Proudhon dog 19 januari 1865. Strax därefter fick Marx frågan av J. B. von Schweitzer om han ville skriva några rader om den nyligen avlidne. Marx var inte den som var den, och skrev nedanstående text. Jag tycker att hans angrepp mot Proudhon är ganska roliga att läsa Dessutom har han rätt i sak.

Översatt från tyskan 2022-07-27

Källa: Marx-Engels-Werke, band 16, Berlin 1971, s. 25-32

Publicerad i ”Der Social-Demokrat” nr 16, 17 och 18 1, 3 och 5 februari 1865

Om Proudhon

London, 24 januari 1865

Högt ärade herre!

Jag erhöll igår ett brev i vilket Ni begärde av mig en utförlig bedömning av Proudhon. Tidsbrist tillåter mig inte att tillfredsställa Er önskan. Dessutom har jag ingen av hans skrifter till hands här. För att visa Er min goda vilja rafsar jag snabbt ner en kort skiss. Ni kan komplettera, lägga till, ta bort, kort och gott, göra vad ni vill med den.

Proudhons första försök minns jag inte längre. Hans skolarbete om ”La Langue universelle” [universalspråket] visar hur ogenerat han vågade ta itu med problem vilkas lösningar han inte hade de ringaste kunskaper om.

Hans första verk ”Qu'est-ce que la propriéte?” [Vad är egendom?] är otvivelaktigt hans bästa. Det är epokgörande, inte genom något nytt innehåll, men genom det nya djärva sättet att säga gammal skåpmat på. I verk skriva av franska socialister och kommunister som han kände till hade ”la propriété” naturligtvis inte bara blivit kritiserad ett otal gånger utan också utopiskt blivit ”upphävd”. Proudhon förhöll sig i den texten till Saint-Simon och Fourier ungefär som Feuerbach förhöll sig till Hegel. I jämförelse med Hegel är Feuerbach andefattig. Och ändå var han epokgörande efter Hegel eftersom han lade betoningen på vissa för det kristliga medvetandet oangenäma och för kritikens framsteg viktiga punkter som Hegel hade lämnat i en mystisk klärobskyr.

Om jag får uttrycka mig så härskar i Proudhons skrift ännu stilens starka muskler. Och jag håller dess still som dess huvudsakliga förtjänst. Man ser att till och med där bara gammalt reproduceras hittar Proudhon något självständigt. Det han säger är nytt för honom och gäller som nytt för honom. Han kommer med en provocerande trotsighet som ger sig på det ”allra heligaste” inom ekonomin. Kvicka paradoxer som lurar det sunda borgarförståndet, bedömningar som river sönder, bittra ironier, och då och då lyser en djup och sann känsla av upprördhet mot det beståendes nedrighet och ett revolutionärt allvar igenom. Det låg något elektriskt hos ”Qu'est-ce que la propriéte?” och den fick när den först publicerades stort genomslag. I en strängt vetenskaplig historia över den politiska ekonomin vore samma skrift knappt värd att nämna. Men sådana sensationsskrifter spelar en lika stor roll inom vetenskaperna som inom romankonsten. Ta till exempel Malthus skrift ”Population”. I sin första utgåva är den inget annat än en ”sensational pamphlet”, dessutom ett plagiat från början till slut. Och ändå, hur mycket påverkade denna Pasquill människosläktet!

Hade jag haft Proudhons skrift framför mig hade jag enkelt kunnat visa några exempel på hans manér. I de paragrafer som han själv tyckte var viktigast härmar han Kants antinomier – detta var den ende tyske filosof som han kände till då (via översättningar) – och lämnar efter sig det starka intrycket att lösningen på antinomierna hos honom liksom hos Kant ligger ”bortom” det mänskliga förståndet, det vill säga att hans eget förstånd förblir i det oklara.

Trots allt skenbart himlastormeri hittar man redan i ”Qu'est-ce que la propriéte?” motsägelsen att Proudhon å ena sidan kritiserar samhället från en småbondes (senare småborgares) perspektiv, å andra sidan anlägger perspektiven från de tidigare socialisterna.

