1918 hölls det stadsfullmäktigeval i Göteborg. Detta var första gången som det Socialdemokratiska vänsterpartiet ställde upp i detta val. Man använde tillsammans med Socialdemokraterna partibeteckningen ”Arbetarepartiet”, men ställde upp med egna listor. Av någon okänd anledning finns valet inte med i den valstatistik som Statistiska centralbyrån lagt upp på sin webbplats. Jag har frågat varför, och fått svävande svar. Sammanställningen nedan bygger därför på uppgifter ur den samtida pressen.
1918 års stadsfullmäktigeval var de sista där den 40-gradiga skalan användes. I korthet innebar detta att det inte var mantalslängden, utan skattelängden, som avgjorde om man hade rösträtt och i så fall hur många röster man fick. 40 var max.
Vid 1917 års val till andra kammaren (med lika rösträtt för alla röstberättigade, vilket uteslöt kvinnor, fattigunderstödstagare m. fl.) hade SSV fått 7,8% av rösterna i Göteborg. Vid stadsfullmäktigevalet gick det inte lika bra.
Göteborg var uppdelat i tre valkretsar. I första valkretsen ställde Knut Senander upp som första namn för SSV. Partiet fick här 7584 röster, vilket kanske låter imponerande. Men dessa röster motsvarade endast 444 röstande. En genomsnittlig vänstersocialistisk röstande hade alltså 17 röster.
Resultat i första valkretsen:
Högern 48 388 röster (30%), 1 901 röstande (24%), 25 röster / röstande
Liberalerna 34 709 röster (21%), 1 506 röstande (19%), 23 röster / röstande
Högersocialisterna 70 498 röster (44%), 4 136 röstande (52%), 17 röster / röstande
Vänstersocialisterna 7 584 röster (5%), 444 röstande (6%), 17 röster / röstande.
Valda stadsfullmäktige blev fem högersocialdemokrater, två liberaler och tre höger.
I stadens andra valkrets var SSV:s toppnamn Sofia Svensson, sedemera partiets första stadsfullmäktig. I valet 1918 var hon dock långt i från att få en plats.
Resultat i andra valkretsen:
Högern 64 649 röster (42%), 2 490 röstande (33%), 26 röster / röstande
Liberalerna 45 412 röster (30%), 1 939 röstande (26%), 23 röster / röstande
Högersocialisterna 37 211 röster (25%), 2 521 röstande (33%), 15 röster / röstande
Vänstersocialisterna 3 690 röster (2%), 239 (3%) röstande, 15 röster / röstande
Valda stadsfullmäktige blev tre högersocialdemokrater, tre liberaler och fyra höger.
Det är troligt att SAP och SSV hämtade sina väljare ur ungefär samma grupper. Det antal röster som varje röstande hade tyder på detta. Och ungefär samma sak med Högern och Liberalerna, även om Högerns sympatisörer föga överraskande tenderar att ha ännu fler röster.
Tyvärr saknar jag i dagsläget information om den tredje valkretsen. Men det kan kanske göra det samma. Valet var en parentes. Redan några månader senare hölls nämligen val igen, denna gång med lika rösträtt, om än inte allmän. Mer om detta val kommer snart!
Visar inlägg med etikett Göteborg. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Göteborg. Visa alla inlägg
lördag 6 oktober 2012
lördag 22 september 2012
Kommunismen i Göteborg, sedd av en borgare på 1950-talet
Sven Rydenfelt, "Sveriges förste nyliberal", doktorerade 1954 på en avhandling om "Kommunismen i Sverige" (avhandlingens titel). Jag kommer att återkomma till Rydenfelts forskning senare, men börjar med ett citat om hur han såg på kommunisternas styrka i Göteborg.
"[123]Göteborgs stad. Göteborgs rykte som industristad är något överdrivet, och industriprocenten 1945 var endast 46. Stadens största yrkesgrupp enligt folkräkningen nämnde år var varuhandeln med 28 009 yrkesverksamma, varefter i tur och ordning följde metallindustrin med 25 674, byggnadeverksamheten med 12 274 och textilindustrin med 12 113.
Den helt övervägande delen av kommuniströsterna har kommit från industriarbetarna. Att kommunistsiffrorna är så höga, att staden får räknas till landets rödaste, trots industribefolkningens relativt starka ‘utspädning’ med handelsfolk och liknande kategorier, tyder på att stadens industrier varit ganska genomsyrade med nämnde politiska uppfattning.
Huvudfästena framför andra har varit de stora varven. I Götaverkens verkstadsklubb - Sveriges största - har kommunisterna oavbrutet suttit i ledningen i ett tiotal år. Under de senaste åren har kampen mellan kommunister och socialdemokrater här varit synnerligen hård. Vid valen 1952 förlorade kommunisterna, segrade åter 1953 men förlorade på nytt 1954. Vid Lindholmen satt de 1953 alltjämt säkert i sadeln med bortåt två tredjedelar av rösterna, medan segern 1954 var i knappast laget. Vid Eriksbergs varv vann socialdemokraterna för första gången på mer än tio åt en knapp seger 1953 men förlorade åter knappt 1954.
