Kapitalet 3. Andra kapitlet: Profitkvoten

Marx fortsätter att berätta om sådant vi redan vet: kapitalets allmänna formel är P-V-P', kapitalisten ser inte mervärdets källa, för honom är produktionsmedel och arbetskraft bara kostnader som ska generera profit, det syns inte att en del av arbetet utförs gratis. Fina formuleringar ändå. Fast det skulle gå snabbare att läsa om Marx inte upprepade sig så förbaskat.

sid. 52
Marx inför beteckningen C för att beskriva det satsade kapitalet. Hade varit charmigt om han vald en annan bokstav. Lilla c markerar ju redan det konstanta kapitalet. Profitkvoten är m/C, dvs m/(c+v). Intet nytt. Och mervärdeskvoten är ju m/v. Som vi redan vet.

sid. 53
Det är mervärdeskvotens förvandling till profitkvot som leder till mervärdets förvandling till profit. Låter briljant, men jag är inte helt säker på att jag förstår hur Marx menar.

”Mervärdet och mervärdeskvoten är, relativt, det osynliga och de väsentliga att utforska, under det att profitkvoten och därmed mervärdets form som profit visar sig på framträdelseformernas yta.” Vackert uttryckt. Men det känns som om Marx 1867 eller senare hade uttryckt sig lite annorlunda. I Grundrisse (1857/8) använder Marx tämligen ofta termerna framträdelseform/väsen (Erscheinungsform/Wesen), i Kapitalet gör han det mycket mer sparsamt. Vet inte om det motsvarar någon förändring i sak, eller om det är en rent språklig fråga.

Den enskilde kapitalisten är inte bara likgiltig till profitens källa, han har även intresse av att ”blåsa blå dunster över det bestämda förhållandet och dess inre sammanhang”. Sant! Det är därför vi har ekonomer av produktionsfaktorsteoristuk.

sid. 54
Några fina formuleringar om hur den verkliga kapitalstiska ekonomin, där produktion och cirkulation blandar sig med varandra leder till nya föreställningar, som att individerna är köpare och säljare snarare än lönarbetare och kapitalister och att profiten verkar stamma från att man säljer dyrt. Kanske inte så många nya insikter, men kul att allt känns så bra och fint och tydligt när man läser Marx. Och åter argument mot nationalekonomer som hävdar att vinsten beror på insatsen av ”produktionsfaktorer” istället för relationen mellan arbetare och kapitalister. En fröjd att läsa.

Det bör också betonas att det ju är Engels som redigerat texten. Jag har läst Marx och Engels hela brevväxling fram till 1869 och kan konstatera att de aldrig berörde de ämnen som Marx tar upp här. De kan förstås ha pratat om det när de träffades, men om detta vet vi intet. Det finns all anledning att vara lite misstänksam mot texten. Inte för att det har något egenvärde att veta vad Marx tänkte, utan för att Marx var en skarpare teoretiker än Engels.

”I och med det att alla delar av kapitalet samtidigt framträder som källor till värdets överskott (profiten) mystifieras kapitalförhållandet.” Fin mening, tycker jag. Fast jag är väl lite skadad.

Profiten och mervärdet är numeriskt lika, men profiten är en förvandlad form av mervärdet där dess ursprung och hemlighet är beslöjad och utplånad. Precis så. Skillnaden mellan profit och mervärde är inte främst kvantitativ. Den är inte heller en skillnad mellan ”värdenivån” och ”prisnivån” i /ny/ricardiansk mening, utan skillnaden mellan en teoretisk och sannare nivå å ena sidan, och en empirisk men osannare nivå å andra sidan. Men försök få en positivist eller ekonom att förstå det.

Kapitel två innehöll väl inte så mycket nytt egentligen, men Marx radar upp fina formuleringar och ger oss lite mer kunskap om varför värdets källa förblir osynlig i den kapitalistiska ekonomins ytliga verklighet.