Det otillräckliga i hans skrift antyddes redan i titeln. Frågan var ställd så felaktigt att den inte kunde besvaras korrekt. Antikens ”egendomsförhållanden” gick under i de feodala som gick under i de ”borgerliga”. Historien själv hade så utövat sin kritik mot de tidigare egendomsförhållandena. Det som det handlade om för Proudhon var egentligen den bestående modernt-borgerliga egendomen. På frågan vad detta är kunde man bara svara genom en kritisk analys av ”den politiska ekonomin”, som omfattade dess egendomsförhållanden inte i deras juridiska uttryck såsom viljeförhållanden utan i deras reella gestalt, alltså som produktionsförhållanden. Eftersom Proudhon blandade ihop alla dessa ekonomiska förhållanden i den allmänna juridiska föreställningen om ”egendomen”, ”la propriété” kunde han inte komma längre än Brissot hade gjort i en liknande skrift redan före 1789: ”La proritété c'est le vol.” [Egendom är stöld.]

I bästa fall får man av detta bara ut att de borgerligt-juridiska föreställningarna om ”stöld” även passar in på borgarens ”redliga” förvärv. Å andra sidan trasslade Proudhon in sig eftersom ”stölden” som en våldsam kränkning av egendomen förutsätter egendomen. Detta ledde till oklara resonemang om den sanna borgerliga egendomen.

Under mitt uppehåll i Paris 1844 lärde jag känna Proudhon personligen. Jag säger det här eftersom jag i någon mån är skyldig till hans ”sophistication”, som engelsmännen säger om förfalskade handelsartiklar. Under långa debatter som ibland varade genom hela natten inympade jag honom till stor skada med hegelianism. Hans brist på kunskap i det tyska språket gjorde dock att han inte kunde studera den ordentligt. Vad jag påbörjat fortsatte sedan Karl Grün efter min utvisning. Han hade som lärare i tysk filosofi den fördelen framför mig att han själv ingenting begrep.

Kort före att hans andra betydande verk ”Philosophie de la misère etc.” [ Eländets filosofi] kom ut fick jag ett utförligt brev av Proudhon där han bland annat skrev att ”j'attends votre férule critique” [jag väntar på er stränga kritik]. Denna kom i en form (i min skrift ”Misère de la philosophie etc.”, Paris 1847) [Filosofins elände] som för alltid gjorde slut på vår vänskap.

Av detta ser ni att Proudhons ”Philosophie de la misère ou Système des contradictions économiques” egenligen först innehöll svaret på frågan ”Qu'est-ce que la propriéte?”. Han hade i själva verket påbörjat sina ekonomiska studier först efter denna skrift. Han hade upptäckt att frågan inte kunde besvaras med ett invektiv, utan bara genom en analys av den moderna ”politiska ekonomin”. Han försökte även framställa de ekonomiska kategoriernas system dialektiskt. Istället för Kants olösbara ”antinomier” skulle Hegels ”motsägelse” träda.

Som bedömning av hans andra tvåbandstjocka verk måste jag hänvisa till min motskrift. Jag visar där hur lite han trängt in i den vetenskapliga dialektikens hemlighet. Hur han å andra sidan delar den spekulativa filosofins illusioner i det att han ser de ekonomiska kategorierna som preexisternade eviga idéer istället för som teoretiska uttryck för historiska produktionsförhållanden på ett bestämt utvecklingsstadium av den materiella produktionen. Och hur han genom denna omväg återkommer till den borgerliga ekonomin.

”När ekonomerna säger att de nuvarande förhållandena - de borgerliga produktionsförhållandena - är naturliga vill de därmed låta förstå att det är förhållanden, i vilka rikedomsalstringen och produktivkrafternas utveckling sker i enlighet med naturlagarna. På så sätt är dessa förhållanden själva av tidens inflytande oavhängiga naturlagar. Det är eviga lagar, som alltid måste styra samhället. På så sätt har det funnits en historia, men det finns inte längre någon; det har funnits en historia därför att feodala institutioner ägt bestånd och därför att man i dessa feodala institutioner finner produktionsförhållanden fullständigt olika det borgerliga samhällets, som ekonomerna vill ha erkända som naturliga och följaktligen eviga.” [s. 128 i Proletärkulturs utgåva]

Jag visar vidare hur bristfällig och ibland rent elevaktig hans bekantskap med den ”politiska ekonomin” som han kritiserar är. Han går tillsammans med utopisterna ut på jakt efter en så kallad ”vetenskap” som ska ”lösa den sociala frågan” genom en på förhand framfantiserad formel istället för att skapa vetenskap genom en kritisk kännedom om den historiska rörelse som själv producerar emancipationens materiella förutsättningar. Vidare visar jag hur Proudhon förblir i det oklara, falska och halva vad gäller sakens hela förutsättning: bytesvärdet. Ja, han tror att den nya vetenskapens fundament utgörs av en utopisk utläggning av Ricardos värdeteori. Över hans allmänna ståndpunkt uttalar jag mig som följer:

