fredag 21 februari 2014

Prekariatet #3

Dags för den tredje och avslutande delen i min kritik av Guy Standings bok ”Prekariatet: den nya farliga klassen.”

Standing kritiserar arbetsbegreppet. Han menar att vi måste skilja på jobb (dvs. förvärvsarbete) och arbete, som är ett vidare begrepp som innesluter massa viktiga och meningsfulla aktiviteter som människor sysslar med på sin fritid. Det är dags att sluta värdera jobbet så högt, på arbetets bekostnad. Fint så. Jag håller med. Men som vanligt saknar Standing varje spår av ekonomisk analys. Han problematiserar inte varför jobbet är så viktigt, inte bara som inkomstkälla utan även som identitetsskapare för individerna och som motor i det kapitalistiska systemet. Istället får vi en bild av att partiella reformer, t. ex. grundinkomst för alla medborgare skulle vara problemets saliggörande lösning.

Han menar nämligen att grundinkomst vore något att sträva efter. Om alla individer i ett land skulle få en blygsam inkomst som är helt garanterad skulle detta leda till mindre otrygghet och därmed bättre livsvillkor. Har går inte in i detalj på hur stor han tänker jag att denna grundinkomst ska vara. Ska den vara tillräckligt stor för att man ska kunna leva på den (om än blygsamt) eller är den bara ett litet tillskott? Den enda Standing säger är att storleken inte ska vara bestämd demokratiskt, utan korporativistiskt av intresseorganisationer (för prekariatet och andra).

Spontant kan jag känna viss sympati för Standings förslag. Visst vore det bra för många människor att ha en garanterad och villkorslös grundtrygghet. Men Standing går aldrig in på de problem som detta skulle föra mig sig. Skulle grundinkomst innebära sänka löner? Vad händer med könsmaktsordningen? Skulle detta innebära att fler kvinnor skulle trängas bort från arbetsmarknaden?

Standings förslag till en politik för prekariatet (vad han kallar ”en paradispolitik”) är mer än lovligt tunn. Mest är det faktiskt rena floskler. Som när han pratar om arbetarkooperativ (även om Standing kallar dem ”arbetskooperativ”, allt för att leda tankarna bort från arbetarklassen och arbetarrörelsen. Dessa är ju nämligen inte aktuella längre.): ”Den egalitära grundsynen har gått vidare. Staffettpinnen är på väg att plockas upp av prekariatet, en klass mot frammarsch i ett tertiärt samhälle där produktionsmedlen är nebulösa och skingrade, och ofta i arbetarnas ägo hur som helst.” (s. 254) Antingen lever jag eller Standing i en fantasivärld. Jag är nämligen fast övertygad om att ”produktionsmedlen” inte är det minsta nebulösa. Varken fabriker, kontor, transportmedel eller sjukhus och andra platser för vård, omsorg eller utbildning är det minsta nebulösa i den världs jag lever i. Tydligen är det annorlunda i Standings värld. Och att de skulle vara i arbetarnas ägo. Det var nytt för mig.

Det finns två grundproblem i Standings text: 1. Han saknar en analys av det kapitalistiska produktionssättet. 2. Han menar att prekariatet är en helt egen klass, skild från arbetarklassen. Jag tar upp den i tur och ordning.

Kapitalismen är ett ekonomiskt system vars drivkraft är skapande av vinst och därmed ackumulationen av kapital. Mekanismen som upprätthåller detta är konkurrensen. Det är inte kapitalisternas fria vilja, deras goda eller onda intentioner, som gör att de tvingas ackumulera, utan risken att bli utkonkurrerade. Men kapitalismen befinner sig inte i ett vakuum. Den är ”inbäddad” som modeordet lyder i ett politiskt system som kan förändra kapitalismen, åtminstone lindra dess konsekvenser. Men politikens makt över kapitalismen är inte totalt (inte kapitalismens över politiken heller). Man måste förstå hur den konkret existerande kapitalismen ser ut, vilka maktförhållanden som finns, för att kunna bedriva en politik inom dess ramar. Eller man kan välja att driva en politiken som syftar till att spränga kapitalismens ramar. Standing är inte revolutionär, utan nöjer sig med inomkapitalistiska reformer. Eftersom man inte förstår hur systemet fungerar blir dessa reformer helt godtyckliga. Han raddar upp några grejer som han tycker verka fräsiga: basinkomst, etiska regler inom olika yrken (detta är ett absolut måste!), omfördelning av inkomsterna av kapital, fullständig kommodifiering av arbetet.

Det sista är lite intressant, på sitt sätt. Under kapitalismen är arbetskraften, dvs. människors förmåga att arbeta en vara. När Standing pratar om kommodifiering handlar det emellertid inte om arbetskraften (eller ”arbetet” som Standing säger) är en vara eller inte, utan om den uppfattas som en sådan. Arbetet ska framledes alltså inte bara vara en vara, utan också uppfattas som en.

Den andra bristen: hans klassanalys. Det är alltså en grundläggande tanke att prekariatet eller något helt skilt från arbetarklassen. Det är en smula oklart hur dessa klasser förhåller sig till varandra. Rimligtvis är ju steget från att vara en fastanställd arbetare till att bli anställd i en ”prekär” form inte särskilt stor. Inte heller motsatsen. Men för Standing är prekariatet alltså en klass i vardande. En stabil klass, med stabila intressen som Standing själv kan utläsa.

Han nämner visserligen i förbigående att de traditionella fackföreningarna skulle kunna omvandlas till organisationer för prekariatet, men konstaterar utan att ens bry sig om att argumentera för saken att detta inte kommer att ske.

Ska vi tolka detta som att prekariatet ska driva klasskamp mot arbetarklassen? Eller kan prekariatet och arbetarklassen tillsammans driva prekariatets frågor? Standing pratar inte särskilt mycket om detta, men det verkar som om man räknar bort arbetarklassen helt och hållet. I hans värld (”den teritära världen”, gudbevars) är arbetarklassen tydligen borta från ekvationen.

Konklusion
Standing har rätt i att det finns människor som befinner sig i ”prekära” situationen, människor vars intressen de traditionella arbetarrörelseorganisationerna varit dålig på att företräda. Men han har fel när man ser prekariatet som framtidens progressiva klass och arbetarklassen som en förlegad och ointressant klass. Han har fel när han tror att prekariatet kommer att formera sig som en klass (Vad skulle vara prekariatets gemensamma nämnare som gör att de kan skapa kamporganisationer?). Han har fel när han tror att frigörelsen består i att ”uppvärdera” vissa saker, men samtidigt hålla fast vid det kapitalistiska systemet. Han har fel när han tror att vi är på väg in i en ny ”tertiärt” tid, vad detta nu skulle innebära. Han har fel när han tror att ”nyliberalismen” är problemens rot, snarare än det kapitalistiska systemet.

