I sitt magnum opus ”Die Wissenschaft vom Wert” (”Vetenskapen om värdet”) från 1999 (fjärde utvidgade upplagan från 2006 är den som används här) nämns Urtext femton gånger. Jag har helt enkelt gått igenom dessa femton omnämnanden och sammanfattat varför Heinrich återkommer till denna något bortglömda text.
Första gången texten nämns är i samband med Marx' dialektiska metod och hur den skiljer sig från Hegels. Ett problem som Heinrich återkommer till är i vilken mån Marx' har en dialektisk metod som han håller fast vid, eller om hans metod förändras över tid. Somliga marxologer har ansett att alla Marx' texter efter 1857 innehåller en dialektisk metod, andra har ansett att han successivt utvecklat sin metod, och åter andra har snarare menat att han efter Grundrisse och Urtext populariserat sin framställning och därmed tonat ned, eller snarare döljt, dialektiken. Heinrich å sin sida menar att saken är mer komplicerad än så. Under Marx senare utveckling har han såväl preciserat sin metod som populariserat framställningen. Man måste bedöma varje text utifrån båda perspektiven. Heinrich varnar för att se Grundrisse och Urtext som de bästa texterna för att förstå Marx' dialektik, eftersom man då missar senare gjorda framsteg.
Heinrich nämner vidare Urtext i en diskussion om relationen mellan det logiska och det historiska. Han menar att framställningen [die Darstellung] av den historiska processen ligger utanför den logiska eller dialektiska utvecklingen av kategorier. I Urtext skriver Marx': ”Hans [den frie arbetarens] existens är resultatet av en långvarig historisk process i samhällets ekonomiska gestalning. Det visar sig vid denna punkt med bestämdhet att den dialektiska formen av framställning bara är riktig om man känner dess gränser.” (MEGA II.2/91, min översättning)
Heinrich menar vidare att Marx' redan när han skrev Grundrisse var klar över begränsningarna i den dialektiska framställningen. I Urtext är det mer precist den dialektiska övergången till kapital som blir ett problem.
Vidare nämns en passage i Urtext när Heinrich kritiserar idén om en ”arbetsvärdelära” hos Marx. Heinrich går här inte in på passagens innehåll, utan använder den bara som ett belägg för Marx' syn på att det i det borgerliga samhället råder ett system där alla produkter slutat vara omedelbara bruksvärden för deras producenter.
Heinrich använder även ett citat ur Urtext för att visa på Marx' brott med idén om en homo oeconomicus. Det är inte människans inneboende egenskaper som används för att förstå ekonomin, utan Marx håller sig till de ekonomiska processernas formbestämningar.
Heinrich driver tesen att Marx' i sina ekonomiska teorier visar på behovet av en penningform. Däremot menar Heinrich att Marx inte bevisat behovet av en penningvara (exv. guld). I Urtext skriver Marx att den borgerliga produktionsprocessen bemäktigar sig en redan förefintlig metallcirkulation. Detta är ett historisk faktum. Däremot menar Heinrich att Marx överhuvudtaget inte ställer sig frågan om detta även är en begreppslig förutsättning för att man ska förstå varan och penningen i den borgerliga ekonomin.
Heinrich går också in på den ganska stora frågan om den enkla cirkulationen utgör ett historiskt stadium. Förenklat kan man säga att vissa tänkare (exv. en inte helt okänd fabrikörsson vid namn Friedrich Engels) tänkte sig att det under vissa tider på vissa platser funnits en s. k. enkel varuproduktion, dvs. en icke-kapitalistisk marknadsekonomi. Detta är en tanke som Heinrich kraftigt vänder sig mot. Han stödjer sig bland annat på ett citat från Urtext, där Marx skriver att den enkla cirkulationen är en ”abstrakt sfär av den borgerliga totalproduktionsprocessen”. Det är alltså inte ett särskilt produktionssätt utan snarare en aspekt av kapitalismen.
Heinrich konstaterar vidare att Marx i såväl Grundrisse som Urtext, men inte i senare skrifter, försöker sig på en kategorial avledning av kapitalbegreppet. Marx beskriver en icke-empirisk, logisk, övergång från penningen till kapitalet, där kapitalformen blir en nödvändig vidare formbestämning av värdeformen. Denna övergång saknas helt i Kapitalet, och, menar Heinrich, har bidragit till idén om den enkla varuproduktionen som ett eget stadium. Heinrich å sin sida menar att hela Marx' värdeteori är en kapitalteori och att det är orimligt med ett icke-kapitalistiskt stadium där produktion av värde sker. Han konstaterar att Marx ingenstans berättar varför han låtit denna logiska övergång falla. Heinrichs hypotes är att det är gjort för att framställningen ska bli mer ”populär”, alltså lättillgänglig. Heinrich menar att Marx' framställning i Kapitalet bara kan förstås om man tar framställningen i Grundrisse och Urtext i beaktande.
Sista gången Heinrich nämner Urtext gäller tillägnelselagens omslag, dvs. att idén om att den direkta producenten äger rätten till sitt arbete slår om och leder till att den direkta producenten inte äger rätten till sitt arbete. Heinrich menar att denna lag formulerats tydligare i Urtext än i Kapitalet.
Visar inlägg med etikett Michael Heinrich. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Michael Heinrich. Visa alla inlägg
tisdag 27 juni 2023
lördag 11 maj 2013
Heinrich. Kapitel 10-12
Fortsätter mina kommentarer till Heinrichs ”Introduktion till de tre volymerna av Marx Kapitalet”. Nu de tre sista kapitlen. Blandar mellan referat av Heinrich, egna utvikningar och allmänt bös.
10. De borgerliga förhållandenas fetischism
s. 219
Kapitalism och upplysning går hand i hand. Kapitalismen leder, åtminstone vid en första anblick, till jämlikhet och rationalitet. Gamla fördomar och ojämlikheter (exv. ståndsindelning) försvinner. I Kommunistiska manifestet (1848) håller Marx i huvudsak med om denna bild. Visserligen förstärks skillnaden mellan bourgeoisie och proletariat, men inom proletariatet ökar jämlikheten (även om det är en jämlikhet i fattigdom och förtryck), och framför allt: den ojämlikhet som finns mellan klasserna träder fram i öppen dager och förenklar på så sätt arbetarklassens formering till en klass för sig.
s. 220
Heinrich menar att den ”traditionella marxismen” ofta stannade kvar i den analys av görs i Manifestet. I princip var klassmotsättningen tydlig, och det krävdes aktiva åtgärder från press, kyrka, skola osv. för att dölja dem. Detta är dock inte alls den analys som Marx gör i Kapitalet. Här betonar Marx tvärtom att utsugningen inte syns.
Marx använder i detta sammanhang termen fetischism. Med en för Marx typisk ironi tar han ett begrepp som använts för av västerländska forskare för att beskriva ”primitiva” religioner och använder det på den förment rationella kapitalismen. En fetisch är enkelt uttryckt ett objekt som tillskrivs egenskaper som det faktiskt inte har. Det typiska är väl ett av människor tillverkat objekt som tillskrivs gudomliga egenskaper. Redan i Kapitalets första avdelning behandlar Marx varu- och kapitalfetischen. Nu i slutet av Tredje boken återknyter Marx till detta av visar hur ”den trinitariska formeln” - arbete, kapital och jord – är kapitalistiska ytfenomen som beror på fetischismen.
s. 223
Hur kommer det sig att det ser ut som om kapital, jordegendom och arbete (eller möjligtvis arbetskraft) ser ut som likvärdiga inkomstkällor?
s. 224
Heinrich skriver: ”De sociala formbestämningarna lönarbete, kapital och jordegendom tycks vara desamma som de stoffliga produktionsbetingelserna arbete, produktionsmedel och jord, vilket innebär att varje arbetsprocess i själva verket är en kapitalistisk produktionsprocess.”
Hur skulle en icke-kapitalistisk industriell produktionsprocess se ut?
Har någon sådan förekommit?
Är inte arbetaren likt förbannad skild från produktionsmedlen när man ingår i en stor produktionsprocess?
s. 226
Heinrich gör en ”exkurs om antisemitismen” som jag tycker är intressant. Det handlar om hur man ser på kapitalismens utsugning och vilka krafter som är verksamma. Är det de ”lata” och ”giriga” kapitalisterna som är problemet, eller är det det kapitalistiska produktionssättet. För en driftig företagare är förstås penningkapitalisterna (banker som tar räntor på lån, eller riskkapitalister som bara spekulerar) parasiter, och som företagare är det lätt att känna sig klämd mellan arbetarorganisationernas krav på löner och arbetsmiljö å ena sidan och penningkapitalisterna å den andra (och staten å den tredje).
Kan vi tänka oss ett kapitalistiskt system utan giriga (och lata) penningkapitalister som tjänar pengar enbart på penningutlåning och spekulation?
Såväl inom delar av vänstern som hos vissa högerpopulistiska grupper kan man finna kritik mot de ”giriga” kapitalisterna. Extra slagkraftig blir denna kritik om man kan visa att storkapitalisterna styr världen genom hemliga överenskommelser. Här kommer judarna in för nazister och annat pack. I vänstern hittar vi ytterst sällan antisemitism, men idén om mäktiga aktörer som agerar bakom kuliserna stöter man på ibland.
Finns det storkapitalistiska konspirationer?
Är avslöjandet av sådana eventuella konspirationer viktigt?
s. 236
Heinrich diskuterar relationen mellan klassmedvetande och klassposition.
Finns det något samband mellan dessa?
Är det viktigt att försöka skapa ett ”medvetande” baserat på klass?
Finns det något som gör att arbetarklassen skulle vara revolutionär till sitt väsen?
