Prekariatet #3

Dags för den tredje och avslutande delen i min kritik av Guy Standings bok ”Prekariatet: den nya farliga klassen.”

Standing kritiserar arbetsbegreppet. Han menar att vi måste skilja på jobb (dvs. förvärvsarbete) och arbete, som är ett vidare begrepp som innesluter massa viktiga och meningsfulla aktiviteter som människor sysslar med på sin fritid. Det är dags att sluta värdera jobbet så högt, på arbetets bekostnad. Fint så. Jag håller med. Men som vanligt saknar Standing varje spår av ekonomisk analys. Han problematiserar inte varför jobbet är så viktigt, inte bara som inkomstkälla utan även som identitetsskapare för individerna och som motor i det kapitalistiska systemet. Istället får vi en bild av att partiella reformer, t. ex. grundinkomst för alla medborgare skulle vara problemets saliggörande lösning.

Han menar nämligen att grundinkomst vore något att sträva efter. Om alla individer i ett land skulle få en blygsam inkomst som är helt garanterad skulle detta leda till mindre otrygghet och därmed bättre livsvillkor. Har går inte in i detalj på hur stor han tänker jag att denna grundinkomst ska vara. Ska den vara tillräckligt stor för att man ska kunna leva på den (om än blygsamt) eller är den bara ett litet tillskott? Den enda Standing säger är att storleken inte ska vara bestämd demokratiskt, utan korporativistiskt av intresseorganisationer (för prekariatet och andra).

Spontant kan jag känna viss sympati för Standings förslag. Visst vore det bra för många människor att ha en garanterad och villkorslös grundtrygghet. Men Standing går aldrig in på de problem som detta skulle föra mig sig. Skulle grundinkomst innebära sänka löner? Vad händer med könsmaktsordningen? Skulle detta innebära att fler kvinnor skulle trängas bort från arbetsmarknaden?

Standings förslag till en politik för prekariatet (vad han kallar ”en paradispolitik”) är mer än lovligt tunn. Mest är det faktiskt rena floskler. Som när han pratar om arbetarkooperativ (även om Standing kallar dem ”arbetskooperativ”, allt för att leda tankarna bort från arbetarklassen och arbetarrörelsen. Dessa är ju nämligen inte aktuella längre.): ”Den egalitära grundsynen har gått vidare. Staffettpinnen är på väg att plockas upp av prekariatet, en klass mot frammarsch i ett tertiärt samhälle där produktionsmedlen är nebulösa och skingrade, och ofta i arbetarnas ägo hur som helst.” (s. 254) Antingen lever jag eller Standing i en fantasivärld. Jag är nämligen fast övertygad om att ”produktionsmedlen” inte är det minsta nebulösa. Varken fabriker, kontor, transportmedel eller sjukhus och andra platser för vård, omsorg eller utbildning är det minsta nebulösa i den världs jag lever i. Tydligen är det annorlunda i Standings värld. Och att de skulle vara i arbetarnas ägo. Det var nytt för mig.

Det finns två grundproblem i Standings text: 1. Han saknar en analys av det kapitalistiska produktionssättet. 2. Han menar att prekariatet är en helt egen klass, skild från arbetarklassen. Jag tar upp den i tur och ordning.

Kapitalismen är ett ekonomiskt system vars drivkraft är skapande av vinst och därmed ackumulationen av kapital. Mekanismen som upprätthåller detta är konkurrensen. Det är inte kapitalisternas fria vilja, deras goda eller onda intentioner, som gör att de tvingas ackumulera, utan risken att bli utkonkurrerade. Men kapitalismen befinner sig inte i ett vakuum. Den är ”inbäddad” som modeordet lyder i ett politiskt system som kan förändra kapitalismen, åtminstone lindra dess konsekvenser. Men politikens makt över kapitalismen är inte totalt (inte kapitalismens över politiken heller). Man måste förstå hur den konkret existerande kapitalismen ser ut, vilka maktförhållanden som finns, för att kunna bedriva en politik inom dess ramar. Eller man kan välja att driva en politiken som syftar till att spränga kapitalismens ramar. Standing är inte revolutionär, utan nöjer sig med inomkapitalistiska reformer. Eftersom man inte förstår hur systemet fungerar blir dessa reformer helt godtyckliga. Han raddar upp några grejer som han tycker verka fräsiga: basinkomst, etiska regler inom olika yrken (detta är ett absolut måste!), omfördelning av inkomsterna av kapital, fullständig kommodifiering av arbetet.

