Kommunisternas Första maj i Göteborg 1928

Ur Väst-Svenska Kuriren 1928-05-02

Ståtlig kommunistisk uppmarsch

Över 3,000 demonstranter 1:sta maj i Göteborg
Vällyckade möten och god stämning i de olika stadsdelarna.

Redan kl: 1 började de olika förmötena. Vid Rantorget talade kamrat Bertil Jansson inför omkring 300 åhörare som med intresse åhörde vår kamrats utmärkta anförande, vilket formade sig till en kraftig maning att med uppmärksamhet följa de olika tidsföreteelserna och framför allt den hets som föres mot kommunisterna uti världen.
Därefter företogs avmarschen genom staden till Järntorgsgatan dit demonstrationståget anlände en stund före avmarschen till Heden.
Vid samma tid talade kamrat Bertil Burge inför omkring 500 personer på Kvillebäckens Torg vid vilken Tingstads arbetare samlats, varefter mötesdeltagarne, bland vilka befann sig Porslinsarbetarnes fackförening i teten, under musik och sång avmarscherade till samlingsplatsen på Järntorgsgatan. Vid denna talarstol erhölls en ganska stor kollekt.
Vid Kusttorget samlades arbetarne i Majorna varefter kamrat Ragnar Andersson höll ett kort anförande inför omkring 250 åhörare som med intresse åhörde talaren. Vid avmarschen anslöt sig de strejkande sockerbruksarbetarne till tåget varefter avmarschen skedde till samlingsplatsen.
Vidare hade arbetarne i de östra stadsdelarna samlats till möte i Olskrokstorget där kamrat Albert Johansson talade inför omkring 300 åhörare varefter antogs enhälligt en protest mot häktningarne av våra finska klasskamrater vilken skall tillsändas vitfinnarnes legation i Stockholm. Även här upptogs kollekt. Demonstranterna samlades därefter till avmarsch genom staden till Järntorgsgatan.
Slutligen var ett möte anordnat i Landala där kamrat Ernst Lundin talade inför omkring 300 personer som med stort intresse åhörde talarens anförande. God stämning var rådande även vid detta demonstrationsmöte. Även här antogs enhälligt en protest mot förföljelserna av våra kämpande finska kamrater.
1:sta maj kom med önskeväder. Redan tidigt märktes att något särskilt var i görningen. Vid trakterna kring Järntorget samlades massor av helgdagsklädda arbetare. De olika partiernas kommissionärer för blommor och tidningar etx. torde ha haft en god marknad för sina alster. Av vår demonstrationsblomma, röda nejlikan, utlämnades från kommunexpeditionen över 9,000 varav nästan alla torde blivit sålda. Framemot 2-tiden ställe demonstrationsdeltagarna upp på vanliga platser. Kommunisterna på Norra Allégatan och Järntorgsgatan samt angränsande gator, socialdemokraterna ställde upp på Första Långgatan, Linnégatan och Nya Kajen.

Ett polisförbjudet standar !

Bland kommunisternas talrika standar märktes ett som förbjudits av polisen. Detta förbud visar ännu en gång att det måste fattas en hel del i Göteborgs polislednings omdömesförmåga. Standaret bestod nämligen av en förstorning av den teckning som förut varit publicerad i denna tidning och som vi i nästa nummer ännu en gång återge. Teckningen visar kungafjäskaren Axel Dahlström i färd med att samla in pängar till Gustav den sistes 70-årsdag och har kommit till därför att denne borgardräng funnit med sin ställning som arbetarledare förenligt att underteckna en insamlingslista för kungen. Kan någon förnuftig människa finna någon reson i detta att en bild som återgivits offentligt i en tidning blir förbjuden att visas för allmänheten när den förstorats? Hela denna historia får man säkerligen förklara med att herr Dahlström har synnerligen varma beundrare inom Göteborgs omdömessvaga polisledning. Strax efter kl. 3 e. m. skedde avmarschen. I kommunisternas led deltogo ett flertal musikkårer samt två sångkörer. Under marschen till Heden avlöste den ena kampsången den andra, den kampvilja och stämning som vilade över vårt demonstrationståg bådar gott inför framtiden. Den sorgliga företeelse som så ofta påtalats, att stora massor, vars plats vore i ledet, kantade gatorna upprepades även i år. Gatkanternas antal – mäst kvinnor – torde kunna uppskattas till minst lika många som demonstranterna. I det socialdemokratiska tåget deltog något över 4,000 personer, därav 350 metallarbetare och 150 ungklubbister. Kommunisternas tåg räknade något över 3,000 deltagare, varav 300 pionjärer, 500 ungdomsklubbister och 1,300 metallarbetare. Vid mötena på Heden talade för kommunisterna Oscar Samulesson och K. Senander. Kamrat M. Andersson och Vera Tengberg talade för pionjärerna.
I ledet bars för kommunisterna 26 fanor och 22 standar.
[...]

Handlingsprogrammet från 1998

"Handlingsprogrammet" är ett program som antogs av Ung Vänsters riksting 1998. Det skapade en stor debatt inom förbundet, och när det väl var antaget bidrog det till att ganska kraftigt omforma Ung Vänster. Många av dem som var aktiva i Ung Vänster sent 90-tal och tidigt 00-tal kom att tänka i de banor som handlingsprogrammet anger. Många som inte var aktiva i ungdomsförbundet (jag tänker förstås främst på lite äldre medlemmar i Vänsterpartiet) kom att uppfatta detta som värsta formen av nyleninism. Jag tror att dokumentet fortfarande påverkar verksamheten inom Ung Vänster och Vänsterpartiet, även om det är 16 år sedan det antogs, och personligen tycker jag fortfarande att det är värt att läsas och beaktas.

Inledning

Ung Vänsters kamp för socialism och kvinnofrigörelse är kon­kret. Det har under en tid fattats ett program som inte bara är allmänpolitiskt, vad vi tycker, utan också tar sin utgångspunkt i vår verksamhet, vad ska vi göra? Det här programmet har tillkommit för att råda bot på detta. Vår förhoppning är att det kommer till användning i hela förbundet för att stärka verksamheten och öka vårt engagemang för ungdomens rätt och värdighet. Nu, under högerpolitikens och marknadsanpass­ningens tryck behövs ett aktivt och brett arbetande Ung Vänster mer än någonsin. Det är dags att starkare än tidigare lyfta fram vår kanske viktigaste uppgift. Att vara ett kämpande ungdomsförbund!

Ett kämpande förbund

Ung Vänster har utan tvekan växt sig starkare och bredare under de senaste åren. Studiearbetet fungerar väl och vi har många aktiva klubbar. Det är alltså dags att efter en mer defensiv period flytta fram positionerna. Följande kapitel handlar om hur detta ska gå till. Det kan vara svårt att nå upp till de ideal som målats upp i texten men det viktiga är att vi har verksamhet som utgår ifrån vår medlemsbas och vår politik. Vad vi vill göra med denna text är framförallt att sätta ett fing­er på vissa problem idag och peka på lösningar. Tillsammans ska vi ta ännu ett steg i kampen för socialism och kvinnofri­görelse!

Bredda - inte tunna ut

Trots våra framgångar kvarstår en mängd problem. Ung Vänster består idag till väldigt stor utsträckning av studerande ungdom på högskolor, universitet och teoretiska program på gymnasiet och högstadieelever som är på väg till dessa. Utan att på något sätt antyda att dessa grupper ungdomar är ovikti­ga för vår kamp menar vi nu att det är dags att bredda för­bundets sociala bas. Ett revolutionärt ungdomsförbund som Ung Vänster behöver också mycket medlemmar som studerar på praktiska program som t.ex. Barn- och fritid eller El- och energi samt komvux- och folkhögskolestuderande. Vi behöver också medlemmar som redan kommit ut i arbetslivet. Anledningen till detta är enkel. Det går inte att kämpa för löntagares intressen utan att ha blivande eller nuvarande LO-medlemmar i förbundet. Då blir det lätt en "tycka synd om-attityd" i förbundet som bättre hör hemma hos välgörande liberaler. En förutsättning för att utgöra ett verkligt hot mot kapitalismen är också att Ung Vänster växer och blir en massrörelse.

För att göra detta måste vårt förbund förbättras på en rad områden. Det viktigaste, och egentligen självklara, är att vi måste finnas där ungdomar finns. På fritidsgårdarna, på sko­lan, utanför arbetsförmedlingen osv. Detta räcker dock tyvärr inte. Den lokala Ung Vänsterklubben måste dessutom vara öppen, på ett mer konkret sätt vara en naturlig del i närområ­det. För att göra detta kan man inte endast erbjuda verksam­het i form av studiecirklar och flygbladsutdelningen. Båda dessa saker är mycket viktiga men till detta måste läggas stor vikt på bredare sociala arrangemang som riktar sig till alla ungdomar. Att vi arbetar i bredare sammanhang innebär dock inte att vi hymlar om var vi står. Alla de konserter som anordnats för olika solidaritetsprojekt såsom Arbetarkonvojen, Angola eller Colombia är här de bästa exemplen. Sådant bör vara naturlig verksamhet för en Ung Vänsterklubb. När vi sedan visat att vi finns, att vi bryr oss och att vi har roligt ihop blir det naturligare för ungdomar att gå på sitt första studiecirkel­möte. För många ungdomar som inte redan är övertygade är det ett mycket stort steg att gå på sitt första klubbmöte.

Klubben är ingen tebjudning!

När en av närområdets unga till slut letar sig fram till sitt för­sta klubbmöte börjar nästa utmaning. Det får inte vara så att identiteten som Ung Vänstrare är inåtvänd och fördömande. Det behöver väl inte påpekas att den som på sitt första möte får höra eller upplever att han/hon ser fel ut, äter/dricker fel saker, lyssnar på fel musik och dessutom inte förstår ett dyft av politik och ideologi aldrig dyker upp igen.

Ung Vänster är till för alla ungdomar som vill kämpa mot orättvisorna i samhället, inte bara de som redan vet allt eller de som verkar mest alternativa. Vi måste visa stor förståelse för olika åsikter och vi ska alltid visa stor förståelse för olika kamraters livsstil. Mångfald gör oss starkare, och gör det lättare för fler att komma med.

För att lyckas med att skapa bredd i klubben kan man dock inte stanna här. Det gäller att ta del i den konkreta kampen för ungdomars rättigheter, d.v.s. klasskampen. Det är viktigt att klubben inte utvecklas till en plats där man en gång i veckan träffas för att dricka te och diskutera världsrevolutionen, och aldrig gör något annat. Att ha trevligt tillsammans och disku­tera våra visioner är bra, men klubben måste också ut på gator och torg, i utåtriktat arbete. Det utåtriktade arbetet kan inte endast inriktas på internationella symbolfrågor. som t.ex. anti-Shell eller anti-Mc Donalds utan måste också ta sin utgångs­punkt ur ungdomars lokala situation. Finns det dåligt med billiga bostäder på orten? Protestera! Ska de stänga fritidsgår­den? Ockupera! På varje b& för arbetslösa i landet bör det all­tid finnas Ung Vänster material och Ung Vänstrare måste vara där för att diskutera och propagera. På så sätt får vi mer respekt för våra långsiktiga krav och vår ideologi.

På varje skola, på varje arbetsplats

Ung Vänster är ett förbund med höga mål. Vi vill skapa det klasslösa, kommunistiska, samhället, där alla former av för­tryck är avskaffade. Vägen dit är dock lång. Till att börja med måste vi organisera oss där vi studerar eller arbetar. Den fack­liga och elevfackliga kampen är av yttersta vikt för vårt för­bund.

För att vinna ungdomar för socialismen måste vi utgå från problem som rör vardagen. Den övervägande majoriteten av ungdomar spenderar en stor del av sin vakna tid antingen på skolan eller på arbetet. På dessa områden har de senaste åren grava försämringar i ungdomars sociala situation genomförts. Med den heliga marknaden som argument har man skurit ned på pengarna till skolan och slängt in ungdomar på arbets­marknaden för att under otrygga arbetsförhållanden arbeta heltid för pengar som inte kommer i närheten av socialbidrag. Praktik kallas det. På varje skola, på varje arbetsplats måste det finnas en eller flera Ung Vänstrare som är redo att, tillsam­mans med elever eller löntagare, ta upp kampen för en dräglig tillvaro.

På båda dessa ställen finns idag organisationer som Ung Vänstrare måste bli bättre på att arbeta i Elevorganisationen och LO/TCO. Det är en självklarhet att varje Ung Vänstrare som går i skolan är aktiv medlem i Elevorganisationen och varje arbetande medlem är aktiv medlem i facket. Andra vik­tiga organisationer au föra massarbete i är Hyresgästföreningen och Konsumentföreningen. Genom att arbeta med grundläggande rättigheter som kamp mot skolmåltidsavgifter eller bättre löner visar vi att vårt tal om rättvi­sa inte bara dyker upp vid festligheter och i principprogrammet. Den som har vunnit en skol-/arbetskamrats respekt genom konkret kamp har sedan oändligt mycket lättare att övertyga om större, ideologiska frågor.