11. Stat och kapital
Det kommer bli en aning kort om på när vi ska diskutera staten på cirkeln tänker jag. Med tanke på hur viktig staten är, är det en smula oroväckande att vi så sällan diskuterar vad den egentligen är.
Vad är staten?
Vi vilken mån är staten en avspegling av samhället och i vilken mån är den autonom?
Kan kapitalismen fungera utan en stark statsmakt?
s. 252
Heinrich slår fast att statens neutralitet inte enbart är ett sken och att den politiska och ekonomiska makten är åtskild under kapitalismen. Och det är ju lite det som ger kapitalismen en sådan legitimitet. Vi kan i mer eller mindre demokratiska val bestämma vilka som ska representera oss. Men om dessa representanter inte för en politik som gynnar kapitalismen (”är skickliga nog på ekonomi”) kommer saker gå åt helvete och folk kommer att välja en annan, mer kapitalismvänlig regim. Fiffigt och tydligen väldigt funktionellt.
12. Kommunism – ett samhälle bortom vara, pengar och stat
En kamrat (ni vet vem!) sa en gång något i stil med att ”den unge Marx som egentligen var den gamle Marx egentligen var för marknadssocialism”. Marx skriver ytterst lite om samhället efter kapitalismen. Det enda han är riktigt tydlig med är att han tänker sig att varuformen, som ju betraktas som kapitalismens ”cell”, ska försvinna. Han pratar i allmänna ordalag om en ”direkt samhällelig produktion”. Man kan tycka att detta är oklart och utopiskt. Men kan inte tycka att detta är ett försvar av marknadssocialism.
10. De borgerliga förhållandenas fetischism
s. 219
Kapitalism och upplysning går hand i hand. Kapitalismen leder, åtminstone vid en första anblick, till jämlikhet och rationalitet. Gamla fördomar och ojämlikheter (exv. ståndsindelning) försvinner. I Kommunistiska manifestet (1848) håller Marx i huvudsak med om denna bild. Visserligen förstärks skillnaden mellan bourgeoisie och proletariat, men inom proletariatet ökar jämlikheten (även om det är en jämlikhet i fattigdom och förtryck), och framför allt: den ojämlikhet som finns mellan klasserna träder fram i öppen dager och förenklar på så sätt arbetarklassens formering till en klass för sig.
s. 220
Heinrich menar att den ”traditionella marxismen” ofta stannade kvar i den analys av görs i Manifestet. I princip var klassmotsättningen tydlig, och det krävdes aktiva åtgärder från press, kyrka, skola osv. för att dölja dem. Detta är dock inte alls den analys som Marx gör i Kapitalet. Här betonar Marx tvärtom att utsugningen inte syns.
Marx använder i detta sammanhang termen fetischism. Med en för Marx typisk ironi tar han ett begrepp som använts för av västerländska forskare för att beskriva ”primitiva” religioner och använder det på den förment rationella kapitalismen. En fetisch är enkelt uttryckt ett objekt som tillskrivs egenskaper som det faktiskt inte har. Det typiska är väl ett av människor tillverkat objekt som tillskrivs gudomliga egenskaper. Redan i Kapitalets första avdelning behandlar Marx varu- och kapitalfetischen. Nu i slutet av Tredje boken återknyter Marx till detta av visar hur ”den trinitariska formeln” - arbete, kapital och jord – är kapitalistiska ytfenomen som beror på fetischismen.
s. 223
Hur kommer det sig att det ser ut som om kapital, jordegendom och arbete (eller möjligtvis arbetskraft) ser ut som likvärdiga inkomstkällor?
s. 224
Heinrich skriver: ”De sociala formbestämningarna lönarbete, kapital och jordegendom tycks vara desamma som de stoffliga produktionsbetingelserna arbete, produktionsmedel och jord, vilket innebär att varje arbetsprocess i själva verket är en kapitalistisk produktionsprocess.”
Hur skulle en icke-kapitalistisk industriell produktionsprocess se ut?
Har någon sådan förekommit?
Är inte arbetaren likt förbannad skild från produktionsmedlen när man ingår i en stor produktionsprocess?
s. 226
Heinrich gör en ”exkurs om antisemitismen” som jag tycker är intressant. Det handlar om hur man ser på kapitalismens utsugning och vilka krafter som är verksamma. Är det de ”lata” och ”giriga” kapitalisterna som är problemet, eller är det det kapitalistiska produktionssättet. För en driftig företagare är förstås penningkapitalisterna (banker som tar räntor på lån, eller riskkapitalister som bara spekulerar) parasiter, och som företagare är det lätt att känna sig klämd mellan arbetarorganisationernas krav på löner och arbetsmiljö å ena sidan och penningkapitalisterna å den andra (och staten å den tredje).
Kan vi tänka oss ett kapitalistiskt system utan giriga (och lata) penningkapitalister som tjänar pengar enbart på penningutlåning och spekulation?
Såväl inom delar av vänstern som hos vissa högerpopulistiska grupper kan man finna kritik mot de ”giriga” kapitalisterna. Extra slagkraftig blir denna kritik om man kan visa att storkapitalisterna styr världen genom hemliga överenskommelser. Här kommer judarna in för nazister och annat pack. I vänstern hittar vi ytterst sällan antisemitism, men idén om mäktiga aktörer som agerar bakom kuliserna stöter man på ibland.
Finns det storkapitalistiska konspirationer?
Är avslöjandet av sådana eventuella konspirationer viktigt?
s. 236
Heinrich diskuterar relationen mellan klassmedvetande och klassposition.
Finns det något samband mellan dessa?
Är det viktigt att försöka skapa ett ”medvetande” baserat på klass?
Finns det något som gör att arbetarklassen skulle vara revolutionär till sitt väsen?
11. Stat och kapital
Det kommer bli en aning kort om på när vi ska diskutera staten på cirkeln tänker jag. Med tanke på hur viktig staten är, är det en smula oroväckande att vi så sällan diskuterar vad den egentligen är.
Vad är staten?
Vi vilken mån är staten en avspegling av samhället och i vilken mån är den autonom?
Kan kapitalismen fungera utan en stark statsmakt?
s. 252
Heinrich slår fast att statens neutralitet inte enbart är ett sken och att den politiska och ekonomiska makten är åtskild under kapitalismen. Och det är ju lite det som ger kapitalismen en sådan legitimitet. Vi kan i mer eller mindre demokratiska val bestämma vilka som ska representera oss. Men om dessa representanter inte för en politik som gynnar kapitalismen (”är skickliga nog på ekonomi”) kommer saker gå åt helvete och folk kommer att välja en annan, mer kapitalismvänlig regim. Fiffigt och tydligen väldigt funktionellt.
12. Kommunism – ett samhälle bortom vara, pengar och stat
En kamrat (ni vet vem!) sa en gång något i stil med att ”den unge Marx som egentligen var den gamle Marx egentligen var för marknadssocialism”. Marx skriver ytterst lite om samhället efter kapitalismen. Det enda han är riktigt tydlig med är att han tänker sig att varuformen, som ju betraktas som kapitalismens ”cell”, ska försvinna. Han pratar i allmänna ordalag om en ”direkt samhällelig produktion”. Man kan tycka att detta är oklart och utopiskt. Men kan inte tycka att detta är ett försvar av marknadssocialism.
onsdag 10 april 2013
Heinrich. Kapitel 8 och 9
Kapitel 8 - Ränta, kredit och "fiktivt kapital"
I kapitel 8 befinner vi oss huvudsakligen på en empirisk nivå. De flesta företeelser som Heinrich tar upp är synliga och befinner sig så att säga på ytan av det kapitalistiska samhället. Begreppsapparaten skiljer sig inte längre hela tiden fundamentalt från den som borgerlig nationalekonomi använder. (Borgerlig skall här förstås som "tar de borgerliga produktionsförhållandena för givna".)
Heinrich börjar med att behandla räntan. Att pengar lånas ut i utbyte mot mer pengar är ingenting specifik för kapitalismen, men räntans funktion är ändå en helt annan. Ett tydlig exempel på hur man måste relatera ett fenomen till dess plats i den ekonomiska helheten.
Räntan är något som kritierats av både höger- och vänsterpopulister. Det ser ut som om ockraren är en lat och ond person som tjänar pengar på andras arbete - till skillnad från den kapitalist som investerar i produktionen och därmed bidrar med något. Även inom den politiska vänstern kan man ibland höra idéer om "lata" kapitalister som skiljer sig från de "innovativa" industrikapitalisterna.
- Är det någon moralisk skillnad mellan ränte- och industrikapitalister?
- Är det ett problem att dagens kapitalister blivit "lata" och gärna investerar i ränte- och spekulationskapital istället för industriellt kapital?
s. 197
Frågan om "penningvaran". Tidigare marxister (inkl Karl Marx i egen hög person) har utgått från att penningen måste ha sin bas i en verklig vara med verkligt värde. Heinrich menar att detta är ett felslut. Marx teori bevisar bara att penningformen behövs, inte penningvaran.
- Spelar det någon roll för ekonomin eller den ekonomiska teorin om pengarna är konvertibla till någon verklig vara med värde i Marx mening?
s. 198
"I den förhärskande ekonomiska teorin skiljer man dock inte mellan pris och värde." Vi kan i samband med börsnedgångar läsa "Börsen förlorade X miljarder i värde på en timme" eller liknande.
- Spelar det någon roll om börsen går upp eller ned?
- Vad är det för "värden" som utraderas vid en börsnedgång?
- Kan man överhuvudtaget tala om "börsbubblor" om man antar att det inte finns något sådant som värde utan bara priser?
s. 200f
Heinrich påpekar att kreditsystemet inte är någon "överbyggnad" till det industriella kapitalet. Vi kan inte tänka oss kapitalism utan krediter, och när Marx i kapitalets första band bortser från krediten handlar det bara om en teoretisk abstraktion med syftet att göra framställningen möjlig.
