Dogmen om produktivkrafternas primat

I marxistisk samhällsteori spelar ju ekonomin en central roll. Hur människorna tillfredsställer sina behov av mat, värme, kultur osv. anses påverka hela samhället. Olika samhällen är organiserade på väldigt olika sätt, och detta beror bl. a. vilken sorts produktion om dominerar. Vårt samhälle är kapitalistiskt, dvs. en marknadsekonomi som förutom varuutbyte kännetecknas av att en klass (kapitalisterna eller bourgeoisin) äger produktionsmedlen (dvs. det som behövs för att producera, exv. fabriker, kontor, råvaror, apparater av olika slag) och en annan klass (arbetarklassen eller proletariatet) arbetar i utbyte mot en lön i pengar. I förbigående kan sägas att marknadsekonomi och kapitalism är samma sak – det är otänkbart med en marknadsekonomi utan uppdelning i kapitalister och arbetare.

I sitt berömda förord till skriften ”Till kritiken av den politiska ekonomin” (1859) beskriver Marx på cirka en sida sin historieteori i extremt komprimerad form. Han säger rakt ut att det rör sig om en ”ledtråd”, alltså inget som ska tolkas alltför bokstavligt. Men det är ändå vad många människor gör.

Marx skriver i förordet att relationen mellan människor i produktionen (”produktionsförhållandena”) beror på hur produktionen sker (hur ”produktivkrafterna” ser ut). Är man dogmatisk kan man tolka detta som att vissa produktivkrafter leder till vissa produktionsförhållanden. Och detta är en tolkning som Marx ibland understödjer. På ett annat ställe skriver han att ”Handkvarnen ger ett samhälle med feodalherrar, ångkvarnen ett med industrikapitalister” (ur Filosofins elände).

Om detta vore bokstavligt sant vore varje form av klasskamp onödig. Istället skulle vi försöka hitta på nya sätt att producera, som i sin tur skulle leda till nya relationer mellan människor.

På Marx' tid befann sig kapitalismen fortfarande på ett väldigt primitivt stadium. Som den vetenskapsman Marx var kunde och ville han inte förutse framtiden, utan nöjde sig med att försöka förstå vad som var i görningen. Men som politiskt aktiv kommunist var han ändå optimist. Han trodde att arbetarklassen skulle vara förmögen att organisera sig till en politisk kraft som skulle krossa det kapitalistiska systemet. Den reformism som kom att dominera åtminstone västeuropeisk arbetarrörelsen under 1900-talet kände han inte till.

Marx syn på samhällsförändring och då inte minst revolutioner var präglad av den tid han levde i. Franska revolutionen 1789 och de revolutionsförsök som ägde rum i stora delar av Europa 1848 (där Marx aktivt tog del) var vägledande i hans syn på hur revolutioner fungerar. Han såg 1848 års revolutioner som ett förebud till arbetarklassens framgångsrika erövring av den politiska makten. Och denna erövring skulle kunna komma väldigt snart, kanske redan i samband med närmaste ekonomiska kris.

Vad har detta med produktivkrafter att göra?

Marx var på många sätt väldigt positivt inställd till kapitalismen. Han såg dess enorma produktionsökningar som en förutsättning för ett ”frihetens rike” där människor kunde leva i välmåga. I så måtto var produktivkraftsutvecklingen ett nödvändigt villkor för socialismen. Men var det ett tillräckligt villkor? Ingalunda. Han menade sig visserligen se en motsättning mellan produktionens storskalighet och planeringsbehov å ena sidan och kapitalismens oplanerade kaos å andra sidan, men kapitalismen är ett väldigt dynamiskt system som har förmåga att lösa de problem som den själv skapat. (Marx använder ofta ordet ”skranka” i betydelsen ett hinder som är möjligt att övervinna).

Det hjälper alltså inte att rulla tummarna och hoppas att kapitalismen ska gå under p.g.a. produktionens förändring. Det krävs klasskamp, både var att göra arbetarna medvetna om sin styrka och för att få dem att göra revolution.

