måndag 2 november 2015

Jakob Rosner

Här kommer en översättning från tyskspråkiga wikipedia. Orkar inte wikiformattera just nu, så jag lägger temporärt upp artikeln här.


Jakob Rosner, född 25 mars 1890 i Sniatyn, Galizien, död 18 juni 1970 i Wien var en politisk journalist och marxist.

Biografi
Rosner flyttade 1905 till Wien. 1919 blev han medlem i Ungerns kommunistiska parti. Från 1926 var han medarbetare till Dimitrov. Fram till 1928 bodde han i Wien, 1928-33 i Berlin. 1936-39 var han personlig sekreterare till Dimitrov i Moskva. Från september 1939 till december 1944 levde han illegalt i Sverige där han gav ut Komintern-tidningen "Die Welt". Därefter blev han åter medarbetare till Dimitrov och flyttade i september 1945 till Österrike.
Till sin pensionering ledde han de utrikespolitiska redaktionen vid Österrikes kommunistiska partis (KPÖ) centralorgan "Die Volksstimme" (Folkets röst). En av Rosners särskilda talanger var att främja journalistiska talanger, såsom Eva Priester och Ernst Wimmer. Fram till 1965 var han vidare personlig sekreterare till KPÖ:s ordförande Johann Kopenig.
I oktober 1967 tillhörde han den grupp som undertecknade "Upprop för grundandet av ett revolutionärt arbetarparti på marxismen-leninismens grund", ur vilken "Föreningen Österrikes revolutionära arbetare (marxist-leninister)" uppstod. Till 1969 var han funktionär i denna organisation. 1970 återinträdde han i KPÖ.

Skrifter
- Kommunist und Katholik (1965)
- Der Faschismus : Seine Wurzeln, seine Wesen, seine Ziele (1966) (Fascismen: dess rötter, väsen och mål)

torsdag 1 oktober 2015

Länkar till "Motståndets estetik 2", block 13-16

Här kommer lite länkar. Sidhänvisningarna är till den röda upplagan.

Block 13
492 ”Den femtonde mars började sammanbrottet.” Det handlar om krossandet av Tjeckoslovakien. https://en.wikipedia.org/wiki/Protectorate_of_Bohemia_and_Moravia
”Flyktinghjälpen” nämns. Någon som känner till denna organisation?
493 ”Nansenkommittén” syftar på ”Nansenhjelpen”. https://en.wikipedia.org/wiki/Nansenhjelpen
495 ”Röda Hjälpen”. https://en.wikipedia.org/wiki/International_Red_Aid (Ej att förväxla med ”Internationella arbetarhjälpen”. https://en.wikipedia.org/wiki/Workers_International_Relief
497 Lindner. Vem är det?
”Röda studentförbundet”. Någon som vet något om det?
499 Någon som vet något om händelserna i Paris?

Block 14


Block 15
509 Pariskonferensen. Vad är det?
511 Kautsky. Karl Kautsky hade tre söner, Karl (1891-1938), Felix (1892-1953) och Benedikt (1894-1960).

Block 16
”Ossietzkys dotter”, som Peter Weiss kallar ”Rosalinde” hette i själva verket ”Rosalinda”. https://no.wikipedia.org/wiki/Rosalinda_von_Ossietzky-Palm

513 Göring nämns inte vid namn.

tisdag 8 september 2015

Länkar i anslutning till block 5 och 6 i Motståndets estetik, andra boken.

Hej cirkeln. Jag skriver ner lite allmänna tankar och bidrar med några länkar inför nästa träff (har bara hunnit med block 5 och 6 innan jag hittade en biografi över Münzenberg som jag fastnade i...). Samtliga sidhänvisningar är till den nyare upplagan. Wikipedia är väl inte en jättebra källa, men man får i alla fall några upplysningar som kan vara nödvändiga om man vill förstå Weiss text. I första hand länkar jag till engelska texter (de är oftast betydligt bättre än de svenska wikipediaartiklarna), i andra hand svenska och i tredje hand tyska.

Block 5.
421 Författaren sätter omedelbart kampen i Europa i samma sammanhäng som kampen i andra delar av världen. ”Men var vi ännu få så visste vi ändå att vi ingick i stora härar. Avspärrade från oss låg de många, bundna, bedövade, samlande nya krafter, många befann sig också i kamp, långt borta, i Kina, i Sydostasien, bara några hundra av oss hade varit tillräckligt för att visa att vi inte tänkte ge upp.”
422 Katz nämns igen. Någon som vet något om honom? Katz wikipediaartikel:
Även Olof Aschberg nämns igen. Någon som vet något om honom? https://sv.wikipedia.org/wiki/Olof_Aschberg
17-20 september hålls den första internationella Willi Münzenberg-kongressen i Berlin: https://www.muenzenbergforum.de/
Besluten vid Kominterns sjunde kongress att överge ultravänstertaktiken och slå om till frontfrontstaktiken. Varför?
Zimmerwaldkonferensen, vars hundraårsjubileum gått förvånansvärt tyst till. https://en.wikipedia.org/wiki/Zimmerwald_Conference
Fast kamraterna i IMT har i alla fall en artikel på sin hemsida: http://www.marxist.com/the-zimmerwald-conference-the-turning-of-the-tide.htm

Block 6.
Münzenberg talar.
439 Politik och konst.


måndag 31 augusti 2015

Krav från Kommunistiska partiet i Tyskland


Källa: Marx-Engels-Werke Band 5, s.3-5
Originalets titel: Forderungen der Kommunistischen Partei in Deutschland
Översatt av Mattias Nilsson 2015-08-31.

Följande kravlista skrevs av Marx och Engels i mars revolutionsåret 1848 och undertecknades av Karl Marx, Karl Schapper, H. Bauer, Friedrich Engels, J. Moll och W. Wolff.


1. Utropa hela Tyskland till en enad, odelbar republik.
2. Varje tysk som är 21 år är väljare och valbar under förutsättning att han inte blivit straffad.
3. Varje företrädare för folket får lön så att även arbetaren kan sitta i det tyska folkets parlament.
4. Allmän folkbeväpning. Arméerna är i framtiden även arbetararméer så att de inte bara, som förr, förtär utan snarare producerar mer än de kostar.
5. Kostnadsfria rättegångar.
6. Alla feodala krav, avgifter, skatter, tionden osv. som hittills belastat landsbefolkningen avskaffas utan ersättning.
7. Alla furstliga och andra feodala gods liksom alla bergverk, gruvor osv. omvandlas till statsegendom. På dessa gods drivs jordbruket i stor skala med hjälp av de senaste vetenskapliga rönen till det allmännas bästa.
8. Hypoteken på bondegods förklaras som statsegendom. Räntorna på dessa hypotek betalas av bönderna till staten.
9. I områden där arrendeväsendet är utvecklat betalas arrendet som skatt till staten.
Alla åtgärder under punkterna 6,7,8 och 9 är författade med avsikten att minska de offentliga och andra bördorna för bönderna och de mindre arrendatorerna utan att riskera att statens medel inte räcker till att betala de nödvändiga kostnaderna, eller att produktionen själv hotas.
10. Privatbankerna ersätts av en statlig bank vars värdepapper har en lagstadgad kurs.
Denna åtgärd möjliggör ett kreditväsen i hela folkets intresse och undergräver därmed de stora penningmännens härskande ställning. Genom att man ersätter guld och silver med papperspengar blir det allmänna bytesmedlet, den borgerliga ekonomins oumbärliga instrument, billigare. Dessutom kan guld och silver tillåtas verka utåt. Denna åtgärd är slutligen nödvändig för att knyta den konservativa bourgeosien till revolutionen.
11. Alla transportmedel: järnvägar, kanaler, ångfartyg, vägar, post osv. övertas av staten. De omvandlas till statsegendom och ställs kostnadsfritt till den obemedlade klassens förfogande.
12. Lönen hos statstjänstemännen differentieras enbart så att den som har familj och därmed större behov får en högre lön än de övriga.
13. Fullständigt skiljande mellan kyrka och stat. Präster oavsett konfession får sin lön enbart från sin frivilliga församling.
14. Inskränkande av arvsrätten.
15. Införande av en starkt progressiv skatt och avskaffande av konsumtionsskatten.
16. Inrättandet av nationalverkstäder. Staten garanterar alla arbetares uppehälle och underhåller de som inte är kapabla att arbeta.
17. Allmän, kostnadsfri folkundervisning.
Det ligger i det tyska proletariatets, småborgarnas och småböndernas intresse att med all energi arbeta för genomförandet av ovan nämnda åtgärder. Ty endast genom dessas förverkligande kan de miljoner i Tyskland som tills nu utsugits av ett litet antal och som man åter vill trycka ned, få sin rätt och nå den makt som tillkommer dem i egenskap av alla rikedomars skapare.

lördag 8 augusti 2015

Plan för höstens Weiss-cirkeln (2015)

Hej!
Andra bandet av Motståndets estetik består (i den nyare, röda upplagan) av cirka 330 sidor uppdelade på 37 block. Jag föreslår att vi helt enkelt läser fyra block åt gången (med undantag för sista träffen då vi läser fem block). På så sätt hinner vi i genom hela boken på nio träffar och blir klara strax före jul. Vi träffas varannan vecka, men det enda undantaget att sista träffen med onsdagsgruppen förläggs till den 16/12 istället för den 23/12. Misstänker att det finns folk som har annat för sig än att gå på cirklar dagen före julafton. Som vanligt träffas onsdagsgruppen kl 13 och söndagsgruppen kl 16.


Således ser schemat ut som följer:
Träff Block   Sönd  Onsd
1      1-4    30/8   2/9
2      5-8    13/9  16/9
3      9-12   27/9  30/9
4     13-16  11/10 14/10
5     17-20  25/10 28/10
6     21-24   8/11 11/11
7     25-28  22/11 25/11
8     29-32   6/12  9/12
9     33-37  20/12 16/12

Här följer en lista med blocken och dess sidnummer i den röda upplagan:

Block Sida Börjar med

I.
1 383 Den skäggige dvärgen
2 389 Det var ännu ingen vaken
3 398 Vid detta första möte
4 410 Oh I am tired
5 421 Sedan började det röda
6 431 Antingen får vi börja
7 443 Den våldsbrottens melodram
8 455 Långsamt körde tåget in
9 464 Även om det verkade
10 474 Svältåret nittonhundrasjutton
11 479 I partilokalen uppe på
12 485 Den grevliga familjen
13 492 Den femtonde mars började
14 499 De båda avhuggna huvudena
15 505 Tre våningar under gatan
16 511 Vid kanten av vägen
17 519 Utvakad, mellan kittlarna
18 525 Det bruna förortståget
19 534 Detta gröna. Detta gröna,

II.

20 543 Bländande tom
21 551 När jag talade med
22 557 Låt oss, för dagen,
23 569 Under rapporterna
24 583 Sedan kom kråkorna.
25 593 Vi började i slutet av
26 605 Timmar vid Rosners
27 609 Mästermannen, medlemmen
28 622 I januari var Brecht
29 632 Vi befann oss i ett
30 639 Hos Brecht hade det
31 653 Efter det att strejken
32 664 Egentligen, sa Rogeby
33 673 Men socialdemokratin
34 684 Förekomsten av ett andra
35 691 Utarbetandet av anteckningarna
36 696 Men från livegenskapen
37 706 Nära inpå stod de bland

torsdag 11 juni 2015

Hösten -89

Minns ni Egon Krenz? Mannen som under en kort period 1989 var generalsekreterare i Tysklands socialistiska enhetsparti och statschef i Tyska demokratiska republiken? Han lever fortfarande och gör från och till politiska utspel, som när han nyligen kritiserade Tysklands aggressiva politik gentemot Ryssland.

Jag har läst den senaste (2009) utgåvan av hans 1999 utkomna bok "Herbst -89" (Hösten -89), där han i viss detalj ger sin syn på vad som hände de månader då DDR kollapsade.

Jag var fjorton år den där sommaren och hösten. Minns att jag följde händelserna först på Himmelska fridens torg i Beijing, senare omvälvningarna i Warszawapaktsstaterna med stort intresse. Bl. a. rattade jag in den före detta sovjetiska propagandastationen "Radio Moskau" (Det enda tyskspråkiga medium som nådde Älvängen.) som redan blivit perestrojkad och rapporterade tämligen objektivt. Möjligen var jag en smula speciell. Mina klasskompisar var, av outgrundliga skäl, mer intresserade av mopeder och satellit-tv.

Nåväl. För mig som väldigt ung socialist var länderna i öst sannerligen ingen förebild. Självklart höll jag på Sovjet när de mötte USA eller Kanada i ishockey, men i övrigt betraktade jag dem som historiska missfoster utan existensberättigande. Det var med viss förvåning som jag flera år senare insåg att det faktiskt fanns socialister, t. o. m. i Sverige, som satte sitt hopp till Moskva och trodde att det sovjetiska systemet, om än behäftat med stora brister, inrymde potentialen till mänsklighetens befrielse.

Det är därför intressant att läsa Krenz. Han är ännu, 25 år efter DDR:s anslutning till Förbundsrepubliken, övertygad om att socialismen i DDR:s tappning hade kunnat lyckas och att Tysklands återförening huvudsakligen var negativ.

Under 1980-talet hade problemen hopats i DDR. Ekonomin gick inget vidare. För att inte tvingas skära ner på privatkonsumtionen hade man tagit lån i "det kapitalistiska utlandet". Man hade även skjutit upp nödvändiga investeringar i industrin. Trots detta kunde varje DDR-medborgare tydligt se att klyftan gentemot Västtyskland ständigt ökande. Den politiska ledningen med generalsekreterare Honecker i spetsen saknade förmåga att göra något åt situationen. Möjligen insåg man inte hur allvarlig situationen var. Den statistik som nådde politbyråns bord var väldigt välfriserad.

I Sovjetunionen hade den nye generalsekreteraren Michail Gorbatjov startat sin politik av glasnost (öppenhet) och perestrojka (omdaning). Detta var inget som föll Honecker i smaken. Han gjorde vad han kunde för att DDR skulle slippa dessa nymodigheter. Bl. a. stoppades en alltför radikal sovjetisk tidskrift från att säljas i DDR.

DDR var dock synnerligen beroende av Sovjetunionen, både ekonomiskt, militärt och ideologiskt. Utan stöd därifrån skulle DDR inte överleva. Krenz illustrerar detta med en anekdot från tidigt 80-tal. Sovjetunionen bojkottade OS i Los Angeles 1984 som ett svar på USA: s bojkott av Moskva-OS 1980. Detta var ett gyllene läge för DDR. Utan konkurrens från Sovjetunionen skulle man kunna vinna en jäkla massa medaljer och därmed visa upp sin förträfflighet inför hela världen. Sovjets reaktion: "Asså, vi visste inte att ni hittat olja i Östtyskland." Alltså: ställer ni upp i OS stryper vi oljetillförseln. Mer behövdes inte.

Sommaren 1989 blev situationen ohållbar. Tusentals DDR-medborgare lämnade Östtyskland för att via Tjeckoslovakien och Ungern ta sig till Österrike och Västtyskland. SED stod handfallet. Man övervägde att stänga gränsen till Tjeckoslovakien, men det bedömdes som omöjligt. Många DDR-medborgare reste ju dit utan avsikt att fly republiken. Dessutom var det semestersäsong och många hade redan bokat in semester i Tjeckoslovakien och Ungern.

Jag behöver väl inte gå in på hela händelseförloppet här. Honecker stod på podiet bredvid Gorbatjov när DDR firade sitt 40-årsjubileum. Många av de förbipasserande, inte minst ungdomarna i FDJ valde att hylla reformatorn Gorbatjov istället för den åderförkalkade Honecker.

Strax utanför det officiella firandet i Republikens palats hade sympatisörer till "Nytt forum" - en nybildad oppositionsrörelse - samlats. De sjöng Internationalen och önskade sig en reformerad socialism. I Leipzig hade den protestantiska kyrkan blivit oppositionens centrum. Måndagsdemonstrationerna samlade där allt fler deltagare. Krenz gör en poäng av att SED:s ledning och han personligen gjorde vad de kunde för att dessa protestyttringar inte möttes med våld. Det faktum att inget blod flöt på Tysklands gator var ett resultat av SED:s medvetna strategi att till nästan vilket pris som helst undvika våld och inte under några omständigheter bruka skjutvapen.

Till slut blev det ohållbart att ha kvar Honecker som ledare. På ett politbyråmöte beslutades det enhälligt, dvs. även Honecker röstade för, att han avsattes och ersattes av Krenz.

Krenz var, och är, övertygad om att det var möjligt att reformera socialismen i DDR. Han påbörjade ett reformarbete. Censuren mildrades, de olika partierna i Folkkammaren fick mer att säga till om, arbetet påbörjades att skriva om vallagen och den brännande frågan om rätten att resa behandlades.

Folk tog dock knappast Krenz reformförsök på allvar. Han hade ju själv suttit i politbyrån under större delen av 80-talet och då varit trogen Honeckers linje. Varför skulle folk tro på hans reformvilja nu? Dessutom bestämdes DDR:s öde inte enbart av dess invånare. Andra världskrigets segrarmakter (som ologiskt nog inkluderar Frankrike) och Västtyskland hade sina egna motiv och viljor. Det är med frustration och bitterhet som Krenz berättar hur Gorbatjov säger en sak till honom, en helt annan till den västtyske förbundskanslern Helmut Kohl. (Självklart hade DDR folk placerade med insyn i vad Kohl sysslade med.)

Händelseförloppet gick nu snabbt. De socialistiska idealisterna i Nytt forum som varit en symbol för viljan att förändra DDR fick konkurrens från rörelser, inte minst västtyska partier, som en gång för alla ville krossa DDR och införliva det i Förbundsrepubliken. När SED fattade beslut om resefrihet med Schabowski p. g. a. bottenlös inkompetens (Krenz bitterhet gentemot honom är enorm) skapar kaos vid Berlins gränsstationer var ödet för "den första arbetar- och bondestaten på tysk jord" beseglat.

Krenz blev avsatt som generalsekreterare och statschef. Han blev till och med utesluten från SED/PDS. Några år senare blev han satt i flerårigt fängelse av Förbundsrepubliken. På minst sagt svaga grunder, ska sägas.

Krenz lider av den svårartade sjukdomen "partiell självinsikt". Han är självkritisk och inser att mycket i DDR borde gjorts annorlunda. Men han accepterar aldrig det faktum att en majoritet av medborgarna var jäkligt trötta på SED-diktaturen. Bl. a. ondgör han sig över att införlivandet i BRD var författningsvidrigt. Enligt DDR:s grundlag borde nämligen en folkomröstning ha ägt rum. Som om revolutioner bryr sig om grundlagar.

Jag tvivlar, faktiskt, inte på Krenz hederlighet. Han tror säkert på det han skriver. Men han problematiserar inte det faktum att hans syn på DDR är utifrån ett ovanifrånperspektiv. Han tillhörde landets yttersta elit och hade helt andra möjligheter än vanliga DDR-medborgare. En gång 1989 när han ville visa sig lite folklig sa han att han på fredagskvällen gillar att ta en burk öl eller två, precis som vem som helst. Problemet var bara att öl på burk inte fanns tillgängligt i DDR. Bättre verklighetsförankring än så hade eliten i de föregivet socialistiska staterna inte.

I skrivande stund befinner jag med i Vientiane, Laos. Här vajar de röda fanorna med hammaren och skäran fortfarande. Men de symboliserar bara ett litet elitpartis makt över staten. Ingenting annat. Likadant var det i DDR hösten 1989, och det var alldeles för sent att reformera systemet.

torsdag 14 maj 2015

Protestmöten i Göteborg efter Ådalsmorden

Ur "Ny Dag".


Stora protestmöten i Göteborg

Enhälligt krav om generalstrejk

I Göteborg hölls under fredagen fyra fabriksmöten. Vid Götaverken talade kamrat Senander för 1,500 arbetare, vid SKF: Valter Andersson inför 700 arbetare. Vid Orginal-Odner och Gamlestaden talade Ernst Andersson och Valter Andersson för 75 personer vardera. Dessutom hölls föredrag i de pråmar som fraktar arbetarna till och från Eriksbergs varv. På eftermiddagen anordnades ett improviserat möte på Masthuggstorget, som hade samlat ej mindre än 2,500 deltagare. Talare var kamraterna Senander, Valter Andersson och Bertil Burge. En utomordentlig kampstämning rådde. Protestresolution med krav på militärens avlägsnande från Ådalen som generalstrejk antog enhälligt. Om söndag anordnar Göteborgskommunen demonstration och massmöte. Uppställning på Järntorgsgatan kl. 4. Avmarsch till Heden kl 4,30. Tal kommer att hållas av Solveig Rönn, Bertil Burge, Senander, Valter Andersson och Charles Johansson.v

Kommunisternas appell efter Ådalsmorden 1931



Appell till SVERGES ARBETARE från Kommunistiska Partiets C. K.

Klasskamrater!
Arbetarblod flyter i Ådalen. Stripa-Ekmans regering har i profithajarnas intresse kommenderat det ”demokratiska” Sverges militärmakt att skuta ner demonstrerande arbetare. Gevärssalvorna har smattrat mot den ”inre fienden” - Ådalsproletärerna. För första gången i svensk arbetarrörelses historia har en arbetardemonstration överfallits av militär. Sex mördade – det är Ekmanregeringens blodiga handtag och solidaritetsbevis åt utsugaren Veerstegh och hans strejkbrytare.
Blodet som flutit i Ådalen skall inte ha flutit förgäves. De sex mördade skall bli hämnade genom arbetarmassornas enhetliga samling på den revolutionära klasskampens grundval. Ådalsarbetarna skall i sin kamp mot strejkbrytarslöddret, mot de militära mördarbanden, solidariskt understödjas av alla klassmedvetna arbetare.
Sverges Kommunistiska Parti, sektion av Komintern, riktar en flammande appell till Sverges alla arbetare att överallt som en man ta upp kampen mot arbetarmördarnas regering, mot strejkbryteri och fascism, mot hungeroffensiven och utsvältningen av de arbetslösa.
Arbetare, kamrater! Ordna överallt protestmöten och genomför proteststrejker mot arbetarmorden i Ådalen!
Soldater! Förbrödra er med arbetarna, låna er icke till mord på edra klassbröder!
Ådalens arbetare! Upprätthåll och utvidga generalstrejken! Inte en man i arbete förrän militär och strejkbrytare är borta från Ådalen!
Ned med arbetarmordens regering!
Proletär enhetsfront i den revolutionära klasskampens tecken mot fascism och strejkbryteri och mot arbetsköparnas hungeroffensiv!
Proletär solidaritet och enig kampfront med de tappra Ådalsarbetarna!

torsdag 30 april 2015

Till de tjeckiska kamraterna på deras majfirande: ett minne från året 1848

Karl Marx träffade på den tiden i Wien bokhandlaren Borrosch från Prag, ledaren för den tysk-böhmiska gruppen i den österrikiska nationalförsamlingen.
Borrosch klagade över nationalitetskonflikterna i Böhmen och tjeckernas föregivet fanatiska fientligheter gentemot tysk-böhmrarna. Marx frågade honom hur det stod till bland de böhmiska arbetarna. "Jo", svarade Borrosch, "det är en helt annan sak. När arbetarna går in i rörelsen då upphör detta. Där är det inte mer tal om tjecker eller tyskar, alla håller samman."
Det som de böhmiska arbetarna av de båda nationaliteterna bara kände på den tiden vet vi idag: hela fientligheten mellan nationaliteter är bara möjlig under de stora feodala godsherrarnas och kapitalisternas herravälde. Den syftar till att föreviga detta herravälde. Tjeckiska och tyska arbetare har gemensamma intressen och så snart arbetarklassen kommer till den politiska makten övervinns varje förevändning för nationella motsättningar. Ty arbetarklassen är enligt sitt innersta väsen internationell och det kommer på nytt att bevisas denna första maj.
London, 8 april 1893

(Källa: Marx-Engels-Werke. Band 22. Sid. 403. Berlin 1970. Översatt av Mattias Nilsson 2015-04-30)

söndag 12 april 2015

Kominterns stadgar

Kommunistiska internationalens stadgar
Så som de såg ut efter sjätte världskongressen 1928.

I. Principiella bestämmelser
§ 1. Kommunistiska Internationalen – den internationella arbetarassociationen – är föreningen av de kommunistiska partierna i de olika länderna till ett enhetligt kommunistiskt världsparti. Som ledare och organisatör för världsproletariatets revolutionära rörelse, som bärare av kommunismens principer och syften kämpar Kommunistiska Internationalen för att vinna majoriteten av arbetarklassen och de fattiga böndernas breda lager, för kommunismens principer och syften, för upprättandet av en världsdiktatur, för upprättandet av en världsunion av socialistiska sovjetrepubliker, för klassernas fullständiga avskaffande och för förverkligandet av socialismen, detta första stadium av det kommunistiska samhället.

§ 2. De enskilda partierna, som tillhör Kommunistiska Internationalen, bär namnet ”(resp. lands) kommunistiska parti” (sektion av Kommunistiska Internationalen). I varje land kan endast ett kommunistiska parti tillhöra Kommunistiska Internationalen som sektion.

§ 3. Medlem i de kommunistiska partierna och Kommunistiska Internationalen är envar som erkänner kommunistiska partiets i resp. land och Kommunistiska Internationalens program och stadgar, tillhör en av partiets undre grundorganisationer och aktivt arbetar i denna, underordnar sig alla partiets och Kommunistiska Internationalens beslut och regelbundet betalar medlemskontingenterna.

§ 4. Grundvalen för det kommunistiska partiets organisation är driftscellen ( i fabriken, gruvan, verkstaden, butiken, på ett gods o. d.), som omfattar alla i resp. företag arbetande partimedlemmar.

§ 5. Kommunistiska Internationalen och dess sektioner är uppbyggda på den demokratiska centralismens grundval. Dess grundprinciper är: a) val av alla – såväl lägre som högre – partiorgan på allmänna medlemsmöten, på konferenser och kongressen, b) periodisk rapportering av partiorganen inför deras väljare, c) de övre partiorganens förbindande kraft för de undre, sträng partidisciplin, punktligt och ofördröjligt genomförande av besluten av Kommunistiska Internationalen, dess organ och de ledande partiorganen.
Partifrågor diskuteras av partimedlemmar och organisationer endast till dess de avgjorts av vederbörande partiorgan. Sedan beslut antagits av Kommunistiska Internationalens kongresser, dess sektioners kongresser eller de ledande partiorganen, måste dessa beslut ovillkorligen genomföras, även om en del av medlemmarna eller av de lokala partiorganisationerna ej gillar dem.
Under illegala förhållanden är det tillåtet, att högre partiorgan utnämner lägre liksom att man använder koopteringen, med bekräftelse i efterhand av de högre partiorganen.

§ 6. I alla utomparlamentariska massorganisationer av arbetare och bönder och i deras organ (fackföreningar, kooperativa företag, idrottsföreningar, krigsdeltagarorganisationer), på deras kongresser och konferenser liksom också i kommunal- och landsparlamenten och deras utskott etc. måste, om där också bara finns två partimedlemmar, bildas kommunistiska fraktioner för att befästa partiets inflytande och partipolitikens genomförande i dessa organisationer.

§ 7. De kommunistiska fraktionerna är underordnade resp. partiorgan.
Anm 1. De kommunistiska fraktionerna i internationella korporationer (Röda Fackförenings-Internationalen, Internationella Röda Hjälpen, Internationella Arbetar-Hjälpen o. s. v.) är underordnade Kommunistiska Internationalens exekutivkommitté.
Anm 2. De kommunistiska fraktionernas organisatoriska struktur och formerna för ledningen av deras verksamhet bestäms genom särskilda instruktioner från Kommunistiska Internationalens exekutivkommitté och deras sektioners centralkommittéer.

II. Kommunistiska internationalens världskongress
§ 8. Kommunistiska Internationalens högsta organ är världskongressen av ombuden för alla partier (sektioner) och organisationer, som tillhör Kommunistiska Internationalen.
Världskongressen debatterar och avgör program-, taktik- och organisationsfrågor, som rör Kommunistiska Internationalens såväl som dess enskilda sektioners verksamhet. Rätten att ändra Kommunistiska Internationalens program och stadgar tillkommer endast världskongressen.
Världskongressen sammanträder vart annat år. Tidpunkten för kongressens inkallande och antalet ombud från de enskilda sektionerna fastställes av Kommunistiska Internationalens exekutivkommitté.
Antalet beslutande röster för varje sektion fastställes varje gång av ett särskilt kongressbeslut med hänsyn till partiets medlemstal och landets politiska betydelse. Bundna mandat erkännes ej.

§ 9. En extra världskongress av Kommunistiska Internationalen måste inkallas när flera partier, som på Kommunistiska Internationalens senaste världskongress tillsammans förenade på sig icke mindre än hälften av de beslutande rösterna, så kräver.

§ 10. Världskongressen väljer Kommunistiska Internationalens exekutivkommitté (KIEK) och Internationella kontrollkommissionen (IKK).

§ 11. Sätet för Kommunistiska Internationalens exekutivkommitté bestämmes av världskongressen.

III. Kommunistiska Internationalens exekutivkommitté och dess apparat
§ 12. Exekutivkommittén är Kommunistiska Internationalens ledande organ under tiden mellan världskongresserna. Den utger direkt åt alla Kommunistiska Internationalens sektioner och utövar kontroll över deras verksamhet.
Kommunistiska Internationalens exekutivkommitté utger Kommunistiska Internationalens centralorgan på minst fyra språk.

§ 13. Besluten av Kommunistiska Internationalens exekutivkommitté är bindande för alla sektioner och måste ofördröjligen genomföras av dem. Sektionerna har rätt att mot besluten av Kommunistiska Internationalens exekutivkommitté vädja till världskongressen. Tills kongressen upphäver besluten är dock sektionerna förpliktade att genomföra dess beslut.

§ 14. Centralkommittéerna i de enskilda sektionerna av Kommunistiska Internationalen är ansvariga inför sin partikongress och Kommunistiska Internationalens exekutivkommitté. Kommunistiska Internationalens exekutivkommitté har rätt att upphäva resp. ändra beslut såväl av sektionernas centralkommittéer som också deras kongresser och fatta beslut, vars genomförande är bindande för centralkommittéerna.

