lördag 16 november 2013

Lyckliga i alla sina dagar. Kap 3 & 4

Min vana trogen gör jag lite anteckningar under tiden jag läser böcker. Jag tror att det är vettigt att formulera sig, även om det inte alltid blir särskilt genomtänkt eller djupsinnigt. Här kommer lite spridda noteringar kring kapitel 3 och 4 i Nina Björks bok.

Kapitel 3
60 Från yttre till inre tvång. Är detta verkligen någon särskilt nytt? Jag tänker att redan Martin Luther hade samma tanke och att den viktigaste skillnaden mellan katolicismen och protestantismen är just att protestandet internaliserar tvånget. Man pratar ibland om katolska "skamkulturer" där det är någorlunda okej att synda så länge det inte upptäcks (vilket skulle leda till skam) och protestantiska "skuldkulturer" där vi själva och vårt samvete reagerar när vi gör något moraliskt fel, oavsett om det upptäcks av andra eller inte.

61 Om förlusten av lönarbete. Om man antar att det är sant (vilket jag tror att det i alla fall delvis är) att vår identitet och självkänsla nu för tiden inte är lika knutna till våra jobb, så vore det kanske inte så jätteallvarligt att bli arbetslös. Kanske är det en bidragande orsak till att borgarna är så måna om att göra det till ett ekonomiskt helvete att vara arbetslös.

61 NB drar märklig slutsats om att det vore slaveri om vi inte kunde skilja på arbetsförmågan och arbetaren. Känns som om hon missar ett par tankeled här.

64 Försäljning av personligheten. Jag tänker mig att huvudproblemet är att kapitalismen hela tiden har problem att sälja sina varor. Förmågan att producera överstiger förmågan att sälja. Detta gäller såväl fysiska varor och immateriella tjänster, som mänsklig arbetskraft. För varje producent gäller det därför att försöka ge sken av att man är mer köpvärd än sina konkurrenter. Men eftersom alla inte kan vara bättre än genomsnittet måste man försöka låtsas att man är unik. Vilket leder till att varor säljs med reklam som inte handlar om varornas rent faktiska egenskaper, utan snarare om hur cool man blir om man köper dem. Och på liknande sätt måste en arbetssökande försöka framställa sig själv som coolare än andra arbetssökande, exv. genom att framhäva en unik personlighet.

65 "Äkta leenden" på ett flygbolag. Om reklamen säger att ett flygbolag erbjuder "äkta leenden" mot betalning borde väl alla inse att det är fejk? Kan det vara så att överklassen, som aldrig själv behövt sälja "äkta leenden" och kanske inte ens kan sätta sig in i kabinpersonalens situation, tror på detta? Själv blir jag lite illamående.

67 "Servicemöte" – kan ses som tecken på "postindustrialism". Jag ser det som tecken på kapitalismens kris. Det är helt enkelt förbannat svårt att sälja varor.

67 Självhjälpsböcker. Idén med självhjälpsböcker måste bygga på två premisser. 1) Det går att förändra sig själv inom ramarna för ett samhälle som vi inte kan påvkera. 2) Det är onaturligt att vara människa. Annars hade vi ju inte behövt böcker för att "hitta oss själv" eller vad dessa böcker erbjuder.

69 "Kunden har alltid rätt." Eller med andra ord: det är den som har pengar som anses ha rätt. Detta är antiprofessionalismens dogm. Man skulle ju kunna tänka sig att kunden i regel har fel. När jag besöker en butik eller en serviceinrättning förväntar jag mig nämligen att personalen där ska veta mer än jag. Det kan till och med vara anledningen till att anlita någon annan istället för att utföra en viss arbetsuppgift själv. Men marknadslogiken fungerar på motsatt sätt. Det är jag som kund måste veta bäst. Om jag väljer fel så är det därmed mitt eget fel, och företaget jag anlitar slipper ansvar. Detta blir extra absurt när det gäller valfriheten inom det som tidigare tillhörde den offentliga sektorns områden. Om jag sätter mina ungar i en dålig skola är det inte längre skolans fel – det är mitt fel för att jag inte hade vett att välja en bra skola. Osv.

70 Vikten av förställning när man är arbetssökande. Blir man inte schizofren av detta?

72 Instrumentellt förhållande till andra människor.

74 Varufetischismen. Det fiffiga med varor är att de är bärare av mellanmänskliga relationen, men framträder som ting. När jag köper mitt kaffe på ICA har vet jag visserligen att jag ingår en relation med personer från Latinamerika som skördat kaffet, men jag har ingen som helst aning om vilka dessa människor är eller hur deras arbetssituation ser ut. Och detta är något som reklammakarna kan utnyttja. Jag minns svagt någon kaffereklam där man fick se en romantiserad bild av lyckliga människor som arbetar på kaffefälten. Jag misstänker förstås att detta är en genomfalsk bild, men veta kan jag inte.