I stället för Standings uppgivna och frasradikala idealism måste arbetarrörelsen skärpa sig och skapa organisationsformer som motsvarar dagens klasskampssituation. Vi måste fortsätta att kämpa för allas rätt till arbete, för en generell välfärd, för arbetarnas maktövertagande. I den kampen står ”proletariat” och ”prekariat” sida vid sida, helt oavsett vad förvirrade akademiker med hemmasnickrade teorier vill få oss att tro.

måndag 17 februari 2014

Marx och Engels brevväxling #5 1868-1871

År 1868 hade Kapitalets första band alltså kommit ut. Det är först nu som Engels verkligen får inblick i vad Marx sysslat med i British Museums bibliotek. Det är således först nu som de mer ingående diskuterar Kapitalets innehåll. Engels tycker att boken är jättebra, men kommer ändå med viss kritik. Och Engels är nog den ende person vars kritik Marx lyssnar på. Resultatet blir att Marx ändrar framställningen i början av boken. Den version som vi brukar läsa nu för tiden är ju inte 1867 års version, utan den som användes av Marx i bokens andra upplaga. Detta är Engels förtjänst.
Ibland skriver de också om Kapitalets andra bok. Men det går även långa perioder när de inte berör denna. Vi vet ju att Marx fortsatte att fila på denna bok ändå till sin död (eller fram till åtminstone 1882), men kanske var det så att varken han eller Engels verkligen trodde att den skulle komma ut.
Som ett kuriosum kan nämnas att en kompis till Marx blivande svärson, Lafargue, under en resa i Sverige upptäckte att Kapitalet omtalades mycket i landets högre kretsar. Marx uttrycker visst tvivel på denna uppgift. (1868-09-19)
Engels, som ju har arbetat i Manchesters bomullsindustri i nästan två decennier, har nu kommit fram till en punkt då han äntligen kan lämna förvärvsarbetet. Han går förstås inte lottlös som den kapitalist han är. Tvärtom är det först nu när han lämnar företaget som hans ekonomi blir riktigt bra. Han firar genom att lova Marx ett årligt apanage på 350 pund. Här kan man göra jämförelser för att se hur mycket pengar detta var: http://www.victorianweb.org/economics/wages2.html. Det motsvarade alltså mer än vad en brittisk officer i Indien tjänade, eller tre årslöner för en ingenjör. Marx tackade och tog emot, men lyckades inte hushålla med pengarna. Med ojämna mellanrum fick Engels skjuta till extrapengar. Det var ju trots allt inte gratis att leva, helst om man hade en familj och således absolut behövde betala för hushållerska, danslektioner, kurortsvistelser osv.
I samband med Engels avveckling av engagemanget i bomullsindustri passade han också på att flytta från Manchester till London. Detta var väl trevligt för honom, men tråkigt för oss. För från 1870 slutar Marx och Engels regelbundna brevväxling. De skriver nu bara brev till varandra när den ene av dem är på resande fot. Vilket de inte är jätteofta.
Mot slutet av 1868 började en ny fiende framträda inom Internationalen: Michail Bakunin. Marx och Engels hade träffat honom redan under revolutionen 1848/49. När Marx träffade honom igen på 1860-talet fick han i förstone ganska positiva intryck. Men nu var det slut på det positiva. I egenskap av panslavist, alltså idén om en gemenskap mellan alla slaviska folk, såg Marx honom som ett verktyg i Rysslands tjänst. Och Ryssland var den största fienden till allt framsteg i Europa. Engels förlöjligade Bakunins strävan att upplösa könsskillnaderna. (Detta är en fråga där Bakunin kraftigt skiljde sig från Proudhon. Denne såg nämligen kvinnorna som lägre stående än männen, närmare bestämt som 8/27 av männen värde.)
I den politiska taktiken förordade Marx oftast måttfullhet. Han hade kanske blivit en smula mindre revolutionär med åren. Visst trodde han fortfarande på revolutionen, men inte på samma direkta sätt som i sin ungdom. Att ställa omöjliga krav var ingen bra kampmetod.
En fråga som engagerar främst Engels är Irland. Hans livskamrat Lizzie Burns var irländska och aktiv i kampen för ett fritt Irland. Även Marx döttrar tog denna kamp till sina hjärtan. Engels planerade en ambitiös bok om Irland och samlade mycket material, men lyckades aldrig slutföra den. Marx och Engels konstaterade att den engelska arbetarklassen aldrig kunde bli fri innan Irland hade befriats. De betonade som alltid vikten av nationernas frihet och centralisering.
Och a propos frågan om nationen. Marx och Engels hade ju hela sina liv drömt om ett enat Tyskland. Och nu hade den frågan blivit mer aktuell än någonsin. Det fransk-preussiska kriget blev ett nationellt krig för tyskarna. Som vi vet slutade kriget med det franska kejsardömets kollaps, Pariskommunen och Tysklands partiella enande under preussisk ledning. Marx och Engels diskuterade förstås kriget ingående. De menade att det var ett legitimt försvarskrig för Preussen/Tyskland så länge det fördes på tysk jord, och så länge preussarna/tyskarna inte ställde territoriella krav på Frankrike. De var emot annekteringen av Elsass och Lothringen, och konstaterade att mycket riktigt att denna skulle leda till framtida konflikter mellan Tyskland och Frankrike.
De var självklart inte nöjda med det tyska kejsardöme som skapades, men samtidigt såg de övervinnandet av ”småstateriet” som ett steg framåt. I ett enat Tyskland skulle arbetarrörelsen kunna växa, och klasskampen kunde bli tydligare när den nationella frågan var löst. Bl. a. välkomnade de valet av arbetarrepresentanter till den tyska riksdagen.

Marx och Engels brevväxling #4 1863-1867

1864 dog Lassalle till följderna av en duell. Nu kunde Marx kosta på sig några positiva ord om honom: ”Han var ändå en av den gamla stammen och en fiende till våra fiender.” (1864-09-07). Men trots allt förblev kampen mot Lassalles efterföljare viktig, kanske ännu viktigare än tidigare.
På hösten 1864 grundades nämligen Internationella arbetarassociationen (”Första internationalen”). Marx deltog från början och fick ledande funktioner. Därmed var han åter insyltad i politiken, med alla dess intriger. Internationalen var en heterogen sammanslutning från början till slut. Där fanns brittiska fackföreningar, franska anarkister, tyska lassalleanhängare, och, förstås, Marx och Engels. Marx satt i styrelsen och påverkade Internationalens politik, bl. a. genom sin berömda Inaugraladress. Men faktum kvarstod: Marx och Engels inflytande var begränsat. De var ganska isolerade från händelserna på kontinenten genom sin exil i England. Deras främste anhängare i Tyskland var Wilhelm Liebknecht, en person som de bara hade förakt till övers för. Han var aktiv och grundade både tidningar och organisationer, men Marx och Engels var aldrig nöjda med honom. Bland annat hade de helt andra åsikter än honom om vikten av att skapa ett enat Tyskland. Liebknecht flörtade istället med de sydtyska borgare som ville ha kvar de tyska småstaterna. För Marx och Engels däremot var skapandet av en centraliserad tysk nationalstat grundläggande. Innan denna var skapad skulle tysk arbetarrörelse aldrig kunna fokusera på klasskampen.
Det andra stora ämnet i brevväxlingen var förstås Marx’ stora bok – Das Kapital. Efter åratal av fördröjning lyckades Marx till slut år 1867 skriva klart första boken. Och nu blev han helt plötsligt väldigt otålig. Han uttryckte upprepade gången sin förbittring över att förläggaren, Meissner i Hamburg, dröjde i flera veckor för länge med att skicka över skriftens korrekturark till Marx i London.
Men till slut kom ju boken verkligen ut. Nu återstod att göra folk uppmärksamma på den. Inte heller detta gick särskilt strålande. De fåtaliga tyska kontakterna (främst förläggaren Meissner och Wilhelm Liebknecht) gjorde inte sitt jobb enligt Marx. Det blev Engels som fick försöka prångla ut recensioner i pressen. Några tidningar tog verkligen in recensionerna, men på det hela taget rönte boken inte den uppmärksamhet som Marx och Engels tyckte att den förtjänade. Och de som verkligen uppmärksammade boken fattade ju ingenting!
Marx hälsa och ekonomi var som vanligt vacklande. När Wilhelm Wolff, mannen som Marx dedicerade första bandet av Kapitalet till, dog, fick Marx det mesta av arvet. Men även om det inte var småpengar det rörde sig om (824 pund, 14 shilling och 9 pence för att vara exakt) var Marx snart på bar backe igen. Enligt http://www.measuringworth.com/ motsvarar denna summa 64.700 pund i 2011 års värde, eller 1.276.000 pund om man räknar ”purchasing power”.
Vad beträffar Marx hälsa dominerades denna av leverbesvär och karbunklar. Marx skriver ibland ganska öppenhjärtigt om dessa och hur han experimenterar med att skära upp dem och vad som händer då. Engels tycker att Marx ska ta arsenik mot sina besvär, något som Marx ibland gör, men denne föredrar ändå kurer som innebär att man dricker vin. Eller att man åker till kusten och njuter av bad och havsluft. 1800-talets läkarvetenskap föreslog ibland metoder som känns en smula främmande idag.
Internationalen och Kapitalet dominerade alltså brevväxlingen (vid sidan av Marx hälsa och ekonomi). Men de båda dioskurerna berörde också en rad andra ämnen. De diskuterade naturvetenskap, språkvetenskap, militärvetenskap, historia osv.

