Första maj-nålar från Vänsterpartiet

Här följer ett urval av SKP:s / VPK:s / Vänsterpartiets Första maj-nålar från 1940-, 50-, 70-, 80-, 90, 00- och 10-talen. (Jag vet att bildkvaliteten från och till är vedervärdig. Fotograf torde jag aldrig bli.)

1943: Mot fascismen. För folkens frihet.

1946

1948

1949: Lenin

1950: Fred

1951: Fred

1952: För fred. För socialism.

1953: Fred. Marx. Socialism.

1955: Fred

1974: För socialismen

1975: Arbetarpolitik. Socialism.

1979: Arbetarpolitik. Socialism.

1980: Socialism för 80-talet.

1981: Ådalen 1931. Glöm dem aldrig.

1982: Fred. Demokrati. Socialism.

1984: Fred. Demokrati. Socialism.

1985: Fred. Demokrati. Socialism.

1990: Fred. Frihet. Socialism.

1996: Rätt till arbete. Tid att leva.

1999: Nej till EMU.

2001: Rättivsa. Solidaritet.

2002: Uppdrag rättvisa.

2003: Nej till EMU.

2010: Håll ihop.

2013: Arbete. Rättvisa. Välfärd.

Riksdagsvalet 1988

Sommaren 1988 hade säldöden slagit till, något som hjälpte Miljöpartiet in i riksdagens för första gången. Annars förblev det mesta vid det gamla; Socialdemokraterna fortsatte att regera med VPK-stöd. Först senare skulle det visa sig att VPK till slut skulle få nog med SAP:s högerpolitik, med misstroendevotum och en ny S-regering som konsekvens.

Valresultatet i riket:
Moderaterna 18,3 (-3,0)
Centern 11,3 (-1,1)
Folkpartiet 12,2 (-2,0)
KDS 2,9 (+2,9)
Miljöpartiet 5,5 (+4,0)
Socialdemokraterna 43,2 (-1,5)
VPK 5,8 (+0,4)
Övriga 0,7 (+0,2)

För enkelhetens skull har samtliga röster för Centern (dvs. Centerpartiet och KDS) 1985 räknats till Centern (den beteckning som Centerpartiet skulle komma att använda i flera val framöver).

VPK fick 22 mandat, nytt rekord. Alex och Viola omvaldes för Göteborgs räkning.

Resultat i Göteborg:
Moderaterna 20,3 (-1,8)
Centern 4,8 (-0,2)
Folkpartiet 17,0 (-3,4)
KDS 2,6 (+2,6)
Miljöpartiet 7,8 (+6,0)
Socialdemokraterna 37,1 (-3,0)
VPK 9,0 (-0,2)
Övriga 1,3

Starkaste VPK-församlingar:
Masthuggs 18,7 (-3,4)
Karl Johan 16,2 (-1,4)
Oskar Fredrik 15,3 (-3,3)
Haga 14,5 (-4,6)
Brämaregården 12,6 (+0,1)

Alltså de fem vanliga. Att VPK gick tillbaka i de fyra främsta kan ha att göra med Miljöpartiets starka framryckning där. MP:s starkaste fäste blev Oskar Fredrik med 15,3%, alltså samma siffra som VPK.

Övriga län i Västsverige:
Bohuslän
Partille 7,0
Mölndal 6,9

Norra Älvsborg
Lilla Edet 6,2
Ale 6,1

Södra Älvsborg
Borås 4,6
Mark 4,2

Skaraborg
Lidköping 5,5
Mariestad 4,9

Riksdagsvalet 1985

1985 års stora framgång gick till Folkpartiet (”Westerbergeffekten”). Socialdemokraterna kunde dock sitta kvar i sin minoritetsregering med VPK-stöd. Centerpartiet och KDS ställde upp under en gemensam partibeckning (”Centern”), men gick trots detta kraftigt tillbaka. Dock kunde KDS-ledaren Alf Svensson som första KDS:are ta säte i riksdagen. Kul för honom, kan man tänka.

Valresultat i riket.
Moderaterna 21,3 (-2,3)
Centern 12,4 (-4,9) – Alltså egentligen Centerpartiet och KDS
Folkpartiet 14,2 (+8,3)
Miljöpartiet 1,5 (-0,2)
Socialdemokraterna 44,7 (-0,9)
VPK 5,4 (-0,2)
Övriga 0,5 (+0,2)

VPK förlorade ett mandat. VPK-göteborgare i riksdagen blev Alexander Chrisopoulos (omvald) och Viola Claesson (nyvald).

Resultat i Göteborg:
Moderaterna 22,1 (-5,4)
Centern 5,0 (-4,1)
Folkpartiet 20,4 (+10,7)
Miljöpartiet 1,8 (-0,2)
Socialdemokraterna 40,1 (-0,7)
VPK 9,2 (-0,8)
Övriga 1,3

Starkaste församlingar för VPK:
Masthugg 22,1 (+0,5)
Haga 19,1 (-3,3)
Oskar Fredrik 18,6 (-1,8)
Karl Johan 17,6 (+0,2)
Brämaregården 12,5 (-1,8)
Stabiliteten är påfallande. Samma fem församlingar som valen 1979 och 1982 ligger i topp.

Övriga län i Västsverige:
Bohuslän
Mölndal 6,3
Partille 6,2

Norra Älvsborg
Ale 5,3
Alingsåns 5,0

Södra Älvsborg
Borås 4,5
Mark 3,8

Skaraborg
Lidköping 4,8
Skövde 4,1

Riksdagsvalet 1982

Valet 1982 innebar en framgång för Socialdemokraterna, och paritet kunde återinträde som regeringsparti i en minoritetsregering med stöd från VPK i riksdagen. VPK behöll sina 20 mandat. Göteborgs två riksdags-VPK:are, Alexander Chrisopoulos och Marie-Ann Johansson (senare Eriksson), satt kvar.

Valresultatet i riket:
Moderaterna 23,6 (+3,3)
Centerpartiet 15,5 (-2,6)
Folkpartiet 5,9 (-4,7)
KDS 1,9 (+0,5)
Miljöpartiet 1,7 (+1,7)
Socialdemokraterna 45,6 (+2,4)
VPK 5,6 (0,0)
APK 0,1 (-0,1) – APK ställde upp under anmnet ”K-partiet”
Övriga 0,2 (-0,2)

Resultatet i Göteborg:
Moderaterna 27,5 (+2,8)
Centerpartiet 7,7 (-1,9)
Folkpartiet 9,7 (-6,5)
KDS 1,4 (+0,5)
Miljöpartiet 2,0 (+2,0)
Socialdemokraterna 40,8 (+3,2)
VPK 10,0 (+0,1)
APK 0,2 (-0,3)’

Starkaste VPK-församlingarna:
Haga 22,4 (-1,8)
Masthugg 21,6 (+2,4)
Oskar Fredrik 20,4 (-1,2)
Karl Johan 17,4 (+2,2)
Brämaregården 14,3 (+1,1)

Symptomatiskt är att det nybildade Miljöpartiet fick sina högsta siffror på liknande ställen (4,9 i Haga, 4,3 i Oskar Fredrik, 2,9 i Masthugget).

