onsdag 11 december 2013

Vad är pengar?

Journalisten Andreas Cervenka (känd från Svenska Dagbladet) har skrivit en bok med den lovande titelt "Vad är pengar?" (Natur och kultur, 2012). Titeln låter lovande. Det är ju en av de stora bristerna med den gängse nationalekonomin, att den inte bryr sig om pengar. I den vanliga mikroekonomin antas en simpel bytesekonomi vara grunden och pengarna bara ett fiffigt sätt att förenkla bytet ("minska transaktionskostnaderna"). Man struntar helt i vad pengar är och vilka deras funktioner i ekonomin är.

När man studerar pengar i makroekonomin är man mest intresserad av penningmängder och pengars omloppshastighet. Men frågan "Vad är pengar?" ställs inte.

Så var säger Cervenka. Besvarar han sin egen fråga? Nej, det gör han inte. Hans bok handlar överhuvudtaget inte om vad pengar är. Han skriver visserligen en del om hur pengar kan skapas ur tomma intet av banker och att vi inte kan lita på pengars värde. Längre än så kommer han inte.

Det är då pengar?

Alla som någonsin befunnit sig i en marknadsekonomi vet att pengar är centrala. Med tillräckligt mycket pengar på fickan kan man köpa vad man vill, och t.o.m. vem man vill. Pengar är makt. Vi jagar pengar, oroar oss för pengar. Vissa skryter om hur mycket pengar de har, andra tycker att det är fult att ens prata om pengar. Pengar berör oss. Pengar påverkar oss inte enbart som individer. Hela ekonomin styrs av pengar. Detta är marknadsekonomins utmärkande drag. Andra ekonomiska system styrs på andra sätt. En ekonomi av småbönder styrs av traditioner, behov och naturkrafter. En demokratisk planekonomi styrs av människors kollektivt fattade beslut. Men en marknadsekonomi styrs alltså av pengar.

Kanske är det därför som markandsekonomins försvarare inte vill prata om vad pengar är. Tror man att pengar är något naturligt och självklart, något som inte ens behöver förklaras, kan det förefalla som om marknadsekonomi är något naturligt och självklart. Vilket det inte är.

Men vad är pengar då?

Enkelt uttryckt är pengar värdets självständiga form. För att förstå detta måste vi ta några steg tillbaks.

I alla mänskliga samhällen måste de mänskliga behoven tillfredsställas. Detta gäller såväl evigt mänskliga behov av mat, kläder, skydd mot vädrets makter osv., som alla mer eller mindre tillfälliga behov av andra saker. I alla samhällen finns också någon form av arbetsdelning - alla kan inte göra allt. Detta medför att människor inte konsumerar enbart de produkter som de själva producerat, och att det således måste finnas någon mekanism som fördelar produkterna mellan samhällets olika individer.

Det enklast tänkbara samhället utgörs av en självförsörjande bondgård. I verkligheten har det inte funnits några helt självförsörjande bondgårdar, men det har funnits gårdar där en mycket stor del av produktionen konsumeras av gårdens invånare. På en sådan gård finns det är arbetsdelning som huvudsakligen baseras på tradition och beprövad erfarenhet. Kvinnor ägnar sig åt vissa sysslor, män åt andra. Gårdens ägare har andra uppgifter än drängar och pigor. Produktionens resultat fördelas också enligt traditionen. Det finns inget behov av pengar och allt som sker är genomskinligt. Man ser tydligt vem som gör vad, och varför. Finns det något som behöver göras och någon som kan göra det, gör den personen det. Lätt som en plätt.

Men en marknadsekonomi fungerar på helt andra sätt. Produktionen sker inte för att direkt tillfredsställa mänskliga behov, utan för att kunna säljas för en vinst på marknaden. Det är vinstmekanismen som leder till att produktion överhuvudtaget sker. Och vinsten mäts i pengar. Det betyder att det mycket väl kan finns mänskliga behov som skulle kunna uppfyllas med de tillgängliga resurserna i ett samhälle, som som förblir ouppfyllda bara för att det inte går att skapa vinst genom att uppfylla dem.

Pengar är inte bara ett neutralt verktyg för att underlätta cirkulationen, utan hela ekonomins centrala drivkraft. Och att avskaffa pengarna går inte. Det är nämligen inte pengarna som är roten till marknadsekonomin, utan de är bara ekonomins motor.

I en varuekonomi (marknadsekonomi, kapitalism. De tre begreppen är synonyma. Och, nej, det finns inget sådant som en icke-kapitalistisk marknadsekonomi.) förs alltså produkterna ut på marknaden. I princip är varje producent helt autonom. Ett företag producerar prylar eller tjänster, men det är först när dessa prylar och tjänster kan säljas för pengar som företaget uppnått sitt mål. Det är alltså genom pengar som de olika företagen agerar gentemot varandra. De samhälleliga relationerna mellan människor antar alltså penningens form.

Pengar luktar inte. Man kan inte se på pengar varifrån de kommer. De är helt anonyma. På marknaden är vi alla bara innehavare av pengar eller varor. Vem vi är spelar ingen roll. Den som har större behov får inte mer för sina pengar än den som har mindre behov. Marknaden tar inte hänsyn till person, bara till plånbokens tjocklek.

