Detta lilla inlägg baserar sig huvudsakligen på Carl-Erich Vollgrafs artikel “Marx auf dem Trampelpfad. Zur Plantreue eines großen Sozialisten (1844-1862)” [“Marx på gångstigen. Om plantroheten hos en stor socialist (1844-1862)] i Zeitschrift für marxistische Erneuerung, nr 111, September 2017

Lite om Kapitalets uppkomsthistoria

Redan 1845 har Marx lovat Engels att skriva ett tvåbandigt verk om “Kritik av politik och nationalekonomi”. Han har t. o. m. fixat ett kontrakt med förlagsbokhandlaren C. W. Leske. Men något bok blir det aldrig. Leske bryter kontraktet 1847 och publicerar istället Proudhons “Philosophie der Staatsökonomie oder Nothwendigkeit des Elends”, dvs. “Système des contradictions économiques, ou Philosophie de la misère” i översättning av Karl Grün.

Marx lyckades ju åtminstone skriva en bitsk kritik av Proudhons bok i form av “Eländets filosofi”, som också innehöll en del av Marx’ egen teori. Redan 1845 hade Engels uppmanat honom att sluta att bara kritisera andra, och istället skriva ned sin egen teori. Men Marx lyckades inte med detta. Han hade uppenbarligen mycket lättare för att formulera sig i polemik mot andra författare.

Marx fortsatte att säga till sina vänner att han hade ett nästan färdigt verk som alldeles, alldeles strax skulle bli klart för publicering. 1851 skrev han till Engels de berömda raderna: “Jag har kommit så långt att jag om fem veckor är klar med hela den ekonomiska skiten.”

Marx fortsatte sina ekonomiska studier under 1850-talets första hälft. Till Lassalle skrev han om en planerad utgivning i tre böcker. Överhuvudtaget verkar det ha funnits en förväntan i Marx bekantskapskrets om den stora ekonomiska boken. Men efterhand övergick förväntan i besvikelse.

1857-58 författade Marx det stora manuskript som när det publicerades i Sovjetunionen 1939 skulle ges namnet “Grundrisse der Kritik der politischen Ökonomie. Rohentwurf.” Det finns inga belägg för att Engels någonsin såg detta manuskript. I samband med detta skrev Marx också de legendomsusade “krishäftena” där han sade sig dag för dag följa den kapitalistiska ordningens kris. Dessa häften publicerades inte förrän 2017.

1858 skrev Marx i ett brev till Lassalle om sin berömda sexboksplan. Dessa sex böcker skulle handla om:

1. Kapitalet

2. Jordegendomen

3. Lönarbetet

4. Staten

5. Den internationella handeln

6. Världsmarknaden

Därutöver skulle han skriva om den politiska ekonomins historia och de ekonomiska kategoriernas historia. Så man skulle lika gärna kunna prata om en åttaboksplan. Vollgraf menar dock att man inte ska ta denna plan på alltför stort allvar. Han skriver: “Enligt min mening handlade det inte om en reell plan, och definitivt inte om en för Marx realistisk plan, utan om en taktisk (och legitim) manöver[.]” Det handlade för Marx om att ge sken av att ha en plan som skulle falla förläggare i smaken, snarare om ett verkligt forskningsprojekt. Sexboksplanen har dock inom marxologin ofta tolkats mer bokstavligt. Men som Vollgraf konstaterar finns det inga belägg i 1860-talets manuskript om att Marx arbetade efter denna plan.

1859 får Marx äntligen ur sig sin första ekonomisk-kritiska skrift som inte är polemisk likt den mot Proudhon riktade “Filosofins elände” från 1847, nämligen “Till kritiken av den politiska ekonomin”. Marx plan är nu att ge ut sitt verk i form av “zwangslosen Heften”, alltså ungefär “självständiga häften”. Mottagandet av hans bok blev dock mycket svagt. Hans politiska allierade som hade höga förväntningar förstod inte riktigt bokens politiska användbarhet. Den akademiska kritiken svarade med tystnad.

Nästa år kom Marx att ägna åt en tämligen bortglömd polemik mot Carl Vogt. Jag vill nog psykologisera och tänker mig att Marx flydde från den stora uppgiften och istället fick energi av att göra något helt annat. Men han fortsatte att intala sina vänner och förläggare att han hade kommit långt i skrivandet av det stora ekonomiska verket.

1862 fick den tyske läkaren Louis Kugelmann kontakt med Marx. Kugelmann berättade att han såg fram mot att läsa Marx’ fortsatta ekonomiska skrifter. En vänskap inleddes, som förstås, på marxskt manér tog slut så småningom. Men för tillfället var vänskapen med Kugelmann (liksom förstås och alltid med Engels) en källa till inspiration för Marx. Efter att ha skrivit riktigt rejäla manuskript 1861-63 samt 1863-65 lyckades han till slut ge ut Kapitalets första bok 1867. Sedan tog det stopp igen. Han gjorde vissa redigeringar av boken under sin livstid, men det var först efter hans död som Engels fick den otacksamma uppgiften att så gott det gick ge ut de följande två böckerna med bas i Marx’ olika kvarlämnade manuskript.

Filosofins elände

I den pågående studiecirkeln “Den ekonomiska skiten” läser vi i kronologisk ordning en stor del av Karl Marx’ ekonomikritiska skrifter. Av någon anledning hoppade cirkeln dock över “Filosofins elände” från 1847. Jag har nu läst om boken. Det var närmare 30 år sedan sist, och jag får säga att jag blev positivt överraskad.

Bakgrunden är Marx’ läsning av Pierre-Joseph Proudhons (1809-65) bok “Systèmes des contradictions économiques, ou philosophie de la misère”. Marx och Proudhon hade tidigare umgåtts på relativt vänskaplig nivå i Paris, men nu hade Marx kommit till en punkt då det var dags att sätta ned foten. Proudhons teorier var helt enkelt för usla och Marx tog tillfället att skriva en förintande kritik. Och som vanligt i sin kritik ägnade han en hel del utrymme åt att beskriva sina egna teorier.

År 1847 hade Marx ännu inte formulerat de ekonomikritiska teorier som han 20 år senare skulle publicera i “Kapitalet”. Framför allt hade han ingen egen värdeteori. Men det är ändå mycket vi känner igen. Jag blev en smula förvånad över hur långt Marx hade kommit på ett så tidigt stadium. Han hade redan hunnit studera många av de ekonomiska klassikerna, och många av de teman vi möter i boken känns igen från de mer mogna skrifterna.

Så här skriver Marx om Proudhon i ett brev till J. B. Schweitzer 1865:

Hans första arbete, "Vad är egendom?" är otvivelaktigt hans bästa. Det måste betraktas som epokgörande - om inte precis därför att det säger så mycket nytt, så åtminstone därför att det presenterar sitt gamla material på ett så nytt och fyndigt sätt. Hos de franska socialister vilkas verk han studerat blev begreppet "egendom" naturligtvis inte endast kritiserat på en mängd olika sätt; det "avfärdades" också i utläggningar av närmast utopiskt slag. Proudhon har i denna bok ungefär samma inställning till Saint-Simon och Fourier som Feuerbach hade till Hegel. I jämförelse med Hegel ter sig Feuerbach ytterst torftig. Icke desto mindre blev han epokgörande efter Hegel, eftersom han betonade vissa saker som Hegel lämnat i mystiskt halvdunkel - de var nämligen obehagliga för ett kristligt betraktelsesätt men viktiga för kritikens vidareutveckling.

Denna bok präglas av den starka, muskulösa stil - om jag får använda det uttrycket - som enligt min mening utgör Proudhons främsta förtjänst. Till och med när han endast återger gammalt material, märker man att det som han talar om varit okänt för honom och därför också är att betrakta som nytt. Den provokativa oräddheten i hans sätt att behandla ekonomins "heliga kor", de briljanta paradoxer han använde för att driva med det borgerliga slentriantänkandet, hans skoningslösa kritik och bittra ironi, bakom vilka man då och då kunde skymta en djup och ärlig indignation över det rådande systemets orättvisor - allt detta gjorde, i förening med den uppriktigt revolutionära andan, att läsarna hänfördes och att skriften väckte stort uppseende då den först kom ut. I en rent vetenskaplig historik över den politiska ekonomins utveckling skulle den knappast alls behöva nämnas. Sensationsbetonade verk av detta slag spelar emellertid en lika stor roll inom vetenskapen som inom skönlitteraturen. Tänk till exempel på Malthus' bok om befolkningsfrågan! I sin första upplaga var den ingenting annat än en "sensationell pamflett" - dessutom plagiat från början till slut. Men hur mycken förargelse lyckades man inte ändå skapa genom denna smädeskrift mot mänskligheten!

Jag tror att man ska ta Marx på orden här - han hade inte mycket till övers för Proudhons idéer, men kunde ändå värdera hans stil och hans retoriska genomslag. Mediokra tänkare som Proudhon (eller senare personer som Dühring och Rodbertus) kunde nå ut till folk, eftersom deras halvgenomtänkta teorier motsvarade ett behov i befolkningen. Situationen har knappast blivit bättre idag.

I 1847 års förord skriver Marx:

Herr Proudhon åtnjuter olyckan att vara missförstådd på det mest egendomliga vis. I Frankrike har han rätt att vara en dålig ekonom eftersom man håller honom för en duktig tysk filosof; i Tyskland däremot får han vara en dålig filosof eftersom han räknas som en av de främsta franska ekonomerna. I vår dubbla egenskap som tysk och ekonom ser vi oss föranledda att lägga in en protest mot detta dubbla misstag.

Det är svårt att inte dra paralleller till samtidens tänkare. Ingen nämnd. Ingen glömd.

Första kapitlet handlar om motsättningen mellan bytesvärde och bruksvärde. Vi känner igen termerna från Kapitalet, även om vi här inte har att göra med någon självständig värdeteori från Marx’ sida. Jag kommer inte att här i detalj gå i genom Proudhons teorier eller Marx’ kritik, utan mest göra tillfälliga nedslag och komma med allmänna betraktelser.

Han kritiserar Proudhon utifrån principer som vi känner från hans senare kritiker. Jag skulle, tentativt, säga att Marx använder fyra metoder: Ta författarens grundläggande utsagor / axiom på allvar och sedan visa att antingen är självmotsägande, eller att författaren inte håller sig till dem. Visa att författarens utsagor bygger på förutsättningar som författaren inte tar hänsyn till / inte är medveten om. Ta författarens utsagor bokstavligt och visa att de får absurda konsekvenser. Att alltid vara bäst påläst och visa att saker som författaren beskriver som nya upptäckter finns belagda hos skriftställare långt tidigare. Till detta kommer en god portion ironi och enstaka personpåhopp. Proudhon kallas konsekvent lite nedsättande för “Herr Proudhon” eller i värsta fall “Herr Doktor Proudhon”. Då vet man att Marx är ute efter att förlöjliga.

Ett exempel på den första metoden är när Marx lyckas visa att Proudhon förutsätter arbetsdelningen för att bevisa arbetsdelningen. Denne menar nämligen att arbetsdelningen är nödvändig eftersom människor har behov som kräver arbetsdelning, vilka i sin tur är uppkomna just eftersom det finns arbetsdelning.

Proudhon menar att det finns något som heter “konstituerande värde”, vilket kan mätas i arbetstid. Lika arbetstider bör bytas mot varandra. Marx konstaterar att detta är omöjligt. Värde kan inte mätas i tid, och utan hänsyn till tillgång och efterfrågan skulle en bytesekonomi inte fungera. Detta är förstås marxistisk grundkunskap, men ändå intressant att Marx formulerat sig såpass tydligt redan 1847.

Marx konstaterar att Proudhon vill att det i framtidens bättre värld ska vara arbetstiden som reglerar utbytet. Marx konstaterar att det är så det är idag, om än inte på det direkta sätt som Proudhon tror. I framtiden däremot menar Marx att

[i] ett framtidssamhälle där klassmotsättningen är försvunnen, där det inte mer finns några klasser, skulle bruket inte mer bero av produktionstidens minimum; utan produktionstiden för olika föremål skulle bestämmas av deras samhälleliga nytta

. Det skulle alltså inte längre handla om ett utbyte av ekvivalenter, utan om en medvetet styrd produktion.