Övriga län i Västsverige:
Bohuslän
Mölndal 7,3
Partille 6,9

Norra Älvsborg
Ale 5,6
Lerum 5,3

Södra Älvsborg
Borås 4,6
Mark 4,0

Skaraborg
Lidköping 4,9
Skövde 4,4

Riksdagsvalet 1979

Valet 1979 resulterade i fortsatt borgerligt styre. Moderaterna seglade upp som det största borgerliga partiet, en position det haft sedan dess.

För VPK:s del var den stora nyheten att partiet för första gången sedan 1920-talet råkat ut för en splitting, då Rolf Hagel, Hilding Hagberg m. fl. brutit sig ut och bildat Arbetarpartiet kommunisterna (APK). Detta parti nådde dock aldrig några framgångar vare sig i allmänna val eller i något annat avseende. Som kuriosa kan nämnas att Perstorp i Skåne blev den enda kommun i landet där APK tog fler kommunala mandat än VPK.

Valresultatet i riket:
Moderaterna 20,3 (+4,7)
Centerpartiet 18,1 (-6,0)
Folkpartiet 10,6 (-0,5)
KDS 1,4 (0,0)
Socialdemokraterna 43,2 (+0,5)
VPK 5,6 (+0,8)
SKP 0,2 (-0,1)

VPK ökade med tre mandat till rekordhöga 20. VPK-riksdagsledamöter från Göteborg blev de båda nyvalda Alexander Chrisopoulos och Marie-Ann Johansson (senare Eriksson).

Resultatet i Göteborg:
Moderaterna 24,7 (+7,2)
Centerpartiet 9,6 (-6,3)
Folkpartiet 16,2 (-2,0)
KDS 0,9 (0,0)
Socialdemokraterna 37,6 (-1,3)
VPK 9,9 (+1,8)
APK 0,5 (+0,5)
SKP 0,2 (-0,2)

Starkaste VPK-församlingarna:
Haga 24,2
Oskar Fredrik 21,6
Masthugg 19,2
Karl Johan 15,2
Brämaregården 13,2

Vi ser alltså fortsatta ökningar för VPK i Linnéstaden och Majorna. Även på andra håll i centrum når partiet högre siffror än genomsnittet: 10,1% i Vasa, 11,1 i Domkyrko, 11,6& i Annedal. Samtidigt får man lägre siffror än staden i genomsnitt i många förorter, några exempel: 9,4% i Angered, 8,7% i Backa, 9,2% i Högsbo, 9,0% i Västra Frölunda. Skillnaderna är inte så stora, men jag tycker att det är intressant att partiet inte lyckas få höga röstetal i de huvudsakligen nybyggda områdena i stadens ytterkanter, under det att man gör framsteg i vissa områden (som Vasa) där man aldrig tidigare varit starka.

Starkaste kommunerna i Västsveriges övriga län:
Bohuslän
Mölndal 7,0
Partille 6,5

Norra Älvsborg
Ale 5,2
Trollhättan 5,0

Södra Älvsborg
Borås 4,3
Mark 4,1

Skaraborg
Lidköping 5,2
Skövde 4,4

Riksdagsvalet 1976

Valet 1976 innebar inga större väljarströmmar mellan partierna eller blocken, men de små förändringarna var tillräckliga för att för första gången sedan 1936 försätta socialdemokratin i oppositionsställning. Centerpartiet blev det största borgerliga partiet och Thorbjörn Fälldin kunde ta över som statsminister.

Valresultatet i riket:
Moderaterna 15,6 (+1,3)
Centerpartiet 24,1 (-1,0)
Folkpartiet 11,1 (+1,7)
KDS 1,4 (-0,4)
Socialdemokraterna 42,7 (-0,9)
VPK 4,8 (-0,5)
SKP 0,3 (-0,1)

Resultatet i Göteborg:
Moderaterna 17,5 (+1,2)
Centerpartiet 15,9 (+0,1)
Folkparitet 18,2 (-0,7)
KDS 0,9 (-0,2)
Socialdemokraterna 38.9 (+0,7)
VPK 8,1 (-0,3)
SKP 0,4 (-0,1)

Göteborg skickade liksom föregående val två mandat till riksdagen, den här gången Kalle Hallgren (omvald) och distriktsordföranden Rolf Hagel (nyvald).

Starkaste församlingar:
Haga 26,6
Oskar Fredrik 15,3
Masthugg 13,1
Karl Johan 11,2
Domkyrko 10,4

Uppgången i Haga är dramatisk. Annars är tendensen mera långsam, men tydlig. Sakta förlorar partiet röster i de gamla fästena på Hisingen och vinner istället röster i Linnéstaden och Majorna. Fortfarande har VPK dock tio procent i Brämaregården och Biskopsgården, men inte med någon marginal.

De starkaste kommunerna i övriga västsvenska län:
Bohuslän
Mölndal 6,1
Partille 5,7

Norra Älvsborg
Ale 4,1
Lilla Edet 4,1

Södra Älvsborg
Borås 3,6
Mark 3,1

Skaraborg
Lidköping 4,2
Skövde 3,2

Riksdagsvalet 1973

Valet 1973 är väl mest känt för att det slutade i den s.k. ”lotteririksdagen”. Eftersom kammaren hade 350 ledamöter fanns risken för att omröstningar skulle sluta oavgjort, och efter valet fick de båda blocken vardera 175 mandat, vilket ledde till att många viktiga beslut avgjordes med lottens hjälp. Så kan det gå.

Valresultatet i riket (i procent):
Moderaterna 14,3 (+2,8)
Centerpartiet 25,1 (+5,2)
Folkpartiet 9,4 (-6,8)
KDS 1,8 (0,0)
S 43,6 (-1,7)
VPK 5,3 (+0,5)
SKP 0,4 (0,0)
KFML(r) 0,2 (+0,2)

VPK erhöll 19 mandat, en ökning med 2. I Göteborg behöll partiet sina båda mandat, och Gunvor Ryding och Kalle Hallgren kunde åka till riksdagen ytterligare en mandatperiod.

Resultatet i Göteborg:
Moderaterna 16,3 (+5,8)
Centerpartiet 15,8 (+6,5)
Folkpartiet 18,9 (-13,0)
KDS 1,1 (+0,1)
Socialdemokraterna 38,2 (+0,2)
VPK 8,4 (+0,1)
SKP 0,5 (-0,6)
KFML(r) 0,8 (+0,8)

Förändringarna i staden utgjordes således främst i att Folkpartiet tappade stora väljarskaror till Moderaterna och Centerpartiet. Centern var nu, åtminstone temporärt, etablerat som ett alternativ även i storstäderna.

VPK:s starkaste församlingar i Göteborg blev:
Haga 14,4
Biskopsgården 11,8
Brämaregården 11,6
Oskar Fredrik 11,3
Kortedala 11,2

Svagast var partiet i:
Styrsö 1,7
Askim 2,6
Rödbo 3,5

Alla dessa tre församlingar var helt nya för Göteborg, och införlivades egentligen först efter valet.

Som en kuriositet kan nämnas att KFML(r) fick hela 7,4% i Haga.

Starka VPK-fästen i omgivande län:

Bohuslän
Mölndal 6,9%
Partille 6,7%

Norra Älvsborg
Ale 5,1%
Trollhättan 5,0%

Södra Älvsborg
Borås 4,1%
Mark 3,6%

Skaraborg
Lidköping 4,6%
Mariestad 3,6%

Det bör väl nämnas att den stora kommunreformen 1971 hade minskat antalet kommuner högst påtagligt, vilket gör att man inte utan vidare kan jämföra ovanstående siffror med tidigare valresultat.

