måndag 10 februari 2014

Prekariatet #1

Den ”traditionella” arbetarrörelsen står inför stora utmaningar. Länge höll fackföreningsrörelsen fast vid idén om att tillsvidareanställningar på heltid skulle vara normen (och det är förstås bra). Men man hade samtidigt svårt att förstå att det ökande antalet arbetare som inte passade in i den normen hade stigit dramatiskt. Det var svårt för dem att hantera alla tim-, deltids-, projekt-, bemanningsanställda osv. Det fanns en klar risk att facken förvandlades till intresseorganisationer för en minskande del av arbetarklassen: de arbetare som genom sina relativt säkra anställningsvillkor blivit ett privilegierat skikt inom klassen.

Den nya situationen på arbetsmarknaden har inte inträtt av någon slump. Inte heller av någon lagbunden nödvändighet. Den är resultatet av en medveten marknadsorienterad politik som vuxit i styrka sedan 1970-talet. I samband med kriserna under 1990- och 2000-talen har den accentuerats. Det må vara sant att de ideologiska avarterna av ”libertarianism” (tänk Frihetsfronten som i slutet av förra seklet) har tystats en smula – den nyliberala politiken ligger fast. Det hade kunnat vara annorlunda, men nu är det som det är. Så länge den nyliberala politiken ligger fast måste de fackliga organisationerna hantera denna. Det räcker inte med att säga att det vore bra med trygga anställningar, och sedan låtsas som om de otrygga inte fanns.

Det var med denna ingång jag började läsa den brittiske professorn Guy Standings bok ”Prekariatet: den nya farliga klassen”. Troligen hade jag felaktiga förväntningar på boken, och det är förstås inte Standings fel. Jag tycker dock att det är anmärkningsvärt att han och jag har så olika syn på vad som håller på att ske.

Det finns alltså ett skikt som befinner sig under den väletablerade arbetarklassen, den del av arbetarklassen som fackföreningarna hämtat sin styrka från och som de idag främst företräder. Detta skikt kan vi väl, i brist på ett bättre ord, kalla prekariatet. Prekariatet utmärks av att det saknar den trygghet som arbetarrörelsen tillkämpat större delen av arbetarklassen under 1900-talet. Anställningstrygghet är väl den mest synliga tryggheten som saknas, men även en lång rad förmåner som hänger ihop med anställningsformen. Vilka dessa förmåner är skiljer sig från land till land. Sverige har ju haft ett system av generell välfärd där även arbetslösa, arbetsoförmögna, ”hemmafruar” osv. haft tillgång till många av statens skyddsnät. I andra länder ser situationen annorlunda ut.

Det vore intressant att studera prekariatet, inte minst för att se hur de fackliga organisationerna och arbetarrörelsens politiska partier skulle kunna utveckla strategier för att tillvarata dess intressen och därigenom stärka arbetarrörelsens och arbetarklassens positioner. Detta är dock inte alla vad Standing vill. Istället målar han upp prekariatet som en egen klass, skild från arbetarklassen. Samhället består enligt honom nämligen av sju klasser (inte sex, inte åtta, utan sju). Redan här blir det lite löjligt. Visst kan man dela in samhället på många olika sätt, men bestämmer man sig för att sortera in människor i så många olika fack krävs det bra argument för saken. Det har inte Standing. Det känns snarare som en godtycklig inledning som Standing hittat på utan att riktigt tänka efter.

Prekariatet är enligt Standing en klass i vardande. Det är ännu inte en klass för sig, vilket i marxistisk tradition betyder en organiserad klass, i motsats till klass i sig som bara är en existerande, men inte organiserad grupp människor. Men Standings ”ännu” betyder att han menar att det vore möjligt för prekariatet att organisera sig som en egen klass, bl. a. i opposition till arbetarklassen. Han går inte in på varför prekariatet absolut måste formera sig utanför arbetarklassen. Det känns ju annars som en rimlig hållning. Att ställa krav på arbetarrörelsens organisationer att kämpa även för prekariatet. Men icke.