Det sista är lite intressant, på sitt sätt. Under kapitalismen är arbetskraften, dvs. människors förmåga att arbeta en vara. När Standing pratar om kommodifiering handlar det emellertid inte om arbetskraften (eller ”arbetet” som Standing säger) är en vara eller inte, utan om den uppfattas som en sådan. Arbetet ska framledes alltså inte bara vara en vara, utan också uppfattas som en.

Den andra bristen: hans klassanalys. Det är alltså en grundläggande tanke att prekariatet eller något helt skilt från arbetarklassen. Det är en smula oklart hur dessa klasser förhåller sig till varandra. Rimligtvis är ju steget från att vara en fastanställd arbetare till att bli anställd i en ”prekär” form inte särskilt stor. Inte heller motsatsen. Men för Standing är prekariatet alltså en klass i vardande. En stabil klass, med stabila intressen som Standing själv kan utläsa.

Han nämner visserligen i förbigående att de traditionella fackföreningarna skulle kunna omvandlas till organisationer för prekariatet, men konstaterar utan att ens bry sig om att argumentera för saken att detta inte kommer att ske.

Ska vi tolka detta som att prekariatet ska driva klasskamp mot arbetarklassen? Eller kan prekariatet och arbetarklassen tillsammans driva prekariatets frågor? Standing pratar inte särskilt mycket om detta, men det verkar som om man räknar bort arbetarklassen helt och hållet. I hans värld (”den teritära världen”, gudbevars) är arbetarklassen tydligen borta från ekvationen.

Konklusion
Standing har rätt i att det finns människor som befinner sig i ”prekära” situationen, människor vars intressen de traditionella arbetarrörelseorganisationerna varit dålig på att företräda. Men han har fel när man ser prekariatet som framtidens progressiva klass och arbetarklassen som en förlegad och ointressant klass. Han har fel när han tror att prekariatet kommer att formera sig som en klass (Vad skulle vara prekariatets gemensamma nämnare som gör att de kan skapa kamporganisationer?). Han har fel när han tror att frigörelsen består i att ”uppvärdera” vissa saker, men samtidigt hålla fast vid det kapitalistiska systemet. Han har fel när han tror att vi är på väg in i en ny ”tertiärt” tid, vad detta nu skulle innebära. Han har fel när han tror att ”nyliberalismen” är problemens rot, snarare än det kapitalistiska systemet.

I stället för Standings uppgivna och frasradikala idealism måste arbetarrörelsen skärpa sig och skapa organisationsformer som motsvarar dagens klasskampssituation. Vi måste fortsätta att kämpa för allas rätt till arbete, för en generell välfärd, för arbetarnas maktövertagande. I den kampen står ”proletariat” och ”prekariat” sida vid sida, helt oavsett vad förvirrade akademiker med hemmasnickrade teorier vill få oss att tro.

Prekariatet #2

Kort summering: Guy Standing hävdar i sin bok ”Prekariatet: den nya farliga klassen” att personer som inte har en fast anställning och som därmed inte har tillgång till alla de förmåner och tryggheter som en sådan medför tillhör något som han kallar ”prekariatet”. Prekariatet är en egen klass (en av sju klasser) skild från arbetarklassen. Från 1970-talet har arbetsmarknaden avreglerats i enlighet med nyliberal ideologi, något som fört med sig att prekariatet växt i storlek. Dessutom finns det något diffust i bakgrunden som Standing kallar ”globaliseringen” som på ett något mer oklart sätt har ett finger med i spelet.

Standing går nu vidare i sin analys med att berätta för oss vilka som tillhör prekariatet och vad de sysslar med. Alltså inte i första hand vilka arbetsuppgifter eller arbetsvillkor de har, utan snarare hur deras livsstil ser ut. ”De unga utgör huvuddelen av världens urbana nomader, kringjäktande mellan offentliga platser, från internetcaféer till andra tänkbara kombinerade rum för arbete och lek.” (s. 121) Jo, exakt så är det. Eller också inte alls.

Standing har en tendens att basera sin beskrivning på anekdotisk evidens. Ibland refererar han visserligen till empirisk forskning, men oftast tycks han spekulera helt fritt och obundet av något som trist som den verkliga verkligheten.

En fråga som Standing tar på stort allvar är den s. k. ”pensionbomben”. Om medellivslängden ökar (och det gör den ju) och pensionsåldern hålls konstant kommer fler människor att behöva försörjas av dem som är i arbete. Visst, så är det ju. Men så länge vi har arbetslösa och så länge de välbärgade kan öka sin konsumtion är detta knappast något problem. Effektiviseringar och omfördelning skulle med lätthet kunna fixa biffen, utan att arbetarna behöver arbeta längre eller mer. Men sådant tar Standing inte upp. Istället ser han ett framväxande prekariat även bland de äldre. Människor, som när pensionsystemet (som var en del av industrisamhället, ett samhälle som vi enligt Standing inte längre lever i) försämras, tvingas ut på arbetsmarknaden igen. Det är en smula oklart om även dessa äldre hänger på internetcaféer dagarna i ända.

Visst är det sant att högern (och i detta fall får tyvärr socialdemokratin räknas in i högern) attackerar pensionssystemet genom att anföra myten om pensionsbomben. Och det är sant att en del äldre tvingas fortsätta arbeta för att dryga ut pensionen. Men det slutsatser som Standing drar att detta är inte särskilt intressanta eller trovärdiga. Exempelvis hävdar han (tydligen på fullt allvar) att yngre personer under ”industrialismen” inte behövde ta hand om de äldre, eftersom de ändå dog och om de mot förmodan skulle överleva var deras krav ändå så låga. Säg de till alla kvinnor som under industrialismen århundrade tvingats ta hand om åldrande föräldrar. Men som sagt: verkligheten är ett mindre intressant studieobjekt för Standing.

Efter att ha berört frågan om det geografiskt rotade prekariatet kommer Standing in på migranterna. ”Den ursprungliga nomaden visste inte vart han eller hon var på väg eller varför.” (s. 137) Det fanns alltså en gång människor som flyttade runt utan att veta varför. ”Spännande” teori. Men dagens migration ser annorlunda ut. Den skiljer sig nämligen på sju (inte sex, inte åtta, utan sju. Verkar vara ett heligt tal för Standing) sätt från tidigare migrationer. Och jag lovar, ni vill inte veta och behöver inte bry er om vilka dessa sju sätt är.

Standing diskuterar problemet med invandring ganska ingående. Hur billig arbetskraft från fattiga länder rör sig över gränserna och skapar sämre anställningsvillkor även i de rika delarna av världen. Han tycks se detta som en nödvändighet. Han diskuterar inte varför gränserna öppnats, eller vilka konsekvenser det skulle få om man stängde dem.

Dessa migranter (oavsett om de flyttar över statsgränser eller rör sig inom ett land) kommer aldrig att bli arbetarklass (enligt Standings defintion). I stället är de dömda att för evigt förbli i prekariatet.

En sak som Standing diskuterar och som faktiskt är relevant är frågan om hur den generella välfärden monteras ned och ersätts av behovsprövade bidrag. Det är kanske inte så mycket nytt han anför, men han ger i alla fall argument för varför det är viktigt att försvara den generella välfärden. Om det främst är medelinkomsttagare som beskattas, men det enbart är fattiga som får bidrag kommer systemet att betraktas som orättvist. Om de fattiga dessutom har en annan hudfärg än skattebetalarna kommer rasism att uppstå.

Ändå är Standing positiv till fri rörlighet.

