Ur "Ny Dag".
Stora protestmöten i Göteborg
Enhälligt krav om generalstrejk
I Göteborg hölls under fredagen fyra fabriksmöten. Vid Götaverken talade kamrat Senander för 1,500 arbetare, vid SKF: Valter Andersson inför 700 arbetare. Vid Orginal-Odner och Gamlestaden talade Ernst Andersson och Valter Andersson för 75 personer vardera. Dessutom hölls föredrag i de pråmar som fraktar arbetarna till och från Eriksbergs varv. På eftermiddagen anordnades ett improviserat möte på Masthuggstorget, som hade samlat ej mindre än 2,500 deltagare. Talare var kamraterna Senander, Valter Andersson och Bertil Burge. En utomordentlig kampstämning rådde. Protestresolution med krav på militärens avlägsnande från Ådalen som generalstrejk antog enhälligt. Om söndag anordnar Göteborgskommunen demonstration och massmöte. Uppställning på Järntorgsgatan kl. 4. Avmarsch till Heden kl 4,30. Tal kommer att hållas av Solveig Rönn, Bertil Burge, Senander, Valter Andersson och Charles Johansson.v
Visar inlägg med etikett SKP. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett SKP. Visa alla inlägg
torsdag 14 maj 2015
Kommunisternas appell efter Ådalsmorden 1931
Appell till SVERGES ARBETARE från Kommunistiska Partiets C. K.
Klasskamrater!
Arbetarblod flyter i Ådalen. Stripa-Ekmans regering har i profithajarnas intresse kommenderat det ”demokratiska” Sverges militärmakt att skuta ner demonstrerande arbetare. Gevärssalvorna har smattrat mot den ”inre fienden” - Ådalsproletärerna. För första gången i svensk arbetarrörelses historia har en arbetardemonstration överfallits av militär. Sex mördade – det är Ekmanregeringens blodiga handtag och solidaritetsbevis åt utsugaren Veerstegh och hans strejkbrytare.
Blodet som flutit i Ådalen skall inte ha flutit förgäves. De sex mördade skall bli hämnade genom arbetarmassornas enhetliga samling på den revolutionära klasskampens grundval. Ådalsarbetarna skall i sin kamp mot strejkbrytarslöddret, mot de militära mördarbanden, solidariskt understödjas av alla klassmedvetna arbetare.
Sverges Kommunistiska Parti, sektion av Komintern, riktar en flammande appell till Sverges alla arbetare att överallt som en man ta upp kampen mot arbetarmördarnas regering, mot strejkbryteri och fascism, mot hungeroffensiven och utsvältningen av de arbetslösa.
Arbetare, kamrater! Ordna överallt protestmöten och genomför proteststrejker mot arbetarmorden i Ådalen!
Soldater! Förbrödra er med arbetarna, låna er icke till mord på edra klassbröder!
Ådalens arbetare! Upprätthåll och utvidga generalstrejken! Inte en man i arbete förrän militär och strejkbrytare är borta från Ådalen!
Ned med arbetarmordens regering!
Proletär enhetsfront i den revolutionära klasskampens tecken mot fascism och strejkbryteri och mot arbetsköparnas hungeroffensiv!
Proletär solidaritet och enig kampfront med de tappra Ådalsarbetarna!
torsdag 6 februari 2014
Ny Dags programförklaring 1930-01-02
Efter SKP:s splittring 1929 kom en stor del av partiets press att gå över till kilbomspartiet. Det blev till att starta nya tidningar för SKP, exv. Arbetartidningen i Göteborg och Ny Dag i Stockholm.
Tiden präglades av hårdhet från alla håll. Kapitalismens "stora depression" hade inletts med massarbetslöshet som följd. I detta läge valde kommunisternas att gå till offensiv. De ansåg att revolutionen kunde ske när som helst, och att det i detta läge var centralt att skilja "de arbetande massorna" från förrädarna inom socialdemokratin. Hotet från fascismens underskattades. Därav den hätska tonen mot medtävlarna inom arbetarrörelsen.
---
NY DAG riktar i dag för första gången sin revolutionära röst till de arbetande massorna i Sverge, NY DAG, centralorgan för Sverges kommunistiska Parti, sektion av Kommunistiska Internationalen, kommer ut i en tid av skärpta klassmotsättningar, i en tid av en ny begynnande världskris, i en tid då imperialisterna rustar febrilt för sitt nya krig mot Sovjet-Unionen, i en tid då bourgeoisin med hjälp av fackliga byråkratin och socialfascisterna går till allt brutalare angrepp mot arbetarna, i en tid då renegater och fanflyktingar svikit den revolutionära kampfronten i en tid av begynnande revolutionärt uppsving inom arbetarrörelsen, i en tid då den svenska arbetarklassen ånyo står inför offerfyllda, hårda strider.
NY DAG skall bli kamporgan för arbetarklassen och landsbygdens utsugna massor. NY DAG skall sträva att förena dessa massor i ett revolutionärt kampförbund för kapitalismens störtande. NY DAG skall bli det revolutionära proletariatets orädda och omutliga förkämpe i alla dess strider, alltid redo att försvara arbetarklassens sak mot alla dess fiender, mot socialfascister och renegater, för Kommunistiska Internationalen, mot de mondistiska splittrarna, för proletariatets revolutionära enhet, mot imperialisterna, för Sovjet-Unionen, mot kapitalmakten och dess organ, den borgerliga staten, för proletariatet diktatur.
Därför måste alla klassmedvetna arbetare, alla utsugna och förtryckta i stad och på land samlas kring NY DAG, den kommunistiska rörelsens ledande organ:
Ned med borgarnas, socialfascisternas och renegaternas press!
Fram för NY DAG, de arbetande massornas revolutionära kamporgan!
SVERGES KOMMUNISTISKA PARTI, Sektion av Komintern.
Tiden präglades av hårdhet från alla håll. Kapitalismens "stora depression" hade inletts med massarbetslöshet som följd. I detta läge valde kommunisternas att gå till offensiv. De ansåg att revolutionen kunde ske när som helst, och att det i detta läge var centralt att skilja "de arbetande massorna" från förrädarna inom socialdemokratin. Hotet från fascismens underskattades. Därav den hätska tonen mot medtävlarna inom arbetarrörelsen.
---
NY DAG riktar i dag för första gången sin revolutionära röst till de arbetande massorna i Sverge, NY DAG, centralorgan för Sverges kommunistiska Parti, sektion av Kommunistiska Internationalen, kommer ut i en tid av skärpta klassmotsättningar, i en tid av en ny begynnande världskris, i en tid då imperialisterna rustar febrilt för sitt nya krig mot Sovjet-Unionen, i en tid då bourgeoisin med hjälp av fackliga byråkratin och socialfascisterna går till allt brutalare angrepp mot arbetarna, i en tid då renegater och fanflyktingar svikit den revolutionära kampfronten i en tid av begynnande revolutionärt uppsving inom arbetarrörelsen, i en tid då den svenska arbetarklassen ånyo står inför offerfyllda, hårda strider.
NY DAG skall bli kamporgan för arbetarklassen och landsbygdens utsugna massor. NY DAG skall sträva att förena dessa massor i ett revolutionärt kampförbund för kapitalismens störtande. NY DAG skall bli det revolutionära proletariatets orädda och omutliga förkämpe i alla dess strider, alltid redo att försvara arbetarklassens sak mot alla dess fiender, mot socialfascister och renegater, för Kommunistiska Internationalen, mot de mondistiska splittrarna, för proletariatets revolutionära enhet, mot imperialisterna, för Sovjet-Unionen, mot kapitalmakten och dess organ, den borgerliga staten, för proletariatet diktatur.
Därför måste alla klassmedvetna arbetare, alla utsugna och förtryckta i stad och på land samlas kring NY DAG, den kommunistiska rörelsens ledande organ:
Ned med borgarnas, socialfascisternas och renegaternas press!
Fram för NY DAG, de arbetande massornas revolutionära kamporgan!
SVERGES KOMMUNISTISKA PARTI, Sektion av Komintern.
måndag 20 maj 2013
Striden inom det kommunistiska partiet avblåst!
Sverges (japp, det var så det stavades) kommunistiska parti splittrades 1924. Z. Höglund som varit en av partiets viktigaste företrädare lämnade och bildade ett eget kommunistiskt parti som bestod några få år innan han och hans polare sökte inträde i och välkomnades av socialdemokraterna. Så här skriver Västsvenska kuriren i januari 1924, dvs. innan Höglund bildat eget.
1924-01-19
Striden inom det kommunistiska partiet avblåst!
Arbetet för partiet och kommunismen måste nu börja på allvar.
Det är ett faktum, att den inre partidiskussionen, under det sista året, i viss mån och kanske i rätt stor utsträckning verkat menligt för partiets arbete, när det gällt att organisera och nyrekrytera vårt tämligen unga parti. Det har ödslats alltför mycken kraft i den inre diskussionen, varför agitationen utåt hämmats.
Socialdemokraterna ha gjort vad de kunnat för att skrämma för "bolsjevikerna" och de ha utnyttjat vår diskussion och utmålat den i så bjärta färger som möjligt. Bl. a. ha de levat högt på pratat om, att det komm. partiet stod inför en ny sprängning. Se vi igenom Soc.-Dem. och Ny Tid så finner vi att partiet sprängdes flera gånger under föregående år. Vi ha icke någon gång räknat på en sprängning, ty vi vet att allas strävan har varit att skapa ett starkt kommunistiskt parti i Sverge. Det har varit olika uppfattningar om de vägar, som måste användas för att nå massorna av arbetare och det bästa sättet för att skapa ett handlingskraftigt parti, dugligt att utföra ett positivt arbete till gagn för Sverges arbetare. Som ett resultat av denna diskussion hade socialdemokrater och borgare väntat sig en sprängning av partiet och socialdemokraterna väntade därmed på en möjlighet, att få behålla de arbetaremassor, som på grund av deras undfallenhetspolitik är på väg att glida över till kommunisterna. Man vet så väl att en sprängning skulle åstadkommit den verkan, att man slutat tro på kommunisternas möjlighet att skapa ett handlingskraftigt parti.
Underhandlingarne i Moskva gav dock till resultat att partistriden här i Sverge blev avblåst. Sprängningen som socialdemokraterna förutsagt uteblev. Och man kan konstatera en stor missräkning från deras sida. Red. Z. Höglund har i F. D. P. redogjort för resultatet av underhandlingarna i Moskva. Vi hade tänkte publicera artiklarna, men på grund av vårt lilla utrymme tvingas vi inskränka oss till att citera en del ur den intressanta redogörelsen. Under rubriken "Resan till Canossa" skriver Z. Höglund bl.a.
"Den borgerliga pressen och dess högersocialistiska kusin upplevde vid juletid tvenne tilldragelser, som satte dem i ett ganska miserabelt humör. Den ena var de gynnsamma och välvilliga omdömen som Sovjet-Ryssland, som Sven Hedin och Albert Engström gav uttryck åt vid sin återkomst till Sverge - dessa borgares ärliga vittnesbörd kvitterades genast i Allehanda med det lumpna skymfordet "magens tacksamhet", och hr Arthur Engberg i Arbetet drog över "halvjuden" Hedin och hans "orientaliska uppsyn". När Sven Hedin med sitt temperaments hela uppriktighet råkade säga några för kontrarevolutionen obehagliga sanningar om Sovjet-Ryssland fick han veta, vilken fähund och vilket smutsigt kryp han är t. o. m. misstänkt av en svensk arvtagare till judarna Marx och Lasalle att ha några droppar orent semitiskt blod i sina ådror! Man förnimmer bakom de smädliga orden den tandgnisslande bitterhet, varmed varje obotlig fanatiker raser över konstaterandet av den ryska arbetar- och bonderepublikens solida och järnhårda faktum, som icke får erkännas trots att den består sedan mer än sex år som den orubbliga statsbyggnaden i en värld, där eljest allting är i upplösning!
Den andra händelse, som utlöst en sur galla i de värda organen för det kapitalistiska samhällsförfallet, är den fredliga lösningen på exekutivmötet i Moskva av konflikten med och inom det svenska kommunistiska partiet. Man hade dock väntat och hoppas något helt annat! Med utstuderad ondska hade motståndarepressen före resan till Moskva genom en låtsat sympatisk hållning gentemot dem, som kritiserat exekutiven, sökt kompromettera denna opposition och göra den omöjlig. Det är känt, att själva björnen blev betänksam vid bifallet från svinet, och vem kan då undra på, om en kommunist fruktar det skadeglada instämmandet i den antikommunistiska pressen, även om han vet, att hans kritik är sakligt stark och att kritik är nödvändig gentemot felgrepp för att kunna bevara rörelsens sundhet? Denna press förstår, att den genom sitt instämmande skadar kritiken och sålunda försvårar möjligheten till en rättelse av eventuella misstag eller missförhållanden inom den kommunistiska Internationalen - därför begagnade den sådana baksluga metoder i sin kamp mot vårt part. Att bli prisad för självständighet och intelligens av denna press är nättopp det värsta man kan råka ut för liksom för den som, man slåss för, - men märkvärdigt nog finns det folk, som avundas en ett sådant öde! Ingenting har gjort mig mer vemodig än detta beröm. Ingenting har fyllt min själ med djupare tacksamhet än när jag nu finner efter återkomsten från Moskva, att jag ej längre prisas för självständighet och intelligens utan åter blivit samma förhatliga figur som förr. En stackare, som gått till Canossa, en ödmjuk pilgrim som kysst den kommunistiske påvens fötter och tiggt om syndaförlåtelse, en åt undergången vigd som räddats av den ädelmodige Sinoviev, dock på villkor att bli "oxe" - sådant är omkvädet i dessa smädesdikter, som varit min själs uppbyggelse under julhögtiden. Nietzsche kallade Zolas romaner för "glädjen att lukta illa", och det vare oss fjärran att bestrida borgarpressen den vida större rätten till samma karaktäristik. Förut sökte den döda oss med smicker, nu tillgriper den vätesvala, men resultatet torde ej bli bättre."