Kapitel 9 - Kris
Det är självklart för marxister att kapitalismen är ett krisbenäget system. Det saknas dock en sammanhållen marxistisk kristeori. Det råder inte heller någon samstämmighet i frågan om kapitalismens kriser, förr eller senare, kommer att bli dess död, eller om kapitalismen har förutsättningar att gång på gång övervinna sina kriser.
- Kommer kapitalismen att gå under av sina egna inneboende kriser eller kommer det att krävas en utomstående kraft?
- Kan vi tänka oss en evig kapitalism?
- Vilka olika marxistiska kristeorier finns det? Är de relevanta i förståelsen av dagens kris?
En av kapitalismens mest aburda motsägelser är den mellan alltför mycket produktion som inte kan konsumeras trots att det finns behov, då de som är i behov av produkterna saknar pengar. Kapitalismen är med andra ord ett synnerligen ineffektivt system när det gäller att allokera resurser. Trots detta hävdar borgerliga ekonomer motsatsen.
- Hur kan man tror att marknadsekonomi är effektivt?
s. 212
Heinrich menar att kriserna visserligen är destruktiva, men att de ändå har en för kapitalismen produktiv sida.
- Är argumentet hållbart?
Enligt min mening fegar Heinrich ur lite grann i behandlingen av kriserna. Hans bok är visserligen en introduktion till Kapitalets tre band, och där finns ingen entydlig kristeori. Det hade ändå varit möjligt för Heinrich att säga något mer konkret om hur kriser uppkommer. I andra frågor är Heinrich inte rädd för att göra en egen tolkning alternativt en vidareutveckling av Marx teorier.
s. 214ff
Heinrich kritiserar idén om att kapitalismen med nödvändighet behöver bryta samman. Han påpekar också den ideologiska funktion som sammanbrottsteorin haft under 1900-talet.
I kapitel 8 befinner vi oss huvudsakligen på en empirisk nivå. De flesta företeelser som Heinrich tar upp är synliga och befinner sig så att säga på ytan av det kapitalistiska samhället. Begreppsapparaten skiljer sig inte längre hela tiden fundamentalt från den som borgerlig nationalekonomi använder. (Borgerlig skall här förstås som "tar de borgerliga produktionsförhållandena för givna".)
Heinrich börjar med att behandla räntan. Att pengar lånas ut i utbyte mot mer pengar är ingenting specifik för kapitalismen, men räntans funktion är ändå en helt annan. Ett tydlig exempel på hur man måste relatera ett fenomen till dess plats i den ekonomiska helheten.
Räntan är något som kritierats av både höger- och vänsterpopulister. Det ser ut som om ockraren är en lat och ond person som tjänar pengar på andras arbete - till skillnad från den kapitalist som investerar i produktionen och därmed bidrar med något. Även inom den politiska vänstern kan man ibland höra idéer om "lata" kapitalister som skiljer sig från de "innovativa" industrikapitalisterna.
- Är det någon moralisk skillnad mellan ränte- och industrikapitalister?
- Är det ett problem att dagens kapitalister blivit "lata" och gärna investerar i ränte- och spekulationskapital istället för industriellt kapital?
s. 197
Frågan om "penningvaran". Tidigare marxister (inkl Karl Marx i egen hög person) har utgått från att penningen måste ha sin bas i en verklig vara med verkligt värde. Heinrich menar att detta är ett felslut. Marx teori bevisar bara att penningformen behövs, inte penningvaran.
- Spelar det någon roll för ekonomin eller den ekonomiska teorin om pengarna är konvertibla till någon verklig vara med värde i Marx mening?
s. 198
"I den förhärskande ekonomiska teorin skiljer man dock inte mellan pris och värde." Vi kan i samband med börsnedgångar läsa "Börsen förlorade X miljarder i värde på en timme" eller liknande.
- Spelar det någon roll om börsen går upp eller ned?
- Vad är det för "värden" som utraderas vid en börsnedgång?
- Kan man överhuvudtaget tala om "börsbubblor" om man antar att det inte finns något sådant som värde utan bara priser?
s. 200f
Heinrich påpekar att kreditsystemet inte är någon "överbyggnad" till det industriella kapitalet. Vi kan inte tänka oss kapitalism utan krediter, och när Marx i kapitalets första band bortser från krediten handlar det bara om en teoretisk abstraktion med syftet att göra framställningen möjlig.
Kapitel 9 - Kris
Det är självklart för marxister att kapitalismen är ett krisbenäget system. Det saknas dock en sammanhållen marxistisk kristeori. Det råder inte heller någon samstämmighet i frågan om kapitalismens kriser, förr eller senare, kommer att bli dess död, eller om kapitalismen har förutsättningar att gång på gång övervinna sina kriser.
- Kommer kapitalismen att gå under av sina egna inneboende kriser eller kommer det att krävas en utomstående kraft?
- Kan vi tänka oss en evig kapitalism?
- Vilka olika marxistiska kristeorier finns det? Är de relevanta i förståelsen av dagens kris?
En av kapitalismens mest aburda motsägelser är den mellan alltför mycket produktion som inte kan konsumeras trots att det finns behov, då de som är i behov av produkterna saknar pengar. Kapitalismen är med andra ord ett synnerligen ineffektivt system när det gäller att allokera resurser. Trots detta hävdar borgerliga ekonomer motsatsen.
- Hur kan man tror att marknadsekonomi är effektivt?
s. 212
Heinrich menar att kriserna visserligen är destruktiva, men att de ändå har en för kapitalismen produktiv sida.
- Är argumentet hållbart?
Enligt min mening fegar Heinrich ur lite grann i behandlingen av kriserna. Hans bok är visserligen en introduktion till Kapitalets tre band, och där finns ingen entydlig kristeori. Det hade ändå varit möjligt för Heinrich att säga något mer konkret om hur kriser uppkommer. I andra frågor är Heinrich inte rädd för att göra en egen tolkning alternativt en vidareutveckling av Marx teorier.
s. 214ff
Heinrich kritiserar idén om att kapitalismen med nödvändighet behöver bryta samman. Han påpekar också den ideologiska funktion som sammanbrottsteorin haft under 1900-talet.
tisdag 9 april 2013
Heinrich kapitel 6 och 7
Fortsätter publicera mina spridda och lätt tankspridda kommentarer till Heinrichs introduktion till Marx ekonomikritik. Någon måste ju göra det också.
Kapitel 6 - Kapitalets cirkulation
s. 163
Heinrich pratar, precis som Marx om improduktiva arbetsuppgifter, som dock är nödvändiga under kapitalismen. Som exempel nämner Heinrich kassapersonal. När vi för några år sedan hade en cirkel om Kapitalets andra band uppstod en ganska lång diskussion om denna distinktion. Varför säger Marx och Heinrich att vissa arbetsuppgifter är improduktiva trots att de är nödvändiga under kapitalismen? Själva distinktionen produktiv-improduktiv gäller ju i vilket fall enbart under kapitalistisk produktion. Jag tänker mig cirkulationskostnaderna som vilka andra kostnader som helst, och arbetet inom cirkulationen som vilket annat arbete som helst under kapitalismen.
Visst förstår jag poängen i ett inget värde skapas i själva varuutbytet, men är inte det arbete som exv. kassapersonal eller bokförare sköter lika värdeskapande som annat arbete?
s. 164
Heinrich nämner termen "industriellt kapital". Någonstans har jag läst att termen är tillförd K2:an av Engels. Jag kan dock missminna mig, och kanske spelar det ingen roll.
s. 165
Heinrich gör en distinktion mellan "köpmanskapital" och "industriellt kapital". Även detta är en distinktion som jag tror mig förstå, men som känns en smula godtycklig. Jag tänker på de stora, globala försäljningsföretagen som själva inte tillverkar varor utan använder sig av billiga underleverantörer runt om i världen. Kan man säga att det är underleverenatörernas arbetare som tillför värdet, och att exv. Nike eller IKEA bara är köpmän som köper och säljer varor. Det är ju dessa köpmän som de facto kontrollerar produktionen, även om den formellt sker i självständiga företag.
s. 169
Marx reproduktionsscheman. Vad säger dessa och vad säger de inte? Visar de att kapitalismen kan fungera krisfritt, eller visar de tvärtom att kapitalismen alltid kommer att drabbas av kriser?
Kapitel 7 - Profit, genomsnittsprofit och "lagen av profitkvotens fallande tendens"
I den empiriska verkligheten syns inga värden. Allt som syns är priser. Av detta faktum kan man dra olika slutsatser. En slutsats är att värden överhuvudtaget inte finns. En annan är att vi måste hitta en teoretisk modell för hur värden som uppkommer i produktionen omvandlas till priser via cirkulationen. Denna senare modell står i centrum för teoretiker som diskuterar det s. k. transformationsproblemet.
- Finns värden?
- Finns det något transformationsproblem?
- Vilka konsevenser för synen på kapitalismen får det om man inte har med värdebegreppet?
Heinrich påpekar riktigt att Marx försök att lösa transformationsproblemet i Kapitalets tredje bok inte var särskilt framgångsrikt. Somliga har tolkat detta som en falsifiering av hela teorin. Men Heinrich söker en annan lösning på problemet - eller snarare han menar att frågan om transformationsproblemet är felställd och att problemet inte existerar, åtminstone inte så som tidigare marxister har uppfattat det.
s. 181
" 'Transformationen av värden till produktionspriser' utgör snarare en begreppslig vidareutveckling av varans formbestämning." och "Övergånen från värde och mervärde till produktionspris och genomsnittsprofit har inte att göra med en historik eller överhuvudtaget tidslig ordningsföljd, utan utgör en övergång mellan olika framställningsnivåer".
- Är Heinrichs resonemang hållbart?
- Vilken är egentligen kopplingen mellan värden och priser enligt Heinrich? Finns den överhuvudtaget?
Personligen tycker jag att Heinrich har rätt, även om kritiken mot honom inte är helt harmlös. Det hade ju varit skönt att hitta handfasta empiriska belägg för "arbetsvärdelärans" riktighet. Men jag tror att det är fel ingång. Marx värdeteori är en teoretisk konstruktion som förklarar det "moderna samhällets utvecklingslag". "Prissystemet" är ett empiriskt fenomen som tvärtom skymmer sikten till förståelse av kapitalismen. Det betyder inte att det senare är sannare än det tidigare. Men försök övertyga en positivist om det.
s. 182ff
Om "profitkvotens fallande tendens". Har man två marxister i ett rum och de ska diskutera Marx idé om profitkvotens fallande tendens kommer de med största sannolikhet i luven på varandra. Precis som det s. k. transformationsproblemet är detta en fråga som diskuterats livligt under 1900-talet och en fråga där ingen samsyn nåtts. Jag ser detta som ett tecken på vad Heinrich kallar ambivalensen i Marx teori. Om man inte kan enas om även ganska fundamentala teoretiska satser, är det rimligt att anta att teorin är lite oklar.
- Sjunker profitkvoterna?
- Spelar det någon roll?
Kapitel 6 - Kapitalets cirkulation
s. 163
Heinrich pratar, precis som Marx om improduktiva arbetsuppgifter, som dock är nödvändiga under kapitalismen. Som exempel nämner Heinrich kassapersonal. När vi för några år sedan hade en cirkel om Kapitalets andra band uppstod en ganska lång diskussion om denna distinktion. Varför säger Marx och Heinrich att vissa arbetsuppgifter är improduktiva trots att de är nödvändiga under kapitalismen? Själva distinktionen produktiv-improduktiv gäller ju i vilket fall enbart under kapitalistisk produktion. Jag tänker mig cirkulationskostnaderna som vilka andra kostnader som helst, och arbetet inom cirkulationen som vilket annat arbete som helst under kapitalismen.
Visst förstår jag poängen i ett inget värde skapas i själva varuutbytet, men är inte det arbete som exv. kassapersonal eller bokförare sköter lika värdeskapande som annat arbete?
s. 164
Heinrich nämner termen "industriellt kapital". Någonstans har jag läst att termen är tillförd K2:an av Engels. Jag kan dock missminna mig, och kanske spelar det ingen roll.
s. 165
Heinrich gör en distinktion mellan "köpmanskapital" och "industriellt kapital". Även detta är en distinktion som jag tror mig förstå, men som känns en smula godtycklig. Jag tänker på de stora, globala försäljningsföretagen som själva inte tillverkar varor utan använder sig av billiga underleverantörer runt om i världen. Kan man säga att det är underleverenatörernas arbetare som tillför värdet, och att exv. Nike eller IKEA bara är köpmän som köper och säljer varor. Det är ju dessa köpmän som de facto kontrollerar produktionen, även om den formellt sker i självständiga företag.
s. 169
Marx reproduktionsscheman. Vad säger dessa och vad säger de inte? Visar de att kapitalismen kan fungera krisfritt, eller visar de tvärtom att kapitalismen alltid kommer att drabbas av kriser?
Kapitel 7 - Profit, genomsnittsprofit och "lagen av profitkvotens fallande tendens"
I den empiriska verkligheten syns inga värden. Allt som syns är priser. Av detta faktum kan man dra olika slutsatser. En slutsats är att värden överhuvudtaget inte finns. En annan är att vi måste hitta en teoretisk modell för hur värden som uppkommer i produktionen omvandlas till priser via cirkulationen. Denna senare modell står i centrum för teoretiker som diskuterar det s. k. transformationsproblemet.
- Finns värden?
- Finns det något transformationsproblem?
- Vilka konsevenser för synen på kapitalismen får det om man inte har med värdebegreppet?
Heinrich påpekar riktigt att Marx försök att lösa transformationsproblemet i Kapitalets tredje bok inte var särskilt framgångsrikt. Somliga har tolkat detta som en falsifiering av hela teorin. Men Heinrich söker en annan lösning på problemet - eller snarare han menar att frågan om transformationsproblemet är felställd och att problemet inte existerar, åtminstone inte så som tidigare marxister har uppfattat det.
s. 181
" 'Transformationen av värden till produktionspriser' utgör snarare en begreppslig vidareutveckling av varans formbestämning." och "Övergånen från värde och mervärde till produktionspris och genomsnittsprofit har inte att göra med en historik eller överhuvudtaget tidslig ordningsföljd, utan utgör en övergång mellan olika framställningsnivåer".
- Är Heinrichs resonemang hållbart?
- Vilken är egentligen kopplingen mellan värden och priser enligt Heinrich? Finns den överhuvudtaget?
Personligen tycker jag att Heinrich har rätt, även om kritiken mot honom inte är helt harmlös. Det hade ju varit skönt att hitta handfasta empiriska belägg för "arbetsvärdelärans" riktighet. Men jag tror att det är fel ingång. Marx värdeteori är en teoretisk konstruktion som förklarar det "moderna samhällets utvecklingslag". "Prissystemet" är ett empiriskt fenomen som tvärtom skymmer sikten till förståelse av kapitalismen. Det betyder inte att det senare är sannare än det tidigare. Men försök övertyga en positivist om det.
s. 182ff
Om "profitkvotens fallande tendens". Har man två marxister i ett rum och de ska diskutera Marx idé om profitkvotens fallande tendens kommer de med största sannolikhet i luven på varandra. Precis som det s. k. transformationsproblemet är detta en fråga som diskuterats livligt under 1900-talet och en fråga där ingen samsyn nåtts. Jag ser detta som ett tecken på vad Heinrich kallar ambivalensen i Marx teori. Om man inte kan enas om även ganska fundamentala teoretiska satser, är det rimligt att anta att teorin är lite oklar.
- Sjunker profitkvoterna?
- Spelar det någon roll?
fredag 29 mars 2013
Heinrich – kapitel 5
Glad (?) långfredag till er alla! Skriver ned några tankar och frågor om kapitel fem också.
Det femte kapitlet i Heinrichs bok handlar som den kapitalistiska produktionsprocessen. MH skiljer från arbetsprocess (en allmänhistorisk process mellan människa och natur) och produktionsprocessen (som är historiskt specifik). I den kapitalistiska produktionsprocessen är det kapitalisten som bestämmer över produktionens inriktning och avkastning.
s. 125
MH skriver: ”Kapitalets värdeförmering resulterar enbart från dess variabla del.” Detta är strängt taget fel. Värdeförmeringen kommer från användandet av arbetskraften, inte från utbetalningen av lön. Det variabla kapitalet skapar självklart inget värde alls och själva poängen i Marx utsugningsteori är att v och det nyskapade värdet skiljer sig åt.
s. 127
Det kapitalistiska produktionenssättet kännetecknas av ett ”gränslöst behov av merarbete”. Har sådant inte förekommit tidigare i historien? Jag tänker på medeltidens Europa där varje furste behövde resurser för att kunna kriga med sina grannar. Var inte också det en konkurrens som visserligen var utomekonomisk, men som ledde till att ekonomin måste optimeras? Robert Kurz sätter marknadsekonomins uppkomst i samband med att krutet infördes i Europa. Krutet ledde till en kapprustning som tvang furstarna konkurrensutsätta ekonomin, ungefär. Jag tycker att denna tankegång känns en aning spekulativ, men intressant.
s. 128ff
Om hur konkurrensen tvingar kapitalisterna att utveckla arbetets produktivkraft. Heinrich räknar hela tiden i värdetermer, trots att kapitalisterna räknar i pristermer. Spelar det någon roll? Både värden och priser mäts ju i pengar.
s. 133
Konkurrensen tvingar alltså kapitalisterna till vissa handlingar. Våra vänner liberalerna brukar hylla ohämmad kapitalism som ett under av frihet, trots att denna frihet enbart innebär att man är fri att lyda kapitalismens lagar. Hur tänker de? Hur kan frihet och tvång ses som samma sak?
s. 135
Fabrikssystemet. Fabriker (och andra större arbetsplatser, jag ser ingen principiell skillnad mellan en fabrik och exv. ett större kontor eller ett sjukhus, en skola osv.) kännetecknas av att kapitalisterna har en despotisk makt. Ibland kan denna makt uttrycka sig genom att kapitalisterna ”ger” arbetarna möjlighet att själva bestämma över produktionens tillvägagångssätt, men bara så länge det är gynnsamt för kapitalets värdeförmeringsbehov. Skulle vi kunna tänka oss fabriker som är organiserade på ett annat sätt? Vad är materiellt resp. socialt produktionssätt?
s. 137
Kapitalfetischen. Det förefaller som om det är kapitalet som skapar den ökande effektiviteten, och därmed framstår kapitalet som nödvändigt. ”Utan företag stannar Sverige” och liknande slogans är väl exempel på hur kapitalisterna utnyttjar detta sken i propagandan.
Heinrichs/Marx framställning känns väldigt logisk. Med utgångspunkt i varan hamnar vi i värde- och penningformerna som leder till kapitalformen som leder till den kapitalistiska produktionsprocessen där arbetarna är underordnade kapitalets despoti. Finns det några logiska felslut på vägen? Leder marknadsekonomin verkligen med nödvändighet till despoti?
s. 144
Om kapitalismens resp. industrialismens miljöförstörande. Är det kapitalismen eller industrialismen som förstör miljön?
s. 148ff
Produktivt och improduktivt arbete. Under kapitalismen har distinktionen ingenting med arbetets innehåll att göra. Allt arbete som genererar värde och mervärde åt kapitalisterna är produktivt. Detta förklarar borgarnas krav på privatiseringar – offentlig sjukvård är improduktiv, privat är produktiv, även om det är samma arbetare som utför identiska arbetsuppgifter.