Pengar kan mycket väl "skapas" av stater och riksbanker genom att trycka sedlar. Men pengar kan lika gärna "skapas" genom bankernas krediter, eller på många andra sätt. Det är inget konstigt med detta. Det är nämligen pengarnas form (dvs. deras egenskap av att vara värdets självständiga form, att vara den allmänna ekvivalenten med vilken alla andra varor/tjänster kan köpas) som gör dem unika, inte deras innehåll.

Men med ojämna mellanrum kollapsar penningsystem. Krediter visar sig vara värdelösa. Och i sådana situationer måste staten gå in och säkra de stora bankernas värden. Detta är nödvändigt. Kollapsar bankerna så kollapsar ekonomin, och det kan vi inte tillåta.

Visst kan man lindra symptomen genom att lagstifta om bankernas skyldigheter. Men själva grundproblematiken med valuta-, kredit- eller finanskriser är inneboende i marknadsekonomin. Marknadsekonomin är nämligen synnerligen krisbenägen. Men det är också ganska skicklig på att övervinna kriser, och det finns inget som säger att kapitalismen kommer att kollapsa som system p.g.a. sina kriser.

2 kommentarer:

  1. Men vem har uppfunnit värde och pengar?

    SvaraRadera
  2. Produkterna som arbetsdelningen tillverkar, fördelas med syftet att tjäna pengar- det är vi ju eniga om. Men orsaken till det är ägarens rätt att förfoga över sina produkter, och denna egendom står i vägen för andra människors intresse att begagna sig av dessa bruksföremål. Förutsättning, utgångspunkt och förblivande grundval för den existerande arbetsdelningen är alltså en motsättning mellan tillverkning och behov. Detta är absurt, men självklart – i marknadsekonomin. Egendomsrätten utestänger alla andra från nyttan av grejerna. Produkternas ekonomiska egenskap att ha priser, beror på att de rådande maktförhållandena i samhället fastslår att arbete har uppgiften att skapa värde. Ur sig själv kan mänskligt arbete skapa nyttiga ting. Om arbete skapar bytesvärde, så definieras själva arbetet helt och hållet till att produkterna ska förvandlas till pengar. Arbetet gäller inte konsumentens nytta, utan den kvantitet privat åtkomstmakt som produkten representerar och som fastnar hos försäljaren i form av pengar. Rikedom som har sitt mått i pengar är gränslös: dess ekonomiska natur är att aldrig räcka till.Samhällets arbetskraft används alltså för att skapa ännu mera pengar. Profiten måste vara ett överskott över det belopp som det investerade arbetet och produktions-medlen kostar. Pengarna måste verkställa sin egen tillväxt – först då bekräftas de som kapital: med makten att alstra tillväxt.
    Det är varuhandeln som avslutar och avgör värdebildandet; i försäljningen bestäms vilken kvantitet ny egendom (pengar!) som verkligen har skapats; varuhandelskapitalet tar sig sin andel av denna rikedom.
    Finansbranschen bidrar till kapitalackumulationen på ett annat vis. Den är inte en del av den värdebildande processen, utan gör samhällets förtjänade pengarna till sitt affärsobjekt. Den har samma kapitalistiska mission som det produktiva kapitalet, nämligen att frambringa värdetillväxt. Finanskapitalets makt, att göra pengar av pengar genom att låna och låna ut pengar, grundar på att pengar överhuvudtaget fungerar som källa till pengar i marknadsekonomin – bankernas kommerciella kunder håller ju med sina affärs-verksamheter på med samma sak.
    Även det utvecklade kapitalistiska samhället, i vilken industrin räknas till de utdöende branscherna, lever av materiella produkter, som måste tillverkas med materiella produktionsmedel. Samhället lever av arbetet, som tillverkar de livsviktiga produkterna. Det allmänna tvånget att arbeta för pengar, har sin ekonomiska orsak i att produktionsmedlen ägs av dem som har investerat sina pengar i dem och enbart låter tillverka saker om det är räntabelt. Med nödvändigheten att tjäna pengar till livsuppehället är ett produktionssätt definierat.
    Finanskapitalets friheter är alltså den systemegna produkten av det kapitalistiska produktionsviset.
    På kapitalmarknaden blir kreditförhållandet själv till en handelsvara (derivat osv). Finansbranschen är drivkraft till hela ekonomin; det kapitalistiska produktionssättet kan på det viset bemäktiga sig alla resurser och livsbetingelser i samhället; så att ”kapitalet” kan förvandla alla länder på jorden till sin investeringssfär; så att det för sina behov ständigt utvecklar nya anspråksfulla betingelser för värdebildande och formar människor och natur efter dem, alltså förbrukar dem.
    Kreditbranschens speciella undantagsställning i samhället, gör den till en ”systemisk” bransch: genom att den förser hela världen med affärsmedel, och tar hela världen i beslag för sin profit och gör den beroende av sina profiter, utgår den som en självklar sak ifrån pengarnas totala och totalitära herravälde över mänsklighetens livsprocess och skapar därmed instrumentet till makt.

    SvaraRadera