Vår ekonomi #4: Komparativa fördelar

Fortsätter min granskning av Klas Eklunds ”Vår ekonomi”, 12:e upplagan.

På sidan 30 för Eklund in idén om relativa fördelar. I all enkelhet går det ut på att produktionen maximeras om alla specialiserar sig på det de är bra på. Han tar upp exemplet med om Zlatan (I tidigare upplagor har Eklund använt andra idrottsmän. Det gäller att hänga med i tiden.) ska klippa sin egen gräsmatta, och kommer fram till att det vore slöseri eftersom Zlatan är så himla mycket bättre på fotboll och bör ägna sig åt detta allena. ”Slutsatsen är att om var och en specialiserar sig på det som han relativt sett är bäst på (har den lägsta alternativkostnaden för) så blir den totala produktionen så stor som möjligt. Det är alltså inte alltid den som är bäst på en viss aktivitet som ska göra den, utan den som är dålig på andra aktiviteter.

Vi kan exemplifiera detta med ett fjantigt, men tydligt, exempel. Tänk dig ett hushåll bestående av en vuxen och en tioåring. Två hushållsuppgifter måste lösas: bostaden måste dammsugas och tioåringens läxor måste göras. Troligen är tioåringen sämre än den vuxne på att dammsuga, men med lite övning blir skillnaden inte så stor. När det gäller läxorna är det annorlunda. De är troligen mycket lättare för den vuxne. Alltså är det optimala om tioåringen dammsuger och den vuxne gör tioåringens läxor.

Vi förstår förstås med en gång varför detta resonemang inte håller: poängen med läxorna är ju att de ska vara (lagom) svåra för tioåringen, så att denne lär sig nya saker. Men ur Eklunds perspektiv är detta slöseri med tid. Den teori han torgför bryr sig nämligen inte om annat än ”effektivitet”.

För Eklund gäller liknande resonemang även i världsekonomin. ”den totala produktionen i respektive land blir högre om man tillåter marknadsekonomi, fri handel och ömsesidigt utbyte. Det ska sägas att Eklund inte givit ett enda argument till varför just marknadsekonomi och inte någon annan form av arbetsfördelning skulle leda till att alternativkostnaden minimeras. Så kan man göra om man har den ideologiska hegemonin på sin sida.

För i verkligheten är det inte alls självklart att det är bra att specialisera sig på det man är bäst på. Jag kan ta ett direkt stötande exempel.
Kambodja har lidit stort av inbördeskrig och folkmord. Det är dyrt att återuppbygga infrastruktur och göra landet konkurrensdugligt. Men det finns gott om unga kvinnor. Utländska män är beredda att betala relativt bra för att utnyttja unga kvinnor sexuellt. Alltså borde Kambodja strunta i en dyrbar industrialisering och istället satsa på prostitutionsinriktad turism. Detta exemplet är inte särskilt vansinnigt ur Eklunds perspektiv. Ett land får ta tillvara de resurser det har. Att Kambodjas kvinnor kanske hellre skulle föredra fattigdom är inget som ekonomerna kan ta hänsyn till.
Ännu har (mig veterligen) inte de internationella bankerna vågat ställa krav på ett land att satsa på prostitution, men bankerna har ställt krav på andra former av specialisering. Och oftast handlar det om råvaruproduktion, som kommer att leda till att länderna fortsätter ha ett primitivt näringsliv, som dessutom blir utsatt för världsmarknadens svängningar. Ett alternativ vore att inte utsätta sig för internationell konkurrens, och istället införa tullar och andra handelsrestriktioner. På kort sikt leder detta kanske till ineffektivitet, men fördelarna är flera. Man kan i lugn och ro bygga upp sin ekonomi utan att hela tiden tvingas anpassa sig till världsekonomin. Man behåller makten över de egna resurserna och riskerar inte att utländska företag blir alltför mäktiga. Man kan göra egna bedömningar om vad som är viktigt. Kanske är det viktigare att bygga upp sjukvård, utbildning osv. än att exportera kakao eller vad det nu är man har bäst förutsättningar för till Västeuropa.

Men dessa nackdelar med en ohämmad marknadsekonomi och fördelar med en planekonomi nämner inte Eklund.