Marx ägnar också några sidor åt att kritisera Bray, som vi minns från hans förvånansvärt välvilliga kritik i “Teorier om mervärdet”.

Herr Bray upphöjer kälkborgarens illusion till ett ideal, som han skulle vilja förverkliga. Därigenom att han rensar det individuella utbytet, därigenom att han befriar det från alla motsägelsefulla element, han finner däri, tror han sig finna ett "egalitärt" förhållande, som man vore tvungen att införa i samhället.

Herr Bray anar inte, att detta egalitära förhållande, detta förbättringsideal, som han vill införa i världen, självt inte är någonting annat än reflexen av den nuvarande världen, och att det till följd härav är totalt omöjligt att konstruera samhället på en grundval, som bara är den förskönande skuggan av detta samhälle. I den mån skuggan tar gestalt märker man att denna gestalt långt ifrån att vara dess drömda förklaring är just samhällets nuvarande gestalt.

Bray påminner en del av de s. k. “marknadssocialister” som vill behålla marknadens bra sidor, men på något mystiskt sätt ändå avskaffa kapitalismen. Man får väl anta att den sortens förvirrade idéer fortsätter att leva så länge de har en materiell bas i den småborgerlighet vars vardag den reflekterar.

Marx kritiserar Proudhons penningteori:

Redan genom att uppställa frågan i dessa uttryck förutsätter herr Proudhon penningen. Den första frågan som han bort ställa sig hade varit varför man i utbytet sådant det för närvarande utbildat sig så att säga, måste individualisera bytesvärdet genom att skapa ett särskilt bytesmedel. Penningen är inte en sak utan ett samhälleligt förhållande. Varför är penningens förhållande ett produktionsförhållande som varje annat ekonomiskt förhållande, som arbetsfördelningen etc.? Om herr Proudhon hade gjort sig räkning beträffande detta förhållande, så skulle han i penningen ha sett icke ett undantag, icke ett led som slitits ur ett obekant sammanhang eller ett sammanhang som man först måste utforska.

Han skulle tvärtom ha funnit att detta förhållande endast är ett led i hela kedjan av de ekonomiska förhållandena, och som sådant på det intimaste förbundet med dessa och att detta förhållande i alldeles samma grad som det individuella utbytet, motsvarar ett bestämt produktionsförhållande. Men vad gör han? Han börjar med att slita ut penningen ur det nuvarande produktionssättets sammanhang för att senare göra den till första led i ett imaginärt sammanhang, ett som man först måste uppsöka.

Här känner vi igen Marx’ idé att de ekonomiska kategorierna hänger samman med varandra. Man kan inte bara ta penningen ur dess sammanhang och tro att det fungerar. Proudhon menar vidare att det är Suveränen, det får väl ses som en metafor för den politiska makten, som proklamerar penningen. Marx konstaterar torrt att Suveränen bara har ett böja sig för de ekonomiska förhållandena. Rätten är bara det officiella erkännandet av faktumet. Det här skulle kunna tolkas som att Marx inte tillskriver den politiska kampen något värde, men det stämmer inte vilket vi kommer att se i slutet av boken.

Bokens andra kapitel heter “Den politiska ekonomins metafysik”. Nu börjar Marx titulera Proudhon “Herr Doktor”, och då vet man att det är illa. Proudhon använder lite jargong från Hegel och “filosofiska” motiveringar av sina teorier. Marx är fruktansvärt oimponerad och tycker att Proudhon är mer än nådigt löjlig.

De ekonomiska kategorierna är blott de teoretiska uttrycken för, abstraktionerna av de samhälleliga produktionsförhållandena. Herr Proudhon ställer som äkta filosof sakerna på huvudet och ser i de verkliga förhållandena endast förkroppsligandet av de principer, de kategorier, vilka - såsom återigen herr Proudhon, filosofen, säger oss - slumrade i skötet hos "mänsklighetens opersonliga förnuft".

Marx passar också på att komma med en kort sammanfattning av historiematieralismen. Faktiskt ännu kortare än i Förordet till “Till kritiken av den politiska ekonomin” från 1859.

Herr Proudhon, ekonomen, har mycket väl förstått att människorna tillverkar kläde, linne, siden under bestämda produktionsförhållanden. Men vad han inte förstått är att dessa bestämda, sociala förhållanden lika väl är produkter av människorna som kläde, linne etc. De sociala förhållandena är intimt förknippade med produktivkrafterna. I och med förvärvandet av nya produktivkrafter förändrar människorna sitt produktionssätt och med förändringen av produktionssättet, av sättet att vinna sitt livsuppehälle, förändrar de alla sina samhälleliga förhållanden. Handkvarnen ger ett samhälle med feodalherrar, ångkvarnen ett med industrikapitalister.

Men samma människor som utformar de sociala förhållandena i överensstämmelse med sitt materiella produktionssätt utformar också principerna, idéerna, kategorierna i enlighet med sina samhälleliga förhållanden.

Dessa idéer, dessa kategorier är alltså lika litet eviga som de förhållanden de uttrycker. De är historiska och övergående produkter.

Vi lever mitt i en ständig rörelse i fråga om tillväxt av produktivkrafterna, förstöring av sociala förhållanden, utformning av idéer; det är endast abstraktionen från rörelsen som är orörlig - mors immortalis.

Proudhon menar att varje ekonomisk kategori har en bra och en dålig sida. Det gäller att få bort den dåliga och behålla den braiga. Detta gör honom på något sätt till dialektiker. Marx tycker förstås att detta är fjantigt, men han lägger ändå ganska många sidor på att kritisera det. Det är något som ofta förekommer hos Marx - han lägger påfallande många sidor åt att kritisera idéer som är så dåliga att de inte borde behöva någon längre utläggning.

Ett fint citat:

Ekonomerna förfar på ett säreget sätt. Det finns för dem endast två slag av institutioner, konstlade och naturliga. Feodalismens institutioner är konstlade, bourgeoisins naturliga. De liknar i detta avseende också teologerna, som också skiljer på två slags religioner. Varje religion, som inte är deras egen, är en uppfinning av människorna, medan deras egen religion är en uppenbarelse av Gud.

Jag hoppar över resten av Marx’ kritik av Proudhon och nämner bara lite spridda saker som jag finner intressanta.

Marx lägger några sidor på att beskriva manufakturens härkomst. Alltså något vi känner igen från Kapitalet.

Han menar vidare att “människans natur ständigt befinner sig i förändring”. Det finns rimligtvis mycket skrivet om detta, men jag känner inte till någon bra sammanfattning av naturbegreppet hos Marx.

Sedan blir det lite jordränta, och därmed outhärdligt trist. Varför är det alltid så tråkigt att läsa om jordränta?

I bokens avslutning tar det sig lite. Proudhon menar att strejker och fackföreningar är onödiga. En stegring av lönen skulle bara medföra höjda priser och därmed är intet vunnet. Marx menar förstås att en löneförhöjning kan äga rum på profitens bekostnad. Han konstaterar även att fackföreningarnas ökande antal visar att de är i samklang med den ekonomiska utvecklingen. Marx avslutar revolutionärt:

En undertryckt klass är livsbetingelsen för varje på klassantagonismen grundat samhälle. Den undertryckta klassens befrielse slutar alltså nödvändigt med skapandet av ett nytt samhälle. Skall den undertryckta klassen kunna befria sig måste en nivå vara uppnådd där de redan förvärvade produktivkrafterna och de rådande samhällsinstitutionerna inte längre kan bestå vid sidan av varandra. Av alla produktionsredskap är den revolutionära klassen själv den största produktivkraften. De revolutionära elementens organisation som klass förutsätter den färdiga existensen av alla produktivkrafter, som överhuvud taget kunde utvecklas i det gamla samhällets sköte.

Betyder detta att det efter det gamla samhällets störtande kommer att finnas ett nytt klassherravälde, som kulminerar i en ny politisk makt? Nej.

Betingelsen för arbetarklassens befrielse är avskaffandet av alla klasser, liksom betingelsen för tredje ståndets befrielse, den borgerliga ordningen, var avskaffandet av alla stånd.[8*])

Arbetarklassen kommer under gången av sin utveckling att i stället för det gamla borgerliga samhället sätta en association, som utesluter klasserna och deras motsättning, och det kommer inte längre att finnas någon egentlig politisk makt, därför att just den politiska makten är det officiella uttrycket för klassmotsättningen inom det borgerliga samhället.

Emellertid är motsättningen mellan proletariat och bourgeoisi en kamp mellan klass och klass, en kamp som i sitt högsta uttryck är en fullständig revolution. Behöver man för övrigt förundra sig över att ett på klassmotsättningen grundat samhälle leder till den brutala motsägelsen, till sammanstötningen man mot man som sista utväg?

Man må inte säga att den sociala rörelsen utesluter den politiska. Det finns ingen politisk rörelse som inte samtidigt är social.

Endast i en tingens ordning där det inte finns klasser och klassantagonism kommer de sociala revolutionerna att upphöra att vara politiska revolutioner. Till dess kommer den sociala vetenskapens sista ord före varje allmän nygestaltning av samhället alltid att lyda:

"Kamp eller död; blodigt krig eller tomma intet. Så är frågan obönhörligt ställd." (GEORGE SAND.)

Heinrich och Urtext

I sitt magnum opus ”Die Wissenschaft vom Wert” (”Vetenskapen om värdet”) från 1999 (fjärde utvidgade upplagan från 2006 är den som används här) nämns Urtext femton gånger. Jag har helt enkelt gått igenom dessa femton omnämnanden och sammanfattat varför Heinrich återkommer till denna något bortglömda text.

Första gången texten nämns är i samband med Marx' dialektiska metod och hur den skiljer sig från Hegels. Ett problem som Heinrich återkommer till är i vilken mån Marx' har en dialektisk metod som han håller fast vid, eller om hans metod förändras över tid. Somliga marxologer har ansett att alla Marx' texter efter 1857 innehåller en dialektisk metod, andra har ansett att han successivt utvecklat sin metod, och åter andra har snarare menat att han efter Grundrisse och Urtext populariserat sin framställning och därmed tonat ned, eller snarare döljt, dialektiken. Heinrich å sin sida menar att saken är mer komplicerad än så. Under Marx senare utveckling har han såväl preciserat sin metod som populariserat framställningen. Man måste bedöma varje text utifrån båda perspektiven. Heinrich varnar för att se Grundrisse och Urtext som de bästa texterna för att förstå Marx' dialektik, eftersom man då missar senare gjorda framsteg.

Heinrich nämner vidare Urtext i en diskussion om relationen mellan det logiska och det historiska. Han menar att framställningen [die Darstellung] av den historiska processen ligger utanför den logiska eller dialektiska utvecklingen av kategorier. I Urtext skriver Marx': ”Hans [den frie arbetarens] existens är resultatet av en långvarig historisk process i samhällets ekonomiska gestalning. Det visar sig vid denna punkt med bestämdhet att den dialektiska formen av framställning bara är riktig om man känner dess gränser.” (MEGA II.2/91, min översättning)

Heinrich menar vidare att Marx' redan när han skrev Grundrisse var klar över begränsningarna i den dialektiska framställningen. I Urtext är det mer precist den dialektiska övergången till kapital som blir ett problem.

Vidare nämns en passage i Urtext när Heinrich kritiserar idén om en ”arbetsvärdelära” hos Marx. Heinrich går här inte in på passagens innehåll, utan använder den bara som ett belägg för Marx' syn på att det i det borgerliga samhället råder ett system där alla produkter slutat vara omedelbara bruksvärden för deras producenter.

Heinrich använder även ett citat ur Urtext för att visa på Marx' brott med idén om en homo oeconomicus. Det är inte människans inneboende egenskaper som används för att förstå ekonomin, utan Marx håller sig till de ekonomiska processernas formbestämningar.