Resultatet av underhandlingarna blev beslut om att diskussionen i stridsfrågorna - särskilt i norska frågan - skulle inställas och betraktas som likviderad. Därmed menas dock icke att man stryper diskussionsrätten inom Internationalen. I den förklaring som partimajoriteten gjorde och som erkändes av minoriteten heter det bl. a.
"Beträffande Norges kommunistparti erkänner vi detta såsom K. I:s enda sektion i Norge och kommer i enlighet därmed att broderligt samverka med detta parti i förhoppning om en kommande återförening av alla verkligt kommunistiska krafter i Norge."
Z. Höglund skriver till beslutet:
"Sålunda slutade allt med frid och fröjd och försoning, och man må väl säga med ordstävet: slutet gott, allting gott. Endast borgare- och sossepressen är missnöjd: den älskar ej dramer med lyckligt slut, ehuru detta anses vara det borgerliga dramats speciella kännetecken - d. v. s. på scenen, i verkligheten ser vi ju, att de borgerliga dramerna brukar sluta med inbördeskrig såsom oundviklig sista akt, men vi föredrar verkligen att detta inbördeskrig icke gäller de kommunistiska partierna!
Beträffade det svenska partiets närmaste politiska uppgifter gjordes ävenledes ett uttalande på grundval av representantskapets beslut i frågan. Det betonades vikten av, att partiet fortsätter och stärker propagandan för den proletära enhetsfronten och vidgar detta krav till att också omfatta samförstånd med den proletära bondebefolkningen, i vilket syfte partiet skall taga upp och på allt sätt främja denna befolknings brännande dagsfordringar. Partiet skall samtidigt skärpa propagandan för skapandet av utomparlamentariska maktorgan (driftsråd, ekonomiska och kooperativa sammanslutningar bland småbönderna, facklig organisation av lant- och skogsarbetare, proletära värnorganisationer o. s. v.) till stöd för en kommande arbetare- och bonderegering. Parollen om en sådan regering bör ställas i förgrunden vid de stundande riksdagsmannavalen. Skulle arbetarepartierna tillsamman erhålla majoritet vid dessa val skall partiet med all kraft inträda för bildandet av en arbetare- och bonderegering, stödd på utomparlamentariska maktorgan. En eventuell socialdemokratisk regering kan påräkna partiets stöd gentemot bourgeoisin, så länge den för arbetarepolitik, men partiet skall samtidigt propagera tanken på en verklig arbetare- och bonderegering.
I militärfrågan skall partiet självfallet som hittills avböja hela militärbudgeten och mot den aktivistiska och kapitalistiska militarismen o. dess brottsliga krigsplaner sätt idén om det proletära självförsvaret i form av en arbetare- och bondemilis. Sovjet-Rysslands erkännande och en fredskonvention mellan detta land och Sverge eftersträvas. Det antimilitaristiska arbetet drives planmässigt och energiskt."
Och han sammanfattar det så:
"Ur motsättningarna på vissa punkter lyckades man nå fram till en överenskommelse, som utan självuppgivelse på något håll bevarar partiets enhetlighet och återställer det goda förhållandet till Internationalen och exekutiven. Striden är nu förbi, och det gäller att på ömse sidor lojalt böja sig för utgången. Partiet måste nu koncentrera all sin kraft på de stora positiva uppgifter, som föreligger i kampen mot den svenska reaktionen, mot militarismen och hela kapitalistdömet, och må den kampen åter svetsa samman till ett orubbligt block alla målmedvetna kommunister i detta land!"
Med hänvisande till detta bör vi inse vikten av att arbetet för kommunismen nu börjar på allvar. Organisationerna bör även överallt stärkas och stabiliseras, nyrekrytering ske i största möjliga utsträckning. Den kommunistiska pressen måste spridas till arbetar-, tjänstemanna- och bondehemmen. Med friskt mod kan vi upptaga arbetet för höstens riksdagsmannaval.
De som spekulerat i en sprängning av vårt parti gå nu slokörade och har intet att säga. Alla chanser som tiden kastar till oss bör nu på ett effektivt sätt utnyttjas.
E-r A-n
1924-01-19
Striden inom det kommunistiska partiet avblåst!
Arbetet för partiet och kommunismen måste nu börja på allvar.
Det är ett faktum, att den inre partidiskussionen, under det sista året, i viss mån och kanske i rätt stor utsträckning verkat menligt för partiets arbete, när det gällt att organisera och nyrekrytera vårt tämligen unga parti. Det har ödslats alltför mycken kraft i den inre diskussionen, varför agitationen utåt hämmats.
Socialdemokraterna ha gjort vad de kunnat för att skrämma för "bolsjevikerna" och de ha utnyttjat vår diskussion och utmålat den i så bjärta färger som möjligt. Bl. a. ha de levat högt på pratat om, att det komm. partiet stod inför en ny sprängning. Se vi igenom Soc.-Dem. och Ny Tid så finner vi att partiet sprängdes flera gånger under föregående år. Vi ha icke någon gång räknat på en sprängning, ty vi vet att allas strävan har varit att skapa ett starkt kommunistiskt parti i Sverge. Det har varit olika uppfattningar om de vägar, som måste användas för att nå massorna av arbetare och det bästa sättet för att skapa ett handlingskraftigt parti, dugligt att utföra ett positivt arbete till gagn för Sverges arbetare. Som ett resultat av denna diskussion hade socialdemokrater och borgare väntat sig en sprängning av partiet och socialdemokraterna väntade därmed på en möjlighet, att få behålla de arbetaremassor, som på grund av deras undfallenhetspolitik är på väg att glida över till kommunisterna. Man vet så väl att en sprängning skulle åstadkommit den verkan, att man slutat tro på kommunisternas möjlighet att skapa ett handlingskraftigt parti.
Underhandlingarne i Moskva gav dock till resultat att partistriden här i Sverge blev avblåst. Sprängningen som socialdemokraterna förutsagt uteblev. Och man kan konstatera en stor missräkning från deras sida. Red. Z. Höglund har i F. D. P. redogjort för resultatet av underhandlingarna i Moskva. Vi hade tänkte publicera artiklarna, men på grund av vårt lilla utrymme tvingas vi inskränka oss till att citera en del ur den intressanta redogörelsen. Under rubriken "Resan till Canossa" skriver Z. Höglund bl.a.
"Den borgerliga pressen och dess högersocialistiska kusin upplevde vid juletid tvenne tilldragelser, som satte dem i ett ganska miserabelt humör. Den ena var de gynnsamma och välvilliga omdömen som Sovjet-Ryssland, som Sven Hedin och Albert Engström gav uttryck åt vid sin återkomst till Sverge - dessa borgares ärliga vittnesbörd kvitterades genast i Allehanda med det lumpna skymfordet "magens tacksamhet", och hr Arthur Engberg i Arbetet drog över "halvjuden" Hedin och hans "orientaliska uppsyn". När Sven Hedin med sitt temperaments hela uppriktighet råkade säga några för kontrarevolutionen obehagliga sanningar om Sovjet-Ryssland fick han veta, vilken fähund och vilket smutsigt kryp han är t. o. m. misstänkt av en svensk arvtagare till judarna Marx och Lasalle att ha några droppar orent semitiskt blod i sina ådror! Man förnimmer bakom de smädliga orden den tandgnisslande bitterhet, varmed varje obotlig fanatiker raser över konstaterandet av den ryska arbetar- och bonderepublikens solida och järnhårda faktum, som icke får erkännas trots att den består sedan mer än sex år som den orubbliga statsbyggnaden i en värld, där eljest allting är i upplösning!
Den andra händelse, som utlöst en sur galla i de värda organen för det kapitalistiska samhällsförfallet, är den fredliga lösningen på exekutivmötet i Moskva av konflikten med och inom det svenska kommunistiska partiet. Man hade dock väntat och hoppas något helt annat! Med utstuderad ondska hade motståndarepressen före resan till Moskva genom en låtsat sympatisk hållning gentemot dem, som kritiserat exekutiven, sökt kompromettera denna opposition och göra den omöjlig. Det är känt, att själva björnen blev betänksam vid bifallet från svinet, och vem kan då undra på, om en kommunist fruktar det skadeglada instämmandet i den antikommunistiska pressen, även om han vet, att hans kritik är sakligt stark och att kritik är nödvändig gentemot felgrepp för att kunna bevara rörelsens sundhet? Denna press förstår, att den genom sitt instämmande skadar kritiken och sålunda försvårar möjligheten till en rättelse av eventuella misstag eller missförhållanden inom den kommunistiska Internationalen - därför begagnade den sådana baksluga metoder i sin kamp mot vårt part. Att bli prisad för självständighet och intelligens av denna press är nättopp det värsta man kan råka ut för liksom för den som, man slåss för, - men märkvärdigt nog finns det folk, som avundas en ett sådant öde! Ingenting har gjort mig mer vemodig än detta beröm. Ingenting har fyllt min själ med djupare tacksamhet än när jag nu finner efter återkomsten från Moskva, att jag ej längre prisas för självständighet och intelligens utan åter blivit samma förhatliga figur som förr. En stackare, som gått till Canossa, en ödmjuk pilgrim som kysst den kommunistiske påvens fötter och tiggt om syndaförlåtelse, en åt undergången vigd som räddats av den ädelmodige Sinoviev, dock på villkor att bli "oxe" - sådant är omkvädet i dessa smädesdikter, som varit min själs uppbyggelse under julhögtiden. Nietzsche kallade Zolas romaner för "glädjen att lukta illa", och det vare oss fjärran att bestrida borgarpressen den vida större rätten till samma karaktäristik. Förut sökte den döda oss med smicker, nu tillgriper den vätesvala, men resultatet torde ej bli bättre."
Resultatet av underhandlingarna blev beslut om att diskussionen i stridsfrågorna - särskilt i norska frågan - skulle inställas och betraktas som likviderad. Därmed menas dock icke att man stryper diskussionsrätten inom Internationalen. I den förklaring som partimajoriteten gjorde och som erkändes av minoriteten heter det bl. a.
"Beträffande Norges kommunistparti erkänner vi detta såsom K. I:s enda sektion i Norge och kommer i enlighet därmed att broderligt samverka med detta parti i förhoppning om en kommande återförening av alla verkligt kommunistiska krafter i Norge."
Z. Höglund skriver till beslutet:
"Sålunda slutade allt med frid och fröjd och försoning, och man må väl säga med ordstävet: slutet gott, allting gott. Endast borgare- och sossepressen är missnöjd: den älskar ej dramer med lyckligt slut, ehuru detta anses vara det borgerliga dramats speciella kännetecken - d. v. s. på scenen, i verkligheten ser vi ju, att de borgerliga dramerna brukar sluta med inbördeskrig såsom oundviklig sista akt, men vi föredrar verkligen att detta inbördeskrig icke gäller de kommunistiska partierna!
Beträffade det svenska partiets närmaste politiska uppgifter gjordes ävenledes ett uttalande på grundval av representantskapets beslut i frågan. Det betonades vikten av, att partiet fortsätter och stärker propagandan för den proletära enhetsfronten och vidgar detta krav till att också omfatta samförstånd med den proletära bondebefolkningen, i vilket syfte partiet skall taga upp och på allt sätt främja denna befolknings brännande dagsfordringar. Partiet skall samtidigt skärpa propagandan för skapandet av utomparlamentariska maktorgan (driftsråd, ekonomiska och kooperativa sammanslutningar bland småbönderna, facklig organisation av lant- och skogsarbetare, proletära värnorganisationer o. s. v.) till stöd för en kommande arbetare- och bonderegering. Parollen om en sådan regering bör ställas i förgrunden vid de stundande riksdagsmannavalen. Skulle arbetarepartierna tillsamman erhålla majoritet vid dessa val skall partiet med all kraft inträda för bildandet av en arbetare- och bonderegering, stödd på utomparlamentariska maktorgan. En eventuell socialdemokratisk regering kan påräkna partiets stöd gentemot bourgeoisin, så länge den för arbetarepolitik, men partiet skall samtidigt propagera tanken på en verklig arbetare- och bonderegering.
I militärfrågan skall partiet självfallet som hittills avböja hela militärbudgeten och mot den aktivistiska och kapitalistiska militarismen o. dess brottsliga krigsplaner sätt idén om det proletära självförsvaret i form av en arbetare- och bondemilis. Sovjet-Rysslands erkännande och en fredskonvention mellan detta land och Sverge eftersträvas. Det antimilitaristiska arbetet drives planmässigt och energiskt."