Vid Volvo tog socialdemokraterna 1952 för första gången på nio år hem spelet och har sedan dess behållit ledningen. På SKF däremot har kommunisternas position alltid varit svag, och vid valet 1953 fick de mindre än 20 procent av rösterna. Föregående år avgick verkstadsklubbens ordförande sedan 28 år, socialdemokraten Bror Nilsson. ‘Brollans’ grundmurade förtroende bland arbetarna torde vara en förklaring till socialdemokraternas ovanligt starka ställning vid detta företag, en annan förklaring torde den samarbetsvilja och sociala ansvarskänsla företagets skapare och ledare, Sven Wingquist (död 1953), alltid lagt i dagen vara. Man skulle dock här kunna erinra om att även Götaverken under en mycket lång period (1910-38) i Hugo Hammar hade en synnerligen avhållen chef.
[124] Bland byggnads- och textilarbetarna har det kommunistiska inflytandet inte varit lika starkt som bland metallarbetarna, men även där har det varit betydande. Sålunda fick byggnadsgrovarbetarnas avdelning 1953 för första gången på över 20 år en rent socialdemokratisk styrelse. Seger befästes ytterligare vid 1954 års val.
Bland grupper utanför industriarbetarnas led med kommunistisk inriktning kan i första hand nämnas tullmännen. Redan under en följd av år före kriget hade kommunisterna där hand om den fackliga ledningen och detsamma har varit fallet efter kriget fram till 1953, då den övergick till socialdemokraterna. En personlig faktor, den kommunistiske riksdagsmannane tulluppsyningsman Knut Senander, synes här ha spelat en viktig roll. En annan sådan grupp är reparatörerna vid SJ:s verkstäder, bland vilka kommunisterna hade haft ledningen ett tiotal åt, då de 1952 förlorade den till socialdemokraterna.
Kommunisternas starka ställning bland Göteborgs arbetare framfår även av det faktum, att de vid de politiska valen 1944 och 1946 fick inte mindre än omkring 40 procent av de röster, som tillföll de båda arbetarpartierna.”
"[123]Göteborgs stad. Göteborgs rykte som industristad är något överdrivet, och industriprocenten 1945 var endast 46. Stadens största yrkesgrupp enligt folkräkningen nämnde år var varuhandeln med 28 009 yrkesverksamma, varefter i tur och ordning följde metallindustrin med 25 674, byggnadeverksamheten med 12 274 och textilindustrin med 12 113.
Den helt övervägande delen av kommuniströsterna har kommit från industriarbetarna. Att kommunistsiffrorna är så höga, att staden får räknas till landets rödaste, trots industribefolkningens relativt starka ‘utspädning’ med handelsfolk och liknande kategorier, tyder på att stadens industrier varit ganska genomsyrade med nämnde politiska uppfattning.
Huvudfästena framför andra har varit de stora varven. I Götaverkens verkstadsklubb - Sveriges största - har kommunisterna oavbrutet suttit i ledningen i ett tiotal år. Under de senaste åren har kampen mellan kommunister och socialdemokrater här varit synnerligen hård. Vid valen 1952 förlorade kommunisterna, segrade åter 1953 men förlorade på nytt 1954. Vid Lindholmen satt de 1953 alltjämt säkert i sadeln med bortåt två tredjedelar av rösterna, medan segern 1954 var i knappast laget. Vid Eriksbergs varv vann socialdemokraterna för första gången på mer än tio åt en knapp seger 1953 men förlorade åter knappt 1954.
Vid Volvo tog socialdemokraterna 1952 för första gången på nio år hem spelet och har sedan dess behållit ledningen. På SKF däremot har kommunisternas position alltid varit svag, och vid valet 1953 fick de mindre än 20 procent av rösterna. Föregående år avgick verkstadsklubbens ordförande sedan 28 år, socialdemokraten Bror Nilsson. ‘Brollans’ grundmurade förtroende bland arbetarna torde vara en förklaring till socialdemokraternas ovanligt starka ställning vid detta företag, en annan förklaring torde den samarbetsvilja och sociala ansvarskänsla företagets skapare och ledare, Sven Wingquist (död 1953), alltid lagt i dagen vara. Man skulle dock här kunna erinra om att även Götaverken under en mycket lång period (1910-38) i Hugo Hammar hade en synnerligen avhållen chef.
[124] Bland byggnads- och textilarbetarna har det kommunistiska inflytandet inte varit lika starkt som bland metallarbetarna, men även där har det varit betydande. Sålunda fick byggnadsgrovarbetarnas avdelning 1953 för första gången på över 20 år en rent socialdemokratisk styrelse. Seger befästes ytterligare vid 1954 års val.
Bland grupper utanför industriarbetarnas led med kommunistisk inriktning kan i första hand nämnas tullmännen. Redan under en följd av år före kriget hade kommunisterna där hand om den fackliga ledningen och detsamma har varit fallet efter kriget fram till 1953, då den övergick till socialdemokraterna. En personlig faktor, den kommunistiske riksdagsmannane tulluppsyningsman Knut Senander, synes här ha spelat en viktig roll. En annan sådan grupp är reparatörerna vid SJ:s verkstäder, bland vilka kommunisterna hade haft ledningen ett tiotal åt, då de 1952 förlorade den till socialdemokraterna.
Kommunisternas starka ställning bland Göteborgs arbetare framfår även av det faktum, att de vid de politiska valen 1944 och 1946 fick inte mindre än omkring 40 procent av de röster, som tillföll de båda arbetarpartierna.”
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)