Heinrich och Urtext

I sitt magnum opus ”Die Wissenschaft vom Wert” (”Vetenskapen om värdet”) från 1999 (fjärde utvidgade upplagan från 2006 är den som används här) nämns Urtext femton gånger. Jag har helt enkelt gått igenom dessa femton omnämnanden och sammanfattat varför Heinrich återkommer till denna något bortglömda text.

Första gången texten nämns är i samband med Marx' dialektiska metod och hur den skiljer sig från Hegels. Ett problem som Heinrich återkommer till är i vilken mån Marx' har en dialektisk metod som han håller fast vid, eller om hans metod förändras över tid. Somliga marxologer har ansett att alla Marx' texter efter 1857 innehåller en dialektisk metod, andra har ansett att han successivt utvecklat sin metod, och åter andra har snarare menat att han efter Grundrisse och Urtext populariserat sin framställning och därmed tonat ned, eller snarare döljt, dialektiken. Heinrich å sin sida menar att saken är mer komplicerad än så. Under Marx senare utveckling har han såväl preciserat sin metod som populariserat framställningen. Man måste bedöma varje text utifrån båda perspektiven. Heinrich varnar för att se Grundrisse och Urtext som de bästa texterna för att förstå Marx' dialektik, eftersom man då missar senare gjorda framsteg.

Heinrich nämner vidare Urtext i en diskussion om relationen mellan det logiska och det historiska. Han menar att framställningen [die Darstellung] av den historiska processen ligger utanför den logiska eller dialektiska utvecklingen av kategorier. I Urtext skriver Marx': ”Hans [den frie arbetarens] existens är resultatet av en långvarig historisk process i samhällets ekonomiska gestalning. Det visar sig vid denna punkt med bestämdhet att den dialektiska formen av framställning bara är riktig om man känner dess gränser.” (MEGA II.2/91, min översättning)

Heinrich menar vidare att Marx' redan när han skrev Grundrisse var klar över begränsningarna i den dialektiska framställningen. I Urtext är det mer precist den dialektiska övergången till kapital som blir ett problem.

Vidare nämns en passage i Urtext när Heinrich kritiserar idén om en ”arbetsvärdelära” hos Marx. Heinrich går här inte in på passagens innehåll, utan använder den bara som ett belägg för Marx' syn på att det i det borgerliga samhället råder ett system där alla produkter slutat vara omedelbara bruksvärden för deras producenter.

Heinrich använder även ett citat ur Urtext för att visa på Marx' brott med idén om en homo oeconomicus. Det är inte människans inneboende egenskaper som används för att förstå ekonomin, utan Marx håller sig till de ekonomiska processernas formbestämningar.

Heinrich driver tesen att Marx' i sina ekonomiska teorier visar på behovet av en penningform. Däremot menar Heinrich att Marx inte bevisat behovet av en penningvara (exv. guld). I Urtext skriver Marx att den borgerliga produktionsprocessen bemäktigar sig en redan förefintlig metallcirkulation. Detta är ett historisk faktum. Däremot menar Heinrich att Marx överhuvudtaget inte ställer sig frågan om detta även är en begreppslig förutsättning för att man ska förstå varan och penningen i den borgerliga ekonomin.

Heinrich går också in på den ganska stora frågan om den enkla cirkulationen utgör ett historiskt stadium. Förenklat kan man säga att vissa tänkare (exv. en inte helt okänd fabrikörsson vid namn Friedrich Engels) tänkte sig att det under vissa tider på vissa platser funnits en s. k. enkel varuproduktion, dvs. en icke-kapitalistisk marknadsekonomi. Detta är en tanke som Heinrich kraftigt vänder sig mot. Han stödjer sig bland annat på ett citat från Urtext, där Marx skriver att den enkla cirkulationen är en ”abstrakt sfär av den borgerliga totalproduktionsprocessen”. Det är alltså inte ett särskilt produktionssätt utan snarare en aspekt av kapitalismen. Heinrich konstaterar vidare att Marx i såväl Grundrisse som Urtext, men inte i senare skrifter, försöker sig på en kategorial avledning av kapitalbegreppet. Marx beskriver en icke-empirisk, logisk, övergång från penningen till kapitalet, där kapitalformen blir en nödvändig vidare formbestämning av värdeformen. Denna övergång saknas helt i Kapitalet, och, menar Heinrich, har bidragit till idén om den enkla varuproduktionen som ett eget stadium. Heinrich å sin sida menar att hela Marx' värdeteori är en kapitalteori och att det är orimligt med ett icke-kapitalistiskt stadium där produktion av värde sker. Han konstaterar att Marx ingenstans berättar varför han låtit denna logiska övergång falla. Heinrichs hypotes är att det är gjort för att framställningen ska bli mer ”populär”, alltså lättillgänglig. Heinrich menar att Marx' framställning i Kapitalet bara kan förstås om man tar framställningen i Grundrisse och Urtext i beaktande.

