Prekariatet #2

Kort summering: Guy Standing hävdar i sin bok ”Prekariatet: den nya farliga klassen” att personer som inte har en fast anställning och som därmed inte har tillgång till alla de förmåner och tryggheter som en sådan medför tillhör något som han kallar ”prekariatet”. Prekariatet är en egen klass (en av sju klasser) skild från arbetarklassen. Från 1970-talet har arbetsmarknaden avreglerats i enlighet med nyliberal ideologi, något som fört med sig att prekariatet växt i storlek. Dessutom finns det något diffust i bakgrunden som Standing kallar ”globaliseringen” som på ett något mer oklart sätt har ett finger med i spelet.

Standing går nu vidare i sin analys med att berätta för oss vilka som tillhör prekariatet och vad de sysslar med. Alltså inte i första hand vilka arbetsuppgifter eller arbetsvillkor de har, utan snarare hur deras livsstil ser ut. ”De unga utgör huvuddelen av världens urbana nomader, kringjäktande mellan offentliga platser, från internetcaféer till andra tänkbara kombinerade rum för arbete och lek.” (s. 121) Jo, exakt så är det. Eller också inte alls.

Standing har en tendens att basera sin beskrivning på anekdotisk evidens. Ibland refererar han visserligen till empirisk forskning, men oftast tycks han spekulera helt fritt och obundet av något som trist som den verkliga verkligheten.

En fråga som Standing tar på stort allvar är den s. k. ”pensionbomben”. Om medellivslängden ökar (och det gör den ju) och pensionsåldern hålls konstant kommer fler människor att behöva försörjas av dem som är i arbete. Visst, så är det ju. Men så länge vi har arbetslösa och så länge de välbärgade kan öka sin konsumtion är detta knappast något problem. Effektiviseringar och omfördelning skulle med lätthet kunna fixa biffen, utan att arbetarna behöver arbeta längre eller mer. Men sådant tar Standing inte upp. Istället ser han ett framväxande prekariat även bland de äldre. Människor, som när pensionsystemet (som var en del av industrisamhället, ett samhälle som vi enligt Standing inte längre lever i) försämras, tvingas ut på arbetsmarknaden igen. Det är en smula oklart om även dessa äldre hänger på internetcaféer dagarna i ända.

Visst är det sant att högern (och i detta fall får tyvärr socialdemokratin räknas in i högern) attackerar pensionssystemet genom att anföra myten om pensionsbomben. Och det är sant att en del äldre tvingas fortsätta arbeta för att dryga ut pensionen. Men det slutsatser som Standing drar att detta är inte särskilt intressanta eller trovärdiga. Exempelvis hävdar han (tydligen på fullt allvar) att yngre personer under ”industrialismen” inte behövde ta hand om de äldre, eftersom de ändå dog och om de mot förmodan skulle överleva var deras krav ändå så låga. Säg de till alla kvinnor som under industrialismen århundrade tvingats ta hand om åldrande föräldrar. Men som sagt: verkligheten är ett mindre intressant studieobjekt för Standing.

Efter att ha berört frågan om det geografiskt rotade prekariatet kommer Standing in på migranterna. ”Den ursprungliga nomaden visste inte vart han eller hon var på väg eller varför.” (s. 137) Det fanns alltså en gång människor som flyttade runt utan att veta varför. ”Spännande” teori. Men dagens migration ser annorlunda ut. Den skiljer sig nämligen på sju (inte sex, inte åtta, utan sju. Verkar vara ett heligt tal för Standing) sätt från tidigare migrationer. Och jag lovar, ni vill inte veta och behöver inte bry er om vilka dessa sju sätt är.

Standing diskuterar problemet med invandring ganska ingående. Hur billig arbetskraft från fattiga länder rör sig över gränserna och skapar sämre anställningsvillkor även i de rika delarna av världen. Han tycks se detta som en nödvändighet. Han diskuterar inte varför gränserna öppnats, eller vilka konsekvenser det skulle få om man stängde dem.

Dessa migranter (oavsett om de flyttar över statsgränser eller rör sig inom ett land) kommer aldrig att bli arbetarklass (enligt Standings defintion). I stället är de dömda att för evigt förbli i prekariatet.

En sak som Standing diskuterar och som faktiskt är relevant är frågan om hur den generella välfärden monteras ned och ersätts av behovsprövade bidrag. Det är kanske inte så mycket nytt han anför, men han ger i alla fall argument för varför det är viktigt att försvara den generella välfärden. Om det främst är medelinkomsttagare som beskattas, men det enbart är fattiga som får bidrag kommer systemet att betraktas som orättvist. Om de fattiga dessutom har en annan hudfärg än skattebetalarna kommer rasism att uppstå.

Ändå är Standing positiv till fri rörlighet.

(Fortsättning följer)