Och han sammanfattar det så:
"Ur motsättningarna på vissa punkter lyckades man nå fram till en överenskommelse, som utan självuppgivelse på något håll bevarar partiets enhetlighet och återställer det goda förhållandet till Internationalen och exekutiven. Striden är nu förbi, och det gäller att på ömse sidor lojalt böja sig för utgången. Partiet måste nu koncentrera all sin kraft på de stora positiva uppgifter, som föreligger i kampen mot den svenska reaktionen, mot militarismen och hela kapitalistdömet, och må den kampen åter svetsa samman till ett orubbligt block alla målmedvetna kommunister i detta land!"
Med hänvisande till detta bör vi inse vikten av att arbetet för kommunismen nu börjar på allvar. Organisationerna bör även överallt stärkas och stabiliseras, nyrekrytering ske i största möjliga utsträckning. Den kommunistiska pressen måste spridas till arbetar-, tjänstemanna- och bondehemmen. Med friskt mod kan vi upptaga arbetet för höstens riksdagsmannaval.
De som spekulerat i en sprängning av vårt parti gå nu slokörade och har intet att säga. Alla chanser som tiden kastar till oss bör nu på ett effektivt sätt utnyttjas.
E-r A-n
tisdag 30 april 2013
Första maj-nålar från Vänsterpartiet
Här följer ett urval av SKP:s / VPK:s / Vänsterpartiets Första maj-nålar från 1940-, 50-, 70-, 80-, 90, 00- och 10-talen. (Jag vet att bildkvaliteten från och till är vedervärdig. Fotograf torde jag aldrig bli.)
1943: Mot fascismen. För folkens frihet.
1946
1948
1949: Lenin
1950: Fred
1951: Fred
1952: För fred. För socialism.
1953: Fred. Marx. Socialism.
1955: Fred
1974: För socialismen
1975: Arbetarpolitik. Socialism.
1979: Arbetarpolitik. Socialism.
1980: Socialism för 80-talet.
1981: Ådalen 1931. Glöm dem aldrig.
1982: Fred. Demokrati. Socialism.
1984: Fred. Demokrati. Socialism.
1985: Fred. Demokrati. Socialism.
1990: Fred. Frihet. Socialism.
1996: Rätt till arbete. Tid att leva.
1999: Nej till EMU.
2001: Rättivsa. Solidaritet.
2002: Uppdrag rättvisa.
2003: Nej till EMU.
2010: Håll ihop.
2013: Arbete. Rättvisa. Välfärd.
onsdag 21 november 2012
Kommunisterna i Göteborgs stadsfullmäktige 1923
Vid stadsfullmäktigevalen hösten 1922 gick kommunisterna framåt och fick tre av de 60 platserna i fullmäktige. Valda blev folkskollärarinnan Sofia Svensson, kontoristen Martin Andersson och sågverksarbetaren Viktor Svensson. Samtidigt vann socialdemokraterna 31 mandat, och fick för första gången egen majoritet i staden. Hur uppträdde kommunisterna och vilka frågor drev de första året i fullmäktige?
Redan vid det allra första sammanträdets första punkt blev det strid. Fullmäktige skulle utse en valkommitté vars uppgift bestod i att förbereda val till kommunala uppdrag. Av stadsfullmäktiges fyra partier var bara tre föreslagna till kommitténs nio platser. Självklart var det kommunisterna som inte fick vara med. Detta var något som orsakade kommunisternas första principdebatt i fullmäktige, och en fråga som även framledes skulle visa sig viktig. Eftersom kommunisterna inte fick vara med i valkommittén var de tvungna att lyfta varje namn de ville få valt till ett organ i fullmäktige, vilket ledde till onödigt långa debatter. Men, i vilket fall, inte en enda kommunist eller av kommunisterna föreslagen person fick något uppdrag. Socialdemokraterna föredrog att själva representera arbetarklassen, och frikostigt dela med sig av posterna till de borgerliga partierna och allehanda "högre" personer som präster, läkare och professorer.
I sakfrågorna lyfte Sofia Svensson frågor kring barn och kvinnor. I stort sett varje gång sådana frågor dryftades uttalade hon sig, i övrigt höll hon tyst. Viktor Svensson var nästan helt tyst, förutom i några mindre frågor. Desto mer debattivrig var Martin Andersson, som snart kom att dominera fullmäktigemötena (i alla fall i talartid räknat). Främst koncentrerade han sig på frågor rörande arbetslösa och bostadsfrågan, men snart deltog han i debatter om alla möjliga ämnen, högt som lågt. Hans jungfrutal handlade om att skära ner på det tryckta materialet från staden, något som socialdemokraten Axel Dahlkvist senare syrligt skulle påminna om när Anderssons tal blev alltför långa.
Sofia Svenssons jungfrutal gällde frågan om en allmän enhetsskola."Hr Mellgren frågade, hur det skulle vara, om icke föräldrar, som ha råd att betala, skulle få lov att bestämma själva, huruvida deras barn skulle få fortsätta studera? Ja, hur skall det kännas för fattiga föräldrar, som veta, att deras barn ha studiebegåvning men icke kunna låta dem fortsätta i skolan? Tänk så många fattiga det finnes, som velat studera, men icke kunnat få det, på grund av att de saknat medel! Detta är en fråga av allra största betydelse, och det gör mig ledsen att det nu för tiden skall vara så få läroverksmästare och professorer vid våra högskolor, som inse detta."
När Sofia Svensson avled sommaren 1923 ersattes hon av Ragnar Andersson, kommunalarbetare.
Flera av de viktigaste debatterna under året gällde arbetslösa och vilka villkor som skulle ställas på dem. Martin Andersson krävde att de inte skulle tvingas slå makadam. Att hugga sönder sten är självfallet något man redan 1923 kunde göra med maskiner, men herr Silfverstolpe tyckte inte att det var ovärdigt för Göteborgs stad att tvinga arbetslösa att göra det. Andersson: "Jag tror inte, att hr Silfverstolpe, om han bleve arbetslös, skulle vilja sitta där ute och knacka sten, utan skulle han säkerligen hellre vända detta samhälle ryggen."
Denna och andra frågor känns igen från dagens politiska debatter. (Dagens Fas 3-are behöver kanske inte stå ute i kylan och hugga sönder sten, men ge "Alliansen" några år till, så får vi se.) En fråga som var aktuell 1923, precis som nu, var frågan om tiderna för alkoholservering. "Jag förstår icke, vilken uppgift en sådan restaurang skall ha, eftersom det skall vara nödvändigt att sälja rusdrycker om kvällarna ända till kl. 2 på natten", menade Andersson. Men den socialdemokratiska majoriteten tyckte annorlunda, och tillät servering in på småtimmarna.
Överhuvudtaget var det Martin Andersson som förde kommunisternas talan i stadsfullmäktige. Ibland gick det väl ganska bra, och även om socialdemokraterna körde sitt eget race blev de och borgarna tvungna att bemöta kommunisternas krav på bättre bostäder, humanare fångvård, högre löner för de sämst ställda kommunalarbetarna osv. Men ibland urartade debatterna till rena gräl. Efter en synnerligen infekterad debatt om tillsättningen av kommunala uppdrag sade socialdemokraten herr Sjödahl: "Jag får säga, att här har hr Martin Andersson talat om arbetarerörelsen och att det är den, som bör främjas. Jag undrar, om det någon gång i den svenska parlamentariska arbetarerörelsens historia sagts något skamligare, något hänsynslösare eller fräckare än här varit fallet i afton. (Instämmanden) Jag protesterar i arbetarerörelsens namn."
I just den debatten hade Andersson gått för långt, men i många andra frågor blev hans pålästa och argumenterande stil och hans välunderbyggda förslag i alla fall beaktade, om än inte klubbade.
fredag 16 november 2012
Göteborgs Vänsterkommun godkänner med överväldigande majoritet anslutningsvillkoren till III Internationalen
Ur "Västsvenska kuriren" 1921-02-26. I Göteborg är stödet för Kominterns anslutningsvillkor mycket stort inom partiet.
"Göteborgs Vänsterkommun godkänner med överväldigande majoritet anslutningsvillkoren till III Internationalen
522 röster mot 24.
Göteborgs Vänsterkommuns omröstning om partiets ställning till III Internationalen har pågått under februari månad och avslutades på torsdagen. Deltagandet har varit livligt att inalles har 546 röstsedlar avgivits.
Propositionsordningen var fastställd på följande sätt: För representantskapets majoritetsresolution röstades ja, för minoritetsresolutionen nej.
Ja innebar alltså, att partimedlemmarne med principiellt godkännande av internationella kongressens beslut bekräftade partiets ställning om anslutning till III Internationalen.
Nej innebar ett principiellt förkastande av de 21 teserna.
Omrösningsresultatet utvisade, att 522 röstat ja, 19 nej och dessutom har avgivits 5 neutrala röster."
"Göteborgs Vänsterkommun godkänner med överväldigande majoritet anslutningsvillkoren till III Internationalen
522 röster mot 24.
Göteborgs Vänsterkommuns omröstning om partiets ställning till III Internationalen har pågått under februari månad och avslutades på torsdagen. Deltagandet har varit livligt att inalles har 546 röstsedlar avgivits.
Propositionsordningen var fastställd på följande sätt: För representantskapets majoritetsresolution röstades ja, för minoritetsresolutionen nej.
Ja innebar alltså, att partimedlemmarne med principiellt godkännande av internationella kongressens beslut bekräftade partiets ställning om anslutning till III Internationalen.
Nej innebar ett principiellt förkastande av de 21 teserna.
Omrösningsresultatet utvisade, att 522 röstat ja, 19 nej och dessutom har avgivits 5 neutrala röster."
Den tredje Internationalen bildad!
Ur "Västsvenska Kuriren" 1919-03-26. Intressant är att tidningen inte nämner vem som representerade SSV, nämligen Otto Grimlund.
"Den tredje Internationalen bildad!
På Zimmerwaldpartiernas kongress i Moskva 2-6 mars
MOSKVA, 9 mars
Den 2-6 mars har i Moskva hållits en stor internationell kongress med representanter för de radikala socialistorganisationerna i hela världen. Nästan samtliga till Zimmerwaldrörelsen hörande partier och en mängd övriga arbetareorganisationer voro representerade. Kongressen öppnades av Lenin med ett stort tal, vari han skildrade världsrevolutionens gång och framlade teser över problemet 'borgerlig demokrati och proletär diktatur'.
Kongressen beslöt att bilda _den kommunistiska Internationalen_, i vilken Zimmerwaldrörelsen uppgår. Kongressens grundval blir det av Marx och Engels 1848 utgivna Kommunistiska manifestet. Den kommunistiska Internationalens ledning handhaven av en exekutivkommitté med representanter för skilda länder. Till den första kongressperiodens exekutivkommitté utses representanter från följande länder: Ryssland, Tyskland, Österrike, Ungern, Balkanländerna, Schweiz, Skandinavien och Holland. En byrå på 5 personer utses. Till exekutivkommittén sekreterare utsågs sekreteraren i Zimmerwaldförbundet, dr Angelika Balabanoff. Vid kongressen voro 18 länder företrädda genom ombud.
På kongressen tog ställning till den socialpatriotiska Bern-kongressen. Ett manifest till världens arbetare antogs med maning att ansluta sig till den tredje Internationalen."
"Den tredje Internationalen bildad!
På Zimmerwaldpartiernas kongress i Moskva 2-6 mars
MOSKVA, 9 mars
Den 2-6 mars har i Moskva hållits en stor internationell kongress med representanter för de radikala socialistorganisationerna i hela världen. Nästan samtliga till Zimmerwaldrörelsen hörande partier och en mängd övriga arbetareorganisationer voro representerade. Kongressen öppnades av Lenin med ett stort tal, vari han skildrade världsrevolutionens gång och framlade teser över problemet 'borgerlig demokrati och proletär diktatur'.
Kongressen beslöt att bilda _den kommunistiska Internationalen_, i vilken Zimmerwaldrörelsen uppgår. Kongressens grundval blir det av Marx och Engels 1848 utgivna Kommunistiska manifestet. Den kommunistiska Internationalens ledning handhaven av en exekutivkommitté med representanter för skilda länder. Till den första kongressperiodens exekutivkommitté utses representanter från följande länder: Ryssland, Tyskland, Österrike, Ungern, Balkanländerna, Schweiz, Skandinavien och Holland. En byrå på 5 personer utses. Till exekutivkommittén sekreterare utsågs sekreteraren i Zimmerwaldförbundet, dr Angelika Balabanoff. Vid kongressen voro 18 länder företrädda genom ombud.
På kongressen tog ställning till den socialpatriotiska Bern-kongressen. Ett manifest till världens arbetare antogs med maning att ansluta sig till den tredje Internationalen."
Kommunistiska partiet och nykterhetsfrågan
Ur "Västsvenska kuriren" 1921-04-13.
"Kommunistiska partiet och nykterhetsfrågan.
Partikongressens uttalande
Spritmissbruket har i århundraden varit en förbannelse för det svenska folket. Länge anlitades rusdryckerna av de svenska feodalherrarna till att demoralisera bönderna och lantarbetarna för att därigenom så mycket lättare kunna hålla dem i träldom, förslava och utsuga dem. Så småningom lyckades dock bondeklassen i viss utsträckning att frigöra sig från slaveriet under spriten, men bland lantarbetarna härjade brännvinet fortfarande i oerhörd grad, försvårande det sociala upplysnings-, organisations- och frigörelsearbetet. Ännu i dag är spriet ett kärkommet vapen i lantjunkrars och patroners händer när det gäller att sprida demoralisation i lantproletariatets leder.