Med, inte mot partiet

Vårt förbund är en del av en större rörelse med stolta traditio­ner. Det är viktigt att vi på lokal nivå utvecklar ett nära och väl fungerande samarbete med vänsterpartiet. Viktigt är att komma ihåg att vi är självständiga delar av samma rörelse. Det innebär att vänsterpartisterna inte kan komma och bestämma vad en klubb ska göra men också att Ung Vänster-klubben inte kan göra anspråk på att styra partiets verksamhet. Stundtals tycker vänsterpartiet och Ung Vänster olika i frågor av större eller mindre vikt. Det är helt naturligt eftersom vi är två organisationer. Utåt bör Ung Vänster arbeta för att partiet stärks och internt för en ökad dialog med vänsterpartiet. De medlemmar som känner sig redo bör dessutom givetvis träda in i partiet och arbeta för att förändra även där.

Det som är roligt är inte alltid fel

Det finns en seglivad myt i vår rörelse att det skall vara plikt och tråkigt att arbeta politiskt. Sant är att det inte alltid är spe­ciellt roligt att dela flygblad i regn, affischera i 20 graders kyla eller komma på ett klubbmöte där för tredje gången i rad bara två kamrater dykt upp. Det behövs göras ändå. Men det finns också stora möjligheter att vitalisera klubbarbetet på ett roligt och spännande vis.

Ett socialistiskt förbund

Vi lever i ett kapitalistiskt samhälle. Kapitalismens grund är att ett fåtal äger och kontrollerar produktionsmedlen. Dessa människor är inte demokratiskt valda men har en oerhörd makt över människors liv och arbete. Många människor går idag arbetslösa p.g.a. av nedskärningar i offentlig sektor och massavsked från stora vinstdrivande privata företag vars aktie­ägare kräver ännu högre profiter. Ung Vänster menar att rät­ten till arbete är grundläggande och att kampen för arbete åt alla är den viktigaste dagspolitiska kampen för en socialistisk rörelse. Vi pekar också ut det system vi lever i, det kapitalistis­ka, som huvudskyldigt för dagens situation med massarbets­löshet för vissa och förslitningsskador och låga löner för andra.

Kapitalismens ständiga kriser gör att massarbetslösheten är inbyggd i systemet. När många går arbetslösa kan arbetsköparna pressa ner lönerna och försämra de rättigheter vi till­kämpat oss genom klasskampen under 1900-talet. Det gör att arbetslösheten för oss inte bara är ett problem då den skapar utslagning och misär, utan också ur strategisk synvinkel. Massarbetslösheten gör det svårare för oss att få gehör för våra krav, och försvara uppnådda framgångar. Det är tydligt idag när högern använder arbetslösheten som argument för sin politik, och argument för att sänka skatter och ta bort arbets­rätt. När företagen avskedar eller flyttar utomlands visar de att den ekonomiska makten, makten över vår vardag, ligger hos företagsägarna. Ericssons flytt från Norrköping visar att vare sig statligt och kommunalt fjäsk eller höga vinster räcker för att ett storföretag skall välja att låta människor behålla jobben. Företagen kommer aldrig att kunna ta ansvar för samhället och människors behov. De ständiga katastrofer som drabbar människor i Sverige och i världen på grund av kapitalismens kortsiktighet och profitjakt visar tydligt behovet av en socia­listisk samhällsomvandling. I frågan om jobben ställs klass­kampen och företagens makt på sin spets på ett sätt som gör arbetslösheten till en av våra absolut viktigaste frågor idag. Det är vår uppgift att förklara att det finns de som tjänar på arbets­löshet.

Lokalt massarbete

Det är viktigt för varje Ung Vänster klubb att arbeta både lokalt och nationellt med våra rättvisekrav och vår kamp mot arbetslöshet. Det innebär i praktiken att vi måste bli en del av varje vettig proteströrelse mot avskedanden och uppsägningar. Finns ingen sådan rörelse måste vi vara beredda att starta en sådan. Många människor som tidigare trott att vi levt i den bästa av världar har efter de senaste årens utveckling börjat tvivla på att kapitalismen egentligen är så saliggörande som vi varje dag får höra. Det är naturligt för Ung Vänster att särskilt kämpa för arbetslösa ungdomar på orten. Det finns ofta arbetslöshetskaféer där det passar att ordna Ung Vänster-akti­viteter. Ofta har socialdemokraterna en dominerande plats i facket och rörelsen för arbete. Denna dominans måste brytas. Det skall bli naturligt att se Ung Vänster som en självklar del av arbetarrörelsen. Genom att delta i bredare massrörelser för arbete visar vi att våra krav inte bara är tomma ord. Vi är beredda att gå till handling. När vi arbetar i massarbetet gör vi dock inte detta på ett sekteristiskt och enbart självhävdande vis. Vissa politiska rörelser som t.ex. Rättvisepartiet Socialisterna, f.d. Offensiv är svåra att arbeta med eftersom de ofta ljuger om såväl politik som praktiska detaljer för att skapa sig eget utrymme. Vanligt är också att de bildar politiska frontorganisationer för att framstå som en större rörelse än de är i verkligheten Detta är ett dåligt sätt att arbeta på. Men vi får heller inte utradera vår egen betydelse i massarbetet. Det måste märkas när vi är med. Vi skall synas med banderoller, Röd Pressförsäljning och flygbladsutdelning. Vi menar att ett ärligt samarbete där man visar andra organisationer respekt i längden ger mer sympati och därmed medlemmar. Propaganda behövs också för att få människor att delta i våra öppna möten och demonstrationer. Desto fler flygblad man delar ut och desto fler affischer som sätts upp, desto större är möjligheten att få fler människor att delta i våra aktiviteter.

Klubbens propaganda

I vår kamp för socialismen räcker det givetvis inte bara med att protestera lokalt. Vi måste också nationellt arbeta för våra socialistiska krav. Här är vårt Arbetsmarknadspolitiska pro­gram en bra vägledningen i arbetet med konkreta rättvisekrav. Där finns massor av uppslag för debattartiklar i lokalpressen och till lokala flygblad. För även på det lokala planet måste våra nationella och internationella krav komma fram. Här spe­lar också våra studier en viktig roll.

Ett feministiskt förbund

I dagens samhälle förtrycks kvinnor eftersom vi lever i ett patriarkalt samhälle, dvs ett samhälle som domineras av män. Kvinnoförtrycket beror inte bara på olika värderingar. I det patriarkala samhället finns en könsbestämd maktstruktur där kvinnor underordnas män. Det har alltid funnits en arbetsdel­ning mellan kvinnor och män i samhället och den har som regel alltid inneburit en nedvärdering av kvinnors liv och arbe­te. Från det att vi är små behandlas vi olika beroende av kön, och på så sätt fostras vi in i könsrollerna. Vi lär oss hur killar och tjejer ska vara, och agerar efter det. Ung Vänster strävar efter kvinnans ekonomiska, politiska och sociala frigörelse. I Sverige har vi kommit långt med jämställdhetsarbetet men det är fortfarande inte svårt att upptäcka förtrycket. Kvinnans underordning ser vi tydligt i arbetslivet där mansdominerade yrken har högre lön än yrken där det är flest kvinnor. Många kvinnor står fortfarande utanför arbetsmarknaden och de utför den största delen av det obetalda arbetet i hemmet. En majoritet av de som jobbar inom offentliga sektorn är kvinnor och det är en sektor som av högern stämplats som tärande och där lönerna är låga. Detta grundläggs redan i skolan. Där det är killarna som får mest uppmärksamhet och det är fortfaran­de så att både tjejer och killar följer de traditionella könsrol­lerna när de väljer tillval och program till gymnasiet. Kvinnoförtrycket genomsyrar hela samhället. I reklam och media framställs kvinnor som objekt, som är till för att behaga männen. Genom pornografin och prostitutionen skapas en snedvriden bild av både kvinnor och män. Kvinnans kropp blir en vara som ska stå till männens förfogande. Det handlar inte om kärlek utan om mannens makt över kvinnan. Denna vilja till makt visar sig också genom de fysiska och psykiska övergrepp kvinnan utsätts för i och utanför hemmet.

Kvinnoförtrycket skiljer sig väsentligt från klassförtrycket på grund av kvinnans förhållande till mannen. Samtidigt som män som grupp förtrycker kvinnorna i dagens samhälle är de våra föräldrar, bröder och kamrater. Vi är ett förbund som uti­från feministiska värderingar bekämpar kvinnoförtrycket på alla plan, för att uppnå kvinnofrigörelse. För Ung Vänster innebär att vara feminist att man identifierar kvinnoförtryck­et och ser det som ett problem som vi ska lösa. Vi, kvinnor och män, arbetar tillsammans i en medveten kamp för nedbrytandet av hela manssamhället. En sådan kamp är revolutionär, då den också utmanar det kapitalistiska samhället, byggt på patri­arkala fundament.

Feministisk bildning

För att förstå kvinnoförtrycket behövs studier, precis som när det gäller att förstå kapitalismen och klassamhället. En lämp­lig början är att i klubben arrangera en studiecirkel kring Ung Vänsters kvinnopolitiska dokument, som är utformat för att det skall gå att ha en cirkel på. Det kan man beställa från Ung Vänsters förbundscentral. Därefter finns det olika vägar att gå för att ordna fortsättningsstudier, man kan höra av sig till för­bundscentralen eller kvinnopolitiska utskottet för hjälp eller litteraturtips. Det är viktigt att inte glömma bort diskussio­nerna och studierna om feminismen. Om vi skall krossa patri­arkatet kräver det kunskaper och medvetenhet om maktstruk­turerna.

Tjejer i Ung Vänster

Ung Vänster är ingen isolerad ö, även de killar och tjejer som kommer med oss är uppväxta i ett patriarkalt samhälle. Det gör att vi måste vara medvetna om, och jobba särskilt med att se till att tjejerna tar sig plats i Ung Vänster. Inför större arran­gemang brukar vi i förbundet ha tjejförträffar, där bara tjejer­na pratar igenom de kommande debatterna, och uppmuntrar varandra till att ta plats i talarstolen, och inte låta killarna ta över. Det kan vara bra att ha även på distriktsnivå. Ett områ­de där det är tydligt att tjejer inte tar lika mycket utrymme som killarna i Ung Vänster är interndebatten, både på kon­gresser och riksting och i Rak Vänster. Det måste vi förbättra. Förbundet måste i större grand uppmuntra och ge möjlighet till alla kvinnliga medlemmar att ge sig in i debatten, och kil­larna måste fundera över om det verkligen är just de som skall ta alla debatter för sin klubb eller sitt distrikt. Eftersom vi har kvotering i Ung Vänster skall båda könens representation i alla styrelser och kongressvalda organ vara minst 40 procent förbundstyrelsen undantagen där representationen för båda könen skall vara 50 procent, däremot är det inte säkert att det innebär att tjejerna i alla organ har lika mycket inflytande. Detta är något man måste diskutera regelbundet i styrelser och på medlemsmöten. Vi ser dock kvotering endast som ett tillfälligt redskap i vår kamp mot det mansdominerade samhället.

Klubbarbete för kvinnofrigörelse

På de flesta orter finns det kvinnoorganisationer, som till exempel kvinnojourerna, man kan söka samarbete med kring större arrangemang, som till exempel demonstrationer på internationella kvinnodagen, eller kampanjer. Det kan vara svårt att genomdriva demonstrationer om man inte är så många i klubben. Att protestera mot pornografin är ett kon­kret sätt att visa på vårt samhälles objektifiering av kvinnan, men också att direkt verka mot en bransch vars verksamhet sprider propaganda som försvarar förnedringen av kvinnor. På nästan alla orter finns det porrklubbar, affärer som säljer porr­filmer eller vanliga kiosker med porrtidningar att på olika sätt manifestera mot En viktig uppgift för Ung Vänster-medlemmarna är att sprida feministiska tankegångar till fler. Skriv insändare till den lokala eller regionala tidningen om kvinnoförtryck och unga tjejers situation som objekt i dagens samhälle. Feminism är en fråga som ofta väcker reaktioner och debatt. Vi är ju det enda ungdomsförbund som har en ordentlig feministisk grund, och det skall vi få ut till unga tjejer, både för att sprida medvetenhet om frågorna och för att genom detta få nya med­lemmar.

Ett röd-grönt förbund

Vi står idag inför stora miljöproblem som hotar vår fortsatta existens på jorden. Vår uppgift är att verka för ett ekologiskt hållbart samhälle.