Heinrich avslutar kapitlet med en diskussion om kapitalismens dynamik om man så vill. Konkurrensen tvingar fram investeringar i konstant kapital (om översättaren Ramsay av någon anledning väljer att beteckna med ett ”k”, trots att det är sedvänja att beteckna det ”c” såväl i tyska och svenska som i engelskan. På Marx tid var den tyska stavningen inte normerad och Marx själv brukade stava konstant med c.).
Hur skiljer sig framställningen i ”Kommunistiska manifestet” från ”Kapitalet”? Hur kan vissa personer (ni vet vem jag tänker på!) säga att Manifestet är bättre än Kapitalet?
Det femte kapitlet i Heinrichs bok handlar som den kapitalistiska produktionsprocessen. MH skiljer från arbetsprocess (en allmänhistorisk process mellan människa och natur) och produktionsprocessen (som är historiskt specifik). I den kapitalistiska produktionsprocessen är det kapitalisten som bestämmer över produktionens inriktning och avkastning.
s. 125
MH skriver: ”Kapitalets värdeförmering resulterar enbart från dess variabla del.” Detta är strängt taget fel. Värdeförmeringen kommer från användandet av arbetskraften, inte från utbetalningen av lön. Det variabla kapitalet skapar självklart inget värde alls och själva poängen i Marx utsugningsteori är att v och det nyskapade värdet skiljer sig åt.
s. 127
Det kapitalistiska produktionenssättet kännetecknas av ett ”gränslöst behov av merarbete”. Har sådant inte förekommit tidigare i historien? Jag tänker på medeltidens Europa där varje furste behövde resurser för att kunna kriga med sina grannar. Var inte också det en konkurrens som visserligen var utomekonomisk, men som ledde till att ekonomin måste optimeras? Robert Kurz sätter marknadsekonomins uppkomst i samband med att krutet infördes i Europa. Krutet ledde till en kapprustning som tvang furstarna konkurrensutsätta ekonomin, ungefär. Jag tycker att denna tankegång känns en aning spekulativ, men intressant.
s. 128ff
Om hur konkurrensen tvingar kapitalisterna att utveckla arbetets produktivkraft. Heinrich räknar hela tiden i värdetermer, trots att kapitalisterna räknar i pristermer. Spelar det någon roll? Både värden och priser mäts ju i pengar.
s. 133
Konkurrensen tvingar alltså kapitalisterna till vissa handlingar. Våra vänner liberalerna brukar hylla ohämmad kapitalism som ett under av frihet, trots att denna frihet enbart innebär att man är fri att lyda kapitalismens lagar. Hur tänker de? Hur kan frihet och tvång ses som samma sak?
s. 135
Fabrikssystemet. Fabriker (och andra större arbetsplatser, jag ser ingen principiell skillnad mellan en fabrik och exv. ett större kontor eller ett sjukhus, en skola osv.) kännetecknas av att kapitalisterna har en despotisk makt. Ibland kan denna makt uttrycka sig genom att kapitalisterna ”ger” arbetarna möjlighet att själva bestämma över produktionens tillvägagångssätt, men bara så länge det är gynnsamt för kapitalets värdeförmeringsbehov. Skulle vi kunna tänka oss fabriker som är organiserade på ett annat sätt? Vad är materiellt resp. socialt produktionssätt?
s. 137
Kapitalfetischen. Det förefaller som om det är kapitalet som skapar den ökande effektiviteten, och därmed framstår kapitalet som nödvändigt. ”Utan företag stannar Sverige” och liknande slogans är väl exempel på hur kapitalisterna utnyttjar detta sken i propagandan.
Heinrichs/Marx framställning känns väldigt logisk. Med utgångspunkt i varan hamnar vi i värde- och penningformerna som leder till kapitalformen som leder till den kapitalistiska produktionsprocessen där arbetarna är underordnade kapitalets despoti. Finns det några logiska felslut på vägen? Leder marknadsekonomin verkligen med nödvändighet till despoti?
s. 144
Om kapitalismens resp. industrialismens miljöförstörande. Är det kapitalismen eller industrialismen som förstör miljön?
s. 148ff
Produktivt och improduktivt arbete. Under kapitalismen har distinktionen ingenting med arbetets innehåll att göra. Allt arbete som genererar värde och mervärde åt kapitalisterna är produktivt. Detta förklarar borgarnas krav på privatiseringar – offentlig sjukvård är improduktiv, privat är produktiv, även om det är samma arbetare som utför identiska arbetsuppgifter.
Heinrich avslutar kapitlet med en diskussion om kapitalismens dynamik om man så vill. Konkurrensen tvingar fram investeringar i konstant kapital (om översättaren Ramsay av någon anledning väljer att beteckna med ett ”k”, trots att det är sedvänja att beteckna det ”c” såväl i tyska och svenska som i engelskan. På Marx tid var den tyska stavningen inte normerad och Marx själv brukade stava konstant med c.).
Hur skiljer sig framställningen i ”Kommunistiska manifestet” från ”Kapitalet”? Hur kan vissa personer (ni vet vem jag tänker på!) säga att Manifestet är bättre än Kapitalet?
torsdag 28 mars 2013
Inför Heinrichcirkeln #3 2013-04-03
Hej! Jag har varit upptagen med lönarbete sista veckan och inte hunnit förbereda mig inför cirkeln ännu. Har dock skrivit lite tankar och frågor till kapitel 4 i Heinrichs bok. Hoppas hinna skriva något om kapitel 5 under påskhelgen. /M.
4. Kapital, mervärde och utsugning
Heinrich flyttar nu sin kommentar till Kapitalets andra avdelning som Marx kallar för "Penningens förvandling till kapital". Den första avdelningen ("Vara och pengar") handlade ju, som titeln antyder, och varor och pengar, men inte om kapital. I andra avdelningen förs kapitalet in i analysen. Vissa Marxtolkare (inte minst den trotskistiske ekonomen Ernest Mandel) har uppfattat detta som en historisk övergång - i begynnelsen fanns varor och pengar men inget kapital. Heinrich polemiserar mot denna uppfattning, och menar tvärtom att det är omöjligt att tänka sig en icke-kapitalistisk marknadsekonomi.
Denna diskussion är inte bara en teoretisk spetsfundighet om relationen mellan "det historiska" och "det logiska", utan en central fråga kring hur vi ska förstå marknadsekonomi/kapitalism. Det finns ju s. k. "marknadssocialister" som vill behålla marknadsekonomi, men avskaffa kapitalismen. Marx ger oss synnerligen starka argument mot en sådan hållning. Det hindrar förstås inte marknadssocialister, eftersom de sällan refererar till Marx ekonomikritik, men när de gör det blir det lätt lite pinsamt.
Heinrich menar alltså att Kapitalets första avdelning inte handlar om "enkel varuproduktion", utan om "enkel cirkulation". "Enkel cirkulation" påminner mycket om den synliga marknaden - där varor och pengar cirkulerar utan att någon utsugning sker. På marknaden byts nämligen, åtminstone i princip, ekvivalenter. Eller annorlunda uttryckt, på marknaden sker ingen utsugning. Alla transaktioner sker mellan jämbördiga parter som är fria att avstå om de finner en viss transaktion ofördelaktig. Men, som vi alla vet, är detta ett sken. Under marknadens yta sker nämligen saker som inte syns, men för den sakens skull inte är mindre verkliga.
I parentes kan sägas att en av Heinrichs kritiker, Robert Kurz, ifrågasätter denna syn på cirkulationen. Han förnekar t. o. m. att cirkulationen överhuvudtaget existerar. Jag kommer att behandla denna fråga någon annan gång.
Nåväl. De den enkla cirkulationen gäller (eller förefaller gälla) formeln V-P-V. En vara byts mot pengar som byts mot en vara. Varornas bruksvärden är rörelsens mål. Heinrich visar hur V-P-V med nödvändighet leder till P-V-P' där ökningen av pengarna är rörelsens mål.
- Håller Heinrichs resonemang?
- Skulle vi kunna tänka oss en marknadsekonomi där bruksvärdet är målet? Det är ju det som gängse nationalekonomi hävdar. Kan verkligen hela nationalekonomin bygga på felaktiga förutsättningar?
En liten utvikning om Marx syn på cirkulationen i Kapitalets andra bok.
I K2 beskriver Marx industrikapitalets (för att använda en term myntad av Engels) kretslopp. Kapitalisten börjar med en summa pengar, köper arbetskraft och produktionsmedel, låter dessa verka i produktionen och få på så sätt en ny, mer värdefull vara, säljer denna och får på så sätt (om allt gick väl) en större summa pengar, som i sin tur kan utgöra grunden för en ny produktionsprocess. P - V < (Pm, A) ... Prod ... V' - P'.
Marx visar hur detta kretslopp uppfattas olika beroende på var i kedjan man börjar. Om man istället för att börja vid pengarna börjar vid produktionen får man formeln: Prod ... V' - P' - V < (Pm, A) ... Prod. "Den egentliga cirkulationen framstår blott som förmedlning av den periodiskt förnyade och genom förnyelsen kontinuerliga reproduktionen." (K2, s. 38 i Sandlers översättning) Man kan också börja med varan: V' - P' - V ... Prod - V'. I denna formel förefaller bruksvärdet vara rörelsens utgångspunkt och mål.
- Är det rimligt att börja med just pengarna när man analyserar kapitalismens kretslopp?