torsdag 13 februari 2014

Prekariatet #2

Kort summering: Guy Standing hävdar i sin bok ”Prekariatet: den nya farliga klassen” att personer som inte har en fast anställning och som därmed inte har tillgång till alla de förmåner och tryggheter som en sådan medför tillhör något som han kallar ”prekariatet”. Prekariatet är en egen klass (en av sju klasser) skild från arbetarklassen. Från 1970-talet har arbetsmarknaden avreglerats i enlighet med nyliberal ideologi, något som fört med sig att prekariatet växt i storlek. Dessutom finns det något diffust i bakgrunden som Standing kallar ”globaliseringen” som på ett något mer oklart sätt har ett finger med i spelet.

Standing går nu vidare i sin analys med att berätta för oss vilka som tillhör prekariatet och vad de sysslar med. Alltså inte i första hand vilka arbetsuppgifter eller arbetsvillkor de har, utan snarare hur deras livsstil ser ut. ”De unga utgör huvuddelen av världens urbana nomader, kringjäktande mellan offentliga platser, från internetcaféer till andra tänkbara kombinerade rum för arbete och lek.” (s. 121) Jo, exakt så är det. Eller också inte alls.

Standing har en tendens att basera sin beskrivning på anekdotisk evidens. Ibland refererar han visserligen till empirisk forskning, men oftast tycks han spekulera helt fritt och obundet av något som trist som den verkliga verkligheten.

En fråga som Standing tar på stort allvar är den s. k. ”pensionbomben”. Om medellivslängden ökar (och det gör den ju) och pensionsåldern hålls konstant kommer fler människor att behöva försörjas av dem som är i arbete. Visst, så är det ju. Men så länge vi har arbetslösa och så länge de välbärgade kan öka sin konsumtion är detta knappast något problem. Effektiviseringar och omfördelning skulle med lätthet kunna fixa biffen, utan att arbetarna behöver arbeta längre eller mer. Men sådant tar Standing inte upp. Istället ser han ett framväxande prekariat även bland de äldre. Människor, som när pensionsystemet (som var en del av industrisamhället, ett samhälle som vi enligt Standing inte längre lever i) försämras, tvingas ut på arbetsmarknaden igen. Det är en smula oklart om även dessa äldre hänger på internetcaféer dagarna i ända.

Visst är det sant att högern (och i detta fall får tyvärr socialdemokratin räknas in i högern) attackerar pensionssystemet genom att anföra myten om pensionsbomben. Och det är sant att en del äldre tvingas fortsätta arbeta för att dryga ut pensionen. Men det slutsatser som Standing drar att detta är inte särskilt intressanta eller trovärdiga. Exempelvis hävdar han (tydligen på fullt allvar) att yngre personer under ”industrialismen” inte behövde ta hand om de äldre, eftersom de ändå dog och om de mot förmodan skulle överleva var deras krav ändå så låga. Säg de till alla kvinnor som under industrialismen århundrade tvingats ta hand om åldrande föräldrar. Men som sagt: verkligheten är ett mindre intressant studieobjekt för Standing.

Efter att ha berört frågan om det geografiskt rotade prekariatet kommer Standing in på migranterna. ”Den ursprungliga nomaden visste inte vart han eller hon var på väg eller varför.” (s. 137) Det fanns alltså en gång människor som flyttade runt utan att veta varför. ”Spännande” teori. Men dagens migration ser annorlunda ut. Den skiljer sig nämligen på sju (inte sex, inte åtta, utan sju. Verkar vara ett heligt tal för Standing) sätt från tidigare migrationer. Och jag lovar, ni vill inte veta och behöver inte bry er om vilka dessa sju sätt är.

Standing diskuterar problemet med invandring ganska ingående. Hur billig arbetskraft från fattiga länder rör sig över gränserna och skapar sämre anställningsvillkor även i de rika delarna av världen. Han tycks se detta som en nödvändighet. Han diskuterar inte varför gränserna öppnats, eller vilka konsekvenser det skulle få om man stängde dem.

Dessa migranter (oavsett om de flyttar över statsgränser eller rör sig inom ett land) kommer aldrig att bli arbetarklass (enligt Standings defintion). I stället är de dömda att för evigt förbli i prekariatet.

En sak som Standing diskuterar och som faktiskt är relevant är frågan om hur den generella välfärden monteras ned och ersätts av behovsprövade bidrag. Det är kanske inte så mycket nytt han anför, men han ger i alla fall argument för varför det är viktigt att försvara den generella välfärden. Om det främst är medelinkomsttagare som beskattas, men det enbart är fattiga som får bidrag kommer systemet att betraktas som orättvist. Om de fattiga dessutom har en annan hudfärg än skattebetalarna kommer rasism att uppstå.

Ändå är Standing positiv till fri rörlighet.