§ 15. Kommunistiska Internationalens exekutivkommitté är berättigad att ur Kommunistiska Internationalen utesluta partier, grupper eller enskilda medlemmar, som handlar emot resp. Kommunistiska Internationalens program och stadgar eller världskongressens resp. exekutivens beslut. De uteslutna har rätt att vädja till världskongressen.

§ 16. Kommunistiska Internationalens exekutivkommitté bekräftar Kommunistiska Internationalens enskilda partiers program. I fall då en sektions program icke bekräftas har denna rätt att vädja till världskongressen.

§ 17. De enskilda sektionernas centrala pressorgan är förpliktade att publicera alla beslut och officiella dokument från Kommunistiska Internationalens exekutivkommitté; i mån det är möjligt skall detta också ske i sektionernas övriga pressorgan.

§ 18. Kommunistiska Internationalens exekutivkommitté är berättigad att i Kommunistiska Internationalen uppta med rådgivande röst med kommunismen sympatiserande organisationer och partier.

§ 19. Kommunistiska Internationalens exekutivkommitté väljer inför ett inför den ansvarigt presidium som ständigt fungerande korporation, som under tiden mellan exekutivens sammanträden leder hela dess verksamhet.

§ 20. Kommunistiska Internationalens exekutivkommitté och dess presidium har rätt att upprätta ständiga byråer. (Västeuropeiska byrån, Sydamerikanska byrån, Östbyrån och andra exekutivens byråer.)
Anm. De ständiga byråernas kompetens fastställes av Kommunistiska Internationalens exekutivkommitté eller dess presidum. De sektioner av Kommunistiska Internationalen, till vilka de ständiga byråernas verksamhetsområde sträcker sig, måste vara underrättade om de dessa byråer givna fullmakterna.

§ 21. Sektionerna är förpliktade att genomföra anvisningar och direktiv av Kommunistiska Internationalens exekutivs ständiga byråer. Mot besluten av exekutivens ständiga byråer kan resp. sektion vädja till exekutiven eller exekutivens presidium. Därmed befrias dock icke sektionerna från plikten att utföra dessa de ständiga byråernas beslut så länge de icke har upphävts av exekutiven eller dess presidium.

§ 22. Kommunistiska Internationalens exekutivkommitté och dess presidium är berättigade att sända befullmäktigade ombud till Komm. Internationalens enskilda sektioner. De befullmäktigade ombuden erhåller av exekutiven order och är inför exekutiven ansvariga för sin verksamhet. Exekutivens befullmäktigade ombud måste lämnas tillträde till alla möten och sammanträden, till vilka de utsänts av exekutiven. Exekutivens befullmäktigade ombud genomför sin uppgift i intimaste kontakt med resp. sektions central. Dock kan deras uppträdande på partikongresser, konferenser eller rådslag inom sektionen i enstaka fall också vara riktade mot resp. partis centralkommitté, om centralkommitténs linje går emot exekutivens direktiv. Exekutivens ombud har särskild plikt att övervaka, att sektionerna genomför kongressens och exekutivens beslut.
Exekutiven och dess presidium har också rätt att sända instruktörer till Kommunistiska Internationalens enskilda sektioner. Instruktörernas rättigheter och plikter fastställes av exekutiven, inför vilken instruktörerna är ansvariga för sitt arbete.

§ 23. Kommunistiska Internationalens exekutivkommitté sammanträder minst en gång varje halvår. Den är beslutsmässig, när minst hälften av dess medlemmar är närvarande.

§ 24. Sammanträdena i exekutivens presidium äger rum minst var fjortonde dag. Presidiet är beslutsmässigt, när minst hälften av dess medlemmar är närvarande.

§25. Presidiet väljer det politiska sekretariatet som beslutande organ. Detta förbereder frågorna till exekutivens och dess presidiums sammanträden och är dess verkställande organ.

§ 26. Presidiet utnämner redaktion för exekutivens utkommande tidskrift och andra publikationer.

§ 27. Exekutivens presidium upprättar en avdelning för arbetet bland de arbetande kvinnorna, ständiga kommissioner för enskilda grupper av sektioner (landssekretariat) och andra avdelningar, som är nödvändiga för dess arbete.

IV. Internationella kontrollkommissionen
§ 28. Internationella kontrollkommissionen prövar ärenden, som rör enheten och slutenheten av Kommunistiska Internationalens sektioner likasom också enskilda medlemmars av olika sektioner uppförande som kommunister.
I den andan sysslar Internationella kontrollkommissionen med:
a) prövning av besvär från enskilda partimedlemmar mot sådana åtgärder av de kommunistiska partiernas centralkommittér, som räknas som en disciplinär åtgärd på grund av meningskiljsaktigheter
b) prövning av analoga ärenden, som rör medlemmarna av de kommunistiska partiernas centrala institutioner, och även sådana angelägenheter ifråga om enskilda partimedlemmar, i vilka enligt egen uppfattning Internationella kontrollkommissionen anser sig böra ingripa eller som den förelägges till prövning på förslag av exekutivens beslutande organ.

V. Förhållandet mellan Kommunistiska Internationalens sektioner och exekutivkommittén
§ 29. Centralkommittéerna i samtliga sektioner av Kommunistiska Internationalen liksom också i de som sympatiserande i Kommunistiska Internationalen upptagna organisationerna är förpliktade att alltjämt till exekutiven insända sina sammanträdesprotokoll och rapporter över sin verksamhet.

§ 30. Nedläggandet av funktioner, vare sig av enskilda medlemmar av en sektions centralkommitté eller av hela grupper, är att anse som desorganisation av den kommunistiska rörelsen. Varje ledande post i ett kommunistiskt parti tillkommer icke innehavaren av det ifrågavarande mandatet utan hela Kommunistiska Internationalen. Valda medlemmar i sektionernas ledande centralorgan kan endast med exekutivens bifall nedlägga sina mandat innan nyval företagits. Av resp. partiers centralkommittéer utan exekutivens medgivande godkända avsägelser är ogiltiga.

§ 31. Kommunistiska Internationalens sektioner, särskilt sektionerna i moderländerna och deras kolonier liksom också grannländernas sektioner, har att inbördes upprätthålla intima organisatoriska och informatoriska förbindelser. Detta skall få sitt uttryck i ömsesidig representation vid konferenser och kongresser – liksom också – i samförstånd med exekutiven – genom utbyte av ledande krafter.

§ 32. Två eller flera sektioner av Kommunistiska Internationalen, vilka (som t. ex. i de skandinaviska eller Balkan-länderna) genom gemensamma kampbetingelser politiskt står i förbindelse med varann, kan med exekutivens gillande för att uppnå ett koordinerat uppträdande bilda en federation, som verkar under exekutivens ledning och kontroll.

§ 33. Kommunistiska Internationalens sektioner har att regelbundet till exekutiven inbetala kontingenter, vilkas storlek bestäms av exekutiven.

§ 34. Sektioners kongresser – ordinarie och extra ordinarie – kan inkallas endast med exekutivens medgivande.

§ 35. Kommunistiska Ungdoms-International är en fullt berättigad sektion av Kommunistiska Internationalen och underordnad Kommunistiska Internationalens exekutivkommitté.

§ 36. De kommunistiska partierna måste vara förberedda på att fortsätta sin verksamhet illegalt. Exekutivkommittén är förpliktad att understödja partierna vid förberedandet av den illegala verksamheten.

§ 37. Överflyttandet av medlemmar i Kommunistiska Internationalen från ett land till ett annat är tillåtet endast med medgivande av deras sektions centralkommitté. Kommunister, som har växlat uppehållsort, är förpliktade att inträda i det lands sektion, där de slår sig ned. Kommunister, som utan tillstånd av centralkommittén avrest ur sitt land, får icke upptagas av de andra sektionerna av Kommunistiska Internationalen.

tisdag 6 januari 2015

Vägvisare till Motståndets estetik 1

Vägvisare till Motståndets estetik 1
Studiehandledning av Magnus Bergh


Innehållsförteckning

Inledande kommentar..... 1
Studiecirkelsammankomster
1 Berlin, onsdagen den 22 september 1937 – eftermiddag..... 3
2 Berlin, onsdagen den 22 september 1937 – kväll..... 6
3 Far och son – socialdemokrat och kommunist..... 9
4 Kafka, Neukrafntz och proletärlitteraturen – ur ett vidsynt perspektiv..... 12
5 Spanien. Cueva la Potita (grottan)..... 16
6 Spanien. Påsken 1938..... 19
7 Inifrån Guernicas labyrinter..... 23

Att läsa vidare..... 29


(sid. 1)
Vägvisare till Motståndets estetik 1 är en studiehandledning till första bandet av Peter Weiss' romantriologi Motståndets estetik (i svensk översättning av Ulrika Wallenström 1976-1981). Jag har disponerat den i sju avsnitt, motsvarande sju studiecirkelsammankomster. Avsnitten bygger på en komprimering av den styckeindelning som finns i romanen, med orubricerade och onumrerade textblock om ca 10-15 sidor vardera.
Cirkeldeltagarna bör inledningsvis numrera dessa textblock i löpande följd eftersom hänvisningar i fortsättningen kommer att ske direkt till blocken. De är sammanlagt 33 st och de börjar på sidorna 7, 16, 28, 39, 58, 79, 87, 97, 105, 127, 140, 150, 158, 168, 187, 200, 213, 223, 234, 244, 252, 270, 278, 286, 296, 302, 312, 319, 338, 348, 355, 367 och 385.
De i det här sammanhanget föreslagna sju längre textavsnitten varierar mycket i storlek. Meningen har inte varit att dela texten i sju lika stora bitar, utan att strukturera den så att bokens undertitel bättre skulle komma till sin rätt. Roman står det under titeln på omslag och försättsblad.
Vid avgränsningen av avsnitten har jag lagt särskild vikt vid romanens nuplan: så fort berättarjaget byter vistelseort eller handlingen på annat sätt flyttas framåt i tiden uppstår en naturlig gräns för ett textavsnitt. En sådan uppstyckning av texten efter geografiskt nuplan och brott i tidsflödet – Berlin, Warnsdorf i Tjeckoslovakien, olika platser i Spanien – visar sig också någorlunda sammanfalla med andra tänkbara avgränsningsprinciper av innehållsligt slag: bitarna om Pergamonfrisen, Herakles och antiken, arbetarrörelsens historia, bakgrunden till det spanska inbördeskriget, nederlaget i Spanien, konsten, litteraturen o s v ordnar sig i ett likartat mönster Det är antagligen ingen tillfällighet. Det förefaller som om romanen är konstruerad på det sättet, som om det varit en genomgående konstnärlig formprincip, att förbinda varje politisk, historisk eller estetisk abstraktion med en konkret ort, en hemvist, som emellertid mer eller mindre förlorar sig som bakgrund allteftersom textväven breder ut sig.
Överallt i texten finns det vardagliga hållpunkter, datum, adresser, miljöer, utförliga beskrivningar av vyer, fasader, gator, rum, inredningar o s v, som vid första påseende kan passera som scenografiska anvisningar enbart för lokalfärgens, tidsprägelns och vardagsatmosfärens skull. Det högstämda tonfallet, de långa vindlande meningarna och den envist och exakt refererande berättarstilen i kombination med de avhandlade ämnenas allvarstyngd och svårighetsgrad kan tyckas svära alltför mycket emot det vardagliga och triviala för att detta skulle ha någon betydelse alls i sammanhanget. Men blir man bara varse ”rekvisitan” formar den sig till ett övergripande och synliggjort mönster i samklang med det övriga, och med en alldeles påtaglig verklighetsanknytning som gör att texten istället för att ögonblickligen förflyktigas dröjer sig kvar hos läsaren som minnet av en beröring.
Göran Therborns entusiastiska anmälan från 1976 träffar mitt i prick, när den hävdare att det finns ett plan i Motståndets estetik

(sid. 2)
”som direkt gäller vårt eget sätt att leva. Romanen förmedlar, drar fram och gör medvetet ett sätt att uppleva världen, som vi alla redan har mer eller mindre. Den skärper våra sinnen, vår nyfikenhet och vår fantasi när vi själva går ut och upplever en stad, ett landskap eller ett konstverk /.../ Weiss' bok ger en intensiv lust att leva med alla sinnen och alla delar av hjärnbarken.”

Nu går det inte att bortse ifrån att detta är ett avklarnat perspektiv, som infinner sig först efter avslutad läsning. Vägen dit är lång och utgången antagligen lika oviss som romanen är labyrintisk. Motståndets estetik är snårig, den gör motstånd, den kommer förväntningar på skam och den undandrar sig entydig sammanfattning. Det måste bli ett bestående intryck, och det är tillika en viktig del av den erfarenhet och livsinställning romanen vill vidarebefordra. Det finns inga genvägar. Kunskapsstoffet som romanen aktualiserar är gigantiskt och gäller snart sagt allt mellan himmel och jord och dess intressecentrum rör sig mellan politikens, historiens och estetikens områden på ett sätt om upphäver gränserna mellan dem. Innehållet tar form och formen blir innehåll. Romanen sammanfaller med sitt framställningssätt.

Bredvidläsningslitteraturen som finns förtecknad i anslutning till varje avsnitt är alltså medvetet sparsamt hållen och endast avsedd som komplement eller sidobelysning till texten, aldrig som en ersättning. Bäst fungerar det kanske om någon cirkeldeltagare tar sig an en bestämd bredvidläsningstext och sedan refererar den för de övriga. Till varje avsnitt finns en kort inledning, en sammanfattande redogörelse för vad som händer i de aktuella textblocken och ett försök att särskilja varje enskilt avsnitts förhållande till romanen som helhet. Romanen igenom sker innebördsförskjutningar, ofta föranledda eller förberedda av något bestämt konstverks innebördsrikedom. Det ser ut som om Peter Weiss med hjälp av sin bok velat iscensätta en serie experiment för att pröva olika sätt att beskriva och uppfatta verkligheten, och signalerar detta genom att varje gång ställe ett nytt konstverk, en särskild bild eller bok i centrum för framställningen.

När det några gånger framöver hänvisas till Peter Weiss' övriga författar- och konstnärskap sker det som en påminnelse om vilka intima anknytningspunkter som finns mellan allt han skrivit och gjort. Särskilt bör dock nämnas Notizbücher 1971-1980 – i fortsättningen kallade Notisböckerna – d v s författarens arbetsanteckningar från tiden för romantrilogins tillkomst. Tillsammans med allehanda dokument, utkast, läslistor, frågor, kommentarer och citat, plus så gott som hela bildmaterialet bekvämt samlat inom ett verks pärmar, förmedlar notiserna intrycket av ett lustfyllt fantiserande kring romanstoffet. Det här förhållningssättet blir sedan en bestående och viktig bit av Motståndets estetik. Härigenom stimulerar den till efterföljd och inbjuder till medskapande.