Efter att hava insett vilket hinder rusdryckerna reste då det gällde att samla, organisera och att till klasskampen fostra och skola massorna, vände sig Sverges industriarbetare under det första decenniet av vårt århundrade med självbevarelsedriftens och den socialistiska moralens förenade krafter till kamp mot rusdryckerna. Men kapitalet, som såg ett av sina bästa vapen mot arbetarna ryckas ur sina händer och en av sina mest givande profitkällor hotade organiserade en väldig kamp för att rädda vad som räddas kunde. Genom att köpa agenter i arbetarnas ena led, genom att binda arbetarepressen vid beroende av rusdrycksannonser, genom att upprätta särskilda 'system' för att kunna tränga in med spriten i varje familj i landet har kapitalet lyckats att ej blott vidmakthålla det fördärvliga spritbruket bland militärerna, utan även åt spriten återvinna den en gång bland bönderna och industriarbetarna förlorade marken. T. o. m. bland kvinnorna hotar nu spriten tack vare Brattsystemet, att tänga in med sin förgiftande och förråande anda.
Särskilt under de senare åren har spritmissbruket tilltagit bland arbetarna i förfärande grad. Krigets verkningar och de ekonomiska och sociala förhållandena för övrigt har verkat förslöande även på detta område och icke heller de fackligt och politiskt organiserade arbetarna, ja icke ens vårt parti har undgått denna inverkan. Det har tyvärr stundom inträffat, att kamrater som äro fackligt organiserade, ja t. o. m. revolutionära socialister, offentligt uppträtt onyktert och därmed skandaliserat sig själva och dragit skam och nesa över den rörelse de tillhört. Alltför stor eftergivenhet har från fackorganisationernas och arbetarpartiets sida visats i sådana fall och det är inte en dag för tidigt, att i varje fall det kommunistiska partiet med skärpa hävdar de krav som ett revolutionärt klasskampsparti med nödvändighet måste ställa på sina medlemmar liksom även på arbetarrörelsen i sin helhet.
I anslutning till vad här ovan blivit sagt beslutar kongressen:
1) att uppdraga åt arbetsutskottet och representantskapet att bland arbetarna organisera en konsekvent kamp mot lönnbränneriet, spritsmuggling, gulascheri med motböcker och rusdrycker av alla slag;
2) att överallt bekämpa det för folket demoraliserande och förråande Brattsystemet och andra liknande system;
3) att verka för att fackorganisationerna upptaga en grundlig strid mot det nu florerande superiet och tillse att inga berusade få tillträde till arbetarnas fackliga och politiska möten och fester, till Folkets hus eller Folkets parker;
4) att bidraga till att bland arbetarna skapa en allmän opinion, som stämplar slaveriet under rusdryckerna som en arbetarna förnedrande och ovärdig last;
5) att i den revolutionära disciplinens namn av partiets egna medlemmar kräva att de föregå arbetarna med ett i alla nyktert uppträdande, de icke tillåta spritservering på möten och fester, som av organisationer anordnas, inom lokaler eller parker, som partiorganisationer eller partivänner hava förfogande eller beslutande rätt över;
6) att uppdraga åt partiets lokalorganisationer att ur partiet utesluta sådana medlemmar som uppträda berusade."
"Kommunistiska partiet och nykterhetsfrågan.
Partikongressens uttalande
Spritmissbruket har i århundraden varit en förbannelse för det svenska folket. Länge anlitades rusdryckerna av de svenska feodalherrarna till att demoralisera bönderna och lantarbetarna för att därigenom så mycket lättare kunna hålla dem i träldom, förslava och utsuga dem. Så småningom lyckades dock bondeklassen i viss utsträckning att frigöra sig från slaveriet under spriten, men bland lantarbetarna härjade brännvinet fortfarande i oerhörd grad, försvårande det sociala upplysnings-, organisations- och frigörelsearbetet. Ännu i dag är spriet ett kärkommet vapen i lantjunkrars och patroners händer när det gäller att sprida demoralisation i lantproletariatets leder.
Efter att hava insett vilket hinder rusdryckerna reste då det gällde att samla, organisera och att till klasskampen fostra och skola massorna, vände sig Sverges industriarbetare under det första decenniet av vårt århundrade med självbevarelsedriftens och den socialistiska moralens förenade krafter till kamp mot rusdryckerna. Men kapitalet, som såg ett av sina bästa vapen mot arbetarna ryckas ur sina händer och en av sina mest givande profitkällor hotade organiserade en väldig kamp för att rädda vad som räddas kunde. Genom att köpa agenter i arbetarnas ena led, genom att binda arbetarepressen vid beroende av rusdrycksannonser, genom att upprätta särskilda 'system' för att kunna tränga in med spriten i varje familj i landet har kapitalet lyckats att ej blott vidmakthålla det fördärvliga spritbruket bland militärerna, utan även åt spriten återvinna den en gång bland bönderna och industriarbetarna förlorade marken. T. o. m. bland kvinnorna hotar nu spriten tack vare Brattsystemet, att tänga in med sin förgiftande och förråande anda.
Särskilt under de senare åren har spritmissbruket tilltagit bland arbetarna i förfärande grad. Krigets verkningar och de ekonomiska och sociala förhållandena för övrigt har verkat förslöande även på detta område och icke heller de fackligt och politiskt organiserade arbetarna, ja icke ens vårt parti har undgått denna inverkan. Det har tyvärr stundom inträffat, att kamrater som äro fackligt organiserade, ja t. o. m. revolutionära socialister, offentligt uppträtt onyktert och därmed skandaliserat sig själva och dragit skam och nesa över den rörelse de tillhört. Alltför stor eftergivenhet har från fackorganisationernas och arbetarpartiets sida visats i sådana fall och det är inte en dag för tidigt, att i varje fall det kommunistiska partiet med skärpa hävdar de krav som ett revolutionärt klasskampsparti med nödvändighet måste ställa på sina medlemmar liksom även på arbetarrörelsen i sin helhet.
I anslutning till vad här ovan blivit sagt beslutar kongressen:
1) att uppdraga åt arbetsutskottet och representantskapet att bland arbetarna organisera en konsekvent kamp mot lönnbränneriet, spritsmuggling, gulascheri med motböcker och rusdrycker av alla slag;
2) att överallt bekämpa det för folket demoraliserande och förråande Brattsystemet och andra liknande system;
3) att verka för att fackorganisationerna upptaga en grundlig strid mot det nu florerande superiet och tillse att inga berusade få tillträde till arbetarnas fackliga och politiska möten och fester, till Folkets hus eller Folkets parker;
4) att bidraga till att bland arbetarna skapa en allmän opinion, som stämplar slaveriet under rusdryckerna som en arbetarna förnedrande och ovärdig last;
5) att i den revolutionära disciplinens namn av partiets egna medlemmar kräva att de föregå arbetarna med ett i alla nyktert uppträdande, de icke tillåta spritservering på möten och fester, som av organisationer anordnas, inom lokaler eller parker, som partiorganisationer eller partivänner hava förfogande eller beslutande rätt över;
6) att uppdraga åt partiets lokalorganisationer att ur partiet utesluta sådana medlemmar som uppträda berusade."
lördag 3 november 2012
Kommunala valen 1946
Vid 1946 års kommunala val hade rösträtten utvidgats ytterligare några steg. Borta var kraven på att ej vara i konkurs, ej vara av fattigvården varaktigt omhändertagen till försörjning, eller att ha betalt sina kommunalskatter. De enda vuxna som nu saknade rösträtt var omyndigförklarade och utländska medborgare. Valdeltagande var 74,5% för männen och 67,9% för kvinnorna. Rekord i båda fallen för kommunala val.
Landstingsmannavalen
1946 års val innebar kommunisternas starkast val någonsin. Paritet fick 11,2% (+5,3).
Höger 14,9% (-2,7)
Bondeförbundet 13,5% (-0,4)
Folkpartiet 15,6% (+3,2)
Socialdemokraterna 44,4% (-5,9)
Kommunisterna 11,2% (+5,3)
Övriga 0,3% (-0,3)
53 kommunister blev valda till landstingsfullmäktige, motsvarande 4,5% av det totala antalet. Trots partiets framgångar blev det alltså fortsatt kraftigt missgynnad av valsystemet. Hade systemet varit proportionellt (enligt D’Hondts metod) skulle partiet fått 111 mandat. Bondeförbundet, som bara fick 2,3 procentenheter fler röster, kunde mönstra hela 242 landstingsfullmäktige. Eller med andra ord: det behövdes 4583 kommunister för att få ett mandat, 1870 bondeförbundare.
Stadsfullmäktigevalen
Höger 19,8% (-3,9)
Bondeförbundet 0,7% (+0,3)
Folkpartiet 18,4% (+4,9)
Socialdemokrater 45,6% (-7,2)
Socialister 0,0% (-0,3)
Vänstersocialister 0,1% (0,0)
Kommunister 14,8% (+6,6)
Nationella 0,2% (-0,1)
Övriga 0,4% (-0,3)
419 kommunister blev valda till stadsfullmäktige runt om i landet. Detta motsvarade 10,1% av det totala antalet stadsfullmäktige. I kategorin ”industristäder” lyckades SKP knipa 14,8% av mandaten. 50 av kommunisterna var kvinnor, alltså 11,9%. Det är lite under genomsnittet (12,5%), men bättre än Socialdemokraterna (11,4%). Skillnaden är dock som synes inte särskilt stor.
Resultat i Västsverige
Mönstret är föga överraskande ganska likt det vid 1944 års andrakammarsval. Göteborg och Mölndal är partiets starkaste fäste i Västsverige. I större delen av Bohuslän, Älvsborg och Skaraborg får partiet mycket få röster, speciellt på landsbygden. Men vissa undantag finns, såsom Bohus-Malmön. Jag tycker det är intressant att partiet inte går fram nämnvärt på de småorter i Bohuslän där partiet varit starkt under 1920-talet. Ta Hunnebostrand som ett exempel. Där nådde partiet 16% 1924. Efter splittringen 1929 fick dessa röster huvudsakligen till Kilbomspartiet (13% både 1932 och 1936). Efter detta partis kollaps skulle man kunna tänka sig att några av dessa skulle rösta på kommunisterna. Men icke. 1946 fick SKP sju röster där, motsvarande 0,8%.
Räknat i landtingsmandat blev dock valframgången tämligen begränsad i Västsverige. SKP vann ett mandat i vardera Göteborgs och Bohuslän, Älvsborgs län och Skaraborgs län och fick därmed två mandat i de båda förstnämnda och ett i det sistnämnda.
I Göteborg fick kommunisterna 23,9% i valet till stadsfullmäktige och blev näst största parti. I både första och tredje valkretsen fick partiet 27%, mot bara 18% i den andra.
Landstingsmannavalen
1946 års val innebar kommunisternas starkast val någonsin. Paritet fick 11,2% (+5,3).
Höger 14,9% (-2,7)
Bondeförbundet 13,5% (-0,4)
Folkpartiet 15,6% (+3,2)
Socialdemokraterna 44,4% (-5,9)
Kommunisterna 11,2% (+5,3)
Övriga 0,3% (-0,3)
53 kommunister blev valda till landstingsfullmäktige, motsvarande 4,5% av det totala antalet. Trots partiets framgångar blev det alltså fortsatt kraftigt missgynnad av valsystemet. Hade systemet varit proportionellt (enligt D’Hondts metod) skulle partiet fått 111 mandat. Bondeförbundet, som bara fick 2,3 procentenheter fler röster, kunde mönstra hela 242 landstingsfullmäktige. Eller med andra ord: det behövdes 4583 kommunister för att få ett mandat, 1870 bondeförbundare.
Stadsfullmäktigevalen
Höger 19,8% (-3,9)
Bondeförbundet 0,7% (+0,3)
Folkpartiet 18,4% (+4,9)
Socialdemokrater 45,6% (-7,2)
Socialister 0,0% (-0,3)
Vänstersocialister 0,1% (0,0)
Kommunister 14,8% (+6,6)
Nationella 0,2% (-0,1)
Övriga 0,4% (-0,3)
419 kommunister blev valda till stadsfullmäktige runt om i landet. Detta motsvarade 10,1% av det totala antalet stadsfullmäktige. I kategorin ”industristäder” lyckades SKP knipa 14,8% av mandaten. 50 av kommunisterna var kvinnor, alltså 11,9%. Det är lite under genomsnittet (12,5%), men bättre än Socialdemokraterna (11,4%). Skillnaden är dock som synes inte särskilt stor.
Resultat i Västsverige
Mönstret är föga överraskande ganska likt det vid 1944 års andrakammarsval. Göteborg och Mölndal är partiets starkaste fäste i Västsverige. I större delen av Bohuslän, Älvsborg och Skaraborg får partiet mycket få röster, speciellt på landsbygden. Men vissa undantag finns, såsom Bohus-Malmön. Jag tycker det är intressant att partiet inte går fram nämnvärt på de småorter i Bohuslän där partiet varit starkt under 1920-talet. Ta Hunnebostrand som ett exempel. Där nådde partiet 16% 1924. Efter splittringen 1929 fick dessa röster huvudsakligen till Kilbomspartiet (13% både 1932 och 1936). Efter detta partis kollaps skulle man kunna tänka sig att några av dessa skulle rösta på kommunisterna. Men icke. 1946 fick SKP sju röster där, motsvarande 0,8%.