77 Vi blir underordnade varor. Blir vi verkligen det? Är det nödvändigt så? Vilka mekanismer upprätthåller detta?

82 "Vänster"-kritik mot "moralism". Här finns en hel del att diskutera och saken är långt ifrån okomplicerad. Men det är ändå befriande att NB är så antiliberal i sin attityd.

83 Kvantitativt tänkande sprider sig. Exempel? Finns ju så många.

85 Språket.

87 Kalkylen som umgängesform.

90 Det ekonomiska systemet formar relationer mellan människor.

Kapitel 4
92 Politiken tycks handla om pengar och kvantiteter. Varför vågar ingen prata om andra alternativ? T. o. m. När Vänsterpartiet pratar om att stoppa "vinsterna i välfärden" handlar det mest om hur stora summor som hamnar i kapitalisternas fickor, inte hur själva marknadsekonomin och varufieringen påverkar våra liv. När hände detta och hur kommer det sig att så många tyst accepterar det?

94 Fokusering på plånboksfrågor. Och återigen: varför accepterar vänstern detta? Varför lyfter man inte fram ett radikalt annat perspektiv? Varför pratar man inte mer om makt och mänsklighet?

97 Konkurrens. "Sverige – en konkurrenskraftig ekonomin." Vilka implicita försanthållanden bygger denna korta mening på? 1) "Sverige" är ett enhetligt subjekt. 2) "Ekonomi" är även det ett enhetligt subjekt (eller i det här fallet predikatsfyllnad). 3) Det är bra att Sverige är konkurrenskraftigt. 4) Subjektet Sverige befinner sig i ett konkurrensförhållande med andra subjekt. 5) "Sverige" och "ekonomi" är viktigare än andra entiteter som "klasser" och "behov", men även "individer" och "värderingar". 6) Det är ointressant att diskutera alternativ, exv. en situation där "Sverige" inte befinner sig i konkurrens med andra och där andra värden än "konkurrenskraft" är primära. osv.

100 Mona Sahlins och socialdemokratins totala kapitulation. Politik som marknad. Anpassa sig efter väljarna/kunderna istället för att bedriva politik. Vad är de vitsen med demokrati? Det är väl inte så konstigt om människor föraktar demokrati om de stora partierna gör detsamma även om de aldrig skulle säga det? Varför ska man rösta om partierna bara är röstmaximerande och struntar i sitt eget politiska innehåll? Varför beter sig sossarna så här? Vill de förlora?

104 Exemplet med den potatisskalsfärgade potatisskalaren och olika former av rationalitet.

106 Alternativa möjligheter utesluts. Varför köper vi detta? Varför ställer så få de grundläggande frågorna? Och varför gör inte arbetarrörelsen det längre?

106 Regeringsduglighet. Hur kommer det sig att journalister kan säga att en svensk partiledares regeringsduglighet beror på hur internationella finansmarknadsaktörer ska reagera? Varför säger ingen att detta är totalt vansinnigt och desutom fel?

107 Tillväxt. Ständigt denna tillväxt. Tillväxt är ett begrepp som enbart är giltigt i ett kapitalistiskt system. Det handlar överhuvudtaget inte om vad eller ens hur mycket som produceras, utan enbart hur mycket pengar som saker säljs för på en marknad. Det ses idag som fullständigt utopiskt att ens ifrågasätta tillväxtens välsignelser. Även detta är något ganska nytt. När man på 1950-talet jämförde ekonomierna i USA och Sovjetunionen (och var allvarligt rädd för att Sovjetunionen skulle gå om västvärlden ekonomiskt) räknade man inte i pengar, eftersom det vore en omöjlig jämförelse. Istället räknade man riktiga saker, exv. produktionen av viktiga produkter som olja, stål och vete eller antalet läkare, ingenjörer osv. Men nu för tiden reducerar vi allt till BNP. Vilket som sagt överhuvudtaget inte säger någonting alls om vad vi producerar. Men det får man inte säga. Tillväxt über alles, über alles in der Welt.

