torsdag 9 januari 2014

Marx och Engels brevväxling #1

Har ägnat de senaste dagarna åt att läsa korrespondensen mellan Marx och Engels. Börjar från början och arbetar mig framåt. Kör dock softcore med Marx-Engels-Werke, och inte hardcore med MEGA. Någon måtta får det ändå vara.

Har kommit fram till 1853.

Från 1840-talet finns inte jättemånga brev publicerade i MEW. Delvis beror det på att brev försvunnit, delvis på att Marx och Engels befann sig på samma plats och därmed inte hade behov av korrespondens brevvägen. Detta gäller i allra högsta grad revolutionsåret 1848. Det är egentligen först 1850 då Marx befinner sig i London och Engels i Manchester som brevväxlingen blir regelbunden. De skickar ett eller två brev vardera i veckan ungefär, med undantag för de tillfällen då de hälsar på varandra.

Vad innehåller breven? Man skulle ju vilja att de innehöll skarpsinniga analyser och spännande utkast till idéer. Tyvärr händer detta högst sporadiskt. Istället är det två teman som dominerar: Marx penningnöd och käbbel med f.d. stridskamrater.

Marx behöver alltid pengar. Han är helt inkapabel att tjäna pengar på egen hand, och Engels får hela tiden skicka honom pengar ut firma Ermen & Engels handkassa. Summorna låter kanske inte så stora – ett, två, fem pund åt gången. Jag kan ha fel, men jag tror att jag någon gång räknade ut att ett pund under mitten av 1800-talet motsvarar typ 1000 spänn i dagens valuta. Så Engels pappa och affärskompanjon Ermen förlorade genom åren en hel del pengar genom Engels juniors nallande. Men det drabbade ju ingen fattig.

Sedan har vi käbblet, eller vad man ska kalla det. Marx och Engels hade en stark läggning för att förakta andra människor. Det absolut vanligaste epitetet de använder är ”åsna”. Även de egna bundsförvanterna kritiseras brutalt. Det är inte vackert, men kanske förståeligt. Efter revolutionsvågen 1848/49 får en mängd tyskar och fransoser fristad i England. Där bildas små och maktlösa emigrantgrupper som drömmer om att kunna återvända till kontinenten och fortsätta sitt revolutionära arbete. I väntan på bättre tillfälle ägnar man sig åt intriger internt. Utan att veta har jag en känsla av att det är så det brukar bli i sådana situationer. Det är inte lätt att gå från att vara en aktiv revolutionär till att bli en flykting i främmande i land. Det blir inte lättare när det finns polisspioner i de egna leden. Och ännu svårare blir det när man saknar såväl mänskliga som ekonomiska resurser för att skapa mer hållfasta organisatoriska strukturer.

Ett ständigt återkommande problem är att Marx inte lyckas få de texter han skriver publicerade. Detta började redan före landsförvisningen. ”Den tyska ideologin” blev ju liggande i brist på intresserade bokförläggare. Och de egna försöken att starta en tidning eller tidskrift fallerar. Ett manuskript (”Stora män i exil”) hamnar i händerna på en agent provocateur och försvinner den vägen.

I brevväxlingen framgår sällan varför Marx och Engels befinner sig på kollisionskurs med sina exkamrater. Mer eller mindre okända namn som Willich, Schapper, Kinkel osv. skulle förstås kunna ge ledtrådar om man orkar leta upp dessa mäns texter. Men inte ens jag orkar gå så långt. Marx och Engels skriver sällan något om sina egna politiska projekt, troligen eftersom de redan vet vad de vill. Istället blir det mycket skvaller. Typ vem som varit på möte med vem, och vem som gjort bort sig på vilket möte. Ganska trist läsning. Samtidigt är det tydligt att Marx och Engels tar intrigerna i emigrantgrupperna på stort allvar. För dem är revolutionen fortfarande nära, och därmed är det viktigt hur de olika revolutionära konstellationerna ser ut. Det är en fråga om månader eller kanske några enstaka år innan kapitalismen hamnar i nästa djupa kris, och kris leder närmast med nödvändighet till revolution enligt deras synsätt på den här tiden.

En del av breven handlar förstås om dagspolitik, även utanför emigranternas intriger. Dels brittisk inrikespolitik. Marx och Engels försöker själva gripa in genom att upprätthålla kontakter med chartiströrelsens vänsterflygel. Dels europeisk politik i stort, där Marx och Engels visserligen stödjer frihetssträvandena och strävandena efter nationell enighet i länder som Tyskland, Italien och Ungern, men samtidigt i regel föraktar de ledare som finns i dessa kamper. De är ju åsnor hela bunten.

Ibland nämner Marx att han sitter på British Museums bibliotek och ägnar sig åt den ekonomiska skiten, och Engels uppmanar honom att bli klar med ekonomin och gå vidare till andra ämnen. Som vi vet skulle Marx aldrig bli klar. Tråkigt nog skriver Marx väldigt sällan vad det är han gör på biblioteket, och man får anta att Engels har mycket vaga idéer om Marx ekonomiska studier. Visst, kanske pratade de om detta när de möttes på tu man hand, men det är i alla fall inte satt särskilt många spår i brevväxlingen så här långt.

Lär man sig något av att läsa brevväxlingen? Jo, kanske lite ändå. Som intellektuella försöker Marx och Engels hela tiden hålla sig a jour med den politiska utvecklingen. De försöker också påverka den genom att skapa kontakter med de existerande radikala organisationerna, och genom att försöka få sina texter publicerade. Man känner deras vanmakt när ingen (eller i alla fall mycket få) vill lyssna till dem. Deras texter blir refuserade och deras bundsförvanter visar sig vara åsnor. Det är svårt att vara i exil.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar