Några ordförklaringar till Kapitalets första avdelning

Källa:
Michael Heinrich: ”Wie das Marxsche 'Kapital' lesen?. Lese Anleitung und Kommentar zum Anfang des 'Kapital'. Teil 1.” Stuttgart, 2009. s.273-277

Jag har följt det tyska originalet ganska nära och valt svenska ord som ligger så nära de tyska som möjligt. Exv. har jag konsekvent översatt ”gegenständlich” med ”föremålslig”, även om ordet ”objektiv” i vissa situationer är mer begriplig svenska. Det är en snabböversättning utan varje estetisk amibition.


Ordlista
I de båda första kapitlen av ”Kapitalet” möter man en hel radda begrepp som torde vara nya för många läsare. Några av dessa begrepp myntade Marx, andra fanns sedan tidigare men gavs delvis nya meningar av honom. I denna ordlista kan inte alla dessa begrepp förklaras, jag ämnar bara gå in på de som har ett sammanhang med vara och värde liksom med arbete. Uppslagsorden är inte alfabetiskt ordnade, snarare behandlas begrepp som innehållsmässigt hör samman efter varandra. Förklaringarna har hållits väldigt korta och de förutsätter att man läst den föreliggande kommentaren [alltså Heinrichs bok]. Kursiveringar betyder att även dessa begrepp har en förklaring i listan. Sidangivelserna anger särskilt viktiga passager [i MEW 23] där dessa begrepp används.

Vara och värde
Vara: Ett ting (eller en tjänst) som uppträder i dubbelform: i naturalform (som fysiskt ting, bruksföremål) och som värdeföremål (62). Ting och tjänster blir till varor först när de är produkter av från varandra oberoende privatarbeten och utbyts mot varandra (87). Arbetsprodukternas varuform är en särskild samhällelig form, som bara existerar i samhällen som beror på utbytet.

Bruksvärde: Nyttan hos en sak (eller en tjänst) gör denna till ett bruksvärde. Det beror på sakens fysiska egenskaper, förutsätter dock människornas kunskap att nyttja dessa egenskaper (49f).

Bytesvärde (hos/i/av A): Mängden av en annan sak B, som man erhåller i utbyte mot A (50). Bytesvärdet är värdets framträdelseform.

Värde: Det gemensamma hos de utbytta varorna (50), bara som värden är varorna kvantitativt jämförbara (64).

Värdesubstans: Det som grundlägger värdet. Det handlar om en för varorna ”gemensamt samhällelig” substans (52). Denna substans utgörs inte helt enkelt av arbetet, utan av likartat mänskligt arbete, abstrakt mänskligt arbete (52).

Värdestorlek: Värdets storlek beror på kvantiteten ”värdebildande arbete” som en vara innehåller. Denna kvantitet är inte identisk med den av producenten utgivna individuella arbetstiden, det som räknas är enbart den samhälleligt nödvändiga arbetstiden (53).

Värdeföremålslighet, värdeting, arbetsprodukternas värdekaraktär: Med detta betonar Marx att varorna förutom deras fysiska föremålslighet också är värdeföremål. Visserligen får tingen denna från deras bruksföremålslighet skilda värdeföremålslighet först i utbytet (87). Värde uppträder som varornas sakliga, föremålsliga egenskap, trots att det – som en rent samhällelig egenskap – inte kan uppfattas sinnligt, fysiskt. Därför talar Marx om en ”spöklik” föremålslighet (52), om värdet som en ”övernaturlig” egenskap hos tingen (71) och om varorna som ”sinnligt översinnliga” ting (85, 86).

Värdeabstraktion: Detta är en abstraktion som vi som iakttar gör när vi fastställer att varor är värdeföremål. Vi har då reducerat varorna till deras värdeegenskap (65).

Värdeform (värdeuttryck, bytesvärde): I värdeformen erhåller värdet hos varan A ett föremålsligt uttryck (det är inte längre bara en abstraktion). Detta föremålsliga uttryck erhåller värdet hos varan A som en bestämd kvantitet av en annan vara B. Värdet hos varan A är inte längre omöjligt att iaktta. Det framkommer i relation med en annan vara som en kvantitet av denna.

Värdeförhållande: Varornas relation till varandra som värdeföremål.

Varans fetischkaraktär (varufetischismen): Under varuproduktionen framträder arbetenas samhälleliga karaktär som föremålsliga karaktärer hos arbetsprodukterna. Detta faktum betecknar Marx som varufetischism. Denna fetischkaraktär är ingen inbildning, inget sken. Det är verkligt och kommer av den ”det varuproducerande arbetets egendomliga samhälleliga karaktär” (87). Man kan dock inte utan vidare genomskåda att fetischkaraktären uppstår p g a de särskilda samhälleliga förhållandena i varuproduktionen. Det som bara är giltigt i varuproduktionen uppfattas av de människor som är fångna i varuproduktionen som evigt. Här har vi att göra med ett falskt sken, nämligen att arbetsprodukterna nödvändigtvis i varje samhällsform är värdeföremål (88).