108 Antalet jordklot som skulle behövas.

109 Nyckelord för att ses som trovärdig. Varför accepterar även arbetarrörelsens partier dessa?

113 Tid är frigjord. Ändå hävdas det att vi måste arbeta (alltså lönearbete) mer och längre. Är inte detta rent perverst?

115 "Jobben först". Mål och medel kastas om.

116 Systemet som subjekt

116 Anklagelsen att de som är emot att städning i hemmen blir till lönearbete nedvärderar städning. Vilket är en väldigt absurd anklagelse, som ändå kan framföras utan att den som säger det förstår som komplett galen.

119 Instrumentalitet. Vi förväntas jobba för att vi vill ha fritid. Jämför detta med VPK:s politik på 1970-talet. I en situation där Sverige hade i det närmaste fullsysselsättning (dvs. nästan alla män lönearbetade, och kvinnorna antingen lönearbetade eller arbetade utan lön i hemmen och försörjdes av männens löner) drev partiet kamp för att arbetet skulle vara meningsfullt. Det sågs som viktigt. Den plats där man tillbringade en stor del av den vakna tiden skulle även vara en plats där man fick vara människa. Idag drivs bara kampen för att fler ska få jobb. Man vågar inte ens ställa frågan om det är vettigt med meningslösa jobb. Ett jobb är ett jobb är ett jobb. End of discussion.

121 Roligt att Stalin sa "Människan är det viktigaste kapitalet." Om det nu är sant. NB ger ingen källa, och skriver inte heller om Stalin var först. Men kul ändå.

129 Privata lösningar är möjliga – kollektiva omöjliga. Och hur ändrar vi på det?

onsdag 6 november 2013

Kommunisternas första maj i Göteborg 1927

Ur "Västsvenska kuriren" 1927-05-03.

En glasfull 1:sta Maj i Göteborg!

7 á 8,000 arbetare i demonstrationstågen.

Fulltalig publik vid 7 talarstolar.


Första maj ingick, om ej med sommarvärme så dock med en strålande sol. Det var helt enkelt omöjligt att stanna inomhus. Det var så ljust och vackert, att många borgare rent av undrade, om arbetarne skulle kunna demonstrera en sådan dag. Det blev dock en demonstration och en sällsynt fästlig sådan till på köpet.
Demonstationstågen utgick som vanligt från Järntorget, följande stora Alléén till Heden där långt före tetgruppens ankomst stora nyfikna skaror väntade.
De socialdemokratiskt organiserade arbetarne, kommo först. Det var täta led, åtföljda av fackföreningsfanor, färggrannt och stolt smällande i vinden, men ovillkorligen frågade man sig om detta tåg blott var en paraddemonstration, så fåtaliga var standaren som fordom med de djärva maningarne eller de pockande kraven. I hela det till en 5,000 man uppgående tåget fanns blott sju eller åtta standar. Kraven, som å dem framförde voro ganska beskedliga och delvis helt borgerligt demokratiska. Men vi erkänner, att det kan vara svårt för detta parti att finna eggande paroller utan att samtidigt trampa egna ledare på tårna. Inskriptioner sådana som dessa:
Arbetslöshetsförsäkring, Hjälp åt de arbetslösa, Rättvis skattegradering, Vi protestera mot nattarbetets återinförande i bagerierna o. s. v., riktar sig ju även mot socialdemokratiska partipampar. Demonstationen blev sålunda – naturligt omedvetet – i detta avseende en demonstation mot eget parti.
Lyste socialdemokraternas tåg med standarens frånvaro, så fanns dessa så mycket rikligare i kommunisternas tåg, som räknade omkring 2,500. Där kom i têten ”det unga gardet” - pionjärerna – käckt sjungande en livfull marsch och företrädda av sin sovjetfana med hammaren och skäran. Från ett standar ljöd maningen till arbetarhustrur, som kantade marschvägen: ”Arbetarhustrur, skicka barnen till pionjärkårerna!”. Från ett annat: Stöd befrielsen av Kinas arbetarbarn. Ett tredje: Fram för fria skolmateriel!
Följde så ungdomsklubarne, kommunens medlemmar och med kommunisterna sympatiserande fackföreningsmedlemmar efter sina respektive fanor. Standar vid standar mellan muntert fladdrande röda fanor. ”Leve leninismen” läste på ett, ”Vänd vapnen mot krigshetsarne, stöd Sovjet-Unionen” lästes på ett annat. Vidare såg man krav som dessa: Vi kräver 8 timmars arbetsdag. - Bort med A. K. Fram för avtalsenliga löner i nödhjälpsarbetena. - Vi kräver en effektiv bemanningslag – Vi kräver en effektiv arbetslöshetsförsäkring – Ned med tvångslagstiftningen! - Fram för facklig enhet! - Skärp kampen mot fascister och sugrötter. - Inte en man, inte ett öre åt den borgerliga militarismen!- o. s. v. Tillsammans ett tjugotal standar. Slutligen kom syndikalisterna under ett verkningsfullt svart standar med en inskription i vitt över tre dödskallar: Militarismens resultat.
Kommunisterna hade på Heden tre talarstolar. Vid den första talade partiets ordförande, Nils Flyg […] vid den andra talade kamrat Einar Adamson […], vid pionjärernas talarstol hölls föredrag av kamrat Elma Adamson som talade till barnen och föräldrarna.

