Tankar efter ett seminarium

Har varit på seminarium idag. Mats Lindberg (f.d. Dahlkvist) fick berätta lite om sin syn på Marx och det nya förord till Kapitalet som han skrivit. En panel bestående av Sven-Eric Liedman, Johan Lönnroth och Per Månson fick diskutera och kritisera, under ledning av seminariets ordförande Håkan Thörn. Seminariet var välbesökt och fick flytta till en större lokal. Räknade inte besökarna, men det kan ha varit 60 pers eller så.

Jag ska väl erkänna att det var med en skräckblandad förtjusning jag kom till seminariet. Å ena sidan är Lindbergs doktorsavhandling "Att studera Kapitalet" riktigt bra. Den har format min syn på Marx' ekonomikritik och står sig även i en internationell jämförelse. Å andra sidan är uppställningen med fem grånade akademiker, vars främsta insatser inom den marxistiska forskningen ligger flera decennier tillbaka i tiden inte direkt framåtsyftande. Jag hade väntat mig en diskussion där de senaste årens livliga ekonomikritiska debatter lyste med sin frånvaro, och där gamla övervunna perspektiv dominerade. Och jag får nog säga att jag fick rätt i det.

Lindberg beskrev i sin inledning hur olika generationer tolkat Marx olika och hur Marx text överlagrats av ideologisk bråte. Jag håller med. Och med detta perspektiv hade det kanske varit intressant att få höra lite från olika generationer Marx-läsare och inte bara män i övre medelåldern och uppåt. Lindberg varnade för dogmatiska läsningar av Marx. Dessa förekommer förstås fortfarande, men har väl ändå blivit tämligen marginaliserade på senare år. Det känns lite konstigt att göra så stort nummer av att Marx befinner sig långt från marxismen-leninismen av sovjetiskt stuk. För det är väl få som tror det idag? Liedman chockade lite grann genom att berätta att det faktiskt var längesedan Berlinmuren föll och Sovjetväldet kollapsade. Om 1970-talet varit grundläggande för ens politiska och teoretiska ställningstaganden (vilket jag misstänker att det varit för Lindberg, Månson och Lönnroth) är detta kanske något nytt. För oss som är lite yngre är uppgörelsen med marxismen-leninismen sedan länge slutförd.

Men på det hela taget håller jag med om vad Lindberg anförde. Marx' teorier som politisk ideologi har blivit föråldrade. Japp, det skriver jag under på. Men hans samhällsvetenskapliga teorier har fortfarnade mycket att ge. Japp, så är det.

Sven-Eric Liedman presenterade sin bild av Marx genom att berätta kortfattat om sitt arbete med en Marx-biografi. Han har "gett sig fan på att läsa allt Marx har skrivit. Och det tar tid, men läser man 300-400 sidor om dagen så". Det är utan tvekan uppfriskande att Liedman fortsätter att verkligen läsa Marx. Han refererade lite till Marx artiklar i New York Daily Tribune om situationen i Indien, Persien, Kina osv. och jämförde dem med dagens globalisering. Ett kul kuriosum är att Liedman har svårt att få bibliotekarierna på Göteborgs universitets bibliotek att komma upp med rätt band av MEGA, ett problem som jag själv har allt för ofta. (Och jag känner att jag just passerade gränsen när nördighet inte längre är charmigt, utan bara autistiskt.)

Jag håller väl med om det mesta Liedman sa också. Han nämnde att Marx hade en mer strukturell syn på kapitalismen, under det att Engels fört in "utvecklings"-perspektiv som kan närma sig det deterministiska.

Lönnroth började med att ursäkta sig att han skulle läsa innantill, eftersom han "är van att bli mosad i den här sortens församlingar". Men han blev väl inte direkt mosad. Alla höll god min när han började berätta om vad Marx skulle tycka om marknadsekonomi om han hade levt idag. När Liedman använder metoden att läsa gamla Marx-texter använder Lönnroth metoden att fantisera om vad Marx hade kunnat skriva om han levde idag. Och intressant nog hade denne Fantasi-Marx kommit fram till samma saker som Lönnroth. Kan man tänka!

I övrigt framförde Lönnroth sin vanliga konspriationsteori om att Marx egentligen insåg att marginalnytteteoretikerna hade rätt, trots att han inte nämnde något om detta i sina efterlämnade manuskript. Lönnroth har ibland lite svårt att skilja på det historiskt existerande Marx och Fantasi-Marx. Det är faktiskt lite... märkligt.

Det är också lite märkligt att Lönnroth, till skillnad från de andra herrarna, betonar Marx som ideolog, snarare än vetenskapsman. Jag vet inte exakt vad han menar med detta. Och jag misstänker att han inte vet det själv heller. (Och om du läser det här, Johan. Ja, jag är lite elak mot dig. Men tills du preciserar dig och bemöter den kritik du fått från mig och andra (Ankarloo t. ex.) är det lite svårt att argumentera mer sakligt mot dig. Du biter dig fast vid vad Marx hade kunnat säga men aldrig sa. Är det då inte bättre att släppa Marx helt och hållet?)

Per Månson slutligen betonade Marx som en tidig samhällsvetenskapsman, och framförde åsikten att det är Marx verkningshistoria som gör honom intressant. För vem hade brytt sig om Marx' texter om de ledat oupptäckta länge och publicerats helt nyligen? Jag tycker att det är en kul och provocerande tanke.

Nåväl. Jag tycker att det är intressant vad som inte nämndes. Mina favoritperspektiv på Marx' ekonomikritik nämligen. De perspektiv som Reichelt och Backhaus började föra fram kring 1970 ("Neue Marx-Lektüre) och som idag fått Michael Heinrich som största namn, liksom kritik av denna i form av Robert Kurz värdeavspaltningsteori osv. Istället rådde tämligen stor enighet om att Marx teori kan kallas "arbetsvärdelära". Relationen mellan begrepp som arbete, värde och pris (tänk: "transformationsproblemet") berördes och problematiserades lite grann, men tämligen styvmoderligt.

Slutsats. Det är kul att höra folk prata om Marx. Det är kul med personer som Sven-Eric Liedman som ägnar sig åt att verkligen läsa Marx. Det är samtidigt lite tråkigt att den senaste decenniernas Marx-diskussion är så marginaliserad att inte ens "Marx-experter" som Lindberg, Liedman, Månson och Lönnroth tycks vara särskilt insatta i den. Tyvärr verkar de istället fortfarande befinna sig i ett 1970-talet där kampen mot den dogmatiska sovjetmarxismen överskuggar andra perspektiv.