades med ett: Leve Lindhagen!

Till Bärget!

Ture Nerman skulle senare bli en bitter fiende till kommunisterna, men 1917 var han fortfarande hänförd. Denna dikten infördes i såväl "Politiken" som "Stormklockan" strax efter oktoberrevolutionen.
Bärget = franska revolutionens mest radikala element
Zimmerwald = vänstersocialistiska världsrörelsen, uppkallad efter ort i Schweiz
Gironden = moderata element under franska revolutionen

Till Bärget!
Hurra, revolutionen lever än!
Det går ändå framåt vid Nevans vatten.
På tsar Kerenskis grav står Livets mån,
Lenin med Zimmerwalds kokard i hatten!
När alla svikit massans svultna hopp
och när Gironden fegt gett fältet opp,
när frasen brister och när bubblan spricker,
då är er tid, ni Bärgets bolscheviker!

Nog nu med granna ord och fromma tal,
rättfärdigheten fordrar hand, ej tunga.
Det gnyr och gnisslar i kung Mammons sal,
Dörrn in! - låt hela samhällshuset gunga!
Bränn bråtan ner till aska och därur
res Proletariatets diktatur!
Hell hämndens folk, hell blusmän och musjiker,
murbräckans huvud, Bärgets bolscheviker!

Blod? Våld? Nåväl, det var ej massans sed
med tantkongresser och med spatt-aktioner.
Ni skriver aldrig mänsklighetens fred
i silkeshandskar och resolutioner.
Ned med vart sladdrande katederband!
Vi dör ej mer för något "fosterland".
Vi har fått nog av socker och av smicker.
Hell Handlingen, hell Bärgets bolscheviker.

En värd i dödsnöd ser sitt liv i er,
en mänsklighet ber seger åt er fana.
Frihetens Gud, sänd dina härar ner!
Till jälp i alla land att dagen dana!
I soln, ni täkt på nytt vid österns rand,
se, seklens största bragd med brännhet hand
Historien i sin koppartavla sticker:
er frälsargärning, Bärgets bolscheviker.

Från "Lilla London". 1909

Här följer en lägesbeskrivning för de Socialdemokratiska ungdomsklubbarna i Göteborg, publicerad i "Stormklockan" 1909-2-20.

Från "Lilla London"
Göteborgsbrev till Stormklockan
Trots det begränsade utrymmet vill jag sända "Klockan" några rader från vårt "Lilla London".
Vår pigga tidning har här såväl som på en del andra platser ej av alla klubbkamrater mottagits med jubel.
Men allt är övergående och så tycks även vara med antipartierna mot "Stormklockan". Nu frågas det allmänt efter tidningen, och det är som sig bör. Detta om tidningen.
Så kan jag meddela att vi haft en lite "platsrevolution" här. Ja, inte så att förstå att vi avsatt landshövdingen eller någon annan mer eller mindre god borgare - nej, men vi ha valt en ny kommunstyrelse med delvis nya medlemmar.
Bland partivännerna äro en del "äldre djupt indignerade". Men kära ni, det kan inte hjälpas. Nog för att klubbisterna gå och känna sig "skuldmedvetna", allra helst som de hört att "Statsministern" på Ny Tid sagt att "vi fått en dålig kommunstyrelse". Men flertalet kommunmedlemmar torde nog vänta med såna omdömen tills styrelsen fått tjänstgöra, så att var och en kan bedöma deras arbete.
Klubbarnes platsstyrelse arbetar utmärkt med upplysningsverksamheten.
Senaste beviset därpå är anordnandet av socialistiska föreläsningar av vår kamrat Rick. Sandler.
Inalles åtta förläsningar komma att hållas. De som hittills gått av stapeln ha dragit fulla hus.
Alla arbetarna böra passa på tillfällena. Entrén är så låg som 15 öre pr föreläsning.
Föreläsningsdagar bli onsdagar och torsdagar. Första föreläsningen hälls den 11 dennes.
Smutslitteraturfloden har översvämmat även denna stad, och några fördämningar ha icke gjorts.
Visserligen ha klubbarna tillsatt komittéer, vilka skulle göra något åt saken, men har dessa komittéers arbete strandat mot en kinesisk mur: distributörerna. Så fort cigarrhandlarna som i huvudsak sköter om försäljningen, blivit tillfrågade, har svarats: "Vänd er till distributörerna". Särskilt har då utpekats en som tillhör partiet, och enligt utsago är en av de som distribuerar det mästa.
Komitterade ha nu en längre tid gått havande med tanken att utlysa ett offentligt diskussionsmöte i saken, men har detta strandat på grund av att den vidtalade föredragshållaren insjuknat. Undrar dock om det ej går att få någon annan. t. ex. hr Janhekt. Han vore här den som mäst kvalicerad då han ju en lång följd av år sysslat med distribtioner.
Ja, ja, förslaget kanske tål att tänka på!
Hoppas dock att kommitterade fortast möjligt söker få tillstånd ett möte.
Alltså farväl till nästa gång!
Lacaron.

På härjartåg genom Dalsland 1910

Artikel från Stormklockan 1910-8-7.

På härjartåg genom Dalsland
Man brukar alltid tala om det mörka Småland, men jag kan ej göra mig en föreställning om att Småland är mörkare i politiskt hänseende än Dalsland.
Jag har nu rest genom hela Dalsland bland pappers- och trämassefabrikerna och på de flästa platser har aldrig någon organisation funnits. Ja, det finnes platser där aldrig en demokratisk talare uppträtt. Under sådana förhållanden är det ej så underligt om det andliga tillståndet är betänkligt bland arbetarna i detta landskap. Detta är nu vad som gäller pappaers- och trämasseindustrien. Den övriga industrien känner jag ej så noga, men jag tror dock att förhållandet är liknande även där.
Jag började i Upperud. Vid den platsen har ej varit någon talare på 3 år. Möte hölls på landsvägen den 13 juli inför cirka 30 åhörare. Resultatet blev en ungdomsklubb på 15 personer. Jag har nu försport att denna klubb lade ned sitt arbete efter tre à fyra dagar. Vilket är utmärkande för platsens lojhet. Det tillsattes dock stryelse och två kommissionärer för Stormklockan och det lovades rundligt att upptaga arbetet med full iver. Jag reste därför från Upperud med tanke på att det fanns en elittrupp som skulle bryta mark för våra idéer, men nej! De har sovit och vill sova, på denna platsen.
Håvreströms och Standards pappersbruk var nästa platsen. Jag trodde inte att det i värkligheten skulle råda en sådan slöhet som här. Stormklockans spalter tillåter ej att relatera förhållandena så som borde göras. Visserligen finnes det även där en elittrupp som det vore förhoppning på att få att upptaga en klubb. Men då jag var där arbeta halva styrkan nattskrift, varför det ej gick att samla den på en gång.
Så gick färden vidare utan något vidare resultat, förr än jag kom till Skåpafors. Där bildades en klubb på 10 personer. Där finnes det stora förhoppningar att denna klubben tog saken på fullt allvar och kommer säkerligen att visa det också i framtiden. Styrelse och kommissionärer tillsattes även här.
Nästa plats blev Gustafsfors en sulfatfabrik i norra ändan av Dalsland. Här affischerade jag ut mötet dagen förut, men fick affischera om och om igen, ty här nedrevs affischerna av fabriksledningens lakejer. Resultatet blev att det samlades cirka 150 åhörare på den bestämda tiden. För dem redogjorde jag för organisationens betydelse.
Någon fackförening var ändå ej tänkbart att få till stånd.
En lista cirkulerade på vilken antecknade sig 30 st. för en ungdomsklubb. Efteråt tillsattes styrelse, revisorer och kommissionärer. Så hurrades det för klubben och arbetarerörelsens framgång på denna plats, samt avsjöngs ungdomsmarschen med kläm och entusiasm som avslutning på mötets resultat.
Denna agitationsturné var ju avsedd för att rycka upp och organisera pappers- och trämasseindustrins arbetare. Men att bilda fackföreningar är emellertid ingen lätt sak. Det fordras att de på en plats äro något så när eniga om saken; finnes det ej enighet så är det nästan omöjligt att bilda en fackförening på ett fåtal personer. Jag har i övrigt kommit till den uppfattningen att en klubb på en sådan plats kan uträtta mycket, vadan jag tror att klubben på Gustafsfors arbetat en tid, marken är även bruten för en fackförening.
Avlöningsförhållandena här i Dalsland äro så usla att man har svårt att fatta hur folk kan klara sig. Två och högst två och femtio är den vanliga dagspänningen. Färden genom Västergötland och Bohuslän visade att där betalades över tre kr. om dagen, men där har organisationen härjat i flera år, vadan man tydligen kan se dess värkningar. Om nu intet annat hjälper än ungdomsklubbar som rycker upp det sovande proletariatet här i Dalsland får man ändå vara nöjd med resultatet.
M-n [Vem är det?]

