måndag 3 februari 2014

Kapitalets tredje bok. Kapitel 1.

Det är nu dags att åter ta sig an den tredje boken av Marx' Kapitalet (Hädanefter kallad K3). Jag har läst K3 två eller möjligen tre gånger tidigare, första gången typ 1997 och senaste gången typ 2011. Kan inte säga att jag kommer ihåg jättemycket eller att jag har någon större koll på boken. Minns att vissa delar var i det närmaste oläsbara, och att andra, inte minst den sista avdelningen, var riktigt bra. Dessa anteckningar är främst skrivna för min egen skull (jag tror att man lär sig mycket mer om man tvingas formulera sina tankar), men kanske kan även någon annan ha nytta av dem.

Jag tror att man behöver viss sidolitteratur för att läsningen ska vara meningsfull. Hade jag varit så lyckligt lottad att jag inte behövt ägna en del av min tid åt meningslöst lönarbete hade jag säkert orkat sammanställa någon form av läslista, men nu är det som det är. Hoppas att jag åtminstone orkar göra några nedslag i MEGA för att jämföra Engels' version av K3 med Marx' manuskript.

(Jag läser texten i MEW-versionen. Alla översättningar är mina egna och behöver inte överens stämma med Bohman eller Sandler. Alla sidhänvisningar syftar till MEW 25.)

Tredje boken: Den kapitalistiska produktionens totalprocess
Det bör noteras att detta är Engels' titel på boken. Marx föreslog ”Gestaltningar av totalprocessen” eller något i den vägen. För Marx var tredje boken inte den slutgiltiga sanningen av kapitalismens totala process, vilket man skulle kunna tro när man läser titeln. Kom också ihåg Kapitalets undertitel: Kritik av den politiska ekonomin. Det rör sig alltså om en kritik snarare än en politisk ekonomi. Många tenderade att bortse från detta under bokens första hundra år. Somliga gör det fortfarande.

Första avdelningen: Förvandlingen av mervärdet till profit och mervärdeskvoten till profitkvot
Vi kommer här in på en av de ständiga tvistefrågorna inom marxistisk politiskt ekonomi: frågan om relationen mellan ”värdeplanet” och ”prisplanet”. Avdelningens titel gör att vi kan förvänta oss att få ett entydigt och slutgiltigt svar på frågan. Fast vi vet förstås att så inte är fallet.

Kapitel 1. Kostnadspris och profit
”I den första boken undersöktes framträdelseformerna så som de uppträder i den kapitalistiska produktionsprocessen tagen för sig, som omedelbar produktionsprocess, där man bortsåg från alla sekundära inverkningar från främmande omständigheter.”

sid 33.
Detta är väl bara en del av sanningen. I första boken undersöktes också värdeformen och värdesubstansen – företeelser som inte framträder på ”ytan” av det kapitalistiska samhället. Observera att vi talar om den kapitalistiska produktionsprocessen. Det är inte tal om någon ”enkel varuproduktion”.

Marx beskriver tredje bokens objekt: kapitalets rörelseprocess som helhet, som enhet av produktion och cirkulation. Vi närmar oss de konkreta framträdelseformerna, så som de framträder på kapitalismens yta och i produktionsagenternas medvetande. Resan från abstrakt till konkret som Marx pratar om i Inledningen (1857) närmar sig sitt slut. Men bara närmar sig. Man kommer aldrig enda fram. Vetenskapen har sina begränsningar.

sid 34
Marx inför termen ”kostnadspris” (”Kostpreis”). Kostnadspriset är en konkret kategori, som framträder i kapitalisternas medvetande och i deras bokföring. Kostnadspriset är nämligen den kostnad som produktionen har för kapitalismen, dvs. kostnaden för produktionsmedel och arbetskraft. Sett ur ett samhälleligt perspektiv finns ännu en kostnad: arbetarens obetalda arbete. Men kapitalismen räknar bara sådant som kan räknas i pengar och det som man är i stånd att få
gratis kostar inget. Varans kostnadspris framträder alltså som dess verkliga pris.

”Den kapitalistiska kostnaden för varan mäts i utgiften av kapital, varans verkliga kostnad i utgiften av arbete.”

Marx betonar att kostnadspriset inte bara uppträder i kapitalistens bokföring, utan att det är en reell kategori som verkligen blir till en självständig värdedel i den kapitalistiska produktionen.

sid. 37
”Däremot har kategorin kostnadspris på intet sätt något att göra med varans värdebildning eller kapitalets värdeökningsprocess.”

Detta är centralt. Ibland stöter man på idén att det är det variabla kapitalet (som ju är en del av kostnadspriset i form av lönekostnaden) skapar mervärde. Detta är fel. Det är arbetet som skapar värde, och inget annat än arbetet. Marx konstaterar att kostnadspriset får det falska skenet av att vara en kategori i värdeproduktionen själv. (Detta skall vi rimligtvis återkomma till.)