Göteborgskommunisternas nya lokaler

Vänsterpartiet i Göteborg har flyttat runt en del genom åren. 1927 var det dags att inviga nya lokaler vid Brogatan i Pustervik. Jag tycker att det är lite kul att jämföra gångna tiders förhållanden med nutidens. Och vad lokalen av år 1927 anbelangar verkar den påminna en del om dagens.

(Ur ”Västsvenska kuriren”, 1927-04-30)

Göteborgskommunisternas nya lokaler.

Från och med 1 april i år inrymmes de kommunistiska organisationernas expeditioner i gemensamma lokaler i huset Brogatan 1. Länge har våra organisationer förstått det vara av nöden att skaffa större utrymme för expeditionsgöromål samtidigt som det var av vikt att få såväl kommun som klubbexp. gemensamt. De förutvarande lokalerna visade sig i högsta grad otillräckliga. Förutvarande kommunexpeditionen var av utrymmesskäl alldeles otillräcklig, och efter omorganisering av kommunen i fraktioner och celler var det förbundet med stora svårigheter att kunna anordna och hålla sammanträden å densamma. Enahanda var förhållandet med våra ungdomsorganisationer. Och sedan dessa flyttade från Drottninggatan 11, blev det absolut nödvändigt att se sig om efter ny expeditionslokal. Sådana har nu anskaffats, som förut nämnts å Brogatan 1.
Denna lokal omfattar 5 rum, av dessa äro hörnrummet upplåtet till expedition för kommunen, ett närliggande rum innehas av ungdomsklubbarna, därtill kommer plats att beredas åt de tvenne distriktsledningarna, parti och ungdomsdistrikt. Därtill kommer två rum att stå till förfogande för mötet såsom cell-, styrelse- och kommittémöten. Stadsfullmäktigegruppen kommer även att här hålla sina förhandlingar.
Vi gjorde ett besök häromdagen uppe i de nya lokalerna, och efter en hastig granskning funno vi ”att allt vara ganska gott”. Det är stora ljusa lokaler, utsikten kan knappast klagas på. Nedanför rinner Rosenlundskanalens smutsiga vatten. Från hörnfönstren ser man en skymt av Götaverken och dess ”docka”. Därtill har man en god sikt på vissa gator såsom Järntorgs-, Kungs-, Rosenlundsgatorna m. fl.
Alla rummen äro stora, ljusa och bekväma till mötes- och expeditionslokaler. I de två mötesrummen finns det god plats för anordnande av mindre möten och tydligen kan det anordnas något samkväm när så önskas för en mindre grupp kamrater.
Vad man kan göra är att lyckönska vederbörande organisationer till dersa nya lokalförvärv.
I söndags voro de olika styrelserna inbjudna för att bese lokalerna, samtidigt som de fägnades med kaffe och dopp jämte några korta anföranden från en del kamrater. Alla uttalade sin förnöjsamhet över de nya lokalerna.