Kata i Åmål 1909

Artikel i "Stormklockan" 1909-5-8.

Kata i Åmål
Den 20 april skulle jag för "Textils" räkning ha föredrag i Åmål. Den lilla avdelningen hade i samband med Arbetarkommunen beslutat anordna offentligt möte, och kommun skulle hyra goodtemplarlokalen. Men möttes av ett "bleklagt nej" från den vettskrämda byggnadsstyrelsens sida. Till pjäsen hör att lokalen upplåtes åt alla andra talare t. o. m. åt ungsocialisten Werenskiöld i somras.
Slutligen efter mycken vedermöda hade kommunstyrelsens energiske ordf. fått hyra ett cirkustält för att därstädes anordna _enskilt möte_ med alla platsens fackföreningar.
Borgmästarn som i förväg fått nys om saken hade privatim varnat cirkusdirektören för att hyra ut lokal till mitt möte "enär man ej på villkor ville att den personen skulle tala i Åmål". Men trots allt fingo vi tältet. Då jag kom till Åmål voro kamraterna mig till möte och upplyste om, att vi fått ett cirkustält, att mötet skulle börja kl. 7 om inga hinder blev och att det var ett slutet fackföreningsmöte.
När vi kommo ned till tältet stod folket utanför, polis var där, och vi erhöllo av en räddhågad, långhårig "cirkusman" den upplysningen att magistraten förbjudit cirkusdirektören att hyra ut lokalen, vid risk att få sina föreställningar förbjudna.
Komunordföranden i väg till cirkusdirektören som dock ej kunde anträffas. Och trots alla försäkringar till den skrämde långhårige cirkusartisten att de faktiskt ej kunde hindra dem att hyra ut sitt tält, fingo vi ej.
De till minst nu tvåhundra uppgående åhörarne sågo mörka och dystra åt, och så sade jag "Det blir väl ingen annan råd änatt ta landsvägsmöte igen. Inte blir föredraget så långt men _lite_ hade jag hog att säga er." De dyrstra anletena ljusnade, och så satte vi oss i marsch, för att utom staden söka ny lokal.
Jag var i värsta krigshumör, rent upprörd över de vidriga förhållanden som tillåta myndigheterna att trakassera fredliga fackföreningar på slikt sätt och när vi så kommo till kyrkan, som låg på en kulle, gick jag rätt upp för backen och steg upp för kyrktrappan tog tag i kyrkdörrarnes portvred och yttrade några kraftiga ord till folket, samt höjde ett rungande leve för socialismen. Och bad dem så följa mig.
Så tågande vi i väg i fotsdjup sörja utom staden, där jag gående på landsvägen uppläste mina "Tvänne krigsförklaringar" vara O. Hermelin "Krig mot socialisterna" och min egen "Krig mot kapitalisterna" åtföljda af ej alltför milda komentarer, därpå höjdes ett rungande leve för socialismen, och så ett för mig, av kamraterna såsom tack för att jag trots allt, dock hållit mötet.
Såväl borgmästaren som stadsfiskalen hade under tiden anlänt, men funno för godt att ej ingripa.
Så ändades mitt tredje möte i Åmål.
Av stadens tre poliser voro två därute med, så att om "den intre fienden" sluppit lös inne i staden medan vi vore på möte, hade hela staden legat öppen för anfall.
Myndigheterna sörja på ett rörande sätt för reklam för våra möten och jag vill därför hembära dem mitt varma tack!
K. D-m. (Kata Dahlström)

lördag 7 september 2013

Göteborgs nya arbetarekommun

Göteborgsavdelningen av det som skulle bli Vänsterpartiet grundades i mars 1917. Så här beskrevs bildandet i tidningen "Politiken" 1917-3-26. (Den förste ordföranden Ståhlberg skulle inom kort ändra stavningen av sitt namn till Stålbärj.)

Göteborgs nya arbetarekommun.
I förra veckan bildades - som förut meddelats i Politiken - på ett talrikt besökt möte i Arbetarföreningen Göteborgs nya arbetarekommun. Hr Carl Ståhlberg inledde frågan om 'partikongressen och dess konsekvenser' varefter mötet efter en kort debatt enhälligt beslöt 'instämma i kongressminoritetens manifest och förklarade sig redo att deltaga i bildandet av det nya partiet'. 300 av mötets deltagare antecknade sig därpå för medlemskap, varefter möte hölls med den nybildade organisationen. Till interimsstyrelse utsågs Carl Ståhlberg, Sofia Svensson, Sven Johansson, Ture Rylander, Carl Larsson, Edv. Malmsjö, Ernst Olsson, Axel Ljunggren och Erik Abrahamsson. Suppleanter blev H. Rådlund, John Andersson och Eskil Wallén. Det lyckade mötet avslöts med leverop för den nya kommunen.

Lenin 1917

Så här beskrevs Lenin i en artikel i vänstersocialisternas tidning "Politiken" 5 april 1917. Ha i åtanke att detta är innan Lenin ens återkommit till Ryssland. Han är en maktlös skriftställare och politisk organisatör i exil i Schweiz, helt utan inflytande annat än inom det fortfarande lilla ryska socialdemokratiska partiet.

---

Lenin - den ryska radikalsocialismens ledare
Den man, vars porträtt ovan avtrycks, är en av den ryska socialdemokratins mäst ryktbara ledare. Han har växt upp med - och ur - det ryska proletariatets massrörelse, och hela hans liv, hela hans tänkande och handlande är oskiljaktigt förbundna med det ryska proletariatets öde. I lycka och olycka, i ögonblick av stolta revolutionär triumg och i de långa åren av kontrarevolutionärt tyranni förblev han trogen arbetarklassens och Internationalens intressen, och det finns för honom endast ett mål: socialismen, endast ett medel: klasskampen, endast en jälte: det revolutionärta, internationella proletariatet.
N. Lenin uppträdde som ung socialdemokratisk skiftställare och politiker redan under första hälften av 1890-talet. Det var en oinskränkta despotismens tid och varje socialistiskt arbete straffades med fängelse eller deportation till Sibirien. Men den unge Lenin och hans kamrater kunde arbete i hemlighet, anlägga hemliga tryckerier, anordna underjordiska möten - detta allt omgivna av tsarismens tusenögda spioner. Naturligtvis blev emellertid "förbrytarna" dock en dag häktade och måste sitta månader i fängelse, innan det allsmäktiga polisdepartementet behagade bestämma på vilken långt bort belägen plats i det stora ryska riket de skulle sona sina synder. Lenin vart sänd till Sibirien och måste stanna där tre år.
Men den proletäriska massrörelsen, vars pionärer Lenin och hans kamrater var, utvecklade sig under tiden med jättesteg och ännu innan L. hade avtjänat sitt straff, var han på det klara med att tiden vore inne för organiserande av det socialdemokratiska partiet och att man som centrum för organisationen måste ha en tidskrift. Så snart han blev fri, for han över ryska gränsen och grundade i utlandet med kamrater och den gamla socialdemokratiska gruppen Plekhanov - Axelrod - Zassulitsch tidskriften Iskra (Gnistan).
Iskras intellektuella och organisatoriska inflytande på den ryska socialdemokratin - den tiden huvudsakligen bestående av studerande ungdom och en numerärt obetydlig förtrupp av arbetarklassen - var oerhörd. Detta litterära företag gav möjlighet att samla de spridda krafterna, att ordna och rena idévärlden från antimarxistiskt mischmasch samt skapa grundvalarna för en partiorganisation. Det lyckades också att sommaren 1903 sammankalla den första värkliga partikongressen, som tyvärr dock slutade med en klyvning mellan den marxistiska majoriteten och den opportunistiska minoriteten.
Nu började de långa inre striderna mellan ryska socialdemokratins båda grupper, vari Lenin alltid stod trogen den konsekventa marxismen. År 1905 efter de ryktbara oktoberdagarna, kom han till Petersburg och startade den första legala socialdemokratiska tidningen därstädes. Novaja Zhysn (Det nya livet). Efter Stolypin-historien den 3 juni 1907 måste han fly. först till Finland, sedan till utlandet. Det nu pågående kriget träffade honom i Österrike, varifrån han med nätt nöd lyckades komma till Schweiz och där har han oavbrutet kunnat bedriva sitt socialdemokratiska arbete.
Det mäst karaktäristiska för denna man är hans outtröttliga energi och hans ovanliga principklarhet, som under reaktionsåren jälpt honom att förbli den revolutionära socialdemokratin trogen och samla sina meningsfränder kring Internationalens fana. Så har han uppträtt som en oförsonlig fiende till de krigande borgarklassera och deras socialdemokratiska medlöpare och är en av de mäst energiska förkämparna för Zimmerwald.
Inom kort återvänder Lenin till det befriade Ryssland, där hans kamrater med otålighet bidar sin efterlängtade ledares återkomst.

