Marx och Engels brevväxling #5 1868-1871

År 1868 hade Kapitalets första band alltså kommit ut. Det är först nu som Engels verkligen får inblick i vad Marx sysslat med i British Museums bibliotek. Det är således först nu som de mer ingående diskuterar Kapitalets innehåll. Engels tycker att boken är jättebra, men kommer ändå med viss kritik. Och Engels är nog den ende person vars kritik Marx lyssnar på. Resultatet blir att Marx ändrar framställningen i början av boken. Den version som vi brukar läsa nu för tiden är ju inte 1867 års version, utan den som användes av Marx i bokens andra upplaga. Detta är Engels förtjänst.
Ibland skriver de också om Kapitalets andra bok. Men det går även långa perioder när de inte berör denna. Vi vet ju att Marx fortsatte att fila på denna bok ändå till sin död (eller fram till åtminstone 1882), men kanske var det så att varken han eller Engels verkligen trodde att den skulle komma ut.
Som ett kuriosum kan nämnas att en kompis till Marx blivande svärson, Lafargue, under en resa i Sverige upptäckte att Kapitalet omtalades mycket i landets högre kretsar. Marx uttrycker visst tvivel på denna uppgift. (1868-09-19)
Engels, som ju har arbetat i Manchesters bomullsindustri i nästan två decennier, har nu kommit fram till en punkt då han äntligen kan lämna förvärvsarbetet. Han går förstås inte lottlös som den kapitalist han är. Tvärtom är det först nu när han lämnar företaget som hans ekonomi blir riktigt bra. Han firar genom att lova Marx ett årligt apanage på 350 pund. Här kan man göra jämförelser för att se hur mycket pengar detta var: http://www.victorianweb.org/economics/wages2.html. Det motsvarade alltså mer än vad en brittisk officer i Indien tjänade, eller tre årslöner för en ingenjör. Marx tackade och tog emot, men lyckades inte hushålla med pengarna. Med ojämna mellanrum fick Engels skjuta till extrapengar. Det var ju trots allt inte gratis att leva, helst om man hade en familj och således absolut behövde betala för hushållerska, danslektioner, kurortsvistelser osv.
I samband med Engels avveckling av engagemanget i bomullsindustri passade han också på att flytta från Manchester till London. Detta var väl trevligt för honom, men tråkigt för oss. För från 1870 slutar Marx och Engels regelbundna brevväxling. De skriver nu bara brev till varandra när den ene av dem är på resande fot. Vilket de inte är jätteofta.
Mot slutet av 1868 började en ny fiende framträda inom Internationalen: Michail Bakunin. Marx och Engels hade träffat honom redan under revolutionen 1848/49. När Marx träffade honom igen på 1860-talet fick han i förstone ganska positiva intryck. Men nu var det slut på det positiva. I egenskap av panslavist, alltså idén om en gemenskap mellan alla slaviska folk, såg Marx honom som ett verktyg i Rysslands tjänst. Och Ryssland var den största fienden till allt framsteg i Europa. Engels förlöjligade Bakunins strävan att upplösa könsskillnaderna. (Detta är en fråga där Bakunin kraftigt skiljde sig från Proudhon. Denne såg nämligen kvinnorna som lägre stående än männen, närmare bestämt som 8/27 av männen värde.)
I den politiska taktiken förordade Marx oftast måttfullhet. Han hade kanske blivit en smula mindre revolutionär med åren. Visst trodde han fortfarande på revolutionen, men inte på samma direkta sätt som i sin ungdom. Att ställa omöjliga krav var ingen bra kampmetod.
En fråga som engagerar främst Engels är Irland. Hans livskamrat Lizzie Burns var irländska och aktiv i kampen för ett fritt Irland. Även Marx döttrar tog denna kamp till sina hjärtan. Engels planerade en ambitiös bok om Irland och samlade mycket material, men lyckades aldrig slutföra den. Marx och Engels konstaterade att den engelska arbetarklassen aldrig kunde bli fri innan Irland hade befriats. De betonade som alltid vikten av nationernas frihet och centralisering.
Och a propos frågan om nationen. Marx och Engels hade ju hela sina liv drömt om ett enat Tyskland. Och nu hade den frågan blivit mer aktuell än någonsin. Det fransk-preussiska kriget blev ett nationellt krig för tyskarna. Som vi vet slutade kriget med det franska kejsardömets kollaps, Pariskommunen och Tysklands partiella enande under preussisk ledning. Marx och Engels diskuterade förstås kriget ingående. De menade att det var ett legitimt försvarskrig för Preussen/Tyskland så länge det fördes på tysk jord, och så länge preussarna/tyskarna inte ställde territoriella krav på Frankrike. De var emot annekteringen av Elsass och Lothringen, och konstaterade att mycket riktigt att denna skulle leda till framtida konflikter mellan Tyskland och Frankrike.
De var självklart inte nöjda med det tyska kejsardöme som skapades, men samtidigt såg de övervinnandet av ”småstateriet” som ett steg framåt. I ett enat Tyskland skulle arbetarrörelsen kunna växa, och klasskampen kunde bli tydligare när den nationella frågan var löst. Bl. a. välkomnade de valet av arbetarrepresentanter till den tyska riksdagen.