Sista gången Heinrich nämner Urtext gäller tillägnelselagens omslag, dvs. att idén om att den direkta producenten äger rätten till sitt arbete slår om och leder till att den direkta producenten inte äger rätten till sitt arbete. Heinrich menar att denna lag formulerats tydligare i Urtext än i Kapitalet.

Bakgrunden till ”Urtext”

Den text som brukar kallas ”Till kritiken av den politiska ekonomin. Urtext” skrevs av Marx sommaren och hösten 1858. I slutet av maj hade han avbrutit ”Grundrisse” och bestämt sig för att skriva rent texten, något som han trodde skulle gå ganska fort. Han hade ett avtal med förläggaren Franz Dunker om att publicera sina ekonomiska teorier i kortare häften, och planen var att skriva ett första häfte med kapitlen ”1) Värdet, 2) Penningen, 3) Kapitalet i allmänhet (kapitalets produktionsprocess, kapitalets cirkulationsprocess, de bådas enhet eller kapital och profit, ränta)”. Detta motsvarar ungefär vad som senare skulle bli Kapitalets tre böcker, alltså ett arbete som Marx överhuvudtaget inte lyckades slutföra.

Marx började med att skriva två stycken index till Grundrisses sju häften. Sedan stannade arbetet av något. Han var tvungen att arbeta för sin brödföda och han var sjuk. Istället för att helhjärtat kunna fokusera på de ekonomiska teorierna skrev han en rad artiklar till ”New York Daily Tribune” om så blandade ämnen som den brittiska dagspolitiken, slavhandeln, opiumhandeln i Kina och livegenskapen i Ryssland med mera. Det där med att Marx blev sjuk i samband med att han skulle publicera något stort är lite av ett mönster som skulle fortsätta att återkomma.

I augusti kommer han i alla fall i gång med skrivandet. Han betraktar texten som redo för tryckeriet och tror fortfarande att det ska gå ganska fort. Men någon gång i oktober ändrar han sig igen. Han anser nu att texten inte är tillräckligt korrekt och avbryter sig ännu en gång. Strax därpå börjar han med skrivandet av den text som faktiskt skulle komma att publiceras 1859 under titeln ”Till kritiken av den politiska ekonomin”. Denna relativt tunna bok var alltså avsedd att vara ett första häfte i en serie, men av det blev ju intet. Istället började Marx åter på ny kula, och först 1867 kunde ”Kapialet. Första boken. Kapitalets produktionsprocess” skickas till trycket.

”Urtext” är inte bevarad i sin helhet. Bara en del av kapitlet om penningen finns kvar, liksom det aldrig avslutade kapitlet om kapitalet. Anmärkningsvärt är att två rubriker som inte kommer med i ”Till kritiken av den politiska ekonomin” är med: ”5) Appropriationslagens framträdande i den enkla cirkulationen” och ”6) Övergång till kapital”. Dessa stycken kritiserar idén om att utbytets sfär är ett utopiskt rike av jämlikt och frihet. Istället visar Marx hur marknadsutbytet leder till att kapitalet uppstår, med allt vad detta innebär. I någon mån är det väl liknande idéer som han också skriver om i ”Den omedelbara produktionsprocessens resultat” från ungefär 1863.

”Urtext” publicerades för första gången 1941 i samband med publiceringen av ”Grundrisse”. Dock hade världen annat att syssla med just då, och senare blev ”Grundrisse” oerhört mycket mer diskuterad än ”Urtext”. ”Urtext” är så pass obskyr att Sven-Eric Liedman i sin stora Marxbiografi från 2015 överhuvudtaget inte nämner den. Den finns inte heller upptagen i Marx-Engels-Werke. Däremot finns den i MEGA, Abteilung II, Band 2 samt i engelsk översättning i Marx Engels Collected Works, volym 29.