Vem står bakom Politiken?


1916 grundade vänsteroppositionen inom Socialdemokratiska partiet en egen tidning: Politiken (som senare skulle bli Folkets Dagblad - Politiken). Redan från början misstänkliggjordes de internationalistiska vänstersocialisterna. Den konservativa tidningen Nya Dagligt Allehanda insinuerade att partiet fick pengar från Ryssland - väl att märka det förrevolutionära Tsarryssland. Politiken svarar med följande ironiska artikel. (Observera att man använde sig av den kortlivade stavningsform som kommit att kallas nystavning, vilken var populär bland vissa radikaler på den här tiden)

---

Vem står bakom Politiken?
är en fråga, som satt åtskilligt med myror i huvet på en del av huvudstadens avisor.
Den aktade okände i Nya Dagligt Allehanda t. ex. har redan för länge sedan låtit världen förstå, att det här rör sig om ett alldeles enastående ruskigt fall och att ryska rublar ha rägnat i en jämn ström ned i våra kassavalv.
Som vanligt är det bara halva sanningen, som Allehandas vaksamma öga har uppdagat. Den hela är vida ruskigare, vadan vi, sedan länge marterade av infernaliska självförebråelser, begagnar tillfället att lätta vårt samvete gemen att avlägga en fullständig bekännelse.
Det är storfurst Nikolaus personligen som ursprungligen stod bakom Politiken och som egenhändigt knöck storkovan ur ryska statskassan för att få ett svenskt organ, sig och den panslavistiska tanken värdigt.
Där tror jag, att Ljunglund blev bräckt! Men det blir ännu värre.
Den amerikanske miljadören John D. Rockefaller senior - inte Rotschild, som oriktigt uppgetts - vilken fått nys om projektet satte sig genast medelst ett trådlöst telegram i förbindelse med oss som i torsdags förra veckan och meddelade, att han ville, inte endast löst ut Nikolaus Nikolajevitsch ur affären utan även att, så länge Politiken bibehöll en klar socialistisk färg, till redaktören och redaktionssekreteraren utbetala ett månadsgage av 50,000 dollar.

Källa: Politiken, 1916-4-29

fredag 6 september 2013

Personliga reflektioner om Vänsterpartiets senaste 20 år

Tänker ägna ännu några rader om min syn på situationen i Vänsterpartiet under 1990- och det tidiga 2000-talet. Min utgångspunkt är ett stycke ur Bergners bok (s. 437)

"På kongressen 1990 stod partiet inför beslutet att antingen återigen söka en medelväg som kunde samla partiets stridande viljor till en bräcklig enhet eller att 'korsa Rubicon' och en gång för alla rensa partiet från kommunismen och från kommunister. Även denna gång valde partiet att försöka bordlägga de interna konflikterna genom att söka en kompromiss som kunde hålla det samman. Vänsterpartiet blev ett parti som inte längre betecknade sig som kommunistiskt men som alltjämt stod fast vid visionen om ett klasslöst (kommunistiskt) samhälle och som i sina grundsatser deklararade att partiet ville organisera både kommunister och andra som sympatiserade med partiets politik. Därmed kunde en lågintensiv konflikt mellan partimedlemmar som identifierade sig som kommunister och de som uppfattade kommunismbegreppet som en symbol för realsocialismens förtryck leva vidare i partiet, för att efter Gudrun Schymans avgång i januari 2003 blossa upp med full styrka."

Jag delar inte alls Bergners syn att det "lågintensiva kriget" inom partiet skulle ha med kommunismbegreppet att göra, även om ordet "kommunism" ibland kom att kastas fram och åter mellan skyttegravarna. Jag delar dock synen att det under 1990-talet och delar av 2000-talet pågått konflikter inom partiet som mycket väl kan beskrivas som ett lågintensivt krig. Jag ska nedan ge min syn på dessa konflikter. Börjar med en lite resumé av mina egna erfarenheter.

Grunden i konflikten handlade enligt min mening som synen på verkligheten. Jag (född 1975) tillhörde en generation som var tonåring när den svenska ekonomin kraschade vid 1990-talets början. När jag skulle ut i vuxenlivet var arbetslöshet, osäkra anställningar och ett nedmonterat välfärdssystem fakta för dagen. Det var också en tid av växande högerextremism. Flyktingförläggningar brann. Dessa upplevelser kom att prägla min syn på politiskt arbete.

När jag gick med i Ung Vänster 1994 såg vi begynnelsen av en ny vänstervåg. Kanske skulle det ändå gå att vrida samhället åt det höll vi önskade. Ung Vänster var dock vid denna period fortfarande ganska svagt. Ungdomsförbundet hade (misstänker jag - jag har faktiskt ingen särskilt vidare koll) genomgått en kris runt 1990 och fortfarande inte hittat en ny roll. Man pratade mycket miljö och alternativa livstilar. Och inget ont i det. Miljö är viktigt.

Men några år senare hade situationen förändrats. Ung Vänster växte så att det knakade och blev Sveriges största politiska ungdomsförbund (Som jag sagt tidigare: det är vanskligt att uttala sig om politiska ungdomsförbunds medlemssiffror, men organisatoriskt torde Ung Vänster varit starkast, kanske också medlemsmässigt). Detta berodde säkerligen till en del på Vänsterpartiets ökade popularitet, till en del av Ung Vänsters eget agerande. Det är omöjligt och inte heller jätteintressant att bedöma vilka faktor som var starkast.

I denna uppgångsfas kom ungdomsförbundet att anta en delvis ny roll. Vi antog ett handlingsprogram, som var tänkt som ett långsiktigt strategidokument - lite som ett mellanting mellan verksamhetsplan och principprogram. I handlingsprogrammet betonades vikten av att kombinera långsiktiga mål och kortsiktiga politiska vinster. Ung Vänster skulle vara ett förbund där medlemmarna inte isolerade sig, utan istället aktivt arbeta inom fackföreningar, lokala organisationer, t.o.m. idrottsföreningar för att hjälpa till att organisera politisk kamp. Just kombinationen av långsiktigt och kortsiktigt kändes väldigt vettig. Som Ung Vänsters dåvarande förbundssekreterare Kalle Larsson brukade säga: "Utan reformer ingen revolution - utan revolution inga varaktiga reformer". Vi såg ingen konflikt mellan att å ena sidan kämpa för små förändringar i vardagen och å andra sidan fortfarande ha den socialistiska samhällsomdaning vi önskade i sikte. Tvärtom kändes dessa båda perspektiv som nödvändiga för varandra. Däremot var det viktigt att välja vilka frågor och vilka kampmetoder som skulle användas. Alla frågor var inte lika viktiga och alla kampmetoder inte lika bra. Facklig kamp på arbetsplatsen sågs exempelvis som bättre och viktigare än bojkottaktioner mot enskilda butikskedjor.

Tänk stort. Tänk smått. Organisera. Agera.

Jag tyckte att detta lät självklart och bra. Och det fungerade ju. Ung Vänster uppnådde kanske inte jättemycket, men mer än vi gjort med en annan strategi.

Det kändes därför väldigt konstigt när vänsterpartister på alla nivåer inom partiet beskyllde ungdomsförbundet för att vara "traditionalistiskt", "dogmatiskt" eller "sovjetnostalgiskt". (Jag har hört alla dessa epitet.) Vi var unga, vår kunskap var begränsad, visst. Men det var väldigt svårt att begripa vad som var fel med att exempelvis aktivera sig i Hyresgästföreningen (en mycket viktig organisation med problem att värva unga aktiva medlemmar) eller som jag själv gjorde, aktivera mig i Elevorganisationen.

I såväl Ung Vänster som i Vänsterpartiet fördes det diskussioner om förbundets respektive partiets roll. Och i båda fallen dök ordet "kommunism" ibland upp. Jag har förstått att frågan var mycket känslig i ungdomsförbundet i samband med namnbytet från Kommunistisk Ungdom till Ung Vänster. Med det var innan min tid. Jag upplevde aldrig att frågan om ordet "kommunism" var särskilt viktig. Det tenderade att bli ganska långa kongressdebatter (jag minns främst debatten vid kongressen i Örebro, min första Ung Vänster-kongress som jag bevittnade i egenskap av gäst från Elevorganisationen), men frågan var aldrig så infekterad som den var i partiet.