Heinrich driver tesen att Marx' i sina ekonomiska teorier visar på behovet av en penningform. Däremot menar Heinrich att Marx inte bevisat behovet av en penningvara (exv. guld). I Urtext skriver Marx att den borgerliga produktionsprocessen bemäktigar sig en redan förefintlig metallcirkulation. Detta är ett historisk faktum. Däremot menar Heinrich att Marx överhuvudtaget inte ställer sig frågan om detta även är en begreppslig förutsättning för att man ska förstå varan och penningen i den borgerliga ekonomin.

Heinrich går också in på den ganska stora frågan om den enkla cirkulationen utgör ett historiskt stadium. Förenklat kan man säga att vissa tänkare (exv. en inte helt okänd fabrikörsson vid namn Friedrich Engels) tänkte sig att det under vissa tider på vissa platser funnits en s. k. enkel varuproduktion, dvs. en icke-kapitalistisk marknadsekonomi. Detta är en tanke som Heinrich kraftigt vänder sig mot. Han stödjer sig bland annat på ett citat från Urtext, där Marx skriver att den enkla cirkulationen är en ”abstrakt sfär av den borgerliga totalproduktionsprocessen”. Det är alltså inte ett särskilt produktionssätt utan snarare en aspekt av kapitalismen. Heinrich konstaterar vidare att Marx i såväl Grundrisse som Urtext, men inte i senare skrifter, försöker sig på en kategorial avledning av kapitalbegreppet. Marx beskriver en icke-empirisk, logisk, övergång från penningen till kapitalet, där kapitalformen blir en nödvändig vidare formbestämning av värdeformen. Denna övergång saknas helt i Kapitalet, och, menar Heinrich, har bidragit till idén om den enkla varuproduktionen som ett eget stadium. Heinrich å sin sida menar att hela Marx' värdeteori är en kapitalteori och att det är orimligt med ett icke-kapitalistiskt stadium där produktion av värde sker. Han konstaterar att Marx ingenstans berättar varför han låtit denna logiska övergång falla. Heinrichs hypotes är att det är gjort för att framställningen ska bli mer ”populär”, alltså lättillgänglig. Heinrich menar att Marx' framställning i Kapitalet bara kan förstås om man tar framställningen i Grundrisse och Urtext i beaktande.

Sista gången Heinrich nämner Urtext gäller tillägnelselagens omslag, dvs. att idén om att den direkta producenten äger rätten till sitt arbete slår om och leder till att den direkta producenten inte äger rätten till sitt arbete. Heinrich menar att denna lag formulerats tydligare i Urtext än i Kapitalet.

Bakgrunden till ”Urtext”

Den text som brukar kallas ”Till kritiken av den politiska ekonomin. Urtext” skrevs av Marx sommaren och hösten 1858. I slutet av maj hade han avbrutit ”Grundrisse” och bestämt sig för att skriva rent texten, något som han trodde skulle gå ganska fort. Han hade ett avtal med förläggaren Franz Dunker om att publicera sina ekonomiska teorier i kortare häften, och planen var att skriva ett första häfte med kapitlen ”1) Värdet, 2) Penningen, 3) Kapitalet i allmänhet (kapitalets produktionsprocess, kapitalets cirkulationsprocess, de bådas enhet eller kapital och profit, ränta)”. Detta motsvarar ungefär vad som senare skulle bli Kapitalets tre böcker, alltså ett arbete som Marx överhuvudtaget inte lyckades slutföra.

Marx började med att skriva två stycken index till Grundrisses sju häften. Sedan stannade arbetet av något. Han var tvungen att arbeta för sin brödföda och han var sjuk. Istället för att helhjärtat kunna fokusera på de ekonomiska teorierna skrev han en rad artiklar till ”New York Daily Tribune” om så blandade ämnen som den brittiska dagspolitiken, slavhandeln, opiumhandeln i Kina och livegenskapen i Ryssland med mera. Det där med att Marx blev sjuk i samband med att han skulle publicera något stort är lite av ett mönster som skulle fortsätta att återkomma.

I augusti kommer han i alla fall i gång med skrivandet. Han betraktar texten som redo för tryckeriet och tror fortfarande att det ska gå ganska fort. Men någon gång i oktober ändrar han sig igen. Han anser nu att texten inte är tillräckligt korrekt och avbryter sig ännu en gång. Strax därpå börjar han med skrivandet av den text som faktiskt skulle komma att publiceras 1859 under titeln ”Till kritiken av den politiska ekonomin”. Denna relativt tunna bok var alltså avsedd att vara ett första häfte i en serie, men av det blev ju intet. Istället började Marx åter på ny kula, och först 1867 kunde ”Kapialet. Första boken. Kapitalets produktionsprocess” skickas till trycket.

”Urtext” är inte bevarad i sin helhet. Bara en del av kapitlet om penningen finns kvar, liksom det aldrig avslutade kapitlet om kapitalet. Anmärkningsvärt är att två rubriker som inte kommer med i ”Till kritiken av den politiska ekonomin” är med: ”5) Appropriationslagens framträdande i den enkla cirkulationen” och ”6) Övergång till kapital”. Dessa stycken kritiserar idén om att utbytets sfär är ett utopiskt rike av jämlikt och frihet. Istället visar Marx hur marknadsutbytet leder till att kapitalet uppstår, med allt vad detta innebär. I någon mån är det väl liknande idéer som han också skriver om i ”Den omedelbara produktionsprocessens resultat” från ungefär 1863.

”Urtext” publicerades för första gången 1941 i samband med publiceringen av ”Grundrisse”. Dock hade världen annat att syssla med just då, och senare blev ”Grundrisse” oerhört mycket mer diskuterad än ”Urtext”. ”Urtext” är så pass obskyr att Sven-Eric Liedman i sin stora Marxbiografi från 2015 överhuvudtaget inte nämner den. Den finns inte heller upptagen i Marx-Engels-Werke. Däremot finns den i MEGA, Abteilung II, Band 2 samt i engelsk översättning i Marx Engels Collected Works, volym 29.

Marx i London 1850

Efter nederlaget i 1848/49 års revolution tvangs många tyska revolutionärer till landsflykt. Marx tog sig först till Paris där han dock inte fick stanna. Myndigheterna erbjöd honom istället att bosätta sig i Bretagne vilket Marx uppfattade som ett förtäckt mordförsök. Han uppfattade klimatet där så skadligt att han istället valde att flytta till London. Personligen kan jag inte tänka mig mycket värre luft än London 1849, men Marx tänkte uppenbarligen annorlunda. Den 26 augusti 1849 anlände han till London där han kom att bosätta sig och leva resten av sitt liv.

Marx var inte ensam emigrant i London. Engels kommer dit i oktober, andra medlemmar i Kommunisternas förbund är redan där och förbundet återupptog sin verksamhet. I början handlar mycket om konkret hjälp till flyttningarna. Marx är med och organiserar insamlingar inom ramen för den social-demokratiska flyktingkommittén. Det är värt att observera att termen ”socialdemokrati” ännu inte riktigt var etablerad, utan man pratade om social-demokrati.

Parallellt med detta börjar Marx redan från allra första stund i London planera en ny tidskrift. (Ska vi vara riktigt noggranna hade dessa planer börjat smidas redan i Frankrike.) Han tänker behålla namnet ”Neue Rheinische Zeitung” men lägga till underrubriken ”Politisch-ökonomische Revue”.

Tanken var att tidskriften i början skulle komma ut med ett nummer i månaden, men Marx var optimistisk och hyste planer på att kunna göra om den till en veckotidning eller t o m en dagstidning igen. Dock missbedömde han konjunkturerna. De konservativa krafterna i Tyskland hade tagit greppet igen och skruvat åt tumskruvarna gentemot varje form av radikalism. Det gick visserligen att trycka tidskriften i Hamburg, men det var svårt att få den saluförd i Tysklands bokhandlar. Istället satsade man på att nå abonnenter via Kommunisternas förbund och lokala arbetarföreningar. Ett ytterligare problem var svårigheten att hitta skribenter. De gamla kamraterna från Neue Rheinische Zeitung hade antingen hamnat i fängelse eller spritts ut i Europa och USA. I slutändan kom Marx och Engels själva att skriva de flesta artiklarna.

I mars 1850 kunde ändå första numret ges ut. Marx var redaktör, men själva tryckningen skedde i Hamburg (som ju inte tillhörde Preussen, och som var en smula mer liberalt). Numret hade dock blivit försenat, bland annat eftersom det var omöjligt för tryckeriet att tyda Marx erkänt svåra handstil. Tidskriften trycktes i 2000-2500 exemplar. Antalet abonnenter torde dock aldrig varit fler än 1000. Titelbladet innehöll information om att tidskriften gavs ut i London, Hamburg och New York. Den sista staden var väl mest en from förhoppning om att tidskriften skulle börja cirkulera även bland tyskar i USA. Innehållet handlar huvudsakligen om 1848/49 års händelser. Bland annat skrev Marx i följetångsform de artiklar som senare skulle ges ut som ”Klasskampen i Frankrike 1848 till 1850”. Engels skrev sina texter om tyska bondekriget som också kan läsas som en analogi över 1848/49 års revolution, samt en skildring av den s k riksförfattningskampanjen dvs. det väpnade uppror 1849 som han deltagit i.

Under våren kommer även häfte nummer 2, 3 och 4, men sedan stannar det till. Marx och Engels behöver tid att reflektera över utvecklingen och den fortsatta politiska taktiken. Deras analys är att ett ekonomiskt uppsving var på väg och att detta skulle innebära att det inte längre förelåg förutsättningar för en revolution. En sådan skulle komma först vid nästa ekonomiska kris. Istället för att ägna sig åt direkta revolutionära förberedelser borde de istället fokusera på propaganda, vetenskaplig analys och organisationsbyggande. Marx författar t o m en femstegsteori för hur utvecklingen mot kommunismen ska ske. Under etapp 1 går småborgerskapet och arbetarklassen ihop mot monarkin. Under etapp 2 införs den demokratiska republiken då småborgerskapet styr. Sedan kommer socialrepubliken och den socialkommunistiska republiken. Till sist når vi den rent kommunistiska republiken.

Detta långsiktiga perspektiv var inte en syn som delades av alla i Kommunisternas förbund. Somliga ville omedelbart sätta i gång och propagera och kanske t o m agera för en ny revolution på kontinenten. Förbundet splittrades den 15 september 1850. De ”stora männen i exil” för att använda titeln på en skrift av Marx och Engels börjar inleda en tröttsam härva av politiska och personliga konflikter. I Marx och Engels brevväxling med varandra upptas en hel del tid de kommande åren åt att snacka skit om Willich, Schapper och de andra i den Tyska bildningsföreningen för arbetare i London. Det känns som konflikterna ofta handlade om frustration över att man satt fast i England och inte hade stora möjligheter att påverka händelseförloppet i Tyskland, men man formulerade sig i politiska termer.

I november kommer den politisk-ekonomiska revyns sista dubbelnummer ut. Marx ville fortsätta utgivningen som en kvartalstidskrift, men 1851 beslutade han sig för att ge upp och istället stödja en tidskrift med namnet ”Neue Zeitschrift” som utgavs i Tyskland.

Parallellt med aktiviteterna inom Kommunisternas förbund, flyktinghjälpen och den nya Neue Rheinische Zeitung återupptog Marx sina ekonomiska studier. Under 1848/49 hade han inte haft tid för detta, men nu började han det sisyfosprojekt som skulle uppta mycket av hans resterande liv. Han skaffade tillstånd att nyttja British Museums bibliotek (detta var inte öppet för allmänheten och ett tillstånd var inte en formalitet utan krävde att man blev rekommenderad) och satte sig ned med de ekonomiska publikationerna.