(Fortsättning följer)

tisdag 11 februari 2014

Skillnaden mellan mervärde och profit

Fick en fråga från en studiecirkel om vad som skiljer begreppet ”mervärde” och ”profit” (eller ”vinst”) i Marx ekonomikritiska teori. Ska försöka komma med någon form av svar.
I Kapitalets första bok analyserar Marx den kapitalistiska produktionsprocessen. Kapitalismen är ju ett system vars mål och drivkraft är jakten på vinst. Konkurrensen säkerställer att varje enskild kapitalist, i det långa loppet, måste gå med så stor vinst som möjligt.
Men Marx dyker ner under ytan och ställer inte bara frågan varför kapitalisterna måste få vinst, utan även vad är vinst? Hur uppkommer den?
Marx menar att vinsten (eller profiten som han säger) är ett ytligt, fenomen. En sak vi direkt kan se. Det räcker med att titta på ett företags bokslut så ser vi siffran. Men vi ser inte hur vinsten uppkommit. Somliga borgerliga ekonomer hävdar att vinsten bara beror på att ett företag lyckats köpa saker billigt och sälja dem dyrt. Marx menar att ett enskilt företag självklart kan göra så, men att det för kapitalismen som helhet inte skulle fungera. Det en vinner förlorar ju en annan om det bara handlar om att köpa billigt och sälja dyrt.
Istället menar han att det finns en underliggande mekanism. För att förstå denna inför han begreppet ”värde”. Värdet är osynligt. Dess ”substans” är från början okänd. Dess form är penningen. Det finns alltså en osynlig, okänd substans som gör att pengar får dess värde. Marx menar att det är arbetet som är denna substans. En varas värde beror alltså på hur mycket arbete som är nedlagt i den. (Självklart blir en vara inte mer värd bara för att man arbetar länge och ineffektivt med den. Marx tänker sig genomsnittliga produktionsvillkor. Och självklart är en vara som ingen vill köpa värdelös, oavsett hur mycket arbete som är nedlagd i den.)
Men för att underlätta förståelsen kan vi låtsas att varje vara har ett värde som beror på hur mycket arbete som är nedlagd i den. I verkligheten är saken mer komplex, men man måste börja med vissa förenklingar för att sedan komma vidare.
Marx är noga med att betona att värdet aldrig framträder som arbetstimmar, utan bara som pengar. Vi kan inte se på en vara på marknaden hur många timmars arbete som finns i den, vi ser bara dess prislapp. Och priset är bestämt av marknadens regler (utbud och efterfrågan), och inte direkt av arbetstiden.
Låt oss ta en titt på hur ett företag gör för att få profit. Vi tänker oss ett företag som ägnar sig åt någon form av produktion. Kanske köper man på ett år in det som Marx kallar ”produktionsmedel”, alltså lokaler, maskiner, råvaror osv. för 100 miljoner kronor. Samma år anställer man arbetare vars lön blir 50 miljoner kronor. Summa 150 miljoner. Man producerar någon fräsig produkt, och lyckas sälja den på marknaden för 200 miljoner. Profiten är alltså 50 miljoner. Det syns inte varifrån vinsten kommer. Företaget gör ingen skillnad på kostnader för produktionsmedel och kostnader för arbetskraft. Profitkvoten i procent av hela det satsade kapitalet (och det är bara så man räknad) blir 50 miljoner / 150 miljoner, alltså 33%. En hygglig vinst.
Hade företaget motsvarat kapitalismen i dess helhet hade vi kunnat se hur mervärdet uppkom. De 100 miljoner som produktionsmedlen kostade skulle i så fall vara en kostnad för tidigare nedlagt arbete. Detta arbete förs över till de nya varorna. De 50 miljoner som går till löner förs dock inte över. Dessa pengar går till arbetarna, och dessa kan köpa grejer de behöver för dem. Men arbetarna har också skapat ett värde av 100 miljoner kronor. Detta värde kommer ur arbetets egenskap att vara värdets substans. Summa 200 miljoner (100 miljoner överfört värde, 100 miljoner nyskapat värde). Kapitalisten har dock bara betalat 50 miljoner för det. Arbetarna har blivit utsugna.
Men ett enskilt företag motsvarar inte kapitalismen i dess helhet. Varje företag konkurrerar med andra. Och skulle ett företag lyckas gå med så mycket som 33% vinst på ett år, skulle andra företag försöka ta sig in i samma bransch och tillverka en lika fräsig produkt. Detta skulle leda till att vinsten minskar (enligt lagarna och tillgång och efterfrågan). Arbetarna skulle fortfarande producera lika mycket värde, men ändå skulle vinsten i detta bransch minska. Och mervärdet skulle förbli osynligt.
Det genereras olika mycket mervärde i olika branscher. Men ändå finns det en tendens till att vinsten (i procent av det satsade kapitalet) är ungefär lika hög. För kapitalet är alltid rörligt och flyttar sig från områden med låg vinst till områden med hög vinst. Men den totala vinsten i hela samhället är alltid lika med det totala mervärdet.
Men om mervärdet och profiten inte hänger ihop direkt utan bara indirekt, varför behövs då begreppet mervärde? Under 1970-talet fanns det vissa svagbegåvade men matematiskt intresserade marxistiska ekonomer som trodde att värdebegreppet skulle användas för att förklara prisernas storlek. De kom efter viss möda fram till att priserna kunde förklaras utan värdebegreppet. Detta är så otroligt självklart att det är helt omöjligt för mig att förstå man ens brydde sig att räkna på saken.
Nej, värde är inte ett begrepp för att förklara prisernas storlek. Det är ett begrepp för att förklara kapitalismens inre dynamik. För att förklara hur marknadsekonomi överhuvudtaget är möjlig, hur det kommer sig att den fungerar hur det gör, och vad pengar är för något. För i förbigående sagt: borgerliga ekonomer har ingen aning om vad pengar är. Och det är lite konstigt, med tanke på att pengar ändå är ganska centralt i en marknadsekonomi.

måndag 10 februari 2014

Dogmen om produktivkrafternas primat

I marxistisk samhällsteori spelar ju ekonomin en central roll. Hur människorna tillfredsställer sina behov av mat, värme, kultur osv. anses påverka hela samhället. Olika samhällen är organiserade på väldigt olika sätt, och detta beror bl. a. vilken sorts produktion om dominerar. Vårt samhälle är kapitalistiskt, dvs. en marknadsekonomi som förutom varuutbyte kännetecknas av att en klass (kapitalisterna eller bourgeoisin) äger produktionsmedlen (dvs. det som behövs för att producera, exv. fabriker, kontor, råvaror, apparater av olika slag) och en annan klass (arbetarklassen eller proletariatet) arbetar i utbyte mot en lön i pengar. I förbigående kan sägas att marknadsekonomi och kapitalism är samma sak – det är otänkbart med en marknadsekonomi utan uppdelning i kapitalister och arbetare.

I sitt berömda förord till skriften ”Till kritiken av den politiska ekonomin” (1859) beskriver Marx på cirka en sida sin historieteori i extremt komprimerad form. Han säger rakt ut att det rör sig om en ”ledtråd”, alltså inget som ska tolkas alltför bokstavligt. Men det är ändå vad många människor gör.

Marx skriver i förordet att relationen mellan människor i produktionen (”produktionsförhållandena”) beror på hur produktionen sker (hur ”produktivkrafterna” ser ut). Är man dogmatisk kan man tolka detta som att vissa produktivkrafter leder till vissa produktionsförhållanden. Och detta är en tolkning som Marx ibland understödjer. På ett annat ställe skriver han att ”Handkvarnen ger ett samhälle med feodalherrar, ångkvarnen ett med industrikapitalister” (ur Filosofins elände).

Om detta vore bokstavligt sant vore varje form av klasskamp onödig. Istället skulle vi försöka hitta på nya sätt att producera, som i sin tur skulle leda till nya relationer mellan människor.

På Marx' tid befann sig kapitalismen fortfarande på ett väldigt primitivt stadium. Som den vetenskapsman Marx var kunde och ville han inte förutse framtiden, utan nöjde sig med att försöka förstå vad som var i görningen. Men som politiskt aktiv kommunist var han ändå optimist. Han trodde att arbetarklassen skulle vara förmögen att organisera sig till en politisk kraft som skulle krossa det kapitalistiska systemet. Den reformism som kom att dominera åtminstone västeuropeisk arbetarrörelsen under 1900-talet kände han inte till.

