Kritik av Johan Lönnroths avhandling

Johan Lönnroth skrev sin doktorsavhandling i nationalekonomi ”Marxism som matematisk ekonomi. En kritik av några moderna marxtolkningar” 1977. Det kanske är lite överdrivet att nu, tre och ett halv decennium senare, kritisera den. Det som föranleder mig att göra det är ett inlägg av Lönnroth i Facebook-gruppen ”Vänsterpartiets framtid”, där Lönnroth skriver: ”jag tror att jag är den ende som disputerat i svensk nationalekonomi på Marx”. Min huvudinvändning mot detta är att hans avhandling enligt min tolkning inte handlar om Marx, utan, som undertiteln säger, om en ”kritik av några moderna marxtolkningar”. Dessa, på 1970-talet, moderna marxtolkningar har väl förlorat det mesta av sin aktualitet. Enligt min mening har Marx originalteori inte gjort det. Och det är ett problem när nationalekonomer tror att Marx ekonomikritiska teori kan reduceras till en arbetsmängdsteori, så som jag anser att Lönnroth gör.

Redan på inledningens sida två träffar Lönnroth lite huvudet på spiken.

”Denna marxismens ökade respektabilitet inom svensk nationalekonomi kan delvis tillskrivas de nytolkningar av marxismen som under senare år gjorts av etablerade matematiska ekonomer. I de två kansek mest omtalade av dessa nytolkningar – Bródys (1970) och Morishimas (1973) – försöker man visa att det marxistiska begreppsschemat kan presenteras på ett språk av samma typ som det som används i etablerad icke-marxistisk modern nationalekonomi.”

Det är det som är prolemet. Marx kan inte anpassas till det ”språk” som används inom modern nationalekonomi, och försöker man göra det missar man Marx’ viktigaste poänger. Jag förstår intentionen att göra Marx salongsfähig genom att presentera honom i en form som är aptitlig även för förhärdade ekonomer, men priset man får betala är att Marx’ ekonomikritik i bästa fall blir nationalekonomi, i värsta (och vanligaste) fall dålig nationalekonomi.

På sidan tre skriver Lönnroth:

”Bródys och Morishimas metod är att renodla en ’kärna’ i det marxistiska begreppsschemat, bestående av en matematisk modell från vilken man kan härleda de marxistiska arbetsvärde- och reproduktionsbegreppet.”

Den som läst sin Marx vet att man redan nu befinner sig på djupt vatten. Marx hade inget ”arbetsvärdebegrepp”. Eller för att vara mer konkret: termen arbetsvärde förekommer aldrig hos Marx. Problemet i Marx framställning, som öppnar upp tolkningar som Morishimas, är att han själv använder termer som ”värde” och ”arbete” ganska slarvigt. Ibland befinner sig Marx kanske på en ”arbetsvärdeteoris” terräng, men ofta förflyttar han sig till sin egen, nyskapade terräng, där värde ses som en social relation mellan människor, som yttrar sig i varors möjlighet att vara utbytbara. Värdets substans är visserligen ”arbete” – eller ”abstrakt arbete” för att vara exakt, men värdet ligger inte förborgat i de enskilda varorna. Snarare är värdet något som enbart kommer till uttryck och därmed i någon mån bara ”finns” under själva utbytet. Marx är väldigt tydlig med att arbetet självt saknar värde.

Men måste förstå denna ambivalens i Marx skrifter. Det är förstås lätt, inte minst för en matematiskt skolad nationalekonom, att se tendenserna till arbetsmängdsteori hos Marx. Men om man bara ser dem, och inte den radikalt andra värdeteori som också återfinns i Kapitalet, så har man reducerat Marx till en ekonom, snarare än en kritiker av det ekonomiska fältet.

Lönnroth börjar sin avhandling med värdebegreppet. Han refererar till Morishima, ”Enligt Morishima fyller värdebegreppet hos Marx två funktioner: att förklara varors jämviktspriser och att tillhandahålla aggregationer vid övergång till mikro och makro”. Lönnroth hävdar att den första är den mest omdiskuterade och ägnar första kapitlet åt den.

Detta är en mycket märklig tolkning av Marx’ värdebegrepp. Man skulle nästan kunna tro att det finns folk som tror att Marx ägnar sig åt... pristeori! Jag vet, det finns vissa avsnitt hos Marx som med lite fantasi (eller brist på fantasi kanske) skulle kunna leda tankarna åt det hållet. Men läser man originaltexterna blir det ju klart att Marx inte är särskilt intresserad av priser. Någonstans i Tredje Boken (jag hittar inte citatet just nu) skriver Marx något i stil med att ”hur priser bestäms är ointressant och jag struntar i det i min framställning”. (Formuleringen är hämtad ur minnet och antagligen mer tillspetsad än i Marx text.)