Valet till enkammarriksdagen 1970

1970 hade Sverges socialdemokratiska vänsterpartis krav från 1917 att avskaffa riksdagens första kammare äntligen blivit genomfört. Enkammarriksdagen hade införts och med den ett helt nytt valsystem. Förutom att alla allmänna val numera hålls samtidigt, hade man infört ett proportionellt valsystem som kraftigt ökade kommunisternas antal riksdagsledamöter. Partiet gick från tre ledamöter i gamla andra kammaren till sjutton i den nya enkammarriksdagen.

Valresultatet i riket (i procent):
Moderaterna 11,5 (-1,4)
Centerpartiet 19,9 (+4,2)
Folkpartiet 16,2 (+1,9)
M+C+F 0,0 (-1,7)
C+F 0,0 (-0,9)
KDS 1,8 (+0,3)
Socialdemokraterna 45,3 (-4,8)
VPK 4,8 (+1,8)
KFML 0,4 (+0,4)

Resultatet i Göteborg:
Moderaterna 10,5 (-1,5)
Centerpartiet 9,3 (+4,7)
Folkpartiet 31,9 (+1,1)
KDS 1,0 (+0,3)
Socialdemokraterna 37,9 (-8,6)
VPK 8,3 (+2,9)
KFML 1,1 (+1,1)

VPK:s starkaste församlingar i Göteborg var:
Biskopsgården 12,6%
Lundby 12,4%
Brämaregården 12,3%
Alltså samtliga tre-i-topp belägna på Hisingen. Jag finner det intressant att trenden är att spridningen mellan olika församlingar blir allt mindre under den här perioden (något som kraftigt avviker från vår egen tid). 1964 fick VPK 15,2% i sin bästa församling (Masthuggs) mot 3,1 i den sämsta (Vasa). 1970 var spridningen 12,6 till 4,0. En stor del av församlingarna ligger mellan 9 och 11 procent. Kanske var den socio-ekonomiska segregationen inte så stor som nu. Eller det var det ju förstås, men jag har ingen statistik att grunda detta på.

VPK fick två mandat i Göteborg: omvalda Gunnvor Ryding och nyvalde hamnarbetarlegenden Kalle Hallgren.

I resten av Västsverige var det tunnsått med kommuniströster. De gamla fabriksorterna Mölndal och Partille/Jonsered hade utvecklats till något annat än vad de varit, och även om kommunisterna fortfarande fick fler röster där än på andra håll i landet, var siffrorna inte imponerande och inte i närheten av 10%. Även rösteandelen i det tidigare fästet Lidköping hade gått ner.
VPK:s starkaste kommuner i Bohuslän:
Partille 7,3%
Mölndal 7,3%

Norra Älvsborg:
Nödinge 5,8%
Trollhättan 5,0%

Södra Älvborg:
Borås 4,5%
Mark 3,2%

Skaraborg:
Lidköping 5,3%
Tidaholm 5,2%

Valen till andra kammaren 1968

Precis som 1948 påverkades kommunisterna, nu omdöpta till VPK, negativt av händelser i Tjeckoslovakien. Warszawapaktens inmarsch fördömdes visserligen av partiet, men likväl flydde partiets väljare till socialdemokraterna.

Resultatet i riket (i procent):
Högerpartiet 12,9 (-0.8)
Centerpartiet 15,7 (+2,5)
Folkpartiet 14,3 (-2,7)
Samling 68 1,7 (+0,2) – Motsvarar 1964 års Medborgerlig samling
Mittenpartierna 0,9 (+0,6)
KDS 1,5 (-0,3)
Socialdemokraterna 50,1 (+2,8)
VPK 3,0 (-2,2)

Resultatet i Göteborg:
Högerpartiet 12,0 (+0,2)
Centerpartiet 4,6 (+2,6)
Folkpartiet 30,8 (-2,7)
KDS 0,7 (-0,8)
Socialdemokraterna 46,5 (+5,3)
VPK 5,4 (-4,2)

Trots VPK:s historiskt låga siffror kunde Gunvor Ryding sitta kvar som ensam kommunist från Göteborg i andra kammaren.

Föga överraskande gick VPK kraftigt tillbaka i alla sina tidigare starka fästen, och nådde inte upp till tio procent någonstans.

Valen till andra kammaren 1964

Det näst sista andrakammarsvalet i Sverige ägde rum 1964. Kommunisterna hade fått en ny partiledare – C-H Hermansson och partiets omsvänging till ett ”eurokommunistiskt” parti hade börjat, trots att detta ord ännu inte var uppfunnet.

Resultatet i riket:
Högerpartiet 13,7 (-2,8)
Centerpartiet 13,2 (-0,4)
Folkpartiet 17,0 (-0,5)
Socialdemokraterna 47,3 (-0,5)
Kommunisterna 5,2 (+0,7)
KDS 1,8 (+1,8)
Medborgerlig samling 1,5 (+1,5)
Mellanpartierna 0,3 (+0,3)

Resultatet i Göteborg:
Högerpartiet 11,8 (-3,3)
Centerpartiet 2,0 (+0,2)
Folkpartiet 33,5 (+2,2)
Socialdemokraterna 41,2 (-1,0)
Kommunisterna 10,0 (+0,7)
KDS 1,4 (+1,4)

Kommunisterna fick fortsatt ett mandat, men den här gången hade Knut Senander dragit sig tillbaka och ersatts av Gunvor Ryding.

Äntligen framgår det av statistiken i vilken församling Göteborgs valdistrikt ligger i. För första gången kan vi alltså säga något om hur röstmönstret i Göteborgs stad såg ut.

SKP:s fem starkaste valkretsar var:
Nr 73 i Masthugget (22,0%)
Nr 23 i Gamlestaden (21,0%)
Nr 10 i Lundby (20,6%)
Nr 12 i Brämaregårde (20,3%)
Nr 72 i Masthugget (19,9%)

De fem svagaste var:
Nr 42 i Örgryte (0,9%)
Nr 51 i Vasa (1,8%)
Nr 52 i Vasa (2,0%)
Nr 62 i Annedal (2,2%)
Nr 54 i Johanneberg (2,2%)

Göteborgs församlingar i rangordning efter SKP:s rösteandel (i procent). För att se hur stabilt röstmönstret är har jag satt siffrorna för 1998 års val inom parentes.
Masthugg 15,2 (28,5)
Brämaregården 15,1 (20,1)
Lundby 14,4 (17,5)
Karl Johan 13,9 (25,1)
Gamlestad 13,4 (17,9)
Haga 12,8 (19,2)
Oskar Fredrik 12,1 (22,3)
Biskopsgården 12,0 (21,0)
Kortedala 11,4 (23,0)
Backa 9,4 (15,8)
Högsbo 8,9 (15,9)
Örgryte 8,4 (11,5)
Härlanda 8,3 (16,0)
Kristine 8,2 (-)
Västra Frölunda 7,3 (15,6)
Annedal 7,1 (12,8)
Johanneberg 7,1 (10,1)
Domkyrko 4,2 (11,5)
Vasa 3,1 (8,3)
Poströster 2,5 (-)

En valkrets (nr 37) var belägen både i Örgryte och Kristine och har helt godtyckligt räknats Örgryte till godo. Poströsterna (knappt 5% av samtliga) har inte räknats in i statistiken för valdistriktet, utan för sig. Av församlingarna är Örgryte lite speciell, eftersom den är så heterogen. Partiets siffror i det bästa valdistriktet där är 14,0%, i det sämsta 0.9%. I 1998 års statistik har Örgryte delats upp i två församlingar: Örgryte och S:t Pauli.