Marx använder termen ”nyproducerat värde” / ”nyvärde” (Neuwert). Som Dahlkvist/Lindberg påpekat saknar Marx en förkortning för denna term. Det är lite konstigt. D/L introducerar bokstaven ”o” för nyvärdet, och jag tycker att det är rimligt och bra. På så sätt kan man enkelt skilja på kostnadspris (bestående av c+v) och den producerade varans värde (c+o) och inte förledas att tro att formeln c+v+m betyder att det är någon skillnad på v och m i den värdeskapande processen.

sid. 38
”Som en del av kapitalförskottet räknas arbetskraften som värde, men i produktionsprocessen fungerar den som värdebildare. Istället för arbetskraftens värde, som figurerar i kapitalförskottet, träder i det verkligt fungerande produktiva kapitalet den levande, värdebildande arbetskraften själv.” Tydligare än så kan det inte uttryckas. (Däremot kan det översättas bättre. Marx formulering är fin på tyska i alla fall.)

sid. 41
Marx fortsätter man att visa att arbetskraftens värde (lönen, v) under kapitalismen framträder som arbetets värde. Detta är inget nytt, utan något som tas upp redan i K1. Jag förstår inte riktigt varför Marx väljer att upprepa detta. (Som alltid är det bra att inte bara fundera på innehållet i varje kapitel, utan även dess roll och placering i framställningen.) Det är inte heller något nytt att kapitalisten inte ser skillnaden mellan konstant och variabelt kapital och de olika roller som produktionsmedlen resp. arbetskraften spelar i värdebildningsprocessen.

sid 43
Marx repeterar också skillnaden mellan fast och rörligt kapital. Detta läste vi ju om i K2 och inget nytt framkommer här. (Eller, det gör det säkert, men jag kan inte se det.)

sid. 44
Nu jävlas Marx med oss och uttrycker sig på ett sätt som jag inte gillar. Istället för att betona att v inte har något att göra med o säger han att m (dvs. o-v) uppstår som en ”värdeförändring hos v”. Det känns som om jag missar någon viktig poäng hos Marx. Förstår dock inte riktigt vad.

sid. 45
Det framstår för kapitalisten som om värdeökningen skapas genom kapitalets produktiva egenskaper, lika mycket från produktionsmedlen som från arbetskraften. Och det är ju ungefär så som dagens ekonomer tänker (produktionsfaktorsteorin). Det är lite tråkigt att Marx aldrig brydde sig om att läsa gränsnytteteoretikerna, fast han ger oss ju bra verktyg för att bemöta dessa.

sid. 46
”Som sådan föreställd avkomma av hela det satsade totalkapitalet får mervärdet den förvandlade formen profit. En värdesumma är därför kapital eftersom det satsas för ett generera en profit.” Obs! Både mervärde och profit mäts i pengar. Det är inte tal om någon ”transformering av arbetsvärden till pengar” som de mest vulgära nyricardianska läsningarna av Marx hävdade på 1970-talet. Det handlar snarare om olika abstraktionsnivåer. Profiten är en ”mystifierad form av mervärdet”. Denna form är nödvändig och växer ur det kapitalistiska produktionssättet.

sid. 48
Det förefaller som om vinsten inte realiseras i försäljningen, utan som om den uppkommer genom försäljningen.

sid. 49
Marx fortsätter att åter påpeka att kostnadspriset inte är samma sak som varan verkliga värde, eftersom den del av arbetsdagen där arbetaren skapar mervärde inte kostar kapitalisten någonting. Känns som en alltjämt relevant diskussion. Det är inte nödvändigtvis effektivt att konkurrensutsätta en offentlig verksamhet – även om det leder till minskade kostnader.
Marx ger också Proudhon en känga. När Marx skrev detta levde Proudhon fortfarande (eller så hade han precis dörr. Karln dog januari 1865.) och hans anhängare kämpade med Marx om makten i Första internationalen. Det är således inte så konstigt att Marx bekämpar Proudhons teorier, även om de för de nutida läsare ter sig synnerligen kuriösa.

5 kommentarer:

  1. i 1. boken undersöktes varan, producentens avskiljning från produktionsmedlen och tvånget att arbeta för lön för ägarna av produktionsmedlen - alltså började Marx ju med de former, som framträder på ytan i det kapitalistiska samhället, eller?

    SvaraRadera
  2. Mitt tillägg till S. 34: I kostpriset ( c plus v) är exploateringen utplånat. Produktionssättets kapita-listiska karaktär uttrycks i att kostpriset är utgiften för kapital, som skulle vara det avgörande för värdebildandet, och inte det arbete som använts.

    SvaraRadera
  3. S. 41: Det nya är här, att Marx vill förklara, hur kapitalets värdebildande-process" mystifieras" i kostnadspriset: det ser ut som om varorna är produkter av kapitalförskottet och därför som att kapitalisten är varuproducent (s.34). Om det är så, då är kapitalet själv värdekällan! och synes alltså vara sitt eget ursprung! I verkligheten har kapitaldelarna c och v endast det gemensamma, att de båda två är delar av varuvärdet som ersätter förskottet. Därför påminner M. om att varuvärdet bildats av arbete.

    SvaraRadera
  4. S. 43: Uppfattningen, att kapitalet skulle vara sin egen värdekälla, befrämjas a) av formen som arbete får i den kapitalistiska produktionen, nämligen som en ingrediens av kapitalägarens fungerande kapital; b) genom kostnadsprisets sammansättning - c och v -, som tycks vara färdiga värden, som inte har något nyvärde-skapande element: då är skillnaden mellan konstant och variabelt kapital borta, vad beträffar värdebildandet.

    SvaraRadera
  5. S. 44: här betraktar Marx överskottet över kostnadspriset: mervärdet är resultatet av en förändring av det variabla kapitalets värde - lönutgifterna har i produktionen följden att användandet av den inköpta arbetskraften obetalt skapar mera värde, som hör till företagarens egendom - därför kallar Marx ju den delen av kapitalet "variabel". Det obetalda arbetet är ju del av företagarens egendom, precis som det konstanta kapitalet är hans egendom.
    Nu vill Marx förklara, att mervärdet är en del av det totala kapitalet: " formeln c plus (v plus m), som antyder, att m bildas av förvandlingen av den arbetskraft som förskotterats med ett bestämt konstant, kapitalvärde v till en flytande storhet" ... "likaså kan framställas som (c plus v) plus m", alltså att m bildar en tillväxt inte bara till de utgifter som som kapitalisten haft, utan till hela det kapital som använts i produktionsprocessen.

    SvaraRadera