I och med detta började det jag kallar Marx dubbelliv. I de flesta biografier får man följa Marx liv och hans politiska och publicistiska verksamhet. Alla hans timmar i biblioteket lämnas dock därhän. Man får ibland intrycket av att det skedde ett språng från 1847/49 års ”Lönarbete och kapital” till 1857/58 års ”Grundrisse”, när det i själva verket pågick en kontinuerlig process i det tysta i Marx' teoretiska utveckling.

Mellan 1850 och 1853 skrev Marx 24 häften på sammanlagt över 1200 sidor om den politiska ekonomin. Mycket utgjordes av excerpter, dvs. citat ur texter han läst. Fokus låg från början på teorier kring pengar, krediter och kriser. 1844 hade en ny banklag klubbats i England och i samband med denna pågick en omfattande teoretisk strid mellan ”the banking school” och ”the currency principle”. De förra hävdade att (mycket, mycket förenklat) att priserna styrde penningvolymerna, de senare motsatsen. Ricardo var anhängare av the currency principle, men trots att Marx såg honom som den främste nationalekonomen menade han att han hade fel i denna fråga. Marx stod på the banking schools sida. Marx läste mycket ekonomisk statistisk ut tidningen The Economist som grundats några år senare. Denna tidning var ett språkrör för en frihandelsvänlig liberalism och publicerade utöver nationalekonomiska artiklar även stora mängder handelsstatistik. Marx läste vidare de ekonomiska tänkare som var i ropet – Ricardo, John Stuart Mill, Fullerton, Tooke och andra. Han studerade även penninghistoriska verk om allt från antikens myntväsen till modern sedelutgivning.

Marx hade redan 1850 kommit till insikten att kapitalismens kriser först framträder inom cirkulationen, men att de inte har sin orsak i denna. Detta var en tanke han senare skulle utveckla mer.

I april 1851 hade Marx, trodde han, kommit så långt att han skrev till Engels att han skulle bli färdig med ”den ekonomiska skiten” inom fem veckor. Så blev det ju inte.

Proudhon dog 19 januari 1865. Strax därefter fick Marx frågan av J. B. von Schweitzer om han ville skriva några rader om den nyligen avlidne. Marx var inte den som var den, och skrev nedanstående text. Jag tycker att hans angrepp mot Proudhon är ganska roliga att läsa Dessutom har han rätt i sak.

Översatt från tyskan 2022-07-27

Källa: Marx-Engels-Werke, band 16, Berlin 1971, s. 25-32

Publicerad i ”Der Social-Demokrat” nr 16, 17 och 18 1, 3 och 5 februari 1865

Om Proudhon

London, 24 januari 1865

Högt ärade herre!

Jag erhöll igår ett brev i vilket Ni begärde av mig en utförlig bedömning av Proudhon. Tidsbrist tillåter mig inte att tillfredsställa Er önskan. Dessutom har jag ingen av hans skrifter till hands här. För att visa Er min goda vilja rafsar jag snabbt ner en kort skiss. Ni kan komplettera, lägga till, ta bort, kort och gott, göra vad ni vill med den.

Proudhons första försök minns jag inte längre. Hans skolarbete om ”La Langue universelle” [universalspråket] visar hur ogenerat han vågade ta itu med problem vilkas lösningar han inte hade de ringaste kunskaper om.

Hans första verk ”Qu'est-ce que la propriéte?” [Vad är egendom?] är otvivelaktigt hans bästa. Det är epokgörande, inte genom något nytt innehåll, men genom det nya djärva sättet att säga gammal skåpmat på. I verk skriva av franska socialister och kommunister som han kände till hade ”la propriété” naturligtvis inte bara blivit kritiserad ett otal gånger utan också utopiskt blivit ”upphävd”. Proudhon förhöll sig i den texten till Saint-Simon och Fourier ungefär som Feuerbach förhöll sig till Hegel. I jämförelse med Hegel är Feuerbach andefattig. Och ändå var han epokgörande efter Hegel eftersom han lade betoningen på vissa för det kristliga medvetandet oangenäma och för kritikens framsteg viktiga punkter som Hegel hade lämnat i en mystisk klärobskyr.

Om jag får uttrycka mig så härskar i Proudhons skrift ännu stilens starka muskler. Och jag håller dess still som dess huvudsakliga förtjänst. Man ser att till och med där bara gammalt reproduceras hittar Proudhon något självständigt. Det han säger är nytt för honom och gäller som nytt för honom. Han kommer med en provocerande trotsighet som ger sig på det ”allra heligaste” inom ekonomin. Kvicka paradoxer som lurar det sunda borgarförståndet, bedömningar som river sönder, bittra ironier, och då och då lyser en djup och sann känsla av upprördhet mot det beståendes nedrighet och ett revolutionärt allvar igenom. Det låg något elektriskt hos ”Qu'est-ce que la propriéte?” och den fick när den först publicerades stort genomslag. I en strängt vetenskaplig historia över den politiska ekonomin vore samma skrift knappt värd att nämna. Men sådana sensationsskrifter spelar en lika stor roll inom vetenskaperna som inom romankonsten. Ta till exempel Malthus skrift ”Population”. I sin första utgåva är den inget annat än en ”sensational pamphlet”, dessutom ett plagiat från början till slut. Och ändå, hur mycket påverkade denna Pasquill människosläktet!

Hade jag haft Proudhons skrift framför mig hade jag enkelt kunnat visa några exempel på hans manér. I de paragrafer som han själv tyckte var viktigast härmar han Kants antinomier – detta var den ende tyske filosof som han kände till då (via översättningar) – och lämnar efter sig det starka intrycket att lösningen på antinomierna hos honom liksom hos Kant ligger ”bortom” det mänskliga förståndet, det vill säga att hans eget förstånd förblir i det oklara.

Trots allt skenbart himlastormeri hittar man redan i ”Qu'est-ce que la propriéte?” motsägelsen att Proudhon å ena sidan kritiserar samhället från en småbondes (senare småborgares) perspektiv, å andra sidan anlägger perspektiven från de tidigare socialisterna.

Det otillräckliga i hans skrift antyddes redan i titeln. Frågan var ställd så felaktigt att den inte kunde besvaras korrekt. Antikens ”egendomsförhållanden” gick under i de feodala som gick under i de ”borgerliga”. Historien själv hade så utövat sin kritik mot de tidigare egendomsförhållandena. Det som det handlade om för Proudhon var egentligen den bestående modernt-borgerliga egendomen. På frågan vad detta är kunde man bara svara genom en kritisk analys av ”den politiska ekonomin”, som omfattade dess egendomsförhållanden inte i deras juridiska uttryck såsom viljeförhållanden utan i deras reella gestalt, alltså som produktionsförhållanden. Eftersom Proudhon blandade ihop alla dessa ekonomiska förhållanden i den allmänna juridiska föreställningen om ”egendomen”, ”la propriété” kunde han inte komma längre än Brissot hade gjort i en liknande skrift redan före 1789: ”La proritété c'est le vol.” [Egendom är stöld.]

I bästa fall får man av detta bara ut att de borgerligt-juridiska föreställningarna om ”stöld” även passar in på borgarens ”redliga” förvärv. Å andra sidan trasslade Proudhon in sig eftersom ”stölden” som en våldsam kränkning av egendomen förutsätter egendomen. Detta ledde till oklara resonemang om den sanna borgerliga egendomen.

Under mitt uppehåll i Paris 1844 lärde jag känna Proudhon personligen. Jag säger det här eftersom jag i någon mån är skyldig till hans ”sophistication”, som engelsmännen säger om förfalskade handelsartiklar. Under långa debatter som ibland varade genom hela natten inympade jag honom till stor skada med hegelianism. Hans brist på kunskap i det tyska språket gjorde dock att han inte kunde studera den ordentligt. Vad jag påbörjat fortsatte sedan Karl Grün efter min utvisning. Han hade som lärare i tysk filosofi den fördelen framför mig att han själv ingenting begrep.

Kort före att hans andra betydande verk ”Philosophie de la misère etc.” [ Eländets filosofi] kom ut fick jag ett utförligt brev av Proudhon där han bland annat skrev att ”j'attends votre férule critique” [jag väntar på er stränga kritik]. Denna kom i en form (i min skrift ”Misère de la philosophie etc.”, Paris 1847) [Filosofins elände] som för alltid gjorde slut på vår vänskap.

Av detta ser ni att Proudhons ”Philosophie de la misère ou Système des contradictions économiques” egenligen först innehöll svaret på frågan ”Qu'est-ce que la propriéte?”. Han hade i själva verket påbörjat sina ekonomiska studier först efter denna skrift. Han hade upptäckt att frågan inte kunde besvaras med ett invektiv, utan bara genom en analys av den moderna ”politiska ekonomin”. Han försökte även framställa de ekonomiska kategoriernas system dialektiskt. Istället för Kants olösbara ”antinomier” skulle Hegels ”motsägelse” träda.

Som bedömning av hans andra tvåbandstjocka verk måste jag hänvisa till min motskrift. Jag visar där hur lite han trängt in i den vetenskapliga dialektikens hemlighet. Hur han å andra sidan delar den spekulativa filosofins illusioner i det att han ser de ekonomiska kategorierna som preexisternade eviga idéer istället för som teoretiska uttryck för historiska produktionsförhållanden på ett bestämt utvecklingsstadium av den materiella produktionen. Och hur han genom denna omväg återkommer till den borgerliga ekonomin.

”När ekonomerna säger att de nuvarande förhållandena - de borgerliga produktionsförhållandena - är naturliga vill de därmed låta förstå att det är förhållanden, i vilka rikedomsalstringen och produktivkrafternas utveckling sker i enlighet med naturlagarna. På så sätt är dessa förhållanden själva av tidens inflytande oavhängiga naturlagar. Det är eviga lagar, som alltid måste styra samhället. På så sätt har det funnits en historia, men det finns inte längre någon; det har funnits en historia därför att feodala institutioner ägt bestånd och därför att man i dessa feodala institutioner finner produktionsförhållanden fullständigt olika det borgerliga samhällets, som ekonomerna vill ha erkända som naturliga och följaktligen eviga.” [s. 128 i Proletärkulturs utgåva]

Jag visar vidare hur bristfällig och ibland rent elevaktig hans bekantskap med den ”politiska ekonomin” som han kritiserar är. Han går tillsammans med utopisterna ut på jakt efter en så kallad ”vetenskap” som ska ”lösa den sociala frågan” genom en på förhand framfantiserad formel istället för att skapa vetenskap genom en kritisk kännedom om den historiska rörelse som själv producerar emancipationens materiella förutsättningar. Vidare visar jag hur Proudhon förblir i det oklara, falska och halva vad gäller sakens hela förutsättning: bytesvärdet. Ja, han tror att den nya vetenskapens fundament utgörs av en utopisk utläggning av Ricardos värdeteori. Över hans allmänna ståndpunkt uttalar jag mig som följer:

”Varje ekonomiskt förhållande har en god och en dålig sida; det är den enda punkten där herr Proudhon inte vederlägger sig själv. Den goda sidan ser han ekonomerna framhålla, den dåliga ser han socialisterna anklaga. Av ekonomerna lånar han de eviga förhållandenas nödvändighet, av socialisterna illusionen att i eländet inte se något annat än eländet. Ense med båda söker han stödja sig på vetenskapens auktoritet. Vetenskapen åter reduceras för honom till det tunna omfånget av en vetenskaplig formel. Han är mannen på jakt efter formler. I enlighet härmed smickrar sig herr Proudhon med att ha levererat kritiken av såväl den politiska ekonomin som kommunismen: han står i verkligheten djupt under båda. Under ekonomerna därför att han som filosof med en magisk formel på hand tror sig kunna underlåta att gå in på de rent ekonomiska detaljerna; under socialisterna därför att han varken har nog mod eller nog kunskaper för att ens spekulativt höja sig över borgarens horisont. Han vill vara syntesen, och han är ett sammansatt misstag. Han vill som vetenskapsman höja sig över borgare och proletärer; han är blott småborgaren, som ständigt kastas fram och åter mellan kapitalet och arbetet, mellan den politiska ekonomin och kommunismen.” [s. 133f i Proletärkulturs utgåva]

Hur hård denna dom än klingar måste jag även idag skriva under på varje ord. Samtidigt ska man komma ihåg att på den tiden då jag bevisade att Proudhons bok var kodexen för den småborgerliga socialismen, gällde Proudhon fortfarande bland så väl politiska ekonomer som socialister som ultraärkerevolutionär. Därför har jag aldrig instämt i ropen om hans ”förräderi” mot revolutionen. Det var inte hans fel att han från början blev missförstådd av såväl andra som sig själv och att han inte uppfyllde de aldrig berättigade förhoppningarna.