Övriga platser i Västsverige där SKP fick mer än tio procent:
Mölndal 10,2
Jonsered (del av Partille) 15,8
Malmön (del av Södra Sotenäs i nuvarande Sotenäs) 10,2
Fors 2 (del av Flundre i nuvarande Trollhättan) 11,2
Starkärr 2 (del av Starkärr i nuvarande Ale) 10,5
Lidköping 2 11,1

Valen till Andra kammaren 1948

Vid valen till andra kammaren 1944 och de kommunala valen 1946 hade kommunisterna gjort sina bästa val dittills med över 10% av rösterna. Fram till februari 1948 visade siffror från Gallup-institutet fortsatt lika höga siffror för SKP. Sedan kom händelserna i Tjeckoslovakien 20-22 februari 1948, och liksom 20 år senare skulle händelser i Prag kraftigt påverka partiets valresultat. Partiet backade kraftigt och nådde bara 6,3% i riket.

Riksresultatet (i procent):
Högern 12,3 (-3,6)
Bondeförbundet 12,4 (-1,2)
Folkpartiet 22,8 (+9,9)
Socialdemokraterna 46,1 (-0,5)
Kommunisterna 6,3 (-4,0)
Vänstersocialisterna 0,1 (0,0)
Övriga 0,0 (-0,6)
Valdeltagandet 82,7 (+10,8)

Valets stora segrare var alltså folkpartiet, som med råge blev det största borgerliga partiet. Noterbart är också den stora ökningen av valdeltagandet. Det är inte så konstigt att valdeltagandet sjönk något under krigsåren, men siffran 82,7% är hela 8,2 procentenheter mer än det tidigare rekordet från 1936.

Resultat i Göteborgs stad (i procent):
Högern 11,1 (-6,2)
Folkpartiet 34,5 (+19,7)
Socialdemokraterna 37,0 (-3,2)
Kommunisterna 15,3 (-9,3)
Vänstersocialisterna 1,2 (+0,6)
Valdeltagandet 82,9 (+9,6)

Folkpartiets framgångar är anmärkningsvärda, även med bakgrunden att partiet ökat kraftigt nationellt. Inte minst är det påtagligt att en stor grupp väljare, som tidigare röstat på något av arbetarpartierna nu gått över till Folkpartiet. Vid valet 1944 fick arbetarpartietna (S, SKP, VS) tillsammans 65,4%, nu är siffran nere i 53,5%. Jag vet inte vad detta beror på, men omsvängningen i Göteborgs politiska klimat är snabb och kraftig. Bör undersökas vidare.

Valda kommunister till andra kammaren från Göteborg är Knut Senander och Bror Dahlgren. Solveig Rönn fick lämna riksdagen.

I resten av Bohuslän är kommunisterna tillbaka till ”normala” nivåer efter 1944 års stora framgångar. Inte ens på Malmön lyckas man få tio procent. De valkretsar där man når tvåsiffrigt är:
Mölndal 21,2 (-11,3)
Partille 14,3 (-7,1)
Råda 12,8 (-7,5)

I övriga Västsverige fick man över 10% i:
Österplana 16,6 (i nuvarande Götene kommun)
Våmb 13,4 (i nuvarande Skövde kommun)
Lidköping 11,1
Fritsla 10,2 (i nuvarande Marks kommun)

Kommunismen i Göteborg, sedd av en borgare på 1950-talet

Sven Rydenfelt, "Sveriges förste nyliberal", doktorerade 1954 på en avhandling om "Kommunismen i Sverige" (avhandlingens titel). Jag kommer att återkomma till Rydenfelts forskning senare, men börjar med ett citat om hur han såg på kommunisternas styrka i Göteborg.

"[123]Göteborgs stad. Göteborgs rykte som industristad är något överdrivet, och industriprocenten 1945 var endast 46. Stadens största yrkesgrupp enligt folkräkningen nämnde år var varuhandeln med 28 009 yrkesverksamma, varefter i tur och ordning följde metallindustrin med 25 674, byggnadeverksamheten med 12 274 och textilindustrin med 12 113.
Den helt övervägande delen av kommuniströsterna har kommit från industriarbetarna. Att kommunistsiffrorna är så höga, att staden får räknas till landets rödaste, trots industribefolkningens relativt starka ‘utspädning’ med handelsfolk och liknande kategorier, tyder på att stadens industrier varit ganska genomsyrade med nämnde politiska uppfattning.
Huvudfästena framför andra har varit de stora varven. I Götaverkens verkstadsklubb - Sveriges största - har kommunisterna oavbrutet suttit i ledningen i ett tiotal år. Under de senaste åren har kampen mellan kommunister och socialdemokrater här varit synnerligen hård. Vid valen 1952 förlorade kommunisterna, segrade åter 1953 men förlorade på nytt 1954. Vid Lindholmen satt de 1953 alltjämt säkert i sadeln med bortåt två tredjedelar av rösterna, medan segern 1954 var i knappast laget. Vid Eriksbergs varv vann socialdemokraterna för första gången på mer än tio åt en knapp seger 1953 men förlorade åter knappt 1954.
Vid Volvo tog socialdemokraterna 1952 för första gången på nio år hem spelet och har sedan dess behållit ledningen. På SKF däremot har kommunisternas position alltid varit svag, och vid valet 1953 fick de mindre än 20 procent av rösterna. Föregående år avgick verkstadsklubbens ordförande sedan 28 år, socialdemokraten Bror Nilsson. ‘Brollans’ grundmurade förtroende bland arbetarna torde vara en förklaring till socialdemokraternas ovanligt starka ställning vid detta företag, en annan förklaring torde den samarbetsvilja och sociala ansvarskänsla företagets skapare och ledare, Sven Wingquist (död 1953), alltid lagt i dagen vara. Man skulle dock här kunna erinra om att även Götaverken under en mycket lång period (1910-38) i Hugo Hammar hade en synnerligen avhållen chef.
[124] Bland byggnads- och textilarbetarna har det kommunistiska inflytandet inte varit lika starkt som bland metallarbetarna, men även där har det varit betydande. Sålunda fick byggnadsgrovarbetarnas avdelning 1953 för första gången på över 20 år en rent socialdemokratisk styrelse. Seger befästes ytterligare vid 1954 års val.
Bland grupper utanför industriarbetarnas led med kommunistisk inriktning kan i första hand nämnas tullmännen. Redan under en följd av år före kriget hade kommunisterna där hand om den fackliga ledningen och detsamma har varit fallet efter kriget fram till 1953, då den övergick till socialdemokraterna. En personlig faktor, den kommunistiske riksdagsmannane tulluppsyningsman Knut Senander, synes här ha spelat en viktig roll. En annan sådan grupp är reparatörerna vid SJ:s verkstäder, bland vilka kommunisterna hade haft ledningen ett tiotal åt, då de 1952 förlorade den till socialdemokraterna.
Kommunisternas starka ställning bland Göteborgs arbetare framfår även av det faktum, att de vid de politiska valen 1944 och 1946 fick inte mindre än omkring 40 procent av de röster, som tillföll de båda arbetarpartierna.”