Vänsterpartiet hade 1998 gjort ett rekordbra val och fått 12% av rösterna. Den mest tydliga effekten av detta (något som Bergner missar nästan helt och hållet i sin avhandling) var att en stor del av partiets medlemmar kom att bindas vid parlamentariska uppdrag. Arbetsbördan på partimedlemmarna ökade, inte minst eftersom partiet inte upplevde samma medlemsmässiga ökning som ungdomsförbundet. Detta innebar även en förskjutning av makten inom partiet. De stora parlamentariska grupperna (riksdagsgruppen, kommunfullmäktigegrupper) kom genom sin storlek att växa i betydelse. Detta var en situation som partiet var oförberett på.

Valframgången innebar att Vänsterpartiet fick en ny roll i den parlamentariska politiken. Man kunde nu sitta och förhandla med socialdemokrater (och ibland miljöpartister) innan beslut lades fram i riksdagen/kommunfullmäktige. Istället för att påverka genom att bedriva utomparlamentariskt opinionsarbete kunde man påverka genom att förhandla direkt med socialdemokraterna. Jag förstår att det måste varit skönt för härdade kommunpolitiker att äntligen få vara med och utforma konkreta förslag som kunde bli antagna i kommunfullmäktige. Men samtidigt har jag väldigt svårt att förstå hur dessa kommunfullmäktigeledamöter kunde göra en dygd av nödvändigheten och se kompromissandet med socialdemokratin som en vinst i sig. Det visade sig nämligen tämligen omgående att Vänsterpartiets påverkan av politiken inte steg i nämnvärt.

Situationen blev väldigt tydlig i min egen hemkommun, Göteborg. Vänsterpartiets kommunfullmäktigegrupp deltog i ett majoritetssamarbete där politiken var tydligt inriktad på nedskärningar. När partiet gick med på att lägga ned Lundbys gymnasieskola och sälja ut Komvux var måttet rågat, och det ifrågasättas om kommunfullmäktigegruppen på ett kompetent sätt tillvaratog Vänsterpartiets politik i samarbetet.

Det hela utvecklade sig till ett "lågintensivt krig" för att använda Bergners terminologi, men inte ens i den vildaste fantasi kan man säga att det hade något med oenighet angående "kommunism" att göra. Det handlade snarare om vilka metoder som var effektiva för att förverkliga partiets politik och vart man skulle dra gränsen när det inte längre var rimligt att samarbete med Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Distriktsstyrelsen gjorde en annan bedömning än kommunfullmäktigegruppen, men den senare vägrade ge med sig, trots att den självklart var underställd distriktets ledning. Konfliktens första fas slutade med att distriktsordföranden och flera andra medlemmar av distriktsstyrelsen avgick. Den andra fasen slutade med att stora delar av kommunfullmäktigegruppen inte fick förnyat förtroende vid nästan listspikning. Partimedlemmar på båda sidor passiviserades eller lämnade partiet.

Jag tror att denna typ av konflikter var ganska vanlig i Vänsterpartiet mandatperioderna 1998-2006. En ny situation i parlamentet ledde till situationer där olika viljor fanns och det saknades en form att hantera dessa konflikter. I media ville man gärna framställa detta som konflikter mellan "traditionalister" och "förnyare". De som betecknades som "förnyare" använda sig själva ibland av samma termer. Detta innebar att en nybliven vänsterpartist i tonåren som protesterade mot att partiet drivit igenom att hennes egen skola skulle läggas ner på fullt allvar kunde bli kallad "traditionalist" och anses inte vara tillräckligt "realpolitisk". (Exemplet är fiktivt och en aning tillspetsat, men inte orealistiskt.) Partiets kommunalråd i Göteborg kunde i en debattartikel (minns inte om det var i GP eller GT) hävda att ungdomsförbundet dragit till sig personer som inte delade "arbetarrörelsens traditioner och värderingar". Det var i alla fall omväxlande att inte bli stämplad som traditionalist, men vi kände oss ändå en smula förvirrade. Vad var det vi hade gjort som retade upp honom (och andra äldre partimedlemmar) till den milda grad?

Men Vänsterpartiet mognade. Idag är det inte lika svårt att få kommunalpolitiker att se lite längre än till sossen mittemot förhandlingsbordet. Fler vänsterpartister inser att en effektiv kommunalpolitik kräver en aktiv utomparlamentarisk agitation. De som vägrade anpassa sig till detta lämnade partiet. En del hamnade i Socialdemokraterna, en del i Miljöpartiet. Många av dem gör ett gott arbete där och jag känner ingen personlig aversion mot dem. Men jag undrar ibland varför de gick med i Vänsterpartiet i första läget, om de inte var intresserade av mer än att sitta i sammanträden med S och MP.

Det som jag beskrivit som en mognadsprocess uppfattade andra som en återgång till tidigare idéer. När Gudrun Schyman avgick (eller tvangs avgå) upplevde partiet sin sista (till dags dato) uppblossande konflikt.

Jag förstår ärligt talat inte det missnöje som vissa s. k. förnyare kände 2003. Uppropet "Vägval för Vänsterpartiet" med en lång rad namnkunniga och mindre namnkunniga undertecknare kändes inte särskilt relevant för mig och jag har aldrig satt mig in i exakt vad de ville. Jag är nog en smula orättvis, men i mycket kändes det som personer som var bittra över att blivit petade från diverse positioner inom partiet. Personligen tycker jag att de ersattes av mer kompetenta personer, men det kan man ju ha olika åsikter om. De åsikter som fördes fram i "Vägval för Vänsterpartiet" och sedan i den fristående föreningen "Vägval vänster" kändes visserligen lite mossiga och verklighetsfrånvända, men inte värre än att de kunde rymmas inom Vänsterpartiet. Deras prat om vikten av att bredda partiet kändes överflödigt. Vilka var det som skulle inkluderas? Var Vänsterpartiet inte redan ett brett parti med en levande intern debatt där olika viljor kunde samsas?

Men kanske fanns ändå en nyckel till gåtan Vägval vänster ändå i idén om breddning. Somliga företrädare ville nämligen att den breda vänster de talade om även skulle inkludera vänsterliberaler. Detta var inget som kunde ske inom Vänsterpartiet. Dels fanns det inte så många vänsterliberaler. Ingela Mårtensson och några till hade visserligen lämnat Folkpartiet när detta parti gick åt höger, men någon större grupp var de inte. Dels visar det var skillnaden mellan min syn på politik och Vägval vänsters går: handlar politik om att diskutera idéer eller om konkreta politiska förändringar. Liberalism, den må vara aldrig så frisinnad, är inget som ger mig större trygghet på arbetsplatsen eller lättare att få en bostad. Tvärtom. Sedan kan enskilda liberaler vara nog så snälla och ha jättefina värderingar. För mig är klasskamp viktigare än idékamp - och det har väldigt konkreta anledningar. Men jag kan förstå att den som inte vet hur det känns att vara arbets- eller bostadslös har lättare att se politik som idéernas kamp.

Hursomhelst. Det blev visst hullaballo (hur detta ord nu stavas) på kongressen 2004. En liten grupp gick i opposition mot majoriteten. Inget konstigt i detta. De var inte så många (30 personer röstade för Alice Åström som partiledare istället för Lars Ohly som fick 195 röster. Det var även 30 personer som röstade på Johan Lönnroths alternativa förslag till partiprogram.). Det konstiga var att den förlorande minoriteten visade sig vara förbaskat dåliga förlorare. I det smått mytiska dokumentet "Plan B" talades det om fraktionsbildning och andra sätt att vägra acceptera kongressens beslut. Konspirationsförsöket (om det nu var ett allvarligt menat sådant) fick stort genomslag i media, men i praktiken hände inte så mycket. Det hela kan väl ses som en repris av splittringen 1977, fast i ännu mindre skala. Om 1977 hade varit "en flisa som brutit sig ur VPK" (orden är CH Hermanssons) var 2004 års splittring på sin höjd några atomer.
Efter 2004 har konflikterna inom partiet lagt sig. Det verkar som om de flesta är eniga om att den väg partiet tog var bra. Visst bråkas det en del. Så ska det vara i ett parti. Men i huvudsak håller vi med varandra. Ett utmärkt exempel är partiledarvalet här om året. Vi hade fyra kandidater som alla samarbetade i en öppen process som ledde fram till en omröstning i kamratlig anda på kongressen. Jag tycker att alla fyra var bra och skulle blivit nöjd oavsett vem av dem som vunnit. Det känns som om Vänsterpartiet blivit ett moget parti som hittat sin roll i svensk politik.