Räknat i landtingsmandat blev dock valframgången tämligen begränsad i Västsverige. SKP vann ett mandat i vardera Göteborgs och Bohuslän, Älvsborgs län och Skaraborgs län och fick därmed två mandat i de båda förstnämnda och ett i det sistnämnda.
I Göteborg fick kommunisterna 23,9% i valet till stadsfullmäktige och blev näst största parti. I både första och tredje valkretsen fick partiet 27%, mot bara 18% i den andra.
Kommunala valen 1942
Rösträtten
Vid de kommunala valen 1942 hade rösträttsåldern sänkts från 23 till 21 år. Annars var rösträtten som tidigare, dvs. ”envar inom kommunen mantalsskriven man eller kvinna, som är svensk undersåte [...] med undantag för den som: a) är förklarad omyndig, b) är i konkurstillstånd, c) är av allmänna fattigvården omhändertagen för varaktig försörjning, eller d) i avseende å påförda utskylder till kommunen, vilka förfallit till betalning under de tre sistförflutna kalenderåren, häftar för utskylder för flera än två av dessa år.” Nytt är också att rätten för vissa yrkesgrupper att använda sig av ”valsedelsförsändelseinstitutet” har avskaffats. Fortfarande kunde dock en gift make/maka rösta med en av den andra maken avgiven valsedelsförsändelse. 71.8% av Sveriges totala folkmängd hade rösträtt. 143 039 personer diskvalificerades från rösträtt. Den vanligaste (73 831 personer) orsaken var ”oguldna kommunalutskylder”, följd av ”fattigvårdsunderstöd” (37 122 personer).
Av statistiken kan man dra en hel rad intressanta slutsatser. Jag nöjer mig med den kanske mest uppenbara: kvinnorna drog in till städerna. I storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö gick det över 1200 röstberättigade kvinnor på 1000 män. På landbygden var siffran 963.
Valdeltagandet
69,2% (-1,2) av männen och 62,9% (+2,6) av kvinnorna röstade. Totalt 66,0% (+0,7). Siffrorna inom parentes är skillnaden i procentenheter sedan förra landstingsmannan valet 1938. Högst av valdeltagandet i Malmöhus län, lägst i Jämtlands land. Det skall dock påpekas att de landstingsfria städerna inte räknas in i den här statistiken.
Valresultatet i landstingsmannavalen
Höger 15,8% (-0,8)
Bondeförbundet 16,6 (+0,7)
Folkpartiet 12,3 (0)
Socialdemokrater 50,1 (+0,6)
Socialister 0,0 (-1,6)
Kommunister 4,8 (+1,6)
Nationalsocialister 0,0 (-0,5)
Övriga 0,4 (-0,4)
Detta gäller alltså landstingsmannavalen. Resultaten är ganska stabila, vilket väl är en smula anmärkningsvärt med tanke på det rådande politiska klimatet (världskriget, ni vet). Det havererade Socialistiska partiet fick bara några ströröster, och de 1,6% av partiet hade 1938 motsvarar Kommunisternas ökning. Därmed inte sagt att gamla socialister gick direkt till kommunisterna, men nog känns det som en rimlig hypotes.
Valresultatet i stadsfullmäktigevalen
Höger 23,7% (+0,8)
Bondeförbundet 0,4% (+0,2)
Folkpartiet 13,5% (+0,7)
Socialdemokrater 52,8% (-1,2)
Socialister 0,3% (-1,9)
Kommunister 8,2% (+3,1)
Nationella 0,3% (-0,5)
Nationalsocialister 0,0% (-1,2)
Övriga 0,8% (0)
I gruppen ”övriga” finns bl. a. Vänstersocialisterna och ”Socialistiska oppositionen”. Sekter fanns alltså redan på 1940-talet.
Kommunisternas starkaste fästen fanns i de stora städerna. I kategorin ”städer med över 40 000 invånare” fick partiet 9,9%, jämfört med bara 2,5% i kategorin ”ständer med högst 5 000 invånare”.
Som vanligt missgynnade valsystemet kommunisterna. 8,2% av rösterna innebar endast 4,4% av de valda ledamöterna, eller 167 stycken. Av dessa var 17 kvinnor. Även inom de andra partierna var andelen valda kvinnor runt 10%. Folkpartiet med 13,7% valda kvinnor låg i toppen, Socialdemokraterna med 9,3% i botten.
Kommunisterna i Västsverige
Här följer en lista över samtliga platser i Göteborgs och Bohuslän, Älvsborgs län samt Skaraborgs län där kommunisterna fick mer än 10% i landstingsmannavalen.
Partille 18,6% (Jonsered 31,6%, Sävedalen 12,7% och Partille 16,2%)
Råda 13,1%
Stadsgränsen (del av Västra Frölunda, motsvarar dagens Kungsten) 13,5%’
Backa 14,0%
Mölndal 25,6%
Fröskog 11,4% (i dagens Åmåls kommun)
Lilla Edet 10,9% (del av Fuxerna)
Starkärr 10,1%
Fritsla 11,2%
Österplana 12,3%
Våmb 16,3%
Lidköping 13,7%
Tidaholm 11,5%
Endast två kommunister blev valda: en representant i Bohuslandstinget från Mölndal och en representant i Älvsborgs landstinget från Borås.
Stadsfullmäktigevalet i Göteborg
Högern 19,5%
Folkpartet 14,4%
Socialdemokraterna 47,5%
Kommunisterna 17,9%
Övriga 0,7% (nästan uteslutande Albin Ströms Vänstersocialister).
Kommunisterna gjorde sitt bästa val dittills av kunde mönstra 10 ledamöter av kommunfullmäktige.
Vid de kommunala valen 1942 hade rösträttsåldern sänkts från 23 till 21 år. Annars var rösträtten som tidigare, dvs. ”envar inom kommunen mantalsskriven man eller kvinna, som är svensk undersåte [...] med undantag för den som: a) är förklarad omyndig, b) är i konkurstillstånd, c) är av allmänna fattigvården omhändertagen för varaktig försörjning, eller d) i avseende å påförda utskylder till kommunen, vilka förfallit till betalning under de tre sistförflutna kalenderåren, häftar för utskylder för flera än två av dessa år.” Nytt är också att rätten för vissa yrkesgrupper att använda sig av ”valsedelsförsändelseinstitutet” har avskaffats. Fortfarande kunde dock en gift make/maka rösta med en av den andra maken avgiven valsedelsförsändelse. 71.8% av Sveriges totala folkmängd hade rösträtt. 143 039 personer diskvalificerades från rösträtt. Den vanligaste (73 831 personer) orsaken var ”oguldna kommunalutskylder”, följd av ”fattigvårdsunderstöd” (37 122 personer).
Av statistiken kan man dra en hel rad intressanta slutsatser. Jag nöjer mig med den kanske mest uppenbara: kvinnorna drog in till städerna. I storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö gick det över 1200 röstberättigade kvinnor på 1000 män. På landbygden var siffran 963.
Valdeltagandet
69,2% (-1,2) av männen och 62,9% (+2,6) av kvinnorna röstade. Totalt 66,0% (+0,7). Siffrorna inom parentes är skillnaden i procentenheter sedan förra landstingsmannan valet 1938. Högst av valdeltagandet i Malmöhus län, lägst i Jämtlands land. Det skall dock påpekas att de landstingsfria städerna inte räknas in i den här statistiken.
Valresultatet i landstingsmannavalen
Höger 15,8% (-0,8)
Bondeförbundet 16,6 (+0,7)
Folkpartiet 12,3 (0)
Socialdemokrater 50,1 (+0,6)
Socialister 0,0 (-1,6)
Kommunister 4,8 (+1,6)
Nationalsocialister 0,0 (-0,5)
Övriga 0,4 (-0,4)
Detta gäller alltså landstingsmannavalen. Resultaten är ganska stabila, vilket väl är en smula anmärkningsvärt med tanke på det rådande politiska klimatet (världskriget, ni vet). Det havererade Socialistiska partiet fick bara några ströröster, och de 1,6% av partiet hade 1938 motsvarar Kommunisternas ökning. Därmed inte sagt att gamla socialister gick direkt till kommunisterna, men nog känns det som en rimlig hypotes.
Valresultatet i stadsfullmäktigevalen
Höger 23,7% (+0,8)
Bondeförbundet 0,4% (+0,2)
Folkpartiet 13,5% (+0,7)
Socialdemokrater 52,8% (-1,2)
Socialister 0,3% (-1,9)
Kommunister 8,2% (+3,1)
Nationella 0,3% (-0,5)
Nationalsocialister 0,0% (-1,2)
Övriga 0,8% (0)
I gruppen ”övriga” finns bl. a. Vänstersocialisterna och ”Socialistiska oppositionen”. Sekter fanns alltså redan på 1940-talet.
Kommunisternas starkaste fästen fanns i de stora städerna. I kategorin ”städer med över 40 000 invånare” fick partiet 9,9%, jämfört med bara 2,5% i kategorin ”ständer med högst 5 000 invånare”.
Som vanligt missgynnade valsystemet kommunisterna. 8,2% av rösterna innebar endast 4,4% av de valda ledamöterna, eller 167 stycken. Av dessa var 17 kvinnor. Även inom de andra partierna var andelen valda kvinnor runt 10%. Folkpartiet med 13,7% valda kvinnor låg i toppen, Socialdemokraterna med 9,3% i botten.
Kommunisterna i Västsverige
Här följer en lista över samtliga platser i Göteborgs och Bohuslän, Älvsborgs län samt Skaraborgs län där kommunisterna fick mer än 10% i landstingsmannavalen.
Partille 18,6% (Jonsered 31,6%, Sävedalen 12,7% och Partille 16,2%)
Råda 13,1%
Stadsgränsen (del av Västra Frölunda, motsvarar dagens Kungsten) 13,5%’
Backa 14,0%
Mölndal 25,6%
Fröskog 11,4% (i dagens Åmåls kommun)
Lilla Edet 10,9% (del av Fuxerna)
Starkärr 10,1%
Fritsla 11,2%
Österplana 12,3%
Våmb 16,3%
Lidköping 13,7%
Tidaholm 11,5%
Endast två kommunister blev valda: en representant i Bohuslandstinget från Mölndal och en representant i Älvsborgs landstinget från Borås.
Stadsfullmäktigevalet i Göteborg
Högern 19,5%
Folkpartet 14,4%
Socialdemokraterna 47,5%
Kommunisterna 17,9%
Övriga 0,7% (nästan uteslutande Albin Ströms Vänstersocialister).
Kommunisterna gjorde sitt bästa val dittills av kunde mönstra 10 ledamöter av kommunfullmäktige.
söndag 7 oktober 2012
Kommunala valen 1930-31
Det kommunistiska partiet splittrades i två riktningar 1929, de s. k. kilbomarna och sillénarna. Kilbomarna ställde i regel upp i valen tillsammans med socialdemokraterna under beteckningen ”Arbetarepartiet”. Sillénarna ställde upp ensamma under rubriken ”Klass mot klass”. Valet innebar en stor motgång för kommunisterna. Exempelvis gick partierna från redan låga 14 landstingsledamöter 1927 till endast 9 1931. Detta motsvarade 8 promille av det totala antalet. Det ska dock sägas att detta till stor del av resultatet av valsystemet som missgynnade kommunisterna. Hade man haft ett proportionellt valsystem hade de båda kommunistiska partierna åtminstone fått 40 mandat. I valen till stadsfullmäktige runt om i landet fick kommunisterna sammanlagt 85 mandat, varav 61 kilbomare och 24 sillénare. Av dessa bara bara en kvinna.
Valresultat i Västsverige (S = sillénare, K = kilbomare)
Göteborg SKP(S): 2,5% SKP(K): 3,1%
Mölndal SKP(S): 4,0%, SKP(K): 8,2% (3 mandat)
Strömstad SKP(S): 6,1% (1 mandat)
Borås SKP(K): 4,6% (2 mandat)
Åmål SKP(K): 3,5% (1 mandat)
Mariestad: SKP(K) 4,3% (1 mandat)
Lidköping: SKP(K) 3,9% (1 mandat)
Skara: SKP(K) 3,0% (1 mandat)
Tidaholm: SKP(S) 6,7% (1 mandat), SKP(K) 4,2% (1 mandat)
Splittringen orsakade således en del omgrupperingar i bland kommunisternas stadsfullmäktige. Mest noterbart är väl att partierna helt slogs ut från Göteborgs stadsfullmäktige. Noterbart är även att kilbomarna generellt sätt var större än sillénarna även i Västsverige. T.o.m. i Göteborg är kilbomarna större, något som snart dock skulle förändras
Valresultat i Västsverige (S = sillénare, K = kilbomare)
Göteborg SKP(S): 2,5% SKP(K): 3,1%
Mölndal SKP(S): 4,0%, SKP(K): 8,2% (3 mandat)
Strömstad SKP(S): 6,1% (1 mandat)
Borås SKP(K): 4,6% (2 mandat)
Åmål SKP(K): 3,5% (1 mandat)
Mariestad: SKP(K) 4,3% (1 mandat)
Lidköping: SKP(K) 3,9% (1 mandat)
Skara: SKP(K) 3,0% (1 mandat)
Tidaholm: SKP(S) 6,7% (1 mandat), SKP(K) 4,2% (1 mandat)
Splittringen orsakade således en del omgrupperingar i bland kommunisternas stadsfullmäktige. Mest noterbart är väl att partierna helt slogs ut från Göteborgs stadsfullmäktige. Noterbart är även att kilbomarna generellt sätt var större än sillénarna även i Västsverige. T.o.m. i Göteborg är kilbomarna större, något som snart dock skulle förändras
Kommunala valen 1926-27
1926/27 fanns det bara ett parti till vänster om socialdemokratin. Vennerström et. cons. hade gått tillbaka till SAP, och Höglunds splittring 1924 hade både hunnit lämna SKP och inträda i SAP sedan de förra kommunala valen.