Hotet mot miljön hänger till stor del samman med de privata företagens makt i samhället och att kapitalistiska företag har ett huvudsakligt mål — högsta möjliga vinst. I alla de fall det är möjligt att öka vinsten på miljöns bekostnad kommer konkurrensen tvinga de privata företagen att göra detta. Det har inneburit och det innebär att både människor och miljö offras för högre vinster. För att kunna genomföra en miljöpo­litik värd namnet måste storfinansens makt brytas. Ekonomin måste övergå till att tillgodose mänskliga behov istället för en ohejdad materiell konsumtion där det inte spelar någon roll om det är sjukvård eller barbiedockor som tillverkas. Utsläppen från trafiken är ett av våra största miljöproblem. Genom utsläpp av svavel- och kväveoxidsföreningar, samt kol­dioxid skapar biltrafiken miljöproblem som försurning, väx­thuseffekt och uttunning av ozonskiktet.
Vi måste arbeta för att minska bilismen, det gör vi genom att satsa på kollektiva alternativ som buss och tåg. En viktig del i detta är att den lokala kollektivtrafiken måste vara gratis att använda. Pengarna som idag satsa på miljöskadliga motorvägsprojekt ska istället satsas på alternativa infrastruktursats­ningar eller andra offentliga satsningar. Kärnkraften är osäker och det finns idag ingen lösning på hur vi ska ta hand om det radioaktiva avfall som skapas. Vi måste istället satsa på säkra och miljövänliga alternativ. Kärnkraften ska avvecklas till år 2010 och det är möjligt eftersom det finns alternativ. T.ex. vattenkraft, vindkraft, bioenergi och solenergi. Satsning på vattenkraften får dock inte innebära en utbyggnad av de sista orörda älvarna. Det måste också till en effektivisering och pla­nering av energiförbrukningen. Den svenska regeringen har beslutat att de ska börja avvecklingen av kärnkraften. Sommaren 1998 ska en av Barsebäcks reaktorer stängas. En miljöomställning av samhället kommer att leda till nya jobb. De nya jobben kommer vi att finna t.ex. vid forskning och utveckling av nya energikällor, vid arbetet ute i kommunerna samt i företag där en rejäl satsning på s.k. grön teknologi är nödvändig. Vid en energiomställning skulle vi också få fler arbetstillfällen vid t.ex. vindkraftverk, odling av energiskog och vid tillvaratagandet av spillvärme från olika industriella processer.

Vår politik är en röd-grön politik. Vår miljöpolitiks mål är att förbättra livet för oss människor som lever på jorden och
som skall leva här i framtid. Kraven på en bra miljö får inte ställas i motsättning till fattiga människors rätt till en modern och hög levnadsstandard. För att det skall vara möjligt måste slösaktig privat konsumtion ersättas av kollektiva lösningar. Ett tydligt exempel på det är privatbilismen jämfört med kol­lektivtrafik.

Miljöarbete i klubben

Ung Vänster ska på alla nivåer se till att miljöfrågorna lyfts upp på dagordningen. På de flesta orter är det inte så bra ställt
med kollektivtrafiken. De som inte har bil är många gånger begränsade i sin rörelsefrihet, vilket är såväl en klassfråga som miljöfråga. Ung Vänsterklubben kan bedriva ett arbete på lokal nivå för att få till stånd bra och billig kollektivtrafik som går även på natten. Det är särskilt viktigt för de ungdomar som inte bor centralt. Pengar i kommunens budget kan ofta tas från vägtrafiksatsningar. Väg- bil- och oljelobbyn är ofta stark, och satsningar görs nästan bara för att förbättra för bilis­ter, med nya vägar och parkeringshus. Bilismen är ett av de största hoten mot miljön. Ung Vänster ordnar bilblockader och cykelturnéer för att på ett symboliskt vis föra ut vår poli­tik. Vi ordnar demonstrationer och driver kampanjer mot stora motorvägsprojekt så som Öresundsbron.

Vad gäller kärnkraftens avveckling arbetar vi med andra miljöorganisationer. Vår uppgift är att, genom demonstratio­ner och insändarskrivande, jobba för en avveckling och för att lyfta upp alternativen till kärnkraften.

Möjligheten att föra en progressiv miljöpolitik hindras av dagens marknadsekonomi. Samhällsekonomin måste bygga på en demokratisk plane­ring som ger oss en möjlighet att ta hänsyn till miljön. De allra största miljöproblemen finns hos företagen och de kommer inte frivilligt ställa om sin produktion. Att komma till rätta med miljöproblemen är inte något som kan göras av individer på frivillig basis utan något som måste ske kollektivt. De räcker inte att köpa Svan-märkt tvättmedel. Det gäller att tillsammans verka för politiska beslut och förändringar, genom lokala rörelser mot lokala miljöproblem. Har man en fabrik på orten som släpper ut gift i vattnet ska vi protestera. Tänker kommunen satsa på en motorväg istället för kollektiv­trafik skall vi driva opinion tillsammans med andra miljöen­gagerade ungdomar, skriva insändare och dela ut flygblad. Det är konkreta sätt att verka för en bättre miljö på lokal nivå.

Ett internationalistiskt förbund

Nord & Syd

Inför 2000-talet hade många av oss hoppats på och kämpat för en ny och rättvis världsordning, men verkligheten i vår värld är orättvisare och våldsammare än förr. Decennier av plundring och förtryck av länderna i Syd har medfört en ökad fattigdom och större klasskillnader. Varje dag dör i syd mer än 40.000 barn, på grund av svält och svältrelaterade sjukdomar. Fanns politisk vilja skulle jor­dens resurser kunna fördelas genom ett rättvist system.

Under kapitalismen kan en sådan förändring inte ske. Först genomfördes en våldsam kolonialism, som sedan ersat­tes med en aggressiv expansion som vi benämner imperialism, där ändamålet var och fortfarande är att spränga nationalgrän­serna i jakt på nya marknader och råvarukällor. Detta har medfört en total ekonomisk och politisk dominans över Syd.

Även om länderna i syd numera lyckats erövra en formell självständighet är de flesta ekonomiskt beroende av länderna i Nord genom handelsrelationer, bistånd och krediter. Vidare har länderna i Nord skapat specifika, kapitalistiska institutioner som IMF och Världsbanken, som genom sina så kallade stabiliserings- och strukturanpassningsprogram tving­ar skuldsatta länder i Syd att föra en ekonomisk politik som är anpassad efter nyliberala värderingar. Detta har medfört att Syds regeringar inte kan eller får investera i social trygghet, skola och sjukvård.

Europa och EU

Å andra sidan har. Europa idag stora problem. Östeuropas för­ sök att övergå till kapitalism har fördjupat en social och eko­nomisk kris medan miljoner drivits in i fattigdom p.g.a. en nyliberal politik. Detta har utgjort grogrund för nationalistis­ka och fascistiska strömningar som vuxit sig starka och i flera fall lett till väpnade konflikter.

Istället för en politik och debatt om hur Europas problem kan lösas satsas alltmer kraft på den Europeiska Unionen. EU byggs upp med stora och allvarliga demokratiska brister och med den otyglade marknadsliberalismen som ideologisk grund. EU:s vilja att skapa fri rörlighet för kapital och varor överordnas sociala- och ekologiska hänsyn. EU är ett makt­block som sätter det europeiska storkapitalets intressen främst och är en organisation som medvetet bidrar till en mer orätt­vis värld. EU:s valutaunion, EMU, är ännu ett steg i denna riktning. Vi i Ung Vänster säger nej till EMU och jobbar för ett svenskt utträde ur EU.

Internationellt samarbete för socialism

Ung Vänster skall också i framtiden fortsätta kämpa för en ny och rättvis världsordning, grundad på solidaritet, jämlikhet och rättvisa. Vi kan aldrig acceptera de nuvarande världshan­delsavtalen. De fattiga ländernas skulder skall omedelbart avskrivas. Vi måste även bekämpa nyliberala krafter så som MAI-avtalet som förstärker kapitalets makt över nationella intressen på statens bekostnad.

Många av dessa förändringar kan vi inte genomföra ensam­ma. Därför behövs lokala, regionala, nationella och interna­tionella nätverk där vi skall vara en drivande kraft. Tillsammans eller ensamma skall vi genomföra slagkraftiga aktioner, som baseras på den internationella kunskap som finns inom förbundet.

Vi skall i fortsättning utveckla vårt trestegssamarbete. Efter att ha skapat bättre kontakter i Norden och Europa skall vi nu göra detsamma i resten av världen.

Med vår samarbetsorganisation i Norden, SUN (Socialistiska ungdomsorganisationer i Norden) skall vi samordna aktiviteter och kampanjer, eftersom många av våra ana­lyser är mycket likartade. Men det nordiska samarbetet skall inte bara vara på central nivå. Därför skall t. ex. klubbar, distrikt och förbundsutskott uppmanas till en mer direkt kontakt och utbyte med våra systerorganisationer. Detta tror vi kom­mer att engagera och skapa i förståelse för ibland skilda verk­ligheter. Detta är ett bra sätt att utbyta erfarenhet. En konkret förslag är att bjuda klubbar och distrikt från våra systerorgani­sationer till våra kurser och andra arrangemang. Vi kan skriva i varandras interntidningar.
På europeisk nivå har vi tidigare varit med i ENDYL (European Network of Democratic Young Left). Numer arbe­tar vi med bilaterala kontakter innanför och utanför detta nät­verk. Vi prioriterar kontakten med de organisationer vi upp­levt det lätt att samarbeta med inom ENDYL och försöker utveckla våra andra kontakter runtom i världen.

Solidaritetsarbete

SUN och det europeiska samarbetet är viktiga redskap i vårt internationella samarbete och politik, men inte de enda. En av
de viktigaste grundpelarna i vår internationella politik är vår internationella solidaritet med socialistiska och progressiva krafter i Syd. Under många år har Ung Vänster genomfört solidaritetskampanjer för olika länder i Syd. I Palestina bygg­de vi en förskola, i Angola i samarbete med Afrikagrupperna bidrog vi till byggande av skolor och rehabilitering av minof­fer och under hösten 1997 har vi haft ett insamlingskampanj för att bygga ett ungdomens hus i Colombia.

Målet är att bidra till en bättre utveckling för ungdomar samt att väcka allmänhetens intresse för den kritiska situatio­nen för de mänskliga rättigheterna i Colombia. I samband med detta har vi tillsammans med SU, Colombias ungkom­munister och progressiva krafter i Guatemala även genomfört ett seminarium i Guatemala.

På detta sätt har våra internationella kontakter med socia­listiska och progressiva rörelser i Syd ökat, något som bör vår­das och uppehållas.

Vårt internationella engagemang är och förbli en viktig grundpelare i vår politisk arbete, men klubbarna och distrikten skall ha en större del i detta. De skall kunna anordna semi­narier som behandlar den internationella problematiken och det praktiska solidaritetsarbetet.

Ett antirasistiskt förbund

En av de mest allvarliga konsekvenser som den nuvarande världsordningen har fört med sig är att miljontals människor befinner sig på flykt runt om i världen, men endast ett fåtal når den rika delen av världen. Idag har var femte invånare i Sverige invandrarbakgrund. Vi lever alltså i ett mångkulturellt samhälle där olika kulturer ständigt borde mötas och påverka varandra.
Men många invandrare och deras barn lever eller växer upp under dåliga sociala och ekonomiska villkor i nedslitna bostadsområden, på samma sätt som den svenska arbetarklas­sen.

Oftast verkar det inte finnas någon möjlighet att skapa sig ett bättre liv. De känner sig inte behövda utan blir ofta passi­va och slutas bry sig, vilket förvärrar deras sociala problem. Det är denna materiella verklighet som bestämmer deras syn på det svenska samhället.

Invandrare diskrimineras såväl socialt som ekonomiskt. De är ofta hänvisade till lågavlönade jobb eller arbetslöshet. Vidare styrs möjligheten till nytt arbete eller befordran av hudfärg, etniskt ursprung eller vilken brytning personen har, något som är helt förkastligt. Att invandrare diskrimineras på arbetsmarknaden gör också att de är särskilt utsatta när fun­damentala fackliga rättigheter ifrågasätts.

I tider av kris och ekonomisk lågkonjunktur som innebär försämrade levnadsförhållanden för människor ökar ofta främlingsfientligheten. De kapitalistiska makthavarna tjänar på dessa avskyvärda strömningar, eftersom dessa i oroliga tider splittrar arbetarklassen och kampen för ett bättre samhälle. Därför är det lättare även för rasistiska krafter att hävda att vi faktiskt inte har råd att ta emot fler flyktingar eller invandra­re.

Främlingsfientligheten är i dagens Sverige utbredd. Den är en grogrund för ökad rasism och populistiska och fascistiska partier. Sådana partier har den senaste tiden vuxit sig starka runt om i Europa. Ny demokratis snabba framgång hängde samman med att man spelade just på den främlingsfientlighe­ten. De mer extrema rasistiska grupperna har inte samma potential att växa sig starka, däremot utgör de ett konkret hot mot vissa grupper.