Ps. Läs gärna partiprogrammet. Det är bra.

Lite om Vänsterpartiets 2000-tal

Jag ska bara som hastigast polemisera lite mot Bergners beskrivning av Vänsterpartiets 2000-tal. Mest blir det väl snarare polemik mot Vägval vänster och de dogmatiska strömningar som deltog där. Det är väl egentligen lite off topic, men vad fan. Det var en ändå en på sitt sätt skön samling dårar som flockade i VVV.

Partiordförande Gudrun Schyman avgick 2003 och ersattes efter några turer av Lars Ohly. Bergner gör en poäng av att denne kallade sig kommunist. Men som så ofta annars är detta ganska intetsägande. Det är i och för sig sant att borgerliga och socialdemokratiska debattörer gjorde en poäng av Ohlys kommunism, men jag har svårt att ta denna debatt på allvar. I samma veva ägnade sig staten via "Forum för levande historia" åt antikommunism och statligt sanktionerad propaganda och mytspridning. Det är pinsamt för en demokratisk stat, men troligen ganska harmlöst i relation till allt annat elände i världen. SVT:s Janne Josefson gjorde för tredje gången i sin journalistiska karriär en show av Vänsterpartiets föregivet dunkla förflutna. (Ni minns säkert de skakiga kamerabilderna på något som en gång i tiden varit DDR:s ambassad i Stockholm.) Osv, osv, in absurdum. Hela antikommunismcirkusen på 2000-talet är dock bara en fortsättning på och repetition av 1990-talets dito. Inget nytt under solen.

Bergner lägger några sidor på fenomenet "Vägval Vänster" - en kortlivad organisation för missnöjda vänsterpartister. (Även om organisationens självbild var en annan.) Jag förstod aldrig riktigt vad detta forum sysslade med, och är ganska säker på att jag inte missade så mycket. Fundamentalt för Vägval vänster var en dogmatisk inställning till politiken. De hade svårt att ta till sig nya argument och svårt att förstå att Sverige hade förändrats under 1990-talet och att de gamla kartorna kanske behövdes bytas ut. Vissa företrädare för VVV tycker exempelvis tro att Sovjetunionen fortfarande bestod. Varför skulle de annars vara så rädda för att Vänsterpartiet skulle återgå till att bli ett gammaldags kommunistparti? (Vilket i VVV:s retorik var något mycket negativt.)

Bildandet av denna organisation hade föregåtts av en artikel i Vänsterpress 2003, undertecknat av 180 partimedlemmar, bl. a. nuvarande partiordföranden Jonas Sjöstedt. Artikeln betonade ansvar, realpolitik, pragmatism och realism. Fina ord, utan tvekan. Men vad detta innebure i praktiken var en smula mer oklart. Min tolkning är att uppropet främst var ett sätt att smutskasta Ohly och andra inom partiet som ville fortsätta med en realistisk, pragmatisk och ansvarstagande politik men med en marginellt annan inriktning. Hur som helst rann detta upprop ut i sanden. Vid 2004 års kongress valdes Ohly med stor marginal till ordförande (195 röster, mot 30 för den andra kandidaten Alice Åström). Under kongressen cirkulerade ett närmast mytiskt dokument kallat "Plan B", där några partikamrater spekulerade kring att bilda en egen fraktion inom partiet om deras linje inte gick igenom. Tillvägagångssättet påminde inte så lite om Hagberg/Hagel-fraktionens splittring 1977. Man överskattade kraftigt sin egen styrka och saknade förståelse för vilken situation man befann sig i. Karin Svensson Smith och hennes anhängare var dock om möjligt ännu mer misslyckade än Hagel. Det är ibland svårt att skilja på fars och tragedi.

I vissa media kom konflikten mellan VVV och Vänsterpartiet att beskrivas som en konflikt mellan "förnyare" och "traditionalister". Detta är dock en distinktion som Bergner finner olämplig. Detta är en smula märkligt, eftersom han annars i sin avhandling genomgående tänker i ett endimensionellt framåt-eller-bakåt-perspektiv. Men i sak är det ju sant. Dogmatikerna i VVV var knappast mer förnyare än de inom Vänsterpartiet som befann sig i majoritet och försökte skapa en politik som lämpade sig från 2000-talet.

En kul anekdot i sammanhanget är att Bergner låter partiets vid tiden avgående viceordförande Johan Lönnroth säga att han aldrig kallat sig kommunist. Jag satt för ett drygt år sedan med Lönnroth och några andra partikamrater på Regionarkivet i Göteborg och lyssnade på gamla inspelningar av intervjuer med VPK-are angående partiets moderna historia och 1977 års splittring. Där hörde vi hur Johan Lönnroth av år 1978 kallade sig kommunist. Så jag stoppade bandet och frågade 2012 års version av Johan Lönnroth om det kanske var så att han visst hade kallat sig kommunist en gång i tiden. Och det kunde han ju inte förneka när vi precis hört honom säga det på band. Tydligen är det lätt att glömma ibland, och då är det ju bara att det finns inspelningar.

Bergner och 90-talet

Ett sjätte inlägg om Bergners doktorsavhandling.

Så har vi kommit till 1990-talet, det decennium då jag själv blev politiskt aktiv i Ung Vänster.

1990-talet kännetecknades av en ekonomisk kris där Sverige för första gången på länge fick massarbetslöshet. Den välfärdsstat som socialdemokraterna byggt upp med stöd av bl. a. VPK monterades ned.

I denna situation skulle man kunna testa frågan om Vänsterpartiets eventuellt kvardröjande kommunistiska arv (eller levande kommunistiska praktik) med att se vilka metoder partiet använde för att bemöta kapitalismens och den svenska modellens kris. Det gör inte Bergner. Istället fortsätter han att fokusera på idédebatter i vilka ord som "kommunism", "Lenin" eller "Sovjetunionen" förekommer. Därigenom implicerar han att det kommunistiska arvet handlar om dessa ord, snarare än om politiska och samhällsvetenskapliga utgångspunkter.

För Vänsterpartiet kännetecknades 1990-talet bl. a. av framgångar i de allmänna valen. Paritet gick från drygt 4% 1991 till 12% 1998. Ungdomsförbundet stärktes kraftig, och blev Sveriges största. (Det är en lite svårt att bedöma ungdomsförbundens storlek med säkerhet, men Ung Vänster var i alla fall det bäst organiserade.) Mängder av människor lade alltså V:s valsedlar i kuvert och en anselig mängd ungdomar var åtminstone för en tid medlemmar i Ung Vänster. Vänsterpartiet fick dock inte någon exceptionell medlemstillströmning, och de medlemmar man hade tenderade att i högre grad än tidigare bindas upp av parlamentariska uppdrag.

Bergner fokuserar främst (nästan uteslutande) på angrepp av partiet från antikommunister som menade att Vänsterpartiet alltjämt var ett odemokratiskt parti. Partiet hade två strategier att bemöta dessa angrepp. Partiledaren Schyman och hennes vice ordförande Lönnroth undvek öppen polemik och inbjöd istället till opartiska undersökningar av partiets historia. Ungdomsförbundets Jenny Lindahl och andra gick i stället till offensiv och försvarade de delar av historien som de ansåg värda att försvara.

Så mycket mer skriver Bergner inte. Jag tycker att det är lite tunt. Min poäng är, som alla väl insett vid det här laget, att om man ska tala om ett kommunistiskt arv i Vänsterpartiet måste man se till partiets verkliga agerande, inte bara se till debatter på tidningssidor och vid kongresser. Men det gör ju Bergner inte.

torsdag 5 september 2013

Det sena 1980-talet

Femte delen av min behandling av SKP/VPK/V:s historia med utgångspunkt i Petter Bergners avhandling "Med historien som motståndare".

Jag har aldrig riktigt intresserat mig för VPK:s interna debatter under 1980-talet. Det är ett decennium som jag upplevt själv (även om jag var en smula ung i början), och därmed har jag inte behövt gå tillbaka till källorna för att skapa mig en bild. Jag har således egna minnesbilder, men ingen riktig överblick över decenniet. Därför blir jag här mer beroende av att ta Bergners utsagor för givna, trots att han tidigare visat sig vara långt ifrån pålitlig.