Valet till Andra kammaren 1944

Valet 1944 ägde rum i ett helt annat politiskt klimat än 1940. Hitlers arméer var på väg att bli slagna och Sovjetunionen hade den viktigaste rollen i kampen mot nazismen. För kommunisterna innebar detta en framgång, liksom det faktum att partiet under en längre tid nu varit det enda oppositionspartiet i riksdagen. Partiet mer än tredubblade sitt röstetal och nådde sitt bästa valresultat dittills. Antalet ledamöter i andra kammaren femdubblades - från 3 till 15. Fortfarande missgynnades partiet dock av valsystemet. Bondeförbundet fick bara 100.000 fler röster än kommunisterna, men hela 35 mandat. Det gick 12.000 röster på varje bondeförbundsledamot, men hela 21.000 på varje kommunistisk ledamot. Eller med andra siffror: kommunisterna fick 10,3% av rösterna men bara 6,5% av mandaten.
På samma sätt missgynnades partiet i de indirekta valen till första kammaren. I Göteborg hade högern exv. år 1942 taktikröstat så att en socialdemokrat och en folkpartist kom in istället för de två kommunister som annars hade tagit platserna. (Eller en och en halv kommunist för att vara exakt. Lottning hade blivit fallet mellan kommunisten och en folkpartist om högerns valmän röstat på sin egen kandidat.)

Valresultatet i procent:
Högern 15,0 (-2,1)
Bondeförbundet 13,6 (+1,6)
Folkpartiet 12,9 (+0,9)
Socialdemokraterna 46,6 (-7,2)
Kommunisterna 10,3 (+6,8)
Socialisterna 0,2 (-0,5)
Radikala landsföreningen 0,2 (+0,2)
De nationella 0,1 (+0,1)
Svensksocialistisk samling 0,1 (+0,1)

Kommunisterna fick hela 13,9% (+9,2) av rösterna i städerna, 7,8% (+5,1) på landsbygden.

I Göteborg
Av okänd anledning hade Göteborg 1940 brutit den nationella trenden med minskande valdeltagande och genom en liten ökning blivit den valkrets där valdeltagandet var allra högst. 1944 återgick staden av lika okända anledningar till ett mer genomsnittligt valdeltagande (73,3%). Riksgenomsnittet var 71,9%. Främst är det kvinnornas deltagande som gått ner (från 76,6% till 72,0 – riksgenomsnitt 68,1% till 69,2%). Jag har alltså ingen aning om hur detta kommer sig.

Valresultatet i procent:
Högern 17,3 (-4,4)
Folkpartiet 14,8 (+3,6)
Socialdemokraterna 40,2 (-12,5)
Kommunisterna 24,6 (+10,2)
Socialisterna 0,5 (+0,1)
Radikala landsföreningen 1,7 (+1,7)
Vänstersocialisterna 0,6 (0,0)
Nationella oppositionen 0,3 (+0,3) (”För Sveriges frihet – mot bolsjevismen”)

Göteborg blev kommunisternas starkaste fäste i hela landet, följt av Norrbotten (17,7%) och Stockholm (16,1%). Arbetarpartierna fick tillsammans 65,4%.
Kommunisterna kunde nu skicka tre kamrater till andra kammarens göteborgsbänk: Knut Senander (omvald), Solveig Rönn (tillbaka efter en period utanför riksdagen) och Bror Dahlgren (ny).

Övriga orter i Göteborgstrakten där partiet var starkt (starkt betyder nu: över 20%):
Mölndal (32,5%)
Stadsgränsen (tillhörande V Frölunda) (29,6%)
Partille (21,4%)
Råda (20,3%)
Malmön (23,8%)

I Bohusläns städer är siffrorna för SKP:
Mölndal 32,5%
Lysekil 10,5%
Uddevalla 4,6%
Strömstad 3,6%
Marstrand 13,1%
Kungälv 11,4%

I övriga Bohuslän får partiet mest ströröster, med vissa undantag såsom områdena i Göteborgs närhet (Backa och Västra Frölunda). I följande härader fick partiet över 10%: Sävedal (inkl. Partille) och Askim (inkl. Västra Frölunda).

I Norra Älvsborgs städer är SKP:s siffror:
Vänersborg 9,7%
Trollhättan 12,0%
Alingsås 9,7%
Åmål 10,5%

I övriga Norra Älvsborg är siffrorna överlag låga, med vissa undantag. Väne och Ale härader är de enda där partiet får mer en 10%. (15,4% i Nödinge, inklusive Bohus och Surte.)

Södra Älvsborgs städer:
Borås 13,4%
Ulricehamn 2,1%

Partiet kommer inte upp till 10% i någon härad. I vissa härader får det mindre än en procent (exv. i det folkrika Kind).

Skaraborgs städer:
Mariestad 13,1%
Lidköping 21,2% (näst största parti, efter SAP)
Skara 8,0%
Skövde 10,8%
Hjo 2,3%
Tidaholm 14,9%
Falköping 3,6%

Inget härad med över 10%.

Valet till Andra kammaren 1940

Valet hösten 1940 ägde rum under den mest problematiska tiden av partiets historia. Partiet fortsatte att försvara Sovjetunionens utrikespolitik efter pakten med Hitlertyskland och vinterkriget mot Finland. Detta skapade ett stort motstånd mot det kommunistiska paritet. Samtidigt var SKP efter samlingsregeringens start det enda oppositionspartiet i riksdagen (jag bortser här från SP som var på väg bort från all form av relevans i svensk politik), något som efterhand skulle spela roll.

Valdeltagandet gick ner i landet i sin helhet (från 74,5% till 70,3%). Till viss del kan väl detta förklaras med att många män befann sig inkallade till militärtjänstgöring. Men även bland kvinnorna gick valdeltagande ned något (-2,6 procentenenheter), så det kan inte vara hela sanningen. Göteborg utgjorde ett undantag. Som enda valkrets i landet gick valdeltagandet upp (med en procentenhet), och Göteborg blev den valkrets i landet med allra högst valdeltagande. Skulle kunna vara intressant att utröna varför.

Röstsiffrorna i landet (i procent):
Högern 18,0 (+0,4)
Bondeförbundet 12,0 (-2,3)
Liberaler 12,0 (-0.9)
SAP 53,8 (+7,9)
SKP 3,5 (+0,2)
SP 0,7 (-3,7)
Nationella och nazister 0,0 (-1,6)

Socialdemokraterna under Per-Albins ledning blev alltså valets överlägsna segrare. Kommunisterna gick visserligen framåt en smula och fick 101 424 röster. Mandatmässigt förlorade man dock två av sina tidigare fem mandat, och den kommunistiska partigruppen bestod alltså av ynka tre personer. Dessa var partiledaren Sven Linderoth från Stockholm, den framtida partiledaren Hilding Hagberg från Norrbotten samt Knut Senander från Göteborg.

Röstsiffrorna i Göteborg
Högern 22,0 (-2,3)
Liberaler 11,2 (+0,9)
SAP 52,4 (+9,1)
SKP 13,3 (+0,7)
SP 0,4 (-5,2)
Vänstersocialisterna 0,6 (+0,6)
Nationella och nazister 0,0 (-4,0)

Kommunisterna fortsatte alltså trenden från 1936 att vara mycket starkare i Göteborg än i landet i genomsnitt. Albin Ströms Vänstersocialistiska parti visade sig inte vara någon seriös konkurrent bland vänsterröstarna. Intressant är också att Folkpartiet fortfarande var det mindre av de borgerliga partierna. Göteborgsliberalismens glansdagar inföll alltså först efter andra världskriget.

I Bohuslän ter sig röstmönstret bekant. I Mölndal, Partille samt i några stenhuggardistrikt får SKP ett ansenligt antal röster, men i resten av landskapet är det i stort sätt utan stöd. I Uddevalla får partiet exv. bara 1,2%. Några starka områden:
Jonsered 24,0% (+2,2) – Här fick SKP och SAP tillsammans nästan 90% av rösterna.
Backa 9,4% (-3,5)
Malmön 9,3% (+3,3)
Mölndal 17,3% (+0,9)

Valet till Andra kammaren 1936

I 1936 års andrakammarsval uppgick valdeltagandet till 74,5%, den högsta siffran dittills. 78,6% av männen och 70,7% av kvinnorna röstade. I socialgrupp I röstade drygt 85%, i socialgrupp II drygt 76% och i socialgrupp III drygt 72%. Bland industriarbetarna röstade 79,3% av männen mot 74,9% av kvinnorna. Särskilt lågt var valdeltagandet bland hembiträdena, endast 47,5% röstade.

1936 års val var det sista i vilket ”Kilbomskommunisterna”, som nu bytt namn till ”Socialistiska partiet” ställde upp som ett parti till vänster om socialdemokratin. 1934 hade partiet bytt namn och i samma veva slagit sig ihop med den av Albin Ström ledda vänsteroppositionen inom SAP. Partiet borde således fått ett tillskott av nya medlemmar, något som eventuellt skulle kunna påverka valresultatet. Intressant är att Sp och SKP ställde upp under gemensam beteckning, ”Det arbetande folket”, i hela landet. Vid valet 1932 hade ju SKP (sektion av Komintern) vald att ställa upp själva under beteckningen ”Klass mot klass”, under det att kilbomskommunisterna ställde upp med socialdemokraterna under beteckningen ”Arbetarepartiet”. Vilka taktiska hänsyn som gjorde denna nya valkartell möjlig återstår att ta reda på. För Göteborgs del innebar det de första kommunistiska riksdagsledamöterna någonsin, Solveig Rönn och Knut Senander.

Röstsiffrorna i landet:
Höger 17,6 (-5,5)
Bondeförbundet 14,3 (+0,2)
Liberala 12,9 (+0,8)
Socialdemokrater 45,9 (+4,2)
SP 4,4 (-0,9)
SKP 3,3 (+0,3)
Nationella och nazister 1,6 (+1,0)

SP behöll sina 6 mandat, SKP ökade från 2 till 5. Av dessa tre nya mandat kom två från Göteborg och ett från Västernorrland. SP hade alltjämt Svealand som sitt starkaste fäste. Fem av de sex mandaten var därifrån, det sjätte från närbelägna Gävleborg.

Röstsiffrorna i Göteborg:
Högern 24,3% (-2,5)
Liberalerna 10,3% (+1,4)
SAP 43,4% (-4,1)
SP 5,6% (+3,2)
SKP 12,6% (+3,8)
Nationella och nazister 4,0% (+1,7)

Vi ser alltså hur SAP går markant tillbaka i Göteborg, trots partiets framgångar på riksplanet. Intressant nog är det dock inte SP som gör den största röstvinsten, utan SKP. (Fast relativt riksresultatet går ju SP fram mer i Göteborg än SKP, så det beror väl lite på hur man räknar.) Klart är i alla fall att 1934 års splittring av socialdemokratin i Göteborg påverkade partiets resultat 1936.

På många håll i Västsverige har SKP etablerat sig som en politisk kraft. Röstetalen är visserligen mycket mindre än SAP:s, men ofta större än SP:s. Några exempel:
Jonsered - SKP 21,8%, SP 0,2%
Backa - SKP 12,9%, SP 0,2%
Malmön – SKP 6,0%, SP 3,6%
Mölndal – SKP 16,4%, SP 5,9%
SP:s enda fäste i norra Bohuslän är nu Hunnebostrand med 12,3% (0,1 för SKP). Men generellt sett förlorar de båda vänsterpariterna röster i Bohusläns stenhuggardistrikt.

Valet till Andra Kammaren 1932

Valet 1932 innebar början på socialdemokratins rekordlånga regeringsinnehav i Sverige. För kommunisternas del hade valet föregåtts av partihistoriens mest kännbara splittring. 1929 hade partiet delats upp mellan ”sillénare” och ”kilbomare”. Det är inte här plats att gå in på vad splittringen berodde på, jag ska vara försöka bena ut var i landet respektive fraktion hade sina starka resp. svaga platser. Kilbomarna ställde i likhet med tidigare val upp i valkartell med socialdemokraterna. Sillénarna däremot ställde upp med en egen lista under beteckningen ”Klass mot klass”.

Valresultatet i riket:
SAP 41,7 (+4,7)
Högern 23,1 (-5,5)
Bondeförbundet 14,1 (+2,9)
Liberalerna 11,7 (-4,2)
SKP (kilbomare) 5,3 (+5,3)
SKP (sillénare) 3,0 (-3,4)
Nazister 0,6 (+0,6)

Som synes gick kommunisterna sammantaget fram, från 6,4 till 8,3 procent. Kilbomarna blev det större av de båda SKP, men skillnaden är inte extremt stor. Partiets splittring slog väldigt olika mot olika delar av landet. I Norrbotten gick 95% av kommunisternas röster 1932 till sillénarna, i Uppsala län bara 1%. Generellt sätt är kilbomarna starka i Mellansverige (t. ex. i Stockholm (11,8%), Gävleborg (13,4%), Dalarna (14,1%), Uppsala län (11,3%) och Värmland 10,6%)), sillénarna mer utspritt (Norrbotten (25,4%), Göteborg (8,8%), Gävleborg (6,8%), Västernorrland (6,7%)). Västernorrland och Gävleborg är de enda valkretsarna där båda partierna fick mer än 3% av rösterna var. I flera mindre distrikt blev båda partierna ungefär lika stora (Bohuslän, Blekinge, Kronoberg). I Stockholm fick sillénarna bara 2,0%.

I Göteborg såg siffrorna ut så här:
SAP 47,5%
Högern 26,8%
Liberalerna 8,9%
SKP (sillénare) 8,8%
Nazister 5,7%
SKP (kilbomare) 2,4%

I Göteborg gjorde sillénarna alltså ett bra val och fick hela 8,8% av rösterna. Detta var dock inte tillräckligt för att vinna något riksdagsmandat. Kilbomarna fick 2,4%. Av någon anledning fick Birger Furugårds nazistparti ”Svenska nationalsocialistiska partiet” hela 5,7% i Göteborg, något som gjorde Göteborg till partiets i särklass starkaste valkrets.

Av kommunisternas viktigaste fästen i Bohuslän tog sillénarna en klar majoritet i Jonsered (16,5% mot 2,4%) och Backa (11,4% mot 1,9%). Kilbomarna fick 12,9% i Hunnebostrand (0,0% för sillénarna), 14,0% på Malmön (0,2% för sillénarna), 11,8% i Askum (var det nu ligger) (0,3% för sillénarna). I korthet behöll alltså kommunisterna sina röstetal i norra Bohuslän, men rösterna gick nästan uteslutande till kilbomarna. I Mölndal kunde sillénarna räkna in 13,7% av rösterna, mot 5,6% för kilbomarna. I de övriga städerna i Bohuslän fick partierna väldigt få röster. Exv. fick partierna tillsammans mindre än tre procent i Uddevalla och mindre än en procent i Kungälv. I Lysekil låg siffran runt fyra procent.

Valet till Andra Kammaren 1928

Vid valet 1928 ställde (för en gångs skull ska kanske sägas) enbart ett parti till vänster om SAP upp: Sverges kommunistiska parti, sektion av tredje internationalen. Partiet gjorde ett bra val och fick 6,4% av rösterna, vilket inbringade åtta riksdagsmandat. Två mandat kom från Stockholms stad, ett från vardera Stockholms län, Värmland, Kopparberg, Gävleborg, Västernorrland och Norrbotten. Fortfarande var således övervikten för norra Sverige stor, men inte alls i samma proportion som tidigare.

Valrörelsen hade varit intenstiv (minns Högerns kosack-affischer) och valdeltagandet steg kraftigt, bland männen till 74,1% (+6,4) och bland kvinnorna till 72,6% (+9,9).

Valresultatet i riket:
SAP 37,0 (-4,1)
Högern 29,4 (+3,2)
Liberalerna 15,9 (-1,0)
Bondeförbundet 11,2 (+0,4)
SKP 6,4 (+2,8. Eller +1,3 om man räknar in höglundarna)


Valet i Göteborg
Vid detta val fick SKP för första gången till markant bättre valresultat i Göteborg än i riket i övrigt, nämligen 8,9% (+3,0). I antal röster gick partiet från 4309 till 8877, alltså mer än en fördubbling. Något mandat räckte rösterna inte till, men den här gången var det i alla fall nära.

Förstanamn på göteborgslistan var Knut Senander, tulltjänsteman.

De starkaste fästena i Göteborg:

Nummer	Stadsdel	(%)
8	Gamlestaden	19,0
12	Brämaregården m. fl.	18,9
21	Gårda	16,2
32	Del av Majorna	16,0
10	Kyrkbyn m. fl.	14,6
22	Krokslätt	13,2

Jag är lite förvånad över de mer modesta resultaten i de övriga valkretsarna i Majorna (9,7; 9,1; 8,6 och 7,8%), liksom bara 6,2% i Masthugget. Resultaten i stadsdelarna Heden, Vasastaden och Lorensberg (mellan 1,0 och 2,4%) är mer väntade.

Valet i Bohuslän
I Bohuslän fick SKP mer än 10% på följande ställen:

23% (-10) Jonsered
20% (+1) Malmön
15% (ny indelning) Stadsgränsen (dvs. Kungsten)
15% (+4) Mölndal
10% (+4)Backa

Valet till Andra kammaren 1924

Valet till Andra kammaren 1924
Valet 1924 ägde rum strax efter 1924 års partisplittring, då en del av partiet (kilbomarna) stannade kvar i Komintern, med andra (höglundarna) skapade ett kommunistiskt parti utanför den kommunistiska internationalen. Båda partierna hette SKP och för att särskilja dem använde även den officiella valstatistisken beteckningarna ”kilbomare” och ”höglundare”.

Röstdeltagande minskade något, från 62,0% till 60,0% för männen och från 47,2% till 46,7% för kvinnorna.

Valresultatet var enligt följande:
Höger 26,1 (+0,3)
Bondeförbundet 10,8 (-0,2)
Liberala + frisinnade 16,9 (-2,2)
Socialdemokrater 41,1 (+1,6 om man räknar in VS som hade anslutit sig till SAP. Annars +4,7)
Kommunister 5,1 (+0,5) (varav Höglund 1,5 och Kilbom 3,6)

För kommunisternas del innebar detta fem riksdagsplatser, varav fyra för kilbomarna och en för höglundarna. Kilbomarnas mandat kom från Norrbotten (2 st), Gävleborg, Värmland ; höglundarnas från Västernorrland. Till skillnad från den föregående splittringen ställde båda partifraktionerna upp i de allra flesta valkretsarna. Sympatiskt nog ställde man upp, tillsammans med SAP, under beteckningen ”Arbetarepartiet”, för att inga röster skulle gå till spillo. Splittringarna hade dock medfört en kraftig försvagning i norra Sverige i jämförelse med de tidigaste valen SSV/SKP ställt upp i. Inte ens i Norrbotten lyckades kommunisterna bli större än SAP (25,5 för SAP, 23,9 för SKP).

Valet i Göteborg
I Göteborg gjorde kommunisterna ännu ett val i paritet med riksgenomsnittet. SKP fick 5,9%. Intressant är att Göteborg är en av få valkretsar där höglundarna överhuvudtaget inte ställde upp. Alla de 5,9 procenten (4 309 röster) tillhör alltså de Kominterntrogna.

I och med Göteborgs expansion (det folkrika Örgryte hade inkorporerats i staden) är det lite vanskligt att göra jämförelser med tidigare val. I vilket fall fick partiet inget riksdagsmandat. Det skulle dröja ända till 1936 års val.

På kommunisternas valsedel stod följande namn:
1. Ernst Ohlsson, metallarbetare
2. Marin Andersson, stadsfullmäktige
3. Wallentin Eliason, ombudsman
4. Bror Westergren, kommunalarbetare
5. Vilma Janson, fru
6. Einar Adamson, redaktör
7. Claes Ivar Olsson, posttjänsteman
8. Harry Rådlund, målare
9. Johan Adolfson, tillskärare



De fem starkaste valkretsarna i Göteborg för kommunisterna var:
12,5%: 8:e (Sannegården m. fl. områden på Hisingen)
12,4%: 9:e (Brämaregården m. fl. områden på Hisingen)
10,4%: 6:e (Del av Bagaregården samt Gamlestaden)
9,9%: 27:e (Del av Majorna)
8,7%: 2:a (Nordstaden samt del av stadsdelen Inom Vallgraven)

Partiet är alltså starkt i Hisingens arbetarområden och i Östra Göteborg (även Olskroken gjorde att bra val, med 8,5%). Siffrorna i arbetarstadsdelarna Gårda (7,9%) och Annedal-Haga (5,1%) och Haga-Pustervik (4,9%) är aningen lägre. Allra sämst gick det, förstås, i överklasstadsdelarna. 1,1% resp. 1,4% i Vasastadens båda valkretsar och 1,0% i Lorensberg.

I Göteborgs omnejd (jag undersöker främst Bohuslän) fick partiet anmärkningsvärda resultat i:
33% Jonsered
21% Malmön
16% Hunnebostrand
11% Mölndal

Valet till Andra kammaren 1921

Bara ett år efter 1920 års val hölls val på nytt. Detta val är, förstås, mest känt
som det första val där kvinnor hade rösträtt. Det är också det första val där två partiet till vänster som Socialdemokraterna ställde upp. Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti hade splittrats och under en kort period existerade både Sverges Kommunistiska Parti och Vänstersocialisterna sida vid sida. De senare återgick dock snart till S.