”Varje ekonomiskt förhållande har en god och en dålig sida; det är den enda punkten där herr Proudhon inte vederlägger sig själv. Den goda sidan ser han ekonomerna framhålla, den dåliga ser han socialisterna anklaga. Av ekonomerna lånar han de eviga förhållandenas nödvändighet, av socialisterna illusionen att i eländet inte se något annat än eländet. Ense med båda söker han stödja sig på vetenskapens auktoritet. Vetenskapen åter reduceras för honom till det tunna omfånget av en vetenskaplig formel. Han är mannen på jakt efter formler. I enlighet härmed smickrar sig herr Proudhon med att ha levererat kritiken av såväl den politiska ekonomin som kommunismen: han står i verkligheten djupt under båda. Under ekonomerna därför att han som filosof med en magisk formel på hand tror sig kunna underlåta att gå in på de rent ekonomiska detaljerna; under socialisterna därför att han varken har nog mod eller nog kunskaper för att ens spekulativt höja sig över borgarens horisont. Han vill vara syntesen, och han är ett sammansatt misstag. Han vill som vetenskapsman höja sig över borgare och proletärer; han är blott småborgaren, som ständigt kastas fram och åter mellan kapitalet och arbetet, mellan den politiska ekonomin och kommunismen.” [s. 133f i Proletärkulturs utgåva]

Hur hård denna dom än klingar måste jag även idag skriva under på varje ord. Samtidigt ska man komma ihåg att på den tiden då jag bevisade att Proudhons bok var kodexen för den småborgerliga socialismen, gällde Proudhon fortfarande bland så väl politiska ekonomer som socialister som ultraärkerevolutionär. Därför har jag aldrig instämt i ropen om hans ”förräderi” mot revolutionen. Det var inte hans fel att han från början blev missförstådd av såväl andra som sig själv och att han inte uppfyllde de aldrig berättigade förhoppningarna.

I ”Philosophie de la misère” framträder alla bristerna i hans framställningssätt väldigt tydligt i kontrast till ”Qu'est-ce que la propriéte?”. Stilen är ofta vad fransmännen kallas ampoulé [svulstig]. Högtravande, spekulativ rotvälska som ska förefalla tysk-filosofisk träder in där hans galliska förståndsskärpa går ut. Han har en ton som är både påträngande och självgod, med ständiga longörer och vedervärdiga utsmyckningar med ”vetenskap” som får det att ringa i öronen på en. Istället för den verkliga värme som återfinns i den första boken deklamerar han här sig fram till en flygande hetta. Därtill den tafatta och osäkra lärdomen hos en autodidakt vars naturligt framvuxna stolthet över ett originellt eget tänkande redan brutits, och som i egenskap av uppkomling inom vetenskapen behöver bete sig som en viktigpetter med det han inte är och inte har.

Med småborgarens sinnelag angriper han en man som Cabet, som förtjänar respekt för sin praktiska ställning gentemot det franska proletariatet. Han gör det oanständigt brutalt, varken skarpt eller djupt eller ens korrekt. Däremot uppträder han anständigt till exempel gentemot Dunoyer (förvisso ”statsråd”), fastän dennes betydelse bestod i att han i tre tjocka band med ett komiskt allvar predikade den rigorösa hållningen som Helvétius karaktäriserade som: ”On veut que les malheureux soient parfaits”. [Man vill att de olyckliga ska vara perfekta.]

Februarirevolutionen kom olägligt för Proudhon som bara några veckor tidigare oomkullrunkeligen bevisat att ”revolutionernas epok är över”. Hans uppträdande i nationalförsamlingen, trots att han där visade sig sakna varje insikt i de aktuella förhållandena, förtjänar ändå beröm. Efter juniupproret var det en akt av stod mod. Det hade dessutom den gynnsamma följden att herr Thiers i sitt tal mot Proudhons förslag, som senare publicerades som en särskild skift, bevisade för hela Europa vilken småbarnskatekespedestal denne andlige hörnpelare för den franska bourgeoisien stod på. Gentemot herr Thiers svällde Proudhon upp till en jätte från tiden före syndafloden.