Klubbarbete för solidaritet

Ung Vänsters främsta uppgift är att bidra till en rättvisare världsordning, så att människor själva kan välja var de vill leva utan att vara rädda för politisk, religiös eller annan förföljelse och förtryck. Så länge verkligheten ser ut som den gör skall vi jobba för en human flyktingpolitik. Klubbarna och distrikten skall självklart visa solidaritet med de illegala flyktingar som befinner sig i Sverige och större engagemang och ekonomisk hjälp behövs i Fristadsfonden som är Vänsterpartiets solidari­tetsfond för dessa flyktingar. Fråga på din ort, det finns säkert organisationer som behöver praktisk hjälp.

På lokal och nationell nivå skall vi agera mot varje diskri­minering av invandrare, genom olika aktioner och kampanjer. Som ungdomsförbund skall vi se till att skapa mötesplatser, och vi ska få fler invandrarungdomar in i politiken och i vår organisation. många av dessa ungdomar besitter en kunskap som kan utnyttjas och berika förbundet. Så ordna antirasistis­ka arrangemang på din ort, skola och ungdomshus.

Krossa rasismen

Vårt förbund skall vara en av flera ledande i kampen mot nazism och rasism. Aldrig kan vi tillåta att högerextrema manifestationer och demonstrationer får stå oemotsagda. Detta är en högt prioriterad uppgift i klubbarbetet.
Enligt Ung Vänster skall kampen mot rasism, nazism, fas­ cism föras i bred front. Vi uppfattar de mindre grupper som genom maskering, beväpning och provokativt agerande idag söker våldsam konfrontation med högerextremister som ett indirekt hot mot antirasistiska rörelsen. För oss är det viktigt att samla alla de människor som försvarar allas lika värde i den antirasistiska rörelsen. Genom detta skall vi, på alla nivåer i organisationen, genomföra solidaritetsmanifestationer, motdemonstrationer och blockader av antirasistiska demonstra­tionståg och möten med större kraft.

Ett marxistiskt förbund

Även om en av huvudpoängerna med detta program är att våt förbund inte endast bör syssla med studier och diskussioner innebär det givetvis inte att vi ska sluta studera. Teoribildning och analys är fortfarande viktiga beståndsdelar i vår verksam­het. Marxismen som analysmetod av kapitalismen lika aktuell nu som förr.

Den marxistiska analysen är lika aktuell som någonsin tidi­gare. Människor som äger kapital ökar sina personliga till­gångar och de transnationella bolagen sina vinster medan de som arbetar tvingas hålla nere sina lönekrav i rädsla för arbets­löshet.
De ekonomisk teorierna aktualiseras med den internationella och svenska krisen som i allt väsentligt är en kapitalistisk kris. Kapitalet koncentreras dessutom på färre och färre händer medan stora delar av jordens befolkning proletariseras och
faller ännu djupare i fattigdom. Här står nyliberaler och mark­nadsfanatiker svarslösa medan vi kan peka på grundläggande tendenser som redan från början regelbundet gjort sig gällan­de i kapitalismen.

Studier för socialism

I detta läge blir det viktigt för oss i Ung Vänster att förbättra och effektivisera våra studier. Omfattningen är det oftast inget fel på (ibland kan den till och med vara för hög), men ofta kan man via samordning och planering få ut mer av studierna.
Studieplanen i Ung Vänster lägger upp strategin för hur vi ska studera för att förändra världen. En viktig aspekt i den är behovet av fortsättningsstudier. Idag har vi stundtals problem med att äldre medlemmar lämnar förbundet eftersom de varje år i flera års tid gått samma grundcirkel om och om igen.

För att råda bot på detta anordnar förbundet i samarbete med grannskapen vartannat år en vidareutbildning för de
medlemmar som redan gått igenom vår grundcirkel »Röda Tråden«. Den är uppdelad i två helgkurser som följer tätt på varandra i tid för att skapa en sammanhållen och koncentre­rad bild av våra marxistiska teorier.

Den första kursen kallas »Arbetarrörelsens historia/Historiematerialismen«. Där tar vi oss, via arbetarrörelsen historia, an den historiematerialistiska teorin. På ett konkret och begripligt sätt lär vi oss mer om klasskampen som historiens drivkraft. Marx teorier förklaras och vår rörelses his­toria förklaras närmare.

Del två kallas »Den svenska kapitalismen«. Genom att stu­dera den svenska kapitalismen som den fungerar idag studerar
vi där de marxistiska ekonomiska teorierna och går närmare in på begrepp som alienation och imperialism. Kursen innehåller dement av ekonomi, sociologi och även lite filosofi. Vi använ­der helt enkelt marxismen och feminismen i vår vardag.
Förutom fortsättningsstudierna använder vi givetvis vår nybörjarcirkel »Ny i Ung Vänster« och grundcirkel »Röda
Tråden«. Det huvudsakliga arbetet för dessa två bör givetvis genomföras på klubbinivå. Våra studier är aldrig ett självän damål. Teori och praktik ska alltid gå hand i hand. I Ung Vänster har vi tagit fasta på ett av de viktigaste citaten av karl Marx från »Teser om Feuerbach«: »Filosoferna har bara på olika sätt förklarat världen men vad gäller är att förändra den.«

Avslutning

Det är inte alltid lätt att konkretisera vårt politiska handlande. Ofta förekommer lokala skillnader som gör att allmänna omdömen om vad vi bör arbeta med är svåra. En mindre ort och en storstad har sällan samma förutsättningar. Detta är dock en av poängerna med vårt program. Det är de lokala för­utsättningarna som avgör!
Det stora, viktiga, arbetet att genomföra programmets principer i verkligheten kvarstår. Vi har inga illusioner om att det kommer att gå snabbt att göra förbundet till en verkligt bred massrörelse. men med hårt långsiktigt arbete kommer vi att lyckas. Ung Vänster är redan idag Sveriges starkaste vän­sterrörelse bland ungdomar och starkare kommer vi att bli. Vi ska ta ledningen och makten!

Ny Dags programförklaring 1930-01-02

Efter SKP:s splittring 1929 kom en stor del av partiets press att gå över till kilbomspartiet. Det blev till att starta nya tidningar för SKP, exv. Arbetartidningen i Göteborg och Ny Dag i Stockholm.

Tiden präglades av hårdhet från alla håll. Kapitalismens "stora depression" hade inletts med massarbetslöshet som följd. I detta läge valde kommunisternas att gå till offensiv. De ansåg att revolutionen kunde ske när som helst, och att det i detta läge var centralt att skilja "de arbetande massorna" från förrädarna inom socialdemokratin. Hotet från fascismens underskattades. Därav den hätska tonen mot medtävlarna inom arbetarrörelsen.

---

NY DAG riktar i dag för första gången sin revolutionära röst till de arbetande massorna i Sverge, NY DAG, centralorgan för Sverges kommunistiska Parti, sektion av Kommunistiska Internationalen, kommer ut i en tid av skärpta klassmotsättningar, i en tid av en ny begynnande världskris, i en tid då imperialisterna rustar febrilt för sitt nya krig mot Sovjet-Unionen, i en tid då bourgeoisin med hjälp av fackliga byråkratin och socialfascisterna går till allt brutalare angrepp mot arbetarna, i en tid då renegater och fanflyktingar svikit den revolutionära kampfronten i en tid av begynnande revolutionärt uppsving inom arbetarrörelsen, i en tid då den svenska arbetarklassen ånyo står inför offerfyllda, hårda strider.
NY DAG skall bli kamporgan för arbetarklassen och landsbygdens utsugna massor. NY DAG skall sträva att förena dessa massor i ett revolutionärt kampförbund för kapitalismens störtande. NY DAG skall bli det revolutionära proletariatets orädda och omutliga förkämpe i alla dess strider, alltid redo att försvara arbetarklassens sak mot alla dess fiender, mot socialfascister och renegater, för Kommunistiska Internationalen, mot de mondistiska splittrarna, för proletariatets revolutionära enhet, mot imperialisterna, för Sovjet-Unionen, mot kapitalmakten och dess organ, den borgerliga staten, för proletariatet diktatur.
Därför måste alla klassmedvetna arbetare, alla utsugna och förtryckta i stad och på land samlas kring NY DAG, den kommunistiska rörelsens ledande organ:
Ned med borgarnas, socialfascisternas och renegaternas press!
Fram för NY DAG, de arbetande massornas revolutionära kamporgan!
SVERGES KOMMUNISTISKA PARTI, Sektion av Komintern.

Vänsterpartiet i Göteborg har flyttat runt en del genom åren. 1927 var det dags att inviga nya lokaler vid Brogatan i Pustervik. Jag tycker att det är lite kul att jämföra gångna tiders förhållanden med nutidens. Och vad lokalen av år 1927 anbelangar verkar den påminna en del om dagens.

(Ur ”Västsvenska kuriren”, 1927-04-30)

Göteborgskommunisternas nya lokaler.

Från och med 1 april i år inrymmes de kommunistiska organisationernas expeditioner i gemensamma lokaler i huset Brogatan 1. Länge har våra organisationer förstått det vara av nöden att skaffa större utrymme för expeditionsgöromål samtidigt som det var av vikt att få såväl kommun som klubbexp. gemensamt. De förutvarande lokalerna visade sig i högsta grad otillräckliga. Förutvarande kommunexpeditionen var av utrymmesskäl alldeles otillräcklig, och efter omorganisering av kommunen i fraktioner och celler var det förbundet med stora svårigheter att kunna anordna och hålla sammanträden å densamma. Enahanda var förhållandet med våra ungdomsorganisationer. Och sedan dessa flyttade från Drottninggatan 11, blev det absolut nödvändigt att se sig om efter ny expeditionslokal. Sådana har nu anskaffats, som förut nämnts å Brogatan 1.
Denna lokal omfattar 5 rum, av dessa äro hörnrummet upplåtet till expedition för kommunen, ett närliggande rum innehas av ungdomsklubbarna, därtill kommer plats att beredas åt de tvenne distriktsledningarna, parti och ungdomsdistrikt. Därtill kommer två rum att stå till förfogande för mötet såsom cell-, styrelse- och kommittémöten. Stadsfullmäktigegruppen kommer även att här hålla sina förhandlingar.
Vi gjorde ett besök häromdagen uppe i de nya lokalerna, och efter en hastig granskning funno vi ”att allt vara ganska gott”. Det är stora ljusa lokaler, utsikten kan knappast klagas på. Nedanför rinner Rosenlundskanalens smutsiga vatten. Från hörnfönstren ser man en skymt av Götaverken och dess ”docka”. Därtill har man en god sikt på vissa gator såsom Järntorgs-, Kungs-, Rosenlundsgatorna m. fl.
Alla rummen äro stora, ljusa och bekväma till mötes- och expeditionslokaler. I de två mötesrummen finns det god plats för anordnande av mindre möten och tydligen kan det anordnas något samkväm när så önskas för en mindre grupp kamrater.
Vad man kan göra är att lyckönska vederbörande organisationer till dersa nya lokalförvärv.
I söndags voro de olika styrelserna inbjudna för att bese lokalerna, samtidigt som de fägnades med kaffe och dopp jämte några korta anföranden från en del kamrater. Alla uttalade sin förnöjsamhet över de nya lokalerna.