På s. 108 för Heinrich in kapitalisten i resonemanget. Kapitalisten ses, med Marx ord, som "med vilja och medvetande begåvat kapital". En kapitalist är här en person som utför kapitalets funktoner.
- Är det kapitalet eller kapitalisten som är subjekt?
Observerar att Marx använder orden "kapitalst" och "lönearbetare" i en tämligen abstrakt betydelse. Det är inte frågan om en sociologisk klassteori. I verkligheten är vi människor, inte ens under kapitalismen, enbart personifikationer av ekonomiska förhållanden. Ibland kan man stöta på argument om att "vi alla blivit kapitalister" och att även lönearbetarna strävar efter att tjäna så mycket pengar som möjligt. Jo, men det är väl ändå ganska självklart att vi vill tjäna så mycket pengar som möjligt, men det gör oss knappast till kapitalister. Inte ens om vi äger aktier eller räntebärande värdepapper blir vi kapitalister. Och tvärtom: även de individer som huvudsakligen lever kapital har ofta en anställning eller annan position (styrelseledamot i företag osv.) som ger lön eller arvode. Detta gör inte dem till arbetare. Men sådant här intresserar oss inte på den abstraktionsnivå vi befinner oss på nu. Vi har hittills bara att göra med arbetare och kapitalister som personifikationer av ekonomiska förhållanden.
- Kan man vara kapitalist och lönearbetare samtidigt?
- Skulle ett arbetarägt företag vara mindre kapitalistiskt än ett som är ägt av kapitalister?
- Varför uppmanas lönearbetare att köpa aktier och spela på börsen?
På sid. 112 tar Heinrich upp den marxska distinktionen mellan "arbete" och "arbetskraft".
- Säger vi fortfarande att vi "säljer vårt arbete" till "arbetsgivaren"?
- Är det i så fall bara ett enklare uttryckssätt eller uttrycker det något annat?
Den gamle trotskisten Klas Eklund använder termen "arbetskraft" i sin "Vår ekonomi", men de flesta (?) nationalekonomer pratar om "arbete" som en "produktionsfaktor" jämställd med kapital och naturresurser.
Arbetarna måste vara "dubbelt fria", dvs. både sakna egendom (till produktionsmedel) och vara juridiskt fria.
- Måste arbetarna under kapitalismen vara "dubbelt fria"? Varför fungerar inte ofri arbetskraft? Eller gör den det?
- Kapitalförhållandet är nödvändigt under kapitalismen. Hur blir det med småföretagare och arbetarägda företag? Existerar kapitalförhållandet även i dessa företag?
s. 116
Varan arbetskraft har ett värde som bestäms precis som vilken annan vara, dvs. genom dess abstrakta arbete.
- Hur är det med det obetalda reproduktiva arbetet (främst i hemmen)? Det skapar inte värde, men har ändå en central roll under kapitalismen.
s. 119
- "Objektiva tankeförhållanden". Skapas verkligen tankar "objektivt" ur vissa samhällsförhållanden?
tisdag 12 mars 2013
Lite anteckningar kring kapitel 3 i Heinrichs "Introduktion till de tre volymerna av Marx Kapitalet"
Till nästa onsdag ska vi ju läst kapitel 3 i Heinrichs bok. Har skrivit ner lite tankar och frågor som jag funderat på under min läsning av kapitlet. Jag har inte främst skrivit om det som är viktigt eller intressant utan mer om det som jag tycker känns problematiskt och/eller värt att diskutera i största allmänhet.
/Mattias.
sid. 55
Heinrich gör en poäng av att det först är under kapitalismen som en övervägande del av produkterna blir till varor.
- Kan vi tänka oss en icke-kapitalistisk marknadsekonomi?
- Tidigare marxister (framför alla Engels) har pratat om en ”enkel varuproduktion”, där varor byts på en marknad utan att bli till kapital, dvs. en marknadsekonomi med bruksvärdet och inte bytesvärdet i centrum. Har sådana samhället funnits? Kan de ens tänkas i teorin?
Observera att Heinrich säger att varor är produkter som är avsedda för byte, men att detta enbart är en preliminär utsaga. I enlighet med Marx metod börjar Heinrich med en enkel definition, som vi senare kommer att ha anledning att modifiera och specificera allt eftersom vi fortsätter vår analys.’
sid. 58
Heinrich introducerar begreppet ”värde” som är centralt i Marx ekonomiska teori. Heinrichs mest djupgående bok heter ”Vetenskapen om värdet” (”Wissenschaft vom Wert”). I den boken framför han en ganska originell syn på Marx värdebegrepp. Det kan vara bra att tänka på att det finns och har funnits andra sätt än Heinrichs att behandla Marx värdeteori, och att Heinrichs teori kan förstås som en polemik mot dessa.
sid. 62
Heinrich kritiserar den metodologiska individualismen.
- Kan vi förstå samhället utan att ta hänsyn på individers handlande och subjektiva bevekelsegrunder?
sid. 65
I frågan av vad abstrakt arbete är skiljer sig Heinrich från många tidigare marxister. Det är exv. inte ovanligt att se monotont industriarbete som abstrakt eller i alla fall mer abstrakt än andra former av arbete. Heinrich bortser helt från arbetets naturalform och ser det abstrakta arbetet enbart utifrån dess samhälleliga betydelse.
- Vad är abstrakt arbete enligt Heinrich?
I den gamla östeuropeiska litteraturen kunde man hitta formuleringar som ”en varas värde skapas genom det abstrakta arbetet som under socialismen är det omedelbart samhälleliga arbetets form” (Lärobok i politisk ekonomi, Moskva 1962). Detta är för Heinrich rent nonsens.
sid. 66
Enligt Heinrich befinner sig värdet inte som en substans inuti varje vara. Värdets karaktär är mer komplicerad än så, och Marx använder mytologiska metaforer (”spöklik”) för att förklara detta.
- Är inte det dunkelt sagda det dunkelt tänkta? Varför använder Marx metaforer från myternas värld?
sid. 73
Heinrich börjar prata om värdeformsanalysen. Detta är en sida av Marx ekonomiska teori som ofta blivit bortglömd. Det var först kring 1970 som ett gäng tyska akademiker började intressera sig för saken. (Enstaka teoretiker som I. I. Rubin i Sovjetunionen hade visserligen gjort det tidigare, men mer eller mindre fallit i glömska.) I Sverige har denna aspekt av Marx ekonomikritik inte uppmärksammats nämnvärt. Av strömningens två mest betydelsefulla böcker fanns den ena överhuvudtaget inte på Göteborgs universitetsbibliotek. Den andra kändes helt oöppnad när jag lånade den för en månad sedan. Mats Dahlkvist föreslår i sin ”Att studera kapitalet” att man helt hoppar över kapitel 1.3 där värdeformsanalysen sker, åtminstone vid första läsningen av Kapitalet.
sid. 74
Heinrich menar att penningformen är nödvändig i den kapitalistiska ekonomin, inte bara ett fiffigt hjälpmedel för att underlätta cirkulationen. Detta förefaller mig mer än rimligt. Alla som någonsin befunnits sig i en marknadsekonomi vet ju att pengar är något annat än bara ett cirkulationsmedel.
- Hur kommer det sig att borgerlig nationalekonomi utgår från att marknadsekonomi i princip bygger på byteshandel och att pengar bara är ett sätt att minska transaktionskostnaderna?
- Varför är penningformen nödvändig för kapitalismen?
sid. 75
- Vad menar Heinrich med att penningens och penningformens begreppsliga utveckling är olika saker?
Heinrich påbörjar här analysen av värde- och penningformen. Observera att värde aldrig uttrycks i timmar, så som vissa marxister främst under 1960- och 1970-talen tenderade att göra, utan alltid i en ekvivalentform som kan vara en vara eller penningen.
sid. 81
Heinrich nämner för första gången termen ”monetär värdeteori”. Denna syn på Marx skiljer sig från de premonitära värdemängdsteorierna som dominerat såväl öst- som västmarxism.
- Hur kommer de sig att de premonitära tolkningarna av Marx dominerat så totalt?
sid. 82
”Penningen som värdemått är den nödvändiga framträdelseformen för varornas immanenta värdemått, arbetstiden” säger Marx. Således är den värdeskapande arbetstiden (åtminstone enligt min tolkning) överhuvudtaget inte ett empiriskt observerbart fenomen. Den har ingenting att göra med den verkliga arbetstiden, den tid som kan mätas med klockor.
- Om den värdeskapande arbetstiden inte är mätbar, hur vet vi då att den finns? Är det ens en relevant fråga?
sid. 89
Heinrich menar att penningformen är nödvändig för kapitalismen, men inte penningvaran. Detta är också en ganska ny uppfattning bland marxister. Den tidigare nämnda sovjetiska läroboken i politisk ekonomi skriver: ”Lenin har satt avskaffandet av guldet som penningmaterial i samband med socialismens seger i världsskala.” Guldet sågs alltså av Lenin som nödvändigt för kapitalismen, och en konsekvens av detta var att man även i Sovjetunionen knöt sin valuta till guldet (Från 1961-01-01 motsvarande en rubel 0,987412 gram guld). Först med socialismens slutseger skulle guldmyntfoten kunna avskaffas.
Heinrich genomför sedan en pedagogisk genomgång av ”varufetischismen”.
- Kan vi tänka bort varans, penningens och kapitalets fetischkaraktär?
- Varför är borgerlig nationalekonomi oförmögen (och/eller ovillig) att se fetischerna som just fetischer?
- Har arbetarklassen andra möjligheter än borgerligheten och dess apologeter att genomskåda fetischerna?
/Mattias.
sid. 55
Heinrich gör en poäng av att det först är under kapitalismen som en övervägande del av produkterna blir till varor.