(Fortsättning följer)

Prekariatet #1

Den ”traditionella” arbetarrörelsen står inför stora utmaningar. Länge höll fackföreningsrörelsen fast vid idén om att tillsvidareanställningar på heltid skulle vara normen (och det är förstås bra). Men man hade samtidigt svårt att förstå att det ökande antalet arbetare som inte passade in i den normen hade stigit dramatiskt. Det var svårt för dem att hantera alla tim-, deltids-, projekt-, bemanningsanställda osv. Det fanns en klar risk att facken förvandlades till intresseorganisationer för en minskande del av arbetarklassen: de arbetare som genom sina relativt säkra anställningsvillkor blivit ett privilegierat skikt inom klassen.

Den nya situationen på arbetsmarknaden har inte inträtt av någon slump. Inte heller av någon lagbunden nödvändighet. Den är resultatet av en medveten marknadsorienterad politik som vuxit i styrka sedan 1970-talet. I samband med kriserna under 1990- och 2000-talen har den accentuerats. Det må vara sant att de ideologiska avarterna av ”libertarianism” (tänk Frihetsfronten som i slutet av förra seklet) har tystats en smula – den nyliberala politiken ligger fast. Det hade kunnat vara annorlunda, men nu är det som det är. Så länge den nyliberala politiken ligger fast måste de fackliga organisationerna hantera denna. Det räcker inte med att säga att det vore bra med trygga anställningar, och sedan låtsas som om de otrygga inte fanns.

Det var med denna ingång jag började läsa den brittiske professorn Guy Standings bok ”Prekariatet: den nya farliga klassen”. Troligen hade jag felaktiga förväntningar på boken, och det är förstås inte Standings fel. Jag tycker dock att det är anmärkningsvärt att han och jag har så olika syn på vad som håller på att ske.

Det finns alltså ett skikt som befinner sig under den väletablerade arbetarklassen, den del av arbetarklassen som fackföreningarna hämtat sin styrka från och som de idag främst företräder. Detta skikt kan vi väl, i brist på ett bättre ord, kalla prekariatet. Prekariatet utmärks av att det saknar den trygghet som arbetarrörelsen tillkämpat större delen av arbetarklassen under 1900-talet. Anställningstrygghet är väl den mest synliga tryggheten som saknas, men även en lång rad förmåner som hänger ihop med anställningsformen. Vilka dessa förmåner är skiljer sig från land till land. Sverige har ju haft ett system av generell välfärd där även arbetslösa, arbetsoförmögna, ”hemmafruar” osv. haft tillgång till många av statens skyddsnät. I andra länder ser situationen annorlunda ut.

Det vore intressant att studera prekariatet, inte minst för att se hur de fackliga organisationerna och arbetarrörelsens politiska partier skulle kunna utveckla strategier för att tillvarata dess intressen och därigenom stärka arbetarrörelsens och arbetarklassens positioner. Detta är dock inte alla vad Standing vill. Istället målar han upp prekariatet som en egen klass, skild från arbetarklassen. Samhället består enligt honom nämligen av sju klasser (inte sex, inte åtta, utan sju). Redan här blir det lite löjligt. Visst kan man dela in samhället på många olika sätt, men bestämmer man sig för att sortera in människor i så många olika fack krävs det bra argument för saken. Det har inte Standing. Det känns snarare som en godtycklig inledning som Standing hittat på utan att riktigt tänka efter.

Prekariatet är enligt Standing en klass i vardande. Det är ännu inte en klass för sig, vilket i marxistisk tradition betyder en organiserad klass, i motsats till klass i sig som bara är en existerande, men inte organiserad grupp människor. Men Standings ”ännu” betyder att han menar att det vore möjligt för prekariatet att organisera sig som en egen klass, bl. a. i opposition till arbetarklassen. Han går inte in på varför prekariatet absolut måste formera sig utanför arbetarklassen. Det känns ju annars som en rimlig hållning. Att ställa krav på arbetarrörelsens organisationer att kämpa även för prekariatet. Men icke.