Göteborgs kommunister firar kommunens 10-årsdag

Ur ”Västsvenska kuriren” 1927-03-30

Göteborgs kommunister firar kommunens 10-årsdag.
Storstilat samkväm å Björngårdsvillan.
Göteborgs kommunistiska arbetarkommuns tioårsfest gick i torsdags kväll av stapeln i Björngårdsvillan i Slottskogen. Så många kamrater, som de rymliga salarna överhuvudtaget kunde rymma hade infunnit sig och det blev ett verkligt storstilat tioårs-samkväm.
Salen var smyckad med en stor tavla av Lenin i fonden, vid sidorna röda fanor och i övrigt röda dukar med inskriptioner: ”Leve Leninismen”, ”Arbetarhustrur, skicka edra barn till pioniärgrupperna” o. s. v.
Kommunordf. Klas Ivar Olsson hälsade festdeltagarna och erinrade om tio års kamp och arbete. Kommunens sångkör sjöng, den av Nils Flyg till svenska överförda: ”Ryska revolutionärernas sorgmarsch”. Pioniärgrupperna sjöng sedan: ”Aldrig mer för fosterlanden”, ”Budjonny-marschen” m. fl. revolutionära sånger.
Kvällens högtidstal hölls av partiets representant Viktor Herou vilken började med att uttrycka sin glädje över den storslagna uppslutningen kring kommunismens fanor. Denna uppslutning är oroväckande... för borgarklassen, men som partiets representant glädjer det mig att finna ett sådant intresse för vår sak.
Tal. erinrade om vad Karl Marx skrev för 80 år sedan: ”Ett spöke går genom Europa, kommunismens spöke. Men fruktade redan dåtida kommunistiska rörelse, vars arvtagare socialdemokratien blev. Men den urartade och från 1914, då Andra Internationalen lade sig till ro, kan inte socialdemokraterna längre tala om sin rörelse som marxismens arvtagare. Den är vår kommunistiska rörelse som växer och utvecklas. Medan kommunismens spöke på Marx tid var ett spöke, är vår rörelse av idag en fullblodsrörelse av kraft och blod. Ibland talar man om vår rörelses ringa betydelse, men kampen mot oss f. n. Ställer läget i rätt belysning, visar att kommunismen verkligen är farlig för borgarsamhället och dess lakejer. Och den dag, som arbetarklassen förstode sin styrka skulle det inte bli mycket kvar av bourgeoisins makt.
Tal. erinrade därefter om de kriser vårt parti genomgått, men hur dessa kriser senare stärkt partiet genom att det blivit mera klara linjer och mer målmedveten kamp. F. n. har vårt parti 12,000 medlemmar och ungdomsförbundet 13,000 och är organisatoriskt starkare än någonsin. Redogjorde därefter för världsläget och påvisade hur utvecklingen arbetar kommunisterna i händerna. Men vi får inte, när vi firar 10-årsminnet vara nöjda med vårt verk, som herren i Judasagen: Han såg på sitt verk och fann det vara gott och därför vilade han. Vårt arbete måste fortsätta. Vi måste utnyttja alla de erfarenheter vi själva gjort under gångna år och även ta fasta på ryska revolutionens lärdomar. Med stöd av en kraftig International skall världsproletariatet kämpa till sig segern.
Till fanan: De kvinnliga kamraterna hade överlämnat en fana till kommunen på tioårsdagen. Kamrat Herou sade några ord till dess avtäckande: Alla kämpande trupper har sin fana, ju fler avd. det finns ju fler fanor bäres fram. Det är detta som kommunens kvinnliga kamrater tänkt på när de skaffat kommunen ännu en fana. Fanan är viktig att medföra med i striden, den får fienden under inga förhållanden ta ifrån oss. Fanan skall med all makt försvaras. Låt den aldrig falla i smutsen; låt den aldrig falla till marken. Må det i Göteborg bli mer än en fanborg. Det skall bli många som försvarar denna fana. Nya trupper skola rycka in i våra led och nya fanor skola vi skaffa, alltefter som våra arméer utvecklas. De nationella dukarna har en gång fyllt sin uppgift, varit fälttecken för nationernas enande och samlande, men nu är nationerna uppdelade i två nationer, en överklass och en underklass. Den blågula fanan är överklassens symbol. Den röda fanan är vår symbol. Den skall lysa oss i vår kamp och vårt arbete. Leve vår röda fana, leve den kommunistiska Internationalen.
Därefter avtäcktes fanan. Fyrfaldigt hurra, varefter följde ”Hundragruppernas sång”, sjungen unisont.
Därefter förekom musik av Carl Eriksson, sång av sångkören m. m. Efter kaffeserveringen fortsattes med en svängom. Under aftonens lopp sjöng en kamrat följande kuplett, skriven av kamrat Sven Augustsson:
(Mel: Axel Örman)

Nu tio år har svunnit
sen skutan styrde ut
vi många segrar vunnit
när i dag vi ger salut.
På skutan mången mönstrat
och mången mönstrat av,
men detta var ock väntat
när vi i väg oss gav
När vi fira minnet i dag
för att ta än hårdare tag,
må vi hälsa först dem som
från början var med
som aldrig svikit vårt led.

Om mången har försvunnit
i politikens hav
och åter andra funnit
den lott som mera gav,
så finns dock än en kärntrupp
som troget hållit ut.
Vi hälsar vår elitgrupp
och ger för den salut.
::När vi fira minnet etc.::

Bland befälet uppå skutan
som mäst har varit med
vid rådslag i kajutan
och som ännu står i vårt led,
synes främst i dag Klas Ivar
som senast var kapten.
Hans hjärtlighet oss livar
till tjänst är han ej sen.
::När vi fira minnet etc.::

Vi där även finner Tehå.
Han är ”sossars” stora skräck,
de hans öga sällan undgå,
och han har mången gett en knäck.
Men vi ha också många flera
och bland dem vi Mattsson ser
och Albert som av lera
i schaktet smetats ner.
::När vi fira minnet etc.::

Av Tullens forna mannar
vi har Senander kvar
han troget hos oss stannar
och får pension på gamla dar.
Då säkert Martin också,
han bor vid Lorensberg
och har egen auto-landau
kanhända i röd färg.
::När vi fira minnet etc.::

En dalmas ha vi även
med äkta dalkarls tag
han är så klippsk som räven
och är välkänd i vårt lag.
Nu Ernst han residerar
väl främst uti metall
men han ock presiderar
bland dem vi givit kall.
::När vi fira minnet etc.::

Ibland tyranner fala
vår Adamsson gick fram
han krävde att få tala
om en flaggning som var skam
hälst när det gäller kungar
av Gustav Adolfs slag
som hade flera ungar
än det tillåts i lag.
::När vi fira minnet etc.::

Vid klingor och vid ramar
står Olskroks-Svensson i
men jobbet ej förlamar
ty han har kraftig energi.
Han troget följt oss alla
och slagit hårt mång gång
men han kan inte falla,
hans bana den blir lång.
::När vi fira minnet etc.::

I dag vi hälsar alla
fast namn ej nämnes fler.
Kamrater! Vi er kalla!
Och nu i strid vi oss beger.
Till kamp i nya strider:
låt lösen bli i dag
då skall ljusa tider
nog randas för vårt slag.
:: När vi fira minnet etc.::

Från Majornas SDUK 1912

Fortsätter mina nedslag i den svenska vänsterns historia. Innan Vänsterpartiet bildades 1917 var som bekant det socialdemokratiska ungdomsförbundet ledande i kampen för en revolutionär arbetarrörelse. Här kommer en kortfattad notis om arbetet i Majornas SDUK (socialdemokratiska ungdomsklubb) 1912. (Ur Stormklockan 1912-03-23) En fråga som man drev med frenesi var kampen för ett förbud mot alkoholhaltiga drycker. Den socialdemokratiske pionjären August Palm var av en annan åsikt, och det är denna som bemöts i den här texten. Även den socialdemokratiska tidningen i Göteborg, Ny Tid, får sig en känga. Denna tidning stod långt ut på högerkanten inom socialdemokratin.

FRÅN UNGDOMSRÖRELSEN
Majornas soc.-dem. Ungdomsklubb arbetar i en av Göteborgs förstäder, troligen en av de mest konservativa och hårdarbetade platser.
Det är under sådana omständigheter icka att undra över att klubbens numerär icke är så stor, som vore önskligt, men den kärntrupp som finnes arbetar så gott den förmår genom föredrag och diskussioner över olika aktuella spörsmål.
Nu senast har klubben behandlat regeringens förslag till mobilisering och antagit den resolution som läses å annat ställe (vilken jämte nedanstående resolution i den Palmska frågan Ny Tid troligen ansett överflödigt att anföra, såsom stridande mot dess uppfattning i dessa frågor.)
Resolutionen mot Palm lyder:
Majornas soc.-dem. Ungdomsklubb, samlad till möte för att behandla Aug. Palms appell mot ett eventuellt rusdrycksförbud beklagar att Aug. Palm och hans meningsfränder inom det soc.-dem. Arbetarepartiet sätter större värde på sitt eget s. k. "välbefinnande" i form av förtärandet av alkohol än på den nytta rusdrycksförbud skulle hava för arbetarerörelsens frammarsch och protesterar på det bestämdaste mot detta egoistiska handlingssätt. Kamrater landet runt ! Upp till en ljungande protest mot "Appell" – det är ett dåligt vapen i klasskampen. "Genom rusdrycksförbudet går marschen med säkrare takt in i det socialistiska samhället."
Även har klubben behandlat frågan om bildandet av nykterhetsavdelningar inom klubbarna, vilken genom motion hänsköts till den stundande distrikskonferensen i Falköping,
Med hälsning, A. L j.

P-O Zennström #1

Läser P-O Zennströms memoarer. Zennström (1920-77) var medlem i Sveriges kommunistiska parti och kulturskribent i partiets tidning Ny Dag. Han kom från ett välbeställt hem (hans far var en selfmade man som gjort karriär som ingenjör och tjänat tillräckligt mycket pengar för att göra en klassresa). I 1940- och 50-talens kommunistiska parti var Zennström därigenom en ganska ovanlig fågel. En stor majoritet av partiets medlemmar var arbetare, partiets inriktning på fackligt arbete gjorde att det förblev så.
Zennström blev tidigt socialist och medlem i den partiöverskridande organisationen Clarté, en samlingsplats för radikala intellektuella och enligt Z. en plantskola för karriärister inom socialdemokratin. När hetsen mot kommunister blev som starkast i samband med de rysk-finska kriget valde Z. att ta ställning och gå in i det kommunistiska ungdomsförbundet. Han blev studieorganisatör, först på lokal nivå och sedan på riksnivå.
I Z. värld finns det gott om namn. Han känner många personer som alla namnges och som läsare förutsätts man vara bekant med dem. De blir alla framstående inom sina fält, det må vara inom politiken, kulturen eller vetenskapen. Jag kan inte göra annat än jämföra med mina egna erfarenheter som arbetare. Jag skulle aldrig kunna namedroppa mina skolkamrater och förvänta mig att någon skulle känna igen dem, eller berätta som mina begåvade kollegor och hur de genom att känna andra kända människor nådde framgång och avlade framgångsrika barn. Det är lite fascinerande att få en inblick i hur överklassen, eller i detta fall kanske snarare den bildade medelklassen, reproducerar sig. Sverige har väl blivit ett större land i sedan 1940- och 50-talen och det bildade skiktet är kanske inte lika väldefinierat längre, men någonstans tror jag att samma mekanismer fortfarande gör sig gällande.
Z. har ett stort självförtroende, även i de passager då han uttrycker tvivel på sina egna förmågor.
Som studieledare inom ungdomsförbundet är det hans roll att se till att studier bedrivs i alla klubbar. Som hjälp finns den förskräckliga "Kortfattad lärokurs i SUKP(b):s historia" (1939). Det är en till största delen förljugen skrift som beskriver kommunisternas storhet i Ryssland och även ger en sorts introduktion till den i Sovjetunionen officiellt sanktionerade "marxismen-leninismen". Idag känns boken minst sagt oanvändbar. Jag tycker emellertid att det är intressant att boken kunde användas inom SKP. Jag tänker mig att den var en källa till stolthet och sammanhållning. Den visade att kommunismens (i dess sovjetiska tappning) har framtiden, och att partiet trots alla motgångar i längden skulle nå framgång. På så sätt sporrade den väl kamraterna till aktivitet. Men, vilket Z. nämner, den försvårade också självständiga och för Sveriges nödvändiga politiska analyser.
[Fortsättning följer.]

Till Bärget!

Ture Nerman skulle senare bli en bitter fiende till kommunisterna, men 1917 var han fortfarande hänförd. Denna dikten infördes i såväl "Politiken" som "Stormklockan" strax efter oktoberrevolutionen.
Bärget = franska revolutionens mest radikala element
Zimmerwald = vänstersocialistiska världsrörelsen, uppkallad efter ort i Schweiz
Gironden = moderata element under franska revolutionen

Till Bärget!
Hurra, revolutionen lever än!
Det går ändå framåt vid Nevans vatten.
På tsar Kerenskis grav står Livets mån,
Lenin med Zimmerwalds kokard i hatten!
När alla svikit massans svultna hopp
och när Gironden fegt gett fältet opp,
när frasen brister och när bubblan spricker,
då är er tid, ni Bärgets bolscheviker!

Nog nu med granna ord och fromma tal,
rättfärdigheten fordrar hand, ej tunga.
Det gnyr och gnisslar i kung Mammons sal,
Dörrn in! - låt hela samhällshuset gunga!
Bränn bråtan ner till aska och därur
res Proletariatets diktatur!
Hell hämndens folk, hell blusmän och musjiker,
murbräckans huvud, Bärgets bolscheviker!

Blod? Våld? Nåväl, det var ej massans sed
med tantkongresser och med spatt-aktioner.
Ni skriver aldrig mänsklighetens fred
i silkeshandskar och resolutioner.
Ned med vart sladdrande katederband!
Vi dör ej mer för något "fosterland".
Vi har fått nog av socker och av smicker.
Hell Handlingen, hell Bärgets bolscheviker.