Man kan ha åsikter om Marx teori. Hans kritiska analys av kapitalismen i Das Kapital är väldigt komplex, fylld av motsättningar, tankar som inte är färdigutvecklade och i vissa delar helt enkelt förlåldrad. Men det hjälper oss att förstå det samhälle vi lever i. Jag skulle säga att den t.o.m. är mer aktuell idag än under Marx tid. I Das Kapital möter vi inte en bild av ett samhälle som håller på att gå under. Marx är nog med att betona att kapitalismen kan gå under, han tror själv att den kommer att gå under. Men ingenstans skriver han att den måste göra det.

Ändå finns det fortfarande några (de är inte många) ”marxister” som tror att kapitalismen kommer att avskaffa sig själv. Detta kan ske på olika sätt. Somliga tror att kapitalismens ständiga krisande kommer att leda till att systemet brakar ihop av sina egna inre motsättningar. Vi kan vara helt förvissade om att det inte kommer att ske. Är det något 1900-talet lärt oss är att kapitalismen är väldigt skicklig på att överleva. En kris i kapitalismen behöver inte vara en kris för kapitalismen. Och skulle det bli alltför stora problem kan statens politiska makt alltid ryka ut till kapitalismens räddning.

Andra tror att produktivkrafternas utveckling kommer att göra kapitalismen omöjlig eller överflödig. Det är en smula oklart hur detta skulle gå till. Den direkta anledningen till att jag skriver dessa rader är ett tweet från Johan Lönnroth som lyder: ”kapitalismen avskaffar sig för att den alltmer kommer i motsättning till moderna produktivkrafter som gynnar arbetarmakt”. Tänk om det ändå vore så! Kapitalismen ”avskaffar” sig själv! Tyvärr stämmer detta ju inte alls överens med verkligheten. ”Moderna produktivkrafter” kännetecknas inte av att de gynnar arbetarmakt – tvärtom. Det är t.o.m. ofta så att en viktig anledning till att införa nya produktionsmetoder är att minska arbetarnas makt över produktionsprocessen.

Långt in på andra hälften av 1900-talet bedrevs mycket produktion (även i stora fabriker eller varför inte på de stora varven) ganska hantverksmässigt. Det behövdes yrkesskickliga arbetare för att hantera råvarorna. Denna yrkesskicklighet var inget man kunde lära sig på skolbänken. Det tog tid att lära sig hur man skulle göra. Men så kom datoriseringen. Mycket av den kunskap och de färdigheter som tidigare fanns hos de enskilda arbetarna flyttades över till datorerna med hjälp av specialister såsom ingenjörer, programmerare och naturvetare. Arbetarnas makt minskade. De blev ännu mer än tidigare maskinernas tillbehör. Visst kom nya grupper arbetare och tjänstemän med nyckelkompetenser och därmed makt över produktionen. Men även dessa grupper förlorade efterhand sin makt. En skicklig programmerare kan förvisso bli oumbärlig i ett projekt, helst om han eller hon väljer att koda på ett sätt som är svårtolkat för en utomstående, men i princip är varje specialist utbytbar.

Samma sak inom den s.k. ”tjänstesektorn”. Arbeten som tidigare fordrade kompetens hos de enskilda anställda blir alltmer strömlinjeformade. Kapitalismen gör vad den kan för att avskaffa arbetsutgifter som är möjliga att monopolisera för en viss grupp anställda.

Vi ser väldigt tydligt konsekvenserna av denna ”avkvalificering” av arbetarklassen. Företagen behöver inte längre tänka långsiktigt kring de anställda. I stället kan de hyra in folk via bemanningsföretag, låta människor jobba deltid eller vägra teckna tillsvidareanställningar. Hade Lönnroths tes varit sann vore en sådan utveckling omöjlig.

Slutsats: om ”moderna produktivkrafter som gynnar arbetarmakt” skulle leda till revolution borde revolutionen ägt rum för länge sedan, när produktionen var mer beroende av skickliga arbetare och definitivt inte nu när motsatsen är fallet.

Men om man inte vill ha någon klasskamp, om man tror eller vill att kapitalismen kommer att avskaffa sig själv och om man inte bryr sig om hur verkligheten ser ut, ja då är det förstås en behaglig teori.