I ”Philosophie de la misère” framträder alla bristerna i hans framställningssätt väldigt tydligt i kontrast till ”Qu'est-ce que la propriéte?”. Stilen är ofta vad fransmännen kallas ampoulé [svulstig]. Högtravande, spekulativ rotvälska som ska förefalla tysk-filosofisk träder in där hans galliska förståndsskärpa går ut. Han har en ton som är både påträngande och självgod, med ständiga longörer och vedervärdiga utsmyckningar med ”vetenskap” som får det att ringa i öronen på en. Istället för den verkliga värme som återfinns i den första boken deklamerar han här sig fram till en flygande hetta. Därtill den tafatta och osäkra lärdomen hos en autodidakt vars naturligt framvuxna stolthet över ett originellt eget tänkande redan brutits, och som i egenskap av uppkomling inom vetenskapen behöver bete sig som en viktigpetter med det han inte är och inte har.

Med småborgarens sinnelag angriper han en man som Cabet, som förtjänar respekt för sin praktiska ställning gentemot det franska proletariatet. Han gör det oanständigt brutalt, varken skarpt eller djupt eller ens korrekt. Däremot uppträder han anständigt till exempel gentemot Dunoyer (förvisso ”statsråd”), fastän dennes betydelse bestod i att han i tre tjocka band med ett komiskt allvar predikade den rigorösa hållningen som Helvétius karaktäriserade som: ”On veut que les malheureux soient parfaits”. [Man vill att de olyckliga ska vara perfekta.]

Februarirevolutionen kom olägligt för Proudhon som bara några veckor tidigare oomkullrunkeligen bevisat att ”revolutionernas epok är över”. Hans uppträdande i nationalförsamlingen, trots att han där visade sig sakna varje insikt i de aktuella förhållandena, förtjänar ändå beröm. Efter juniupproret var det en akt av stod mod. Det hade dessutom den gynnsamma följden att herr Thiers i sitt tal mot Proudhons förslag, som senare publicerades som en särskild skift, bevisade för hela Europa vilken småbarnskatekespedestal denne andlige hörnpelare för den franska bourgeoisien stod på. Gentemot herr Thiers svällde Proudhon upp till en jätte från tiden före syndafloden.

Proudhons upptäckt av ”crédit gratiut” [räntefri kredit] och den på denna baserade ”Folkbanken” (banque du peuple) var hans sista ekonomiska ”gärningar”. I min skrift ”Till kritiken av den politiska ekonomin”, häfte 1, Berlin 1859 [MEW 13:64-69] finner man bevis för att det teoretiska fundamentet för hans åsikt var ett missförstånd av de första elementen i den borgerliga ”politiska ekonomin”, nämligen förhållandet mellan varor och pengar. Den praktiska överbyggnaden var en reproduktion av betydligt äldre och bättre utarbetade planer. Det råder inget tvivel om att kreditväsendet, till exempel så som det under början av 1700-talet och senare åter under 1800-talet i England tjänade till att flytta förmögenheten från en klass till en annan, under bestämda ekonomiska och politiska omständigheter kan snabba på den arbetande klassens befrielse. Detta är självklart och inget som någon tvivlar på. Men att betrakta det räntebärande kapitalet som kapitalets huvudform, och genom en speciell användning av kreditväsendet nämligen det föregivna avskaffandet av räntan, göra detta till samhällsomvandlingens bas är en rakt igenom kälkborgerlig fantasi. Man hittar därför denna fantasi mest utvecklad redan hos de ekonomiska talesmännen för det engelska småborgerskapet under 1600-talet. Proudhons kritik mot Bastiat (1850) med avseende på det räntebärande kapitalet står långt under nivån i ”Philosophie de la misère”. Han lyckas med konststycket att till och med bli slagen av Bastiat och brister ut i ett burleskt grin när han får stryk av sin motståndare.

För några år sedan skrev Proudhon en prisbelönad text – jag tror på uppdrag av regeringen i Lausanne – om ”skatterna”. Här försvinner det sista spåret av genialitet. Det blir inte kvar något annat än petit bourgeois tout pur. [småborgare av renaste vatten]

Vad gäller Proudhons politiska och filosofiska skrifter så visar sig i dem alla samma motsägelsefulla, splittrade karaktär som i de ekonomiska arbetena. De har enbart lokalt franskt värde. Hans angrepp på religionen, kyrkan osv. hade dock stora förtjänster under en tid då de franska socialisterna ansåg att deras religiositet var överlägsen 1700-talets borgerliga voltairianism eller 1800-talets tyska gudlöshet. När Peter den store slog ner det ryska barbariet med barbari så gjorde Proudhon sitt bästa att smula sönder det franska fraserimakandet med fraser.

Hans skrift om ”Coup d'état” är inte bara dålig, utan nedrig om än nedrig på ett för den småborgerliga ståndpunkten passande sätt. Han koketterar med L. Bonaparte och gör denne i praktiken aptitlig för de franska arbetarna. I sin sista skrift mot Polen bedriver han, till tsarens ära, en rent utvecklingstörd [kretinarig] cynism.

Man har ofta jämfört Proudhon med Rousseau. Inget kunde vara mer felaktigt. Han liknar snarare Nicolas Linguet, vars ”Théorie des loix civiles” för övrigt är en mycket genial bok.

Proudhon drogs av naturen till dialektiken. Men då han aldrig begrep den riktigt vetenskapliga dialektiken lyckades han bara bli en sofist. Faktum är att detta hängde samman med hans småborgerliga ståndpunkt. Småborgare är liksom historieskrivaren Raumer sammansatt av å ena sidan och å andra sidan. Så i sina ekonomiska intressen, och därför i politik, sina religiösa, vetenskapliga och konstnärliga åskådningar. Så i sin moral, så in everything. Han är den levande motsägelsen. Är han också, som Proudhon, en man rik i anden, så lär han sig leka med sina motsägelser. Allt efter omständigheterna utarbetar han uppseendeväckande, bullrande, ibland skandalösa ibland briljanta paradoxer. Vetenskapligt charlataneri och politiskt kappvänderi går inte att skilja från en sådan ståndpunkt. Kvar blir subjektets fåfänga, och det frågar sig som vid all fåfänga bara om framgången i ögonblicket, om dagens sensation. Så slocknar med nödvändighet den enkla sedliga måttfullheten som till exempel hos en Rousseau håller varje skenkompromiss med den bestående makten på avstånd.

Kanske kommer eftervärlden karaktärisera fransoseriets senaste fas som att Louis Bonaparte var dess Napoleon och Proudhon dess Voltaire.

Ni måste själv ta på er ansvaret för att ni så snart efter mannens död lade bördan att vara hans dödsdomare på mig.

Er helt tillgivne Karl Marx.

Revolutionsåren och Neue Rheinische Zeitung

1846 bodde Marx och Engels i Bryssel efter att Marx blivit utvisad ur Frankrike. De skriver på artiklar i det som posthumt skulle utges som ”Den tyska ideologin” och är aktiva i politiska sammanhang i Belgien. Engels, som inte är persona non grata i Frankrike, flyttar efter ett tag till Paris.

Pierre-Joseph Proudhon var en ledande socialistisk tänkare i Frankrike. Fram tills nu hade Marx och Engels inte haft anledning att kritisera honom särskilt hårt, men det blev efterhand tydligare att deras politiska åskådningar inte var förenliga. I september 1846 kritiserar Engels för första gången i ett brev till Marx Pruodhons ”småborgerliga” uppfattningar. I december kritiserar även Marx Proudhon, denna gång i ett brev till den ryske litteraturkritikern Annenkov. Kritiken mot Proudhon skulle bli ett av Marx' huvudprojekt under första halvan av 1847 då han skriver ”Eländets filosofi”, en tämligen aggressiv kritik mot Proudhon.

I samma veva går Marx och Engels med i ”De rättfärdigas förbund”, som strax därefter byter namn till ”Kommunisternas förbund”. Förbundet har sitt säte i England, men Marx och Engels lyckas vinna det för sina åsikter och får i uppdrag att skriva dess manifest, något som resulterar i ”Det kommunistiska partiets manifest”, skrivet i slutet av 1847. Ungefär samtidigt håller Marx de föredrag för den tyska arbetarföreningen i Bryssel som ett och ett halvt år senare skulle tryckas som en serie ledarartiklar i Neue Rheinische Zeitung och som gått till historien som ”Lönarbete och kapital”.

Den femte mars 1848 får Marx med kort varsel reda på att han inte längre är välkommen att stanna i Belgien. Tillsammans med sin familj måste han åter söka ett nytt hem. Tur i oturen är att 1848 års revolution brutit ut i Frankrike. Under de nya förhållandena kan Marx återvända till Paris. Han engagerar sig omedelbart politiskt där och deltar förutom i Kommunisternas förbunds verksamhet i stora möten för tyska arbetare i Paris. Även i Wien och Berlin utbryter revolution. Några av Marx' medstridande (exv. Karl Schapper) får för sig att det vore en bra idé att beväpna tyska arbetare i Frankrike och låta dem gå mot den tyska gränsen. Marx är emot och bryter med Schapper. Dock ställs det upp några trupper på fransk jord som förutsägbart blir slagna så fort de kommer in i Tyskland.

Marx planerar istället att återvända till Tyskland och starta en ny tidning. Det är oklart var han ska slå sig ner, och han funderar på att åka till Berlin, men det blir istället Köln, där han verkat som tidningsman tidigare. Som en fortsättning av den förbjudna ”Rheinische Zeitung” bildas ”Neue Rheinische Zeitung”. I mitten av april är Marx i Köln och en och en halv månad senare utkommer den nya tidningens första nummer. På grund av preussisk lagstiftning kunde man inte starta tidningen i form av ett aktiebolag, utan fick grunda ett kommanditbolag istället. Jag vet inte riktigt vari skillnaden består, men det resulterade i alla fall i att Marx tog en stor ekonomisk risk och att han förlorade de pengar han hade kvar. Från denna tid skulle Marx förbli fattig, även om man med fog kan hävda att det till stor del var hans eget fel. Marx var inte den som klippte sig och skaffade ett jobb hur som helst. Även om han faktiskt rakade av sig skägget före sin död.

Neue Rheinische Zeitung utkom som en sjudagars dagstidning till en början, innan tryckare och sättare fick i genom att de skulle ha en ledig dag i veckan. Efter det utkom tidningen med sex nummer i veckan fram till 19 maj 1849 (med uppehåll hösten 1848 p g a de politiska oroligheterna). Upplagan låg mellan 5000 och 6000 vilket gjorde den till Kölns näst största tidning. Lokalkonkurrenten ”Kölnische Zeitung” hade vid samma tid en upplaga på mellan 9000 och 16000. Så Neue Rheinische Zeitung var inte någon jättestor tidning, men absolut inte heller något obskyrt blad för de närmast invigda. Tidningen hade spridning utanför Rhenlandet och var inte så mycket en kölnsk lokalavis som ett organ för den demokratiska oppositionen i Tyskland.

Under det påtvingade höstuppehållet 1848 stannade Marx kvar i Köln, men Engels åkte tillbaka till Paris. När tidningen sedan åter kunde ges ut skrev Marx till Engels att omedelbart komma tillbaka. Det är nu som Engels tar sin berömda vandring genom Frankrike och Schweiz. Istället för att genast ställa sig i revolutionens tjänst vandrar han vägarna fram i en alldeles lagom takt och får tillfälle att dricka de lokala vinerna och titta på de lokala kvinnorna.