Bergner väljer att ägna ganska många sidor åt de debatter som omgärdarde kongresserna under 1980-talets slut. Han redovisar dock inte vilja prinicper har valt för sitt urval. Vetenskaplighet, någon?

Debatterna ter ganska förvirrade. Min misstanke är att detta beror på att de var ganska förvirrade.

Först dock en allmän karaktäristik av tidsperioden.

Under 1980-talets andra hälft härskade Gorbatjov, omdaning och slutligen kollaps i öster. Detta påverkade förstås många av VPK:s medlemmar i deras allmänna politiska uppfattning. Samtidigt härjade en högervåg i Västeuropa och Nordamerika. I framför allt Storbritannien och USA hade välfärdssystemen monterats ned. I Sverige syntes högervågen dock mest i form av självmedvetna ungmoderater i fjantiga kläder. Den välfärd som den svenska arbetarrörelsen hade byggit upp kunde fortfarande te sig som oomkullrunkelig. Arbetslösheten var i det närmast obefintlig och skulle väl så förbli. Kunde man tro då.

Det är den här aningslösheten som utgör klyftan mellan VPK:s 1980-tal och den generation som jag själv tillhör. Jag gick med i Ung Vänster 1994, och det var i ett Sverige som på bara några år hade förändrats dramatiskt. Vi hade massarbetslöshet, högerregering och framtidstron var utraderad. Och därför kändes frågor om vissa termers vara eller inte vara i partivokabulären synnerligen perifera, samtidigt som frågor om hur partiet skulle agera kändes synnerligen relevanta. Tydligen var det svårt för vissa äldre partikamrater att förstå detta. De som var några decennier äldre än oss ungdomar hade sina tygga liv och kunde inte förstå att arbetslöshet, bostadsbrist och ökade klyftor var väldigt konkreta och kännbara saker för oss.

Nåja. Åter till Bergners referat (det känns i alla fall mer som referat än analys) av VPK:s interna debatt.

Vid kongressen 1987 antog partiet ett nytt program. Detta hade föregåtts av en strid mellan olika uppfattningar. På den ena sidan stod Jörn Svensson och den andra Göran Therborn. Enligt Bergner hade den senare karaktäriserat skillnaden som stode den mellan en "marxist-leninistisk falang" och en falang som ville knyta en till en bred vänstertradition. Denna indelning kan mycket väl motsvara den bild som den senare "falangen" har av striden. Bristen i karaktäriseringen är förstås att den inte klargör vilka de praktiska skillnaderna blir i den politik som partiet förväntas föra. "En bred vänstertradition" kan ju låta ofarligt och lite sött, men i en situation som den på 1990-talet där det gällde att slå vakt om grundläggande demokratiska och ekonomiska framsteg som gjorts under 1900-talet kommer man inte långt med floskler. Då behövs det konkret politisk kamp, och en sådan kamp vinner man inte genom svepande hänvisningar.

Det som kom att bli den stora frågan var ju annars K-ordet. Skulle partiet fortsätta att kalla sig kommunistiskt? Denna debatt var mycket omfattande, och får man säga, mycket förvirrad. Det var många olika saker som behandlades samtidigt, många känslor var involverade och frågans egentliga innebörd kom ofta bort. "Kommunism" är ju bara ett ord. Rimligtvis blir det intressant att diskutera ordet först när man gett det ett innehåll. Riktigt så långt kom man dock inte alltid i debatten.

Jag ska inte gå in i detalj i denna debatt. Läs Bergner istället. Jag tror att han fångat debatten hyfsat väl (även om det är frustrerande att han inte berättar för oss läsare hur hans urvalskriterier ser ut). Några perspektiv tycker jag dock är värda att lyfta fram.

"Knyta an till SSV". Hos vissa VPK-medlemmar blev det viktigt att hitta något annat att "knyta an till", efter det att man inte längre ville kännas vid "kommunismen" (vad som nu menades med detta). Somliga började nostalgiskt prata om partiets allra första år, då det fortfarande hetter Sverges socialdemokratiska vänsterparti och ännu inte var knutet till Kommunistiska internationalen. Dessa år målades upp som ett frihetligt eldorado av mångfald och socialistisk kreativitet. Jag förstår ärligt talat inte varför man måste "knyta an" till en viss historisk period. Hade det inte varit bättre att formulera en dagsaktuell analys? Och när man "knöt an" (Förlåt alla mina citationstecken. Jag tycker dock att termen "knyta an" är löjlig och vill inte använda den utan dessa irriterande hartassar.) till SSV var det sällan partiets verkliga politik, utan snarare tankar från några av dess ledare (C. Lindhagen, K. Dahlström, Månsson. Kanske någon ytterligare. Förvånansvärt sällan Höglund.). Jag ska någon gång snart (förhoppningsvis) skriva om SSV. Det är inte fullt så enkelt att SSV var ett öppet, brett och frihetligt vänstersocialistiskt parti som blev leninististiskt stelt och byråkratiskt i samma stund som partiet gick med i Komintern. Det fanns en verklighet som gjorde sig påmind då som nu. Men vissa personer har lite svårt att förstå att det inte är idéer som styr politiken. I alla fall inte bara idéer.

"Förnyelse". Ett annat slagord i debatten var "förnyelse". Förnyelse är fräscht. Men, vari, mer konkret bestod denna förnyarnas förnyelse? Detta förblev en smula oklart. Och de som valde att kalla sig själva förnyare och sina motståndare traditionalister var sällan särskilt måna om att komma med nya analyser. Jag kanske är lite orättvis, men jag kan inte på rak arm minnas att dessa "förnyare" bidrog särskilt mycket till att förklara den kris som kom att dominera 1990-talet. Snarare "knöt de an" för att använda denna hiskeliga term till traditionell socialdemokratisk politik. Fast ofta var de inte lika skickliga realpolitiker som de mer vana socialdemokraterna.

"Renlärighet". Bergner menar att det fanns en konflikt inom VPK mellan mer pragmatiska politiker, som gärna kompromissade med socialdemokrater i parlamentariska församlingar för att uppnå konkreta resultat, och de som betonade partiets "ideologiska principfasthet och identitet". Detta är dock enligt min mening är grov förenkling. Frågan var mer komplex och handlade snarare om hur man rent taktiskt skulle bete sig för att få så mycket inflytande som möjligt. I vissa situationer kunde det vara befogat att binda sig i omfattande samarbeten med andra partier, i andra situationer vore det bättre att behålla sin egen självständighet. Detta behövde inte adlas till en principfråga, utan handlade snarare om vad som var bäst för stunden. Men samtidigt var det förstås sant att vilka avvägningar man gjorde berodde på hur man uppfattade den politiska situationen och vilken roll man tillskrev parlamentariskt arbete i relation till alla andra kampformer som partiet kunde använda sig av. Det är lite kul att termer som "renlärighet" och "principfasthet" ses som hinder för parlamentariskt schackrande. Man kan jämföra detta med SKP under 1950-talet under Hagbergs tid då partiet i regel lade sig så nära SAP som möjligt i de parlamentariska församlingarna. Var detta att betrakta som "förnyelse"? Nej, självklart inte. Men åtminstone sedan 1935 (Sjunde världskongressen!) hade kommunisterna varit synnerligen pragmatiska, närmast principfast och renlärigt pragmatiska. Vad jag vill ha sagt är väl mest att distinktionen "pragmatisk" kontra "principfast" stämmer dåligt överens om partiets politik, såväl 1950 som 1990. Fast jag borde ha formulerat mig bättre.

Konklusion. Det fanns flera dimensioner i det sena 1980-talets debatt, men dessa tenderade att osynliggöras när debatten kom att handla om ett enkelt ja eller nej till ordet kommunism. Som partiets senare historia skulle visa var dessa dimensioner dock nog så viktiga. Enligt min mening betydligt viktigare än det ordet "kommunism" som blivit så laddat med betydelser att det kunde innebära både allt och intet. Frågan är om VPK/Vänsterpartiets debatter kring 1990 hade gjort partiet bättre rustat att hantera 1990-talet ekonomiska kris, nedmontering och välfärdet och begynnande högerextremism. Jag låter den frågan förbli obesvarad.

"Med historien som motståndare". Det tidiga 80-talet

VPK:s situation vid 80-talets början var ganska mångtydig. De delar av det kommunistiska arvet som Bergner väljer att totalt bortse från (alltså den traditionella fokuseringen på fackliga och lokalpolitiska frågor) hade börjat vittra bort. En hel del kommunistiska arbetsplatsorganisationer hade följt med APK-utbrytarna, andra hade tynat bort. Men, vilket Bergner väljer att nämna, andra kampformer hade tillkommit i form av miljö- och kvinnorörelserna.

