Marx och Engels brevväxling #4 1863-1867

1864 dog Lassalle till följderna av en duell. Nu kunde Marx kosta på sig några positiva ord om honom: ”Han var ändå en av den gamla stammen och en fiende till våra fiender.” (1864-09-07). Men trots allt förblev kampen mot Lassalles efterföljare viktig, kanske ännu viktigare än tidigare.
På hösten 1864 grundades nämligen Internationella arbetarassociationen (”Första internationalen”). Marx deltog från början och fick ledande funktioner. Därmed var han åter insyltad i politiken, med alla dess intriger. Internationalen var en heterogen sammanslutning från början till slut. Där fanns brittiska fackföreningar, franska anarkister, tyska lassalleanhängare, och, förstås, Marx och Engels. Marx satt i styrelsen och påverkade Internationalens politik, bl. a. genom sin berömda Inaugraladress. Men faktum kvarstod: Marx och Engels inflytande var begränsat. De var ganska isolerade från händelserna på kontinenten genom sin exil i England. Deras främste anhängare i Tyskland var Wilhelm Liebknecht, en person som de bara hade förakt till övers för. Han var aktiv och grundade både tidningar och organisationer, men Marx och Engels var aldrig nöjda med honom. Bland annat hade de helt andra åsikter än honom om vikten av att skapa ett enat Tyskland. Liebknecht flörtade istället med de sydtyska borgare som ville ha kvar de tyska småstaterna. För Marx och Engels däremot var skapandet av en centraliserad tysk nationalstat grundläggande. Innan denna var skapad skulle tysk arbetarrörelse aldrig kunna fokusera på klasskampen.
Det andra stora ämnet i brevväxlingen var förstås Marx’ stora bok – Das Kapital. Efter åratal av fördröjning lyckades Marx till slut år 1867 skriva klart första boken. Och nu blev han helt plötsligt väldigt otålig. Han uttryckte upprepade gången sin förbittring över att förläggaren, Meissner i Hamburg, dröjde i flera veckor för länge med att skicka över skriftens korrekturark till Marx i London.
Men till slut kom ju boken verkligen ut. Nu återstod att göra folk uppmärksamma på den. Inte heller detta gick särskilt strålande. De fåtaliga tyska kontakterna (främst förläggaren Meissner och Wilhelm Liebknecht) gjorde inte sitt jobb enligt Marx. Det blev Engels som fick försöka prångla ut recensioner i pressen. Några tidningar tog verkligen in recensionerna, men på det hela taget rönte boken inte den uppmärksamhet som Marx och Engels tyckte att den förtjänade. Och de som verkligen uppmärksammade boken fattade ju ingenting!
Marx hälsa och ekonomi var som vanligt vacklande. När Wilhelm Wolff, mannen som Marx dedicerade första bandet av Kapitalet till, dog, fick Marx det mesta av arvet. Men även om det inte var småpengar det rörde sig om (824 pund, 14 shilling och 9 pence för att vara exakt) var Marx snart på bar backe igen. Enligt http://www.measuringworth.com/ motsvarar denna summa 64.700 pund i 2011 års värde, eller 1.276.000 pund om man räknar ”purchasing power”.
Vad beträffar Marx hälsa dominerades denna av leverbesvär och karbunklar. Marx skriver ibland ganska öppenhjärtigt om dessa och hur han experimenterar med att skära upp dem och vad som händer då. Engels tycker att Marx ska ta arsenik mot sina besvär, något som Marx ibland gör, men denne föredrar ändå kurer som innebär att man dricker vin. Eller att man åker till kusten och njuter av bad och havsluft. 1800-talets läkarvetenskap föreslog ibland metoder som känns en smula främmande idag.
Internationalen och Kapitalet dominerade alltså brevväxlingen (vid sidan av Marx hälsa och ekonomi). Men de båda dioskurerna berörde också en rad andra ämnen. De diskuterade naturvetenskap, språkvetenskap, militärvetenskap, historia osv.