Valen 1926/27 innebar en mindre tillbakagång för SKP (från 4,5% till 4,1%). Intressant är att partiets geografiska profil har börjat att förändras. Tidigare var partiet starkast på landsbygden och i mindre städer. Nu börjar partiet förlora sina röster på landsbygden, och istället bli starkare i de större städerna. För första gången för partiet högre siffror i städerna (5,3%) än på landsbygden (3,4%).
Resultat i Västsverige:
Mölndal 11,0%, 3 mandat
Göteborg 10,8%, 7 mandat
Vänersborg 3 mandat. Resultaten för SAP och SSV redovisas inte separat.
Trollhättan 4,7%, 1 mandat
Ulricehamn 7,6%, 2 mandat
Lidköping 6,3%, 1 mandat
Skara 5,1%, 1 mandat
Skövde 5,0%, 1 mandat
Tidaholm 6,3%, 1 mandat
Samtliga valda kommunister var män.
Valet i Göteborg
Kommunisterna gjorde ett starkt val i Göteborg och fick 7 037 röster, dvs. 10,8%. Sju kommunister valdes in i stadsfullmäktige, en ökning med fyra. Invalda blev:
Från första valkretsen (Norra Centrum, Nordöstra Göteborg och Hisingen):
Ernst Ohlsson, ombudsman
Albert Johansson, kommunalarbetare
Einar Adamson, redaktör
Från andra valkretsen (Södra Centrum och Sydöstra Göteborg)
Ragnar Andersson
Axel Th. Andersson
Från tredje valkretsen (Västra Göteborg)
Martin Andersson, redaktör
Knut Senander, tulltjänsteman
Valen 1926/27 innebar en mindre tillbakagång för SKP (från 4,5% till 4,1%). Intressant är att partiets geografiska profil har börjat att förändras. Tidigare var partiet starkast på landsbygden och i mindre städer. Nu börjar partiet förlora sina röster på landsbygden, och istället bli starkare i de större städerna. För första gången för partiet högre siffror i städerna (5,3%) än på landsbygden (3,4%).
Resultat i Västsverige:
Mölndal 11,0%, 3 mandat
Göteborg 10,8%, 7 mandat
Vänersborg 3 mandat. Resultaten för SAP och SSV redovisas inte separat.
Trollhättan 4,7%, 1 mandat
Ulricehamn 7,6%, 2 mandat
Lidköping 6,3%, 1 mandat
Skara 5,1%, 1 mandat
Skövde 5,0%, 1 mandat
Tidaholm 6,3%, 1 mandat
Samtliga valda kommunister var män.
Valet i Göteborg
Kommunisterna gjorde ett starkt val i Göteborg och fick 7 037 röster, dvs. 10,8%. Sju kommunister valdes in i stadsfullmäktige, en ökning med fyra. Invalda blev:
Från första valkretsen (Norra Centrum, Nordöstra Göteborg och Hisingen):
Ernst Ohlsson, ombudsman
Albert Johansson, kommunalarbetare
Einar Adamson, redaktör
Från andra valkretsen (Södra Centrum och Sydöstra Göteborg)
Ragnar Andersson
Axel Th. Andersson
Från tredje valkretsen (Västra Göteborg)
Martin Andersson, redaktör
Knut Senander, tulltjänsteman
Kommunala valen 1922-23
1921 splittrades Sverges socialdemokratiska vänsterparti. Efter en medlemsomröstning där en stor majoritet röstat för att acceptera inträdesvillkoren till den kommunistiska internationalen, beslöt minoriteten under Ivar Vennerströms ledning att lämna partiet och bilda eget. Det gamla partiet bytte namn till Sverges kommunistiska parti (sektion av kommunistiska internationalen), medan det nybildade partiet behöll det gamla partiets namn.
Vennerströms splittrargrupp var, liksom resten av partiet, starkast i vissa delar av norra Sverige. Men även på sina håll i Västsverige tog vännerströmmarna med sig partiorganisationen, vilket förstås försvagade kommunisterna.
I rikets helhet fick kommunisterna 4,5% av rösterna och Vennerströms SSV 1,8%.
Resultat i Västsverige
Valet 1922-23 innebar att kommunisterna för första gången vann mandat i Göteborgs stadsfullmäktige. Man fick 4 974 röster (5,3%), vilket gav tre mandat. Dessa var Sofia Svensson, Martin Andersson samt Viktor Svensson. Sofia Svensson avled 1923 och hennes plats togs av Ragnar Andersson, gasverksarbetare. Socialdemokraterna fick 31 av stadsfullmäktiges 60 platser, och således egen majoritet för första gången.
Övriga städer med kommunistiska eller vänstersocialistiska mandat i Bohuslän och Älvsborgs län var:
Mölndal: SKP 3 mandat av 40.
Vänersborg: SKP 4 mandat av 30.
Alingsås: SKP 1 mandat och SSV 1 mandat av 27.
Åmål: SSV 3 mandat av 30.
I det förut så starka Skaraborg splittrades partiet mitt itu. Mariestad, Skövde och Tidaholm följde med in i Komintern, Skara och Falköping följde med Vennerström. Lidköping delades i två.
Mariestad SKP 4,6%, 1 mandat.
Lidköping SKP 7,5% (2), SSV 7,7% (2)
Skara SSV 15,6% (5)
Skövde SKP 16,2% (5)
Tidaholm SKP 11,0% (2)
Falköping SSV 8,3% (2).
Vennerströms splittrargrupp var, liksom resten av partiet, starkast i vissa delar av norra Sverige. Men även på sina håll i Västsverige tog vännerströmmarna med sig partiorganisationen, vilket förstås försvagade kommunisterna.
I rikets helhet fick kommunisterna 4,5% av rösterna och Vennerströms SSV 1,8%.
Resultat i Västsverige
Valet 1922-23 innebar att kommunisterna för första gången vann mandat i Göteborgs stadsfullmäktige. Man fick 4 974 röster (5,3%), vilket gav tre mandat. Dessa var Sofia Svensson, Martin Andersson samt Viktor Svensson. Sofia Svensson avled 1923 och hennes plats togs av Ragnar Andersson, gasverksarbetare. Socialdemokraterna fick 31 av stadsfullmäktiges 60 platser, och således egen majoritet för första gången.
Övriga städer med kommunistiska eller vänstersocialistiska mandat i Bohuslän och Älvsborgs län var:
Mölndal: SKP 3 mandat av 40.
Vänersborg: SKP 4 mandat av 30.
Alingsås: SKP 1 mandat och SSV 1 mandat av 27.
Åmål: SSV 3 mandat av 30.
I det förut så starka Skaraborg splittrades partiet mitt itu. Mariestad, Skövde och Tidaholm följde med in i Komintern, Skara och Falköping följde med Vennerström. Lidköping delades i två.
Mariestad SKP 4,6%, 1 mandat.
Lidköping SKP 7,5% (2), SSV 7,7% (2)
Skara SSV 15,6% (5)
Skövde SKP 16,2% (5)
Tidaholm SKP 11,0% (2)
Falköping SSV 8,3% (2).
lördag 29 september 2012
Kritik av Sven Rydenfelts avhandling ”Kommunismen i Sverige: En samhällsvetenskaplig studie”
Det kan förefalla en smula onödigt att gräva fram en drygt halvsekelgammal doktorsavhandling om ”kommunismen i Sverige” ur universitetsbibliotekets stängda magasin. 1950-talet är långt borta, och mycket av dess anda har försvunnit. Men någonstans känns stämningarna från den tiden otäckt bekanta. ”Kommunismen” sågs då som något främmande, ibland pikant exotiskt, men framför allt hotfullt och mystiskt. Det är svårt att inte göra paralleller till ”islam” eller ”islamism” idag, även om man självklart också kan dra paralleller till dagens alltmer verklighetsfrämmande anti-kommunism.
Rydenfelt är positivist. I samarbete med det år 1948 Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS) hade han påbörjat en vetenskaplig studie om kommunismen i Sverige, en studie som till slut mynnade ut i hans doktorsavhandling. Självklart är vetenskaplighet ett honörsord för den gode Rydenfelt. Det gäller att med kvantitativa metoder komma fram till kausalsamband. ”Kommunismens förekomst, dess skiftande frekvans i olika miljöer och regioner, styrs inte av slumpmässiga faktorer, utan är kausalt betingad.” Kommunismen skall alltså studeras helt affektfritt, som vilken annan företeelse som helst. I just detta fall kan det dock vara behäftat med vissa svårigheter eftersom ”undersökningens objekt för de flesta människor är i hög grad känsloladdat”. Men vetenskapsmannen Rydenfelt låter sig inte hindras av detta. ”Vi står här i samma situation som en biolog, som studerar en växts livsbetingelser. Resultatet av undersökningen bör rimligen vara obereonde av om det är en nytto- eller skadeväxt han studerar.”
I sin problemformulering hävdar Rydenfelt att han ”i första hand” systematiskt prövat följande faktorer:
1. Politiska regioner.
2. Ålder och kön.
3. Kulturmiljö pch yrke.
4. Inkomst och egendom.
5. Ekonomiska konjunkturer.
6. Rysk prestige.
7. Religiösa förhållanden.
8. Agitation.
9. Social isolering.
Det låter kanske för en modern människa i det närmaste ogörligt att försöka hitta några verifierabara samband om man laborerar med så många variabler. Men 1950-talet var vetenskapsoptimismens glada decennium, så kanske såg Rydenfelt och hans handledare inga problem i detta. Och skulle man stöta på matematiska problem fanns det ju alltid räknestickor att ta till.
Min poäng med att lyfta fram detta är att visa på den diskrepans som finns mellan Rydenfelts positivistiskt-objektivistiska vetenskapliga anslag, och det som han sedan verkligen ägnar sig åt i sin undersökning.
Hans metod är nämligen väldigt simpel. Han tar det genomsnittliga valresultatet för Sverges kommunistiska parti (inklusive Sverges socialdemokratiska vänsterparti och Socialistiska partiet) för valen till andra kammaren 1924 till 1952 i alla Sveriges kommuner, så som de såg ut före kommunreformen 1952. Totalt rör det sig om drygt 2500 geografiska enheter. Sedan går han igenom län för län och tittar lite närmare på de ”rödaste” och ”vitaste” kommunerna i varje län. För att få lite kött på benen utnyttjar han olika källor: officiell statistik, personliga besök, informanter på plats osv. Informanterna är ett speciellt kapitel. Eftersom kommunismen är så otroligt kontroversiell låter han dem alla vara anonyma. Det är därför inte möjligt att göra någon form av källkritisk bedömning av deras trovärdighet, men man kan utifrån deras utsagor vara förvissade om att de inte är kommunister eller kommunistsympatisörer.
Det visar sig snart att de ”rödaste” kommunerna på många håll är väldigt små. En försiktig gissning skulle kunna vara att det är lättare för vilket parti som helst, av rent slumpmässiga faktorer, att få mycket höga siffror i en väldigt liten kommun, än i en stor. Men Rydenfelt har en bättre teori. ”Kommunismen synes främst växt fram ut förhållanden som tenderar att hos individen skapa känslor av främlingskap och social isolering.” Något belägg för detta, annat än att SKP har väldigt höga valsiffror i några mycket små och isolerade samhällen i norra och mellersta Sveriges glesbygd framför Rydenfelt inte. Men han menar att man utifrån detta kan komma fram till att kommunisterna i de större industristäderna lider av liknande isolering, om än inte geografisk utan social. Han skriver:
”Huvudparten av kommuniströsterna har dock inte kommit från obydgerna utan från städer och tätorter, där någon geografisk isoleringsfaktor inte är för handen. Båda formerna av kommunism kan emellertid ses utifrån ett gemensamt perspektiv, om man läggen huvudvikten inte vid begreppet geografisk isolering utan vid det vidare begreppet social isolering. En människan kan bli socialt isolerad av andra orsaker, t. ex. därför att hon flyttats från sin ursprungliga miljö till en för henna främmande omgivning.”
I den mån Rydenfelt överhuvudtaget har några belägg för att storstadens kommunister skulle vara ”socialt isolerade” är det från hans anonyma sagesmän på lokalplanet. Dessa har en tendens att vilja förklara kommunismen i den egna hemstaden med olika idéer om kommunisters avvikande beteende. Möjlighet hade man fått andra svar om man frågat personer som var vänligt inställda till kommunismen. Men det gör ju Rydenfelt inte.
Rydenfelt målar med breda penseldrag. ” I en röd region betraktas det som naturligt, att arbetare med radikal läggning röstar kommunistiskt och mera konservativt inställda arbetare socialdemokratiskt. Framstående kännare av förhållandena i sådana regioner har uppgivit, att man här ofta skulle kunna skilja kommunister och socialdemokrater utifrån rent yttre kännetecken. Kommunisterna skulle oftast tillhöra den magerlagda ‘leptosoma’ typen, medan socialdemokraterna skulle återfinnas bland de mera frodiga ‘pyknikerna’ Överensstämmelsen med karikatyrtecknarnas traditionella ‘idealtyper’ av arbetare och borgare är tydlig!”