Marx är intresserad av hur de sociala relationerna i den kapitaltiska marknadsekonomin ser ut, hur det kommer sig att arbetarklassen förblir utsugen och kapitalistklassen förblir utsugare, trots att alla utbyten av varor följer principen att det är ekvivalenter som utbyts. Han är också intresserad av varuekonomins krisbenägenhet, kapialismens gränser och massa andra saker. Men just priser intresserar honom faktiskt inte särskilt mycket. Det kan vara svårsmält för en nationalekonom.

Ungefär här i framställningen hade det varit intressant om Lönnroth sagt åtminstone något om Marx samhällsvetenskapliga metod. Istället plumsar vi rakt in i matematiska formuleringar av värdebegreppet. Men eftersom Lönnroth aldrig givet en definition av begreppet eller en förklaring av vad det skulle kunna användas till, hänger hela föreställningen i luften. Ta en väldigt enkel och självklar sak: för Marx mäts värde i penningenheter. Ingen som läst Kapitalet kan ha undgått ett märka detta. Marx kallar ju t.o.m. penningens funktion som värdemätare dess första funktion (de andra två är som cirkulationsmedel och som skatt). Trots detta mäter Lönnroth värde i timmar! Det är ungefär som att mäta längd i timmar. Visst kan man svara på frågan ”Hur långt är det till havet?” med ”En timme om ni promenerar.” Men det är inte rätt.

Slutsatsen i avhandlingens kapitel 1.4 sägs vara ”Nyttomaximering är således logiskt förenlig med värderna som jämviktspriser.” Må så vara. Men det har ju faktiskt ingenting med Marx’ teori att göra.

På sidan 14 gör Lönnroth en av sina grövsta tabbar. I sin berömda ”Inledning” från 1857 kritiserar Marx föreställningen att produktionen är den enda bestämdande instansen i ekonomin (de andra instanserna för Marx är cirkulation, distribution och konsumtion). Lönnroth lyckas dock missuppfatta detta totalt. Marx ägnar en dryg sida (MEW 42:24-25) åt att redovisa detta, enligt honom, felaktiga synsätt. Lönnroth citerar ett stycke därur som om det vore Marx egen åtsikt. Det spelar kanske inte så stor roll, men det är pinsamt. För Marx var sambandet mellan produktion, cirkulation, distribution och konsumtion mycket mer sammansatt. Exempelvis hävdar han att alla konsumtion också är produktion, och vice versa.

Dumheterna fortsätter på sidan 15. Där hävdar Lönnroth att Marx hade en ”model för enkel varuproduktion”. Visserligen befinner sig Lönnroth här i gott sällskap, men nog borde han (om man verkligen läst Kapitalet ordentligt) upptäkt att Marx inte en enda gång pratar om enkel varuproduktion. Marx pratar om ”enkel varucirkulation” och även om skillnaden mellan ”enkel varuproduktion” och ”enkel varucirkulation” kan tyckas vara en fråga om hårklyverier är det en viktig distinktion. För Marx gäller nämligen den s.k. ”värdelagen” enbart under en utvecklad kapitalism. Ett tänkt tillstånd av utvecklad icke-kapitalistisk marknadsekonomi (för Marx en orimlighet) förekommer inte som teoretisk modell i Kapitalet.

Lönnroth fortsätter att tillskriva Marx egendomliga åsikter. Han skriver: ”En abstrakt modell av nyttomaximerande individer ger inte den bild av människorna som Marx’ avsåg att ge. Det är då betydelselöst om modellerna är logiskt-matematiskt förenliga och om de eventellt kan användas för härledning av identiska hypoteser för statistisk mätning.” Johan har delvis rätt. Självklart vore det Marx främmande att se människor nyttomaximernade atomer. Men för att förklara hur marknadenfungerar är det ibland ett mycket rimligt postulat. Jag vet inte hur Marx skulle ha reagerat på den s.k. marginalistiska revolutionen om han tagit del av de tidiga marginalnytteteoretikernas skrifter (vilket han av allt att döma inte gjorde). Men hans teori skulle inte ha påverkats. Marx och marginalnytteteoretikerna skrev helt enkelt om helt olika saker.