(Sid. 3)
1 Berlin, onsdagen den 22 september 1937 – eftermiddag (block 1-4, s 7-58)
Onsdagen den 22 september 1937 befinner sig Coppi, Heilmann och romanens berättarjag framför den tvåtusenåriga altarfrisen från Pergamon i Altes Museum i Berlin. Utanför pågår luftskyddsövningar och överallt på gatorna och i museet syns den bruna uniformen med hakkorset. Det är de unga kamraternas sista dag tillsammans. Dagen därpå ska berättaren resa till sina föräldrar i Warnsdorf, en liten tjeckisk stad alldeles på gränsen till Tyskland, för att därifrån kunna ansluta sig till den internationella brigaden i inbördeskrigets Spanien.
Det är Pergamonfrisen levandegjord som tornar upp sig för pojkarna på museet och som möter oss på romanens första sidor. Kropparna i stenen rör sig. Sedan följer ett långt, vindlande och alltmer analyserande samtal om vad som händer på frisens väggar, om figurerna på den, om de upproriska giganternas till synes hopplösa kamp mot de överlägsna gudarna. Ivrigt pratande lämnar pojkarna museet och vandrar längs Berlins gator. Resten av dagen och kvällen tillbringar de i köket hemma hos Coppis.
Samtalet utvecklar sig åt alla håll på ett sätt som kommer att bli typiskt för romanen. Man måste försätta sig bakåt i tiden för att kunna tala om Pergamonrikets uppgång och fall och om frisen som en samtidskrönika i mytisk förklädnad, och ännu längre bort i tid och rum – bortom gränsen för det helt mänskliga – för att kunna tillägna sig innehållet i myterna om gudarna och de upproriska. Kampen mellan dem däruppe och dem därnere växer till en fixeringsbild för klasskampen mellan utsugare och utsugna i alla tider, på alla platser. Pergamonfrisen kommer ständigt att finnas närvarande i Motståndets estetik, som en formande grundstruktur.
Frisen tillskrivs även en framåtblickande funktion. Man är överens om att frågan om de arbetandets och förtrycktas enhet – som verkar mer avlägsen än någonsin under den hårda repressionen efter nazisternas maktövertagande – måste vara den helt utslagsgivande frågan ifall den fasta strukturen från frisen någonsin ska kunna brytas. Att det finns ett gapande hål i frisen efter den bortvittrade Herakles ter sig plötsligt som ett löftesrikt omen. Herkales är den enda gudomliga gestalt, som har rykte om sig att inte helt och hållet handla efter ett förutbestämt schema. Son av en dödlig mor har han ett mänskligt arv att förvalta. Halvguden skulle kunna rekonstrueras som förebild: som den upprorsande och befriare ryktet redan på den tiden beskrev Herakles som.
Är det möjligt att vända kunskapsinnehållet i frisen så att de besegrade, som fått betala priset för andras kunskaper och rikedomar, själva skulle kunna få tillgång till den och dra nytta av den? Coppis mor tvivlar. Som gatabarrikad kanske marmorn kunde komma till användning, knappast till något annat. All erfarenhet talar mot det, och de andra är också tvungna att konstatera att en vetenskaplig, materialistisk och praktisk världsbild alltid varit förbehål-

(Sid. 4)
len de härskande och besuttna; handelsmän och sjöfarare som byggt sig broar, hamnar och befästningar, upprättat kartor, vidgat sitt vetande i takt med sin expansion. Så har det varit alltsedan antiken. Vidskeplighet och skönmålningar, hoppet om ett liv efter detta, har anstått folket, som tröst och narkotikum, för att de inte visste bättre. Klyftan mellan klasserna var en klyfta mellan olika kunskapsområden. Att känna världen betydde att behärska den. Så bunden är kunskapen vid makten, att inte ens en självklarhet som att ”jorden är rund och vrider sig kring sin axel” skulle gå att ograverad ta över. Den representerar också en kunskap som bekräftar att det finns besuttna och egendomslösa. Och ändå, menar Heilmann, kan man ta all världens samlade kunskaper till sig och för dem finna en utsiktspunkt bortom de självklarheter som håller ihop den rådande sociala ordningen – bara man envist håller de egna anspråken på tillvaron för ögonen. Kunskapen om jordens egenrotation behöver inte bekräfta skiftarbetet ofrånkomlighet, den kan också vara en känsla av att rusa fram i världsrymden på ett snurrande klot som skulle kunna rubba den vardagliga tilliten till orubbligheten i det som synes vara.
Nyckeln till kunskapen ligger för Heilmanns del i att den alltid kan tolkas på nytt. Heraklesmyten (s 20-27), historien om kunskapen (s 41-47) och Pergamonfrisen, som han återberättar dem, blir hans eget bidrag till förverkligandet av den föresatta erövringen av kunskapen och kulturen. Genom ifrågasättanden och omtolkningar av det fastlagda kan det ske.
Och i den tätnande skymningen rör sig än en gång frisen, projicerad av fantasin, bland skuggorna på väggen i köket framför Coppi, hans mor, Heilmann och berättaren.

Litteratur:
Någon allmän framställning av antiken och antika föreställningar är bra att ha till hands. Den kan bidra med något av den överskådlighet som saknas hos Peter Weiss, och som blir särskilt kännbar innan man vant sig vid hans framställning. Läser man uppmärksamt texten en gång till kommer man att uppräckta att den bakgrund man inte trodde fanns, ändå finns. Claes Lindskogs Grekiska myter och sagor och den utförligare Antikens historier av Alf Henriksson går bra att använda. Särskilt praktiska är de kartor och register över händelser, personer och mytiska väsen som man kan ta sin tillflykt till när romanens myller blir för överväldigande.
I Nordisk familjebok och Svensk uppslagsbok finns utmärka artiklar, beskrivningar och bilder av Pergamonfrisen.

Frågor, kommentarer:
Lyft fram några vardagliga detaljer som ger tidsprägel och lokalfärg åt framställningen. Beskriv hur pass väl inbäddade i texten de kan ligga.

Försök följa de tre kamraternas vandring genom Berlin på en karta. Starta från Altes Museum precis mitt i staden, gå sedan nästan rakt norrut till Coppis

(Sid. 5)
hem vid korsningen Rosenthaler Strasse-Linienstrasse. Berättarens hemtrakter, i närheten av Wedding, vid Pflugstrasse, går också att lokalisera. I Nordisk familjeboks andra upplaga finns en bra karta över Berlin.

Vad karaktäriserar Peter Weiss' skildring av vardagen i Nazityskland? Hur kan man förklara det faktum att han så ogärna nämner nazismen vid gängse benämningar, likaså nazisterna sjlva, deras emblem, symboler o s v? Det ”roterande och hackande emblemet”, ”han som var född i Braunau”.

Ge exempel på sådana stället i texten där övergången mellan olika tidsplan – t ex mytisk tid och nutid – sker abrupt och tydligt så att inga problem kan uppstå med att skilja det ena från det andra. Jämför med sådana ställen där övergången istället blir smygande, så omärklig ibland att de olika tidsplanen omöjligt går att särskilja. Skulle det sista överhuvudtaget ha varit möjligt att arrangera utan de kompakta textblocken?

Hur skiljer sig Coppis mors syn på det borgerliga kulturarvet från de unga männens? På vilket sätt är hennes perspektiv en kvinnas?

Redogör för Heilmanns idé om hur bildhuggarna, mer eller mindre medvetet, skulle komma att förmedla något av sina egna erfarenheter till stenfrisen, stick i stäv med uppdragsgivarnas intentioner. (Se s 53 f)

På s 53 beskrivs också vilka allmänna förutsättningr av ekonomisk och social art som gällde vid tiden för frisens tillkomst i Pergamon på 100-talet f Kr, och längre från på s 56 (i anmärkningsvärd överensstämmelse!) motsvarande för tiden – sent 1800-tal – då frisen återupptäcktes, grävdes fram, togs isär, paketerades och skickades till Berlin. Framgår det av romanen hur fascisterna förvaltat detta arv?

Gudamyter och andra religiösa föreställningar brukar anses föga tjänliga i progressiva sammanhang såsom varandra konservativa och passiviserande. Vad gör Heilmann med myten för att få den att fungera som ett redskap för förändring?

Heilmanns kunskapsoptimism är inte att ta miste på. Ändå bekräftas på varje punkt kunskapsklyftan mellan klasserna i hans berättelse om styrmännen gå galärernas däck, som äger hela havets vidd i sina huvudem, medan slavarna under däck bara känner det som ryms inom bojans räckvidd. Och desto mer ödesdiger framstår klyftan, när man som Heilmann formulerar själva frågan om makten som nästan uteslutande en fråga om kunskap. Varifrån hämtar han då sin optimism, som är så stor att den smittar själva framställningen av det saknade? Sällan har väl lärdomshistorien beskrivits i så vällustiga ordalag som här, ur deras perspektiv som hållits utanför den.

(Sid. 6)
2 Berlin, onsdagen den 22 september 1937 – kväll (block 5-8, s 58-105)
Man sitter i taklampans sken bakom fördragna mörkläggningsgardiner hemma hos Coppi. Coppis far kommer hem från jobbet på vapenfabriken. Han är trött och slut. För honom mäts vetgirighetens gränser upp av tröttheten efter en arbetsdag. Inte kan han sätta sig ner och läsa en bok på kvällen. Han skulle ofelbart somna innan han hunnit ens en sida. Bakgårdsfasaderna med sina mörklagda fönsterrader på vilka speglade moln illusoriskt seglar fram omgärdar en väldig instängdhet.
Om konsten ska kunna vara en vägvisare till kunskapen, måste den vara en tydlig, lättfattlig och uppmuntrande vägvisare, som noga måste akta sig för att stöta bort den som saknar bildning och studievana och får framförallt inte komplicera bilden av en ändå nog så oöverskådlig och obegriplig värld. Förebilder till en konst av det proletära slaget finns hos 1800-talsmästarna, de som skandaliserade konstsalongerna med sina personliga vittnebörd från ett arbetets helvete: Repins pråmdragare, Pervos barnarbetare, Jarosjenkos eldare, Dorés rapporter från Londons hamn. Hos Courbet och hos Millet anar man början till en utveckling av temat arbetaren i konsten som ska fullbordas med de socialistiska realisternas fulla värdesättande av arbetet och den arbetande människan. Hos Courbets stenhuggare och hos Millets lantarbetare kan man skönja den uppdämda kraften från seklets alla misslyckade uppror, motståndstankens födelse. Det är fr a Coppi som formulerar sig kring den realistiska konsten, där arbetaren för första gången tillåts stiga fram, så att han kan känna igen sig själv, se sig bekräftad.
Även om Heilmann är kritisk till inslagen av idealisering och heroisering i den fullt utvecklade socialrealismen, ser också han den som ett nödvändigt led i skapandet av en fast grund för en världsåskådning. Men, säger han, så länge den gör anspråk på absolut giltighet, framför varje annan utsaga, kan han inte acceptera den. Den må aldrig så mycket sätta arbetaren i händelsernas centrum, den underskattar honom om den tillerkänner honom enbart en verklighetsaspekt: ”Konstnärliga frågor kan inte behandlas under emotionella och ideologiska hänsynstaganden /.../ de skyler över de motsägelsefulla processer i vilka något nytt uppstår.” Förenklingen blir så lätt förfalskande, och då riskerar varje handling, även den politiska, att ta miste.
Samtalet som ideligen växlar mellan antik historia, konst, nutidshistoria och politik bärs fram av olika stämmor, olika röster bland vilka Heilmanns och Coppis framstår som de extrema poler mellan vilka argumentet studsar. Motsättningarna dem emellan blir gärna antagonistiska, men som personer spelas de likväl aldrig ut mot varandra, tvärtom förses de hela tiden med bästa tänkbara argument. Förekommer det någon syntes alls, vid sidan om berättelsens totala verkan, är den nästan alltid lagd i berättarens mun. Block 6 kan ses som en sådan jämkanske sammanfattning av vad som dittills sagts i romanen om konst, ideologi, politisk medvetenhet och handlingsberedskap. I och

(sid. 7)
med den är det väl förberett för det steg vidare i diskussionen om estetik och politik som införandet av Dante och hans komedi innebär.
Divina Commedia blir ett konstverk av nästan samma vikt för Motståndets estetik som Pergamonfrisen. Men här handlar det om konstnärens roll vid sidan om det konstnärliga tecknet. Hur kan en person som Dante på en gång göra troligt ett helvete och samtidigt undgå att fängslas av det? Hur kan han och hans text överleva det mötet? Det hör ofrånkomligen till vad som krävs av den fullständiga och trogna verklighetsåtergivningen att konstnären ställs inför situationer av sådant ohyggligt slag att identifikation eller engagemang måste framstå som omänskligt. Som ett skydd mot verklighetens förlamande åsyn fungerar då den estetiskt formande konstnärliga distansen, och gör det möjligt för konstnären att skapa överblick även i kaos. Den absurda uppmaningen att hålla huvudet kallt i stridens hetta kan antagligen bara konstnären efterleva.
I samband med diskussionen om Divina Commedia har berättelsen för ett ögonblick flyttats från köket hemma hos Coppi till kyrkogården i Hedwigs församlingi Berlin, där Coppi, Heilmann och berättaren första gången gjorde florentinarens bekantskap, en plats med passande associationer till nedstigandet i dödsriket. Härmed har den en gång för alla knutits till Dante och hans komedi för romanens vidkommande. Varje gång Dante kommer på tal längre fram i trilogin finns kyrkogården i Hedwigs församling med som ett lösenord och en konkret förankring åt det abstrakta tankeinnehållet kring Dantes roll som konstnär.
Och nu är Coppi med igen som jämspelt, trots hans nyss redovisade reservationer inför borgerlig högkultur av just Dantes slag. Det är viktigt för förståelsen av Motståndets estetik, att man i varje läge, inför varje nytt problem, helt förutsättningslöst kan tänka sig att börja om från början.
I nästa block, i köket hemma hos berättaren – nu är det natt i Berlin, och berättaren har lämnat sina vänner och gått hem till sig på Pflugstrasse nr 7 – ställs antagligen varje läsare av Motståndets estetik på ett sådant drastiskt prov på den egna förutsättningslösheten i läsandet, att han eller hon tappar koncepterna och inte tror sina ögon. Vad som här beskrivs är otroligt, men egentligen inte konstigare än att figurerna på frisen från romanens första sidor rör sig, eller att Berlins gator här på en gång befolkas av påhittade personer som berättaren och hans familj och sådana som verkligen trampade dem, som Horst Heilmann och Hans Coppi. Men block 8 i Motståndets estetik har Peter Weiss på det mest handgripliga sätt förevisat en konst i Heilmanns anda, som både speglar och ifrågasätter verkligheten. Och därmed är onsdagen den 22 september till ända.

Frågor, kommentarer:
Försök renodla Coppis respektive Heilmanns ståndpunkter i diskussionerna om konst och politik. Risken är annars stor att man förbiser de konsekventa skillnaderna dem emellan, hänvisad som man är till berättelsens ”entoniga”

(sid. 8)
referat. Pröva ett enkelt rollspel: någon/några spelar Coppi, någon/några Heilmann. Till att börja med kan man läsa nyckelrepliker direkt ur boken, sedan kan man försöka spinna vidare på temat själv.

Mitt på s 65 finns en beskrivning av hur tröttheten efter en lång arbetsdag sätter stopp för alla försök med kvällskurser och studiecirklar. ”Pannorna dunkade i bänken” . . . Det har varit frestande att lyfta fram den biten som ett motto för den här studiecirkeln. Boken är jobbig. Han man inte tidigare vågat låtsas om det, är det nu hög tid. Försök beskriva vilka problem ni har med läsningen, och jämför er situation med den som finns beskriven i romanen kring det citerade stället.

