Kritik av Sven Rydenfelts avhandling ”Kommunismen i Sverige: En samhällsvetenskaplig studie”

Det kan förefalla en smula onödigt att gräva fram en drygt halvsekelgammal doktorsavhandling om ”kommunismen i Sverige” ur universitetsbibliotekets stängda magasin. 1950-talet är långt borta, och mycket av dess anda har försvunnit. Men någonstans känns stämningarna från den tiden otäckt bekanta. ”Kommunismen” sågs då som något främmande, ibland pikant exotiskt, men framför allt hotfullt och mystiskt. Det är svårt att inte göra paralleller till ”islam” eller ”islamism” idag, även om man självklart också kan dra paralleller till dagens alltmer verklighetsfrämmande anti-kommunism.

Rydenfelt är positivist. I samarbete med det år 1948 Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS) hade han påbörjat en vetenskaplig studie om kommunismen i Sverige, en studie som till slut mynnade ut i hans doktorsavhandling. Självklart är vetenskaplighet ett honörsord för den gode Rydenfelt. Det gäller att med kvantitativa metoder komma fram till kausalsamband. ”Kommunismens förekomst, dess skiftande frekvans i olika miljöer och regioner, styrs inte av slumpmässiga faktorer, utan är kausalt betingad.” Kommunismen skall alltså studeras helt affektfritt, som vilken annan företeelse som helst. I just detta fall kan det dock vara behäftat med vissa svårigheter eftersom ”undersökningens objekt för de flesta människor är i hög grad känsloladdat”. Men vetenskapsmannen Rydenfelt låter sig inte hindras av detta. ”Vi står här i samma situation som en biolog, som studerar en växts livsbetingelser. Resultatet av undersökningen bör rimligen vara obereonde av om det är en nytto- eller skadeväxt han studerar.”

I sin problemformulering hävdar Rydenfelt att han ”i första hand” systematiskt prövat följande faktorer:
1. Politiska regioner.
2. Ålder och kön.
3. Kulturmiljö pch yrke.
4. Inkomst och egendom.
5. Ekonomiska konjunkturer.
6. Rysk prestige.
7. Religiösa förhållanden.
8. Agitation.
9. Social isolering.

Det låter kanske för en modern människa i det närmaste ogörligt att försöka hitta några verifierabara samband om man laborerar med så många variabler. Men 1950-talet var vetenskapsoptimismens glada decennium, så kanske såg Rydenfelt och hans handledare inga problem i detta. Och skulle man stöta på matematiska problem fanns det ju alltid räknestickor att ta till.

Min poäng med att lyfta fram detta är att visa på den diskrepans som finns mellan Rydenfelts positivistiskt-objektivistiska vetenskapliga anslag, och det som han sedan verkligen ägnar sig åt i sin undersökning.

Hans metod är nämligen väldigt simpel. Han tar det genomsnittliga valresultatet för Sverges kommunistiska parti (inklusive Sverges socialdemokratiska vänsterparti och Socialistiska partiet) för valen till andra kammaren 1924 till 1952 i alla Sveriges kommuner, så som de såg ut före kommunreformen 1952. Totalt rör det sig om drygt 2500 geografiska enheter. Sedan går han igenom län för län och tittar lite närmare på de ”rödaste” och ”vitaste” kommunerna i varje län. För att få lite kött på benen utnyttjar han olika källor: officiell statistik, personliga besök, informanter på plats osv. Informanterna är ett speciellt kapitel. Eftersom kommunismen är så otroligt kontroversiell låter han dem alla vara anonyma. Det är därför inte möjligt att göra någon form av källkritisk bedömning av deras trovärdighet, men man kan utifrån deras utsagor vara förvissade om att de inte är kommunister eller kommunistsympatisörer.