För en modern läsare ter sig Rydenfelt mer än vanligt fördomsfull. Men kanske var det helt normalt att på 1950-talet prata om ”fattiglappar” (dvs. icke-renägande samer) som ”degenererade”. Att dessa enligt ”lokala meddelare i Arvidsjaur” i stor utsträckning skulle rösta med kommunisterna är väl därmed inte så konstigt.
Av Rydenfelts nio faktorer som presenterades i anhandlingens början blir det inte mycket. I alla fall inga kausala samband med någon form av statistisk signifikans. Han gör vissa försök. Exempelvis kommer han fram till att många kommunister läser icke-kommunistiska tidningar, och att kommunistisk agitation därmed inte kan vara en faktor som förklarar kommunismens spridning. Ty: “Kommunisternas frön kan närmast liknas vid maskrosfjun, som i slösande ymnighet sprids med vinden. Är blott jordmån och klimat på en ort lämpliga, hittar fröna alltid dit.”
Det som gör mig mest förbannad när jag läser Rydenfelt är hans totala ointresse för sitt studieobjekt. Han intervjuar inte en enda kommunist, hans sekundärlitteratur är nästan uteslutande amerikansk och anti-kommunistisk. Någon gång citerar han en kommunistisk tidning, eller riksdagsmotion, men någon djupare förståelse av dem som röstar kommunistiskt har han inte, och inget tyder på att han skulle vara intresserad av detta. Faktorer som talar mot hans teser blundar han för. T. ex. måste han medge att det är välavlönade arbetare som i största utsträckning röstar med kommunisterna, men eftersom detta inte faller honom i smaken lämnar han ämnet utan vidare.
Och som sagt: det här känns igen från dagens debatter från ”islam” eller ”islamism”. Många är kallade att ha teorier om fenomenet, men få är intresserade av att tränga djupare.
Rydenfelt är positivist. I samarbete med det år 1948 Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS) hade han påbörjat en vetenskaplig studie om kommunismen i Sverige, en studie som till slut mynnade ut i hans doktorsavhandling. Självklart är vetenskaplighet ett honörsord för den gode Rydenfelt. Det gäller att med kvantitativa metoder komma fram till kausalsamband. ”Kommunismens förekomst, dess skiftande frekvans i olika miljöer och regioner, styrs inte av slumpmässiga faktorer, utan är kausalt betingad.” Kommunismen skall alltså studeras helt affektfritt, som vilken annan företeelse som helst. I just detta fall kan det dock vara behäftat med vissa svårigheter eftersom ”undersökningens objekt för de flesta människor är i hög grad känsloladdat”. Men vetenskapsmannen Rydenfelt låter sig inte hindras av detta. ”Vi står här i samma situation som en biolog, som studerar en växts livsbetingelser. Resultatet av undersökningen bör rimligen vara obereonde av om det är en nytto- eller skadeväxt han studerar.”
I sin problemformulering hävdar Rydenfelt att han ”i första hand” systematiskt prövat följande faktorer:
1. Politiska regioner.
2. Ålder och kön.
3. Kulturmiljö pch yrke.
4. Inkomst och egendom.
5. Ekonomiska konjunkturer.
6. Rysk prestige.
7. Religiösa förhållanden.
8. Agitation.
9. Social isolering.
Det låter kanske för en modern människa i det närmaste ogörligt att försöka hitta några verifierabara samband om man laborerar med så många variabler. Men 1950-talet var vetenskapsoptimismens glada decennium, så kanske såg Rydenfelt och hans handledare inga problem i detta. Och skulle man stöta på matematiska problem fanns det ju alltid räknestickor att ta till.
Min poäng med att lyfta fram detta är att visa på den diskrepans som finns mellan Rydenfelts positivistiskt-objektivistiska vetenskapliga anslag, och det som han sedan verkligen ägnar sig åt i sin undersökning.
Hans metod är nämligen väldigt simpel. Han tar det genomsnittliga valresultatet för Sverges kommunistiska parti (inklusive Sverges socialdemokratiska vänsterparti och Socialistiska partiet) för valen till andra kammaren 1924 till 1952 i alla Sveriges kommuner, så som de såg ut före kommunreformen 1952. Totalt rör det sig om drygt 2500 geografiska enheter. Sedan går han igenom län för län och tittar lite närmare på de ”rödaste” och ”vitaste” kommunerna i varje län. För att få lite kött på benen utnyttjar han olika källor: officiell statistik, personliga besök, informanter på plats osv. Informanterna är ett speciellt kapitel. Eftersom kommunismen är så otroligt kontroversiell låter han dem alla vara anonyma. Det är därför inte möjligt att göra någon form av källkritisk bedömning av deras trovärdighet, men man kan utifrån deras utsagor vara förvissade om att de inte är kommunister eller kommunistsympatisörer.
Det visar sig snart att de ”rödaste” kommunerna på många håll är väldigt små. En försiktig gissning skulle kunna vara att det är lättare för vilket parti som helst, av rent slumpmässiga faktorer, att få mycket höga siffror i en väldigt liten kommun, än i en stor. Men Rydenfelt har en bättre teori. ”Kommunismen synes främst växt fram ut förhållanden som tenderar att hos individen skapa känslor av främlingskap och social isolering.” Något belägg för detta, annat än att SKP har väldigt höga valsiffror i några mycket små och isolerade samhällen i norra och mellersta Sveriges glesbygd framför Rydenfelt inte. Men han menar att man utifrån detta kan komma fram till att kommunisterna i de större industristäderna lider av liknande isolering, om än inte geografisk utan social. Han skriver:
”Huvudparten av kommuniströsterna har dock inte kommit från obydgerna utan från städer och tätorter, där någon geografisk isoleringsfaktor inte är för handen. Båda formerna av kommunism kan emellertid ses utifrån ett gemensamt perspektiv, om man läggen huvudvikten inte vid begreppet geografisk isolering utan vid det vidare begreppet social isolering. En människan kan bli socialt isolerad av andra orsaker, t. ex. därför att hon flyttats från sin ursprungliga miljö till en för henna främmande omgivning.”
I den mån Rydenfelt överhuvudtaget har några belägg för att storstadens kommunister skulle vara ”socialt isolerade” är det från hans anonyma sagesmän på lokalplanet. Dessa har en tendens att vilja förklara kommunismen i den egna hemstaden med olika idéer om kommunisters avvikande beteende. Möjlighet hade man fått andra svar om man frågat personer som var vänligt inställda till kommunismen. Men det gör ju Rydenfelt inte.
Rydenfelt målar med breda penseldrag. ” I en röd region betraktas det som naturligt, att arbetare med radikal läggning röstar kommunistiskt och mera konservativt inställda arbetare socialdemokratiskt. Framstående kännare av förhållandena i sådana regioner har uppgivit, att man här ofta skulle kunna skilja kommunister och socialdemokrater utifrån rent yttre kännetecken. Kommunisterna skulle oftast tillhöra den magerlagda ‘leptosoma’ typen, medan socialdemokraterna skulle återfinnas bland de mera frodiga ‘pyknikerna’ Överensstämmelsen med karikatyrtecknarnas traditionella ‘idealtyper’ av arbetare och borgare är tydlig!”
För en modern läsare ter sig Rydenfelt mer än vanligt fördomsfull. Men kanske var det helt normalt att på 1950-talet prata om ”fattiglappar” (dvs. icke-renägande samer) som ”degenererade”. Att dessa enligt ”lokala meddelare i Arvidsjaur” i stor utsträckning skulle rösta med kommunisterna är väl därmed inte så konstigt.
Av Rydenfelts nio faktorer som presenterades i anhandlingens början blir det inte mycket. I alla fall inga kausala samband med någon form av statistisk signifikans. Han gör vissa försök. Exempelvis kommer han fram till att många kommunister läser icke-kommunistiska tidningar, och att kommunistisk agitation därmed inte kan vara en faktor som förklarar kommunismens spridning. Ty: “Kommunisternas frön kan närmast liknas vid maskrosfjun, som i slösande ymnighet sprids med vinden. Är blott jordmån och klimat på en ort lämpliga, hittar fröna alltid dit.”
Det som gör mig mest förbannad när jag läser Rydenfelt är hans totala ointresse för sitt studieobjekt. Han intervjuar inte en enda kommunist, hans sekundärlitteratur är nästan uteslutande amerikansk och anti-kommunistisk. Någon gång citerar han en kommunistisk tidning, eller riksdagsmotion, men någon djupare förståelse av dem som röstar kommunistiskt har han inte, och inget tyder på att han skulle vara intresserad av detta. Faktorer som talar mot hans teser blundar han för. T. ex. måste han medge att det är välavlönade arbetare som i största utsträckning röstar med kommunisterna, men eftersom detta inte faller honom i smaken lämnar han ämnet utan vidare.
Och som sagt: det här känns igen från dagens debatter från ”islam” eller ”islamism”. Många är kallade att ha teorier om fenomenet, men få är intresserade av att tränga djupare.
söndag 23 september 2012
Valen till andra kammaren 1964
Det näst sista andrakammarsvalet i Sverige ägde rum 1964. Kommunisterna hade fått en ny partiledare – C-H Hermansson och partiets omsvänging till ett ”eurokommunistiskt” parti hade börjat, trots att detta ord ännu inte var uppfunnet.
Resultatet i riket:
Högerpartiet 13,7 (-2,8)
Centerpartiet 13,2 (-0,4)
Folkpartiet 17,0 (-0,5)
Socialdemokraterna 47,3 (-0,5)
Kommunisterna 5,2 (+0,7)
KDS 1,8 (+1,8)
Medborgerlig samling 1,5 (+1,5)
Mellanpartierna 0,3 (+0,3)
Resultatet i Göteborg:
Högerpartiet 11,8 (-3,3)
Centerpartiet 2,0 (+0,2)
Folkpartiet 33,5 (+2,2)
Socialdemokraterna 41,2 (-1,0)
Kommunisterna 10,0 (+0,7)
KDS 1,4 (+1,4)
Kommunisterna fick fortsatt ett mandat, men den här gången hade Knut Senander dragit sig tillbaka och ersatts av Gunvor Ryding.
Äntligen framgår det av statistiken i vilken församling Göteborgs valdistrikt ligger i. För första gången kan vi alltså säga något om hur röstmönstret i Göteborgs stad såg ut.
SKP:s fem starkaste valkretsar var:
Nr 73 i Masthugget (22,0%)
Nr 23 i Gamlestaden (21,0%)
Nr 10 i Lundby (20,6%)
Nr 12 i Brämaregårde (20,3%)
Nr 72 i Masthugget (19,9%)
De fem svagaste var:
Nr 42 i Örgryte (0,9%)
Nr 51 i Vasa (1,8%)
Nr 52 i Vasa (2,0%)
Nr 62 i Annedal (2,2%)
Nr 54 i Johanneberg (2,2%)
Göteborgs församlingar i rangordning efter SKP:s rösteandel (i procent). För att se hur stabilt röstmönstret är har jag satt siffrorna för 1998 års val inom parentes.
Masthugg 15,2 (28,5)
Brämaregården 15,1 (20,1)
Lundby 14,4 (17,5)
Karl Johan 13,9 (25,1)
Gamlestad 13,4 (17,9)
Haga 12,8 (19,2)
Oskar Fredrik 12,1 (22,3)
Biskopsgården 12,0 (21,0)
Kortedala 11,4 (23,0)
Backa 9,4 (15,8)
Högsbo 8,9 (15,9)
Örgryte 8,4 (11,5)
Härlanda 8,3 (16,0)
Kristine 8,2 (-)
Västra Frölunda 7,3 (15,6)
Annedal 7,1 (12,8)
Johanneberg 7,1 (10,1)
Domkyrko 4,2 (11,5)
Vasa 3,1 (8,3)
Poströster 2,5 (-)
En valkrets (nr 37) var belägen både i Örgryte och Kristine och har helt godtyckligt räknats Örgryte till godo. Poströsterna (knappt 5% av samtliga) har inte räknats in i statistiken för valdistriktet, utan för sig. Av församlingarna är Örgryte lite speciell, eftersom den är så heterogen. Partiets siffror i det bästa valdistriktet där är 14,0%, i det sämsta 0.9%. I 1998 års statistik har Örgryte delats upp i två församlingar: Örgryte och S:t Pauli.
Övriga platser i Västsverige där SKP fick mer än tio procent:
Mölndal 10,2
Jonsered (del av Partille) 15,8
Malmön (del av Södra Sotenäs i nuvarande Sotenäs) 10,2
Fors 2 (del av Flundre i nuvarande Trollhättan) 11,2
Starkärr 2 (del av Starkärr i nuvarande Ale) 10,5
Lidköping 2 11,1
Resultatet i riket:
Högerpartiet 13,7 (-2,8)
Centerpartiet 13,2 (-0,4)
Folkpartiet 17,0 (-0,5)
Socialdemokraterna 47,3 (-0,5)
Kommunisterna 5,2 (+0,7)
KDS 1,8 (+1,8)
Medborgerlig samling 1,5 (+1,5)
Mellanpartierna 0,3 (+0,3)
Resultatet i Göteborg:
Högerpartiet 11,8 (-3,3)
Centerpartiet 2,0 (+0,2)
Folkpartiet 33,5 (+2,2)
Socialdemokraterna 41,2 (-1,0)
Kommunisterna 10,0 (+0,7)
KDS 1,4 (+1,4)
Kommunisterna fick fortsatt ett mandat, men den här gången hade Knut Senander dragit sig tillbaka och ersatts av Gunvor Ryding.