En värd i dödsnöd ser sitt liv i er,
en mänsklighet ber seger åt er fana.
Frihetens Gud, sänd dina härar ner!
Till jälp i alla land att dagen dana!
I soln, ni täkt på nytt vid österns rand,
se, seklens största bragd med brännhet hand
Historien i sin koppartavla sticker:
er frälsargärning, Bärgets bolscheviker.

Från "Lilla London". 1909

Här följer en lägesbeskrivning för de Socialdemokratiska ungdomsklubbarna i Göteborg, publicerad i "Stormklockan" 1909-2-20.

Från "Lilla London"
Göteborgsbrev till Stormklockan
Trots det begränsade utrymmet vill jag sända "Klockan" några rader från vårt "Lilla London".
Vår pigga tidning har här såväl som på en del andra platser ej av alla klubbkamrater mottagits med jubel.
Men allt är övergående och så tycks även vara med antipartierna mot "Stormklockan". Nu frågas det allmänt efter tidningen, och det är som sig bör. Detta om tidningen.
Så kan jag meddela att vi haft en lite "platsrevolution" här. Ja, inte så att förstå att vi avsatt landshövdingen eller någon annan mer eller mindre god borgare - nej, men vi ha valt en ny kommunstyrelse med delvis nya medlemmar.
Bland partivännerna äro en del "äldre djupt indignerade". Men kära ni, det kan inte hjälpas. Nog för att klubbisterna gå och känna sig "skuldmedvetna", allra helst som de hört att "Statsministern" på Ny Tid sagt att "vi fått en dålig kommunstyrelse". Men flertalet kommunmedlemmar torde nog vänta med såna omdömen tills styrelsen fått tjänstgöra, så att var och en kan bedöma deras arbete.
Klubbarnes platsstyrelse arbetar utmärkt med upplysningsverksamheten.
Senaste beviset därpå är anordnandet av socialistiska föreläsningar av vår kamrat Rick. Sandler.
Inalles åtta förläsningar komma att hållas. De som hittills gått av stapeln ha dragit fulla hus.
Alla arbetarna böra passa på tillfällena. Entrén är så låg som 15 öre pr föreläsning.
Föreläsningsdagar bli onsdagar och torsdagar. Första föreläsningen hälls den 11 dennes.
Smutslitteraturfloden har översvämmat även denna stad, och några fördämningar ha icke gjorts.
Visserligen ha klubbarna tillsatt komittéer, vilka skulle göra något åt saken, men har dessa komittéers arbete strandat mot en kinesisk mur: distributörerna. Så fort cigarrhandlarna som i huvudsak sköter om försäljningen, blivit tillfrågade, har svarats: "Vänd er till distributörerna". Särskilt har då utpekats en som tillhör partiet, och enligt utsago är en av de som distribuerar det mästa.
Komitterade ha nu en längre tid gått havande med tanken att utlysa ett offentligt diskussionsmöte i saken, men har detta strandat på grund av att den vidtalade föredragshållaren insjuknat. Undrar dock om det ej går att få någon annan. t. ex. hr Janhekt. Han vore här den som mäst kvalicerad då han ju en lång följd av år sysslat med distribtioner.
Ja, ja, förslaget kanske tål att tänka på!
Hoppas dock att kommitterade fortast möjligt söker få tillstånd ett möte.
Alltså farväl till nästa gång!
Lacaron.

På härjartåg genom Dalsland 1910

Artikel från Stormklockan 1910-8-7.

På härjartåg genom Dalsland
Man brukar alltid tala om det mörka Småland, men jag kan ej göra mig en föreställning om att Småland är mörkare i politiskt hänseende än Dalsland.
Jag har nu rest genom hela Dalsland bland pappers- och trämassefabrikerna och på de flästa platser har aldrig någon organisation funnits. Ja, det finnes platser där aldrig en demokratisk talare uppträtt. Under sådana förhållanden är det ej så underligt om det andliga tillståndet är betänkligt bland arbetarna i detta landskap. Detta är nu vad som gäller pappaers- och trämasseindustrien. Den övriga industrien känner jag ej så noga, men jag tror dock att förhållandet är liknande även där.
Jag började i Upperud. Vid den platsen har ej varit någon talare på 3 år. Möte hölls på landsvägen den 13 juli inför cirka 30 åhörare. Resultatet blev en ungdomsklubb på 15 personer. Jag har nu försport att denna klubb lade ned sitt arbete efter tre à fyra dagar. Vilket är utmärkande för platsens lojhet. Det tillsattes dock stryelse och två kommissionärer för Stormklockan och det lovades rundligt att upptaga arbetet med full iver. Jag reste därför från Upperud med tanke på att det fanns en elittrupp som skulle bryta mark för våra idéer, men nej! De har sovit och vill sova, på denna platsen.
Håvreströms och Standards pappersbruk var nästa platsen. Jag trodde inte att det i värkligheten skulle råda en sådan slöhet som här. Stormklockans spalter tillåter ej att relatera förhållandena så som borde göras. Visserligen finnes det även där en elittrupp som det vore förhoppning på att få att upptaga en klubb. Men då jag var där arbeta halva styrkan nattskrift, varför det ej gick att samla den på en gång.
Så gick färden vidare utan något vidare resultat, förr än jag kom till Skåpafors. Där bildades en klubb på 10 personer. Där finnes det stora förhoppningar att denna klubben tog saken på fullt allvar och kommer säkerligen att visa det också i framtiden. Styrelse och kommissionärer tillsattes även här.
Nästa plats blev Gustafsfors en sulfatfabrik i norra ändan av Dalsland. Här affischerade jag ut mötet dagen förut, men fick affischera om och om igen, ty här nedrevs affischerna av fabriksledningens lakejer. Resultatet blev att det samlades cirka 150 åhörare på den bestämda tiden. För dem redogjorde jag för organisationens betydelse.
Någon fackförening var ändå ej tänkbart att få till stånd.
En lista cirkulerade på vilken antecknade sig 30 st. för en ungdomsklubb. Efteråt tillsattes styrelse, revisorer och kommissionärer. Så hurrades det för klubben och arbetarerörelsens framgång på denna plats, samt avsjöngs ungdomsmarschen med kläm och entusiasm som avslutning på mötets resultat.
Denna agitationsturné var ju avsedd för att rycka upp och organisera pappers- och trämasseindustrins arbetare. Men att bilda fackföreningar är emellertid ingen lätt sak. Det fordras att de på en plats äro något så när eniga om saken; finnes det ej enighet så är det nästan omöjligt att bilda en fackförening på ett fåtal personer. Jag har i övrigt kommit till den uppfattningen att en klubb på en sådan plats kan uträtta mycket, vadan jag tror att klubben på Gustafsfors arbetat en tid, marken är även bruten för en fackförening.
Avlöningsförhållandena här i Dalsland äro så usla att man har svårt att fatta hur folk kan klara sig. Två och högst två och femtio är den vanliga dagspänningen. Färden genom Västergötland och Bohuslän visade att där betalades över tre kr. om dagen, men där har organisationen härjat i flera år, vadan man tydligen kan se dess värkningar. Om nu intet annat hjälper än ungdomsklubbar som rycker upp det sovande proletariatet här i Dalsland får man ändå vara nöjd med resultatet.
M-n [Vem är det?]

Kata i Åmål 1909

Artikel i "Stormklockan" 1909-5-8.

Kata i Åmål
Den 20 april skulle jag för "Textils" räkning ha föredrag i Åmål. Den lilla avdelningen hade i samband med Arbetarkommunen beslutat anordna offentligt möte, och kommun skulle hyra goodtemplarlokalen. Men möttes av ett "bleklagt nej" från den vettskrämda byggnadsstyrelsens sida. Till pjäsen hör att lokalen upplåtes åt alla andra talare t. o. m. åt ungsocialisten Werenskiöld i somras.
Slutligen efter mycken vedermöda hade kommunstyrelsens energiske ordf. fått hyra ett cirkustält för att därstädes anordna _enskilt möte_ med alla platsens fackföreningar.
Borgmästarn som i förväg fått nys om saken hade privatim varnat cirkusdirektören för att hyra ut lokal till mitt möte "enär man ej på villkor ville att den personen skulle tala i Åmål". Men trots allt fingo vi tältet. Då jag kom till Åmål voro kamraterna mig till möte och upplyste om, att vi fått ett cirkustält, att mötet skulle börja kl. 7 om inga hinder blev och att det var ett slutet fackföreningsmöte.
När vi kommo ned till tältet stod folket utanför, polis var där, och vi erhöllo av en räddhågad, långhårig "cirkusman" den upplysningen att magistraten förbjudit cirkusdirektören att hyra ut lokalen, vid risk att få sina föreställningar förbjudna.
Komunordföranden i väg till cirkusdirektören som dock ej kunde anträffas. Och trots alla försäkringar till den skrämde långhårige cirkusartisten att de faktiskt ej kunde hindra dem att hyra ut sitt tält, fingo vi ej.
De till minst nu tvåhundra uppgående åhörarne sågo mörka och dystra åt, och så sade jag "Det blir väl ingen annan råd änatt ta landsvägsmöte igen. Inte blir föredraget så långt men _lite_ hade jag hog att säga er." De dyrstra anletena ljusnade, och så satte vi oss i marsch, för att utom staden söka ny lokal.
Jag var i värsta krigshumör, rent upprörd över de vidriga förhållanden som tillåta myndigheterna att trakassera fredliga fackföreningar på slikt sätt och när vi så kommo till kyrkan, som låg på en kulle, gick jag rätt upp för backen och steg upp för kyrktrappan tog tag i kyrkdörrarnes portvred och yttrade några kraftiga ord till folket, samt höjde ett rungande leve för socialismen. Och bad dem så följa mig.
Så tågande vi i väg i fotsdjup sörja utom staden, där jag gående på landsvägen uppläste mina "Tvänne krigsförklaringar" vara O. Hermelin "Krig mot socialisterna" och min egen "Krig mot kapitalisterna" åtföljda af ej alltför milda komentarer, därpå höjdes ett rungande leve för socialismen, och så ett för mig, av kamraterna såsom tack för att jag trots allt, dock hållit mötet.
Såväl borgmästaren som stadsfiskalen hade under tiden anlänt, men funno för godt att ej ingripa.
Så ändades mitt tredje möte i Åmål.
Av stadens tre poliser voro två därute med, så att om "den intre fienden" sluppit lös inne i staden medan vi vore på möte, hade hela staden legat öppen för anfall.
Myndigheterna sörja på ett rörande sätt för reklam för våra möten och jag vill därför hembära dem mitt varma tack!
K. D-m. (Kata Dahlström)

Göteborgs nya arbetarekommun

Göteborgsavdelningen av det som skulle bli Vänsterpartiet grundades i mars 1917. Så här beskrevs bildandet i tidningen "Politiken" 1917-3-26. (Den förste ordföranden Ståhlberg skulle inom kort ändra stavningen av sitt namn till Stålbärj.)

Göteborgs nya arbetarekommun.
I förra veckan bildades - som förut meddelats i Politiken - på ett talrikt besökt möte i Arbetarföreningen Göteborgs nya arbetarekommun. Hr Carl Ståhlberg inledde frågan om 'partikongressen och dess konsekvenser' varefter mötet efter en kort debatt enhälligt beslöt 'instämma i kongressminoritetens manifest och förklarade sig redo att deltaga i bildandet av det nya partiet'. 300 av mötets deltagare antecknade sig därpå för medlemskap, varefter möte hölls med den nybildade organisationen. Till interimsstyrelse utsågs Carl Ståhlberg, Sofia Svensson, Sven Johansson, Ture Rylander, Carl Larsson, Edv. Malmsjö, Ernst Olsson, Axel Ljunggren och Erik Abrahamsson. Suppleanter blev H. Rådlund, John Andersson och Eskil Wallén. Det lyckade mötet avslöts med leverop för den nya kommunen.

Lenin 1917

Så här beskrevs Lenin i en artikel i vänstersocialisternas tidning "Politiken" 5 april 1917. Ha i åtanke att detta är innan Lenin ens återkommit till Ryssland. Han är en maktlös skriftställare och politisk organisatör i exil i Schweiz, helt utan inflytande annat än inom det fortfarande lilla ryska socialdemokratiska partiet.