Marx syn på samhällsförändring och då inte minst revolutioner var präglad av den tid han levde i. Franska revolutionen 1789 och de revolutionsförsök som ägde rum i stora delar av Europa 1848 (där Marx aktivt tog del) var vägledande i hans syn på hur revolutioner fungerar. Han såg 1848 års revolutioner som ett förebud till arbetarklassens framgångsrika erövring av den politiska makten. Och denna erövring skulle kunna komma väldigt snart, kanske redan i samband med närmaste ekonomiska kris.

Vad har detta med produktivkrafter att göra?

Marx var på många sätt väldigt positivt inställd till kapitalismen. Han såg dess enorma produktionsökningar som en förutsättning för ett ”frihetens rike” där människor kunde leva i välmåga. I så måtto var produktivkraftsutvecklingen ett nödvändigt villkor för socialismen. Men var det ett tillräckligt villkor? Ingalunda. Han menade sig visserligen se en motsättning mellan produktionens storskalighet och planeringsbehov å ena sidan och kapitalismens oplanerade kaos å andra sidan, men kapitalismen är ett väldigt dynamiskt system som har förmåga att lösa de problem som den själv skapat. (Marx använder ofta ordet ”skranka” i betydelsen ett hinder som är möjligt att övervinna).

Det hjälper alltså inte att rulla tummarna och hoppas att kapitalismen ska gå under p.g.a. produktionens förändring. Det krävs klasskamp, både var att göra arbetarna medvetna om sin styrka och för att få dem att göra revolution.

Man kan ha åsikter om Marx teori. Hans kritiska analys av kapitalismen i Das Kapital är väldigt komplex, fylld av motsättningar, tankar som inte är färdigutvecklade och i vissa delar helt enkelt förlåldrad. Men det hjälper oss att förstå det samhälle vi lever i. Jag skulle säga att den t.o.m. är mer aktuell idag än under Marx tid. I Das Kapital möter vi inte en bild av ett samhälle som håller på att gå under. Marx är nog med att betona att kapitalismen kan gå under, han tror själv att den kommer att gå under. Men ingenstans skriver han att den måste göra det.

Ändå finns det fortfarande några (de är inte många) ”marxister” som tror att kapitalismen kommer att avskaffa sig själv. Detta kan ske på olika sätt. Somliga tror att kapitalismens ständiga krisande kommer att leda till att systemet brakar ihop av sina egna inre motsättningar. Vi kan vara helt förvissade om att det inte kommer att ske. Är det något 1900-talet lärt oss är att kapitalismen är väldigt skicklig på att överleva. En kris i kapitalismen behöver inte vara en kris för kapitalismen. Och skulle det bli alltför stora problem kan statens politiska makt alltid ryka ut till kapitalismens räddning.

Andra tror att produktivkrafternas utveckling kommer att göra kapitalismen omöjlig eller överflödig. Det är en smula oklart hur detta skulle gå till. Den direkta anledningen till att jag skriver dessa rader är ett tweet från Johan Lönnroth som lyder: ”kapitalismen avskaffar sig för att den alltmer kommer i motsättning till moderna produktivkrafter som gynnar arbetarmakt”. Tänk om det ändå vore så! Kapitalismen ”avskaffar” sig själv! Tyvärr stämmer detta ju inte alls överens med verkligheten. ”Moderna produktivkrafter” kännetecknas inte av att de gynnar arbetarmakt – tvärtom. Det är t.o.m. ofta så att en viktig anledning till att införa nya produktionsmetoder är att minska arbetarnas makt över produktionsprocessen.

Långt in på andra hälften av 1900-talet bedrevs mycket produktion (även i stora fabriker eller varför inte på de stora varven) ganska hantverksmässigt. Det behövdes yrkesskickliga arbetare för att hantera råvarorna. Denna yrkesskicklighet var inget man kunde lära sig på skolbänken. Det tog tid att lära sig hur man skulle göra. Men så kom datoriseringen. Mycket av den kunskap och de färdigheter som tidigare fanns hos de enskilda arbetarna flyttades över till datorerna med hjälp av specialister såsom ingenjörer, programmerare och naturvetare. Arbetarnas makt minskade. De blev ännu mer än tidigare maskinernas tillbehör. Visst kom nya grupper arbetare och tjänstemän med nyckelkompetenser och därmed makt över produktionen. Men även dessa grupper förlorade efterhand sin makt. En skicklig programmerare kan förvisso bli oumbärlig i ett projekt, helst om han eller hon väljer att koda på ett sätt som är svårtolkat för en utomstående, men i princip är varje specialist utbytbar.

Samma sak inom den s.k. ”tjänstesektorn”. Arbeten som tidigare fordrade kompetens hos de enskilda anställda blir alltmer strömlinjeformade. Kapitalismen gör vad den kan för att avskaffa arbetsutgifter som är möjliga att monopolisera för en viss grupp anställda.

Vi ser väldigt tydligt konsekvenserna av denna ”avkvalificering” av arbetarklassen. Företagen behöver inte längre tänka långsiktigt kring de anställda. I stället kan de hyra in folk via bemanningsföretag, låta människor jobba deltid eller vägra teckna tillsvidareanställningar. Hade Lönnroths tes varit sann vore en sådan utveckling omöjlig.

Slutsats: om ”moderna produktivkrafter som gynnar arbetarmakt” skulle leda till revolution borde revolutionen ägt rum för länge sedan, när produktionen var mer beroende av skickliga arbetare och definitivt inte nu när motsatsen är fallet.

Men om man inte vill ha någon klasskamp, om man tror eller vill att kapitalismen kommer att avskaffa sig själv och om man inte bryr sig om hur verkligheten ser ut, ja då är det förstås en behaglig teori.

Prekariatet #1

Den ”traditionella” arbetarrörelsen står inför stora utmaningar. Länge höll fackföreningsrörelsen fast vid idén om att tillsvidareanställningar på heltid skulle vara normen (och det är förstås bra). Men man hade samtidigt svårt att förstå att det ökande antalet arbetare som inte passade in i den normen hade stigit dramatiskt. Det var svårt för dem att hantera alla tim-, deltids-, projekt-, bemanningsanställda osv. Det fanns en klar risk att facken förvandlades till intresseorganisationer för en minskande del av arbetarklassen: de arbetare som genom sina relativt säkra anställningsvillkor blivit ett privilegierat skikt inom klassen.

Den nya situationen på arbetsmarknaden har inte inträtt av någon slump. Inte heller av någon lagbunden nödvändighet. Den är resultatet av en medveten marknadsorienterad politik som vuxit i styrka sedan 1970-talet. I samband med kriserna under 1990- och 2000-talen har den accentuerats. Det må vara sant att de ideologiska avarterna av ”libertarianism” (tänk Frihetsfronten som i slutet av förra seklet) har tystats en smula – den nyliberala politiken ligger fast. Det hade kunnat vara annorlunda, men nu är det som det är. Så länge den nyliberala politiken ligger fast måste de fackliga organisationerna hantera denna. Det räcker inte med att säga att det vore bra med trygga anställningar, och sedan låtsas som om de otrygga inte fanns.