Fast Johan har ju helt rätt när han skriver att:

”Den marxistiska föreställningen om produktionen som grundläggande faktor och om människan som samhällsvarelse leder till andra vetenskapliga frågor och andra läroboksframställningar än neoklassiska föreställningar om ’konsumentsuveränitet’ och människan som nyttomaximerande individ.”

Avhandlingen andra kapitel handlar om frågan om utsugning. Hos Marx är det enkelt. Om en arbetare producerar mer under en given period är hen själv behöver för att reproducera sig, finns det utrymme för en kapitalist att sno åt sig mellanskillnaden. Eftersom kapitalismen kännetecknas av att en viss klass, kapitalistklassen, har monopoliserat produktionsmedlen är arbetarna tvugna att finna sig i detta. Som jag förstår Lönnroths framställning kommer även denna fram till att det kan vara så. Jag är ingen matematiker och vet inte riktigt hur man matematiskt-formellt säkerställer en teori. Jag tycker att Marx är klar nog i sin framställning, men det är klart, vill man ha med lite vektorer och matriser och annat sköj så är det helt okej för mig. Jag fattar bara inte vitsen. Men slutsatsen verkar ju vara rimlig. Men ändå lyckas Lönneroth snurra till det.

På sidan 23 hävdar han, i polemik mot den berömde läroboksförfattaren Paul Samuelson att ”ett moraliskt förkastande av arbetsfria inkomster kan ju uttryckas i monetär termer – profit och lön – direkt utan att använda värden.” Värde är ju, som sagt, hos Marx ”ett monetärt begrepp”. Det är visserligen bara värdets ”form”, men det är ju just en av Marx stora och viktiga poänger – under kapitalismen syns de sociala relationerna mellan människor just som pengar, dvs. värde. Och värdebegreppet behövs för att förklara vad pengar är.

Kapitel tre handlar om kapital. I korthet är det en jämförelse mellan en av Sraffas teorier, och jag tycker inte att det är något särskilt intressant i det. Men Lönnroth lyckas dock missuppfatta en av Marx poänger. På sidan 30 hävdar han att det variabla kapitalet ger upphov till mervärde. Det gör det förstås inte. Det är arbetet som skapar värde och därmed också mervärde. Det variabla kapitalet är arbetarnas lön och är något som arbetarna förbrukar utanför produktionsprocessen. Visst måste kapitalisten betala arbetarna lön för att de ska arbete, men kapitalisten måste också köpa produktionsmedel (medelst konstant kapital), så på det sättet är såväl konstant som variabelt kapital nödvändigt för att skapa mervärde.

I kapitel fyra förflyttar vi oss till makronivån och Marx berömda reproduktionsschemata från Kaptialets andra bok tas in i bilden. Återigen tycker jag att Lönnroth missar det viktiga i Marx teori. Istället fokuserar han på det perifera. I kapitlet kommer frågan om det s.k. ”transformationsproblemet” upp och Lönnroth diskuterar om man ska använda sig av värden eller priser i makromodeller. Jag är av uppfattningen att det saknas ett transformationsproblem i Marx teori, och då blir ju hela frågeställningen absurd.

Jag orkar inte gå igenom avhandlingen sista kapitel ikväll, utan nöjer mig med en summering av min kritik av Lönnroths avhandling.

Min huvudsakliga poäng är att det Lönnroth sysslar med överhuvudtaget inte är Marx ekonomi-kritiska arbeten. Lönnroth reducerar Marx till en värdemängds- (eller arbetsvärde-) teoretiker och missar därmed det centrala hos Marx. Jag tycker att ”några moderna marxtolkningar” är ett rimligt ämne för en doktorsavhandling. Men fortfarande hävdar Lönnroth att han skrivit en avhandling om Marx och det är helt enkelt inte sant. Lönnroth har skrivit om Morishima. Man kan gilla honom, man kan gillar Marx, man kan gilla båda, men Morishima är inte Marx.

Marx har fortfarande mycket att ge oss idag, men vi måste i så fall tolka Marx på ett annat sätt än Morishima och Lönnroth gör. Intressanta exempel på sådan tolkning har exempelvis Michael Heinrich i ”Wissenschaft vom Wert” och ”Wie das Marxsche ’Kapital’ lesen?” och Michael Berger i ”Karl Marx: ’Das Kapital’ ”. Tyvärr finns dessa titlar inte översatta till svenska eller engelska. Men de är bra!