Proudhons upptäckt av ”crédit gratiut” [räntefri kredit] och den på denna baserade ”Folkbanken” (banque du peuple) var hans sista ekonomiska ”gärningar”. I min skrift ”Till kritiken av den politiska ekonomin”, häfte 1, Berlin 1859 [MEW 13:64-69] finner man bevis för att det teoretiska fundamentet för hans åsikt var ett missförstånd av de första elementen i den borgerliga ”politiska ekonomin”, nämligen förhållandet mellan varor och pengar. Den praktiska överbyggnaden var en reproduktion av betydligt äldre och bättre utarbetade planer. Det råder inget tvivel om att kreditväsendet, till exempel så som det under början av 1700-talet och senare åter under 1800-talet i England tjänade till att flytta förmögenheten från en klass till en annan, under bestämda ekonomiska och politiska omständigheter kan snabba på den arbetande klassens befrielse. Detta är självklart och inget som någon tvivlar på. Men att betrakta det räntebärande kapitalet som kapitalets huvudform, och genom en speciell användning av kreditväsendet nämligen det föregivna avskaffandet av räntan, göra detta till samhällsomvandlingens bas är en rakt igenom kälkborgerlig fantasi. Man hittar därför denna fantasi mest utvecklad redan hos de ekonomiska talesmännen för det engelska småborgerskapet under 1600-talet. Proudhons kritik mot Bastiat (1850) med avseende på det räntebärande kapitalet står långt under nivån i ”Philosophie de la misère”. Han lyckas med konststycket att till och med bli slagen av Bastiat och brister ut i ett burleskt grin när han får stryk av sin motståndare.

För några år sedan skrev Proudhon en prisbelönad text – jag tror på uppdrag av regeringen i Lausanne – om ”skatterna”. Här försvinner det sista spåret av genialitet. Det blir inte kvar något annat än petit bourgeois tout pur. [småborgare av renaste vatten]

Vad gäller Proudhons politiska och filosofiska skrifter så visar sig i dem alla samma motsägelsefulla, splittrade karaktär som i de ekonomiska arbetena. De har enbart lokalt franskt värde. Hans angrepp på religionen, kyrkan osv. hade dock stora förtjänster under en tid då de franska socialisterna ansåg att deras religiositet var överlägsen 1700-talets borgerliga voltairianism eller 1800-talets tyska gudlöshet. När Peter den store slog ner det ryska barbariet med barbari så gjorde Proudhon sitt bästa att smula sönder det franska fraserimakandet med fraser.

Hans skrift om ”Coup d'état” är inte bara dålig, utan nedrig om än nedrig på ett för den småborgerliga ståndpunkten passande sätt. Han koketterar med L. Bonaparte och gör denne i praktiken aptitlig för de franska arbetarna. I sin sista skrift mot Polen bedriver han, till tsarens ära, en rent utvecklingstörd [kretinarig] cynism.

Man har ofta jämfört Proudhon med Rousseau. Inget kunde vara mer felaktigt. Han liknar snarare Nicolas Linguet, vars ”Théorie des loix civiles” för övrigt är en mycket genial bok.

Proudhon drogs av naturen till dialektiken. Men då han aldrig begrep den riktigt vetenskapliga dialektiken lyckades han bara bli en sofist. Faktum är att detta hängde samman med hans småborgerliga ståndpunkt. Småborgare är liksom historieskrivaren Raumer sammansatt av å ena sidan och å andra sidan. Så i sina ekonomiska intressen, och därför i politik, sina religiösa, vetenskapliga och konstnärliga åskådningar. Så i sin moral, så in everything. Han är den levande motsägelsen. Är han också, som Proudhon, en man rik i anden, så lär han sig leka med sina motsägelser. Allt efter omständigheterna utarbetar han uppseendeväckande, bullrande, ibland skandalösa ibland briljanta paradoxer. Vetenskapligt charlataneri och politiskt kappvänderi går inte att skilja från en sådan ståndpunkt. Kvar blir subjektets fåfänga, och det frågar sig som vid all fåfänga bara om framgången i ögonblicket, om dagens sensation. Så slocknar med nödvändighet den enkla sedliga måttfullheten som till exempel hos en Rousseau håller varje skenkompromiss med den bestående makten på avstånd.

Kanske kommer eftervärlden karaktärisera fransoseriets senaste fas som att Louis Bonaparte var dess Napoleon och Proudhon dess Voltaire.

Ni måste själv ta på er ansvaret för att ni så snart efter mannens död lade bördan att vara hans dödsdomare på mig.

Er helt tillgivne Karl Marx.

Revolutionsåren och Neue Rheinische Zeitung

1846 bodde Marx och Engels i Bryssel efter att Marx blivit utvisad ur Frankrike. De skriver på artiklar i det som posthumt skulle utges som ”Den tyska ideologin” och är aktiva i politiska sammanhang i Belgien. Engels, som inte är persona non grata i Frankrike, flyttar efter ett tag till Paris.

