Marx och Engels brevväxling #3 1858-62

Marx ekonomiska problem tar aldrig slut. Och skulle han för en gångs skull tjäna lite pengar på sina skriverier ökar han genast sina utgifter. Engels gåvor blir allt större. En gång ger han familjen Marx 100 pund på ett bräde (vilket om jag inte räknat fel skulle motsvara runt 100 000 spänn i dagens penningvärde), men det tar inte många dagar innan Marx har problem igen. Han verkar närmast indignerad över att han måste betala räkningar. Det är lite tröttsamt att läsa. Nästa alla, eller åtminstone en bra bit över hälften av breven från Marx, innehåller beskrivningar över hans ekonomiska kaos.

Så fort Marx blir involverad i praktisk politisk eller publicistisk verksamhet (som när han tar över tidningen ”Das Volk” i London) präglas brevväxlingen av småaktiga intriger. Även detta blir lite tröttsamt i längden. Men för Marx var det tydligen viktigt. Å ena sidan kan han raljera över de andra emigranternas verksamhet, å andra sidan verkar han inte ett uns bättre själv.

1857-58 skriver han som bekant ”Grundrisse” och 1859 lyckas han med konststycket att faktiskt få en minimal del av sin ekonomikritik i publiceringsfärdigt skick. Resultatet är ”Till kritiken av den politiska ekonomin” som ska utgöra det första häftet i en serie. Men, som vi vet, lyckas Marx inte komma någon vart med detta. Han skriver ofta till Engels om de praktiska problemen med skriften, som att den försenas av förläggaren eller att den tystas ner i pressen. Men det är påfallande hur sällan han och Engels diskuterar teoriernas innehåll. Undantaget är ett berömt brev från 1858-04-02 där Marx på några sidor framlägger sin ”plan”, den planen som innehåller sex böcker (Om kapitalet, jordegendomen, lönarbetet, staten, den internationella handeln samt världsmarknaden). Engels förstår ingenting. Han skriver: ”Studiet av ditt abstract till det första halva häftet har hållit mig väldigt sysselsatt. Det är verkligen ett väldigt abstrakt abstract, någon som man inte kan undvika när man skriver så kort. Jag måste ofta söka de dialektiska övergångarna med stor möda, då allt abstrakt resonerande blivit mig främmande.”

Men efter det första häftet händer inte mycket. Marx blir istället besatt av en snubbe som heter Karl Vogt och som vore helt bortglömd om det inte vore för Marx. Vogt är en provokatör i den radikala rörelsen, som med pengar från Napoleon III sträller till med oreda. Visst, det är väl viktigt att avslöja provokatörer, men att lägga ett helt år åt det är kanske att ta i. Resultatet blir i alla fall boken ”Herr Vogt” (1860). Jag har inte läst den själv, men enligt säkra källor (Sven-Eric Liedman) är det något av det tråkigaste Marx har skrivit.

När det amerikanska inbördeskriget bryter ut blir detta centralt i brevväxlingen. Både Marx och Engels ser de ekonomiska orsakerna till kriget, och tror och hoppas att Nordstaterna ska vinna. Samtidigt ser de att söderns slavägare kämpar för sina liv under det att Nordstaternas befolkning, till de bådas irritation, förhåller sig ganska ointresserade.

Ett annat diskussionsämne är Ferdinand Lassalle, som de båda föraktar. Orkar inte gå in på alla detaljer. Det är dock inte särskilt smickrande för Marx när han ger sig in i rena rasbiologiska utfall mot ”judenegern”. ”Det är nu fullständigt klart för mig, vilket även bevisas av hans huvudbildning och hårväxt, att han härstammar från de negrer som anslöt sig till Moses vid uttåget från Egypten (om inte hans mamma eller farmor korsade sig med en neger). Denna förbindelse mellan judendom och germanitet med den negeroida grundsubstansen måste leda till en speciell produkt. Snubbens påträngande drag är också negerlika.” (1862-07-30) Varför, Marx, varför? Det är inte ens roligt.