Den internationella situationen präglades fortfarande av det kalla kriget. En lång rad länder i Afrika och Asien hade under de föregående decennierna tillkämpat sig sin frihet från de gamla västeuropeiska kolonialmakterna. Detta var en process som underlättats genom att de fått stöd från Sovjetblocket, helt oavsett vilka skäl man anser att Moskva hade för sitt stöd. Samtidigt hade NATO påbörjat en intensifierad upprustning av militären och flera länder i Nordamerika och Västeuropa hade börjar nedmontera sina välfärdssystem.

Detta är den bakgrund man måste ha för ögonen om man ska förstå vissa VPK:ares naiva syn på Sovjetunionen.

För, föga förvånande, är det fortfarande relationen till Sovjet som intresserar Bergner, även om han nu som tidigare låtsas som om det handlar om ett odefinierat "kommunistiskt arv".

Bergner går med viss noggrannhet genom partiets debatter kring frågor som Vietnams intåg i Kampuchea, Sovjetunionens inmarsch i Afganistan, undantagstillståndet i Polen osv. Han avstår dock att berätta för läsaren vad detta har med hans explicita syfte att göra.

Den bild han ger stämmer ganska väl överens med mina egna kunskaper om perioden i fråga. Det fanns ett antal VPK:are som höll fast vid en blind tro på Sovjetsystemets överlägsenhet. Dessa var dock väldigt få. Det fanns en större grupp som såg östblocket som en allierad, en antiimperialistisk huvudkraft, som behövdes som en motvikt mot USA på den internationella arenan, men vars brister var stora. Slutligen fanns det en grupp som var mer principiellt negativa till Sovjet.

Persoligen har jag svårt att förstå hur tänkande människor under 1980-talets början kunde tro att Sovjetunionen stod för ett mer framskridet och humant politiskt och ekonomiskt system än exv. Sverige under samma tid. Å andra sidan får man inte glömma bort vad det västliga alternativet innebar. USA hade visserligen den i Per Ahlmark-liberalers sinne goda smaken att bara ägna sig åt massmord i den s. k. tredje världen, men där gjorde man det å andra sidan med desto större frenesi. Under 1980-talet styrdes större delen av Latinamerika fortfarande av blodsbesudlade militärjuntor som satt vid makten med USA:s stöd. I Indonesien härskade massmördaren Suharto på samma sätt och Kongo ("Zaire") hade sin Mobutu. Det var i relation till dessa bödlar som VPK gjorde sin internationella analys och kom till slutsatsen att östblocket var det minst onda alternativet.

Detta innebär dock inget försvar för att partiet fortfarande hade vad man kallade för "broderliga relationer" till de statsbärande partierna i Östeuropa. Det är inte så konstigt att vissa partimedlemmar, eller f.d. sådana, efter östblockets kollaps drabbades av minnesförlust. Som den f.d. vice ordförande som åkt på partiresa till Leningrad, men några år senare bestämt förnekade att han överhuvudtaget kallat sig kommunist. Vilket han hade gjort. Men för honom var det tydligt viktigt att distansera sig från själva ordet "kommunist".

Nåväl, det här var väl mest egna funderingar kring det tidiga 1980-talet. Bergner börjar blir tjatig i sin repetivitet och jag orkar inte riktigt bry mig om hans detaljerade referat av partiinterna diskussioner. Kanske blir hans bok intressantare när vi kommer till 1990-talet. Då kan väl inte ens han hävda att relationen till Sovjet (som ju upphört existera) är en del av den kommunistiska identiteten. Eller? (Jag är alltså inte retorisk eller ironisk. Har ännu inte läst vidare, och har ingen aning om vad Bergner kommer att komma fram till. Men mer än halva boken återstår och byter han inte perspektiv snart så har jag svårt att se vad resten av boken kan tänkas handla om.)

"Med historien som motståndare". 1970-talet.

Tredje delen av min kritik av Bergners avhandling. Innehåller en del upprepningar från tidigare blogginlägg.

Vid 1970-talets ingång stod VPK inför en rad nya utmaningar. Partiet hade vid riksdagsvalet 1968 (det sista valet till andra kammaren) fått det usla resultatet 3,0%, vilket troligen berodde på den sovjetiska inmarschen i Tjeckoslovakien. Det var ju VPK som hårdast av alla svenska riksdagspartiet fördömde inmarschen, men ändå kopplades partiet samman med Sovjetunionen.

När partiet vid 1970-talets början åter fick de sedvanliga röstetalen runt 5% var det på flera sätt ett annat parti än vad det varit ett tiotal år tidigare. I Bergners avhandling behandlas detta enbart som en fråga om konflikten mellan å ena sidan CH Hermansson och å andra sidan Hermanssons motstånadre Hilding Hagberg och "den nya vänstern", som sinsemellan var motståndare. Det är inte förvånande att Bergner inte nämner att partiets förändrats situation hade andra orsaker också. Jag tänker främst på att partiets tidigare relativt framgångsrika fackliga arbete (som Bergner konsekvent förtiger) hade slutat fungera. Även under de kalla krigets hårdaste vindar på 1950-talet hade kommunisterna nämligen, genom träget basarbete, kunnat vinna inflytande i några av landets största fackklubbar. I min egen hemstad Göteborg gäller detta de stora varven, hamnen och Volvo. Att jag åter påtalar det fackliga basarbetets betydelse beror på att det var centralt för partiet. Om man som Bergner enbart fokuserar på relationen till Sovjetunionen missar man helt hur partiet fungerade, och även diskussionen om Sovjetunionen blir oförståelig.

Vid ingången av 1970-talet arbetade partiet fram ett helt nytt politiskt program. Detta kan beskrivas som "nyleninistiskt". Som alltid är en beteckning en oerhörd förenkling, men i detta fall tycker jag att det är en rimlig beteckning, om man vet vad den innebär. I korthet innebär nämligen det nya partiprogrammet en ny, modern tolkning av det rådande samhället. Tolkningen var också självständig (från Sovjetunionen). Detta är för den insatte läsaren så självklart att det inte borde behöva påtalas, men Bergner lyckas med konststycket att bunta ihop den Sovjetlojalitet som funnits under Hagbergs 50-tal med 70-talets modernistiska samhällsanalys. Hur lyckas Bergner med detta? Lösningen är lika enkel som ohederlig: han bara gör det. Säger att båda sakerna är exempel på bakåtsträvan, och bryr sig inte om att argumentera för sin sak. Troligen beroende på att det inte går. Ohederligt är ordet.

Bergner har rätt i att konflikten mellan gruppen kring Norrskensflammen/Hagberg/Hagel och resten av partiet kom att spela en stor roll under vissa år av 1970-talet. Konflikten bör dock inte övervärderas. De som stod på Hagbergs sida var få, och när partisplittringen blev ett faktum 1977 var det som CH Hermansson kunde konstatera bara en flisa som lämnat VPK. Istället fortsatte partiet att utveckla sin politik. Men eftersom detta skedde med hjälp av marxistiska och leninistiska verktyg föredrag Bergner att se detta som något konservativt. Hans argument för detta? Inga alls.

Bland annat ser Bergner det nystartade ungdomsförbundet KU som en konservativ bastion. ""KU skulle dock vare sig under 1970-talet eller senare under 1980-talet knappast bli någon blåslampa för vidare socialistisk förnyelse, utan snarare en konserverande kraft där ständigt nya generationer marxist-leninister kunde få sin politiska skolning för att sedan gå vidare till fortsatt politisk verksamhet inom moderpartiet." Bergner bryr sig aldrig om att förklara vad han menar med "marxism-leninism" eller varför detta skulle vara något konservativt. Han problematiserar inte heller det faktum att KU och dess "marxist-leninister" inte hade något gemensamt med Hagberg/Hagel-falangen och att KU kom att spela en inte oväsentlig roll när det gällde att reparera de skador som uppstod på vissa håll i landet när APK:arna bröt sig loss. Annars utgår ju Bergner från att dessa två helt disparata grupperingar båda skulle stå för en konservativ linje inom partiet.

En annan sak som Bergner tolkar som konservativt är att partiet betonade den demokratiska centralismen, dvs. att majoritetsbeslut ska följas av partimedlemmarna. Detta är en princip som alla Sveriges riksdagspartier följer. Det finns helt enkelt en gräns för hur mycket en enskild medlem får motarbeta partiet. Visst kan denna gräns vara olika hård i olika partier, men principen finns i vilket fall. Det hade varit en intressant frågeställning att jämföra de olika svenska riksdagspartierna och se vilket som kom närmast Lenins vision om det enhetliga och disciplinerade partiet. Det är en ganska säker gissning att det inte bleve VPK på 1970-talet eller för den delen Vänsterpartiet idag.