Det visar sig snart att de ”rödaste” kommunerna på många håll är väldigt små. En försiktig gissning skulle kunna vara att det är lättare för vilket parti som helst, av rent slumpmässiga faktorer, att få mycket höga siffror i en väldigt liten kommun, än i en stor. Men Rydenfelt har en bättre teori. ”Kommunismen synes främst växt fram ut förhållanden som tenderar att hos individen skapa känslor av främlingskap och social isolering.” Något belägg för detta, annat än att SKP har väldigt höga valsiffror i några mycket små och isolerade samhällen i norra och mellersta Sveriges glesbygd framför Rydenfelt inte. Men han menar att man utifrån detta kan komma fram till att kommunisterna i de större industristäderna lider av liknande isolering, om än inte geografisk utan social. Han skriver:

”Huvudparten av kommuniströsterna har dock inte kommit från obydgerna utan från städer och tätorter, där någon geografisk isoleringsfaktor inte är för handen. Båda formerna av kommunism kan emellertid ses utifrån ett gemensamt perspektiv, om man läggen huvudvikten inte vid begreppet geografisk isolering utan vid det vidare begreppet social isolering. En människan kan bli socialt isolerad av andra orsaker, t. ex. därför att hon flyttats från sin ursprungliga miljö till en för henna främmande omgivning.”

I den mån Rydenfelt överhuvudtaget har några belägg för att storstadens kommunister skulle vara ”socialt isolerade” är det från hans anonyma sagesmän på lokalplanet. Dessa har en tendens att vilja förklara kommunismen i den egna hemstaden med olika idéer om kommunisters avvikande beteende. Möjlighet hade man fått andra svar om man frågat personer som var vänligt inställda till kommunismen. Men det gör ju Rydenfelt inte.

Rydenfelt målar med breda penseldrag. ” I en röd region betraktas det som naturligt, att arbetare med radikal läggning röstar kommunistiskt och mera konservativt inställda arbetare socialdemokratiskt. Framstående kännare av förhållandena i sådana regioner har uppgivit, att man här ofta skulle kunna skilja kommunister och socialdemokrater utifrån rent yttre kännetecken. Kommunisterna skulle oftast tillhöra den magerlagda ‘leptosoma’ typen, medan socialdemokraterna skulle återfinnas bland de mera frodiga ‘pyknikerna’ Överensstämmelsen med karikatyrtecknarnas traditionella ‘idealtyper’ av arbetare och borgare är tydlig!”

För en modern läsare ter sig Rydenfelt mer än vanligt fördomsfull. Men kanske var det helt normalt att på 1950-talet prata om ”fattiglappar” (dvs. icke-renägande samer) som ”degenererade”. Att dessa enligt ”lokala meddelare i Arvidsjaur” i stor utsträckning skulle rösta med kommunisterna är väl därmed inte så konstigt.

Av Rydenfelts nio faktorer som presenterades i anhandlingens början blir det inte mycket. I alla fall inga kausala samband med någon form av statistisk signifikans. Han gör vissa försök. Exempelvis kommer han fram till att många kommunister läser icke-kommunistiska tidningar, och att kommunistisk agitation därmed inte kan vara en faktor som förklarar kommunismens spridning. Ty: “Kommunisternas frön kan närmast liknas vid maskrosfjun, som i slösande ymnighet sprids med vinden. Är blott jordmån och klimat på en ort lämpliga, hittar fröna alltid dit.”

Det som gör mig mest förbannad när jag läser Rydenfelt är hans totala ointresse för sitt studieobjekt. Han intervjuar inte en enda kommunist, hans sekundärlitteratur är nästan uteslutande amerikansk och anti-kommunistisk. Någon gång citerar han en kommunistisk tidning, eller riksdagsmotion, men någon djupare förståelse av dem som röstar kommunistiskt har han inte, och inget tyder på att han skulle vara intresserad av detta. Faktorer som talar mot hans teser blundar han för. T. ex. måste han medge att det är välavlönade arbetare som i största utsträckning röstar med kommunisterna, men eftersom detta inte faller honom i smaken lämnar han ämnet utan vidare.