- Kan vi tänka oss en icke-kapitalistisk marknadsekonomi?
- Tidigare marxister (framför alla Engels) har pratat om en ”enkel varuproduktion”, där varor byts på en marknad utan att bli till kapital, dvs. en marknadsekonomi med bruksvärdet och inte bytesvärdet i centrum. Har sådana samhället funnits? Kan de ens tänkas i teorin?
Observera att Heinrich säger att varor är produkter som är avsedda för byte, men att detta enbart är en preliminär utsaga. I enlighet med Marx metod börjar Heinrich med en enkel definition, som vi senare kommer att ha anledning att modifiera och specificera allt eftersom vi fortsätter vår analys.’
sid. 58
Heinrich introducerar begreppet ”värde” som är centralt i Marx ekonomiska teori. Heinrichs mest djupgående bok heter ”Vetenskapen om värdet” (”Wissenschaft vom Wert”). I den boken framför han en ganska originell syn på Marx värdebegrepp. Det kan vara bra att tänka på att det finns och har funnits andra sätt än Heinrichs att behandla Marx värdeteori, och att Heinrichs teori kan förstås som en polemik mot dessa.
sid. 62
Heinrich kritiserar den metodologiska individualismen.
- Kan vi förstå samhället utan att ta hänsyn på individers handlande och subjektiva bevekelsegrunder?
sid. 65
I frågan av vad abstrakt arbete är skiljer sig Heinrich från många tidigare marxister. Det är exv. inte ovanligt att se monotont industriarbete som abstrakt eller i alla fall mer abstrakt än andra former av arbete. Heinrich bortser helt från arbetets naturalform och ser det abstrakta arbetet enbart utifrån dess samhälleliga betydelse.
- Vad är abstrakt arbete enligt Heinrich?
I den gamla östeuropeiska litteraturen kunde man hitta formuleringar som ”en varas värde skapas genom det abstrakta arbetet som under socialismen är det omedelbart samhälleliga arbetets form” (Lärobok i politisk ekonomi, Moskva 1962). Detta är för Heinrich rent nonsens.
sid. 66
Enligt Heinrich befinner sig värdet inte som en substans inuti varje vara. Värdets karaktär är mer komplicerad än så, och Marx använder mytologiska metaforer (”spöklik”) för att förklara detta.
- Är inte det dunkelt sagda det dunkelt tänkta? Varför använder Marx metaforer från myternas värld?
sid. 73
Heinrich börjar prata om värdeformsanalysen. Detta är en sida av Marx ekonomiska teori som ofta blivit bortglömd. Det var först kring 1970 som ett gäng tyska akademiker började intressera sig för saken. (Enstaka teoretiker som I. I. Rubin i Sovjetunionen hade visserligen gjort det tidigare, men mer eller mindre fallit i glömska.) I Sverige har denna aspekt av Marx ekonomikritik inte uppmärksammats nämnvärt. Av strömningens två mest betydelsefulla böcker fanns den ena överhuvudtaget inte på Göteborgs universitetsbibliotek. Den andra kändes helt oöppnad när jag lånade den för en månad sedan. Mats Dahlkvist föreslår i sin ”Att studera kapitalet” att man helt hoppar över kapitel 1.3 där värdeformsanalysen sker, åtminstone vid första läsningen av Kapitalet.
sid. 74
Heinrich menar att penningformen är nödvändig i den kapitalistiska ekonomin, inte bara ett fiffigt hjälpmedel för att underlätta cirkulationen. Detta förefaller mig mer än rimligt. Alla som någonsin befunnits sig i en marknadsekonomi vet ju att pengar är något annat än bara ett cirkulationsmedel.
- Hur kommer det sig att borgerlig nationalekonomi utgår från att marknadsekonomi i princip bygger på byteshandel och att pengar bara är ett sätt att minska transaktionskostnaderna?
- Varför är penningformen nödvändig för kapitalismen?
sid. 75
- Vad menar Heinrich med att penningens och penningformens begreppsliga utveckling är olika saker?
Heinrich påbörjar här analysen av värde- och penningformen. Observera att värde aldrig uttrycks i timmar, så som vissa marxister främst under 1960- och 1970-talen tenderade att göra, utan alltid i en ekvivalentform som kan vara en vara eller penningen.
sid. 81
Heinrich nämner för första gången termen ”monetär värdeteori”. Denna syn på Marx skiljer sig från de premonitära värdemängdsteorierna som dominerat såväl öst- som västmarxism.
- Hur kommer de sig att de premonitära tolkningarna av Marx dominerat så totalt?
sid. 82
”Penningen som värdemått är den nödvändiga framträdelseformen för varornas immanenta värdemått, arbetstiden” säger Marx. Således är den värdeskapande arbetstiden (åtminstone enligt min tolkning) överhuvudtaget inte ett empiriskt observerbart fenomen. Den har ingenting att göra med den verkliga arbetstiden, den tid som kan mätas med klockor.
- Om den värdeskapande arbetstiden inte är mätbar, hur vet vi då att den finns? Är det ens en relevant fråga?
sid. 89
Heinrich menar att penningformen är nödvändig för kapitalismen, men inte penningvaran. Detta är också en ganska ny uppfattning bland marxister. Den tidigare nämnda sovjetiska läroboken i politisk ekonomi skriver: ”Lenin har satt avskaffandet av guldet som penningmaterial i samband med socialismens seger i världsskala.” Guldet sågs alltså av Lenin som nödvändigt för kapitalismen, och en konsekvens av detta var att man även i Sovjetunionen knöt sin valuta till guldet (Från 1961-01-01 motsvarande en rubel 0,987412 gram guld). Först med socialismens slutseger skulle guldmyntfoten kunna avskaffas.
Heinrich genomför sedan en pedagogisk genomgång av ”varufetischismen”.
- Kan vi tänka bort varans, penningens och kapitalets fetischkaraktär?
- Varför är borgerlig nationalekonomi oförmögen (och/eller ovillig) att se fetischerna som just fetischer?
- Har arbetarklassen andra möjligheter än borgerligheten och dess apologeter att genomskåda fetischerna?
måndag 4 mars 2013
Lite mer om Heinrichs Marxtolkning
Centrum för marxistiska samhällsstudier (CMS) i Göteborg har under en rad år haft cirklar kring Karl Marx stora verk ”Kapitalet. Första boken.”. Jag har mer eller mindre aktivt deltagit de fyra sista gångerna. Enligt min erfarenhet är det en givande upplevelse att läsa Kapitalet. Cirklarna har gett upphov till intressanta diskussioner om allt från fackliga strategier till vetenskapsteori. Marx bok är storslagen, och trots sina snart 150 år besitter den ett stort mått av aktualitet. Det finns emellertid ett stort men. Bokens fundament, Marx värdeteori, är problematisk. Vad menar Marx egentligen med begreppet ”värde”? I vilken mån är ”värdet” något som i verkligheten påverkar den kapitalistiska ekonomin? Hur manifesteras värdet? Kan vi se det? Kan vi räkna på det? Är begreppet överhuvudtaget användbart? Det är frågor som olika marxistiska teoretiker gett väldigt olika svar på. Heinrich är en av dem, och i min mening en av de mest intressanta.
Heinrichs teori är en fortsättning på och kritik av den ”värdeformsanalytiska skolan” som uppstod i Västtyskland kring 1970. Främsta namn i denna skolbildning är Helmut Reichelt (”Till den logiska strukturen hos Marx kapitalbegrepp” (1968/70)) och Hans-Georg Backhaus (”Till värdeformens dialektik” (1970)). Dessa tänkare tog sin utgångspunkt främst i Kapitalets första avdelning, närmare bestämt i det första kapitlets tredje avdelning, där Marx analyserar just värdeformen.
Det är svårt att i korta ordalag beskriva Reichelts och Bachhaus Marxtolkning. En central punkt är deras kritik mot dem som försökt göra Marx värdeteori till en teori om relativa priser. Det hade under 1960-talet (efter publiceringen av boken ”Produktionen av varor medelst varor” av den italienske Ricardoutgivaren Piero Sraffa) uppstått en marxistisk nationalekonomisk strömning som försökte pressa in Marx ”arbetsvärdelära” i en matematisk jämviktsmodell, där det s. k. ”transformationsproblemet”, som inom denna strömning tolkades ungefär som övergången från värdeskapande arbetstimmar till marknadspriser, hamnade i centrum. För Reichelt och Backhaus handlade Marx teori istället om hur utbyte och pris överhuvudtaget är möjliga. Den kvalitativa sidan av Marx teori hamnade i fokus.
Heinrich fortsätter, som sagt, i denna tradition. I sin gedigna bok ”Vetenskapen av värdet” (Första upplagan 1991 tror jag) för han fram tesen att det finns ett avgörande brott mellan den etablerade nationalekonomin (och med detta menas såväl de ”klassiska” arbetsvärdeteoretikerna och de ”nyklassiska” gränsnytteteoretikerna) och Marx ekonomikritiska teori. Detta brott gäller fyra grundläggande perspektiv: antropologism, individualism, ahistorism och empirism.
I korthet anser ”ekonomerna” att ekonomin kan förklaras utifrån en teori om människans väsen (manifesterat i idéen om homo oeconomicus, den rationellt kalkylerade individen). Med utgångspunkt från denna individs handlande skapas teorier om ekonomins funktionssätt. I och med att människans ”väsen” förutsätts vara konstant blir också ekonomin en ”evig” vetenskap. Samma ekonomiska lagar gäller för alla samhällen. Dessa ekonomiska lagar är möjliga att iaktta och mäta.