I behandlingen av 1970-talet tar Bergner upp kvinno- och miljörörelserna, och ser hur personer från dessa rörelser går med i VPK. Han tolkar detta som att främmande element kommer in i partiet, för vilka den av Bergner uppfunna "uppgörelseprocessen" blir central. Han hade förstås kunnat betrakta tidigare decenniers folkrörelser på samma sätt. De som blev medlemmar i SKP/VPK via den fackliga rörelsen, fredsrörelsen, den antiimperialistiska rörelsen osv. Det gör han dock inte. Och han bryr sig inte om att motivera varför. Bergner väljer de källor som passar honom och iakttar en total tystnad om dem som inte passar honom. Så kan man också göra. Men vackert är det inte.

Med historien som motståndare? #2

Fortsätter min kritik av Petter Bergners doktorsavhandling, som föreger sig handla om Vänsterpartiets historia och dess uppgörelse med densamma.

Vi har nu lämnat 1950-talet och ankommit till 1960-talet, studentrevoltens och "den nya vänsterns" decennium. För SKP:s del präglades decenniet förvisso av förändringar på toppnivå. Hilding Hagberg ersattes 1964 som partiordförande av C-H Hermansson. Ungdomsförbundet bytte namn, roll och kastade sig ut i avgrundsvänstern. Detta påverkade rimligtvis också partiets basarbete, men detta är inget som intresserar Bergner.

Bergner fortsätter att måla upp en endimensionell bild där konflikten inom partiet enbart handlar om relationen till SUKP och de andra "broderpartierna" resp. "socialistiska länderna". Det kan ju vara så att Bergner på fullt allvar tror att SKP:s politik handlade om detta. Eller så är det bara så att han vill svartmåla partiet. I verkligheten var ju andra frågor viktigare. Fortfarande prioriterades arbetsplatskampen. Kampen för högre lön och bättre arbetsvillkor var partiets kärna. Detta nämner Bergner inte alls. Hade Bergners avhandling handlat om SKP:s relation till Sovjetunionnen (ett legitimt och intressant ämne) vore detta inte en lika stor brist, men när han på allvar (?) hävdar att avhandlingen handlar om partiets "uppgörelseprocess" det det kommunistiska förflutna skulle man kunna tycka att synen på fackligt arbete, eller andra kommunistiska kärnfrågor vore ett nödvändigt ämne att ta upp i avhandlingen. Som jag skrivit tidigare undviker Bergner detta genom att å ena sidan aldrig explicit definiera vad han menar med partiets kommunistiska förflutna, å andra sidan implicit likställa kommunism med det som är mest opportunt för honom själv. Hittills har det enbart varit följsamhet gentemot SUKP, men denna definition kommer att ändras (även om Bergner inte är ärlig nog att själv ange när och hur hans term förändras).

Bergners implicita omdefiniering av begreppet "kommunism" kommer i samband med diskussionen om 1972 års partiprogram. Det är nämligen ett partiprogram där partiets samhällsanalys präglas av idéer som formulerats av Lenins. Nu ses detta som exempel på kommunistisk konservatism. Bergner pratar om "kommunistiska identitetsmarkörer". Det skulle ju kunna vara så att partiet ansåg att Lenins teorier vore vettiga redskap för att förstå samtiden, men det är en tanke som Bergner inte ens berör.

För en utomstående är begreppen "Sovjetunionen" och "Lenin" kanske så intimit förknippade (det som på engelska brukar kallas "guilt by association") att Bergners terminologiska glidning knappt märks, eller i alla fall inte ses som särskilt avgörande. Det är den dock. Under Hilding Hagbergs partiledarskap hade SKP nämligen i många frågor följt en "sovjettrogen" linje, dvs. låtit sig ledas av den politik som fördes i Sovjetunionen. När partiet i kring decennieskiftet 1970 återupptäcker Lenin som en intressant revolutionär teoretiker har detta mycket lite med den samtida Sovjetunionen att göra. Snarare handlar det om att skapa en ny och modern samhällsanalys, oberoende av vad herrarna i Moskva anser. Men för Bergner för skillnaden noll och intet. För honom handlar det om en endimensionell utveckling: framåt eller bakåt. Och det är klar vem som bestämmer vad som är framåt och bakåt: det gör Bergner själv.

Bergner får lite problem när han i sin analys måste förena Hilding Hagbergs moskvatrohet och Lars Herlitz nyleninism till en och samma sak. Men eftersom han inte är så noga i analyserna och inte tycks sky för intellektuell ohederlighet så blir det inget större problem. På samma sätt kan han förknippa det nyleninistiska (och nystartade) Kommunistisk Ungdom med Rolf Hagels linje. Argument: KU grundades i Göteborg, där Hagel verkade! Man kan skratta åt argumentet. Men det verkar finnas folk som tar Bergner på allvar. Det är en smula märkligt.

onsdag 4 september 2013

Med historien som motståndare?

Den centerpartistiske lokalpolitikern från Umeå, Petter Bergner, har skrivit en bok (doktorsavhandling, gudbevars) som utger sig handla om "SKP/VPK/V:s uppgörelseprocess under perioden 1956-2006". ("Med historien som motståndare: SKP/VPK/V och det kommunistiska arvet 1956-2006", Bokförlaget Atlas, 2013)

Författaren menar alltså att Vänsterpartiet har eller har haft ett kommunistiskt arv att "göra upp med". Han avhåller sig dock från att definiera vad detta kommunistiska arv skulle bestå i. Själva termen kommunism har ju haft en mängd olika betydelser. Ursprungsbetydelsen är förstås härledd från latinets "communis", gemensam. Den unge Marx såg kommunismen som "människans väg till frigörelse". I "Det kommunistiska partiets manifest" beskriver Marx kommunisterna: "Kommunisterna skiljer sig från de övriga proletära partierna blott därigenom, att de å ena sidan i proletariatets olika nationella strider framhäver de av nationaliteten oberoende, för hela proletariatet gemensamma intressena och gör dem gällande, och å andra sidan därigenom, att de under de olika utvecklingsgrader, som kampen mellan proletariat och bourgeoisi genomgår, städse företräder hela rörelsens intressen.

Kommunisterna är alltså praktiskt den beslutsammaste, alltid framdrivande delen av arbetarpartierna i alla länder, och teoretiskt har de före den övriga massan av proletariatet kommit till insikt om betingelserna för, gången och de allmänna resultaten av den proletära rörelsen."

Efter den första världskriget och den ryska revolutionen splittrades som bekant den socialdemokratiska arbetarrörelsen, och den gren som kom att betecka sig som kommunistisk sammanslöt sig i den kommunistiska internationalen (1919-43). Men inte ens under detta knappa kvartssekel var termen "kommunism" särskilt entydig. Det uppstod en lång rad kommunistiska grupper som inte var medelmmar i Komintern och som stod i opposition till denna.

Så om Vänsterpartiets "kommunistiska arv" ska behandlas vetenskapligt (vilket Bergner föreger sig göra) kan man tycka att det är ett minimikrav att termen definieras eller åtminstone problematiseras. Så sker dock inte. Istället låtsas Bergner att kommunism är likställt med undergivenhet gentemot Sovjetunionen och dess kommunistiska parti (SUKP). På så sätt misstänkliggörs alla som kallar sig kommunister för att de är trötta på en värld av kapitalism och imperialism. Alla de arbetare som sett hur socialdemokraterna i fackföreningarna håller tillbaka lönekrav eller alla de bostadslösa som ser hur "marknaden" inte kan tillfredsställa ens den basala rättigheten att ha tak över huvudet likställs med Stalins knähundar.

På ett plan är det intressant att detta kan ske i Sverige 2013. Man kan tycka att det kalla kriget är över och att man inte längre kan skrämma människor med Sovjet. Tydligen kan man fortfarande göra det.

Jag återkommer inom kort med en auseinandersetzung med Bergners bok. Hittills har jag bara läst inledningen och kapitlet om åren 1956-64. Under denna period var aktiviteten på arbetsplatserna och i fackföreningarna central för partiet. En stor del av partiets medlemmar var anslutna till arbetsplatsorganisationer där partiets huvudsakliga basverksamhet skedde. Bergner nämner inte en enda gång i detta arbete. Det är som om man skulle beskriva socialdemokratin under samma period och inte en enda gång nämna att partiet befann sig i regeringsställning eller ens ställer upp i politiska val.

Det är inte en trovärdig utgångspunkt.