Det finns drag i beskrivningen av Dantes Divina Commedia som lika gärna kunde syfta på Motståndets estetik. Försök att hitta några sådana och håll föreställningen aktuell under hela studiecirkelns gång. Dantes gudomliga komedi har varit en mycket viktig inspirationskälla för Peter Weiss under arbetet med Motståndets estetik. Det är inte bara blockindelningen – 33 stycken – i Peter Weiss' roman som kan föra tankarna till Dantes komedi.
Är det rimligt att tänka sig ett ”lidelsefritt engagemang” i Dantes efterföljd? Finns det överhuvudtaget en sådan konstnärlig distans, eller bör den kanske formuleras på något annat sätt?

Den förbryllande utvecklingen av block 8 finns faktiskt förebådad redan inledningsvis. Gestalterna i några av Giottos bibliska motiv, en bebådelse och en himmelsfärd, som berättaren frammanar för sitt öga (s 98 resp 102), ordnar sig till det mönster som kommer att upprepas i ”verkligheten” i romanen. Och det ena är ju inte märkvärdigare än det andra eller . . .?

*
På sätt och vis är de första 105 sidorna att betrakta som ett förspel till Motståndets estetik. Det avslöjar några takter i varje enskilt tema som sedan återkommer för full orkester längre fram i boken, då renodlade och inte så sammanvävda som här. Framställningssättet, med de oupphörliga övergångarna mellan olika tidsplan och skeenden, tycks mer markerat i början av romanen än kanske någon gång senare. Försöket att inom ramen för en enda eftermiddag söka komprimera allt påminner om James Joyces heroiska strävan att i sin roman Odysseus återskapa en hel värld inom loppet av ett dygn.
Peter Weiss måste ha varit angelägen om att genast visa sin boks rätta särart. Det är omvittnat att de inledande hundra sidorna i Motståndets estetik för många läsare blivit en tröskel man aldrig kommit över, men det visar sig också, att har man väl gjort det, blir de till en utsiktspunkt från vilken resten av romanen förefaller så mycket mindre snårig och så mycket lättare att forcera.

(sid. 9)
3 Far och son – socialdemokrat och kommunist (block 9-14, s 105-187)

På dryga åttiotalet sidor utvecklas ett för romanen ovanligt väl sammanhållet tema: den tyska arbetarrörelsens historia från första världskriget och framåt ur ett strikt historiskt och politiskt perspektiv och för ovanlighetens skull utan några utförligare sidoblickar på konst och litteratur. Den yttre ramen för framställningen är den lilla böhmiska staden Warnsdorf, dit berättaren nu alltså anlänt för att ta adjö av sina föräldrar innan han reser vidare till Spanien.
Under två mycket intensiva dygn – 28-29 september 1937 – håller far och son varandra vakna med ett långt, slingrande samtal om det politiska läget i Tyskland och om arbetarrörelsens ställningar. De sitter som vanligt i köket, den här gången under jorden i föräldrarnas tillfälligt hyrda källarvåning. Föräldrarna befinner sig sedan tre år tillbaka mer eller mindre konstant på flykt undan nazismen. Medan de bofastas fötter passerar fram och tillbaka i fönstergluggen mot gatan ovanför, hörs Mussolinis illavarslande svada från radion, blandad med führerns, en tysk-italiensk axel förs på tal, mellan Berlin och Rom, rakt igenom Warnsdorf, som en påminnelse om utsattheten.
Berättaren drar sig till minnes sin barndom i Bremen och hur han som årsbarn med den ryska oktoberrevolutionen alltid levat i upprorets tecken. Familjens skiftande öden och uppehållsorter blir en krönika och karta över den tyska arbetarrörelsen; från rådsrepublikens fall 1919 till upproret i Berlin 1929 och så småningom illegaliteten och exiltillvaron i nazityskland under 1930-talet.
Nu eftersträvas Peter Weiss knappast några kronologier eller några historier med början, kulmen, slut. Han väljer i stället att gestalta konflikten mellan fadern, socialdemokraten, och sonen, kommunisten. Konfrontationen blir en ögonblicksbild av den tyska arbetarrörelsens svåra inre splittring i två partier: en gång socialdemokrater i regeringsställning kontra spartakister, numera socialdemokrater och kommunister, båda illegala efter 1933 och nazisternas maktövertagande, men likväl oförsonliga.
Namn, platser, årtal myllrar i texten, kanhända välkända för en tysk publik, antagligen okända för en svensk. Nyttig bredvidläsningslitteratur till detta avsnitt är alltså någon enkel överskådlig historisk framställning med inriktning på arbetarrörelsen. Om man har de historiska sammanhangen klara för sig, kan man med desto större uppmärksamhet tillgodogöra sig det som är speciellt för just Motståndets estetik. Nämligen den trogna återgivningen av oense partiers bästa argument och en lyhördhet för de envisa enhetssträvanden som ändå fanns i Tyskland, och som när de misslyckades framstår i en än mer tragisk dager. Här redogörs för den misslyckade enhetsfronten och därpå om förberedelserna för en folkfront, och som ett slags förebud om vad som komma ska, berörs tecken på splittring i det spanska försvaret och rykten om processer mot kommunister i Sovjet.

(sid. 10)
Referatet av det långa samtalet plus den noggranna dokumentationen av namn på socialdemokrater och kommunister i ändlösa kataloger kan tyckas torrt i överkant och framställningen mindre inspirerad än i romanen i övrigt. Det är möjligt att kombinationen av tragik, misslyckade och dokumentär stil på ett olyckligt sätt döljer den underström av motstånd och poesi (estetik) som ändå finns här, som överallt annars i romanen.
Ty bilden av de rivaliserande arbetarpartierna som en far-son-relation innehåller inte vara associationer till motsättningar, styrkemätningar och fadersuppror, den växer fram i en känsla av innerlighet, tillgivenhet och ömsesidigt beroende. Den fanns rentav förebådad i förra avsnittets block 8, när sonen skapar fadern som ur en lerklump på köksgolvet (s 102 f). På ett estetiskt och poetiskt plan antyds en enhet och ett samförstånd av ett helt annat slag än det strikt politiska förbund som hela tiden hägrar för de samtalande. Det får bli konstnären Peter Weiss' utopiska motbild till förhållandena i Tyskland på 1930-talet. Vackert finns den tanken formulerad i sista blockets sista rader om det röda lövet som singlar ner på fadern.

Litteratur:
Wolfgang Abendroth: Den europeiska arbetarrörelsens historia, 1980

Arbetarrörelsen. En uppslagsbok. När?Var?Hur?Serien (1978). Efter kortfattade historiker från varje land, hittar man en utförlig biografisk del där åtskilliga av namnet från Weiss' långa namnlistor återkommer; ett socialdemokratiskt urval och perspektiv är dock markant – och intressant.

Vems är världen? Kultur och samhälle under Weimarrepubliken. Moderna museets katalog nr 162. Förutom den obligatoriska historiken massor av bilder och dokument från precis den tid och de miljört Weiss' figurer vistas i. Därtill är katalogen full av prov på sådan tillfällighetskonst av agitatoriskt slag – affischer, flygblad, pamfletter, gatuteater o s v – som Coppi sysslar med och som ofta förs på tal i romanen: nidteckningarna, karikatyrerna.

Far och son är oense om mycket ett gemensamt tycke har de dock – Rosa Luxemburg, ensam kvinna i denna manliga församling. Vill man komplettera läsningen av detta avsnitt kunde man med fördel läsa något av eller om Rosa Luxemburg. Hon finns med här som en fingervisning framåt i tiden, mot den enhet som ännu inte uppnåtts. Se t ex hennes berömda, profetiska angrepp på Lenins organisationsteori, ”Den ryska socialdemokratins organisationsfrågor” från 1904, före den stora splittringen och andra internationalens upplösning. Den uppsatsen hittar man i ett nyutkommet urval av hennes texter i Arkivs klassikerserie, Masstrejk, parti och revolution, 1983.

(Sid 11)
Frågor, kommentarer:
Socialdemokrater – Oavhängiga – Spartakusförbundet – Kommunistiska partiet – på s 155 finns dessutom en uppräkning av mindre vänsterfraktioner som Rote Kämpfer m fl. Är mängden ”cirklar, klickar, centra, flyglar och plattoformar”, som det står på ett ställe, resultatet av en splittring, eller orsakar de den? Hur fungerar det? Översätt till svenska förhållanden – då och nu, skillnader, likheter?

Folkfront – enhetsfront; red ut begreppet.

Redogör för Kominterns roll för enhetssträvandena.

Går det att formulera på vilket sätt socialdemokratiska enhetssträvanden skiljer sig från kommunistiska?

Hur ser de tyska arbetarråden från den allra första tiden efter första världskriget ut? Vad skiljer dem från t ex fackföreningar?

Sanningens minut. Vad svarar fadern egentligen, när sonen till slut, med en värdering som ger frågan en nära nog bibliskt ödesmättad ton ”och detta var på morgonen nästa dag”, frågar honom: ”Och varför anslöt inte du dig till Kommunistiska partiet”?

Diskussionen lämpar sig för ytterligare ett rollspel. Det är en av de verkligt centrala sammandrabbningarna i romanen. Återkommer några av motsättningarna från Heilmanns och Coppis diskussioner, eller är fronterna helt olika?

Det illegala motståndsarbetets speciella förutsättningar är av särskild relevans för en motståndets estetik, speciellt isoleringen och känslan av att befinna sig i odjurets buk får avgörande betydelse för dem som deltar. Men det blir sällan någon entydig beskrivning. Hur varieras den? I block 11 t ex förs illegaliteten och isoleringen i celler på tal flera gånger. Bl a blir det diskussion om det tilltagande hemlighetsmakeriet, sammansvärjningarna och konspirationerna: hur kommer uppriktigheten någonsin att kunna överleva i ett sådant kilmat?

Ur Notisböckerna: Coppi kommer, ger mig A. Rosenbergs bok, som han har stulit i en boklåda; sånt får man inte ge ut pengar på. Jag gömmer hans teckning mellan sidorna.

En poetisk dimension i den envist dokumenterande framställningen: En gång som liten stod berättaren hand i hand med sin far på etnografiska museet i Bremen framför en monter med en pygméfamilj i rekonstruerad ursprungs-

(sid. 12)
miljö. Den lilla proletära familjens påtvungna nomadtillvaro i en källare i Warnsdorf långt hemifrån, 15 år senare, påminner om dvärgfolkfamiljens situation, ryckt ur sitt sammanhang och satt till allmänt beskådande.

Willi Münzenbergs namn förknippas med mycket. På s 175 finns en lång lista. Den ger ett förvånansvärt aktuellt intryck. Som om den skulle härröra från slutet av 1960-talet rentav. Revolution i Kina. Uppror i kolonierna. Går det att urskilja ytterligare detaljer i Weiss' text som skulle peka framåt, och skvallra om att det i själva verket döljer sig en skrivande från 1970-talet bakom den – vars produktion på 60-talet just bestått i pjäser om förhållandena i tredje världen: Vietnam-diskurs Sången om skråpuken m fl – och inte två diskuterande på 1930-talet?

På s 181 står om Lutetiakommittén. Finns det några paralleller mellan Peter Weiss' sätt att namnge saker och ting och det slag av anspelningar, som han menar att Münzenberg använder sig av? Nämnandet av Rosa Luxemburgs namn kanske är ett sådant chiffer? eller Gramscics, som fadern för på tal i nästa cirkelavsnitt, hans skriverier kan väl knappast ha varit allmänt kända då?
I Notisböckerna förs chifferleken ofta på tal - ”Jag använder de autentiska namnen i romanen som chiffer” skriver han den 17/2-72 – men utan att för den skull ”avslöja” någonting. Och ibland förnekar han att så skulle vara fallet: ”Figurerna i boken: de är historiska, liksom även alla platser och händelser är autentiska – men allesammans behandlas ändå fritt, såsom anstår en roman. Jag har givit dem de autentiska namnen, därför att jag inte ville använda mig av chiffer.”

4 Kafka, Neukranzt och proletärlitteraturen – ur ett vidsynt perspektiv (block 15-16, s 187 210)

Som ett slags parentes i romanens flöde står första delens två avslutande textblock. Ännu en vecka efter avskedet från kamraterna i Berlin väntar berättaren hos sina föräldrar på besked om när den illegala gränsövergången till Spanien kan ske. Han fotvandrar ensam i bergen. Uppflugen på en bergstopp, på själva gränsen mellan Tyskland och Tjeckoslovakien, läser han Kafkas Slottet. Överraskad måste han medge, att Kafka, trots den närmast programmatiska mångtydigheten och det ofrånkomliga religiösa tonfallet, ändå formulerat en mycket typisk proletär erfarenhet.
Vad Kafka har att säga om förtryck, kringskurenhet och förnedring påminner honom omedelbart om den vardag som annars fått honom och likasinnade att framför varje annan litteraturyttring ställa det realistiskt dokumentära, den mest igenkännliga och uppfordrande verklighetsskildringen, som i t ex Klaus Neukrantz' lilla roman Barrikaden am Wedding. Det är en uppbygglig

(sid. 13)
berättelse om kamp för förändring med motiv från berättarens hemtrakter i Berlin som direkt manar till efterföljd. Men fastän den utförligt beskriver de arbetandes förnedring och förtryck lyckas den ändå inte förmedla känslan och vardagen under detta ok. Slottet får berättaren att se detta tomrum, och skänker ord att beskriva det.
På det här sättet för Peter Weiss samman två verkliga typexempel på det som brukar kallas litterär modernism och socialrealism, som två kompletterande sätt att beskriva verkligheten och inte som brukligt är, som två oförenliga motsatser. Det här är ett tema man känner igen från Heilmanns och Coppis samtal tidigare. Och det är dessutom ett tema som är närvarande överallt i Peter Weiss' senare författarskap. Slagfärdigast, kanske, har han formulerat sammanställningen av modernism och dokumentarism, realism, subjektivitet och objektivitet, fantasi och verklighet i pjäsen Hölderlin från 1972, när den unge Karl Marx säger till den åldrande diktare Hölderlin, att:

Två vägar är framkomliga
när det gäller att förbereda
en genomgripande omvandling.
Den ena vägen är
analys av den konkreta
historiska situationen.
Den andra vägen är
visionär gestaltning
av en djup personlig erfarenhet.

Nu är emellertid inte valet av Kafka eller Neukrantz som exempel fullt så tillfälligt som det kan förefalla i Motståndets estetik. Som om två väsensskilda böcker skulle korsa varandras banor bara för att den ena romanens tillkomstort och den andra romanens ämne, Berlin 1929, råkar samspela med en påhittad tysk arbetarpojkes vistelse i Kafkas hemland. Weiss' val av åskådningsexempel kan i själva verket direkt återföras på en mycket bestämd debatt om konst och politik som fördes i exiltyska och sovjetiska kulturtidskrifter just vid den här tiden och vars mest kända deltagare var den ungerska litteraturkritikern, filosofen m m Georg Lukàcs och Bertolt Brecht.
Den gången stod de åsikter om konstnärens förmåga att göra sin verklighetsbeskrivning eller -vision gällande i en politisk praktik, som Peter Weiss redovisar här, alltid mot varandra, aldrig som de stöttande poler Weiss' berättare ville se dem som. Fr a den modernistiska, ”svåra” och exklusiva litteraturen, med Kafka som särskilt drastiskt och talande exempel, fick från vänsterhåll en stämpel på sig att vara dekadent och självupptaget. Den sågs som ett uttryck för en snedvriden och pessimistisk verklighetsupplevelse, som ur politisk synpunkt måste anses felaktig, negativ, fjärmad från kampens realitet och därmed förkastlig. Denna syn på modernismen har väl än idag en viss förankring om än mera fördolt.