Och som sagt: det här känns igen från dagens debatter från ”islam” eller ”islamism”. Många är kallade att ha teorier om fenomenet, men få är intresserade av att tränga djupare.

Kommunismen i Göteborg, sedd av en borgare på 1950-talet

Sven Rydenfelt, "Sveriges förste nyliberal", doktorerade 1954 på en avhandling om "Kommunismen i Sverige" (avhandlingens titel). Jag kommer att återkomma till Rydenfelts forskning senare, men börjar med ett citat om hur han såg på kommunisternas styrka i Göteborg.

"[123]Göteborgs stad. Göteborgs rykte som industristad är något överdrivet, och industriprocenten 1945 var endast 46. Stadens största yrkesgrupp enligt folkräkningen nämnde år var varuhandeln med 28 009 yrkesverksamma, varefter i tur och ordning följde metallindustrin med 25 674, byggnadeverksamheten med 12 274 och textilindustrin med 12 113.
Den helt övervägande delen av kommuniströsterna har kommit från industriarbetarna. Att kommunistsiffrorna är så höga, att staden får räknas till landets rödaste, trots industribefolkningens relativt starka ‘utspädning’ med handelsfolk och liknande kategorier, tyder på att stadens industrier varit ganska genomsyrade med nämnde politiska uppfattning.
Huvudfästena framför andra har varit de stora varven. I Götaverkens verkstadsklubb - Sveriges största - har kommunisterna oavbrutet suttit i ledningen i ett tiotal år. Under de senaste åren har kampen mellan kommunister och socialdemokrater här varit synnerligen hård. Vid valen 1952 förlorade kommunisterna, segrade åter 1953 men förlorade på nytt 1954. Vid Lindholmen satt de 1953 alltjämt säkert i sadeln med bortåt två tredjedelar av rösterna, medan segern 1954 var i knappast laget. Vid Eriksbergs varv vann socialdemokraterna för första gången på mer än tio åt en knapp seger 1953 men förlorade åter knappt 1954.
Vid Volvo tog socialdemokraterna 1952 för första gången på nio år hem spelet och har sedan dess behållit ledningen. På SKF däremot har kommunisternas position alltid varit svag, och vid valet 1953 fick de mindre än 20 procent av rösterna. Föregående år avgick verkstadsklubbens ordförande sedan 28 år, socialdemokraten Bror Nilsson. ‘Brollans’ grundmurade förtroende bland arbetarna torde vara en förklaring till socialdemokraternas ovanligt starka ställning vid detta företag, en annan förklaring torde den samarbetsvilja och sociala ansvarskänsla företagets skapare och ledare, Sven Wingquist (död 1953), alltid lagt i dagen vara. Man skulle dock här kunna erinra om att även Götaverken under en mycket lång period (1910-38) i Hugo Hammar hade en synnerligen avhållen chef.
[124] Bland byggnads- och textilarbetarna har det kommunistiska inflytandet inte varit lika starkt som bland metallarbetarna, men även där har det varit betydande. Sålunda fick byggnadsgrovarbetarnas avdelning 1953 för första gången på över 20 år en rent socialdemokratisk styrelse. Seger befästes ytterligare vid 1954 års val.
Bland grupper utanför industriarbetarnas led med kommunistisk inriktning kan i första hand nämnas tullmännen. Redan under en följd av år före kriget hade kommunisterna där hand om den fackliga ledningen och detsamma har varit fallet efter kriget fram till 1953, då den övergick till socialdemokraterna. En personlig faktor, den kommunistiske riksdagsmannane tulluppsyningsman Knut Senander, synes här ha spelat en viktig roll. En annan sådan grupp är reparatörerna vid SJ:s verkstäder, bland vilka kommunisterna hade haft ledningen ett tiotal åt, då de 1952 förlorade den till socialdemokraterna.
Kommunisternas starka ställning bland Göteborgs arbetare framfår även av det faktum, att de vid de politiska valen 1944 och 1946 fick inte mindre än omkring 40 procent av de röster, som tillföll de båda arbetarpartierna.”