Det är också en smula oklart vilka som tillhör prekariatet. Jag tänker mig alla dem som befinner sig i utkanten av arbetsmarknaden och i utkanten av socialförsäkringssystemen. Den raskt ökande grupp människor som aldrig kommer att få den trygghet som de flesta arbetare hade för några decennier sedan. Standing väljer att fokusera på barnlösa akademiker. Han pratar väldigt lite om vilken maktlöshet man känner när pengarna inte räcker till för de dagliga utgifterna. Sånt materiellt tjafs står han över. Istället handlar det som ”statusfrustration”. Tänk hur hemskt det är att ha en fin akademisk utbildning och sedan inte få ett jobb som motsvarar den fräsiga titeln! Inte minst är han orolig över bristen på karriärvägar. Tänk om man inte kan göra karriär! Det är ju hemskt. Han tycks lyckligt omedveten om att de flesta människor aldrig någonsin kunnat göra karriär. De kallas för arbetarklassen.

”Den unga delen av prekariatet rasar mot fördunklingen av utbildningens ljus och mot kommodifieringen av livet, mot krocken mellan en kommersiell utbildningsprocess och alienerande jobb som inte svarar upp mot deras upplevda kvalifikationer. De förenas i sin syn på livet som ett ständigt pågående drama av statusfrustration men förkastar likafullt tristessen i den arbetsideologi som var deras föräldragenerations lott.” (s. 121)

Citatet ovan skulle kanske kunna passa in på studentrevoltens 1968. Unga människor som kände en materiell säkerhet, men ändå upplevde ett behov av att revoltera mot äldre generationers synsätt. Men idag, när människor faktiskt kämpar för att upprätthålla ett minimum av livskvalitet, när kampen för att få en inkomst eller en bostad dominerar många människors vardag? Fast arbetslöshet och bostadslöshet är alldeles för basala saker på Standing. Han berör dem knappt. Det handlar tydligen inte om att få pengar för att klara vardagen, utan om ”statusfrustration”. Säg det till de asiatiska lantbrukare som tvingas lämna sin hembygd för att söka sig till städernas osäkerhet eller till de ensamstående föräldrar som försöker kombinera osäkra anställningar och oregelbundna arbetstider med att ge sina barn en trygg uppväxt.

För Standing är 2008 ett magiskt år. Som vi vet utbröt en kapitalistisk kris det året (”finanskris” som man säger, även om den finansiella sidan bara var det synliga uttrycket för kapitalismens allmänna oförmåga att fungera). Och det är förstås sant att krisen ledde till en ökad prekarisering. Fastanställd personal kunde sparkas och olika former av prekära anställningsformer kunde ersätta dem. Men jag har svårt att se 2008 som en vattendelare. Det rörde sig snarare om att krisen underlättade och gav förevändningar åt en politik som redan var formulerad och sjösatt.

Standing är kluven i synen på orsakerna till prekariatets framväxt. Å ena sidan betonar han den nyliberala politikens betydelse, å andra sidan hyser han en fatalistisk övertygelse om ”globaliseringens” naturnödvändighet. Han går inte in på vad han menar med globalisering eller varför den har kommit för att stanna. Istället konstaterar han i förbigående att arbetarrörelsens traditionella strategier är föråldrade.

Standing är en verklighetsfrämmande akademiker. En sådan som gillar teorier och som tror att världen handlar om människors attityder. Hans bok är en återvändsgränd.

Jag tror att vi istället för att se prekariatet som en särskild klass, ska se dem (eller oss, eftersom jag själv antar att jag tillhör det enligt Standings definition) som en del av arbetarklassen. De utgör ingen homogen och definitivt ingen stabil grupp. Rörelserna mellan prekariatet och andra delar av arbetarklassen pågår ständigt i båda riktningarna. Det är viktigt att arbetarrörelsens organisationer inser vilken roll prekariatet spelar och att de utvecklar strategier för att inlemma dem i klasskampen. Det är vansinne att försöka organisera prekariatet som en klass för sig, skild från arbetarklassen.

Utmaningen är att formulera hur denna strategi ska se ut. Där har arbetarrörelsens fackliga och politiska organisationer mycket att göra. Frågan är akut och central. Men Standing hjälper oss inte i den uppgiften.

(fortsättning följer)