(sid. 14)
Diskussionen om socialrealism och modernism som den beskrivs i Motståndets estetik kan tyckas väl teoretisk för att vara en frågeställning om verkligheten i konsten. Men som så ofta i Motståndets estetik finns jämsides med argument och ståndpunkter för och emot en annan framställning som arbetar med exempel och illustrationer och det med så fina medel att den kanske inte alltid märks.
Medan berättaren reflekterar kring litteratur och proletärlitteratur, låter han sig distraheras av några målningar av Bruegel. Konstnärens avbildade folkliv får en så påträngande verklighetskaraktär för berättaren, att flamländskt 1500-tal blir levande framför honom och blandar sig med en böhmiska vardagen och dagen på torget utanför bokhandeln, där han nu befinner sig. Den här intensivt gestaltade upplevelsen av en förhöjd eller fördjupad verklighetsåtergivning i Bruegels konst svarar på en gång mot Neukrantz' förmåga att komprimera ett stycke socialt liv och Kafkas envist formande subjektivitet som tycks sträva efter att genomlysa och prägla varje vrå av världen. Bruegel blir en brygga och det levande exemplet på en förening mellan Kafka och Neukrantz.

Litteratur:
Klaus Neukrantz: Barrikaden am Wedding. Boken gavs ut på svenska 1933 med titeln Barrikader i Wedding på Arbetarkultur förlag. 1971 kom den ut igen – på KFML:r:s förlag Proletärkultur – och då med titeln Röd front Berlin 1929. Utgåvorna är slut på förlagen. Men boken borde gå att beställa fram på vilket bibliotek som helst.

Lars Bjurman har rekonstruerat den s k realismdebatten från 1930-talet i Lukàcs/Brecht. Det gäller realismen. 1975

Om hur Kafka blivit bedömd från vänsterhåll sedan 1930-talet och framåt kan man läsa i en uppsats av Kurt Aspelin, ”Kafka och den marxistiska litteratursynen”, tryckt bl a i Klartext, 1972.

Frågor, kommentarer:
Försök ge exempel på liknande motsatspar i litteraturen som det Neukrantz-Kafka representerar. Journalistisk kontra skönlitteratur t ex. Svenska motsvarigheter?

Avsnitt 4 är ett bra exempel på ett överblickande berättarperspektiv som är vanligt i Motståndets estetik. Ofta får det en rent fysisk gestaltning, som när berättaren placeras högst uppe på bergstopparna vid tysk-tjeckiska gränsen. Man skulle kunna göra en inventering av sådana upphöjda perspektiv i boken: från torn, broar, fönster osv.

(sid. 15)
Perpektivet i Bruegels tavlor kännetecknas av suverän överblick, som hela världslandskap. Målaren Peter Weiss måste ha tagit stora intryck av Bruegel. På Moderna museet på Skeppsholmen kan man titta på hans tavla från 1937: Den stora världsteatern.

Det finns en visuell styrka i Peter Weiss' språk och sätt att skriva. Diskutera detta och försök hitta exempel. Ett fint sådant hittar man på s 28 i beskrivningen av hur köket och köksfönstret hemma hos Coppis speglar i moderns brosch och därtill i ögats pupill.

Försök applicera tankarna om litteraturen i avsnitt 4 på Weiss' egen bok. Hur pass långt ifrån eller nära Kafka står han? På s 200 finns en beskrivning av Kafkas roman – i jordbrunt band! - som för tankarna till hans egen. Och var kommer då Neukrantz in?

I block 7, om Dante och Divina Commedia, talades om den distans som är nödvändig också för en engagerad, ställningstagande konst. Diskutera Kafkas ”allmängiltighet”, ”mångtydighet” och hans konstnärliga grepp, subjektiviteten, det groteska, det overkliga osv utifrån det resonemanget.

En tysk litteraturvetare – Petter Bürger – har i detalj visat hur Peter Weiss går tillväga för att skapa känslan av samtidighet mellan skilda tidsplan, som när Bruegels gestalter från liv t ex. Det sker genom att Weiss använder samma tempus, imperfekt, när han beskriver vad som sker i ett konstverk och när han syftar på berättarens, betraktarens verklighetsnivå. Det normala vore att skilja de båda nivåerna åt, genom att istället välja presens i beskrivningarna av konstverken.
”Fastän slottet var synligt, med sina låga, långsträckta byggnader, sina runda, murgrönsbevuxna torn, sina kråksvärmar, var det ändå fullständigt omöjligt att nalkas det. Det plågsamma var, att denna skiljemur stod fast från första början, att ingen undrade, varför lagen om slottets otillgänglighet måste gälla.” Av dessa på varandra följande satser från s 194 i Motståndets estetik hänför sig den första till Kafkas huvudpersons, lantmätarens verklighetsnivå, den andra till Weiss' berättares verklighetsnivå. När det så lite längre fram står: ”Från våra överordnades sida, liksom från slottet, hade vi fått höra att man ville ha nöjda arbetare.” (s 194-195) flyter de båda perspektiven – lantmätarens och berättarens i Weiss' bok – samman till en enda sammanhängande erfarenhet.
Jämför med några andra stället i texten där konsten och livet får gå upp i varandra på det här sättet. Fungerar det där på samma sätt som Bürger visat, eller har Weiss fler metoder?

Vad mera karaktäriserar språket och stilen i Motståndets estetik? Meningarna är långa. Men ibland är de kortare. När? Finns det andra särdrag? Hur är det

(sid. 16)
med bildspråket? Är beskrivningen på s 31 av Kremls kupoler som öppnade rosafärgade liljor mot kvällshimlens små molntussar ensam i sitt slag?
De massiva, kompakta textblocken ges gärna en poetisk avrundning som står som färgklickar mot det övriga: ett rött blad (block 14), små svarta mustascher, och glänsande fläckar (block 18), guldstoft (block 22) m fl. De här små passagerna kommer alltid oförberett och är gärna på en gång sammanfattande och förebådande, på ett lite gäckande sätt.

Manuskriptsidorna till romanen, framgår av Notisböckerna, är i folioformat, vilket än mer understryker den eftersträvade kompakta typografin där varje ord, varje sats, varje block, varje band får en jämbördig ställning. Vilka konsekvenser skulle en omredigering av texten efter gängse mönster – anföringsmarkeringar, styckeindelningar, kanske kapitelrubriker (jämför studiehandledningen) – få?

5 Spanien. Cueva la Potita (grottan) (block 17-25, s 213-302)

På Pergamonfrisens plats i det spanska avsnittet i Motståndets estetik står Antonio Gaudis ofullbordade katedralbygge i Barcelona från 1882, Sagrada Familia, Den heliga familjens försoningskyrka. I oktober 1937 befinner sig berättaren, nu ansluten till den internationella brigaden, och hans vän Auschmann framför detta besynnerliga tempel, som aldrig blivit annat än en ruin, fragmentarisk och ändå fulländad. Det på en gång högspänt sakrala och våldsamt anarkistiska i katedralens surrealistiska arkitektur är drag som kommer att gå igen också i Peter Weiss' hyllning till Spanien, den spanska republiken och dess försvarare.
Berättarens placering i Spanien blir inte som han hade tänkt sig vid fronten, utan långt därifrån som sjukvårdare på olika konvalescenthem för sårade soldater, mindre ärofullt och betydligt vardagligare. Här strider man mot andra, ”inre” fiender: missmod, chocker och psykoser, utbredd sexualnöd osv. Sin första tid i tjänst tillbringar han i inlandet, på det gamla herresätet Cueva la Potita; strax efter årsskiftet 37/38 förflyttas han till kusten, till Villa Candida vid Denia.
I Cueva möter berättaren en bekant från Berlin, Max Hodann, läkare och chef för stationen. Där finns också Diaz, politiskt ansvarig och ombud för Moskva, Münzer, tysk frivillig, Gomez, spanjor och socialist, Sixten Rogeby, svensk frivillig. Då och då har dessutom personer i överordnad och överblickande ställning sina vägar förbi, som Mewis och Stahlmann från den militära staben och författare och internationella rapportörer som Ilja Ehrenburg, Nordahl Grieg och Lise Lindbaek. De här är alla personer med direkt anknytning till internationella brigaden och Kommunistiska internationalen och de-

(sid. 17)
ras insatser för den spanska saken är väl kända och utförligt dokumenterade på annat håll.
Peter Weiss regisserar emellertid sina romanfigurer ganska stramt och låter dem på ett konsekvent sätt representera motstridiga åsikter och erfarenheter mot bakgrund av den tragiska splittringen inom det antifascistiska motståndet i Spanien. Anarkister och syndikalister, marxistiska oppositionella, bland dem det trotskistiska POUM ”vars förkortade benämning, likt ett dovt skott, vi skulle få höra ofta”, som det olycksbådande heter på Weiss' omisskännliga idiom, socialister och kommunister i folkfrontsregeringen – alla hävdar de envist sin egen linje. Stämningen i denna ”polemikens kittel”, blir så pass oförsonlig, att så snart någon ställer upp till någon annans försvar framstår han i de övrigas ögon som en ”advocatus diaboli”, en djävulens advokat. Den av Komintern dikterade villkorslösa partitroheten och lojaliteten gör att varje ifrågasättande varje utslag av tvivel av princip avfärdas som irrelevant eller rent av fientligt. Någon plats för övertygelse eller spontan uppriktighet finns inte, och ändå var det kanske sådana personliga kvaliteter som fört just dem och inga andra samman till försvar av den spanska republiken.
Den känsla av instängdhet som berättaren förknippar med det labyrintiska hus dit han ”förvisats” kommer i takt med att de inre motsättningarna i fronten uppenbaras att gälla också för verkligheten och omständigheterna utanför. Cueva la Potita ”var en plats där något skulle komprimeras”, står det; i Weiss' bok får det inrymma hela den spanska republiken, inklusive en försvarslinje, en front mot en fiende som blir allt otydligare.

En av Hodanns kungstankar är att studier för ökad förståelse av den spanska problematisken måste verka som en medicin mot håglösheten och de inbördes stridigheterna soldaterna emellan. I block 20, 21 och 22 redogörs på ett för romanen typiskt sätt, i refererande dialogform, för hur anarkismen och sedan syndikalismen fanns särskilt god grogrund just i Spanien, som var så mycket mindre industrialiserat och så strängt patriarkaliskt organiserat att det inte liknade något annat land i Europa vid 1800-talets slut. Arbetarrörelsen i Spanien har varit sitt anarkistiska arv trogen, dess styrka och svaghet. En Don Quijote lik reagerar den blixtsnabbt på den fascistiska falangen, men lika blint som riddaren störtar den sig också rakt i armarna på en övermäktig fiende.
Don Quijote, nationalhelgonet, förs ofta på tal i Weiss' text, men helst i förbigående; än skymtar han i gatuvimlet i Albacete på gatuteaterns scen, än dyker han upp bakom axeln på någon talande i Cueva som en iögonenfallande väggdekoration osv. Han är ständigt närvarande som en del av den spanska bakgrunden, allifrån spanienavsnittets första mening. Och finns det inte en överensstämmelse i temperament också mellan den oförvägne riddaren och de spanska antifascisterna och deras förbundna, som blir än mer talande som de båda har en modererande och kanske för förslagen väpnare vid sin sida, Sancho Panza eller Kommunistiska partiet?

(sid. 18)
Därtill äger riddaren av den sorgliga skepnaden en mångtydighet som uppväger det enbart sorgliga eller tragikomiska i hand uppenbarelse. Weiss' sätt att låta Don Quijote passera förbi som av en tillfällighet, understryker detta gäckande drag hos honom. Don Quijote får en funktion som är mer än dekorativ, han blir en pockande detalj i Weiss' väldiga textfris, som frestar till samma slags tolkningar som de ”jag”, Heilmann och Coppi gett så många vältaliga exempel på. Frågan är om man inte i den undflyende bilden av Don Quijote kan finnas en indirekt hänvisning till den flera gånger i texten uttalade misstanken att brigadörer, kommunister (och Weiss själv?) aldrig riktigt kommit åt den ”spanska problematiken”.

Litteratur:
Given bredvidläsningslitteratur är naturligtvis Lise Lindbaeks:s m fl:s reportage och rapporter från kriget, som berättaren anspelar på. Genom dem kan man få historiska och politiska fakta ordnade på ett mer överskådligt sätt än i romanen samt ett fascinerande tillskott av verklighetsbakgrund till Weiss' romanfigurer. Någorlunda lättåtkomliga böcker är Sixten Rogebys De stupade för Spaniens demokrati (1977), Nordahl Griegs kortroman Spansk sommar som ingår i antologin Frihet och liv är ett (1983), samt Lise Lindbaeks Bataljon Thälmann (norsk utg. 1980)

Frågor, kommentarer:
Rekonstruera berättarens resväg genom Spanien – från franska gränsen till Cueva la Potita.

Försök med några få nyckelord återge Weiss' spanska landskapsbeskrivningar: färger, former, ljud.

Ur Notisböckerna: Cueva gastarnas och demonernas grotta. Lövverkets rasslande. Det gråa diset mellan popplarna, floden nedanför plaskande i klyftan -

Vilken särskild roll skulle anarkismen spela i Spanien? (En bra utgångspunkt för denna och liknande övergripande frågeställningar är blocken som beskriver Hodanns ”studiecirkel” i Cueva, block 20, 21 och 22)

Försök beskriva linjen från enhetsfront till folkfront i Spanien. Finns det några betydande likheter eller skillnader i förhållande till motsvarande tyska utveckling som berättarens far beskrev den?

Liksom tidigare i Berlinavsnittet beskrivs fienden egentligen inte alls. Vad får man veta om fascismen i Spanien?

Vilka aspekter av soldatens vardag är det som intresserar Hodann mest? Vad är det särskilt i hans verksamhet som militärläkare som irriterar och som väcker kritik?

(sid. 19)
En ständigt återkommande frågeställning i Motståndets estetik är, som det formuleras på ett ställe, ”huruvida ett auktoritärt mönster, ett brukat system som vi insett var felaktigt, fortfarande måste göra anspråk på giltighet under förhållanden då det uteslutande frågades efter vem som var den starkare”.
Var skulle man kunna hitta sådana auktoritära mönster i texten? Finns de personifierade, hos Marty, Diaz, Lewis, Lindbaek, Ayschmann, Hodann eller rent av hos berättaren själv?

Myllret av detaljer, den dokumentära tonen, katalogariorna osv behöver inte alltid vara ett uttryck för ett uppmärksamt och alltomfattande sinne, ibland verkar det mera handla om en förvirrning. När berättaren sent på kvällen anländer till den medicinska byrån i Albacete, spelar inredningens speglar och glas honom sådana spratt, att omvärlden blir kaleidoskopisk, splittrad i sina beståndsdelar (s 234).
Det är ett exempel på hur ett och samma stildrag i romanen – detaljrikedomen – mycket väl kan motsvaras av två helt olika verklighetsbeskrivningar: en som tar fasta på det objektiva och som är konstruktiv, en annan som är subjektiv, upplösande. De går hand i hand i romanen.