Det var med denna ingång jag började läsa den brittiske professorn Guy Standings bok ”Prekariatet: den nya farliga klassen”. Troligen hade jag felaktiga förväntningar på boken, och det är förstås inte Standings fel. Jag tycker dock att det är anmärkningsvärt att han och jag har så olika syn på vad som håller på att ske.

Det finns alltså ett skikt som befinner sig under den väletablerade arbetarklassen, den del av arbetarklassen som fackföreningarna hämtat sin styrka från och som de idag främst företräder. Detta skikt kan vi väl, i brist på ett bättre ord, kalla prekariatet. Prekariatet utmärks av att det saknar den trygghet som arbetarrörelsen tillkämpat större delen av arbetarklassen under 1900-talet. Anställningstrygghet är väl den mest synliga tryggheten som saknas, men även en lång rad förmåner som hänger ihop med anställningsformen. Vilka dessa förmåner är skiljer sig från land till land. Sverige har ju haft ett system av generell välfärd där även arbetslösa, arbetsoförmögna, ”hemmafruar” osv. haft tillgång till många av statens skyddsnät. I andra länder ser situationen annorlunda ut.

Det vore intressant att studera prekariatet, inte minst för att se hur de fackliga organisationerna och arbetarrörelsens politiska partier skulle kunna utveckla strategier för att tillvarata dess intressen och därigenom stärka arbetarrörelsens och arbetarklassens positioner. Detta är dock inte alla vad Standing vill. Istället målar han upp prekariatet som en egen klass, skild från arbetarklassen. Samhället består enligt honom nämligen av sju klasser (inte sex, inte åtta, utan sju). Redan här blir det lite löjligt. Visst kan man dela in samhället på många olika sätt, men bestämmer man sig för att sortera in människor i så många olika fack krävs det bra argument för saken. Det har inte Standing. Det känns snarare som en godtycklig inledning som Standing hittat på utan att riktigt tänka efter.

Prekariatet är enligt Standing en klass i vardande. Det är ännu inte en klass för sig, vilket i marxistisk tradition betyder en organiserad klass, i motsats till klass i sig som bara är en existerande, men inte organiserad grupp människor. Men Standings ”ännu” betyder att han menar att det vore möjligt för prekariatet att organisera sig som en egen klass, bl. a. i opposition till arbetarklassen. Han går inte in på varför prekariatet absolut måste formera sig utanför arbetarklassen. Det känns ju annars som en rimlig hållning. Att ställa krav på arbetarrörelsens organisationer att kämpa även för prekariatet. Men icke.

Det är också en smula oklart vilka som tillhör prekariatet. Jag tänker mig alla dem som befinner sig i utkanten av arbetsmarknaden och i utkanten av socialförsäkringssystemen. Den raskt ökande grupp människor som aldrig kommer att få den trygghet som de flesta arbetare hade för några decennier sedan. Standing väljer att fokusera på barnlösa akademiker. Han pratar väldigt lite om vilken maktlöshet man känner när pengarna inte räcker till för de dagliga utgifterna. Sånt materiellt tjafs står han över. Istället handlar det som ”statusfrustration”. Tänk hur hemskt det är att ha en fin akademisk utbildning och sedan inte få ett jobb som motsvarar den fräsiga titeln! Inte minst är han orolig över bristen på karriärvägar. Tänk om man inte kan göra karriär! Det är ju hemskt. Han tycks lyckligt omedveten om att de flesta människor aldrig någonsin kunnat göra karriär. De kallas för arbetarklassen.

”Den unga delen av prekariatet rasar mot fördunklingen av utbildningens ljus och mot kommodifieringen av livet, mot krocken mellan en kommersiell utbildningsprocess och alienerande jobb som inte svarar upp mot deras upplevda kvalifikationer. De förenas i sin syn på livet som ett ständigt pågående drama av statusfrustration men förkastar likafullt tristessen i den arbetsideologi som var deras föräldragenerations lott.” (s. 121)

Citatet ovan skulle kanske kunna passa in på studentrevoltens 1968. Unga människor som kände en materiell säkerhet, men ändå upplevde ett behov av att revoltera mot äldre generationers synsätt. Men idag, när människor faktiskt kämpar för att upprätthålla ett minimum av livskvalitet, när kampen för att få en inkomst eller en bostad dominerar många människors vardag? Fast arbetslöshet och bostadslöshet är alldeles för basala saker på Standing. Han berör dem knappt. Det handlar tydligen inte om att få pengar för att klara vardagen, utan om ”statusfrustration”. Säg det till de asiatiska lantbrukare som tvingas lämna sin hembygd för att söka sig till städernas osäkerhet eller till de ensamstående föräldrar som försöker kombinera osäkra anställningar och oregelbundna arbetstider med att ge sina barn en trygg uppväxt.

För Standing är 2008 ett magiskt år. Som vi vet utbröt en kapitalistisk kris det året (”finanskris” som man säger, även om den finansiella sidan bara var det synliga uttrycket för kapitalismens allmänna oförmåga att fungera). Och det är förstås sant att krisen ledde till en ökad prekarisering. Fastanställd personal kunde sparkas och olika former av prekära anställningsformer kunde ersätta dem. Men jag har svårt att se 2008 som en vattendelare. Det rörde sig snarare om att krisen underlättade och gav förevändningar åt en politik som redan var formulerad och sjösatt.

Standing är kluven i synen på orsakerna till prekariatets framväxt. Å ena sidan betonar han den nyliberala politikens betydelse, å andra sidan hyser han en fatalistisk övertygelse om ”globaliseringens” naturnödvändighet. Han går inte in på vad han menar med globalisering eller varför den har kommit för att stanna. Istället konstaterar han i förbigående att arbetarrörelsens traditionella strategier är föråldrade.

Standing är en verklighetsfrämmande akademiker. En sådan som gillar teorier och som tror att världen handlar om människors attityder. Hans bok är en återvändsgränd.

Jag tror att vi istället för att se prekariatet som en särskild klass, ska se dem (eller oss, eftersom jag själv antar att jag tillhör det enligt Standings definition) som en del av arbetarklassen. De utgör ingen homogen och definitivt ingen stabil grupp. Rörelserna mellan prekariatet och andra delar av arbetarklassen pågår ständigt i båda riktningarna. Det är viktigt att arbetarrörelsens organisationer inser vilken roll prekariatet spelar och att de utvecklar strategier för att inlemma dem i klasskampen. Det är vansinne att försöka organisera prekariatet som en klass för sig, skild från arbetarklassen.

Utmaningen är att formulera hur denna strategi ska se ut. Där har arbetarrörelsens fackliga och politiska organisationer mycket att göra. Frågan är akut och central. Men Standing hjälper oss inte i den uppgiften.

(fortsättning följer)

torsdag 6 februari 2014

Ny Dags programförklaring 1930-01-02

Efter SKP:s splittring 1929 kom en stor del av partiets press att gå över till kilbomspartiet. Det blev till att starta nya tidningar för SKP, exv. Arbetartidningen i Göteborg och Ny Dag i Stockholm.

Tiden präglades av hårdhet från alla håll. Kapitalismens "stora depression" hade inletts med massarbetslöshet som följd. I detta läge valde kommunisternas att gå till offensiv. De ansåg att revolutionen kunde ske när som helst, och att det i detta läge var centralt att skilja "de arbetande massorna" från förrädarna inom socialdemokratin. Hotet från fascismens underskattades. Därav den hätska tonen mot medtävlarna inom arbetarrörelsen.