Pierre-Joseph Proudhon var en ledande socialistisk tänkare i Frankrike. Fram tills nu hade Marx och Engels inte haft anledning att kritisera honom särskilt hårt, men det blev efterhand tydligare att deras politiska åskådningar inte var förenliga. I september 1846 kritiserar Engels för första gången i ett brev till Marx Pruodhons ”småborgerliga” uppfattningar. I december kritiserar även Marx Proudhon, denna gång i ett brev till den ryske litteraturkritikern Annenkov. Kritiken mot Proudhon skulle bli ett av Marx' huvudprojekt under första halvan av 1847 då han skriver ”Eländets filosofi”, en tämligen aggressiv kritik mot Proudhon.

I samma veva går Marx och Engels med i ”De rättfärdigas förbund”, som strax därefter byter namn till ”Kommunisternas förbund”. Förbundet har sitt säte i England, men Marx och Engels lyckas vinna det för sina åsikter och får i uppdrag att skriva dess manifest, något som resulterar i ”Det kommunistiska partiets manifest”, skrivet i slutet av 1847. Ungefär samtidigt håller Marx de föredrag för den tyska arbetarföreningen i Bryssel som ett och ett halvt år senare skulle tryckas som en serie ledarartiklar i Neue Rheinische Zeitung och som gått till historien som ”Lönarbete och kapital”.

Den femte mars 1848 får Marx med kort varsel reda på att han inte längre är välkommen att stanna i Belgien. Tillsammans med sin familj måste han åter söka ett nytt hem. Tur i oturen är att 1848 års revolution brutit ut i Frankrike. Under de nya förhållandena kan Marx återvända till Paris. Han engagerar sig omedelbart politiskt där och deltar förutom i Kommunisternas förbunds verksamhet i stora möten för tyska arbetare i Paris. Även i Wien och Berlin utbryter revolution. Några av Marx' medstridande (exv. Karl Schapper) får för sig att det vore en bra idé att beväpna tyska arbetare i Frankrike och låta dem gå mot den tyska gränsen. Marx är emot och bryter med Schapper. Dock ställs det upp några trupper på fransk jord som förutsägbart blir slagna så fort de kommer in i Tyskland.

Marx planerar istället att återvända till Tyskland och starta en ny tidning. Det är oklart var han ska slå sig ner, och han funderar på att åka till Berlin, men det blir istället Köln, där han verkat som tidningsman tidigare. Som en fortsättning av den förbjudna ”Rheinische Zeitung” bildas ”Neue Rheinische Zeitung”. I mitten av april är Marx i Köln och en och en halv månad senare utkommer den nya tidningens första nummer. På grund av preussisk lagstiftning kunde man inte starta tidningen i form av ett aktiebolag, utan fick grunda ett kommanditbolag istället. Jag vet inte riktigt vari skillnaden består, men det resulterade i alla fall i att Marx tog en stor ekonomisk risk och att han förlorade de pengar han hade kvar. Från denna tid skulle Marx förbli fattig, även om man med fog kan hävda att det till stor del var hans eget fel. Marx var inte den som klippte sig och skaffade ett jobb hur som helst. Även om han faktiskt rakade av sig skägget före sin död.

Neue Rheinische Zeitung utkom som en sjudagars dagstidning till en början, innan tryckare och sättare fick i genom att de skulle ha en ledig dag i veckan. Efter det utkom tidningen med sex nummer i veckan fram till 19 maj 1849 (med uppehåll hösten 1848 p g a de politiska oroligheterna). Upplagan låg mellan 5000 och 6000 vilket gjorde den till Kölns näst största tidning. Lokalkonkurrenten ”Kölnische Zeitung” hade vid samma tid en upplaga på mellan 9000 och 16000. Så Neue Rheinische Zeitung var inte någon jättestor tidning, men absolut inte heller något obskyrt blad för de närmast invigda. Tidningen hade spridning utanför Rhenlandet och var inte så mycket en kölnsk lokalavis som ett organ för den demokratiska oppositionen i Tyskland.

Under det påtvingade höstuppehållet 1848 stannade Marx kvar i Köln, men Engels åkte tillbaka till Paris. När tidningen sedan åter kunde ges ut skrev Marx till Engels att omedelbart komma tillbaka. Det är nu som Engels tar sin berömda vandring genom Frankrike och Schweiz. Istället för att genast ställa sig i revolutionens tjänst vandrar han vägarna fram i en alldeles lagom takt och får tillfälle att dricka de lokala vinerna och titta på de lokala kvinnorna.