Utbytesförhållande: Detta betraktas bara som ett förhållande mellan två varor som utbyts. Det abstraheras fortfarande från varornas ägare. Utbytesförhållandet undersöks i ”Kapitalets” första kapitel.

Utbytesprocessen: Den process av utbyten som genomförs av varornas ägare. Till skillnad från utbytesförhållandet agerar här varornas ägare. Utbytesprocessen undersöks i ”Kapitalets” andra kapitel.

Arbete
Arbetskraft: Människans förmåga att arbeta.

Arbete: Processen i vilken denna förmåga används.

Konkret nyttigt arbete: Den synliga, faktiska arbetsprocessen, som förlöper i ett bestämt, konkret sätt och som frambringar något nyttigt. Konkret nyttigt arbete producerar bruksvärden (52, 56ff)

Abstrakt mänskligt arbete (likartat mänskligt arbete): I utbytet abstraherar man från de olika arbetarnas särskildheter, dessa olika arbeten reduceras till likartat mänskligt arbete eller även till abstrakt mänskligt arbete (52). Under det att konkret nyttigt arbete som frambringar bruksvärden existerar i alla samhällsformer (57), är abstrakt mänskligt arbete en specifikt samhällelig bestämning av arbetet, som existerar i ett bestämt samhälleligt sammanhang, ett samhälle som beror av utbyte (87f, MEW 13, s. 23f)

Dubbelkaraktären hos det i varorna nedlagda arbetet: Detta betecknar det faktum att arbetet, vars produkt är varan, både är konkret nyttigt arbete och abstrakt mänskligt arbete.

Individuell arbetstid: Detta är den arbetstid som en individuell producent (detta behöver inte vara en enskild person, det kan också röra sig om ett helt företag) behöver för att framställa en specifik produkt (53).

Samhälleligt nödvändig arbetstid: Detta är den arbetstid som är nödvändig för att framställa ett bestämt bruksvärde med en samhälleligt normala produktionsförutsättningar och likaledes vanlig skicklighet (53). Denna tekniska bestämning kompletteras i det tredje kapitlet genom att man tar hänsyn till efterfrågan: samhälleligt nödvändig är bara den arbetstid som framställer produkter i en omfattning för vilken det även finns en samhällelig efterfrågan (121f). Varken vad beträffar normala produktionsförutsättningar eller efterfrågesidebestämningen av samhälleligt nödvändig arbetstid är en bestämning i den enskilda produktionsprocessen. Det är samhälleliga bestämningar som existerar först i utbytet.

Privatarbete: Arbete som spenderas oberoende av andra producenter (dvs. utan överenskommelser eller samarbete). Varor är produkter av privatarbete (57). Visserligen försöker varje producent att uppskatta marknadens förutsättningar, men det är först på marknaden han erfar om produkten blir samhälleligt accepterad och hans privatarbete därmed också räknas som en del av det samhälleliga totalarbetet (87). Det privat spenderade konkret nyttiga arbetet blir under varuproduktionen en del av det samhälleliga totalarbetet först genom att reduceras till likartat mänskligt arbete, abstrakt mänskligt arbete.

Samhälleligt totalarbete: Vid allmän varuproduktion består det samhälleliga totalarbetet av de många privatarbetena. Visserligen blir privatarbetena bara till en beståndsdel av det samhälleliga totalarbetet när deras produkter rent faktiskt utbyts (87).

Arbete i omedelbart samhällelig form: Detta är arbetet vars produkt befinner sig i omedelbart samhällelig form (produkten behöver alltså inte längre någon förmedling för att bli en samhällelig produkt). Under varuproduktionens förutsättningar är enbart det arbete som framställer den allmänna ekvivalenten omedelbart samhälleligt (73). I samhälleliga förhållanden som inte beror av varuproduktionen, utan på personliga herre- och drängförhållanden ingår arbetet redan i sin naturalform som konkret nyttigt arbete i det samhälleliga maskineriet. Därför är arbete i sådana förhållanden redan till sin naturalform arbete i omedelbart samhällelig form (91).

Omedelbart församhälleligat arbete: Även här är arbetet redan i sin naturalform arbete i omedelbart samhällelig form. Till omedelbart församhälleligat arbete blir det genom att det spenderas gemensamt och använder sig av gemensamt samhälleligliga produktionsmedel. Som exempel nämner Marx ”ett bondefamiljs lantligt-patriarkala industri” eller ”föreningen av fria människor” (92f).