---

NY DAG riktar i dag för första gången sin revolutionära röst till de arbetande massorna i Sverge, NY DAG, centralorgan för Sverges kommunistiska Parti, sektion av Kommunistiska Internationalen, kommer ut i en tid av skärpta klassmotsättningar, i en tid av en ny begynnande världskris, i en tid då imperialisterna rustar febrilt för sitt nya krig mot Sovjet-Unionen, i en tid då bourgeoisin med hjälp av fackliga byråkratin och socialfascisterna går till allt brutalare angrepp mot arbetarna, i en tid då renegater och fanflyktingar svikit den revolutionära kampfronten i en tid av begynnande revolutionärt uppsving inom arbetarrörelsen, i en tid då den svenska arbetarklassen ånyo står inför offerfyllda, hårda strider.
NY DAG skall bli kamporgan för arbetarklassen och landsbygdens utsugna massor. NY DAG skall sträva att förena dessa massor i ett revolutionärt kampförbund för kapitalismens störtande. NY DAG skall bli det revolutionära proletariatets orädda och omutliga förkämpe i alla dess strider, alltid redo att försvara arbetarklassens sak mot alla dess fiender, mot socialfascister och renegater, för Kommunistiska Internationalen, mot de mondistiska splittrarna, för proletariatets revolutionära enhet, mot imperialisterna, för Sovjet-Unionen, mot kapitalmakten och dess organ, den borgerliga staten, för proletariatet diktatur.
Därför måste alla klassmedvetna arbetare, alla utsugna och förtryckta i stad och på land samlas kring NY DAG, den kommunistiska rörelsens ledande organ:
Ned med borgarnas, socialfascisternas och renegaternas press!
Fram för NY DAG, de arbetande massornas revolutionära kamporgan!
SVERGES KOMMUNISTISKA PARTI, Sektion av Komintern.

måndag 3 februari 2014

Kapitalet 3. Andra kapitlet: Profitkvoten

Marx fortsätter att berätta om sådant vi redan vet: kapitalets allmänna formel är P-V-P', kapitalisten ser inte mervärdets källa, för honom är produktionsmedel och arbetskraft bara kostnader som ska generera profit, det syns inte att en del av arbetet utförs gratis. Fina formuleringar ändå. Fast det skulle gå snabbare att läsa om Marx inte upprepade sig så förbaskat.

sid. 52
Marx inför beteckningen C för att beskriva det satsade kapitalet. Hade varit charmigt om han vald en annan bokstav. Lilla c markerar ju redan det konstanta kapitalet. Profitkvoten är m/C, dvs m/(c+v). Intet nytt. Och mervärdeskvoten är ju m/v. Som vi redan vet.

sid. 53
Det är mervärdeskvotens förvandling till profitkvot som leder till mervärdets förvandling till profit. Låter briljant, men jag är inte helt säker på att jag förstår hur Marx menar.

”Mervärdet och mervärdeskvoten är, relativt, det osynliga och de väsentliga att utforska, under det att profitkvoten och därmed mervärdets form som profit visar sig på framträdelseformernas yta.” Vackert uttryckt. Men det känns som om Marx 1867 eller senare hade uttryckt sig lite annorlunda. I Grundrisse (1857/8) använder Marx tämligen ofta termerna framträdelseform/väsen (Erscheinungsform/Wesen), i Kapitalet gör han det mycket mer sparsamt. Vet inte om det motsvarar någon förändring i sak, eller om det är en rent språklig fråga.

Den enskilde kapitalisten är inte bara likgiltig till profitens källa, han har även intresse av att ”blåsa blå dunster över det bestämda förhållandet och dess inre sammanhang”. Sant! Det är därför vi har ekonomer av produktionsfaktorsteoristuk.

sid. 54
Några fina formuleringar om hur den verkliga kapitalstiska ekonomin, där produktion och cirkulation blandar sig med varandra leder till nya föreställningar, som att individerna är köpare och säljare snarare än lönarbetare och kapitalister och att profiten verkar stamma från att man säljer dyrt. Kanske inte så många nya insikter, men kul att allt känns så bra och fint och tydligt när man läser Marx. Och åter argument mot nationalekonomer som hävdar att vinsten beror på insatsen av ”produktionsfaktorer” istället för relationen mellan arbetare och kapitalister. En fröjd att läsa.

Det bör också betonas att det ju är Engels som redigerat texten. Jag har läst Marx och Engels hela brevväxling fram till 1869 och kan konstatera att de aldrig berörde de ämnen som Marx tar upp här. De kan förstås ha pratat om det när de träffades, men om detta vet vi intet. Det finns all anledning att vara lite misstänksam mot texten. Inte för att det har något egenvärde att veta vad Marx tänkte, utan för att Marx var en skarpare teoretiker än Engels.

”I och med det att alla delar av kapitalet samtidigt framträder som källor till värdets överskott (profiten) mystifieras kapitalförhållandet.” Fin mening, tycker jag. Fast jag är väl lite skadad.

Profiten och mervärdet är numeriskt lika, men profiten är en förvandlad form av mervärdet där dess ursprung och hemlighet är beslöjad och utplånad. Precis så. Skillnaden mellan profit och mervärde är inte främst kvantitativ. Den är inte heller en skillnad mellan ”värdenivån” och ”prisnivån” i /ny/ricardiansk mening, utan skillnaden mellan en teoretisk och sannare nivå å ena sidan, och en empirisk men osannare nivå å andra sidan. Men försök få en positivist eller ekonom att förstå det.

Kapitel två innehöll väl inte så mycket nytt egentligen, men Marx radar upp fina formuleringar och ger oss lite mer kunskap om varför värdets källa förblir osynlig i den kapitalistiska ekonomins ytliga verklighet.

Kapitalets tredje bok. Kapitel 1.

Det är nu dags att åter ta sig an den tredje boken av Marx' Kapitalet (Hädanefter kallad K3). Jag har läst K3 två eller möjligen tre gånger tidigare, första gången typ 1997 och senaste gången typ 2011. Kan inte säga att jag kommer ihåg jättemycket eller att jag har någon större koll på boken. Minns att vissa delar var i det närmaste oläsbara, och att andra, inte minst den sista avdelningen, var riktigt bra. Dessa anteckningar är främst skrivna för min egen skull (jag tror att man lär sig mycket mer om man tvingas formulera sina tankar), men kanske kan även någon annan ha nytta av dem.

Jag tror att man behöver viss sidolitteratur för att läsningen ska vara meningsfull. Hade jag varit så lyckligt lottad att jag inte behövt ägna en del av min tid åt meningslöst lönarbete hade jag säkert orkat sammanställa någon form av läslista, men nu är det som det är. Hoppas att jag åtminstone orkar göra några nedslag i MEGA för att jämföra Engels' version av K3 med Marx' manuskript.

(Jag läser texten i MEW-versionen. Alla översättningar är mina egna och behöver inte överens stämma med Bohman eller Sandler. Alla sidhänvisningar syftar till MEW 25.)