Göteborgs kommunister firar kommunens 10-årsdag

Ur ”Västsvenska kuriren” 1927-03-30

Göteborgs kommunister firar kommunens 10-årsdag.
Storstilat samkväm å Björngårdsvillan.
Göteborgs kommunistiska arbetarkommuns tioårsfest gick i torsdags kväll av stapeln i Björngårdsvillan i Slottskogen. Så många kamrater, som de rymliga salarna överhuvudtaget kunde rymma hade infunnit sig och det blev ett verkligt storstilat tioårs-samkväm.
Salen var smyckad med en stor tavla av Lenin i fonden, vid sidorna röda fanor och i övrigt röda dukar med inskriptioner: ”Leve Leninismen”, ”Arbetarhustrur, skicka edra barn till pioniärgrupperna” o. s. v.
Kommunordf. Klas Ivar Olsson hälsade festdeltagarna och erinrade om tio års kamp och arbete. Kommunens sångkör sjöng, den av Nils Flyg till svenska överförda: ”Ryska revolutionärernas sorgmarsch”. Pioniärgrupperna sjöng sedan: ”Aldrig mer för fosterlanden”, ”Budjonny-marschen” m. fl. revolutionära sånger.
Kvällens högtidstal hölls av partiets representant Viktor Herou vilken började med att uttrycka sin glädje över den storslagna uppslutningen kring kommunismens fanor. Denna uppslutning är oroväckande... för borgarklassen, men som partiets representant glädjer det mig att finna ett sådant intresse för vår sak.
Tal. erinrade om vad Karl Marx skrev för 80 år sedan: ”Ett spöke går genom Europa, kommunismens spöke. Men fruktade redan dåtida kommunistiska rörelse, vars arvtagare socialdemokratien blev. Men den urartade och från 1914, då Andra Internationalen lade sig till ro, kan inte socialdemokraterna längre tala om sin rörelse som marxismens arvtagare. Den är vår kommunistiska rörelse som växer och utvecklas. Medan kommunismens spöke på Marx tid var ett spöke, är vår rörelse av idag en fullblodsrörelse av kraft och blod. Ibland talar man om vår rörelses ringa betydelse, men kampen mot oss f. n. Ställer läget i rätt belysning, visar att kommunismen verkligen är farlig för borgarsamhället och dess lakejer. Och den dag, som arbetarklassen förstode sin styrka skulle det inte bli mycket kvar av bourgeoisins makt.
Tal. erinrade därefter om de kriser vårt parti genomgått, men hur dessa kriser senare stärkt partiet genom att det blivit mera klara linjer och mer målmedveten kamp. F. n. har vårt parti 12,000 medlemmar och ungdomsförbundet 13,000 och är organisatoriskt starkare än någonsin. Redogjorde därefter för världsläget och påvisade hur utvecklingen arbetar kommunisterna i händerna. Men vi får inte, när vi firar 10-årsminnet vara nöjda med vårt verk, som herren i Judasagen: Han såg på sitt verk och fann det vara gott och därför vilade han. Vårt arbete måste fortsätta. Vi måste utnyttja alla de erfarenheter vi själva gjort under gångna år och även ta fasta på ryska revolutionens lärdomar. Med stöd av en kraftig International skall världsproletariatet kämpa till sig segern.
Till fanan: De kvinnliga kamraterna hade överlämnat en fana till kommunen på tioårsdagen. Kamrat Herou sade några ord till dess avtäckande: Alla kämpande trupper har sin fana, ju fler avd. det finns ju fler fanor bäres fram. Det är detta som kommunens kvinnliga kamrater tänkt på när de skaffat kommunen ännu en fana. Fanan är viktig att medföra med i striden, den får fienden under inga förhållanden ta ifrån oss. Fanan skall med all makt försvaras. Låt den aldrig falla i smutsen; låt den aldrig falla till marken. Må det i Göteborg bli mer än en fanborg. Det skall bli många som försvarar denna fana. Nya trupper skola rycka in i våra led och nya fanor skola vi skaffa, alltefter som våra arméer utvecklas. De nationella dukarna har en gång fyllt sin uppgift, varit fälttecken för nationernas enande och samlande, men nu är nationerna uppdelade i två nationer, en överklass och en underklass. Den blågula fanan är överklassens symbol. Den röda fanan är vår symbol. Den skall lysa oss i vår kamp och vårt arbete. Leve vår röda fana, leve den kommunistiska Internationalen.
Därefter avtäcktes fanan. Fyrfaldigt hurra, varefter följde ”Hundragruppernas sång”, sjungen unisont.
Därefter förekom musik av Carl Eriksson, sång av sångkören m. m. Efter kaffeserveringen fortsattes med en svängom. Under aftonens lopp sjöng en kamrat följande kuplett, skriven av kamrat Sven Augustsson:
(Mel: Axel Örman)

Nu tio år har svunnit
sen skutan styrde ut
vi många segrar vunnit
när i dag vi ger salut.
På skutan mången mönstrat
och mången mönstrat av,
men detta var ock väntat
när vi i väg oss gav
När vi fira minnet i dag
för att ta än hårdare tag,
må vi hälsa först dem som
från början var med
som aldrig svikit vårt led.