Det är också en smula oklart vilka som tillhör prekariatet. Jag tänker mig alla dem som befinner sig i utkanten av arbetsmarknaden och i utkanten av socialförsäkringssystemen. Den raskt ökande grupp människor som aldrig kommer att få den trygghet som de flesta arbetare hade för några decennier sedan. Standing väljer att fokusera på barnlösa akademiker. Han pratar väldigt lite om vilken maktlöshet man känner när pengarna inte räcker till för de dagliga utgifterna. Sånt materiellt tjafs står han över. Istället handlar det som ”statusfrustration”. Tänk hur hemskt det är att ha en fin akademisk utbildning och sedan inte få ett jobb som motsvarar den fräsiga titeln! Inte minst är han orolig över bristen på karriärvägar. Tänk om man inte kan göra karriär! Det är ju hemskt. Han tycks lyckligt omedveten om att de flesta människor aldrig någonsin kunnat göra karriär. De kallas för arbetarklassen.

”Den unga delen av prekariatet rasar mot fördunklingen av utbildningens ljus och mot kommodifieringen av livet, mot krocken mellan en kommersiell utbildningsprocess och alienerande jobb som inte svarar upp mot deras upplevda kvalifikationer. De förenas i sin syn på livet som ett ständigt pågående drama av statusfrustration men förkastar likafullt tristessen i den arbetsideologi som var deras föräldragenerations lott.” (s. 121)

Citatet ovan skulle kanske kunna passa in på studentrevoltens 1968. Unga människor som kände en materiell säkerhet, men ändå upplevde ett behov av att revoltera mot äldre generationers synsätt. Men idag, när människor faktiskt kämpar för att upprätthålla ett minimum av livskvalitet, när kampen för att få en inkomst eller en bostad dominerar många människors vardag? Fast arbetslöshet och bostadslöshet är alldeles för basala saker på Standing. Han berör dem knappt. Det handlar tydligen inte om att få pengar för att klara vardagen, utan om ”statusfrustration”. Säg det till de asiatiska lantbrukare som tvingas lämna sin hembygd för att söka sig till städernas osäkerhet eller till de ensamstående föräldrar som försöker kombinera osäkra anställningar och oregelbundna arbetstider med att ge sina barn en trygg uppväxt.

För Standing är 2008 ett magiskt år. Som vi vet utbröt en kapitalistisk kris det året (”finanskris” som man säger, även om den finansiella sidan bara var det synliga uttrycket för kapitalismens allmänna oförmåga att fungera). Och det är förstås sant att krisen ledde till en ökad prekarisering. Fastanställd personal kunde sparkas och olika former av prekära anställningsformer kunde ersätta dem. Men jag har svårt att se 2008 som en vattendelare. Det rörde sig snarare om att krisen underlättade och gav förevändningar åt en politik som redan var formulerad och sjösatt.

Standing är kluven i synen på orsakerna till prekariatets framväxt. Å ena sidan betonar han den nyliberala politikens betydelse, å andra sidan hyser han en fatalistisk övertygelse om ”globaliseringens” naturnödvändighet. Han går inte in på vad han menar med globalisering eller varför den har kommit för att stanna. Istället konstaterar han i förbigående att arbetarrörelsens traditionella strategier är föråldrade.

Standing är en verklighetsfrämmande akademiker. En sådan som gillar teorier och som tror att världen handlar om människors attityder. Hans bok är en återvändsgränd.

Jag tror att vi istället för att se prekariatet som en särskild klass, ska se dem (eller oss, eftersom jag själv antar att jag tillhör det enligt Standings definition) som en del av arbetarklassen. De utgör ingen homogen och definitivt ingen stabil grupp. Rörelserna mellan prekariatet och andra delar av arbetarklassen pågår ständigt i båda riktningarna. Det är viktigt att arbetarrörelsens organisationer inser vilken roll prekariatet spelar och att de utvecklar strategier för att inlemma dem i klasskampen. Det är vansinne att försöka organisera prekariatet som en klass för sig, skild från arbetarklassen.

Utmaningen är att formulera hur denna strategi ska se ut. Där har arbetarrörelsens fackliga och politiska organisationer mycket att göra. Frågan är akut och central. Men Standing hjälper oss inte i den uppgiften.

(fortsättning följer)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar