Marx och Engels brevväxling #2 1853-57

Innehållet i brevväxlingen förändras så sakteliga under 1850-talet. När Marx och Engels direkta engagemang i de olika grupperna av emigrerade revolutionärer från kontinenten avtar, avtar också deras skvaller. Men det försvinner aldrig helt, och de båda finner viss njutning i att berätta om f.d. medkämpars misslyckanden, oavsett om dessa är av politisk eller privat karaktär.

Istället börjar den europeiska storpolitiken ta allt större utrymme. Detta hänger samman med Marx journalistiska verksamhet. Han har nu fått jobb som Londonkorrespondent på den största dagstidningen i USA, New York Tribune. Han är dock för lat för att skriva allt själv, och låter den heltidsarbetande Engels sköta mycket av skrivandet på sin fritid. De båda diskuterar ofta artiklarnas innehåll, men nästan lika mycket hur deras amerikanske kontakt, Dana, misshandlar artiklarna genom att korta ner dem, använda dem som ledarartiklar utan att ange författarens namn, eller helt enkelt inte publicera dem.

När Krimkriget bryter ut 1853 tar detta stort utrymme i brevväxlingen. Även angrepp på Västeuropas politiska ledare, främst Napoleon III och lord Palmerston ges mycket utrymme. Det är i den här vevan som Marx börjar hänga med den konservative politikerna Urquhart (hur uttalas det?), som han egentligen inte har mycket gemensamt med. De delar dock hatet mot såväl Palmerston som Ryssland och det räcker tydligen.

Marx får också i uppdrag av Dana att skriva artiklar till New American Cyclopedia, men ambitiös encylopedi. Som vanligt låter han Engels skriva en hel del (främst militärrelaterade artiklar). Så under en period handlar mycket om brevväxlingen om militära och historiska ämnen som (på engelska) börjar med bokstäverna A, B och C. För en svensk är väl kommentarerna kring Jean-Baptiste Bernadotte, stamfader till det ännu regerande kungahuset, av visst intresse. (Marx och Engels gillar honom inte.)

Som vanligt väntar de båda herrarna med iver på nästa ekonomiska kris. De är övertygade om att den ska komma, och att den kommer att medföra en revolution i Europa. När krisen verkligen bryter ut 1857 blir de båda glada, trots att de båda rent personligen förlorar pengar på den. Engels beskriver t. ex. hur han glad i hågen berättar för sina kapitalistkompisar på Manchester-börsen om hur långvarig och svår krisen kommer att bli.

Det är i den här vevan som Marx påbörjar skrivandet av det omfångsrika manuskript som gått till historien som ”Grundrisse”. Jag har ännu inte kommit så långt i min läsning, men än så länge är det påfallande hur lite han berättar för Engels som sina ekonomiska studier. Min hypotes att Engels hade mycket liten koll på vad Marx sysslade med när han studerade ekonomi på British Museum håller fortfarande.

Och slutligen: ja, Marx har fortfarande penningbekymmer och vart och vartannat brev börjar med ett tack för den senaste fempundschecken som Engels skickad. Och, ja, han har fortfarande problem med hälsan. Levern, tänderna, ryggen, röven – alla ställer de till problem. Och det blir inte bättre av att hans hustru Jenny också mår dåligt och att hennes senaste graviditet ledde till ett dödfött barn. Även Engels är sjuk. Skillnaden är att han har råd att ta semester några månader och kan åka på kur till de brittiska småöarna för att andas havsluft, vilket anses mycket välgörande. Däremot tar han inte Marx medicinska råd (Ät mycket järnjodid! Norsk fiskleverolja regerar!) på så stort allvar.