Om mången har försvunnit
i politikens hav
och åter andra funnit
den lott som mera gav,
så finns dock än en kärntrupp
som troget hållit ut.
Vi hälsar vår elitgrupp
och ger för den salut.
::När vi fira minnet etc.::

Bland befälet uppå skutan
som mäst har varit med
vid rådslag i kajutan
och som ännu står i vårt led,
synes främst i dag Klas Ivar
som senast var kapten.
Hans hjärtlighet oss livar
till tjänst är han ej sen.
::När vi fira minnet etc.::

Vi där även finner Tehå.
Han är ”sossars” stora skräck,
de hans öga sällan undgå,
och han har mången gett en knäck.
Men vi ha också många flera
och bland dem vi Mattsson ser
och Albert som av lera
i schaktet smetats ner.
::När vi fira minnet etc.::

Av Tullens forna mannar
vi har Senander kvar
han troget hos oss stannar
och får pension på gamla dar.
Då säkert Martin också,
han bor vid Lorensberg
och har egen auto-landau
kanhända i röd färg.
::När vi fira minnet etc.::

En dalmas ha vi även
med äkta dalkarls tag
han är så klippsk som räven
och är välkänd i vårt lag.
Nu Ernst han residerar
väl främst uti metall
men han ock presiderar
bland dem vi givit kall.
::När vi fira minnet etc.::

Ibland tyranner fala
vår Adamsson gick fram
han krävde att få tala
om en flaggning som var skam
hälst när det gäller kungar
av Gustav Adolfs slag
som hade flera ungar
än det tillåts i lag.
::När vi fira minnet etc.::

Vid klingor och vid ramar
står Olskroks-Svensson i
men jobbet ej förlamar
ty han har kraftig energi.
Han troget följt oss alla
och slagit hårt mång gång
men han kan inte falla,
hans bana den blir lång.
::När vi fira minnet etc.::

I dag vi hälsar alla
fast namn ej nämnes fler.
Kamrater! Vi er kalla!
Och nu i strid vi oss beger.
Till kamp i nya strider:
låt lösen bli i dag
då skall ljusa tider
nog randas för vårt slag.
:: När vi fira minnet etc.::

Från Majornas SDUK 1912

Fortsätter mina nedslag i den svenska vänsterns historia. Innan Vänsterpartiet bildades 1917 var som bekant det socialdemokratiska ungdomsförbundet ledande i kampen för en revolutionär arbetarrörelse. Här kommer en kortfattad notis om arbetet i Majornas SDUK (socialdemokratiska ungdomsklubb) 1912. (Ur Stormklockan 1912-03-23) En fråga som man drev med frenesi var kampen för ett förbud mot alkoholhaltiga drycker. Den socialdemokratiske pionjären August Palm var av en annan åsikt, och det är denna som bemöts i den här texten. Även den socialdemokratiska tidningen i Göteborg, Ny Tid, får sig en känga. Denna tidning stod långt ut på högerkanten inom socialdemokratin.

FRÅN UNGDOMSRÖRELSEN
Majornas soc.-dem. Ungdomsklubb arbetar i en av Göteborgs förstäder, troligen en av de mest konservativa och hårdarbetade platser.
Det är under sådana omständigheter icka att undra över att klubbens numerär icke är så stor, som vore önskligt, men den kärntrupp som finnes arbetar så gott den förmår genom föredrag och diskussioner över olika aktuella spörsmål.
Nu senast har klubben behandlat regeringens förslag till mobilisering och antagit den resolution som läses å annat ställe (vilken jämte nedanstående resolution i den Palmska frågan Ny Tid troligen ansett överflödigt att anföra, såsom stridande mot dess uppfattning i dessa frågor.)
Resolutionen mot Palm lyder:
Majornas soc.-dem. Ungdomsklubb, samlad till möte för att behandla Aug. Palms appell mot ett eventuellt rusdrycksförbud beklagar att Aug. Palm och hans meningsfränder inom det soc.-dem. Arbetarepartiet sätter större värde på sitt eget s. k. "välbefinnande" i form av förtärandet av alkohol än på den nytta rusdrycksförbud skulle hava för arbetarerörelsens frammarsch och protesterar på det bestämdaste mot detta egoistiska handlingssätt. Kamrater landet runt ! Upp till en ljungande protest mot "Appell" – det är ett dåligt vapen i klasskampen. "Genom rusdrycksförbudet går marschen med säkrare takt in i det socialistiska samhället."
Även har klubben behandlat frågan om bildandet av nykterhetsavdelningar inom klubbarna, vilken genom motion hänsköts till den stundande distrikskonferensen i Falköping,
Med hälsning, A. L j.