Tredje boken: Den kapitalistiska produktionens totalprocess
Det bör noteras att detta är Engels' titel på boken. Marx föreslog ”Gestaltningar av totalprocessen” eller något i den vägen. För Marx var tredje boken inte den slutgiltiga sanningen av kapitalismens totala process, vilket man skulle kunna tro när man läser titeln. Kom också ihåg Kapitalets undertitel: Kritik av den politiska ekonomin. Det rör sig alltså om en kritik snarare än en politisk ekonomi. Många tenderade att bortse från detta under bokens första hundra år. Somliga gör det fortfarande.

Första avdelningen: Förvandlingen av mervärdet till profit och mervärdeskvoten till profitkvot
Vi kommer här in på en av de ständiga tvistefrågorna inom marxistisk politiskt ekonomi: frågan om relationen mellan ”värdeplanet” och ”prisplanet”. Avdelningens titel gör att vi kan förvänta oss att få ett entydigt och slutgiltigt svar på frågan. Fast vi vet förstås att så inte är fallet.

Kapitel 1. Kostnadspris och profit
”I den första boken undersöktes framträdelseformerna så som de uppträder i den kapitalistiska produktionsprocessen tagen för sig, som omedelbar produktionsprocess, där man bortsåg från alla sekundära inverkningar från främmande omständigheter.”

sid 33.
Detta är väl bara en del av sanningen. I första boken undersöktes också värdeformen och värdesubstansen – företeelser som inte framträder på ”ytan” av det kapitalistiska samhället. Observera att vi talar om den kapitalistiska produktionsprocessen. Det är inte tal om någon ”enkel varuproduktion”.

Marx beskriver tredje bokens objekt: kapitalets rörelseprocess som helhet, som enhet av produktion och cirkulation. Vi närmar oss de konkreta framträdelseformerna, så som de framträder på kapitalismens yta och i produktionsagenternas medvetande. Resan från abstrakt till konkret som Marx pratar om i Inledningen (1857) närmar sig sitt slut. Men bara närmar sig. Man kommer aldrig enda fram. Vetenskapen har sina begränsningar.

sid 34
Marx inför termen ”kostnadspris” (”Kostpreis”). Kostnadspriset är en konkret kategori, som framträder i kapitalisternas medvetande och i deras bokföring. Kostnadspriset är nämligen den kostnad som produktionen har för kapitalismen, dvs. kostnaden för produktionsmedel och arbetskraft. Sett ur ett samhälleligt perspektiv finns ännu en kostnad: arbetarens obetalda arbete. Men kapitalismen räknar bara sådant som kan räknas i pengar och det som man är i stånd att få
gratis kostar inget. Varans kostnadspris framträder alltså som dess verkliga pris.

”Den kapitalistiska kostnaden för varan mäts i utgiften av kapital, varans verkliga kostnad i utgiften av arbete.”

Marx betonar att kostnadspriset inte bara uppträder i kapitalistens bokföring, utan att det är en reell kategori som verkligen blir till en självständig värdedel i den kapitalistiska produktionen.

sid. 37
”Däremot har kategorin kostnadspris på intet sätt något att göra med varans värdebildning eller kapitalets värdeökningsprocess.”

Detta är centralt. Ibland stöter man på idén att det är det variabla kapitalet (som ju är en del av kostnadspriset i form av lönekostnaden) skapar mervärde. Detta är fel. Det är arbetet som skapar värde, och inget annat än arbetet. Marx konstaterar att kostnadspriset får det falska skenet av att vara en kategori i värdeproduktionen själv. (Detta skall vi rimligtvis återkomma till.)

Marx använder termen ”nyproducerat värde” / ”nyvärde” (Neuwert). Som Dahlkvist/Lindberg påpekat saknar Marx en förkortning för denna term. Det är lite konstigt. D/L introducerar bokstaven ”o” för nyvärdet, och jag tycker att det är rimligt och bra. På så sätt kan man enkelt skilja på kostnadspris (bestående av c+v) och den producerade varans värde (c+o) och inte förledas att tro att formeln c+v+m betyder att det är någon skillnad på v och m i den värdeskapande processen.

sid. 38
”Som en del av kapitalförskottet räknas arbetskraften som värde, men i produktionsprocessen fungerar den som värdebildare. Istället för arbetskraftens värde, som figurerar i kapitalförskottet, träder i det verkligt fungerande produktiva kapitalet den levande, värdebildande arbetskraften själv.” Tydligare än så kan det inte uttryckas. (Däremot kan det översättas bättre. Marx formulering är fin på tyska i alla fall.)

sid. 41
Marx fortsätter man att visa att arbetskraftens värde (lönen, v) under kapitalismen framträder som arbetets värde. Detta är inget nytt, utan något som tas upp redan i K1. Jag förstår inte riktigt varför Marx väljer att upprepa detta. (Som alltid är det bra att inte bara fundera på innehållet i varje kapitel, utan även dess roll och placering i framställningen.) Det är inte heller något nytt att kapitalisten inte ser skillnaden mellan konstant och variabelt kapital och de olika roller som produktionsmedlen resp. arbetskraften spelar i värdebildningsprocessen.

sid 43
Marx repeterar också skillnaden mellan fast och rörligt kapital. Detta läste vi ju om i K2 och inget nytt framkommer här. (Eller, det gör det säkert, men jag kan inte se det.)

sid. 44
Nu jävlas Marx med oss och uttrycker sig på ett sätt som jag inte gillar. Istället för att betona att v inte har något att göra med o säger han att m (dvs. o-v) uppstår som en ”värdeförändring hos v”. Det känns som om jag missar någon viktig poäng hos Marx. Förstår dock inte riktigt vad.

sid. 45
Det framstår för kapitalisten som om värdeökningen skapas genom kapitalets produktiva egenskaper, lika mycket från produktionsmedlen som från arbetskraften. Och det är ju ungefär så som dagens ekonomer tänker (produktionsfaktorsteorin). Det är lite tråkigt att Marx aldrig brydde sig om att läsa gränsnytteteoretikerna, fast han ger oss ju bra verktyg för att bemöta dessa.

sid. 46
”Som sådan föreställd avkomma av hela det satsade totalkapitalet får mervärdet den förvandlade formen profit. En värdesumma är därför kapital eftersom det satsas för ett generera en profit.” Obs! Både mervärde och profit mäts i pengar. Det är inte tal om någon ”transformering av arbetsvärden till pengar” som de mest vulgära nyricardianska läsningarna av Marx hävdade på 1970-talet. Det handlar snarare om olika abstraktionsnivåer. Profiten är en ”mystifierad form av mervärdet”. Denna form är nödvändig och växer ur det kapitalistiska produktionssättet.

sid. 48
Det förefaller som om vinsten inte realiseras i försäljningen, utan som om den uppkommer genom försäljningen.

sid. 49
Marx fortsätter att åter påpeka att kostnadspriset inte är samma sak som varan verkliga värde, eftersom den del av arbetsdagen där arbetaren skapar mervärde inte kostar kapitalisten någonting. Känns som en alltjämt relevant diskussion. Det är inte nödvändigtvis effektivt att konkurrensutsätta en offentlig verksamhet – även om det leder till minskade kostnader.
Marx ger också Proudhon en känga. När Marx skrev detta levde Proudhon fortfarande (eller så hade han precis dörr. Karln dog januari 1865.) och hans anhängare kämpade med Marx om makten i Första internationalen. Det är således inte så konstigt att Marx bekämpar Proudhons teorier, även om de för de nutida läsare ter sig synnerligen kuriösa.