Kvinnornas entre vid valurnorna gjorde att det totala antalet svenskar upptagna i röstlängden gick från knappt 1,5 miljoner till 3.296.250. Av dessa hade faktiskt 3.222.917 rösträtt, det var alltså ”bara” 73.333 vuxna svenskar som inte hade rösträtt. (Siffran var nästan 300.000 valet innan, och då baserat enbart på männen.) Av dessa 73 tusen var 42 tusen uteslutna p.g.a. ”varaktigt fattigunderstöd”. Av hela befolkningen (inkl. barn) hade nu 79,8% rösträtt, en ökning med nästan 60%-enheter. Vid valet 1920 hade 84% av männen i socialgrupp I rösträtt, 92% i grupp II och 68% i grupp III. 1921 var motsvarande siffror 97%, 99% och 97%. Så det är väl okej att säga att vi hade allmän och lika rösträtt från och med 1921 års val, trots de 73 tusen uteslutna.

Valdeltagande var bland männen 62% (dvs högre än 1920, men lägre än 1917), bland kvinnorna 47%. Bland kvinnorna röstade hela 59% av dem som kategoriseradse som ”hustrur”, mot bara 30% av ”övriga familjemedlemmar och fria yrkesutövare”. Någon motsvarande statistik för männen finns inte. Bland industriarbetarna var siffrorna liknande dem för befolkningen i stort. 62% av männen röstade, 55% av kvinnorna. Totalt sett röstade 949.681 personer, en uppgång med 289 tusen.

Valresultatet innebär en kraftig vänstervridning:
Högern 25,8 (-2,0)
Bondeförbundet 11,1 (-3,0)
Liberalerna 18,7 (-3,1)
Socialdemokraterna 36,2 (+6,6)
Vänstersocialisterna 3,2 (-3,2)
Kommunisterna 4,6 (+4,6)

Splittringen av SSV ledde till att enbart SKP ställde upp i vissa valkretsar, enbart Vänstersocialisterna (inkl. den s.k. Lindhagen-listan i Stockholm) i andra, både i somliga och inga i Halland, Södra Älvsborg och på Gotland (som f.ö. stavades Gottland enligt samma logik som gjorde att Sverige stavades Sverge i SKP:s namn).

Taget var för sig var VS starkast i Västernorrland (19,4%), Norrbotten (16,7%) och Gävleborg (10,6%). Kommunisternas starkaste fästen var Norrbotten (21,1%), Värmland (12,4%) och Kopparberg (11,0%). Räknar man ihop de båda vänsterpartierna blev motsvarande siffror Norrbotten (37,8%), Västernorrland (27,1%) och Gävleborg (20,2%). I samtliga av rikets fyra mest nordligt belägna län blev VS och SKP tillsammans större än S.

Partierna fick sammanlagt en mandat (6 VS och 7 SKP), av dessa kom 3 SKP-mandat från Svealand, resten från Norrland.

Valet i Göteborg
"Komm. Partiets kandidatlistor
Martin Andersson första namn på Göteborgslistan
Göteborgs Komm. Arbetarekommun har fastställt följande kandidatlista till riksdagsmannavalet: Bokhållaren Martin Andersson, folkskollärarinnan Sofia Svensson, verkmästare Sven Johansson, järnarbetare Robert Carlsson och Gunnar Kristiansson, fröken Ester Andreasson, kommunalarbetaren Ragnar Andersson och posttjänstemannen Ivar Olsson." (ur Västsvenska kuriren, 1921-08-24)

I Göteborg fick Vänstersocialisterna inga röster, och kommunisterna 4,7%. Det är visserligen mycket mer än i omgivande landsbygd, men ändå inga imponerande siffror. De fem bästa valkretsarna för kommunisterna:
6:e valkretsen: 9,2% (Vallokal: Ånässkolan)
9:e valkretsen: 7,1% (Del av Lundby)
22:e valkretsen: 6,9% (Vallokal: Fjällskolan)
21:a valkretsen: 6,5% (Vallokal: Oskar Fredrikskolan)
3:e valkretsen: 6,2% (Tingstadsvass m.m.)

Sämst gick det i 13:e valkretsen (Lorensberg) med 0,8%.

I Göteborgs omgivningar nådde partiet hyfsade resultat i Partille (6,8%) och Fässberg (4,1%). Bäst område i Bohuslän var Malmön med 11,3%.

Valet till Andra kammaren 1920

Valet till Andra kammaren 1920 var det sista riksdagsvalet där kvinnorna inte hade rösträtt. Sveriges totala befolkning var 1920-01-01 5.847.037 personer. Av dessa var 1.494.437 upptagna i röstlängden, dvs.25,6% av totalbefolkningen. Av dessa var i sin tur 79,8% röstberättigade. Alltså hade i runda tal var femte svensk rösträtt (inräknat alla, inklusive barn, utlänska medborgare och annat löst folk). Detta var dock en uppgång med någon procentenhet sedan valet innan. Jag skriver detta för att betona att införandet av allmän och lika rösträtt var en gradvis process. I och med valet 1921 fick kvinnorna rösträtt, och detta ses allmänt som införandet av demokratin i Sverige. Men även 1921 och senare var grupper uteslutna från rösträtten (barn och utländska undersåtar, men även folk med trasslig ekonomi, fängelsestraff osv.).

Den vanligaste anledningen till att vuxna, svenska män saknade rösträtt var ”oguldna krono- och/eller kommunalutskylder” (alltså skatteskulder), 181.362 personer. Näst vanligast var kategorin ”nyinflyttade”, 70.329, och därefter ”fattigunderstödda”, 34.908.

Valet 1920 utgjorde en tillfällig tillbakagång för arbetarrörelsen. I valet 1917 hade Socialdemokraterna och Vänstersocialisterna tillsammans fått 39% av rösterna, 1920 landade siffran på 36%. Av dessa fick S 29,6% (-1,4) och SSV 6,4% (-1,6). Även valdeltagandet sjönk, från 65,8% (ca 739,000 röstande) till 55,3% (ca 660,000).

Liksom valet innan var rösterna för SSV kraftigt snedfördelade till förmån för norra Sverige. I delar av södra Sverige var partiet helt utan röster. I en storstad som Malmö lyckades man bara få 1,1%. I Stockholm fick partiet hyfsade 5,3%.

I Göteborg gick valet riktigt dåligt. 1917 hade SSV fått ungefär samma rösteandel i Göteborg som i riket i stort. 1920 tappade man 3,5%-enhet och nådde bara 4,3%. Varför? Det återstår att forska kring. Fortfarande hade partiet sina starkaste fästen i Masthuggsbergen, men siffrorna var även där sämre än 1917. I vallokalen på Fjällskolan fick partiet 8,4% (dvs. elfte valkretsen) vilket var bäst i staden.

Bäst valkretsarar var Ångermanlands södra (41%), Norrbottens norra (34%) och Norrbottens södra (25%).

Egentligen finns det väl inte så mycket intressant att läsa ur valstatistiken för Göteborgsområdet. Partiets tidigare starkaste fäste, Fässberg, gick tillbaka från 17% till 5%. Istället seglade Partille upp som partiets starkaste valdistrikt i Göteborgsområdet, från 1% till 14%. Det vore väl intressant att ta reda på mer om verksamheten i just Partille åren 1918-20.

Partiet fick 7 mandat (-4). Bl.a. förlorades det enda mandatet i södra Sverige (Kalmar läns norra). Partiets mandat kom från Gävleborg, Västernorrland (2 st), Jämtland och Norrbotten (3 st).