Marx var tidningens chefredaktör. De andra medlemmarna i redaktionen var alla medlemmar i Kommunisternas förbund. Eftersom de allra flesta artiklarna i tidningen saknar signatur är det svårt att säga vem som författat vad. Det har suttit nördar och försökt gissa alternativt veta vem som skrivit vad, och nu för tiden finns ganska stor konsensus kring vilka texter Marx respektive Engels har skrivit. Exempelvis kan man anta att alla artiklar som bygger på någon dansk källa skrivits av Engels, eftersom han var den ende i redaktionen som förstod detta grötiga tungomål. Tidningen hade förutom sin redaktion ett stort antar korrespondenter runt om i Tyskland, kanske runt 70 stycken.

Neue Rheinische Zeitung verkade alltså under revolutionsåren 1848-49 och dess politiska inriktning kom förstås att bestämmas av detta. Mycket av materialet i tidningen handlade om de politiska omvälvningarna, inte minst kritiserades bristen på konsekvens hos de nyvalda parlamenten i Frankfurt och Berlin. Engels har senare beskrivit tidningens politiska program som bestående av två huvudpunkter: en enda, odelbar tysk republik samt anfallskrig mot Ryssland. Den förra punkten var en kritik mot de republikaner som ville se en federativ författning liknande den i Schweiz. Den senare punkten får förstås dels genom att Marx och Engels betraktade Tsarryssland som den europeiska reaktionens viktigaste stöttepelare, dels genom deras syn på nationalitetsfrågan.

Europa bestod under 1800-talets mitt av ett antal multinationella imperier (Ryssland, Osmanska riket, det habsburgska Österrike (som efter 1848 skulle bli Österrike-Ungern) och Storbritannien (inklusive Irland), ett antal nationalstater samt i det som senare skulle enas som Tyskland och Italien av ett stort antal småstater. Marx och Engels menade att det var dags att skapa enhetliga nationalstater, och de stödde Polens, Ungerns, Tysklands, Italiens och senare även Irlands kamp för enhet och självständighet. Men de menade inte att vilken liten folkgrupp som helst skulle ha rätt att att bilda nationalstat. Frågan var alltid underställd överväganden kring vad som gynnade demokratin i stort. Exempelvis var de vid denna tid negativt inställda till att de mindre slaviska folken (till exempel tjeckerna) skulle få nationell självständighet. Dessa nationer sågs som reaktionära och de skulle kunna bli ett stöd åt Ryssland. Dessutom trodde Marx och Engels att många mindre folk skulle gå under och assimilera sig med de större folken, så som skett med de skottska gälerna eller med bretagnarna i Frankrike.

Marx och Engels trodde redan 1848 att den proletära revolutionen stod vid dörren. Det var bara en tidsfråga innan arbetarklassen skulle bli tillräckligt mogen för att kunna ta den politiska makten. Men innan de hade en realistisk chans att vinna borde arbetarrörelsen istället stödja borgarklassens kamp mot monarkin. Detta var en tanke som Engels utvecklat i några artiklar 1845-47 och som skulle komma att spela en stor roll i arbetarrörelsens fortsätta kamp för politiska rättigheter.

När 1848-49 års revolutioner slutligen nedkämpats blev det dags för Marx att flytta på nytt. Han hade tidigare avsagt sig till preussiska medborgarskap och kunde därför utvisas ut landet. Efter en kortare vistelse i Paris varifrån han också blev förvisad kom han sedan att bo och verka från London resten av sitt liv. Han skulle visserligen besöka Tyskland flera gånger senare, inte minst som badgäst i Karlsbad där hans hustru Jenny ibland skrev artiklar åt den lokala badtidningen, men aldrig mer bosätta sig utanför London.

Den tyska ideologin – boken som inte finns

Band 3 av Marx-Engels-Werke ägnas nästan helt och hållet åt ett manuskript som givits titeln ”Die deutsche Ideologie. Kritik der neuesten deutschen Philosophie in ihren Repräsentanten Feuerbach, B. Bauer und Stirner, und des deutschen Sozialismus in seinen verschiedenen Propheten”, alltså ”Den tyska ideologin. Kritik av den nyaste tyska filosofin i dess representanter Feuerbach, B. Bauer och Stirner, samt av den tyska socialismen i dess olika profeter”, gemenligen kallad ”Tyska ideologin”. Problemet är bara att någon sådant sammanhållet manuskript inte finns. Det rör sig om en kompilation av ett antal olika texter som skrivits av Marx och Engels under åren 1845-47. I arbetet med att göra manuskripten till en någorlunda enhetlig skrift har utgivarna tagit sig en hel del friheter. Först år 2017 publicerades texterna i Marx-Engels-Gesamtausgabe i versioner som ligger närmare originalen. Jag säger närmare eftersom det inte går att publicera manuskripten helt och hållet i deras originalform. Det rör sig om ett helt gäng olika anteckningshäften, varav somliga skadade rent fysiskt, där viss oreda råder och där man inte alltid med säkerhet kan säga i vilken ordning de är skrivna eller i vilken ordning de rent logiskt passar in i en högst eventuell enhet.

Bakgrunden är att Marx och Engels (tillsammans med Moses Heß som de tydligen var på talande fot med just då) planerade att ge ut en kvartalstidskrift. Det första numret skulle ägnas åt en kritik av unghegelianerna, det andra numret åt den s. k. sanna socialismen. De tre vännerna ägnade en hel del möda åt att hitta en lämplig förläggare i Tyskland. Vissa kontakter knöts, och eventuellt slöts även ett muntligt kontrakt med en förläggare, vilket denne senare dock förnekade. I april 1846 hade man kommit så långt i arbetet att kapitlet om Max Stirner kunde smugglas in i Tyskland. I maj hade man ännu fler texter klara i tryckfärdigt skick, och smugglade även dessa till Tyskland (eller Preussen för att vara noga). De tilltänkta förläggarna drog sig dock ur.

Det känns som om Marx och de andra överskattade möjligheterna att ge ut en radikal tidskrift i Tyskland, precis som de överskattat möjligheterna för de tysk-franska årsböckerna tidigare. Den politiska konjunkturen var inte särskilt gynnsam under dessa år, något som skulle förändras kraftigt under revolutionsåren 1848-49.

När planerna på en tidskrift lades ner arbetade Marx och Engels istället enligt en plan på att ge ut sina texter som två böcker. De blev i samma veva ovänner med Heß, så han var ute ut bilden. Det enda märkliga med denna konflikt var att det verkar som om Engels var den som blev mest sur på Heß. Annars var det Marx som var snubben som hamnade i livslånga konflikter med folk. Marx och Heß skulle t o m komma att samarbeta lite grann i framtiden.

Sista kända försöket att publicera boken eller böckerna (det är en smula oklart om det i detta läge handlade om en eller två böcker) ägde rum i juli 1847. Det är också nu som Marx för första och enda gången kallar boken ”Tyska ideologin”. Efter det verkar det som de båda gav upp. Dessutom skulle ju 1848 föra med sig en europeisk revolution där de båda skulle bli mycket aktiva som redaktörer och journalister. Men det är en berättelse för nästa blogginlägg.

Marx skriver om sitt och Engels arbete i det berömda förordet till ”Till kritiken av den politiska ekonomin”.

”Manuskriptet, två digra oktavband, hade för länge sedan anlänt till sin förlagsort i Westfalen, då vi fick underrättelsen om att ändrade omständigheter omöjliggjorde tryckningen. Vi överlämnade manuskriptet åt råttornas gnagande kritik och det desto hellre som vi nått vårt viktigaste syfte - att reda ut begreppen för oss själva. ”

Sedan föll texterna i glömska. Engels fick dem efter Marx död 1883 och gjorde vissa anteckningar i dem. Han kan ha haft dem till hands när han skrev ”Familjens, statens och privategendomens ursprung” samt ”Ludwig Feuerbach och den klassiska tyska filosofins slut”. Efter Engels död har åtminstone August Bebel, Eduard Bernstein och Franz Mehring tittat på dem. Samt bringat viss oordning tydligen. Det rörde sig ju om ett helt gäng anteckningsböcker och det var väl lätt hänt att de hamnade i oordning.

1932 gavs ”Den tyska ideologin” ut i såväl Tyskland som Sovjetunionen, dock i olika versioner. De politiska konjunkturerna hade blivit sådana att man inte hur som helst kunde presentera Marx och Engels skrifter, utan de försågs med ett förord i enlighet med tidens stalinistiska ideologi. Man betonade textens enhetlighet och gav dessutom kritiken mot Feuerbach det främsta utrymmet, något som inte med nödvändighet motsvarade Marx och Engels intentioner. I samma anda publicerades texten i Marx-Engels-Werke 1958. Men redan på 1960-talet uppstod en debatt kring hur texten skulle förstås och om de befintliga kompilationerna var rimliga. Redan under början av 1970-talet påbörjades arbetet med att ge ut texterna i en form som mer motsvarade originalen. Det visade sig dock vara ett mycket komplicerat arbete. Det dröjde ända till 2017 innan Marx-Engels-Gesamtausgabe publicerade texten i en ordentlig källkritisk form.

Detta om uppkomsthistorien och texternas fortsatta liv. Men vad handlar de om?

Marx och Engels skriver i en polemisk situation. De begår kritik mot diverse samtida radikala tänkare, men formulerar i sin kritik även sina egna åsikter. Utgångspunkten är inte som 1900-talets utgivare hävdat kritiken mot Feuerbach, utan snarare mot Bauer och Stirner. Tvärtom tvekade de båda om de skulle kritisera Feuerbach. Han sågs som den främste tänkaren bland tidens intellektuella radikaler och hade dessutom nyligen bekänt sig till kommunismen.

Så här sammanfattas skriften i tyskspråkiga wikipedia. (Översättningen huvudsakligen gjort med wikipedias översättningsverktyg, därav det något haltande språket.)

”I Die Deutsche Ideologie etablerar författarna ett samband mellan människors livsvillkor och deras tankar. I synnerhet är tankarna hos människor från en viss epok, region och social position om moral, etiska begrepp, skönhetsideal etc. alltid en återspegling av de specifika levnadsvillkoren för denna epok, region och samhällsklass (och skikt etc.). ). Enkelt uttryckt kan man säga: Medvetandet bestämmer inte livet, utan livet bestämmer medvetandet. De olika livsvillkoren i en viss epok och region återspeglas i en hierarkisk ordning av de olika klasserna . Tankarna hos medlemmarna i alla klasser fungerar här för att säkerställa styret av den klass som drar mest nytta av respektive social struktur. De dominerande tankarna är alltid de styrandes tankar. Den härskande klassens intressen framställs som de som skenbart är gemensamma för alla samhällsmedlemmar. Marx och Engels hänvisar till idéer som tjänar den härskande klassens intressen och som framställs som de enda giltiga som ideologi . Ideologi kan avslöjas genom kritik, men elimineras endast genom revolutionär praktik ("omvälvande praktik", som Marx skrev i den tredje tesen om Feuerbach ) genom att förändra de materiella förhållandena. Den tyska ideologin markerar gränsen mellan den så kallade tidiga och den mogna Marx, dvs hans lösgörande från Feuerbachs humanistiska materialism. Den innehåller, som Engels skrev, den första formuleringen av Marx "stora teori", den historiska materialismen.”

Dessutom börjar idén ta form att borgarklassens revolution måste föregå arbetarklassens. Detta skulle få konsekvenser under 1848-49 års revolutioner då Marx och Engels visserligen hoppades på att arbetarklassen skulle mogna och få förmågan att ta makten, men under tiden skulle arbetarrörelsen stödja bourgeoisins kamp mot kungahus, byråkrati och feodala kvarlevor.