Hur fungerar Gaudis katedral som inkörsport till Spanienavsnittet? Om man skulle ta fasta på katedralen som en spegel av den spanska republiken, vad skulle man då särskilt fästa sin uppmärksamhet vid?

6 Spanien. Påsken 1938 (block 26-29, s 302-348)

I januari 1938 bryter berättaren uppehållsort. Han får följa Hodann som bl a av hälsoskäl fått förflyttning till Villa Candida, en sanitetsstation utanför den lilla staden Denia längst ut på spanska östkusten. Här råder förhållanden av ännu värre slag än de i Cueva la Potita; knappt har de anlänt förrän de överraskar några män i färd med att våldföra sig på en av de få kvinnorna på platsen, Marcauer. Berättelsen om Marcauers förnedring och hennes fruktlösa men envisa motstånd mot de hierarkiska och utpräglat manschauvinistiska tendenser som gjort sig alltmer gällande inom det antifascistiska lägret ju längre krigstillståndet varat, tvinnas så samman med redogörelser för katastrofala bakslag och nederlag på samtliga motståndets fronter. Ryktena om processer i Moskva, där bl a Lenins forna medarbetare en efter en skulle dömas till döden efter de mest absurda och otroliga bekännelser om landsförrädisk och annan konspiratorisk verksamhet, besannas nu dagligen i radion. Samtidigt blir Hitlers avsikter med Europa efter den brutala annekteringen av Österrike uppenbara även för den mest godtrogna. Nu förbereder sig västmakterna på storkrig och då kan de spanska republikanernas förhoppningar om hjälp utifrån definitivt skrinläggas. Ur det cyniskt politiska och diploma-

(sid. 20)
tiska perspektiv som an anläggs, fr a från franskt håll, måste till varje pris förhållanden i Spanien stabiliseras, t o m om det skulle innebära att den fascistiska falangen skulle komma till makten.
Den stora yttre press som läggs på det sviktande republikanska motståndet i Spanien gör varje inre motsättning och stridighet än mer accentuerad och ödesdiger. I Motståndets estetik blir det främst Marcauer som får vittna för de oliktänkande och med tiden alltmer brutalt förföljda anarkisterna och de marxistiska oppositionella. Det finns alltså anledning att räkna med fler processer än de ryska.
Marcauers kritiska invändningar formuleras i en lång polemik med den norske skriftställaren Nordahl Grieg, som, fastän han vet bättre, av lojalitet mot Sovjetmakten föredrar att låtsas som om han ingenting har att invända mot processerna och maktkampen i Moskva. Han skriver hellre under på Bucharins m fl svårsmält bekännelser om långtgående komplettor än han för ett ögonblick vidgår splittring eller brottslighet inom de egna leden. Medveten taktik av detta slag eller långsökta strategier, som att skuldfrågan måste skjutas på framtiden, avfärdar Marcauer som utslag av typisk manlig feghet, eller ännu värre, manligt självförhärligande. Sådant gör det bara till en tillfällighet vem som sitter bakom eller framför domarskranket. I längden, menar hon, måste förställningen och rollspelet verka deformerande; för dessa manliga intrigerande yrkesrevolutionärer har för länge sedan varje gränsdragning mellan uppriktighet och lögn upphört att finnas till. Spanska inbördeskriget, enligt Marcauer, är också ett inbördes krig republikaner emellan.
När Marcauer efter upprepade varningar under våren och sommaren 1938 ändå inte tystnar i sin kritik, arresteras hon och förs bort mot ett ovisst öde. Själv har hon Goyas klassiska bild av de upproriska framför exekutionspatrullens gevär för ögonen. Med den bildassociationen avslutar Peter Weiss berättelsen om Marcauer. På sätt och vis kunde Goyas bild av det sista ögonblicket av motstånd ha tjänat som punkt för hela romanföretaget. Efter det spanska nederlaget och folkfrontens upplösning finns inte längre något organiserat motstånd i Europa att tala om, återstår gör nu bara världskriget och den gigantiska omfördelningen av makten och herraväldet. När romanen ändå fortsätter blir det på delvis nya premisser. Motståndet blir ett motstånd i exil och dess former måste i grunden bli annorlunda när samtliga dess grundvalar har raserats. Allt måste byggas upp på nytt och från början. Det är nu konsten blir så viktig. Konsten och den estetiskt uppdrivna känslan för verklighetens komplexitet och formrikedom kan i bästa fall erbjuda just det mått av förutsättningslöshet, som skulle kunna komma alla uttjänta strategier, politiska och andra, på skam och bli en bättre förvaltare av hoppet och föreställningarna om en annorlunda och bättre framtid. Det skulle innebära en förskjutning av den estetiska dimensionen i romanen, från att huvudsakligen handla om det givna, den gestaltade verkligheten, så som det fortfarande gör i t ex avsnittet om Kafka och realismen, till att röra det ännu bara föreställde, om man så vill konstens framsynta sidor.

(sid. 21)

Under ytan på berättelsen om Marcauer och nederlagen finns redan en annan berättelse som inte i första hand ger sig ut för att återge verkligheten utan söker återskapa sådana tillstånd när ännu otaliga möjligheter står öppna. En verklig kulmen nådde nederlagsskeendet under påsken 1938; falangisterna avancerar och hotar att klyva fronten och landet i två delar. Hitler går in i Österrike, Moskvaprocesserna pågår för fullt och Marcauers och hennes gelikars öden tycks beseglade. Ironiskt nog, påpekas det, sker allt detta i påskens stilla vecka. Det är ett sammanträffande vars symboliska innebörder Peter Weiss noga tagit till vara. Tanken bakom den kristna påskhögtiden, den samtidiga åminnelsen av döden och pånyttfödelsen får på ett djupare plan strukturera denna sammanbrottshistoria, så att den på associativ väg förenas med ett hopp som verkligheten knappast kunde erbjuda.
I linje med ovanstående kan man tolka vissa andra enskildheter i den yttre beskrivningen av det spanska landskapet. Denias belägenhet, ytterst på en udde, på tre sidor omgivet av hav, tillmäts genomgående en positiv inverkan, livsbefrämjande inte bara för Hodanns luftrör. Och de apelsinlundar som präglar omgivningarna och som så ofta nämns i texten påminner berättaren om tillvarons inneboende föränderlighet, så att tanken på en kommande seger trots motgångarna förefaller honom lika naturlig och självklar som att apelsinträden ”samtidigt med de mogna frukterna bar blommor till en kommande skörd.”

Litteratur:
”Griegs arbeten var okända för mig”, säger berättaren. För att man inte ska behöva sväva i samma okunnighet rekommenderas till läsning Griegs roman från 1938, Ännu är världen ung. Den sammanfaller dessutom nära både i problematik och stoff med Motståndets estetik.
Mer om bakgrunden till Moskvaprocesserna hittar man i ex vis Stephen F Cohens Bucharin och den ryska revolutionen. Av Notisböckerna framgår att den hörde till Weiss' egna källor.

Frågor, kommentarer:

Vilka är de krav som Lise Lindbaek respektive Nordahl Grieg ställer på en politisk skriftställare?

På vilka sätt avviker Peter Weiss från de kraven i sin skildring av spanska inbördeskriget? Kan tidsrymden som passerat sedan 1930-talet spela någon roll?
Utifrån deras position som var samtida är det t ex omöjligt att ge skildringen av Spanien den avslutade, avrundade form som Peter Weiss kan. Se hur han knyter ihop sin berättelse om Spanien och låter den börja och sluta på samma sätt; på ett lastbilsflak på väg från Valencia i solnedgången (s 213 och s 401).

Ur Notisböckerna: Revolutionärerna och natten. De stönar, skriker i sömnen.

(sid. 22)

”Genomslagskraften hos fyrtiofemmillimetersgranaterna kan jag redogöra för, ett sakförhållande kan jag återge, det är först när det blir fråga om att skildra de personliga krafterna bakom varje handling som det blir svårt”, säger Lindbaek. Försök att med hennes egna argument formulera varför det ena måste utesluta det andra? Vilka invändningar kan man rikta mot hennes resonemang?

På sidorna 319-338 väver Peter Weiss samman en rad dramatiska skeenden från Europas alla hörn under en kritisk vecka 1938. Falangisternas offensiv i Spanien, som blir en vändpunkt i inbördeskriget, Hitlers intåg i Österrike, Moskvaprocesserna, det politiska och diplomatiska spelet i Frankrike och England. Ge exempel på hur det i en enda mening kan rymmas de flesta av dessa orter.

Sammandrabbningarna mellan Nordahl Grieg och Marcauer lämpar sig för ett tredje rollspel. I vilka andra politiska frågor stöter man på en liknande motsättning?

Kan man utifrån detta mycket tydliga könspolitiska inslag gå tillbaka i romanen och urskilja andra konfrontationer mellan manligt och kvinnligt? Coppis och berättarens mödrar t ex, hur avgränsas de från männen i deras omgivning?

Ett av sätten att urskulda Bucharins handlande, som Marcauer fördömer, är att karaktärisera hans bekännelser som dubbelbottnade, som om de like Aisopos' fabler bokstavligen skulle säga en sak men egentligen syfta på något helt annat. Hur skulle ett sådant förtäckt sanningssägande se ut i praktiken? Vad har Marcauer emot hypotesen?

Ur Notisböckerna: Ett apelsinträd kan ge en skörd på 70-80 kilo – trädet måste bli 25-45 år gammalt för att uppnå sin fulla bärförmåga (som människan) – man kan ympa apelsingrenar på citronträden – och tvärtom – ur ympstället spirar citronskott som violetta blommor, de unga frukterna även de ljusvioletta -

Ur Notisböckerna: Läsefrukter, med vilkas hjälp vi fantiserar fritt -

Cueva la Potita och Villa Candida beskrivs som stationer på en väg, de spanska länkarna i kedjan Berlin, Warnsdorf, och så småningom i band två och tre av romanen, Paris, Stockholn, Berlin igen osv. Stationerna följer på varandra och ställs gärna i kontrast som ytterligare en markering av utveckling och riktning i berättelsen. I romanens första del stiger berättaren uppåt från det belägrade Berlins stadsgytter till de ännu fria bergspassen i Böhmen. Så korsar han en gräns vid Perpignan. Och i romanens andra del börjar han upp-

(sid. 23)
åtstigandet igen, från grottorna i inlandet utanför Albacete mot kastelberget vid havet.
Men stationerna framstår dessutom som varandras spegelbilder: varje skeende i Cueva la Potita återkommer i Villa Candida, fast stegrat. Berättarens första tjänsteåliggande i Cueva blir att skriva ett protokoll om försnillade höns, på sin höjd en pinsam incident; i Villa Candida är demoraliseringen redan ett faktum och det obligatoriska protokollet handlar om det sexuella övergreppet på Marcauer.
På samma sätt finns Moskvaprocesserna förberedda, på ett psykologiska plan, genom de ideliga utfrågningar som Hodann blir föremål för och i en vidare mening i beskrivningarna av de spanska utrensningarna av anarkister och trotskister. Det uppstår hela tiden belysande korrespondenser av det här slaget mellan olika tidsavsnitt och olika orter. Det är ett karaktäristiska drag i Peter Weiss' sätt att berätta som ger hans text en betydligt vidare innebörd än en historisk krönika eller ett dokumentärt återberättande.

7 Inifrån Guernicas labyrinter (block 30-33, s 348-401)

De slutande 50 sidorna i första bandet av Motståndets estetik skiljer sig från de föregående avsnitten. Här finns inte samma bestämda förankring i tid och rum, och även om berättarens position stärkts i förhållandet till övriga språkrör växlar ändå berättarperspektivet på ett mera abrupt sätt. Dialogformen består men vittnar nu oftare om åsiktsgemenskap än om motsatta ståndpunkter. Den polemiska udden riktas istället bakåt mot det som varit, i en kritisk dialog med tidigare textavsnitt. Kompositionen i de avslutande partierna är öppnare, rymlig nog för Heilmanns brev, exkurser i antik historia, utförliga redogörelser för resor fram och tillbaka i det spanska landskapet plus de långa avslutande exposén över bildkonstverk, beskrivna och analyserade in i minsta detalj – Picassos Guernica och Minotauromachi, Legers Akter i skogen, Goyas Avrättning, Delacroiz' Friheten på barrikaderna, Géricaults Medusas flotte. Arbetarens plats i konsten illustreras med hjälp av Menzels Järnvalsverket, Koehlers Strejken och Munchs Arbetare på väg hem i ett slags inskjuten epilog lagd i berättarens fars mun.
Det är som om uppbrottet från Spanien och den väntande exilen för berättarens del fått ta ut sin rätt; nu när han inte längre hör hemma någonstans får konsten och historien, bilderna och böckerna bli hans tillflykt. När lastbilskolonnen med demobiliserade Spanienfrivilliga på bokens sista sida jör ut från Valencia och den kvardröjande vännens uppmuntrande skratt förtonar i skymningen, är avskedet redan ett faktum, trots bedyrandena om att ”Spanien var stort, låg överallt. Spaniens sak följde oss, vart vi än kom.”
Kanske lämnade han Spanien den gången, strax efter arresteringen av Marcauer, då han besökte ruinerna efter Spaniens första kolonisatörer? Längst ut

(sid. 24)

på spanska östkusten hade greker i Herakles' kölvatten just på Denias plats mer än tvåtusen år tidigare grundat en koloni och ett handelscentrum. Hemeroskopeion kallade de hamnstaden, som blev den utpost i väst ”från vilket de landstigna kunde vänta blicken i riktning mot sin egen stad bortom havet och samtidigt mot den uppåtgående solen”. Berättarens placering på kastellberget vid Denia i en position utanför och ovanför det spanska fastlandet blir samtidigt en hänvisning till hans personliga belägenhet. Fastän han redan i praktiken entledigats från sitt spanska uppdrag, återstår motgångarna, besvikelserna och minnena att bearbeta, men i ensamt återtåg. Situationen påminner om när han, precis ett år tidigare, befann sig i de tjeckisk-tyska bergspassen. Då hade han just lämnat Tyskland och väntade ännu på att komma till Spanien. Det var också en ort där det förflutna blandade sig med det kommande, ett ögonblick då man måste vända sig om, minnas och lära av det som varit, för att kunna fortsätta utan att jagas av det.
Berättaren erinrar sig brevet från Heilmann om Herakles som just nått honom i Villa Candida och som återgetts i blocket närmast före. Heilmanns brev får bilda utgångspunkt för en uppgörelse med sådana föreställningar som försvårat motståndet mot fascismen både i Tyskland och i Spanien. Det blir en läxa om de patriarkala och auktoritära hierarkiernas förlamande strukturer, och om hur lite den gemensamma kampen är betjänt av heroiska bragder. En Herakles som aldrig vänder sig om, som alltid har siktet inställt framåt, som ständigt syftar till att med lögn och självbedrägeri övervinna och förneka den egna svagheten kunde precis lika gärna fungera som inspiratör för kolonialistisk expansionskraft och kapitalistisk självhävdelse.
Omvärderingen av Herakles' hjälteroll speglar naturligtvis en nedergångsstämning, men den vittnar också om en psykologisk insikt av nytt slag som bättre motsvarar motståndskampens realiteter och som därför måste ses som ett hoppingivande framsteg.
Berättaren får en frist på några veckor innan han måste lämna landet för gott; de två första veckorna i september 1938 blir den yttre tidsramen i detta sista avsnitt. Han hinner bl a besöka Valencia och återser sin vän från den första tiden i Spanien, Ayschmann. Vid floden Turias bädd, alldeles utanför staden, visar Ayschmann på några reproduktioner av Picassos då bara årsgamla Guernica som han har hittat i en fransk konsttidskrift. Återgiven i de båda vännernas samtal reser sig Guernica på de sista sidorna i Motståndets estetik som en väldig brusten spegelmosaik av reflekterande bitar och fragment från hela den föreliggande romantexten; först det omedelbart näraliggande: det till synes hopplösa nederlaget i Spanien, krigets helveten, barnens och kvinnornas ofattbara och oförskyllda lidanden, och de stridande männens oförsonlighet, som paradoxalt nog kan få dem att påminna om varandra, trots den väsensskiljande fiendskapen; sedan det mer avlägsna men till formen så lika: reminiscenser från Pergamonfrisen från romanens allra första sidor, förvrängda och i nya konstellationer, men ihopfogade till samma makabra dödsdans av stridande på ett golv av lemlästade och stupade, samma förvridna ansikten,