---

Lenin - den ryska radikalsocialismens ledare
Den man, vars porträtt ovan avtrycks, är en av den ryska socialdemokratins mäst ryktbara ledare. Han har växt upp med - och ur - det ryska proletariatets massrörelse, och hela hans liv, hela hans tänkande och handlande är oskiljaktigt förbundna med det ryska proletariatets öde. I lycka och olycka, i ögonblick av stolta revolutionär triumg och i de långa åren av kontrarevolutionärt tyranni förblev han trogen arbetarklassens och Internationalens intressen, och det finns för honom endast ett mål: socialismen, endast ett medel: klasskampen, endast en jälte: det revolutionärta, internationella proletariatet.
N. Lenin uppträdde som ung socialdemokratisk skiftställare och politiker redan under första hälften av 1890-talet. Det var en oinskränkta despotismens tid och varje socialistiskt arbete straffades med fängelse eller deportation till Sibirien. Men den unge Lenin och hans kamrater kunde arbete i hemlighet, anlägga hemliga tryckerier, anordna underjordiska möten - detta allt omgivna av tsarismens tusenögda spioner. Naturligtvis blev emellertid "förbrytarna" dock en dag häktade och måste sitta månader i fängelse, innan det allsmäktiga polisdepartementet behagade bestämma på vilken långt bort belägen plats i det stora ryska riket de skulle sona sina synder. Lenin vart sänd till Sibirien och måste stanna där tre år.
Men den proletäriska massrörelsen, vars pionärer Lenin och hans kamrater var, utvecklade sig under tiden med jättesteg och ännu innan L. hade avtjänat sitt straff, var han på det klara med att tiden vore inne för organiserande av det socialdemokratiska partiet och att man som centrum för organisationen måste ha en tidskrift. Så snart han blev fri, for han över ryska gränsen och grundade i utlandet med kamrater och den gamla socialdemokratiska gruppen Plekhanov - Axelrod - Zassulitsch tidskriften Iskra (Gnistan).
Iskras intellektuella och organisatoriska inflytande på den ryska socialdemokratin - den tiden huvudsakligen bestående av studerande ungdom och en numerärt obetydlig förtrupp av arbetarklassen - var oerhörd. Detta litterära företag gav möjlighet att samla de spridda krafterna, att ordna och rena idévärlden från antimarxistiskt mischmasch samt skapa grundvalarna för en partiorganisation. Det lyckades också att sommaren 1903 sammankalla den första värkliga partikongressen, som tyvärr dock slutade med en klyvning mellan den marxistiska majoriteten och den opportunistiska minoriteten.
Nu började de långa inre striderna mellan ryska socialdemokratins båda grupper, vari Lenin alltid stod trogen den konsekventa marxismen. År 1905 efter de ryktbara oktoberdagarna, kom han till Petersburg och startade den första legala socialdemokratiska tidningen därstädes. Novaja Zhysn (Det nya livet). Efter Stolypin-historien den 3 juni 1907 måste han fly. först till Finland, sedan till utlandet. Det nu pågående kriget träffade honom i Österrike, varifrån han med nätt nöd lyckades komma till Schweiz och där har han oavbrutet kunnat bedriva sitt socialdemokratiska arbete.
Det mäst karaktäristiska för denna man är hans outtröttliga energi och hans ovanliga principklarhet, som under reaktionsåren jälpt honom att förbli den revolutionära socialdemokratin trogen och samla sina meningsfränder kring Internationalens fana. Så har han uppträtt som en oförsonlig fiende till de krigande borgarklassera och deras socialdemokratiska medlöpare och är en av de mäst energiska förkämparna för Zimmerwald.
Inom kort återvänder Lenin till det befriade Ryssland, där hans kamrater med otålighet bidar sin efterlängtade ledares återkomst.

Vem står bakom Politiken?

1916 grundade vänsteroppositionen inom Socialdemokratiska partiet en egen tidning: Politiken (som senare skulle bli Folkets Dagblad - Politiken). Redan från början misstänkliggjordes de internationalistiska vänstersocialisterna. Den konservativa tidningen Nya Dagligt Allehanda insinuerade att partiet fick pengar från Ryssland - väl att märka det förrevolutionära Tsarryssland. Politiken svarar med följande ironiska artikel. (Observera att man använde sig av den kortlivade stavningsform som kommit att kallas nystavning, vilken var populär bland vissa radikaler på den här tiden)

---

Vem står bakom Politiken?
är en fråga, som satt åtskilligt med myror i huvet på en del av huvudstadens avisor.
Den aktade okände i Nya Dagligt Allehanda t. ex. har redan för länge sedan låtit världen förstå, att det här rör sig om ett alldeles enastående ruskigt fall och att ryska rublar ha rägnat i en jämn ström ned i våra kassavalv.
Som vanligt är det bara halva sanningen, som Allehandas vaksamma öga har uppdagat. Den hela är vida ruskigare, vadan vi, sedan länge marterade av infernaliska självförebråelser, begagnar tillfället att lätta vårt samvete gemen att avlägga en fullständig bekännelse.
Det är storfurst Nikolaus personligen som ursprungligen stod bakom Politiken och som egenhändigt knöck storkovan ur ryska statskassan för att få ett svenskt organ, sig och den panslavistiska tanken värdigt.
Där tror jag, att Ljunglund blev bräckt! Men det blir ännu värre.
Den amerikanske miljadören John D. Rockefaller senior - inte Rotschild, som oriktigt uppgetts - vilken fått nys om projektet satte sig genast medelst ett trådlöst telegram i förbindelse med oss som i torsdags förra veckan och meddelade, att han ville, inte endast löst ut Nikolaus Nikolajevitsch ur affären utan även att, så länge Politiken bibehöll en klar socialistisk färg, till redaktören och redaktionssekreteraren utbetala ett månadsgage av 50,000 dollar.

Källa: Politiken, 1916-4-29

Lite om Vänsterpartiets 2000-tal

Jag ska bara som hastigast polemisera lite mot Bergners beskrivning av Vänsterpartiets 2000-tal. Mest blir det väl snarare polemik mot Vägval vänster och de dogmatiska strömningar som deltog där. Det är väl egentligen lite off topic, men vad fan. Det var en ändå en på sitt sätt skön samling dårar som flockade i VVV.

Partiordförande Gudrun Schyman avgick 2003 och ersattes efter några turer av Lars Ohly. Bergner gör en poäng av att denne kallade sig kommunist. Men som så ofta annars är detta ganska intetsägande. Det är i och för sig sant att borgerliga och socialdemokratiska debattörer gjorde en poäng av Ohlys kommunism, men jag har svårt att ta denna debatt på allvar. I samma veva ägnade sig staten via "Forum för levande historia" åt antikommunism och statligt sanktionerad propaganda och mytspridning. Det är pinsamt för en demokratisk stat, men troligen ganska harmlöst i relation till allt annat elände i världen. SVT:s Janne Josefson gjorde för tredje gången i sin journalistiska karriär en show av Vänsterpartiets föregivet dunkla förflutna. (Ni minns säkert de skakiga kamerabilderna på något som en gång i tiden varit DDR:s ambassad i Stockholm.) Osv, osv, in absurdum. Hela antikommunismcirkusen på 2000-talet är dock bara en fortsättning på och repetition av 1990-talets dito. Inget nytt under solen.

Bergner lägger några sidor på fenomenet "Vägval Vänster" - en kortlivad organisation för missnöjda vänsterpartister. (Även om organisationens självbild var en annan.) Jag förstod aldrig riktigt vad detta forum sysslade med, och är ganska säker på att jag inte missade så mycket. Fundamentalt för Vägval vänster var en dogmatisk inställning till politiken. De hade svårt att ta till sig nya argument och svårt att förstå att Sverige hade förändrats under 1990-talet och att de gamla kartorna kanske behövdes bytas ut. Vissa företrädare för VVV tycker exempelvis tro att Sovjetunionen fortfarande bestod. Varför skulle de annars vara så rädda för att Vänsterpartiet skulle återgå till att bli ett gammaldags kommunistparti? (Vilket i VVV:s retorik var något mycket negativt.)

Bildandet av denna organisation hade föregåtts av en artikel i Vänsterpress 2003, undertecknat av 180 partimedlemmar, bl. a. nuvarande partiordföranden Jonas Sjöstedt. Artikeln betonade ansvar, realpolitik, pragmatism och realism. Fina ord, utan tvekan. Men vad detta innebure i praktiken var en smula mer oklart. Min tolkning är att uppropet främst var ett sätt att smutskasta Ohly och andra inom partiet som ville fortsätta med en realistisk, pragmatisk och ansvarstagande politik men med en marginellt annan inriktning. Hur som helst rann detta upprop ut i sanden. Vid 2004 års kongress valdes Ohly med stor marginal till ordförande (195 röster, mot 30 för den andra kandidaten Alice Åström). Under kongressen cirkulerade ett närmast mytiskt dokument kallat "Plan B", där några partikamrater spekulerade kring att bilda en egen fraktion inom partiet om deras linje inte gick igenom. Tillvägagångssättet påminde inte så lite om Hagberg/Hagel-fraktionens splittring 1977. Man överskattade kraftigt sin egen styrka och saknade förståelse för vilken situation man befann sig i. Karin Svensson Smith och hennes anhängare var dock om möjligt ännu mer misslyckade än Hagel. Det är ibland svårt att skilja på fars och tragedi.

I vissa media kom konflikten mellan VVV och Vänsterpartiet att beskrivas som en konflikt mellan "förnyare" och "traditionalister". Detta är dock en distinktion som Bergner finner olämplig. Detta är en smula märkligt, eftersom han annars i sin avhandling genomgående tänker i ett endimensionellt framåt-eller-bakåt-perspektiv. Men i sak är det ju sant. Dogmatikerna i VVV var knappast mer förnyare än de inom Vänsterpartiet som befann sig i majoritet och försökte skapa en politik som lämpade sig från 2000-talet.

En kul anekdot i sammanhanget är att Bergner låter partiets vid tiden avgående viceordförande Johan Lönnroth säga att han aldrig kallat sig kommunist. Jag satt för ett drygt år sedan med Lönnroth och några andra partikamrater på Regionarkivet i Göteborg och lyssnade på gamla inspelningar av intervjuer med VPK-are angående partiets moderna historia och 1977 års splittring. Där hörde vi hur Johan Lönnroth av år 1978 kallade sig kommunist. Så jag stoppade bandet och frågade 2012 års version av Johan Lönnroth om det kanske var så att han visst hade kallat sig kommunist en gång i tiden. Och det kunde han ju inte förneka när vi precis hört honom säga det på band. Tydligen är det lätt att glömma ibland, och då är det ju bara att det finns inspelningar.

Bergner och 90-talet

Ett sjätte inlägg om Bergners doktorsavhandling.

Så har vi kommit till 1990-talet, det decennium då jag själv blev politiskt aktiv i Ung Vänster.

1990-talet kännetecknades av en ekonomisk kris där Sverige för första gången på länge fick massarbetslöshet. Den välfärdsstat som socialdemokraterna byggt upp med stöd av bl. a. VPK monterades ned.

I denna situation skulle man kunna testa frågan om Vänsterpartiets eventuellt kvardröjande kommunistiska arv (eller levande kommunistiska praktik) med att se vilka metoder partiet använde för att bemöta kapitalismens och den svenska modellens kris. Det gör inte Bergner. Istället fortsätter han att fokusera på idédebatter i vilka ord som "kommunism", "Lenin" eller "Sovjetunionen" förekommer. Därigenom implicerar han att det kommunistiska arvet handlar om dessa ord, snarare än om politiska och samhällsvetenskapliga utgångspunkter.

För Vänsterpartiet kännetecknades 1990-talet bl. a. av framgångar i de allmänna valen. Paritet gick från drygt 4% 1991 till 12% 1998. Ungdomsförbundet stärktes kraftig, och blev Sveriges största. (Det är en lite svårt att bedöma ungdomsförbundens storlek med säkerhet, men Ung Vänster var i alla fall det bäst organiserade.) Mängder av människor lade alltså V:s valsedlar i kuvert och en anselig mängd ungdomar var åtminstone för en tid medlemmar i Ung Vänster. Vänsterpartiet fick dock inte någon exceptionell medlemstillströmning, och de medlemmar man hade tenderade att i högre grad än tidigare bindas upp av parlamentariska uppdrag.

Bergner fokuserar främst (nästan uteslutande) på angrepp av partiet från antikommunister som menade att Vänsterpartiet alltjämt var ett odemokratiskt parti. Partiet hade två strategier att bemöta dessa angrepp. Partiledaren Schyman och hennes vice ordförande Lönnroth undvek öppen polemik och inbjöd istället till opartiska undersökningar av partiets historia. Ungdomsförbundets Jenny Lindahl och andra gick i stället till offensiv och försvarade de delar av historien som de ansåg värda att försvara.

Så mycket mer skriver Bergner inte. Jag tycker att det är lite tunt. Min poäng är, som alla väl insett vid det här laget, att om man ska tala om ett kommunistiskt arv i Vänsterpartiet måste man se till partiets verkliga agerande, inte bara se till debatter på tidningssidor och vid kongresser. Men det gör ju Bergner inte.

Det sena 1980-talet

Femte delen av min behandling av SKP/VPK/V:s historia med utgångspunkt i Petter Bergners avhandling "Med historien som motståndare".

