Här kommer ännu en resenotis från farbror resande Fred.
Källa: Marx-Engels-Werke, band 21, s. 466-468
Redaktionens not
Detta fragment skrev Engels under andra hälften av september 1888 på ångfartyget ”City of New York” som han åkte hem med efter en amerikaresa tillsammans med Eleanor Marx-Aveling, Edward Aveling och sin vän Carl Schorlemmer. Engels uppehåll sig i Amerika från den 17 augusti till den 19 september. Han besökte, med New York som bas, Boston och andra närbelägna städer, Niagarafallen, Ontariosjön och gjorde även en avstickare till Kanada.
Engels hade för avsikt att skriva skisser om denna resa och ge sin bild av landets samhälleliga och politiska liv. Detta framgår av detta fragment och av andra bevarade anteckningar. Denna avsikt förverkligades inte. Det föreliggande fragmentet skrevs på ett av ångbåtsföretagets brevhuvuden och utgör enbart början på det planerade arbetet.
Ur reseintrycken från Amerika
Vi föreställer oss i regel Amerika som en ny värld – ny inte bara räknat från tiden för dess upptäckt, utan också genom alla dess institutioner. Långt före oss gammalmodiga och sömniga euopéer befinner de sig, genom sitt förakt för allt nedärvt. En värld som är uppbyggd från grunden på jungfruelig mark, enbart av moderna människor enligt moderna, praktiska och rationella grundsatser. Och amerikanerna gör sitt för att stärka oss i denna mening. De ser ner på oss med förakt och anser oss vara betänksamma, fångade i allsköns föråldrade fördomar. Ett opraktiskt folk som är rädda för allt nytt, samtidigt som de själva är världens mest framstegsvänliga nation (”the most go-ahead nation”). De prövar varje förbättringsförslag enbart efter dess praktiska nytta, och om det visar sig vara gott genomför de det med en gång, nästan från en dag till nästa. I Amerika borde allt vara nytt, allt rationellt, allt praktiskt, alltså allt annat än hos oss.
På ångfartyget ”City of Berlin” hamnade jag för första gången med en större grupp amerikaner. Det var mest trevligt folk. Herrar och damer som var mer tillgängliga än engelsmännen, ibland en smula rakt på i språket, men annars tämligen lika bättre klätt folk på andra ställen. Det som urskiljde dem var en märkligt småborgerlig personlighet – inte som hos de tveksamma och osäkra tyska småborgarna, inte heller som hos engelsmännen: en personlighet som just genom den stora säkerhet med vilken den framträdde uttryckte sig som vore den en nedärvd egenskap. Särskilt de yngre damerna gav intryck av en viss naivitet som man i Europa bara hittar i småstäderna. När de gick i två och två i arm eller när de stormade fram över däcket resolut och nästan häftigt med en man, hade de samma skuttande gång och höll sina av vinden hotade kjolar med samma sedesamma grepp som hos oss oskulden från landet. De påminde mig mest om svenskor – och jag väntade mig hela tiden att de skulle niga på svenskors vis. Av den kroppsliga och andliga stelhet som är en allmän arvedel i den germanska rasen hade de definitivt fått sin andel, och på intet sätt övervunnit den. Kort sagt, mitt första intryck av amerikanerna var inte att de hade någon nationell överlägsenhet över européerna, ingalunda en ny, ung nationaltyp, utan tvärtom att folket höll fast vid nedärvda småborgerliga vanor som redan gäller som föråldrade i Europa. Att vi européer ur detta hänseende är lika överlägsna dem som parisarna är provinsfolket.
Vad hittade jag när jag kom till mitt första sovrum i New York? Möbler av gammaldags form, kan man tänka. Kommoder med mässingsringar eller byglar till de utdragbara lådorna, så som var mode i början av detta århundrade och som i Europa bara förekommer på landet. Därutöver även nyare former av engelskt och franskt snitt, men även dessa lite omoderna och för det mesta på fel plats. Inget nytt efter det att den kolossala gungstolen som kunde gungas 240 grader åter kommit ur mode. Och så överallt. Stolarna, borden, skåpen, alla ser mest ut som arvegods från tidigare generationer. Kärrorna på New Yorks gator har ett så föråldrat utseende att man tänker sig att ingen europeisk bondgård kan uppvisa sådana modeller längre. Tittar man närmare ser man dock att dessa kärror har blivit rejält förbättrade med springfjädrar och att de är byggda av väldigt lätt men starkt trä. Men trots alla dessa förbättringar förblev de gammalmodiga modellerna oantastade. I London fanns det fortfarande i början av 40-talet droskor där man gick på där bak och sedan gick ut till höger eller vänster, och som på en omnibuss satt man mittemot varandra. Mig veterligen försvann dessa redan 1850. I Boston däremot, så vitt jag vet den enda amerikanska stad där droskor verkligen är i bruk, florerar fortfarande dessa skrotlådor. De amerikanska gästhusen av idag, med sina luxuösa inredningar och hundratals rum, visar med sin hela american plan att de är framvuxna ur den avsides belägna bondgården i en glesbygd som fortfarande ibland ger resande tak över huvudet och näring mot betalning – jag återkommer till detta. De uppvisar egendomliga drag som för oss inte bara är märkliga utan direkt gammaldags. Och så vidare.
Den som vill njuta av sin resa så som man gjorde i Europa under trettioåriga krigets dagar kan åka med järnvägen till slutstationen vid en bergstrakt och sedan fortsätta med hästskjuts ut i vildmarken. Vi fyra gjorde en sådan utflykt till Adirondacks och har sällan skrattat som på taket till denna skjuts. Ett gammalt åkdon gentemot vilken en preussisk vagn från anno dazumal är ett riktigt praktåk. En obeskrivlig modell med säten för sex eller nio personer på taket eller vid kusken, och det var det hela. Och nu gatan. Jag ber om ursäkt, det var ingen gata, man kan knappt kalla det väg: två djupa fåror i den sandiga leran, uppförs och nedförs.
Här slutar manuskriptet.