(sid. 25)
den förstenande Medusas offer. I Picassos bild finns liksom i gudafrisen en Nike, en segergudinna, men här tornar hon inte upp sig bakom fiender. Hon är en ensam ljusbärerska i det apokalyptiska mörkret och i ljuset från hennes lampa skymtar ett nytt och mera mänskligt perspektiv, när krigsskådeplatsen tonar fram som ett boningshus, ett kök. Det förstärker på en gång intrycket av utifrån kommande övervåld som det understryker motståndets absoluta ofrånkomlighet, utan ett spår av idealisering. Som ett tecken på bevarad motståndskraft framstår dessutom tjurens reträtt mot dörren.
I en annan tavla från ett annat århundrade, Géricaults Medusas flotte, återfinner de båda samtalande samma grundstruktur som i Picassos tavla. I bilden av flotten med de nödställda skeppsbrutna avtecknar sig en rörelse uppåt, bortåt, i gestalt av den ännu stående afrikanen på utkiksposten; en Nikelik figur längst fram på flotten som möjligen skulle kunna skymta en antydd räddning och ett gryningsljus i fjärran. ”Så”, sa Heilmann den första dagen på museet, ”bryter en ny dag in efter det fruktansvärda skeendet”, och visade på Eos, morgonrodnadens gudinna på frisens sydsida.
Första bandet av Motståndets estetik ger inget besked om vad som väntar efter slakten i Spanien. Vi vet att det är nu mörkret verkligen breder ut sig över Europa. Men romanen klingar ut i ett antal variationer på temat: hur ska man i en samtid präglad av bödlarnas herravälde kunna finna en utsiktspunkt mot en framtid som inte bara skulle bekräfta nödvändighetens lag och inte heller skulle bygga på förenklingar och fromma förhoppningar utan skulle ta fasta på möjligheterna i tillvarons komplexitet och oförutsägbarhet. Motståndets estetik vill göra konsten trovärdig som en sådan utsiktspunkt. Här ges exempel på en konst som förmår ge upplevelsen av det fasansfulla, vanställda och ofattbara en gripbar form och samtidigt är öppen för den profetiska visionens möjligheter.
Guernicas labyrinter, Dantes kretsar, Medusas flotte, alla får de bekräfta att det finns en vändpunkt och en väg uppåt igen, men först på botten av den stora förtvivlans djupaste schakt.

Bilder, litteratur:
Konstverken som analyseras av Motståndets estetiks första band – Guernica, Medusas flotte, Friheten på barrikaderna osv – hittar man i så gott som varje konsthistoriska verk. Koehlers Strejken är ett undantag, men den finns i Notisböckerna. Annars är detta verkligen något av det mest konventionella urval konstbilder man kan tänka sig. Tag bara den spanska kulturen som här får representeras av Cervantes, Goya och Picasso, urvalet kan tyckas följa minsta motståndets lag. Nu tolkas och används ju konstverken på ett sätt som är allt annat än konventionellt, och det ligger naturligtvis en poäng i att kontrasten mellan ett stelnat borgerligt kulturarv och Weiss' motståndskonst blir så stor som möjligt. Men man måste också hålla i minnet, att möjligen dessa bilder – konsthistoriernas paradexempel – skulle ha kunnat korsa en ung arbetares väg i Berlin på 1930-talet, i tidningar, kanske på kvällskursen, men

(sid. 26)

knappast några andra. En annan viktig poäng i sammanhanget är att det nästan uteslutande rör sig om reproduktioner av konstnärernas verk i tidningar och böcker. Förutsättningen för en friare tolkning av Pergamonfrisens annars så fast fixerade innebörder var hålet i den anfrätta marmorn; bristfälliga konstreproduktioner på dåligt papper borde på samma sätt kunna ge upphov till lika fräscha ”missuppfattningar” och ”förbättringar” av den mest bornerade museikonst. Första bästa konsthistoria från biblioteket skulle alltså räcka långt i den här fallet, kanske t o m vara att rekommendera.

Mer om Picasso och lite grann om Guernica kan man läsa i Artur Lundkvists essä ”Legenden Picasso” som finns i den numera klassiska essäsamlingen om modernismen: Ikarus' flykt (1939, 1965).

Ett mycket teoretiskt med klargörande resonemang om den allra mest abstrakta och nonfigurativa konstens sociala och revolutionära innebörder hittar man i en uppsats av Torsten Bergmark som finns i hans bok Konstnären som politiker (1972): ”En bild identisk med världen” heter den.

Frågor, kommentarer:

”Nu har jag, skrev Heilmann, studerat inte bara dodekathlos än en gång utan annat därutöver som berättar om spåren av Herakles, och därigenom har hans gestalt blivit mångsidigare men även mer problematisk”, står det i början av Heilmanns brev. Dodekathlos är de tolv storverken, den fasta kärnan i sagorna om Herakles och tillika ramen för Heilmanns första återberättande av myten på väg hem till Coppi i bokens första avsnitt. Den här gången är det alltså delvis annat stoff han utgått ifrån: Herakles' mänskligare, svagare sidor, hans rädsla för det okända, för kvinnorna, för döden. Försök relatera brevets innehåll till berättarens upplevelser i Spanien.

Peter Weiss har skivit om Pergamonfrisen tidigare. I den självbiografiska romenen Brännpunkt från 1964 heter det apropå gudafrisen från Pergamon: ”krigarhjältarna i den grekiska bildkonsten var släkt med den nationella berusningen i makt och storhet” och längre fram att han (Peter Weiss) ”stod främmande för en konst där kampen och styrkan förhärligades”. På vilka punkter skiljer sig Heilmanns kritiska hållning till Herakles från ett sådant kategoriskt avståndstagande?

Ur Notisböckerna: Herakles – drömmen om att allt fantiserat går i uppfyllelse – proletären som äntligen äger allt som tidigare undanhållits honom -

Herakles i augeiasstallet: äntligen ut med all gammal skit!

Diskutera likheter och olikheter mellan Picassos Guernica och Pergamonfri-

(sid. 27)

sen. Hur mycket av överensstämmelserna måste man skylla på Peter Weiss' sätt att beskriva konstverken?
”Hekate, Hjälperskan, utrustad med tre par armar och tre huvuden” från Pergamonfrisen (s 58) kunde rentav ses som en motsvarighet till Picassos perspektiviska deformationer!

I vilka avseenden skulle en motståndskonst vara bättre betjäna av en modernistiskt mångtydig och formbeskrivande konst än en strikt dokumentär eller illusoriskt verklighetsanknuten? (se särskilt s 374 och 377)

Sartre som envist hävdade kravet på engagemang hos konstnären, frågade sig en gång om det verkligen fanns någon som trodde att Guernica vunnit en enda själ för Spaniens sak. (Jean-Paul Sartre: Vad är litteratur?, 1970.) När han inte kunde få något entydligt svar på frågan nöjde han sig med att befria måleriet (och på samma gång poesin) från engagemangskravet och enbart ställa den berättande prosan till svars för sin verklighetsåtergivning. Guernicas senare öde, skulle bestyrka Sartres allra värsta farhågor angående konsten.
Varifrån hämtar då Peter Weiss det omisskännliga engagemanget i Picassos tavla. Är det så att Sartre har rätt och att tavlans bestämda tilltal beror på att Peter Weiss översatt bilden till prosa, gett formspelet en bakgrund och tidsdimension genom hänvisandet till förarbetena t ex och därigenom förlänat bilden en tydlighet som den i själva verket inte alls har?

När Guernica sent omsider nådde Sverige efter kriget kom den som en bekräftelse på en ny konstnärsgenerations strävanden i riktning mot ett icke-avbildande, abstrakt måleri. Lennart Rodhe, Olle Bonnier m fl. För dem framstod Guernica som ett ”ogripbart rum”, inte en avbildning av ett rum, utan en vision om alla rummets möjligheter, verklighetens föränderlighet.
I Peter Weiss' Guernica finns den här mångtydigheten bevarad, som något så pass ogripbart som själva konstens – pegasens – gäckande skugga (jfr s 371), men kombinerat med en känsla för vad avbildande är. I Guernica framställs verkligen en värld på gränsen till upplösning. Men Weiss gör oss också uppmärksamma på den konkreta detaljen vars verklighetsanknytning är så stark att det aldrig kan ifrågasättas vilken verklighet som är hotad och måste ersättas med konstens alla uppenbarade möjligheter: ”Att förstöringen av Guernica ägde rum på de fyrkantiga golvplattorna i ett kök, det var en sak som jag utan vidare kunde förstå. I ett sådant rum hade också jag kommit till insikt om att det inte fanns något som skilde de sociala och politiska materialisationerna från konstens väsen.” (s 384)

Ur Notisböckerna: I ljuset från kökslampans sken blandar sig visionens ljus

Allt utspelar sig i ett kök

(sid. 28)

Nike, den bevingade segergudinnan, uppenbarar sig överallt i Motståndets estetik: på Pergamonfrisen, i Guernica, i Friheten på barrikaderna, i afrikanen på Medusas flotte, på häst i Rousseaus Kriget osv. Diskutera hennes skiftande innebörder.

Delacroiz och Géricault får sina porträtt ganska utförligt tecknade i romanen. Själva har de också en svaghet för att smyga in självporträtt i sina motiv, om än inte alltid medvetet. Vaska fram deras respektive levnadshistorier ur texten, de är delvis sammanvävda. Osäkerhet, brustenhet, leda präglar deras livsbanor som får en anmärkningsvärd parallellitet med Herakles' i Heilmanns brev: ”Klarsynthet och indignation utmärkte målarna, likaväl som vankelmod och förblindelse. Med sina verk höjde de sig över den egna osäkerheten och besegrade sitt tänkandes otillförlitlighet”, heter det (s 388) och som ”en som ibland höjde sig vida över sig själv och sedan åter var räddningslöst snärjd i sina fantasier”, skriver Heilmann om Herakles (s 352): Herakles – konstnären.
Men skulle kunna renodla tre konstnärstyper i Motståndets estetik. Först och främst Dante som framstår som något av ett ideal. Han hyser en absolut förtröstan till konsten och språket, med dem kan han nå ut och påverka sin omgivning och med dem kan han t o m försätta döden. Nordahl Grieg däremot litar inte en sekund på sin konst, den måste censureras av samtliga instanser inklusive honom själv innan den kan släppas loss och då är den ändå intet värd jämfört med handlingen. Han representerar ingen framkomlig väg, bara en återvändsgränd. Delacroix och Géricault befinner sig mellan Dantes gudomliga självmedvetenhet och Griegs hopplösa självförakt, än i lag med den ene, än den andre. Peter Weiss omfattar samtliga dessa positioner i sin text. Försök beskriva honom som en Dante, som en Grieg och när han i likhet med Delacroix och Géricault någon gång måhända målar ett självporträtt.
Epilogen om arbetaren i konsten (s 389-401) beskriver arbetarens tveksamma inträde i konsten som det kan te sig i Menzels bild från Järnsvalsverket, hans begynnande självkänsla manifesterad i Koehlers Strejken och till slut arbetaren på väg i helfigur som Munch målar honom. När berättaren på bokens sista sida är på väg att lämna Spanien möter han arbetaren som stigit ur Munchs tavla, de snuddar vid varandra innan de skiljs åt. Blir det en illustration till en bestående motsättning mellan liv och konst, arbete och konst, motstånd och konst? Berättarens väg tycks ju gå från den handfasta insatsen till konsten medan arbetarens väg är den motsatta, ut ur bilden och in i livet? Eller är de motsatta riktningarna, som det ju också står, ändå sammanvävda. Då måste den avslutande bildserien Menzel, Koehler, Munch, som är lagd i faderns mun, än en gång variera Heilmanns optimistiska tema om kunskapsvägen genom konsten och den lätta beröringen av blusärmen, cigarettdoften bekräfta ett möte mellan konst och liv, motstånd och estetik.

(sid. 29)

Att läsa vidare kring Motståndets estetik:
(Här tas inte upp dagstidningsrecensioner.)

Om hela Motståndets estetik skriver Peter Weiss i Notisböckerna: ”Band I den kollektiva kampen för att inta kulturen, erövra uttrycksmedlet med vilket de eftersattas, de förnedrades erfarenheten låter sig gestaltas. Band II individuationsprocessens försök att förvandla estetiken från ett verktyg för att nå kunskap om kulturella förlopp till ett instrument för att gripa in. Band III berätta i enlighet med de vunna insikterna 12/6-79.”

Eva Adoldsson/Lars Bjurman: ”Hercules och klasskampen”, intervju med Peter Weiss, Ord och Bild nr 2-3 1977

Magnus Bergh/Birgit Munkhammar: ”Konsten, politiken och halvgudarna”, Ord och Bild nr 4 1979
”Med hoppet som arbetshypotes”, intervju med Peter Weiss, BLM nr 6 1981.
”Att höra framtiden till”, Ord och Bild nr 2 1982.

Christa Bürger: ”Historien som sorgearbete”, Ord och Bild nr 2 1982

Peter Bürger: ”Konstupplevelsen som arbetsprocess”, Ord och Bild nr 2 1982

Carl-Göran Ekerwald: ”Drömmen om Fontinbras”, Vår Lösen nr 3 1982

Horace Engdahl: ”Myten i texten”, BLM nr 2 1982

Ola Holmgren: ”Motståndets estetik”, Häften för kritiska studier nr 1 1977
”I skola hos mina egna erfarenheter”, BLM nr 5 1979

Ulf Olsson: ”Revolutionens passionerade avvikare”, Ord och Bild nr 2 1982

Sven Hugo Persson: Från grymhetens till motståndets estetik, 1979
”Den flygande arbetaren och modernismen”, i Birgitta Ahlmo-Nilsson (red): Inte bara kampsång, 1979

Arne Ruth/Peter Weiss: ”Ingenting kan vara för svårt för den arbetande människan”, Expressen 30.1 1979

Göran Therborn: ”Arbetarklassen, kulturen och motståndet mot fascismen”, Ny Dag 17.3 1976