Marx var tidningens chefredaktör. De andra medlemmarna i redaktionen var alla medlemmar i Kommunisternas förbund. Eftersom de allra flesta artiklarna i tidningen saknar signatur är det svårt att säga vem som författat vad. Det har suttit nördar och försökt gissa alternativt veta vem som skrivit vad, och nu för tiden finns ganska stor konsensus kring vilka texter Marx respektive Engels har skrivit. Exempelvis kan man anta att alla artiklar som bygger på någon dansk källa skrivits av Engels, eftersom han var den ende i redaktionen som förstod detta grötiga tungomål. Tidningen hade förutom sin redaktion ett stort antar korrespondenter runt om i Tyskland, kanske runt 70 stycken.

Neue Rheinische Zeitung verkade alltså under revolutionsåren 1848-49 och dess politiska inriktning kom förstås att bestämmas av detta. Mycket av materialet i tidningen handlade om de politiska omvälvningarna, inte minst kritiserades bristen på konsekvens hos de nyvalda parlamenten i Frankfurt och Berlin. Engels har senare beskrivit tidningens politiska program som bestående av två huvudpunkter: en enda, odelbar tysk republik samt anfallskrig mot Ryssland. Den förra punkten var en kritik mot de republikaner som ville se en federativ författning liknande den i Schweiz. Den senare punkten får förstås dels genom att Marx och Engels betraktade Tsarryssland som den europeiska reaktionens viktigaste stöttepelare, dels genom deras syn på nationalitetsfrågan.

Europa bestod under 1800-talets mitt av ett antal multinationella imperier (Ryssland, Osmanska riket, det habsburgska Österrike (som efter 1848 skulle bli Österrike-Ungern) och Storbritannien (inklusive Irland), ett antal nationalstater samt i det som senare skulle enas som Tyskland och Italien av ett stort antal småstater. Marx och Engels menade att det var dags att skapa enhetliga nationalstater, och de stödde Polens, Ungerns, Tysklands, Italiens och senare även Irlands kamp för enhet och självständighet. Men de menade inte att vilken liten folkgrupp som helst skulle ha rätt att att bilda nationalstat. Frågan var alltid underställd överväganden kring vad som gynnade demokratin i stort. Exempelvis var de vid denna tid negativt inställda till att de mindre slaviska folken (till exempel tjeckerna) skulle få nationell självständighet. Dessa nationer sågs som reaktionära och de skulle kunna bli ett stöd åt Ryssland. Dessutom trodde Marx och Engels att många mindre folk skulle gå under och assimilera sig med de större folken, så som skett med de skottska gälerna eller med bretagnarna i Frankrike.

Marx och Engels trodde redan 1848 att den proletära revolutionen stod vid dörren. Det var bara en tidsfråga innan arbetarklassen skulle bli tillräckligt mogen för att kunna ta den politiska makten. Men innan de hade en realistisk chans att vinna borde arbetarrörelsen istället stödja borgarklassens kamp mot monarkin. Detta var en tanke som Engels utvecklat i några artiklar 1845-47 och som skulle komma att spela en stor roll i arbetarrörelsens fortsätta kamp för politiska rättigheter.

När 1848-49 års revolutioner slutligen nedkämpats blev det dags för Marx att flytta på nytt. Han hade tidigare avsagt sig till preussiska medborgarskap och kunde därför utvisas ut landet. Efter en kortare vistelse i Paris varifrån han också blev förvisad kom han sedan att bo och verka från London resten av sitt liv. Han skulle visserligen besöka Tyskland flera gånger senare, inte minst som badgäst i Karlsbad där hans hustru Jenny ibland skrev artiklar åt den lokala badtidningen, men aldrig mer bosätta sig utanför London.

Den tyska ideologin – boken som inte finns

Band 3 av Marx-Engels-Werke ägnas nästan helt och hållet åt ett manuskript som givits titeln ”Die deutsche Ideologie. Kritik der neuesten deutschen Philosophie in ihren Repräsentanten Feuerbach, B. Bauer und Stirner, und des deutschen Sozialismus in seinen verschiedenen Propheten”, alltså ”Den tyska ideologin. Kritik av den nyaste tyska filosofin i dess representanter Feuerbach, B. Bauer och Stirner, samt av den tyska socialismen i dess olika profeter”, gemenligen kallad ”Tyska ideologin”. Problemet är bara att någon sådant sammanhållet manuskript inte finns. Det rör sig om en kompilation av ett antal olika texter som skrivits av Marx och Engels under åren 1845-47. I arbetet med att göra manuskripten till en någorlunda enhetlig skrift har utgivarna tagit sig en hel del friheter. Först år 2017 publicerades texterna i Marx-Engels-Gesamtausgabe i versioner som ligger närmare originalen. Jag säger närmare eftersom det inte går att publicera manuskripten helt och hållet i deras originalform. Det rör sig om ett helt gäng olika anteckningshäften, varav somliga skadade rent fysiskt, där viss oreda råder och där man inte alltid med säkerhet kan säga i vilken ordning de är skrivna eller i vilken ordning de rent logiskt passar in i en högst eventuell enhet.