Jag har aldrig riktigt intresserat mig för VPK:s interna debatter under 1980-talet. Det är ett decennium som jag upplevt själv (även om jag var en smula ung i början), och därmed har jag inte behövt gå tillbaka till källorna för att skapa mig en bild. Jag har således egna minnesbilder, men ingen riktig överblick över decenniet. Därför blir jag här mer beroende av att ta Bergners utsagor för givna, trots att han tidigare visat sig vara långt ifrån pålitlig.

Bergner väljer att ägna ganska många sidor åt de debatter som omgärdarde kongresserna under 1980-talets slut. Han redovisar dock inte vilja prinicper har valt för sitt urval. Vetenskaplighet, någon?

Debatterna ter ganska förvirrade. Min misstanke är att detta beror på att de var ganska förvirrade.

Först dock en allmän karaktäristik av tidsperioden.

Under 1980-talets andra hälft härskade Gorbatjov, omdaning och slutligen kollaps i öster. Detta påverkade förstås många av VPK:s medlemmar i deras allmänna politiska uppfattning. Samtidigt härjade en högervåg i Västeuropa och Nordamerika. I framför allt Storbritannien och USA hade välfärdssystemen monterats ned. I Sverige syntes högervågen dock mest i form av självmedvetna ungmoderater i fjantiga kläder. Den välfärd som den svenska arbetarrörelsen hade byggit upp kunde fortfarande te sig som oomkullrunkelig. Arbetslösheten var i det närmast obefintlig och skulle väl så förbli. Kunde man tro då.

Det är den här aningslösheten som utgör klyftan mellan VPK:s 1980-tal och den generation som jag själv tillhör. Jag gick med i Ung Vänster 1994, och det var i ett Sverige som på bara några år hade förändrats dramatiskt. Vi hade massarbetslöshet, högerregering och framtidstron var utraderad. Och därför kändes frågor om vissa termers vara eller inte vara i partivokabulären synnerligen perifera, samtidigt som frågor om hur partiet skulle agera kändes synnerligen relevanta. Tydligen var det svårt för vissa äldre partikamrater att förstå detta. De som var några decennier äldre än oss ungdomar hade sina tygga liv och kunde inte förstå att arbetslöshet, bostadsbrist och ökade klyftor var väldigt konkreta och kännbara saker för oss.

Nåja. Åter till Bergners referat (det känns i alla fall mer som referat än analys) av VPK:s interna debatt.

Vid kongressen 1987 antog partiet ett nytt program. Detta hade föregåtts av en strid mellan olika uppfattningar. På den ena sidan stod Jörn Svensson och den andra Göran Therborn. Enligt Bergner hade den senare karaktäriserat skillnaden som stode den mellan en "marxist-leninistisk falang" och en falang som ville knyta en till en bred vänstertradition. Denna indelning kan mycket väl motsvara den bild som den senare "falangen" har av striden. Bristen i karaktäriseringen är förstås att den inte klargör vilka de praktiska skillnaderna blir i den politik som partiet förväntas föra. "En bred vänstertradition" kan ju låta ofarligt och lite sött, men i en situation som den på 1990-talet där det gällde att slå vakt om grundläggande demokratiska och ekonomiska framsteg som gjorts under 1900-talet kommer man inte långt med floskler. Då behövs det konkret politisk kamp, och en sådan kamp vinner man inte genom svepande hänvisningar.

Det som kom att bli den stora frågan var ju annars K-ordet. Skulle partiet fortsätta att kalla sig kommunistiskt? Denna debatt var mycket omfattande, och får man säga, mycket förvirrad. Det var många olika saker som behandlades samtidigt, många känslor var involverade och frågans egentliga innebörd kom ofta bort. "Kommunism" är ju bara ett ord. Rimligtvis blir det intressant att diskutera ordet först när man gett det ett innehåll. Riktigt så långt kom man dock inte alltid i debatten.

Jag ska inte gå in i detalj i denna debatt. Läs Bergner istället. Jag tror att han fångat debatten hyfsat väl (även om det är frustrerande att han inte berättar för oss läsare hur hans urvalskriterier ser ut). Några perspektiv tycker jag dock är värda att lyfta fram.

"Knyta an till SSV". Hos vissa VPK-medlemmar blev det viktigt att hitta något annat att "knyta an till", efter det att man inte längre ville kännas vid "kommunismen" (vad som nu menades med detta). Somliga började nostalgiskt prata om partiets allra första år, då det fortfarande hetter Sverges socialdemokratiska vänsterparti och ännu inte var knutet till Kommunistiska internationalen. Dessa år målades upp som ett frihetligt eldorado av mångfald och socialistisk kreativitet. Jag förstår ärligt talat inte varför man måste "knyta an" till en viss historisk period. Hade det inte varit bättre att formulera en dagsaktuell analys? Och när man "knöt an" (Förlåt alla mina citationstecken. Jag tycker dock att termen "knyta an" är löjlig och vill inte använda den utan dessa irriterande hartassar.) till SSV var det sällan partiets verkliga politik, utan snarare tankar från några av dess ledare (C. Lindhagen, K. Dahlström, Månsson. Kanske någon ytterligare. Förvånansvärt sällan Höglund.). Jag ska någon gång snart (förhoppningsvis) skriva om SSV. Det är inte fullt så enkelt att SSV var ett öppet, brett och frihetligt vänstersocialistiskt parti som blev leninististiskt stelt och byråkratiskt i samma stund som partiet gick med i Komintern. Det fanns en verklighet som gjorde sig påmind då som nu. Men vissa personer har lite svårt att förstå att det inte är idéer som styr politiken. I alla fall inte bara idéer.

"Förnyelse". Ett annat slagord i debatten var "förnyelse". Förnyelse är fräscht. Men, vari, mer konkret bestod denna förnyarnas förnyelse? Detta förblev en smula oklart. Och de som valde att kalla sig själva förnyare och sina motståndare traditionalister var sällan särskilt måna om att komma med nya analyser. Jag kanske är lite orättvis, men jag kan inte på rak arm minnas att dessa "förnyare" bidrog särskilt mycket till att förklara den kris som kom att dominera 1990-talet. Snarare "knöt de an" för att använda denna hiskeliga term till traditionell socialdemokratisk politik. Fast ofta var de inte lika skickliga realpolitiker som de mer vana socialdemokraterna.

"Renlärighet". Bergner menar att det fanns en konflikt inom VPK mellan mer pragmatiska politiker, som gärna kompromissade med socialdemokrater i parlamentariska församlingar för att uppnå konkreta resultat, och de som betonade partiets "ideologiska principfasthet och identitet". Detta är dock enligt min mening är grov förenkling. Frågan var mer komplex och handlade snarare om hur man rent taktiskt skulle bete sig för att få så mycket inflytande som möjligt. I vissa situationer kunde det vara befogat att binda sig i omfattande samarbeten med andra partier, i andra situationer vore det bättre att behålla sin egen självständighet. Detta behövde inte adlas till en principfråga, utan handlade snarare om vad som var bäst för stunden. Men samtidigt var det förstås sant att vilka avvägningar man gjorde berodde på hur man uppfattade den politiska situationen och vilken roll man tillskrev parlamentariskt arbete i relation till alla andra kampformer som partiet kunde använda sig av. Det är lite kul att termer som "renlärighet" och "principfasthet" ses som hinder för parlamentariskt schackrande. Man kan jämföra detta med SKP under 1950-talet under Hagbergs tid då partiet i regel lade sig så nära SAP som möjligt i de parlamentariska församlingarna. Var detta att betrakta som "förnyelse"? Nej, självklart inte. Men åtminstone sedan 1935 (Sjunde världskongressen!) hade kommunisterna varit synnerligen pragmatiska, närmast principfast och renlärigt pragmatiska. Vad jag vill ha sagt är väl mest att distinktionen "pragmatisk" kontra "principfast" stämmer dåligt överens om partiets politik, såväl 1950 som 1990. Fast jag borde ha formulerat mig bättre.

Konklusion. Det fanns flera dimensioner i det sena 1980-talets debatt, men dessa tenderade att osynliggöras när debatten kom att handla om ett enkelt ja eller nej till ordet kommunism. Som partiets senare historia skulle visa var dessa dimensioner dock nog så viktiga. Enligt min mening betydligt viktigare än det ordet "kommunism" som blivit så laddat med betydelser att det kunde innebära både allt och intet. Frågan är om VPK/Vänsterpartiets debatter kring 1990 hade gjort partiet bättre rustat att hantera 1990-talet ekonomiska kris, nedmontering och välfärdet och begynnande högerextremism. Jag låter den frågan förbli obesvarad.

"Med historien som motståndare". Det tidiga 80-talet

VPK:s situation vid 80-talets början var ganska mångtydig. De delar av det kommunistiska arvet som Bergner väljer att totalt bortse från (alltså den traditionella fokuseringen på fackliga och lokalpolitiska frågor) hade börjat vittra bort. En hel del kommunistiska arbetsplatsorganisationer hade följt med APK-utbrytarna, andra hade tynat bort. Men, vilket Bergner väljer att nämna, andra kampformer hade tillkommit i form av miljö- och kvinnorörelserna.

Den internationella situationen präglades fortfarande av det kalla kriget. En lång rad länder i Afrika och Asien hade under de föregående decennierna tillkämpat sig sin frihet från de gamla västeuropeiska kolonialmakterna. Detta var en process som underlättats genom att de fått stöd från Sovjetblocket, helt oavsett vilka skäl man anser att Moskva hade för sitt stöd. Samtidigt hade NATO påbörjat en intensifierad upprustning av militären och flera länder i Nordamerika och Västeuropa hade börjar nedmontera sina välfärdssystem.

Detta är den bakgrund man måste ha för ögonen om man ska förstå vissa VPK:ares naiva syn på Sovjetunionen.

För, föga förvånande, är det fortfarande relationen till Sovjet som intresserar Bergner, även om han nu som tidigare låtsas som om det handlar om ett odefinierat "kommunistiskt arv".

Bergner går med viss noggrannhet genom partiets debatter kring frågor som Vietnams intåg i Kampuchea, Sovjetunionens inmarsch i Afganistan, undantagstillståndet i Polen osv. Han avstår dock att berätta för läsaren vad detta har med hans explicita syfte att göra.

Den bild han ger stämmer ganska väl överens med mina egna kunskaper om perioden i fråga. Det fanns ett antal VPK:are som höll fast vid en blind tro på Sovjetsystemets överlägsenhet. Dessa var dock väldigt få. Det fanns en större grupp som såg östblocket som en allierad, en antiimperialistisk huvudkraft, som behövdes som en motvikt mot USA på den internationella arenan, men vars brister var stora. Slutligen fanns det en grupp som var mer principiellt negativa till Sovjet.

Persoligen har jag svårt att förstå hur tänkande människor under 1980-talets början kunde tro att Sovjetunionen stod för ett mer framskridet och humant politiskt och ekonomiskt system än exv. Sverige under samma tid. Å andra sidan får man inte glömma bort vad det västliga alternativet innebar. USA hade visserligen den i Per Ahlmark-liberalers sinne goda smaken att bara ägna sig åt massmord i den s. k. tredje världen, men där gjorde man det å andra sidan med desto större frenesi. Under 1980-talet styrdes större delen av Latinamerika fortfarande av blodsbesudlade militärjuntor som satt vid makten med USA:s stöd. I Indonesien härskade massmördaren Suharto på samma sätt och Kongo ("Zaire") hade sin Mobutu. Det var i relation till dessa bödlar som VPK gjorde sin internationella analys och kom till slutsatsen att östblocket var det minst onda alternativet.

Detta innebär dock inget försvar för att partiet fortfarande hade vad man kallade för "broderliga relationer" till de statsbärande partierna i Östeuropa. Det är inte så konstigt att vissa partimedlemmar, eller f.d. sådana, efter östblockets kollaps drabbades av minnesförlust. Som den f.d. vice ordförande som åkt på partiresa till Leningrad, men några år senare bestämt förnekade att han överhuvudtaget kallat sig kommunist. Vilket han hade gjort. Men för honom var det tydligt viktigt att distansera sig från själva ordet "kommunist".

Nåväl, det här var väl mest egna funderingar kring det tidiga 1980-talet. Bergner börjar blir tjatig i sin repetivitet och jag orkar inte riktigt bry mig om hans detaljerade referat av partiinterna diskussioner. Kanske blir hans bok intressantare när vi kommer till 1990-talet. Då kan väl inte ens han hävda att relationen till Sovjet (som ju upphört existera) är en del av den kommunistiska identiteten. Eller? (Jag är alltså inte retorisk eller ironisk. Har ännu inte läst vidare, och har ingen aning om vad Bergner kommer att komma fram till. Men mer än halva boken återstår och byter han inte perspektiv snart så har jag svårt att se vad resten av boken kan tänkas handla om.)