Äntligen framgår det av statistiken i vilken församling Göteborgs valdistrikt ligger i. För första gången kan vi alltså säga något om hur röstmönstret i Göteborgs stad såg ut.
SKP:s fem starkaste valkretsar var:
Nr 73 i Masthugget (22,0%)
Nr 23 i Gamlestaden (21,0%)
Nr 10 i Lundby (20,6%)
Nr 12 i Brämaregårde (20,3%)
Nr 72 i Masthugget (19,9%)
De fem svagaste var:
Nr 42 i Örgryte (0,9%)
Nr 51 i Vasa (1,8%)
Nr 52 i Vasa (2,0%)
Nr 62 i Annedal (2,2%)
Nr 54 i Johanneberg (2,2%)
Göteborgs församlingar i rangordning efter SKP:s rösteandel (i procent). För att se hur stabilt röstmönstret är har jag satt siffrorna för 1998 års val inom parentes.
Masthugg 15,2 (28,5)
Brämaregården 15,1 (20,1)
Lundby 14,4 (17,5)
Karl Johan 13,9 (25,1)
Gamlestad 13,4 (17,9)
Haga 12,8 (19,2)
Oskar Fredrik 12,1 (22,3)
Biskopsgården 12,0 (21,0)
Kortedala 11,4 (23,0)
Backa 9,4 (15,8)
Högsbo 8,9 (15,9)
Örgryte 8,4 (11,5)
Härlanda 8,3 (16,0)
Kristine 8,2 (-)
Västra Frölunda 7,3 (15,6)
Annedal 7,1 (12,8)
Johanneberg 7,1 (10,1)
Domkyrko 4,2 (11,5)
Vasa 3,1 (8,3)
Poströster 2,5 (-)
En valkrets (nr 37) var belägen både i Örgryte och Kristine och har helt godtyckligt räknats Örgryte till godo. Poströsterna (knappt 5% av samtliga) har inte räknats in i statistiken för valdistriktet, utan för sig. Av församlingarna är Örgryte lite speciell, eftersom den är så heterogen. Partiets siffror i det bästa valdistriktet där är 14,0%, i det sämsta 0.9%. I 1998 års statistik har Örgryte delats upp i två församlingar: Örgryte och S:t Pauli.
Övriga platser i Västsverige där SKP fick mer än tio procent:
Mölndal 10,2
Jonsered (del av Partille) 15,8
Malmön (del av Södra Sotenäs i nuvarande Sotenäs) 10,2
Fors 2 (del av Flundre i nuvarande Trollhättan) 11,2
Starkärr 2 (del av Starkärr i nuvarande Ale) 10,5
Lidköping 2 11,1
Valen till andra kammaren 1960
För att serien av valanalyser ska bli komplett fortsätter jag pliktskyldigast med 1960-talets tråkiga val.
Resultatet i riket (i jämförelse med 1958 års nyval):
Högerpartiet 16,5 (-3,0)
Centerpartiet 13,6 (+0,9)
Folkpartiet 17,5 (-0,7)
Socialdemokraterna 47,8 (+1,6)
Kommunisterna 4,5 (+1,1)
Det blåste alltså en moderat vänstervind under valet.
Göteborg:
Högerpartiet 15,1 (-2,2)
Centerpartiet 1,8 (+1,8)
Folkpartiet 31,3 (-2,2)
Socialdemokraterna 42,2 (+2,3)
Kommunisterna 9,3 (+0,5)
Övriga 0,3 (huvudsakligen ”Företagarpartiet”. Knappt 200 röster för Vänstersocialisterna)
Kommunisterna tog ett göteborgsmandat, och Knut Senander fick fortsätta sin nu kvartssekellånga tid i andra kammaren.
I resten av Västsverige fick SKP över tio procent i:
Jonsered 17,8
Borås 16 13,3
Mölndal 10,7
Starrkärr 2 10,6
Malmön 10,4
Resultatet i riket (i jämförelse med 1958 års nyval):
Högerpartiet 16,5 (-3,0)
Centerpartiet 13,6 (+0,9)
Folkpartiet 17,5 (-0,7)
Socialdemokraterna 47,8 (+1,6)
Kommunisterna 4,5 (+1,1)
Det blåste alltså en moderat vänstervind under valet.
Göteborg:
Högerpartiet 15,1 (-2,2)
Centerpartiet 1,8 (+1,8)
Folkpartiet 31,3 (-2,2)
Socialdemokraterna 42,2 (+2,3)
Kommunisterna 9,3 (+0,5)
Övriga 0,3 (huvudsakligen ”Företagarpartiet”. Knappt 200 röster för Vänstersocialisterna)
Kommunisterna tog ett göteborgsmandat, och Knut Senander fick fortsätta sin nu kvartssekellånga tid i andra kammaren.
I resten av Västsverige fick SKP över tio procent i:
Jonsered 17,8
Borås 16 13,3
Mölndal 10,7
Starrkärr 2 10,6
Malmön 10,4
Valen till andra kammaren 1958
För första och enda gången sedan den allmänna och lika rösträttens införande gick svenskarna 1958 till omval. Detta berodde på striden kring den allmänna tjänstepensionen (ATP). Valet ledde till att arbetarepartierna (SAP och SKP) fick majoritet i andra kammaren.
Resultatet i riket:
Högern 19,5 (+2,4)
Centerpartiet 12,7 (+3,3)
Folkpartiet 18,2 (-5,6)
Socialdemokraterna 46,2 (+1,6)
Kommunisterna 3,4 (-1,6)
Kommunisternas dåliga resultat kan delvis förklaras med att partiet valde att inte ställa upp i alla valkretsar. Genom att låta kommunisterna rösta socialdemokratiskt säkrade man en arbetarmajoritet i riksdagen, och därmed en vinst i ATP-striden. Partiet gick dock tillbaka även där man ställde upp (med undantag av Norrbotten).
Resultatet i Göteborg:
Högern 17,3 (+5,4)
Centerpartiet 0,0 (-0,1)
Folkpartiet 33,5 (-7,6)
Socialdemokraterna 39,9 (+4,6)
Kommunisterna 8,8 (-2,2)
Folkpartiet blev således detroniserade som stadens största parti. Knut Senander fortsatte att vara den ende göteborgskommunisten i andra kammaren.
I övriga Västsverige fick SKP mer än tio procent i Jonsered (17,1) och Mölndal (10,0). I Älvsborgs läns norra valkrets ställde man inte upp, men det gjorde man i Bohuslän, Södra Älvsborg och Skaraborg, trots att utsikterna till egna mandat var obefintliga.
Resultatet i riket:
Högern 19,5 (+2,4)
Centerpartiet 12,7 (+3,3)
Folkpartiet 18,2 (-5,6)
Socialdemokraterna 46,2 (+1,6)
Kommunisterna 3,4 (-1,6)
Kommunisternas dåliga resultat kan delvis förklaras med att partiet valde att inte ställa upp i alla valkretsar. Genom att låta kommunisterna rösta socialdemokratiskt säkrade man en arbetarmajoritet i riksdagen, och därmed en vinst i ATP-striden. Partiet gick dock tillbaka även där man ställde upp (med undantag av Norrbotten).
Resultatet i Göteborg:
Högern 17,3 (+5,4)
Centerpartiet 0,0 (-0,1)
Folkpartiet 33,5 (-7,6)
Socialdemokraterna 39,9 (+4,6)
Kommunisterna 8,8 (-2,2)
Folkpartiet blev således detroniserade som stadens största parti. Knut Senander fortsatte att vara den ende göteborgskommunisten i andra kammaren.
I övriga Västsverige fick SKP mer än tio procent i Jonsered (17,1) och Mölndal (10,0). I Älvsborgs läns norra valkrets ställde man inte upp, men det gjorde man i Bohuslän, Södra Älvsborg och Skaraborg, trots att utsikterna till egna mandat var obefintliga.
Valen till andra kammaren 1956
Resultat i riket:
Högern 17,1 (+2,7)
Bondeförbundet 9,4 (-1,3)
Folkpartiet 23,8 (-0,6)
Socialdemokraterna 44,6 (-1,7)
Kommunisterna 5,0 (+0,7)
Förändringarna var således marginella för samtliga partier.
Resultat i Göteborg:
Högern 11,9 (+1,6)
Bondeförbundet 0,1 (-0,1)
Folkpartiet 41,1 (+0,4)
Socialdemokraterna 35,3 (-1,0)
Kommunisterna 11,0 (-0,4)
Vänstersocialisterna 0,6 (-0,5)
Även i Göteborg var förändringarna små. Folkpartiet fortsätter att öka något, vilket visar att 1952 års resultat inte var någon engångsföreteelse. Arbetarpartierna minskar, de borgerliga ökar och ”arbetarstaden” Göteborg har nu en borgerlig majoritet bland de röstande till riksdagen. Knut Senander är fortsatt ensam göteborgskommunist i andra kammaren.
Övrigt orter i Västsverige där kommunisterna får minst tio procent:
Partille 10,0 (varav Jonsered 20,4)
Mölndal 12,7
Angered 10,3
Skene 10,8
Borås distrikt 15 11,1
Österplana norra 13,3
Lidköping 10,5
Högern 17,1 (+2,7)
Bondeförbundet 9,4 (-1,3)
Folkpartiet 23,8 (-0,6)
Socialdemokraterna 44,6 (-1,7)
Kommunisterna 5,0 (+0,7)
Förändringarna var således marginella för samtliga partier.
Resultat i Göteborg:
Högern 11,9 (+1,6)
Bondeförbundet 0,1 (-0,1)
Folkpartiet 41,1 (+0,4)
Socialdemokraterna 35,3 (-1,0)
Kommunisterna 11,0 (-0,4)
Vänstersocialisterna 0,6 (-0,5)
Även i Göteborg var förändringarna små. Folkpartiet fortsätter att öka något, vilket visar att 1952 års resultat inte var någon engångsföreteelse. Arbetarpartierna minskar, de borgerliga ökar och ”arbetarstaden” Göteborg har nu en borgerlig majoritet bland de röstande till riksdagen. Knut Senander är fortsatt ensam göteborgskommunist i andra kammaren.
Övrigt orter i Västsverige där kommunisterna får minst tio procent:
Partille 10,0 (varav Jonsered 20,4)
Mölndal 12,7
Angered 10,3
Skene 10,8
Borås distrikt 15 11,1
Österplana norra 13,3
Lidköping 10,5
Valen till andra kammaren 1952
1950-talet var inga bra år för Sveriges kommunister. Det uppsving som nådde partiet under 1940-talet var borta och istället blåste det kalla krigets vindar med kommunistskräck in över landet.
Resultat i riket:
Högern 14,4 (+2,1)
Bondeförbundet 10,7 (-1,6)
Folkpartiet 24,4 (+1,6)
Socialdemokraterna 46,1 (0,0)
Kommunisterna 4,3 (-2,0)
Vänstersocialisterna 0,1 (0,0)
Resultat i Göteborg:
Högern 10,3 (-0,8)
Bondeförbundet 0,2 (+0,2)
Folkpartiet 40,7 (+6,2)
Socialdemokraterna 36,3 (-0,7)
Kommunisterna 11,4 (-3,9)
Vänstersocialisterna 1,1 (-0,1)
Nu kan man på allvar börja prata om göteborgsliberalismen! Folkpartiet blir stadens största parti, och har gått fram från 12,0% 1940 till 40,7% 1952. Siffrorna är sanslösa. Och arbetarpartierna får bara 48,8% - 1944 var siffrorna 65,4%.
Valresultatet medförde att Knut Senander blev ensam kommunist i göteborgsbänken.
Enbart på tre ställen i Västsverige fick SKP mer än tio procent:
Österplana norra 14,7 (ny indelning)
Mölndal 14,5 (-6,7)
Partille 11,1 (-3,2)
Resultat i riket:
Högern 14,4 (+2,1)
Bondeförbundet 10,7 (-1,6)
Folkpartiet 24,4 (+1,6)
Socialdemokraterna 46,1 (0,0)
Kommunisterna 4,3 (-2,0)
Vänstersocialisterna 0,1 (0,0)
Resultat i Göteborg:
Högern 10,3 (-0,8)
Bondeförbundet 0,2 (+0,2)
Folkpartiet 40,7 (+6,2)
Socialdemokraterna 36,3 (-0,7)
Kommunisterna 11,4 (-3,9)
Vänstersocialisterna 1,1 (-0,1)
Nu kan man på allvar börja prata om göteborgsliberalismen! Folkpartiet blir stadens största parti, och har gått fram från 12,0% 1940 till 40,7% 1952. Siffrorna är sanslösa. Och arbetarpartierna får bara 48,8% - 1944 var siffrorna 65,4%.
Valresultatet medförde att Knut Senander blev ensam kommunist i göteborgsbänken.
Enbart på tre ställen i Västsverige fick SKP mer än tio procent:
Österplana norra 14,7 (ny indelning)
Mölndal 14,5 (-6,7)
Partille 11,1 (-3,2)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)