Bakgrunden är att Marx och Engels (tillsammans med Moses Heß som de tydligen var på talande fot med just då) planerade att ge ut en kvartalstidskrift. Det första numret skulle ägnas åt en kritik av unghegelianerna, det andra numret åt den s. k. sanna socialismen. De tre vännerna ägnade en hel del möda åt att hitta en lämplig förläggare i Tyskland. Vissa kontakter knöts, och eventuellt slöts även ett muntligt kontrakt med en förläggare, vilket denne senare dock förnekade. I april 1846 hade man kommit så långt i arbetet att kapitlet om Max Stirner kunde smugglas in i Tyskland. I maj hade man ännu fler texter klara i tryckfärdigt skick, och smugglade även dessa till Tyskland (eller Preussen för att vara noga). De tilltänkta förläggarna drog sig dock ur.

Det känns som om Marx och de andra överskattade möjligheterna att ge ut en radikal tidskrift i Tyskland, precis som de överskattat möjligheterna för de tysk-franska årsböckerna tidigare. Den politiska konjunkturen var inte särskilt gynnsam under dessa år, något som skulle förändras kraftigt under revolutionsåren 1848-49.

När planerna på en tidskrift lades ner arbetade Marx och Engels istället enligt en plan på att ge ut sina texter som två böcker. De blev i samma veva ovänner med Heß, så han var ute ut bilden. Det enda märkliga med denna konflikt var att det verkar som om Engels var den som blev mest sur på Heß. Annars var det Marx som var snubben som hamnade i livslånga konflikter med folk. Marx och Heß skulle t o m komma att samarbeta lite grann i framtiden.

Sista kända försöket att publicera boken eller böckerna (det är en smula oklart om det i detta läge handlade om en eller två böcker) ägde rum i juli 1847. Det är också nu som Marx för första och enda gången kallar boken ”Tyska ideologin”. Efter det verkar det som de båda gav upp. Dessutom skulle ju 1848 föra med sig en europeisk revolution där de båda skulle bli mycket aktiva som redaktörer och journalister. Men det är en berättelse för nästa blogginlägg.

Marx skriver om sitt och Engels arbete i det berömda förordet till ”Till kritiken av den politiska ekonomin”.

”Manuskriptet, två digra oktavband, hade för länge sedan anlänt till sin förlagsort i Westfalen, då vi fick underrättelsen om att ändrade omständigheter omöjliggjorde tryckningen. Vi överlämnade manuskriptet åt råttornas gnagande kritik och det desto hellre som vi nått vårt viktigaste syfte - att reda ut begreppen för oss själva. ”

Sedan föll texterna i glömska. Engels fick dem efter Marx död 1883 och gjorde vissa anteckningar i dem. Han kan ha haft dem till hands när han skrev ”Familjens, statens och privategendomens ursprung” samt ”Ludwig Feuerbach och den klassiska tyska filosofins slut”. Efter Engels död har åtminstone August Bebel, Eduard Bernstein och Franz Mehring tittat på dem. Samt bringat viss oordning tydligen. Det rörde sig ju om ett helt gäng anteckningsböcker och det var väl lätt hänt att de hamnade i oordning.

1932 gavs ”Den tyska ideologin” ut i såväl Tyskland som Sovjetunionen, dock i olika versioner. De politiska konjunkturerna hade blivit sådana att man inte hur som helst kunde presentera Marx och Engels skrifter, utan de försågs med ett förord i enlighet med tidens stalinistiska ideologi. Man betonade textens enhetlighet och gav dessutom kritiken mot Feuerbach det främsta utrymmet, något som inte med nödvändighet motsvarade Marx och Engels intentioner. I samma anda publicerades texten i Marx-Engels-Werke 1958. Men redan på 1960-talet uppstod en debatt kring hur texten skulle förstås och om de befintliga kompilationerna var rimliga. Redan under början av 1970-talet påbörjades arbetet med att ge ut texterna i en form som mer motsvarade originalen. Det visade sig dock vara ett mycket komplicerat arbete. Det dröjde ända till 2017 innan Marx-Engels-Gesamtausgabe publicerade texten i en ordentlig källkritisk form.