Marx och Engels blir kompisar och skriver en bok

I slutet av augusti 1844 träffas Marx och Engels i Paris och inleder sin livslånga vänskap. De hade träffats som hastigast i Köln tidigare, men först nu börjar de sin bromance. Engels var två år yngre, men minst lika etablerad som Marx. Han hade arbetat på sin pappas firma i Manchester (liksom i Barmen, Bremen och Italien) och hade en helt annan inblick i den moderna industrikapitalismens värld än Marx och de filosofer som denne umgåtts med tidigare.

De skriver ”Den heliga familjen eller Kritik av den kritiska kritiken. Mot Bruno Bauer & c:o” i ett för den senare Marx ovanligt högt tempo. Redan i januari 1845 är den mer än 200-sidiga boken färdig och i februari har den gått i tryck. Bruno Bauer hade varit Marx närmaste vän under berlintiden, men sådant hindrade inte Marx när han gav sig i kast med filosofisk kritik. Jag har inte läst boken själv, jag har ju en smula svårt för att förstå den unge Marx, men den lär kritisera Bauer med flera unghegelianer och ta ställning för Feuerbachs filosofi. Det ska dock betonas att Marx och Engels var inne i en period av snabb teoretisk utveckling. Redan någon gång under våren 1845 skriver Marx sina elva teser om Feuerbach där han tar avstånd från denne.

Engels skriver under ungefär samma period sin ”Den arbetande klassens läge i England”.

Redan hösten 1845 påbörjar Marx och Engels nya projekt, i första hand det som blivit känt som Den tyska ideologin. Mer om denna nästa gång.

Bakgrunden till De ekonomisk-filosofiska manuskripten

Tidningen ”Vorwärts!” (”Framåt!”) var en tyskspråkig publikation som utkom i Paris två gånger i veckan sedan januari 1844. Den var i huvudsak opolitisk och skulle enligt sin egen programförklaring ”inte tillhöra något politiskt, kyrkligt, filosofiskt eller litterärt parti”. Man kunde rikta viss kritik mot bristen på pressfrihet i de tyska staterna, men i princip stödde man den monarkiska ordningen i Preussen. ”Deutsch-Französische Jahrbücher” hade man kritiserat p g a dess brist på ”fosterländskt sinnelag”. Paradoxalt nog ledde kritiken av Ruges och Marx projekt till att anhängare av såväl Ruge som Marx fick möjlighet att publicera svar i tidningen som därmed öppnades för deras åsikter. Karl Ludwig Bernays som arbetat som kontorschef på Deutsch-Französische Jahrbücher (tydligen var det en befattning som tidningen hade råd med) blev från juni 1844 redaktör för Vorwärts!. Marx sysslade under samma period med sina politisk-ekonomiska manuskript, men skrev i augusti sin första artikel för Vorwärts!, ”Kungen av Preussen och socialreformen”. Marx blev även medlem av tidningens redaktionskommitté inom vilken häftiga diskussioner ägde rum och där de socialistiska och kommunistiska idéerna började få överhanden över de rent humanistiska. I juni ägde dessutom det berömda vävarupproret rum i Schlesien. Tidningens analys av händelserna pekade mot en kritik av kapitalismen där privategendomens upphävande genom proletariatet sågs som den historiskt nödvändiga utvecklingen. Därmed hade tidningen definitivt blivit kommunistisk.

Tidningens nya revolutionära innehåll var naturligtvis något som retade myndigheterna. Den franska regeringen ville inte gå så långt som till att förbjuda den, men redaktör Bernays dömdes till böter på 300 francs samt två månaders fängelse för brott mot gällande presslagstiftning. Tidningen hade nämligen redigerats som en politisk journal utan att ha erlagt det borgensbelopp som krävdes för att få göra något sådant. Redaktionens motdrag var att göra tidningen till en månadstidning vilket inte skulle kräva någon borgenssumma. Men det hjälpte inte. Den franska staten beslöt att utvisa Marx, Bernays, Börnstein och lite senare även Ruge. Av dessa var det dock bara Marx som verkligen tvingades lämna landet, något som han gjorde 1 februari 1845. Hans nya boplats blev det belgiska Bryssel.

Så. Nu när vi är klara med bakgrunden kan vi äntligen gå in på arbetet med de ekonomisk-filosofiska manuskripten. Manuskripten är tre till antalet. Det första häftet består av en tämligen sammanhållen men ofullständig framställning. Av häfte II är enbart sida XL till XLIII bevarande. (Jag har ingen aning om varför utgivarna av MEGA envisas med att använda romerska siffror, men jag antar att de har någon smart poäng med det. Kanske såg Marx originalpaginering ut på det sättet.) Häfte III består av tre tillägg till några av de sidor ur häfte II som inte är bevarade. I MEGA väljer man att publicera manuskripten i två olika versioner, en som motsvarar textens kronologiska tillkomst, en som motsvarar dess logiska struktur.

Att Marx började ägna sig åt ekonomi var ett resultat av hans analys av de politiska förhållandena i Preussen. I förordet till ”Till kritiken av den politiska ekonomin” (1859) skriver han själv om sin utveckling: ”Under åren 1842-43 kom jag som redaktör för 'Rheinische Zeitung' för första gången i den kinkiga situationen att tvingas uttala mig om s. k. materiella intressen. […] [D]ebatter om frihandel och skyddstullar gav mig de första anledningarna att sysselsätta mig med ekonomiska frågor. […] Det första arbete jag tog itu med för att lösa de tvivel, som bestormade mig, var en kritisk revidering av den hegelska rättsfilosofin. […] Min undersökning ledde mig fram till den slutsatsen, att rättsförhållandena liksom statsformerna varken kan förstås ut sig själva eller ur den s. k. allmänna utvecklingen av det mänskliga tänkandet, utan tvärtom har sin rot i de materiella levnadsförhållanden[a].”

Marx hade redan kring 1842 börjat få upp ögonen för de franska s. k. utopiska socialisterna, främst Saint-Simon och Fourier. Det tycks vara en smula oklart i vilken utsträckning han läst dem, men han var i alla fall bekant med grunddragen i deras tänkande. Vi vet att han började sitt mer systematiska studium av nationalekonomin (en term som han själv använde vid tiden) med Says ”Traité d'économie politique”. Senare skulle Marx anse honom vara en vulgärekonom som inte nådde upp till Smiths eller Ricardos nivå. Marx läste även Smiths ”Nationernas välstånd” (i fransk översättning eftersom han ännu inte kunde läsa på engelska). Efter att ha läst klart ”Nationernas välstånd” började Marx nedtecknandet i häfte I. Och, ja, det är kul att det funnits och fortfarande finns människor som får betalt för att rota i Marx anteckningsblock och hitta ledtrådar kring i vilken ordning Marx har klottrat ner sina nästan oläsliga kråkfötter. Tydligen är det fastslaget att anteckningarna om Smiths bok skrevs strax innan häfte I.

Marx manuskript är indelat i tre spalter: ”arbetslön”, ”kapitalvinst” och ”jordränta”. Dessa tre kategorier motsvarar de tre klasserna arbetare, kapitalister och jordägare. Därmed fanns någon form av grundläggande begreppsapparat för att analysera moderna klassamhället. Marx utgick i huvudsak från Smiths kategorier och försökte kritisera dem inifrån. Samtidigt hade han redan tidigare kommit till slutsatsen att privategendomen måste upphävas, och därmed hade han även ett kritiskt utifrånperspektiv på Smiths teorier. Något förenklat kan man väl säga att Marx i viss mån accepterade Smiths analys av ekonomin, men att han själv inte nöjde sig med att förklara hur ekonomin fungerade utan han ville även analysera och kritisera ekonomins grundvalar, dvs. hela det kapitalistiska systemet.

Någon gång före nedskrivandet av det nästan helt försvunna häfte II verkar Marx ha läst John Ramsay McColloch och Guillaume Prevost. Den förstnämnde ses som en ledare i den ricardianska skolan, den senare är så obskyr att han inte ens har en wikipediasida på franska. Hur som helst verkar det som om Marx närmat sig den ricardianska skolan via dessa namn, och att han ännu inte läst Ricardos egna texter. Marx läste även vid denna tid Engels text ”Utkast till en kritik av nationalekonomin”. Denna text hade ju publicerats i Deutsch-Französische Jahrbücher, så rimligtvis hade Marx läst den redan när den publicerades, men nu skriver han även ned anteckningar, så vi får väl anta att han först nu tar itu med texten på allvar.

Häfte III skrevs av allt att döma under augusti 1844, dvs. strax före Marx och Engels hade sitt berömda möte.

Men varför skrev Marx dessa manuskript? Var de bara ett sätt för honom att formulera sina tankar eller hade han som avsikt att publicera dem? Det är lite oklart. Under slutet av augusti inledde Marx och Engels sin livslånga vänskap. Marx hade blivit far för första gången i maj när dottern Jenny föddes. (Det var inte helt ovanligt på den tiden att man döpte sina barn efter föräldrarna. Jenny Marx var således mor till Jenny Marx. Inget konstigt med det.) Jenny sr och Jenny jr åkte till Trier och tillbringade sommaren med Jennys sr:s mor. Inte heller det var något konstigt. Marx som nybliven far ansågs inte behöva tillbringa någon tid med sitt alldeles färska barn. Detta gjorde att han kunde ägna all sin tid åt sitt skrivande och åt att hänga med Engels. Deras möte ledde till en mycket produktiv tid där de under hösten skrev Den heliga familjen. I samma veva tänkte sig Marx också skriva en kritik av politiken och nationalekonomin. Troligen var det där som de ekonomisk-filosofiska manuskripten skulle komma till användning. Ett avtal slöts med en förläggare, men det blev inget av de planerna.

Marx fortsatte sitt studium av den brittiska nationalekonomin och läste Ricardo och James Mill (i fransk översättning). Enligt det häfte som finns bevarat framgår att Marx utvecklade sin egen syn på ekonomin och tog upp andra perspektiv än tidigare. Kanske var det detta som gjorde att de ekonomisk-filosofiska manuskripten inte kunde användas. Marx hade helt enkelt gått vidare i sin teoretiska utveckling. Istället kom de att ligga opublicerade fram till 1932 då de blev tryckta i den första Marx-Engels-Gesamtausgabe.

Marx och Deutsch-Französische Jahrbücher 1843-44

Källa: Marx-Engels-Gesamtausgabe, Abt I, Band 2, ”Werke. Artikel. Entwürfe. März 1843 bis August 1844”, Apparat (Berlin/DDR 1982)

20 januari 1843 fattade de preussiska myndigheterna beslut om att ”Rheinische Zeitung” skulle förbjudas från och med första april. Det blev dags för Marx att hitta andra vägar att fortsätta sin publicistiska verksamhet. Ett alternativ var att flytta till Schweiz och ge ut en månadstidskrift därifrån. Ruges ”Deutsche Jahrbücher” hade blivit förbjuden i Sachsen, så de båda herrarna fann det naturligt att samarbeta kring ett nytt projekt. Dock minskade toleransen för oppositionella tidningar även i Schweiz, så nästa plan var att istället försöka ge ut något från det franska Strassbourg. Planen på ett tyskt-franskt projekt väcktes. Marx hade under de senaste två åren distanserat sig från Bruno Bauers idéer om ”självmedvetandets filosofi” och istället närmat sig Feuerbachs materialism. Feuerbach hade en idé om att filosofin skulle basera sig på såväl tänkande som åskådning (Denken und Anschauung). I ett mer en vanligt flummigt resonemang förknippade han Tyskland med tänkande och skolastisk flegmatism, och Frankrike med åskådning och sangvinsk sensualism. Säga vad man vill om det resonemanget, men det gav i alla fall Marx ett skäl att fundera kring ett tysk-franskt samarbete och idén till ”Deutsch-Französische Jahrbücher” började gro. (Det ska väl i ärlighetens namn sägas att Feuerbachs idéer kanske inte var den främsta anledningen till de tysk-franska årsböckerna, men de gav åtminstone en liten smula ideologisk grund till projektet.) En viktigare anledning var, förutom det rent praktiska skälet att Tyskland började stängas för Marx, att Marx hade började intressera sig för det franska politiska tänkandet, inte minst de s k utopiska socialisterna.