Heinrich menar alltså att Marx bryter med allt detta. Men Marx är själv inte medveten om det. Åtminstone inte helt och hållet. Detta leder till en ambivalens hos Marx. Å ena sidan skapar han en helt ny teori, å andra sidan har han kvar en del bråte från nationalekonomins teoretiska fält. Detta blir extra tydligt i Kaptialets tredje bok och Marx behandling av relationen mellan värden och priser i denna bok.
För Heinrich är grundfrågan i Marx värdeteori inte hur priser bildas, utan snarare hur det kommer sig att mänskligt arbete överhuvudtaget kan anta formen av priser. En vanlig kritik mot Marx och marxismens politiska ekonomi är att Marx aldrig bevisar att värde (här förstått som ett begrepp som skall förklara prisers storlek) består av arbete och bara det. Heinrich vänder på steken. I alla samhällen behövs arbete. Kapitalistiska samhällen kännetecknas av privat produktion. Varje företag producerar i princip helt utan kontakt med yttervärlden. Kontakten med andra producenter uppstår först på marknaden, där produkterna säljs. För att kunna säljas behövs pengar, och penningformen är just varornas värdeform. Det finns inga premonitära värden. Att räkna ”arbetsvärden” i form av arbetstimmar, så som nyricardianer och vissa marxister gjorde på 1960- och 70-talen är inte i enlighet med Marx teori. Istället handlar Marx teori om ett bevis för varför pengar inte bara är en fiffig uppfinning för att underlätta cirkulationen, utan en oundgänglig del av det kapitalistiska samhället. Heinrich kritiserar nationalekonomin för att utgå från en bytesekonomi där pengar inte ges en central roll. En konsekvens av detta är att nationalekonomin har väldigt svårt att förstå kapitalismens dynamik och dess krisbenägenhet.
Heinrich kallar Marx värdeteori ”monetär värdeteori”, och skiljer denna från den ”arbetsmängdslära” som såväl klassiskerna som de flesta marxister använt. Värdet är den privat producerade produktens relation till den samhälleliga totalproduktionen. Det är först i cirkulationen som värdet manifesteras. Heinrich menar att man inte kan tala om en enskild produkts inneboende värde. Inte ens en produkt som produceras med avsikt att bli en vara, alltså att säljas på marknaden, har något värde utanför cirkulationen. Detta är ganska kontroversiellt bland marxister.
Vidare menar Heinrich att värden enbart kan mätas i pengar, något som Marx också är tydlig med i Kapitalets första avdelning, men som senare marxister ofta ignorerat. För dem är värden en storhet som mäts i arbetstimmar och som måste ”transformeras” till priser som ju mäts i pengar. Heinrich menar istället att värden och priser befinner sig på olika begreppslig nivå, och att det inte är meningsfullt att försöka omvandla det ena till det andra. Även detta torde vara ganska kontroversiellt.
Nå. Vad är de politiska och praktiska konsekvenserna av detta?
Marx ekonomiska teorier tas sällan på allvar. Ibland kan man t. o. m. få höra personer som hävdar att Marx är motbevisad. I ekonomiska läroböcker ses Marx (om han alls nämns) som de siste store ”klassiske” teoretikern och därmed som en idéhistorisk kuriositet. Heinrich visar att Marx kan förstås helt annorlunda, och att hans teori inte är motbevisad utan att Marx tvärtom förklarar saker kring pengarnas roll i ekonomin som nationalekonomins vanliga teorier har svårt att förklara. I en tid då den borgerliga nationalekonomin har en dominerande ställning i samhällsdebatten är detta värdefullt. Marx är fortfarande kapitalismens främste kritiker och genom att ge värdeteorin en rimlig tolkning bidrar Heinrich till att skärpa marxismen som ett kritiskt analysredskap.
Heinrichs teori är en fortsättning på och kritik av den ”värdeformsanalytiska skolan” som uppstod i Västtyskland kring 1970. Främsta namn i denna skolbildning är Helmut Reichelt (”Till den logiska strukturen hos Marx kapitalbegrepp” (1968/70)) och Hans-Georg Backhaus (”Till värdeformens dialektik” (1970)). Dessa tänkare tog sin utgångspunkt främst i Kapitalets första avdelning, närmare bestämt i det första kapitlets tredje avdelning, där Marx analyserar just värdeformen.
Det är svårt att i korta ordalag beskriva Reichelts och Bachhaus Marxtolkning. En central punkt är deras kritik mot dem som försökt göra Marx värdeteori till en teori om relativa priser. Det hade under 1960-talet (efter publiceringen av boken ”Produktionen av varor medelst varor” av den italienske Ricardoutgivaren Piero Sraffa) uppstått en marxistisk nationalekonomisk strömning som försökte pressa in Marx ”arbetsvärdelära” i en matematisk jämviktsmodell, där det s. k. ”transformationsproblemet”, som inom denna strömning tolkades ungefär som övergången från värdeskapande arbetstimmar till marknadspriser, hamnade i centrum. För Reichelt och Backhaus handlade Marx teori istället om hur utbyte och pris överhuvudtaget är möjliga. Den kvalitativa sidan av Marx teori hamnade i fokus.
Heinrich fortsätter, som sagt, i denna tradition. I sin gedigna bok ”Vetenskapen av värdet” (Första upplagan 1991 tror jag) för han fram tesen att det finns ett avgörande brott mellan den etablerade nationalekonomin (och med detta menas såväl de ”klassiska” arbetsvärdeteoretikerna och de ”nyklassiska” gränsnytteteoretikerna) och Marx ekonomikritiska teori. Detta brott gäller fyra grundläggande perspektiv: antropologism, individualism, ahistorism och empirism.
I korthet anser ”ekonomerna” att ekonomin kan förklaras utifrån en teori om människans väsen (manifesterat i idéen om homo oeconomicus, den rationellt kalkylerade individen). Med utgångspunkt från denna individs handlande skapas teorier om ekonomins funktionssätt. I och med att människans ”väsen” förutsätts vara konstant blir också ekonomin en ”evig” vetenskap. Samma ekonomiska lagar gäller för alla samhällen. Dessa ekonomiska lagar är möjliga att iaktta och mäta.
Heinrich menar alltså att Marx bryter med allt detta. Men Marx är själv inte medveten om det. Åtminstone inte helt och hållet. Detta leder till en ambivalens hos Marx. Å ena sidan skapar han en helt ny teori, å andra sidan har han kvar en del bråte från nationalekonomins teoretiska fält. Detta blir extra tydligt i Kaptialets tredje bok och Marx behandling av relationen mellan värden och priser i denna bok.
För Heinrich är grundfrågan i Marx värdeteori inte hur priser bildas, utan snarare hur det kommer sig att mänskligt arbete överhuvudtaget kan anta formen av priser. En vanlig kritik mot Marx och marxismens politiska ekonomi är att Marx aldrig bevisar att värde (här förstått som ett begrepp som skall förklara prisers storlek) består av arbete och bara det. Heinrich vänder på steken. I alla samhällen behövs arbete. Kapitalistiska samhällen kännetecknas av privat produktion. Varje företag producerar i princip helt utan kontakt med yttervärlden. Kontakten med andra producenter uppstår först på marknaden, där produkterna säljs. För att kunna säljas behövs pengar, och penningformen är just varornas värdeform. Det finns inga premonitära värden. Att räkna ”arbetsvärden” i form av arbetstimmar, så som nyricardianer och vissa marxister gjorde på 1960- och 70-talen är inte i enlighet med Marx teori. Istället handlar Marx teori om ett bevis för varför pengar inte bara är en fiffig uppfinning för att underlätta cirkulationen, utan en oundgänglig del av det kapitalistiska samhället. Heinrich kritiserar nationalekonomin för att utgå från en bytesekonomi där pengar inte ges en central roll. En konsekvens av detta är att nationalekonomin har väldigt svårt att förstå kapitalismens dynamik och dess krisbenägenhet.
Heinrich kallar Marx värdeteori ”monetär värdeteori”, och skiljer denna från den ”arbetsmängdslära” som såväl klassiskerna som de flesta marxister använt. Värdet är den privat producerade produktens relation till den samhälleliga totalproduktionen. Det är först i cirkulationen som värdet manifesteras. Heinrich menar att man inte kan tala om en enskild produkts inneboende värde. Inte ens en produkt som produceras med avsikt att bli en vara, alltså att säljas på marknaden, har något värde utanför cirkulationen. Detta är ganska kontroversiellt bland marxister.
Vidare menar Heinrich att värden enbart kan mätas i pengar, något som Marx också är tydlig med i Kapitalets första avdelning, men som senare marxister ofta ignorerat. För dem är värden en storhet som mäts i arbetstimmar och som måste ”transformeras” till priser som ju mäts i pengar. Heinrich menar istället att värden och priser befinner sig på olika begreppslig nivå, och att det inte är meningsfullt att försöka omvandla det ena till det andra. Även detta torde vara ganska kontroversiellt.
Nå. Vad är de politiska och praktiska konsekvenserna av detta?
Marx ekonomiska teorier tas sällan på allvar. Ibland kan man t. o. m. få höra personer som hävdar att Marx är motbevisad. I ekonomiska läroböcker ses Marx (om han alls nämns) som de siste store ”klassiske” teoretikern och därmed som en idéhistorisk kuriositet. Heinrich visar att Marx kan förstås helt annorlunda, och att hans teori inte är motbevisad utan att Marx tvärtom förklarar saker kring pengarnas roll i ekonomin som nationalekonomins vanliga teorier har svårt att förklara. I en tid då den borgerliga nationalekonomin har en dominerande ställning i samhällsdebatten är detta värdefullt. Marx är fortfarande kapitalismens främste kritiker och genom att ge värdeteorin en rimlig tolkning bidrar Heinrich till att skärpa marxismen som ett kritiskt analysredskap.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)