Detta om uppkomsthistorien och texternas fortsatta liv. Men vad handlar de om?

Marx och Engels skriver i en polemisk situation. De begår kritik mot diverse samtida radikala tänkare, men formulerar i sin kritik även sina egna åsikter. Utgångspunkten är inte som 1900-talets utgivare hävdat kritiken mot Feuerbach, utan snarare mot Bauer och Stirner. Tvärtom tvekade de båda om de skulle kritisera Feuerbach. Han sågs som den främste tänkaren bland tidens intellektuella radikaler och hade dessutom nyligen bekänt sig till kommunismen.

Så här sammanfattas skriften i tyskspråkiga wikipedia. (Översättningen huvudsakligen gjort med wikipedias översättningsverktyg, därav det något haltande språket.)

”I Die Deutsche Ideologie etablerar författarna ett samband mellan människors livsvillkor och deras tankar. I synnerhet är tankarna hos människor från en viss epok, region och social position om moral, etiska begrepp, skönhetsideal etc. alltid en återspegling av de specifika levnadsvillkoren för denna epok, region och samhällsklass (och skikt etc.). ). Enkelt uttryckt kan man säga: Medvetandet bestämmer inte livet, utan livet bestämmer medvetandet. De olika livsvillkoren i en viss epok och region återspeglas i en hierarkisk ordning av de olika klasserna . Tankarna hos medlemmarna i alla klasser fungerar här för att säkerställa styret av den klass som drar mest nytta av respektive social struktur. De dominerande tankarna är alltid de styrandes tankar. Den härskande klassens intressen framställs som de som skenbart är gemensamma för alla samhällsmedlemmar. Marx och Engels hänvisar till idéer som tjänar den härskande klassens intressen och som framställs som de enda giltiga som ideologi . Ideologi kan avslöjas genom kritik, men elimineras endast genom revolutionär praktik ("omvälvande praktik", som Marx skrev i den tredje tesen om Feuerbach ) genom att förändra de materiella förhållandena. Den tyska ideologin markerar gränsen mellan den så kallade tidiga och den mogna Marx, dvs hans lösgörande från Feuerbachs humanistiska materialism. Den innehåller, som Engels skrev, den första formuleringen av Marx "stora teori", den historiska materialismen.”

Dessutom börjar idén ta form att borgarklassens revolution måste föregå arbetarklassens. Detta skulle få konsekvenser under 1848-49 års revolutioner då Marx och Engels visserligen hoppades på att arbetarklassen skulle mogna och få förmågan att ta makten, men under tiden skulle arbetarrörelsen stödja bourgeoisins kamp mot kungahus, byråkrati och feodala kvarlevor.

Marx och Engels blir kompisar och skriver en bok

I slutet av augusti 1844 träffas Marx och Engels i Paris och inleder sin livslånga vänskap. De hade träffats som hastigast i Köln tidigare, men först nu börjar de sin bromance. Engels var två år yngre, men minst lika etablerad som Marx. Han hade arbetat på sin pappas firma i Manchester (liksom i Barmen, Bremen och Italien) och hade en helt annan inblick i den moderna industrikapitalismens värld än Marx och de filosofer som denne umgåtts med tidigare.

De skriver ”Den heliga familjen eller Kritik av den kritiska kritiken. Mot Bruno Bauer & c:o” i ett för den senare Marx ovanligt högt tempo. Redan i januari 1845 är den mer än 200-sidiga boken färdig och i februari har den gått i tryck. Bruno Bauer hade varit Marx närmaste vän under berlintiden, men sådant hindrade inte Marx när han gav sig i kast med filosofisk kritik. Jag har inte läst boken själv, jag har ju en smula svårt för att förstå den unge Marx, men den lär kritisera Bauer med flera unghegelianer och ta ställning för Feuerbachs filosofi. Det ska dock betonas att Marx och Engels var inne i en period av snabb teoretisk utveckling. Redan någon gång under våren 1845 skriver Marx sina elva teser om Feuerbach där han tar avstånd från denne.

Engels skriver under ungefär samma period sin ”Den arbetande klassens läge i England”.

Redan hösten 1845 påbörjar Marx och Engels nya projekt, i första hand det som blivit känt som Den tyska ideologin. Mer om denna nästa gång.