Finansieringen av projektet var tänkt att ske genom utgivande av aktier. Man tänkte sig aktier för 50 taler stycket, vilket var mycket pengar. Enbart de förmögna skulle ha råd att stödja tidningen. När det gällde Rheinische Zeitung hade detta gått bra. Den tidningen hade haft ett stöd bland förmögna borgare i Köln med omnejd. Men konjunkturerna hade förändrats och intresset för radikala idéer hade mattats av i de kretsarna. Marx tendens att hysa en övertro till intresset för hans olika tidningsprojekt inleddes nu. När han bodde i London ett knappt decennium senare försökte han åter starta en tidning, men även då visade det sig överraskande svårt att få finansiering från människor i Tyskland.

Trots bristande finansiering beslöt sig Ruge och Marx att påbörja projektet med Deutsch-Französiche Jahrbücher. Efter visst dividerande flyttade båda till Paris istället för Strassbourg och flyttade tillsammans med sina fruar ihop med poeten Georg Herwegh och dennes hustru. Nu tillkom nästa problem. Poängen var ju att få med ett gäng franska skribenter i projektet, men folk som Proudhon och Louis Blanc var ointresserade. Marx betecknade fortfarande Proudhon som ”skarpsinnig”. Detta skulle inom några år förändras. Man fick i alla fall med sig ett gäng tyskar, Heinrich Heine, Moses Heß m fl, (men inte Feuerbach) samt en ryss vid namn Michail Bakunin. Bakunins och Marx vägar skulle senare skiljas åt, men när de stötte på varandra igen i Den första internationalen skulle de vara allt annat än såta vänner.

Marx betecknade sig vid tiden ännu inte som kommunist och hade ännu inte kommit fram till ståndpunkten att proletariatet utgjorde epokens viktigaste politiska kraft. Han hade börjat umgås med medlemmar i De rättfärdigas förbund, men förhåll sig ännu kritisk till dem. Marx utveckling gick dock snabbt under förberedandet av Deutsch-Französische Jahrbücher närmade han sig kommunismen.

I februari 1844 utkom tidningens första (och enda) utgåva i form av ett dubbelnummer. Marx bidrog med två texter: ”Om judefrågan” och ”Till kritiken av den hegelska rättsfilosofin. Inledning”. Även Engels ”Utkast till en kritik av nationalekonomin” ingick.

Mottagandet av tidskriften i Tyskland var blandat. 2500 exemplar sändes till Tyskland och den blev recenserad i flera tidningar, men intresset var nog inte fullt så stort som Marx hade hoppats. Feuerbach uttalade sig positivt, Bruno Bauer negativt. Dessutom reagerade den preussiska staten. Bokhandlare vågade inte sälja Deutsch-Französische Jahrbücher eftersom de var rädda för repressalier. Företaget riskerade konkurs. Dessutom hamnade Marx och Ruge på kollisionskurs. Det tycks råda viss oklarhet om varför, men i mars 1844 blev de ovänner och lyckades inte försonas. Troligen spelade såväl personliga som politiska orsaker in. En grundläggande skiljelinje var i alla fall Marx nyvunna idé om proletariatets historiska roll. När han och Ruge påbörjade sitt samarbete hade han ännu inte några sådana idéer.

Ruge fick lämna skeppet och istället fördes Heinrich Heine fram som förslag till ny redaktör. Det fanns texter att trycka och eventuellt en förläggare i Tyskland som var beredd att gå in med pengar. Men Heine tackade nej och projektet gick i graven. Istället började Marx kasta blickar mot tidskriften ”Vorwärts!”.

Marx utveckling fram till 1843

Jag tycker att det är lite fascinerande hur Marx (och Engels, fram till 1844 oberoende av varandra) gick från att vara fokuserad på den intellektuella kritiken av idéer till att bli fokuserad på ekonomiska frågor och senare även klasskampen. Hur kom det sig att han successivt under första hälften av 1840-talet lämnade idéernas värld och började intressera sig för utvecklingen inom den i Tyskland ännu begynnande industrialismen och kapitalismen?

Huvudsaklig källa till nedanstående text är Marx-Engels-Gesamtausgabe, Abteilung I, band 1, ”Artikel, literarische Versuche bis März 1843", Apparat (Berlin/DDR 1975).

Som sjuttonåring tar Marx studenten i augusti 1835. Han flyttar därefter till Bonn och börjar plugga juridik i ett år innan han lämnar för Berlin där han stannar till 1841 då han är klar med sin doktorsavhandling. I Berlin kom hans intresse (till sin pappas förtret) att mest kretsa kring filosofin och hans avhandling handlar om gamla grekiska filosofiska skolor, närmare bestämt skillnaden mellan den demokritiska och epikuréiska naturfilosofin.

1841 flyttar Marx till Bonn. Hans plan är att bli docent vid universitetet. Den närmaste vännen under berlintiden, Bruno Bauer, arbetar redan där. Men på grund av den preussiska regeringens tilltagande repression mot radikala tänkare blir det inget med de planerna. Istället börjar han tillsammans med Bauer skriva ett kritiskt arbete om Hegels filosofi, och redan nu börjar Marx det som senare ska bli en vana. Han kontaktar en förläggare och lovar att inkomma med ett manuskript inom kort, men på grund av diverse orsaker blir manuskriptet inte klart. Det är det första men långt ifrån det sista ofärdiga manuskriptet och brutna löftet till en förläggare.

1842 hör Marx av sig till Arnold Ruge, redaktör för tidskriften ”Deutsche Jahrbücher” (som trots namnet inte var en årsbok utan ett sex gånger i veckan utkommande blad). Det räknas som ett ledande organ för den något diffusa idéströmning om brukar kallas unghegelianism. Han lovar att skriva artiklar, men är som alltid dålig på att hålla deadlines. Och när han verkligen skriver är det istället censuren som lägger hinder i vägen. Men Ruge tycks ändå ha varit glad över Marx vilja att medverka. Han sågs definitivt som ett lovande namn.

1842 började Marx också arbeta för ”Rheinische Zeitung”. I maj trycks hans allra första journalistiska artikel som handlar om debatten om pressfrihet i det rhenska provinsparlamentet. ”Rheinische Zeitung” var en tidning med liberal profil som bland annat publicerade texter från unghegelianerna. Moses Heß var en av de som låg bakom tidningens grundande.

Det kan redan här konstateras att ett gäng personligheter dykt upp (Bauer, Ruge, Heß) som Marx under en tid samarbetade med men som han sedan kom att kritisera mycket hårt. Detta är också det en vana som skulle sitta i hela livet. Förutom sin hustru, Engels, Heinrich Heine och en handfull förtrogna ytterligare skulle Marx göra sig till ovän och häftig kritiker av de flesta av de personer som han samarbetade med.

Rheinische Zeitung var hyfsat framgångsrik och samlade en lång rad namnkunniga personer bland sina skribenter. Samtidigt var relationen till de preussiska myndigheterna ansträngd. Från myndighetshåll gjorde man först bedömningen att tidningen ändå inte skulle få något större genomslag, och om den ändå fick det kunde den vara en bra motvikt till den katolska Kölnische Zeitung. Den preussiska staten var ju inte överdrivet positiv gentemot papismen. Men efterhand när unghegelianerna fick mer utrymme i tidningen hårdnade censuren och kraven på att tidningen skulle förbjudas höjdes.

Under några månader vinner Marx en ledande ställning inom tidningsredaktionen. Han driver en demokratisk linje och motarbetar Bruno Bauer och hans anhängare inom gruppen ”De fria” som driver en idealistisk kritik mot det bestående. "Den sanna teorin måste klargöras och utvecklas inom ramarna för konkreta tillstånd och de bestående förhållandena." menar Marx i ett brev från september 1842. I sin roll som skribent kommer Marx i kontakt med ekonomiska och politiska frågor. Han skriver om vedstöldslagen där han kritiserar de gamla feodala idéerna och ställer sig på de fattigas sida. Även den begynnande arbetarrörelsen i England (chartismen) väcker hans intresse. Men mest energi får ändå läggas på kampen mot de preussiska censurförsöken.

I oktober blir Marx invald i redaktionen. Det går ganska bra för tidningen. Upplagan går upp till 3300 ex i januari 1843, en för tiden inte obetydlig storlek. Den räknas som Tysklands vid tiden mest citerade tidning. Men det innebär också att myndigheternas vilja att stoppa tidningen stärks. I mars 1843 hoppar Marx av och från den första april är tidningen förbjuden.

Liedmans urval ur "Grundrisse"

Det manuskript av Marx från 1857-58 som brukar kallas "Grundrisse" finns inte översatt i sin helhet till svenska. Det enda som finns är ett urval som Sven-Eric Liedman översatt samt ett avsnitt som översatts av Erik af Edholm. 2010 gav Tankekraft förlag ut en bok med såväl Liedmans som af Edholms översättningar. Irriterande nog angavs inga sidnummer där man kunde se varifrån i manuskriptet styckena var hämtade. Detta har jag ju avhjälpt med denna tabell där man kan jämföra Tankekrafts utgåva med den tidigare normerande utgåvan från Dietz Verlag från 1953, Marx-Engels-Werke band 42 samt den engelska översättningen från Penguin.

Liedman	Liedman 2010	Gr 1953	MEW 42	Penguin 1973
Inledning	43 – 68	5 – 31	19 – 45	82 – 111
1	71 – 74	73 – 77	89 – 93	156 – 159
2	75 – 78	79 – 82	94 – 98	161 – 165
3	78 – 80	88 – 90	103 – 105	171 – 173
4	80 – 82	137 – 139	152 – 154	225 – 228
5	85 – 93	152 – 162	166 – 176	241 – 250
6	93 – 95	168 – 170	182 – 183	257 – 258
7	95	175 – 176	188 – 189	264 – 265
8	95 – 102	177 – 184	190 – 199	266 – 273
9	102 – 105	187 – 190	201 – 205	276 – 279
10	105 – 114	192 – 202	207 – 216	281 – 295
11	114 – 116	202 – 203	216 – 218	295 – 296
12	116 – 117	203 – 204	218 – 219	295 – 297
13	117 – 123	205 – 211	219 – 225	297 – 304
14	123 – 129	211 – 218	225 – 232	304 – 311
15	129 – 132	228 – 232	242 – 245	322 – 326
16	132 – 134	244 – 247	257 – 259	339 – 341
17	134 – 140	264 – 270	276 – 282	359 – 364
18	140	304 – 305 not	314 – 315	401 – 402 not
19	140 – 143	311 – 314	321 – 324	407 – 410
20	143 – 147	321 – 325	331 – 338	419 – 423
21	147 – 148	347 – 348	356 – 358	443 – 444
22	148 – 149	353 – 354	362 – 363	449 – 450
23	149 – 154	354 – 359	363 – 369	450 – 456
24	155 – 157	360 – 362	369 – 371	456 – 458
25	157 – 169	363 – 374	371 – 383	459 – 471
26	169 – 170	413 – 415	421 – 422	514 – 515
27	170 – 172	426 – 428	433 – 436	527 – 530
28	172 – 175	438 – 440	445 – 447	539 – 542
29	175 – 181	479 – 484	487 – 492	584 – 590
30	181 – 187	497 – 504	505 – 511	604 – 610
31	187 – 190	504 – 508	511 – 515	610 – 614
32	191 – 194	542 – 545	549 – 552	649 – 652
33	194 – 203	582 – 592	590 – 600	690 – 704
34	203 – 206	592 – 594	600 – 602	704 – 706
35	206 – 210	594 – 599	602 – 607	706 – 711
36	210 – 211	599 – 600	607 – 608	711 – 712
37	211 – 213	715 -717	721 – 723	831 – 833
Om förkapitalistiska produktions- och egendomsformer	215 – 251	375 – 413	383 – 421	471 – 514